Andra svenskar runt bordet skickade fram läseböcker avsedda för den första träningen i svenska. Vid en bild på ett hus stod ordet på svenska, och på samma vis med ord som staket, cykel, boll, flygplan och så vidare. Jag pekade på bilden, läste ordet och mina »elever« sade efter mig.
Många utvikningar Nästan varje ord ledde till utvikningar. Ta boll till exempel. Där kom vi osökt in på en boll och flera bollar, fotboll och golfboll. Ja, ni förstår. Bilderna i böckerna inspirerade mig att snabbt teckna allt som vi pratade om utanför boken. När jag skulle rita en häst trodde flera att det var en katt. Det blev många skratt. Efter nästan två timmar med livligt umgänge och intensiv språkträning vacklade jag ut till bilen – med en bra känsla. Det här var givande, och jag hade kanske gjort lite nytta.
Ett viktigt första möte Så jag fortsatte att åka till Brunnby på onsdagarna. Jag minns inte exakt, men jag tror att det var den tredje eller fjärde gången. Ragna och jag var tidiga. När jag kom in i det stora rummet var det inte lika livligt som vanligt. Vid ett av borden satt det bara en kvinna och en man. De såg på mig lite försiktigt. Det hade varit lätt att fortsätta in i rummet och gå till ett bord med några som jag kände, men det var kanske någonting i deras hållning som fick mig att stanna till och sätta mig mitt emot dem. Då visste jag inte att jag och Ragna skulle lära känna den här kvinnan och mannen och deras barn ganska väl under de kommande månaderna. Cîhan och Moustafa heter Toubal i efternamn. De är 37 respektive 46 år gamla, jämnåriga med våra barn. Cîhan och Moustafa har två flickor och två pojkar: Neval är 18 år och Joudi är 9, Leo är 17 och Hasan 13. De två yngsta barnen går i en förberedande språkklass i Nyhamnsskolan och de två äldsta i en motsvarande klass på Kullagymnasiet. 30
Redan första gången som jag träffade Cîhan och Moustafa tog de upp bostadsfrågan. Moustafa förde ordet och han bad mig om hjälp att skaffa en lägenhet. Ju förr desto bättre. Jag fick veta att hela familjen på sex personer bodde på Brunnby gård i
Att förklara bostadsmarknaden är svårt nog på svenska, så ni kan tänka er hur det var att göra det med språkklyftan mellan oss ett rum på cirka tio kvadratmeter med dusch och toalett. Det är lätt att förstå att det var jobbigt. Men jag försökte förklara hur den svenska bostadsmarknaden ser ut, att det är jättesvårt för infödda svenskar att få tag på en egen lägenhet och att många ungdomar är tvungna att bo hemma hos föräldrarna långt efter tjugoårsdagen. Att förklara bostadsmarknaden är svårt nog på svenska, så ni kan tänka er hur det var att göra det med språkklyftan mellan oss. Förutom svenska är jag ganska bra på engelska och tyska och kan lite franska. Cîhan och Moustafa är syriska kurder, vilket innebär att deras modersmål är kurdiska. I skolan var de emellertid tvungna att lära sig arabiska, så det språket behärskar de. De kan också ord och fraser på engelska.
Kroppspråket hjälper till Går det med sådana förutsättningar att över huvud taget förstå varandra? Ja, jag tror det. När jag träffar Cîhan, Moustafa och deras barn sätter sig ofta andra flyktingar vid vårt bord. Några av dem har lärt sig rätt mycket svenska och hjälper oss att tolka. Andra kan rätt mycket engelska och det underlättar också. Man ska inte glömma kroppsspråket. Med gester och ljud kommer man långt – även om det inte räcker för att helt och fullt förklara varför det till exempel finns en hyresreglering i Sverige som infördes efter andra världskriget.
Google Translate är en hjälpare i nöden. Det är en app som finns i mobilen. Jag skriver in en mening på svenska och programmet översätter den till arabiska. Moustafa skriver ett svar på arabiska som mobilen tolkar till svenska. Det går till och med att prata in på svenska och få det översatt till arabiska och tvärtom. Obegripligt, men det fungerar – i alla fall någorlunda. Jag försökte övertyga Moustafa och Cîhan om att det inte går att skaffa en lägenhet bara så där utan vidare. En möjlighet är förstås att köpa en bostadsrätt eller ett hus, men det kräver ett kapital som det är omöjligt att uppbringa för människor som har flytt hals över huvud och varit tvungna att lägga nästan alla sina pengar på att komma bort från kriget.
Ett bra bemötande För att forska mer i bostadsfrågan för familjens räkning tog jag kontakt med arbetsförmedlingen. Den har ansvar för att hjälpa flyktingar som har fått uppehållstillstånd till en lägenhet med förstahandskontrakt via en kommun. Jag talade också med en handläggare på socialförvaltningen i Höganäs och en tjänsteman hos den kommunala bostadsstiftelsen i Klippan. Det var lärorikt. För det första blev jag sakligt och vänligt bemött överallt, vilket jag skam till sägandes inte hade väntat mig. För det andra fick jag klart för mig att flyktingar som familjen Toubal har goda möjligheter att få en bra hyreslägenhet med tre eller fyra rum inom 6–18 månader efter att alla i familjen har fått uppehållstillstånd.
Har fått ett större rum Bostadsfrågan är inte längre fullt lika kritisk för Moustafa och Cîhan. I början av maj fick de nämligen byta till ett större rum på Brunnby gård. Det är på cirka femton kvadratmeter och gör det dagliga livet lite lättare. Dessutom har de förhoppningar om att inte behöva vänta alltför länge på en riktig lägenhet. Moustafa får ganska ofta erbjudanden om lägenheter i både Möllekuriren nr 2 • 2016