Stradivarius

Ska Det Vara Ven Om Det R En Gitarr

VARFÖR INTE BYGGA en barockgitarr? Tänkte fiolbyggaren Jan Larsson i Lima. Och så gjorde han det.

Jan lyssnar på musik om dagarna där han sitter vid arbetsbänken i ateljén och karvar och putsar på ämnen som ska bli fioler. Gitarrprojektet föddes en dag i höstas tack vare en tarantela av den spanske 1600-talsgitarristen Santiago de Murcia. Den var framförd av norrmannen Rolf Lislevand som spelar tidig musik på stränginstrument, och hans musicerande på barockgitarren väckte en idé i Lima.

Men hur gå till väga?

– Jag började leta efter ritningar, säger Jan.

Sökandet tog honom till Ashmolean Museum i Oxford, England som har en samling av äldre musikinstrument. Från Ashmolean kunde han köpa en ritning i naturlig storlek av en gitarr byggd av den kände violinmakaren Antonio Stradivarius i Italien år 1679. Stradivarius alltså, men nu gitarr.

Om Jan Larsson kan nämnas att han spelar och bygger precis som flera av hans föregångare i släkten. Morfar

Oskar Larsson byggde fioler. Morfars bror Edvin likaså, och faktiskt rent av en och annan gitarr kom ur hans verkstad i Högstrand norr om Sälen.

Jan har tidigare byggt violiner av tidigt snitt men någon barockgitarr har han aldrig givit sig på. Var det svårt?

– Det var annorlunda. Locket ska vara så tunt, och särskilt halsen och skarven mellan huvud och hals är knepig. Sammanfogningen liknade den hos amerikanska Martin-gitarrer.

– Men jag är noggrann och följde ritningen, säger Jan. Och så var det inte mer med det.

Nu ligger den där på bänken, vacker och skinande blank, en barockgitarr från Lima med närmare 350 år gamla italienska anor. Ett helt analogt precisionsarbete.

Locket är bara en och en halv millimeter, botten något tjockare. Och precis som för fioler är barockgitarren byggd av gran och lönn med en greppbräda av ebenholts men här även med inläggningar av elfenben. Men elfenben, med elefanter som är utrotningshotade och handeln förbjuden inom EU?

– Plockade vita tangenter från ett slaktat piano, så det löste sig på det viset.

Så var den byggd, med tio stämskruvar och men bara nio strängar helt enligt traditionen för en gitarr av modellen barock. Men det var här, när strängarna skulle på, som Jan behövde hjälp. Vilka strängar, hur tjocka? Och visst var det en ”barockstämning” upp till 415 Hz men inte högre som stallet på den här gitarren skulle tåla (betydligt lägre än det ”normal-A” på 440 Hz som är allmänt vedertaget i musikkretsar)?

– Jag kontaktade Hållbus Totte Mattsson i Falun, säger Jan. Visste att han spelar barockluta och gitarr och kanske kunde ge mig råd.

Det var en nyfiken och intresserad Hållbus Totte som en kväll i mars inspekterade barockbygget från Lima. Efter någon timme föreföll herrarna överens om val av strängar, oktavstämningar och annat. Totte med någon detaljerad invändning beträffande strängarnas fästning vid stallet. Åtgärdat några veckor senare, får jag höra av Jan.

Är du nöjd med bygget?

– Jag kan inte bättre, blir svaret från en ödmjuk man som minst av allt vill framhäva sina egna insatser. Blir det barockgitarrer nu för din del framöver?

– Tror inte det. Den här får nog gå till högstbjudande så fortsätter jag med mina fioler, säger Jan. Så blir det nog, såvida inte musiklyssnandet vid bänken på nytt sätter griller i huvudet på instrumentmakaren i Lima.