Hällristningarnas värld

Hällristningarnas värld

Johan Ling

Hällristningarnas värld

Natur & Kultur

info@nok.se

www.nok.se

© 2024 Författaren och Natur & Kultur, Stockholm

Omslag Niklas Lindblad/Mystical Garden Design

Inlaga Daniel Åberg/Åbergs stilus et forma

Bildredaktör Ellen Meijer

Samtliga bilder i boken har återgivits med tillstånd av Svenskt hällristningsforskningsarkiv om ej annat anges.

Tryckt i Lettland 2024

Kartorna på s. 135, 142, 155, 169 och 174 är framställda med ArcGIS Pro® Software som tillhör Esri och återges med tillstånd. Copyright © Esri. Källor: Esri, Maxar, Earthstar Geographics och GIS User Community.

Första utgåvan, första tryckningen

ISBN 978-91-27-15219-9

Varje gång du väljer förlaget Natur & Kultur är du med och bidrar till något större. Vi är en oberoende stiftelse som ska göra skillnad i samhället. Förutom att inspirera till läsande och lärande stärker vi röster i det demokratiska samtalet genom priser, stipendier och stöd. Vi ger ordet till fler.

Innehåll

Inmätningar av skeppen med hjälp av skylift och GPS. Foto Lasse Bengtsson.

Inledning

Jörlanda, södra Bohuslän, år 2005. En äldre kvinna ringer till Vitlycke museum och påstår att hon från sitt köksfönster tycker sig se en hällristning på en vertikal bergvägg omkring tio meter från huset. Min kollega och vän Lasse Bengtsson på Vitlycke museum ringer mig samma dag och berättar om fyndet – inte för att han riktigt vågar tro på det, med tanke på de mängder samtal som museet fått över tid av privatpersoner om eventuella fynd och som i slutändan inte visat sig vara någonting. Vi åker ut till området

Flögen i Jörlanda där kvinnan bor och reser en stege invid den vertikala bergväggen vid huset. När vi klättrar upp framträder snart mönster i stenen. Något som ser ut som ett skepp.

Kvinnans iakttagelse visade sig mycket riktigt vara en hällristning från äldre bronsåldern.1 Fyndet fick stor medial uppmärksamhet och visades bland annat på Landet runt i SVT. En intressant omständighet med de nyupptäckta hällristningarna var att de enbart kunde beskådas på förmiddagen, när solens strålar nådde den södervända hällen. Först såg man absolut ingenting, sedan

kom solstrålarna som sakta började belysa hällen, och när de nådde ristningarna framträdde konturerna som på en bioduk. Jag har tagit med forskarkolleger från hela världen för att visa fenomenet, och det har varit mycket uppskattat, speciellt bland forskare från Australien och England vilkas länder inte berörts av strandförskjutning på samma sätt.

Att sådana här fynd görs med jämna mellanrum får oss att inse att Sverige fortfarande gömmer unika hällristningar. Och det stora intresset för nya fynd visar hur starkt bronsåldersristningarna berör oss. Det finns en intellektuell dimension av dessa bilder i sten som stimulerar våra sinnen på ett annat plan än vad exempelvis fynd av svärd eller gravar gör. Avbildningar från en avlägsen tid gjorda av människor för människor om människor – om deras färdmedel, vapen, djur och föreställningar – sätter i gång nyfikenheten hos oss. Oftast ger hällristningarna fler frågor än svar, men ibland får vi faktiskt svar på några frågor. Exempelvis visade den nyfunna hällristningen i Jörlanda på konkreta omständigheter om hur hällristningar en gång gjordes. De lägsta motiven på hällristningen återfinns på 10,5 meters höjd över havet och kan som tidigast ha gjorts under äldre bronsålderns period I (3700–3500 fvt).2 Då stod nämligen strandlinjen 10,5 meter högre i Jörlanda än idag, vilket i sin tur innebär att hällristningen måste ha gjorts från en båt och att havet var ett högst närvarande element invid hällristningen. Idag kan det vara svårt att förstå de förändringar som har skett i landskapet vid ristningarna sedan bronsåldern och

att många gjordes i grunda havsvikar, inte i ett jordbrukslandskap.

Frånvaron av olika företeelser förknippade med ett havslandskap gör det än mer svårbegripligt. Effekter för helhetsupplevelsen

såsom ljudet av måsar eller kluckande vatten, fläkten av salta vindar eller lukten av tång har också gått förlorade. Idag möter vi i stället ristningarna i en miljö av jordbruksmark, boskap, bönder, traktorer, träd och landbaserade fåglar. Men tack vare geologiska rön om strandförskjutningen kan vi idag såväl digitalt som mentalt rekonstruera de forna havslandskap som en gång omgärdade många hällristningar i Sverige.

I Sverige finns det över två tusen platser med hällristningar från bronsåldern, och de utgör ett fenomen som både förbryllat och stimulerat forskningen i snart två hundra år.3 Detta omfattande bildmaterial i sten utgör en unik källa till bronsålderns idévärld – figurerna på hällarna avbildar bland annat skepp, människor, krigare, djur, vagnar, vapen samt olika tecken och symboler. Variationen i motiv och hällristningarnas ofta spektakulära läge i landskapet gör att vi kan betrakta samma hällristning om och om igen utan att tröttna och finner nästan alltid en ny infallsvinkel på den eller på dess plats i landskapet. För oss sentida besökare är det naturligtvis också oerhört tankeväckande att veta att här, just på denna plats, stod människor för tre tusen år sedan och knackade in figurer i berghällen.

Men vem eller vilka högg in bilderna? Hur gjordes de, och hur såg landskapet ut? Vilket budskap ville man förmedla med bilderna?

Varför härrör de flesta hällristningar från bronsåldern? Hur var samhället organiserat under denna tid? Hur dateras hällristningar?

Varför avbildade man bara vissa motiv? I vilka sammanhang gjordes bilderna? Ska de främst ses som religiösa uttryck eller finns det andra sociala förklaringsmodeller bakom deras tillkomst? Hur har man tolkat hällristningarna genom åren?

I det följande ska vi försöka besvara en del av dessa frågor och har därför lagt upp kapitlens ordning efter dem. Vi ska samtidigt komma ihåg att det inte finns säkra svar på allt och att det i mångt och mycket handlar om vilka tolkningsperspektiv eller teorier man

väljer att använda. Emellertid finns det också information som är säker, såsom dateringsunderlag och data om hur landskapet förändrats eller metallföremål som avbildats eller hittats intill ristningshällarna.

Bilder i sten

Hällristningarna gjordes under bronsåldern, en tidsepok som började för 3 800 år sedan och varade till för 2 300 år sedan. Med andra ord gjordes de första hällristningarna när minoerna fortfarande härskade i östra Medelhavet. För omkring 3 300 år sedan stod slaget vid Troja, och många hällristningar i Sverige tillkom under denna tid, även om det inte finns något spår av denna händelse i ristningarna. De sista gjordes ungefär samtidigt som Alexander den store tågade med sina trupper mot Syrien och Egypten. De

tillkom med andra ord under en lång tid, cirka 1 500 år eller som från oss till folkvandringstiden. Motivens innebörd och funktion bör därmed ha förändrats med tiden, men spännande nog finns stora likheter mellan bronsålderns olika perioder, vilket pockar på en förklaring och som vi kommer att beröra senare.

Vi har valt att använda oss av begreppet hällristning eftersom detta är den allmänt utbredda term som använts för att beskriva bilderna i sten. Emellertid är det viktigt att påpeka att denna term är direkt missvisande eftersom en majoritet av hällristningarna har knackats in i berget, inte ristats in som runor eller bokstäver. En mer korrekt term som ofta tillämpas inom forskningen är hällbilder4. Det finns likväl ett fåtal platser där bilderna ristats eller skurits in i berget, såsom i Tisselskog i Dalsland och i Norrköping i Östergötland.

En del fynd av så kallade knackstenar har gjorts invid hällristningar i Bohuslän och på andra platser, och troligen har de använts för att skapa åtminstone delar av motiven på hällarna. Knackstenarna är av bergarter som ”biter” på granithällarna, såsom kvartsit eller kvarts, men de är å andra sidan för grova för att göra mer detaljerade motiv såsom små figurer eller vapenåtergivningar.

För sådana detaljer måste mer sofistikerade verktyg ha använts och ytorna bearbetats med indirektteknik, det vill säga att man inte knackat in bilderna direkt med ett stenverktyg utan använt något att banka med på stenverktyget, som exempelvis en träplatta. I hällristningsområdet Vingen i Norge har man framför en hällristning

påträffat ett stenföremål eller stenverktyg som påminner om en mindre spjutspets. Udden på verktyget var utformad på samma sätt som spåren efter inhuggningarna på hällristningsmotiven. Ett antal experiment utfördes av de norska forskarna Trond Lødøen och Martin Kuchera med detta föremål.5 De gjorde en replik av stenverktyget och använde sedan en träplatta för att banka på verktyget som i sin tur genererade de inhuggningar som bildade de olika hällristningsmotiven på stenblocken. Sammantaget visade experimentet att det var betydligt mer effektivt att använda en sådan indirektteknik än att använda ett stenföremål och slå direkt på ristningsytorna. Äldre experiment med direktteknik innebar 8–10 timmars arbete innan ett motiv var färdigt, medan den indirekta tekniken med träplatta och den spjutformade repliken i sten tog enbart en timmes tid. Nu bör det påpekas att det är en annan bergart i detta område i Norge än i Bohuslän, och vi har hittills inte funnit något motsvarande föremål i Sverige. Likväl kan vi anta att en liknande teknik bör ha använts, för en del av detaljerna i motiven är gjorda med en oerhörd precision, ner mot millimeternivå, och det är omöjligt att erhålla en sådan precision med en direktteknik med en grov knacksten. Oavsett kan vi konstatera att de som en gång gjorde hällristningarna hade mycket god kunskap om material och inte minst berghällens egenskaper.

Dokumentation och tolkning

Det äldsta kända försöket att dokumentera en hällristning härrör från 1627 och var en tecknad avbildning av hällristningen från

Brastad i Bohuslän gjord av den norske lektorn Peder Alfsön. Med tiden utvecklades dokumentationen till kalkering med smörpapper, gipsavgjutningar eller plastfilm som kompletterades med anteckningar, kommentarer eller systematiska textbeskrivningar.

Fotodokumentationen har också varierat, med allt från glasplåtar via negativ och diapositiv till nutidens digitala tekniker. I början på 1930-talet började man fylla i hällristningar med röd färg eftersom sådan färg använts på runstenarna (runstensrött) och man ansåg att hällristningarna skulle förtydligas på samma sätt. Det finns inga fynd av hällristningar som visar att de varit målade med röd färg från början. Men imålningen har över tid bidragit till att de blivit synliga och kända för besökare och omvärlden. Emellertid har senare studier visat att imålningen har bidragit till att hällristningarna vittrar och betraktas numera vara direkt skadligt för motiven. På grund av detta har man i Norge klokt nog sett till att förbjuda imålning och satsar i stället på att informera om vilka motiv som finns genom skyltning och särskild kvällsbelysning av hällarna. Detta har i sin tur ökat intresset bland turister. I Sverige fortgår beklagligt nog imålningen i flera regioner, även om vi från forskarvärlden har påtalat till såväl Riksantikvarieämbetet som länsstyrelser och

museer att detta är direkt skadligt. Vi hoppas att berörda instanser som bestämmer om detta kan enas om ett centralt beslut om att förbjuda detta otyg.

På senare tid har modern digital 3D-teknik såsom fotogrammetri och laserskanning gjort att vi kan se detaljer som tidigare inte dokumenterats eller förmedlats.6 Digitala metoder innebär också att allmänheten får helt andra möjligheter att ta del av dokumentationen av figurerna. Svenskt hällristningsforskningsarkiv (SHFA) har varit en pådrivande aktör i denna utveckling och rent av varit först i världen med att presentera hällristningar i 3D på sin webbportal (som för övrigt är världens största databas för hällristningsdokumentation). Den som är intresserad av att se hällristningar från olika platser i Sverige, och även en del platser från Danmark, Norge, Italien och Spanien, bör besöka deras webbportal (www.shfa.se).

Att studera hällristningar är oerhört stimulerande, och jag är inte förvånad över att de genom åren inspirerat till så många olika dokumentationer och tolkningar. Det är svårt att med ord försöka beskriva det starka bilduttrycket i stenen. En paradox med dem är att även om de är fixerade i sten visar de ofta figurer eller scener som illustrerar (eller avbildar) rörelse och handling. En av de största upplevelserna är att beskåda en hällristning under mörkrets timmar och belysa dem med hjälp av en stark lampa. Då framträder bilderna på ett helt annat sätt än under dagtid, och deras djup, konturer och former blir tydliga. Samma effekt får vi även när solen lyser snett på hällen under en sommarkväll eller på eftermid-

dagen under en sen höstdag. Också efter regn framträder figurerna ovanligt väl, och effekten med vatten och ljus gör att de nästan framstår som levande.

Vissa hällar innehåller många bilder och ger ett kaotiskt intryck eftersom de inte följer någon linjär logik eller enhetlig skala. De har alltså inte gjorts för att kunna läsas eller avkodas på ett sätt som vi är vana vid och uppvisar därtill en stor variation av kompositioner och teman. En del scener och kompositioner verkar mer sammanhållna och ser ut att följa en given ”narrativ” struktur medan andra snarare verkar vara lösryckta delar eller kluster med någon

Olika dokumentationer av hällristningen Brastad 1:1. Från vänster den första grafiska återgivningen av Peder Alfsön från 1627, i mitten plastkalkering av Stiftelsen för dokumentation av Bohusläns hällristningar, till höger laserskanning av Ellen Meijer.

egen sorts logik vars sammanhang svårligen kan förstås. Sammantaget är de flesta utförda på ett varierat och mångtydigt sätt, och en del ser ut att illustrera mer episodiska teman medan andra är mer lösryckta bilder. Ofta blandas konkreta avbildningar av mobilitet och konflikt med rituella scener eller motiv som allmänt anses representera bronsålderns föreställningsvärld. Hällristningarna kan i stora drag beskrivas som en komplex samling avbildningar från bronsåldern som representerar alltifrån konkreta sociala handlingar och sociala positioner till företeelser av mer ideologisk, rituell, mytologisk eller religiös karaktär. Bilderna gjordes förmodligen före eller i samband med särskilda sociala och rituella aktiviteter och säkerligen av individer med kopplingar till samhällets övre skikt som i sig hade kontakter med andra bronsåldersgrupper i Europa.

Det finns en uppsjö av teoretiska perspektiv på hällristningar,7 och jag ämnar inte gå in på dessa här (en del av dem återkommer på s. 39–54), men ett för mig användbart teoretiskt begrepp är mimesis. Det är en estetisk term som härrör från grekiskan, ofta använd av både Platon, och Aristoteles, och betyder ”härmning” eller ”härma”. Uttrycket syftar på att det finns en konkret koppling mellan innebörden av en avbildning och det som avbildas.

Antropologen Alfred Gell har utgått från begreppet i sin forskning om hur och varför olika kulturer avbildat vissa företeelser. Han var mycket kritisk till de konventionella konsthistoriska perspektiven som ensidigt fokuserade på symbolisk mening och estetiska uppfattningar. Han ansåg i stället att konst är ett handlingssystem

avsett att förändra världen och såg på avbildningar som en verksam faktor för social förändring.8 Människor har i alla tider använt sig av avbildningar som ”sekundära agenter” i förverkligandet av sina avsikter, och Gell ansåg att det förelåg en konkret koppling mellan de som gjorde avbildningar och deras intentioner och vad som konkret avbildades. Exempelvis ansåg han att de inristningar som gjorts på kanoterna på Trobriandöarna hade en funktion bortom symbolisk betydelse. De fungerade snarast som ”sekundära agenter” i den psykologiska krigföringen mellan olika intressegrupper som deltog i långväga handel mellan öarna. Konkret syftade de till att positionera, skrämma och imponera på andra konkurrerande maritima grupper i detta handelssystem.

Vad säger då ett sådant perspektiv om hällristningarna? Jo: att de fungerat som en verksam faktor för de grupper som en gång gjorde dem, och att bilderna på ett konkret och aktivt sätt speglar de praktiker dessa individer varit kopplade till. Vi kan sluta oss till att de varit individer kopplade till sjöfart, makt och ritual, långväga handel med metaller och krigföring. Kanske detta låter självklart, men märkligt nog har få forskare haft det som utgångspunkt och i stället ansett att det handlat om havsfrånvända kofösare som klottrat ned bilder i ren förströelse eller att det handlat om lokala jordbrukares behov av att uttrycka sin religion eller att bilderna är så svårbegripliga att vi inte kan säga någonting alls om dem. En del hävdar att det kan ha varit barn eller andra grupper utan direkt koppling till motiven som avbildat olika ideal och föreställningar

på hällarna – på ett sätt en sympatisk teori men samtidigt tämligen naiv. Detaljerna på bronsföremålen, vapnen, krigarna, båtarna och de andra rituella företeelserna är så rika att de måste ha gjorts av individer med direkta erfarenheter av dessa praktiker. I stora drag följer avbildningarna en paneuropeisk krigarkod som återfinns på flera platser i Europa under bronsåldern, vilket indikerar att det handlar om grupper med interregionala kontakter – alltså ganska långt ifrån de havsfrånvända jordbrukare eller kofösare som andra forskare ringat in.

De som högg in hällbilderna tycks ha följt en viss formlära. Det verkar ha funnits klara normer för vad som skulle avbildas och inte. Vi måste komma ihåg allt som saknas på bilderna men som var självklara delar av bronsåldersmänniskornas liv – hus är exempelvis aldrig återgivna, inte heller härdar eller matlagning eller bearbetning av föremål. I och med detta hävdar en del forskare att motiven bör ses som en början på ett slags skriftspråk. Det finns emellertid inget som tyder på att ristningarna kan läsas som bokstäver eller ord i en bestämd mening.

Jag hade en professor som brukade säga att det kan ha varit ”han med störst tumme” som gjorde hällristningarna, underförstått att vi inte kan säga något om de som en gång gjort dem.

Skepp, tjurar och krigare – det mesta får plats på monumentalristningen på Aspeberget i Tanum. Foto Orthofoto.

En ristningstradition inte olik den skandinaviska – hällristning från Olivenza i södra Spanien. Skanning av Marta Diaz–Guardamino.

Hällristningarna och bronsåldersvärlden

Under den långa tid som hällristningarna gjordes skedde stora förändringar i Medelhavet och Europa. I södra Europa och i Mellanöstern fanns det under denna tid stora kulturer, såsom den egyptiska, minoiska, mykenska och hettitiska. Bronsåldern är den period som allmänt kallas den första historiskt formativa perioden. Det är under denna tid som slaget vid Troja utspelar sig, liksom Odysseus irrfärder samt den bibliska legenden om Mose.

Epoken kännetecknas av långväga kontakter mellan olika regioner, och flera forskare har framhållit likheterna mellan den mykenska bildvärlden och de bohuslänska hällristningarna när det gäller återgivningar av skepp, tjurar, voltigörer och andra symboler..9

I Tyskland finns från samma tid den mycket omfattande och spektakulära gravhögen i Hochdorf som bland annat innehöll en stridsvagn av trä samt en stor soffa i ren brons. På benen till denna soffa har krigare avbildats som påminner mycket om krigarna som

avbildats på hällarna i Norden. Stora gravhögar från bronsåldern finns även i Danmark, såsom Lusehöj på Fyn. I Poitiers i Frankrike har man påträffat en konisk hatt av guld från yngre bronsåldern

och som liknar hattar som finns på en del hällristningsfigurer i Bohuslän.10 I floden Themsen i England har man påträffat karakteristiskt runda bronssköldar av ett slag som finns återgivna på hällristningarna i Bohuslän. I Italien finns förutom rikligt med bronser från denna tid ett omfattande hällristningsområde i Val Camonica. En del av ristningarna där visar likheter med de i norra Bohuslän.

Det område med hällristningar som emellertid uppvisar flest likheter med de sydskandiviska är de som finns i Extremadura och Andalusien i södra Spanien och härrör från samma tid. Flera forskare har påvisat likheterna och anser att de vittnar om någon form av kontakt.11 Men vilket slags kontakt, och varför?

Det råder metalltid i Europa och efterfrågan på brons är stor. På hällristningarna är de flesta typer av bronsföremål avbildade, allt ifrån olika vapen som svärd, spjut och sköldar, verktyg som yxor men även spännen och smycken till dräkter av textilier. Ibland är de avbildade som ett enskilt föremål, men oftast är de kopplade till människofigurer. Men råvarorna till bronset, koppar och tenn, utvanns endast i begränsade områden på kontinenten, de brittiska öarna och i Medelhavet. I Norden dröjde det till senmedeltid innan man började utvinna koppar, och under bronsåldern var samhällena här beroende av import.12 Efterfrågan kopplade ihop samhällen