Page 1

SS-Schijäger-Bataillon ”Norge” Norska skidjägare på östfronten 1941-44


Norska frivilliga från Schi-Kompanie ”Norge” (LE förlag arkiv)


Kom med oss norrut Norska frivilliga i Finland 1941-44

Geir Brenden & Arne Håkon Thomassen

SS-Schijäger -Bataillon ”Norge” Norska skidjägare på östfronten 1941-44 Översättning: Johan Günther

Leandoer & Ekholm Publishing, Stockholm 2010


Författare: Geir Brenden & Arne Haakon Thomassen Översättning: Johan Günther Kartor och Illustrationer: Laurent Lecocq Grafisk formgivning: Daniel Åberg/Åbergs stilus et forma Omslag: Martin Wilhelmsson Copyright © Leandoer & Ekholm Förlag, Stockholm 2010 Första upplagan

According to European law the author retains the right of copyright to the information contained in this title. The publisher asserts that any form of reproduction or copying of the text or pictures is strictly forbidden under the copyright laws. A breach of the law in this regard may result in the issuance of criminal charges by the office of the public prosecutor and sentencing through fines or a prison term in addition to a legal requirement to pay compensation to the author/copyright holder.

Tryck: Spaustuve Spindylus, Kaunas, Litauen ISBN: 978-91-85657-08-7 Bild omslag: Spähtrupp. Vinterkamouflaget bestod av över dragsbyxor och jacka. På den ursprungligen gröna fältmössan placerade man ofta, i likhet med soldaten förgrunden t.v., ett stycke vitt tyg från fallskärmen till ett signalbloss. Bildkällor: Om inte annat nämns, kommer alla bilder från författarna.

På ”Spähtrupp”. Utrustningen var i stort sett lättast möjlig, med kulsprutor och kpistar. Undantaget var den tunga radioutrustningen som var nödvändig för kommunikationen. (LE förlag arkiv)


Innehåll Förord 7

Del 1: 9 Kapitel 1 – Inledning 11 Kapitel 2 – 6. SS Division Nord. 15 Kapitel 3 – De första norska frivilliga i Finland. 27

Del 2: 31 Kapitel 4 – Schi-Kompanie ”Norge” 33 Kapitel 5 – 2.SS-Polizei-Kompanie 63 Kapitel 6 – SS-Schijäger-Bataillon ”Norge” fram till juni 1944 99 Kapitel 7 – SS-Schijäger-Bataillon ”Norge” - striderna om Hasselmann och Kaprolat 137 Kapitel 8 – SS-Schijäger-Bataillon ”Norge” efter den 26/6 1944 155 Kapitel 9 – Norrmän i andra avdelningar inom 6. Nord 175 Kapitel 10 – 3.SS-Polizei-Kompanie 197 Kapitel 11 – 4.SS-Polizei-Kompanie 219 Kapitel 12 – SS-Polizei-Schijäger-Bataillon 506 (mot.) 223

Del 3: 233 Kapitel 13 – Skidjägare i rysk fångenskap 235 Kapitel 14 – Biografier 239 Kapitel 15 – Appendix Grader Källor Personregister

248 248 249 251


På utmarsch i Sennheim framför fr. v. tyske SS-Hauptsturmführer Kruke, SS-Hauptsturmführer Berg och SS-Hauptsturmführer Jouko Itälä. Itälä var finsk veteran från vinterkriget 1939-40, och tjänstgjorde senare i bl. a. Division Wiking.


Förord

D

enna bok handlar om de norska frivilliga som deltog på tysk sida i det finska fortsättningskriget 1941-44. Bokens författare har i många år samlat dokument, intervjuer och bilder om dessa. Genom dokumentation och ett stort bildmaterial vill vi visa inom vilka avdelningar de norska frivilliga tjänstgjorde, hur denna tjänstgöring tedde sig och i viss utsträckning peka på vad som motiverade deras deltagande i detta krig. Geir Brenden, född 1971, har i två decennier samlat bilder och upplysningar om frontkämpar. Han har dessutom varit medförfattare till två böcker i ämnet, samt tjänat som källa till flera böcker och artiklar. Brenden besitter i dag Norges största dokumentoch bildsamling rörande de norska frontkämparna. Arne Håkon Thomassen, född 1968, disputerade 1996 på universitetet i Tromsø med en avhandling betitlad ”Nazisme og holdninger til fortiden. Ett norskt perspektiv”. Utöver sitt allmänna in-

tresse för de norska frontkämparna intresserar han sig i synnerhet för Nasjonal Samling. Författarna vill tacka Torgeir Lindtvedt Dalen för hans ovärderliga bidrag under hela processen med korrekturläsning och utarbetandet av personregistret. Vidare skulle denna bok inte ha blivit vad den är utan Tommy Natedals fackmannamässiga medverkan i form av genomläsning och korrigeringar av manuskriptet. Bjørn Jervås förtjänar ett särskilt tack för allmän god hjälp med manuskriptet och för sin bearbetning av avsnittet om Trygve Jensen. Vi vill också tacka de före detta frontkämparna Bjørn Østring och sedermera avlidne Knut Baardseth för all hjälp och stöd genom många år. Vidare också alla skidjägare som har hjälpt oss med upplysningar och bilder. I detta sammanhang ett särskilt tack till Trygve Jensen för hans bidrag. Slutligen önskar vi tacka Mark Yerger för lån av bilder.


Soldater från ”Nord” beskjuter ryska ställningar i Karelen med en 7,5 cm leIG 18 (LE förlag)


Bergsjägargeneralen Eduard Dietl, beryktad befälhavare för de tyska styrkorna i norra Finland 1941 – 44, besöker division ”Nord”. (LE förlag)

Kapitel 2

6. SS Division Nord

SS – Kampfgruppe Nord februari – september 1941 SS – Division Nord september 1941 – september 1942 SS – Gebirgs-Division Nord september 1941 – oktober 1943 6. SS-Gebirgs-Division Nord oktober 1943 – maj 1945


Division ”Nords” befälhvare

SS-Brigadeführer Richard Herrmann 28 februari – 25 maj 1941.

SS-Brigadeführer Karl-Maria Demelhuber 17 juni 1941 – 21 april 1942.

SS-Brigadeführer Hans Schneider 21 april – 15 juni 1942.

SS-Brigadeführer Matthias Kleinheisterkamp 15 juni 1942 – 15 december 1943. .


Bakgrundsbild: Pontonbro över floden Sohjananjoki. Stridsvagnen på bilden, en PzKfw II, tillhörde Panzer-Abteilung 40 som var underställda Division ”Nord” under sommaren 1941. (LE förlag)

SS-Brigadeführer Lothar Debes 15 december 1943 – 20 maj 1944.

SS-Obergruppenführer Friedrich Wilhelm Krüger 20 maj – slutet av augusti 1944.

SS-Gruppenführer Karl-Henrich Brenner 1 september 1944 – 2 april 1945.

SS-Standartenführer Franz Schreiber 2 april – 8 maj 1945.


Tyska soldater tillhörande Division ”Nord” (LE förlag)


Kapitel 3

Den förste norska frivilliga i Finland

D

en förste norske SS-frivillige i Finland var Axel Stang, minister för departementet för arbetstjänst1 och idrott. Stang hade ursprungligen anmält sig till Regiment Nordland, men var då sjuk och förhindrad att resa. Den 22 juni 1941 reste han till SS-Kampfgruppe ”Nord”. Han genomgick sitt elddop den 28 juni som ordonnans hos befälhavaren vid ett luftvärnsbatteri. Avdelningen var inte bara i elden som luftvärn utan insattes i främsta linjen som skydd mot pansarangrepp. Här låg avdelningen framme under hundra timmars oavbruten eldgivning. Till skydd mot granatelden måste man gräva sig ned i trånga skyttegravar, två till tre man i varje. Axel Stang tilldelades för sin insats järnkorset av andra klass. Han kom hem till Norge i mitten av augusti 1941 och återtog sin ministerpost. Inom Nasjonal Samling fyllde han dessutom funktionen som partiets ungdomsanförare genom att leda partiets 1 Arbetstjänsten (förkortat AT) blev infört 1940 som en frivillig arbetstjänst för att förstärka skogs- och lantbruket, samt övrig byggverksamhet. Den 25 september 1940 fick AT ett eget departement – Departementet for arbetstjänst och idrott. Förändringen skedde på order av Rikskommissare Terboven. Fr o m 1941 var deltagande i AT obligatoriskt.

Ungdomsfylking. Stang ägnade sig aktivt åt värvning av frivilliga till Waffen-SS under resten av kriget. Tidningen ”Fritt Folk”2 den 23 augusti 1941:

Konstituerade statsrådet Stang berättar om korståget mot kommunismen.

”En kär plikt att deltaga i kampen för det nya Europa.” ”För en tid sedan kunde Fritt Folk meddela, att chefen för departementet för arbetstjänst och idrott, konstituerade statsrådet Axel Stang kommit hem från korståget mot kommunismen, i vilket han deltagit med en heder som tagit sig ett synbart uttryck: järnkorset.

2 Fritt Folk – Riksorganet for Nasjonal Samling. Utkom 1936– 1945.


Aksel Stang vid hemkomsten från Finland. För sina insatser tilldelades han järnkorset av andra klass. Stang var minister för departementet för arbetstjänst och idrott.

Efter hemkomsten har statsrådet tagit sig en välförtjänt semester, men trots att han bara hade några dagar kvar av sin ledighet gick han älskvärt med på att bevilja Fritt Folk en intervju. - Vad var det som fick er att anmäla er som frivillig? lyder vår första fråga. - För mig har det varit en kär plikt att deltaga i kampen för det nya Europa. Därför anmälde jag mig som frivillig redan den gång Regiment Nordland uppställdes. Tyvärr var jag då sängliggande efter en olyckshändelse, och detta hindrade mig från att resa. Men då jag senare fick möjlighet att vara med, var det mig dubbelt kärt att det skedde i Finland. Kampen för det nya Europa är enligt min mening innerst inne en kamp mot bolsjevismen, och kanske i synnerhet för oss här i Norden. Jag anser de östliga problemen vara de svåraste och allvarligaste för Europa, och i alldeles särskilt hög grad för Norden, inte minst Norge. Hotet från öst har vi ju här hemma känt i alla år, och att det norska folket var helt

och fullt införstått med detta visade den enastående uppslutningen kring Finlands kamp under vinterkriget. - Var någonstans i Finland var det ni kämpade? - Jag kom till en avdelning långt norrut i Finland. Där knöts jag till ett luftvärnsbatteri med snabbskjutande kanoner som också var till skydd mot pansarangrepp. Detta gick redan dagen efter att jag fått min utrustning i ställning vid en huvudväg, som låg ungefär en och en halv km från gränsen. - Var detta i själva stridszonen? - Som de första på avsnittet blev vi snart utsatta för fientlig artillerield. I flera dagar pågick timslånga bombardemang mot våra ställningar. Vi fick här en stark försmak av vad det moderna kriget innebär. - Vilken verkan hade elden på manskapet? - Vi vande oss fort vid den. Men vi lärde oss också snart att värja oss mot den. Vi insåg ju att ligga i tältet var att samla alltför stor risk på ett bräde, om jag så får uttrycka mig. Vi spridde därför ut oss över öppna terrängen för att en möjlig fullträff inte skulle få anställa alltför stor skada. Alltså fördelade vi risken så gott det lät sig göra. Men faran fanns ju ändå. Medan vi låg och sov slog en granatskärva ned alldeles vid sidan av mig. - Deltog ni aktivt i något anfall? - Inte bara i ett, utan i många. Här vill jag förresten berätta att det värsta med soldatlivet är tiden från det man får order om att gå till angrepp och fram till själva angreppet. Själva striden är inte alls en sådan nervpåfrestning som väntetiden. I den första striden fick vi order om att följa infanteriet fram, och somliga av våra kanoner ryckte hela vägen fram till gränsen. Där hölls vår kanon först i beredskap ett par hundra meter bakom själva stridslinjen. Vi tvingades gräva ned oss till skydd mot granatnedslag. Senare på kvällen kom jag fram till första linjen som ”rapportkarl” (ordonnans) hos batterichefen som uppehöll sig ända framme vid fronten. Vi hade då de ryska ställningarna alldeles framför oss. - Detta att vara ordonnans var alltså inte helt riskfritt? - Jag ska nämna ett exempel: En annan ordonnans hamnade av misstag bakom ryssarnas linjer och blev tillfångatagen. Han hängdes upp i ett träd och användes som måltavla av de ryska soldaterna. I fyra dygn låg vi där framme, hela tiden utsatta för ryssarnas eld. Granaterna slog oupphörligt ned omkring oss. - Var ryssarna skickliga på att skjuta? - Artilleriet arbetade ihärdigt och träffsäkert, det kan inte förnekas, i varje fall på vårt frontavsnitt. Vår egen avdelning led mer under fiendens eld än andra. Av 38 man sårades 14, medan vi lyckligtvis bara hade två döda. Striderna där karaktäriserades också som osedvanligt hårda. Vi utsattes


Norska frivilliga från Schi-kompanie ”Norge” (LE förlag)

för det ena stridsvagnsangreppet efter det andra, men våra kanoner slog tillbaka dem alla. Jag kan förresten tala om att vår batterichef tilldelades järnkorset redan medan vi ännu låg i dessa framskjutna ställningar. - Ni blev själv inte sårad? - Nej, jag klarade mig lyckligtvis. Men jag befann mig förresten inte så långt från olyckor som skedde. En löjtnant som jag satt intill fick handen förstörd av en granatskärva. I en skyttegrav där jag hade suttit i flera timmar sårades en av mina kamrater strax efter det att jag lämnat den. - Kunde ni göra er någon uppfattning om de ryska soldaterna? - Att döma av den kunskap vi kunde få om dem under stridshandlingarna rådde nog stora motsättningar bland dem. En gång skickade vi ut en patrull för att hämta hem en sårad som låg strax innanför de fientliga linjerna. Vid det här tillfället fanns inga andra ryssar i närheten än några krypskyttar som satt uppe i träden. De använde sig av kikarsikte och måste ha sett att de sköt på en man som låg på bår. Den här mannen hade legat där ute i två dagar. Han berättade att det först kommit en ryss som hotat att skära tungan ur honom. Senare hade en annan kommit, och han kunde lite tyska. Denne hade förbundit den sårade och erbjudit sig att följa honom över till hans egna, men så hade den förste kommit tillbaka och förhindrat detta. - Hur var stämningen i Finland? - Den första syn som mötte mig på finskt territorium var ett trupptransporttåg, och de soldater jag såg där gav intryck av seg och hård beslutsamhet. Samma intryck fick jag överallt senare också. Det fanns en inbiten försvarsvilja hos alla men det låg något självklart över den, jag skulle kalla den stilla och behärskad. - Hur betraktade tyskarna finnarna som vapenbröder? - De var fulla av den djupaste beundran för dem. Och de var imponerade av finnarnas insats, de hemmavarande,

soldaterna och lottorna. Vår divisionschef berättade som ett exempel på vad finnarna presterade, att då en finsk bataljon skulle ta sig över viken av en sjö hade chefen, som befann sig i den första båten, sin hustru med sig för att hon skulle ta hand om de sårade. Ryssarna låg då i ställning på andra sidan. Rent militärt var samarbetet mellan tyskarna och finnarna alldeles utmärkt, de stödde varandra på bästa sätt. Tyskarnas utpräglat mekaniserade och motoriserade enheter och finnarnas förtrogenhet med terrängen var en strålande kombination. Jag måste säga att jag som norrman kände mig välsedd av både tyskar och finnar. Men de senare kunde ju inte dölja att de hade förväntat sig en större uppslutning bakom försvaret av Norden. - Hur känns det att vara tillbaka här hemma? - Efter veckorna vid fronten med det sunda livet i fält mår jag bättre än någonsin förr, och jag gläder mig att åter få ta itu med mitt arbete. Men jag måste erkänna att det var tråkigt att bryta upp från avdelningen. Det var emellertid en order, och jag hade under min tjänstgöring vid fronten lärt mig var en order var för något. Och nu ska jag alltså ge mig i kast med arbetet här hemma av alla krafter. Det ska bli spännande att höra hur det står till med arbetstjänsten och sportlivet.”

Finsk artilleri en bit bakom fronten.


Gunnar Verpe sätter hopprekord i Sennheim.

Meningen var ursprungligen att Andra poliskompaniet skulle ingå som en del av 23. SS-Pz.-Gr. - Reg. ”Norge”, men hösten 1943 överfördes kompaniet till Finland. Efter hårda påtryckningar hade general Felix Steiner gått med på detta. Kompaniets befälhavare var då SS-Hauptsturmführer Erling Waksvik. I Kiestinki underställdes Andra poliskompaniet i likhet med Skidkompaniet till en början tredje bataljonen i SS-Gebrigs-Jäger-Regiment 11 ”Reinhard Heydrich” i 6. SS-Gebirgs-Division ”Nord”, och senare divisionens SS-Aufklärungs-Abteilung (spaningsavdelning nr. 6). Kompaniet hade en kärna av underofficerare av norska veteraner från Division Wiking samt några från polisen. De flesta av de meniga soldaterna i kompaniet kom från polisen. En del ledare från Quislings hird hade anmält sig som frivilliga. Bland dem ingick bl.a. högt uppsatta partimedlemmar som fylkesledaren Anders Brokstad från Møre NS samt regementscheferna Bjørn Falchenberg och Arne Waage. Också jus-

titieminister Sverre Riisnæs1 och chefen för statspolisen och Hirden Karl Marthinsen2 anmälde sig som frivilliga meniga soldater. De hade alla fått ledigt av ministerpresident Vidkun Quisling för att strida i Finland. En kort tid efter att de anlänt till Finland den 22 december 1943, medförande julpaket till kompaniet, återkallades de emellertid till Norge på grund av orosyttringar inom polisen. Kompaniet kunde också stoltsera med två soldater som hade deltagit i finska vinterkriget 1939 – 40. Kompaniet transporterades med båt från Stettin till finska Åbo. Under resan till fronten med lastbil led man sina första förluster. En av bilarna träffades av en bomb och en soldat omkom medan en annan senare dog av 1 Sverre Riisnæs, 1897-1988, norsk nazistisk politiker, åklagare och justitieminister. Undslapp efter kriget rättegång med hänvisning till psykisk sjukdom. På mentalsjukhus till 1960. Övers. anm. 2 Karl Marthinsen, född 1896, norsk nazistisk politiker och statspolischef. Mördad av motståndsmän 8/2 1945. Övers. anm.


Kompanibefälhavaren SS-Hauptsturmführer Erling Waksvik leder kompaniet under en utmarsch. Waksvik alltjämt iförd sin norska polisuniform.

sina skador. På plats i Kiestinki blev kompaniet underställt tredje bataljonen av SS-Gebirgs-Jäger-Regiment 11 ”Reinhard Heydrich”, med en tysk SS-Haupsturmführer som Berater (rådgivare). Skälet till detta var att hjälpa kompaniet till rätta i Finland. Därefter lydde Andra poliskompaniet under SS-Sturmbannführer Richard Benner, befälhavare för divisionens SS-Aufklärungs-Abteilung 6 (sjätte spaningsavdelingen). Medan avdelningen låg vid Schasasjek beordrades flera av medlemmarna som skidinstruktörer till andra av divisionens avdelningar. Det var tidvis mycket vanligt med sådana kommenderingar, något som ledde till att några av instruktörerna hamnade i strid tillsammans med dessa avdelningar. Exempelvis tilldelades Gunnar Andersen järnkorset av andra klass för sin insats. I januari 1944 låg kompaniet vid Ssennosero under befäl av SS-Untersturmführer Roald Theting, senare utlånad till SS-Aufklärungs-Abteilung 6.

Veteranerna från Division Wiking behövde inte vara med hela tiden. De hade lärt sig det här förut.


Medan granaterna haglar in över de norska ställningarna på Kaprolat stormar de ryska styrkorna höjden. Kvällen övergår i natt. Resterna av tredje kompaniet tvingas retirera i riktning mot Hasselmann-höjden. På morgonen den 25 juni 1944 riktas kraftiga angrepp också mot Hasselmann. 1Efter tung artillerieldgivning och påföljande vågor av ryska angrepp stormas höjden, varvid SS-Untersturmführer Rolf Wahlstrøm stupar. SS-Obersturmführer Sophus Kahrs lyckas att på egen hand ta sig tillbaka till de egna linjerna. Han tilldelas järnkorset av första klass. SS-Untersturmführer Axel Steen tilldelades postumt järnkorset av första klass. Den totala styrkan på de båda höjderna Kaprolat och Hasselmann var enligt vad vi har funnit 202 man. Av dessa är vi osäkra huruvida nio var på plats. Dessutom fanns nio tyska Berater (rådgivare). Av de 184 som då skulle återstå stupade 101. 40 av de överlevande tillfångatogs av ryssarna, varefter 25 dog i fångenskap medan 15 återkom till Norge. 43 överlevande satte sig alltså i säkerhet hos de egna styrkorna. Detta var det hårdaste slaget till lands som någon norsk militär enhet utkämpade under andra världskriget.

Kaprolat

Här berättar WK om sina upplevelser efter striderna på Kaprolat, och om hur han överlevde Tolv dygn i ingenmansland:2

”Jag skall nu försöka att återge historien om vår strapatsrika färd genom ingenmansland sommaren 1944. Efter tillhörande artillerield kom huvudangreppet den 26 juni. Det hade varit ett par angrepp tidigare, men det tror jag var skenangrepp för att klarlägga vilka försvarsvapen vi hade och var de fanns. Detta hade säkert också sin betydelse för vart man skulle rikta artillerielden. Vi var åtta man som lämnade höjden, och jag tror vi var de sista som lämnade höjden. Det var en österrikisk SS-unterscharführer, Schöppl från Salzburg, och sju norrmän. Däribland vår sjukvårdare. En annan avdelning hade givit sig av en stund tidigare för att slå sig igenom till Hasselmannställningen. Bland dem var ”Ulf ” som har beskrivits i ”Glömd soldat”. Vi vet att några nådde Hasselmann, men ingen i vårt kompani slapp levande därifrån. Några togs tillfånga. Nåväl, vi åtta kom ned till en ställning under höjden vid Banansjön. Där hörde vi, och såg delvis, striderna på andra sidan sjön där de överlevande 1 Detta är något osäkert, då två varandra oberoende källor säger sig ha sett Wahlstrøm i rysk fångenskap. 2 Brev i Tommy Natedals privata arkiv.

från Kaprolat var i färd med att slå sig igenom. Vi lade oss under några täta granar vid sjöstranden. Där låg vi, jag tror cirka ett dygn, och hörde striderna på Hasselmann som ju inte låg långt därifrån. Vi låg och hoppades på undsättning. Och det företogs också ett motangrepp av en tysk avdelning under befäl av Sturmbannführer Albrecht. Det lyckades tyvärr inte. Angreppet slogs tillbaka av de numerärt överlägsna ryssarna. Vi beslöt oss då för att sätta oss i rörelse för att försöka ta oss till de egna linjerna på ett eller annat sätt. Striderna hade upphört – och det var helt stilla och vi hörde dragspelsmusik och glam uppifrån Kaprolat. Ryssarna var tydligen uppsluppna och kunde kosta på sig att fira. Vi gick rakt ut i ingenmansland. Vi hade egentligen inte något val, om vi inte bara skulle ge oss. Sjukvårdaren hade blivit kvar vid ställningen. Lite senare blev han tillfångatagen och överlevde fångenskapen. Vi måste också överge en kamrat som var sårad. Han låg vid sjön i många dagar. Han hittades av några ryska soldater som var ute för att fiska. Han överlevde också fångenskapen. På grund av terrängens beskaffenhet fanns ingen sammanhängande frontlinje. Det var ett skog- och sumpområde med flera större och mindre sjöar. Vi korsade en kavelväg som ryssarna byggt rakt mot Kaprolat för att få fram artilleri och utrustning. Vi hade tur. Inga ryssar inom synhåll, vare sig vaktposter eller andra. Och så minns jag bara att vi gick och gick, avbrutet av nödvändiga raster och sömn. Detta var ju vid polcirkeln, så det var ljust dag och natt. Någon karta hade vi inte, men österrikaren hade fått med sig en kompass och kände också till den närmaste trakten något sånär från patrullverksamheten. Jag hade med mig en liten almanacka. I den gjorde vi små noteringar. Den försvann tyvärr och jag vet inte var den blev av. Jag minns en dag att ett enda ord blev skrivet av en av de andra. Det var: ”Kanske”. Österrikaren hade också med sin en lupp. Den hade han använt för att studera kartan. Med hjälp av den kunde vi göra upp eld. Jag rev ett blad ur fickalmanackan och strödde lite krut från en patron på papperet. Använde luppen som brännglas som antände krutet som i sin tur fick papperet att brinna. Det är en av de saker som verkligen satt sig i mitt minne. Vi blev med tiden alltmer utmattade, så mot slutet närmast släpade vi oss fram. Vi åt lingon utmed vägen. Det hjälpte oss ju mycket, men det var ju lite näring. De innehöll ju mest vatten. Det var fjolårsbär och vi lät oss väl smaka. Den 6 juli kom vi fram till en övergiven stödpunkt med timmerbunkrar, köksbunkrar och allt. Det visade sig vara en plats som hette Sasjajek där det norska poliskompaniet hade legat. Där hittade vi bl. a. en flaska norskt tran som kom oss till nytta även om den hade härsknat något. Vi plockade gråmålla som växte i stora mängder kring bunkrarna. Vi fick fyr i Bakgrundsbild: Trygve Jensen.


Trygve Jensen.

stödpunkten. Det vill säga, det var en finsk avdelning som hade underställts en spaningsenhet från ”Luftwaffe”. Det telegraferades till ”divisionen”. Ett litet plan skickades för att hämta oss sårade. Det var en så kallad Fieseler ”Storch” som tog två liggande och en sittande förutom piloten. En tysk som gått på en mina skickades tillsammans med mig. De här planen användes ofta för att hämta sårade, då de krävde minimal plats för att landa och lyfta. Vi flögs till fältlasarettet i Kananainen. Där låg vi några dagar. Sedan flögs vi med en JU 52 till ett stort lasarett i Kemi. Efter några dagar reste vi med tåg till SS lasarett i Oulu. Där var vi tills Finland ingick vapenvila med Ryssland. Så blev det båt från Finland till Tyskland och lasarettet i Oberhof i Thüringen. W.K.”

Möte med en skidjägare3

”Vilka var frontkämparna? Det kan du gärna fråga om. En vet ju snart inte vem en själv är. Många gånger är det som om det var någe en läst, någe som inte är verklighet. Det förekommer också att det är som om det inte går an det här.” en spis och kokade soppa på gråmålla och tran. Det gjorde oss gott och smakade härligt. Vi lade oss allesamman för att vila, och en av männen utbrast: ”Ja, nu känner vi att magen fått något att arbeta med, karlar.” Senare sköt vi några abborrar som simmade i det grunda vattnet. Vi vadade ut i vattnet och sköt på nära håll då fisken kom simmande. De blev medvetslösa på grund av trycket, så det var bara att plocka upp dem. Dem stekte vi över öppen eld. Efter att ha vilat bestämde vi oss för att fortsätta. Vi förstod att vi inte kunde vara långt bort från de egna linjerna. Den svagaste av oss lämnade vi kvar i en bunker. Honom skulle vi hämta senare. Vi hade inte gått många meter förrän det öppnades eld. Vi slängde oss ned i ett dike och såg att vår försteman redan stod och ”ackorderade” med några främmande soldater. Det var finnar. De trodde att vi var ryssar och hade hållit ögonen på oss en lång stund och iakttagit våra något underliga förehavanden med skjutande i vattnet bl. a. Två av oss blev sårade där. En fick ett skott i armen, och jag fick ett skott i foten. En av finnarna berättade efteråt att de hade reagerat på våra fotbeklädnader. Ryssarna hade nämligen inte likadana stövlar som vi. Vi hade ju mycket speciella ”Gebirgstiefel” (bergsstövlar) som alla bergsjägare bar. Vi blev rodda över den stora sjön, en av de största där uppe. Efter en lång marsch kom vi fram till den finska

Orden ovan tillhör Trygve S. Jensen (f. 1925), en man från Bodø som tjänstgjorde i skidjägarbataljonen under hela dess existens. En dag i april 1943 skulle komma att förändra Jensens liv för all framtid. En barndomsvän, Odd Hybertsen, och Trygve inbjöds till en sammankomst i Hirdhuset i Bodø. Odd hade en äldre bror, Einar, som hade tjänstgjort i Norska legionen, medan Trygve inte kände till mycket om frontkämperörelsen. Hans enda intryck av NS i övrigt var att många av hans vänner var aktiva i Unghirdens marinavdelning. Förhållandet skulle snart ändras. ”När vi kom in var bordet dukat med flaskor av olika kaliber. Likör och sprit. Vid pianot i hörnet satt några uniformerade frontkämpar och spelade. Det var Nøkleholm och Belgonen. De var uppsluppna och bjöd på cigarretter och alkohol. Detta var något jag var ovan vid, jag var trots allt inte mer än 18 år, och Odd nästan ett år yngre. Efter en stund kom värvningspapperen på bordet. Jag anade ugglor i mossen, och försökte smita under ett toalettbesök. Det gick dåligt, en av frontkämparna dök upp utanför och sköt i luften med pistol.” 3

Intervju med Trygve Jensen 27/10 2005 kl. 16-20, företagen av Arne Håkon Thomassen och Bjørn Jervås. Utdrag från ljudinspelning i Arne Håkon Thomassens privata arkiv.


Historien slutade med att båda skrev på. Inkallelsen från tyska Ortskommandantur kom lite senare. Under hot om repressalier mot deras familjer om de flydde steg båda pojkarna ombord på hurtigrutten med sydlig destination. Resan slutade tills vidare i Holmestrand. ”Där lärde vi oss att ta order, marschera och hälsa, men vi övade utan vapen. En del av befälet var gamla norska förkrigsbefäl. Gallringen var hård, och många hamnade i stället i SS vaktbataljon, men inte vi. Via Oslo skickades vi ombord på ”Monte Rosa” till Århus i Danmark. Där var vi ungefär en vecka. Därifrån ställdes kosan till Sennheim i Elsass-Lothringen. Jag tror det gick en månad innan vi skickades till Hallein utanför Salzburg. Det var en obönhörlig disciplin och pli, men jag trivdes bra. Bland annat sköt vi skarpt i Alperna, vi gick upp och låg där i tält. Jag sköt så pass dåligt med ”Bergstützen” på 300-metersmålet att jag fick en veckas vaktarrest som måste sittas av om natten.” Bataljonen skickades med båt via Reval till Hangö. Jensen uttogs till en sambandskurs som hölls i Uleåborg. Efter att ha godkänts befordrades han till SS-Sturmmann. Utbildningen följdes av en lång period med Spähtrupp (spaningspatrull) och Stosstrupp (stridspatrull). Vid sådana patruller var samband nödvändigt, och Jensen deltog med sin ”Fernfunk” (radio) på många av dessa. Enligt egen utsaga tilldelades han närkampsmärket i brons efter en sådan lång expedition. ”Vi var 37 – 40 man. Utmärkelsetecknen utdelades i fält.” Trygve skickade hem sitt till familjen. En nervös syster slängde allt detta i havet under majdagarna 1945. ”Jag minns också ett undsättningsuppdrag åt Andra

poliskompaniet. Det måste ha varit efter nyår 1944. De låg ju på andra sidan Ssennosero. Och då fick vi larm om att det var angrepp på gång. Minns att jag skulle lägga ut fältkabel – jag hade en svintung rulle med 800 meter kabel på ryggen, och poliskompaniet låg på andra sidan av ett isbelagt vatten. Så räckte inte ledningen, och vi måste rulla upp alltsammans på nytt. Ett helvete. Så den måste läggas rakt över isen. Det var jag och den andre sambandsmannen, Høyer från Mo i Rana. Du vet att det är svårt att skjuta en man som ligger mitt ute i det platta, ryssarna besköt oss hela tiden men träffade inte.” Jensen menar att förflyttningen till Kaprolat och Hasselmann ägde rum vid påsken mars – april 1944. Tyskarna hade varit där förut, och det var färdiga ställningar. Bataljonen var då förlagd till Maiweg på höjd 200. Odd Hybertsen, som hade tagit värvning tillsammans med Jensen, hade under tiden blivit kulspruteskytt i andra kompaniet på Hasselmann. Trygve som tillhörde tredje kompaniet befann sig på Kaprolat. ”Den förste kompanichefen som jag kommer ihåg hette Grondt. Det var en brutal figur, skröt bland annat med att han varit med en pansardivision i Afrika. Han menade att vi bara var några snorungar som lekte krig. Efter vår första Spähtrupp fick han ta tillbaka det. Annars minns jag Wahlmann och Wahlstrøm. Den senares far var metodistpastor. Wahlstrøm hamnade i rysk fångenskap, jag kommer ihåg honom från Tambov. Untersturmführer Steen från Kristiansund blev vår kompanichef, och min plats som sambandsman var vid hans sida. I krislägen skulle jag ha sekundärställning i granatkastarbunkern. Vi hade två sådana.”

Faktisk utformning av Kaprolat vid striderna i juni 1944

By Laurent Lecocq


Inne i en av bunkrarna pรฅ stรถdpunkten Kaprolat.

Pojkarna studerar en rysk dรถdskalle.

SS-Schijäger-Bataillon ”Norge”  

Författare: Geir Brenden, Arne Håkon Thomassen Översättning: Johan GüntherKartor och Illustrationer: Laurent LecocqGrafisk formgivning: Dani...

SS-Schijäger-Bataillon ”Norge”  

Författare: Geir Brenden, Arne Håkon Thomassen Översättning: Johan GüntherKartor och Illustrationer: Laurent LecocqGrafisk formgivning: Dani...

Advertisement