Är 68 bliven men bara 18 då hon spelar

IIslingby där hon är född och uppväxt blir det Blomfeldts Helmy, då vet folk. För det är framlidne plåtklipparen i Domnarvets Jernverk Hjalmar Blomfeldt som är hennes far. Och det var järnverksarbetare Blomfeldt som lärde sin dotter spela fiol.

I dag har Helmy Hansson hunnit bli 68 år, det är mer än 50 år sedan hon första gången höll i stråken.

– Men när jag spelar känner jag mig som 18. Då finns inga krämpor, säger Helmy.

Bruksmusik, regementsmusik, influenserna var många. Men Hjalmar Blomfeldt, som var född i Hedemora år 1888 och levde hela sitt vuxna liv i Islingby, Stora Tuna, hade till bringat barndomen och skolåren i Floda i Västerdalarna. Där fick han höra låtmusik.

Hans farfar, Lissel Anders Ersson, som bodde i flodabyn Hagen, trakterade både fiol och ”pöspipa” (säckpipa) och Hjalmar lärde sig spela på farfars fiol. En tid bodde han hos kyrkvärden i Floda, Lasse Jones Jons, som var en styv spelman. Intresset för låtar skulle komma att hålla i sig genom hela hans liv.

Helmy Hansson är hemmafru och bor i Stora Tuna. När hon får tid åker hon och Edvin upp till stugan i Svessgärdet i Floda, ett stenkast uppströms byn Forsgärdet.

– Här förbi går vägen till Säljebodarna och där har spelmansfamiljen Tillman haft sitt fäbodställe, berättar Helmy.

– Jag kommer ihåg på Olof Tillmans tid. Då kunde det hända att han hoppade av cykeln vid vår stuga och stannade för att spela fiol när de var på väg till Säljebodarna med kreaturen.

Helmy har varit spelman i många år, fast beteckningen kanske passar lite illa.

– Spelkvinna!? Nej, det går inte. Har det hetat spelman förut så får det heta så i framtiden också.

Dalarnas spelmän känner Helmy. En gång om året kräver hon in medlemsavgiften till spelmansförbundet.

– De flestas betalar pliktskyldigt men några gör det inte. Jag vet inte, kanske stämmer det här med att spelmän är bohemer. De glömmer något så trivialt som medlemsavgift.

Hon har varit kassör i Dalarnas spelmansförbund sedan år 1955. Och från 50-talets början och till dags dato har hon inte missat något av förbundets årsmöten. Av mötenas fyra avdelningar: förhandlingar, middag, spel och dans brukar den förstnämnda vara oroväckande snabbt undanstökad. Kanske för att ekonomin varit stabil sedan Helmy tog över kassan.

I Stora Tuna spelmanslag som leds av Helmy Hansson, spelar man många av Hjalmar Blomfeldts låtar.

– Far gjorde väl sådär en 60-70 låtar och medlemmarna i laget vill att vi ska plockar ur hans repertoar.

– Det är roligt, speciellt som jag fått kritik tidigare för att ha framfört ”egna” låtar.

– Nu är det väl 15 år sedan. Vi spelade på en spelmansstämma här i Dalarna. Då fick jag höra att det inte passade sig att spela nykomponerade låtar.

– Det fanns ju så många gamla...

Hjalmar Blomfeldt reste runt på många spelmansstämmor. Han spelade, lyssnade och lärde. En julidag år 1948 satt han på tåget på väg hem från spelmansstämman i Malung. Dunket från skenskarvarna överröstades av låtar; öster- och västerdal, norska och svenska, som fortfarande klingade i huvudet.

Av alla melodierna blev det en, Hemfäla (hemfärden).

– Har du hört den här låten förr?, sa far när han kom hem.

– Nej, aldrig, sa jag.

– Då har jag väl gjort den själv då, sa han.

År 1968 gjorde gamle kungen ett besök i Dalarna. I hans i minuter och sekunder inrutade tidsschema fanns en kopp te med smörgåsar på Borlänge gammelgård – till fiolmusik.

Den alltid intresserade Gustav VI Adolf spräckte schemat och drog oro över den medföljande adjutantstaben. Kungen lyssnade och frågade, lyssnade och frågade.

– Då klämde vi i med Hemfäla, berättar Helmy.

– Den där melodin heter Hemfäla, sa gammelgårdens intendent Bengt Rudman på kungens fråga.

– Vad det betyder? Jo, att det är dags för Ers Majestät att åka hem nu.

Gustav Adolf förstod vinken.

– Det var skamligt att spela, Jag skämdes för fiollådan.

När Helmy gjorde sina första trevande försök var hon bara 10-12 år. Och så var hon flicka.

– Du ska väl läsa sagor du och inte sån´t där.

Så sa de äldre. Men Helmy gav inte med sig. Hon visste var läsningen fanns att finna. Karl-Erik Forslund hade just börjat med utgivningen av sin serie ”Med Dalälven från källorna till havet”.

Där fanns både berättelser om spelmän och uppteckning av låtar.

– Jag läste och far började lära sig nottecknen.

I dag kan hon ta ut en låt från nottecknen men det kunde hon inte då.

– I stället utvecklade jag ett eget sorts notsystem för att kunna komma ihåg låtar jag lärt tidigare.

– Jag skrev på mitt sätt, Två drag med tredje fingret på A-strängen, ett drag med första fingret på D-strängen... Så höll jag på.

– Och hade jag hört en melodi någonstans så var jag tvungen att nöta på med fiolen tills den fastnat.

– Då hjälpte det inte att mor ville ha assistans med disken.

– Jag måste spela först. Annars glömmer jag den andra reprisen.

Många år senare, när Edvin och Helmy skaffat bil, reste de runt bland Dalarnas spelmän. Att hitta spelmän och låtar i Tunabygden var ett av målen.

– Jag kommer ihåg ett av besöken vi gjorde. Det var hos ett par åldrade bröder i Silvberg. De spelade nog inte mycket mer men nog vi fick ett par låtar med oss hem.

Carl Gudmunsäter i Transtrand, Evert Åhs i Älvdalen, det fanns många att besöka. Det hände att färden gick utanför Dalarna. I hans förortslägenhet i Stockholm träffade Helmy Hjort Anders Olsson. Han var gammal och grånad men inte sen att plocka fram fiolen för att spela sina Bingsjölåtar.

– Hans självförtroende sviktade aldrig. Hjort Anders tyckte att han aldrig spelat bättre än han gjorde då. Helmy Hansson är pensionär men har nog aldrig varit så efterfrågad som spelman som i dag. Hon spelar med spelmanslaget och ibland spelar hon ensam. Låtarna har fått status. Det hade de inte förr.

– Kan du inget modernt?, sa folk förr. Vår ”allmogemusik var inget värd.

– Ni vimlar det av spelningar, vi spelar överallt.

På Domnarvsvallen, före mötet Brage-Crystal Palace, fanns Helmy och Stora Tuna spelmanslag på plats.

– Jodå, jag såg matchen fast ishockey är bättre.

Och äldre än 18 tycks hon inte bli för Helmy har inga planer på att lägga ifrån sig fiolen.

Text: Lars Moberg

Foto: Benny Norgren

Det är sommaren 1982 . Under tre intensiva dagar genomför en fjärdedel av förbundets medlemmar den länge emotsedda Norge-turnén. I höstnumret av Dalarnas spelmansblad ger Erik Moraeus en fyllig reseberättelse "för att stilla nyfikenheten hos alla som inte var med – och till hågkomst för de 200 resenärerna".