och Malmström – alla tre tullare – först med rusor i Mölle: »Di kom från Viken, Domsten eller Hittarp, där dom lärt sig att fiska med rusor.« När ålrusorna hade tagits iland och sköljts väl kördes de på rullebör till en så kallad stelegång för att torka. Anders W. Mölleryd förklarar att en sådan består av många tre–fyra meter höga stolpar, som står i rader. »I toppen och ungefär på halva höjden försedda med knaggar liknande öron på en hare. Redskapen hänges på steleknaggarna.«
År 1945 finns det endast två större stelegångar i Mölle, den vid brandstationen och den vid Tångnean. Men mindre stelegångar finns dock längs med strandvägarna. Även Emma Lock bidrar till historien: »För hade var går sin egen stelegång himma ve huset.« Rusor räknades inte som fast redskap enligt Anders W. Mölleryd och inga strandrättsavgifter förekom, utan allt fiske var fritt utmed Mölles stränder. En rusa fångade inte bara ål. Anders Malmberg berättar att han kunde få »torsk, vitling, plank [sej], flatfisk, hummer, krabbtaska, karpor, långa, kolja, havskatt. Haj eller hå [pigghaj] har han aldrig sett i en rusa« . Han har däremot ibland hittat en »brännevabel« [brännmanet] i rusan. Detta år, alltså 1945, ser Anders Malmberg som ett dåligt år. Ålen gick inte till och det berodde på att vinden inte var den rätta. Den 6 november hade han fiskat ihop bara 100 kronor. Ål kostade mellan 1,50 och 3 kronor per kilo; stora ålar hade högst kilopris. Ibland sålde han »samta’n ål« för 2,25 kronor kilot, det vill säga ålen såldes i klump utan sortering efter storlek. Anders Malmberg hade aldrig fiskat ål i december, men den 27 november kom Petter Athos och frågade om de kunde sätta en rusa
Möllekuriren nr 4 • 2019
ihop. Så blev det, och de fick ål varje dag till den 14 december och tjänade 108 kronor vardera. Anders Rifve berättar att de fångar både »gromål och vandringsål. Gromålen är gulaktig och mör i köttet. Vandringsålen mycket seglivad, blågrå och har blank, vitglänsande buk. Gromålen stannar kvar, den kommer från mosarna [?]. Gromålen kan man också ta på krok.«
Väl i land lades ålen först i ett nät, sedan hälldes den över i tjärade sumpar, som hade fullt med hål så de flöt i »marvattnet«. De förankrades i »båthamnen, lille hamn eller utanför denna på ›Sannen‹«. Ålen var kvar i sumparna tills danska ålakvassar kom och köpte den. Det var båtar avsedda för att transportera levande fisk: »Då ålakvassen är på väg skickar dess skeppare ett telegram, som slås upp i Ruffen på hamnplanen.« Så var det före kriget, berättar Anders W. Mölleryd i sina egna så kallade iakttagelser. Men 1939–45 kunde inga danska båtar komma, utan Axel Andersson skötte fiskhandeln; denne var auktoriserad fiskuppköpare i Mölle. Artikeln fortsätter på nästa sida
Illustration webben
47
