Page 1

VÅREN 2013 Nr 50 sedan starten 1989

Jussi BjörlingsällskapetsTidning

ussi björling

Från starten nr

Nu i ny kostym

!

Välkommen! Medlemstidningen i ny form Plácido Domingo – ny hedersmedlem JB-sällskapet och framtiden


6

Innehåll

3 Ordföranden talar 4 Rapport från årsmötet i Borlänge 6 Våra tjugofyra hedersmedlemmar Från Anna-Lisa till Domingo

10 När grabbarna skulle klara sig själva Harald Henrysson berättar om brödernas sista turné

16 Aase Nordmo Løvberg Nils-Göran Olve om en stor stämma

18 Jussi i Gäddviken Vi besöker Operans arkiv

20 Jussi vs Caruso

12

Vem var bäst? Debattartikel av Geirr Oppi

22 De kompade Jussi

Om Bertil Bokstedt och Wilhelm Freund

24 Sett och hört: nya utgåvor 26 Publikrekord när Ranelid talade 27 Kalendarium 28 Krönika av Jacob Forsell Nu finns Resan till dej på dvd

24

Omslaget Styrelsen utanför Jussi Björlingmuseet i Borlänge vid årsmötet den 2 februari. Ordförande Bengt Krantz hälsar välkommen till Nya Jussi Björlingtidningen med fr v Hans Thunström, vice ordförande, Stefan Olmårs, sekreterare, Per Bäckström, kassör, Kjell Olsson, ledamot och Göran Forsling, ledamot. I blå tröja hedersordförande Lars Hemmingsson. På bilden saknas Harald Henrysson.

Redaktion Jussi Björlingsällskapets Tidning Våren 2013. Från starten 1989 nummer 50. Lösnummer 30 kronor

Jussi Björlingsällskapet stiftat den 7 januari 1989 har till uppgift att främja intresset för och kunskapen om Jussi Björling, hans sångkonst, liv och karriär. www.jussibjorlingsallskapet.com

Redaktör och ansvarig utgivare Jacob Forsell fotograf.forsell@telia.com 08-646 35 26 Foto av Jacob Forsell om inget annat anges.

Medlemsavgift För år 2013 är avgiften 250 kronor för enskild medlem och 300 kronor för familj. Plusgiro 462 48 91-0

Grafisk form Curt Lundberg curtl@mac.com 0708-840 940

Ansökan om medlemskap ställs till Stefan Olmårs Hovra Gamla Landsvägen 5 820 42 Korskrogen stefanholzpartner@telia.com eller till Jussi Björlingmuseet Borganäsvägen 25 784 33 Borlänge 0243-742 40 jussibjorlingmuseet@borlange.se För mer information om museet se sidan 27

Redaktionskommitté Hans Thunström, sammankallande Göran Forsling Harald Henrysson Jacob Forsell Tryck: Grafiska Punkten, Växjö 2013 ISSN 1400-5271

2

20 Jussi Björlingsällskapets styrelse Ordförande Bengt Krantz, 0739-79 17 62 visheten@gmail.com Vice ordförande Hans Thunström, 021-33 41 75 hans.thunstrom@skola.vasteras.se Sekreterare Stefan Olmårs, 0651-260 00 stefanholzpartner@telia.com Kassör Per Bäckström, 08-508 401 12 per.backstrom@shis.se Ledamöter Göran Forsling, 0243-22 73 39 verbator@telia.com Harald Henrysson, 0225-501 90 harald.henrysson@tele2.se Kjell Olsson, 08-30 27 47 kjell.olsson55@bredband.net Hedersordförande Lars Hemmingsson, 08-735 51 54 lars.a.hemmingsson@comhem.se

jussi björlingsällskapets tidning våren 2013


Ordföranden talar

Vi får inte tappa farten

J

ussi Björling skulle hålla konsert på Liseberg i Göteborg och åkte taxi dit med sin pianist Harry Ebert. Bilen kröp fram och Ebert undrade nervöst varför det var så hindersam trafik. – Jo, sade chauffören, det beror på att Jussi skall sjunga på Liseberg i kväll – om han kommer förstås. Då lutade sig Jussi fram, klappade chauffören på axeln och sade: – Ja, det beror allt på chauffören det. Det finns mängder av anekdoter om Jussi Björling och vad vore livet utan humor! När jag skriver detta är det ännu vinter i Sverige trots att vi befinner oss i slutet av mars. Den långvariga ishavskylan håller oss i ett stadigt grepp och även Jussi Björling måste hållas varm och hovkapellisterna har sett till att Jussis byst på Jakobs torg utanför Operan i Stockholm har fått en tröja på sig. Som sagt: Vad vore livet utan humor! Men Jussis röst värmer ändå alltid. Ständigt aktuell genom minnet, som lever kvar av honom i hans fantastiska inspelningar. Trots sitt korta liv hann han med den tekniska utvecklingen från stenkakor till stereoinspelningar. Tack och lov!

Jussi Björlingsällskapet står nu inför flera stora utmaningar. Efter det succéartade 100-årsjubileet gäller det att lägga in en ny växel och inte tappa farten. I och med detta nummer är det dags för en modernisering av Jussi Björlingtidningen, som du just nu håller i din hand. Genom den nye redaktören Jacob Forsells och formgivaren Curt Lundbergs försorg får tidningen nu ett nytt utseende och tydligare framtoning. I detta nummer får du bland mycket annat veta mera om våra hedersmedlemmar av vilka Plácido Domingo är den senaste i raden. Vår ”professor i jussikologi” Harald Henrysson skriver en essä om de halvvuxna bröderna Björlings turné i Värmland 1928 och den norske musikvetaren Geirr Oppi bidrar med en högintressant debattartikel. Ta er tid att studera nyheterna! Och kom gärna med synpunkter! Inte nog med att tidningen görs om. Snart presenteras även en ny modern hemsida, som ska rymma mycket information, intressant läsning och, naturligtvis, musik. Avsikten är inte endast att hänga med i den tekniska utvecklingen utan även att försöka locka till oss nya medlemmar ur den yngre generationen. jussi björlingsällskapets tidning våren 2013

Vi kan glädjas åt att vi nu har planterat en återkommande tradition i Stockholm med sommarkonserter på Skansen och i Kungsträdgården. Dessutom startar vi en ny serie konserter på Liseberg i Göteborg den 28 juli. Förhoppningsvis blir även detta en återkommande tradition. Vid dessa tillfällen finns rika möjligheter att få lyssna till Jussi själv i fina upptagningar samt våra pristagare. Det gäller också konsertverksamheten i Hälsingland, som vanligt arrangerade och regisserade av Stefan Olmårs. Se kalendariet på näst sista sidan!

Musiker från Hovkapellet satte en värmande tröja på Jussis byst utanför Operan.

Avslutningsvis vill jag citera några rader ur Sången till havet av Sven Salén. De saltstänkta orden får mig att längta intensivt till sommartiden när Jussi sjunger: ”När pärlor glittra med behag på böljors vita skum Och sommarns vind kring mast och stag går susande och ljum. Då är den ej betungande en dans på böljan gungande. Åh hi, å hej, å hej, å hå Då slår jag strängen sjungande min sång mot fjärran rum.”

B e n gt Kra n t z ordförande

3


Den nygamla styrelsen samlad utanför Jussi Björlingmuseet i Borlänge. Från vänster Hans Thunström, vice ordförande, Stefan Olmårs, sekreterare, Per Bäckström, kassör, Kjell Olsson, ledamot, Bengt Krantz, ordförande och Göran Forsling, ledamot. I förgrunden med blå tröja den ständigt adjungerade hedersordföranden Lars Hemmingsson. På bilden saknas Harald Henrysson.

Ingen höjning av årsavgiften

Kjell Olsson och Roger Alderstrand njöt av Jussi-bakelsen i kaffepausen…

4

På Jussis 102-årsdag, lördagen den 2 februari, höll Jussi Björlingsällskapet sitt 23:e årsmöte på museet i Borlänge. Årsmöten är sällan spektakulära och publikdragande och inte heller detta årsmöte drog någon storpublik. Endast ett 20-tal tappra själar hade sökt sig till Jussi Björlingmuseet denna dag trots att den viktiga frågan om Sällskapets framtid stod på dagordningen (se artikel här intill). Själva årsmötesförhandlingarna gick sin gilla gång. Mötesordförande Hans Thunström lotsade skickligt mötet från punkt till punkt. När det gällde val till styrelsen meddelades att KG Lidström och Iréne Johansson lämnar styrelsen och att Kjell Olsson väljs in. Styrelsen decimeras alltså från åtta till sju personer, ett beslut som gillades av alla. Lite längre tid tog diskussionen om

kommande årsbudget och medlemsavgift, ett bekymmer som många litterära sällskap brottas med. Till slut fattades beslutet att inte höja avgiften …liksom Hans Björke från Borlänge komför år 2014. Nästa mun och Göran Forsårsmöte beslöts ling. hållas i Stockholm lördag den 1 februari 2014. Årsmötet avslutades med en redogörelse för den förestående Amerikaresan ”I Jussi Björlings fotspår” (se nyhetsbrev på webben) samt museichefen Jan-Olof Dambergs presentation av några unika Jussiinspelningar.

jussi björlingsällskapets tidning våren 2013


Sällskapet och framtiden Jussi Björlingsällskapet har redan ett bra koncept i sin verksamhet med nyhetsbrev, medlemsträffar, medlemstidning, hemsida, konsertverksamhet och utdelning av Jussi Björlingsällskapets pris, anser Sällskapets framtidsgrupp. Däremot har sällskapet tappat lite fokus på själva medlemsverksamheten. Sällskapets stadgar säger att huvuduppgiften är ”att främja intresset för och kunskapen om Jussi Björlings sångkonst, bevarad i hans inspelningar, samt för hans liv och karriär”. Framtidsgruppen anser att medlemsverksamheten i första hand skall sättas i fokus, att den blir mer attraktiv för våra medlemmar och lockar fler till medlemskap. Det är medlemmarnas Sällskap och medlemsverksamheten är det kitt som håller ihop det hela. Man måste utveckla en kommunikation mellan styrelse och medlemmar för att få medlemmar mer engagerade och delaktiga i verksamheten. Det finns tre huvuddelar i medlemsverksamheten, som är särskilt viktiga att utveckla och förbättra: medlemsträffarna, medlemstidningen och hemsidan.

Nyinvalde styrelseledamoten Kjell Olsson presenterar framtidsgruppens rapport vid årsmötet i Borlänge den 2 februari.

Visionen är att medlemsträffarna ska bli Hemsidan och Facebook anses såväl i bättre besökta och mer innehållsrika. De dag som i framtiden vara den allra viktibör även kunna arrangeras på andra orter gaste kanalen att marknadsföra sig genom. än i Stockholm, t.ex. Göteborg och MalGenom hemsidan når vi alla som har tillmö. Man bör utveckla och bredda progång till en dator. graminnehålFörhoppningen är let med fokus Visioner: att Sällskapet gör på att vårda e Innehållsrika medlemsträffar med fler en rejäl satsning på minnet av deltagare. På flera olika orter. att bygga upp en Jussi Björling. e Rappare medlemstidning med modern helt ny och moderEn programlayout. niserad, flerspråkig kommitté e Använda internet och sociala medier för och alltid uppdabör tillsättas att nå ut till nya intresserade. e Jussi Björlingsällskapet och Museet terad hemsida. En där medlemär fortsatt grundbultarna i arbetet med att hemsida där medmar medvervårda Jussi Björlings minne. lemmar och övriga kar med idéer Jussifans från hela till programvärlden kan kommunicera via en Faceuppslag. booksida är ett måste. Medlemstidningen är i stort behov av ett rappare innehåll och modernare layout. Att visa upp sig utanför Sällskapet är Den visionen är förhoppningsvis redan en viktig del i missionen att sprida Jusuppfylld i den nya tidning som du just nu sis konstnärskap, marknadsföra Sällskahåller i din hand. jussi björlingsällskapets tidning våren 2013

pet och värva medlemmar. Lokala eldsjälar bör uppmuntras att få igång liknande verksamheter som i Voxna och Strömsbruk. Samarbetet med Skansen har blivit ett lyckokast och kan utvecklas ytterligare. Visionen är att få igång liknande samarbete med andra nöjesparker t.ex. Liseberg i Göteborg. Jussi Björlingmuseet i Borlänge är en ovärderlig tillgång med alla dess föremål, arkiv och forskning. Jussi Björlingssällskapet och Museet är grundbultarna i arbetet med att vårda Jussi Björlings minne. Visionen är att vi tillsammans, genom ökad intensitet, modernisering och utvecklat samarbete ytterligare ska stärka vår gemensamma mission att föra Jussis musikaliska världsarv vidare in i framtiden. K j e ll Olsson Fotnot: Framtidsgruppen har bestått av Bengt Krantz, Kjell Olsson, Lars Tibell, Hans Björke och Agneta Lundström.

5


”... person som på ett extraordinä rt vis bidrar till att in tresset för Jussi Björl ings sångkonst, liv och gärning hålls le vande”

Våra tjugofyra hedersmedlemmar Lars Rosengren/Aftonbladet

I paragraf fem i Jussi Björlingsällskapets stadgar står det kort och koncist: ”Styrelsen beslutar om antagande av hedersledamöter i Sällskapet och meddelar årsmötet.” Underförstått är att hedersbevisningen skall tilldelas ”person som på ett extraordinärt vis bidrar till att intresset för Jussi Björlings sångkonst, liv och gärning hålls levande” – om man uttrycker det lite byråkratiskt. Jussi Björlingsällskapet grundades den 7 januari 1989 och redan samma dag utsågs Anna-Lisa Björling till Sällskapets första hedersledamot. I december samma år utsågs Luciano Pavarotti och man hade då de bästa tänkbara representanterna för det nybildade sällskapet. – Att utses till hedersmedlem i vårt sällskap ska inte bara vara en heder, det ska även vara en exklusivitet. Många förslag har genom åren förts fram men inte alla har fallit styrelsen på läppen. För närvarande finns ett par-tre namn uppe till diskussion och hur det går med dem får framtiden utvisa, säger ordförande Bengt Krantz. Alla hedersmedlemmar har naturligtvis en stark anknytning till Jussi Björling. Antingen som aktiva inom Sällskapet och annan Jussi-verksamhet, eller helt enkelt som familjemedlemmar. Men det har också ansetts angeläget att utbyta hedersbetygelser med systersällskap och eldsjälar utomlands. Därför finns tre hedersmedlemmar i USA, en i Chile och numera en spanjor, som är verksam i hela världen. Från 1989 fram till i dag har 24 hedersmedlemmar utsetts. Du ser dem listade på följande sidor. jac ob for sell

1. Anna-Lisa Björling, 1910 – 2006. Utsedd 7 januari 1989 i anslutning till grundandet av Jussi Björlingsällskapet.

6

jussi björlingsällskapets tidning våren 2013


3. Märta Björling-Kärn, 1904-1997. Utsedd 13 april 1994. Kusin till Jussi Björling. Här tillsammans med Jussi t.v., Olle t.h. samt sittande Kalle och Gösta.

4. Hjördis Schymberg, 1909– 2008, utsedd 13 april 1994. Sopran. Anställd vid Kungl. Operan 1934 –1959. Hovsångerska 1943.

5. Harald Henrysson, f. 1942. Utsedd 20 februari 1999. Sveriges främste Björlingkännare. Grundare av och mångårig chef för Jussi Björlingmuseet i Borlänge.

6. Ragnar Ulfung, f. 1927. Utsedd 9 september 2000. Norsk tenorsångare, anställd vid Kungliga Operan 1958–84. Hovsångare 1976.

8. Elisabeth Söderström, 1927– 2009, utsedd 5 februari 2005. Sopran. Anställd vid Kungliga Operan 1949–1980. Hovsångerska 1959.

9. Kerstin Meyer f. 1928. Utsedd 3 februari 2007. Mezzosopran, anställd vid Kungliga Operan 1952– 1961. Rektor vid Operahögskolan 1984–1994. Hovsångerska 1963.

jussi björlingsällskapets tidning våren 2013

7. Erik Saedén, 1924–2009, utsedd 5 februari 2005. Baryton. Anställd vid Kungl. Operan 1952– 1981. Hovsångare 1966.

Sam Stadener/Scanpix

Susanne Wahlström/Scanpix

2. Luciano Pavarotti, 1935 –2007. Utsedd 29 december 1989. Italiensk världstenor.

10. Nicoali Gedda, f. 1925, utsedd 3 februari 2007. Tenor. Debut vid Kungl Operan 1952. Svensk världstenor. Hovsångare 1965.

11. Kjerstin Dellert, f. 1925. Utsedd 3 februari 2007. Sopran, anställd vid Kungliga Operan 1952– 1979. Grundare av Confidencen, Ulriksdals slottsteater 1981.

7

p


Jussi Björlingsällskapets hedersmedlemmar

13. Lars Björling, f. 1939. Utsedd 3 februari 2007. Son till Jussi Björling.

14. Ann-Charlotte Björling, f. 1943. Utsedd 3 februari 2007. Dotter till Jussi Björling, skådespelare och operettsångerska.

15. Raymond Björling, f. 1956. Utsedd 2 februari 2008. Sonson till Jussi Björling, tenorsångare.

16. Dan Shea, f. 1937. Utsedd 2 februari 2008. Mångårig ordförande i det amerikanska Jussi Björling Society.

17. Margareta Hallin, f. 1931. Utsedd 7 februari 2009. Sopran, anställd vid Kungliga Operan 1954– 1984. Hovsångerska 1966.

18. Joan Baez, f. 1941. Utsedd 6 februari 2010. Amerikansk folkmusiker, stor Jussi Björlingbeundrare.

19. John-Erik Eleby f. 1960. Utsedd 5 februari 2011. Basbaryton, anställd vid Kungliga Operan sedan år 2000. En av grundarna till Jussi Björlingsällskapet.

20. Andrew Farkas f.1936. Utsedd 5 februari 2011. Stor Jussi Björling-kännare, författare till biografin Jussi.

21. Hanna Hedman, f. 1934. Utsedd 5 februari 2011. Ägare till skivmärket Bluebell, har givit ut de flesta svenska liveinspelningarna med Jussi Björling.

22. Enrique Gilardoni, f. 1935. Utsedd 4 februari 2012. Svenska och amerikanska Sällskapens ”ambassadör” i Sydamerika.

23. Ingvar Wixell, 1931–2011. Utsedd postumt 4 februari 2012. En av Sveriges ledande barytonsångare under 1900-talet. Anställd vid Kungliga Operan 1955– 1967.

Maj-Britt Renström/Scanpix

12. Anders Björling, f. 1936. Utsedd 3 februari 2007. Son till Jussi Björling, i dag verksam som fotograf i USA

8

jussi björlingsällskapets tidning våren 2013


Jag är mycket tacksam, sade Plácido Domingo när Stefan Olmårs och Bengt Krantz meddelade honom Sällskapets hedersbevisning den 15 januari. foto: carl-johan erik bladin

24. Plácido Domingo, f. 1941. Utsedd 15 januari 2013. Spansk världstenor.

Ny hedersmedlem: Plácido Domingo När Jussi Björlingsällapets styrelse fick höra att Plácido Domingo skulle komma till Sverige och sjunga tog man genast beslutet att samtidigt göra honom till hedersmedlem. Domingo informerades per brev och svarade att han med glädje accepterade att bli hedersledamot och önskade oss välkomna till konserten i Globen.

tenoraria framfördes överhuvudtaget. Däremot fick publiken utmärkta smakprov ur den nya barytonrepertoaren, som han numera ägnar tid åt, med bland annat titelrollerna i Verdis Simon Boccanegra och Rigoletto. Här fick vi höra ett lysande framförande av Nemico della patria ur Andrea Chénier. Vi fick också höra ett exempel ur Thaïs som han nyligen framfört på flera scener.

Konserten skulle först äga rum 5 december förra året men blev flyttad till 15 januari 2013 från stora, lite opersonliga, Globen till det närliggande Annexet. Efter viss förvirring bestämdes att utnämning och medaljöverlämning skulle ske bakom scenen efter konserten. Konserten blev en strålande uppvisning av en Domingo i högform. Den som räknat med att få höra honom sjunga välkända arior ur sin jättelika repertoar var möjligen litet besvikna. Ingen klassisk

Annars bjöds det på operett i första avdelningen ur Leendets land och Glada Änkan och i andra avdelningen musikalpärlor ur South Pacific och West Side Story. Plácido Domingo assisterades av sopranerna Mïcaela Oeste och Angel Blue i solon och duetter. Jublet var gränslöst och tiden stod stilla när han till sist tog fram all virilitet och vokal grandezza i extranumren Besame Mucho och Granada. Under konserten mer eller mindre lovade Domingo att komma tillbaka till

jussi björlingsällskapets tidning våren 2013

Stockholm och sjunga en hel opera på Kungliga Operan. Och medan vi stod i kö för att komma fram till Domingo hördes på avstånd hur operachefen Birgitta Svendén och Domingo på ett glatt sätt samspråkade om vilka operor som kunde bli aktuella. Låt oss hoppas! Så blev det dags för hedersbetygelserna från Jussi Björlingsällskapet. Bengt läste på engelska upp motiveringen för hans hedersmedlemskap, medaljen och Jussi Björlingnålen placerades på kavajslaget och Domingo uttryckte sin verkligt stora tacksamhet för utmärkelsen. Han uttalade också sin beundran för de svenska sångarna Jussi Björling och Birgit Nilsson. Efter förrättat värv lämnade vi Annexet mycket belåtna med att vårt Sällskap har fått världens främste nu levande tenor som hedersledamot. St e fa n Olm år s B e n gt K r antz

9


Första gången bröderna Olle, Jussi och Gösta Björling sjöng offentligt tillsammans med pappa David var den 12 december 1915 i Trefaldighetskyrkan i Örebro. Då var Jussi bara fyra år. Sista gången man vet att bröderna sjöng tillsammans var i Mora 31 juli 1927. Däremellan hade Björlingkvartetten framträtt över 950 gånger. Själva turnerandet i Sverige hade avslutats tidigare 1927 med två turnéer i Värmland. Dessa två turnéer blev dock misslyckade och Björling-kvartetten upplöstes för gott. av h aral d henryss o n

När grabbarna skulle klara sig på egen hand Pojkarna Björlings liv hade förändrats drastiskt när fadern David den 13 augusti 1926 avled på Västerviks lasarett i sviterna av en sprucken blindtarm. I faderns och turnéledarens ställe trädde då in en vän till familjen i Mora, Rolf Lundgren, och pojkarna fick bo hos honom när de fortsatte turnera som trio. Yngste brodern Karl (Kalle), född 1917, hade en tid deltagit i turnerandet men gjorde det inte efter faderns död. Med början juldagen 1926 fanns det dock åter en Björlingkvartett, eftersom Rolf Lundgren själv, amatörsångare och bas, trädde in som fjärde medlem.

Värmlandskonserter före sommaren 1927 Kronologin över Jussis alla framträdanden, visar att David Björling och hans söner hördes för första gången i Värmland i Degerfors kyrka den 3 mars 1918. Det blev ett enstaka framträdande, men i oktober 1919 gav de 12 konserter i landskapet, den sista den 15 oktober i Arvika, innan de for över norska gränsen och tre dagar senare från Oslo begav sig med atlantångaren ”Bergensfjord” ut på det stora äventyret, Amerikaturnén 1919–21. Halvtannat år efter återkomsten till hemlandet ägde deras nästa och största Värmlandsturné rum. Den omfattade 13 konserter i oktober 1922.

10

Efter faderns död 1926 framträdde de tre äldsta Björlingbröderna tillsammans med Rolf Lundgren åtta gånger i östra Värmland i januari 1927. Turnén inleddes den 13 januari i Bofors samlingshus i Karlskoga. Den 14:e följde församlingshuset i Degerfors samt kyrkorna i Kil den 15:e, i Deje och Nyed den 16:e, i Ransäter den 18:e och i Hagfors den 20:e, innan turnén avslutades den 21 januari i Munkfors kyrka. Tack vare annonseringen har det gått att följa denna turné, men endast från ett ställe ges något som liknar en recension, av inledningskonserten: ”De unga sångarbröderna ha växt åtskilligt både på längden och i röstomfång sedan de senast gästade Karlskoga [den 8 oktober 1919], och det behöver väl knappast tilläggas, att deras prestationer väckte livligt och berättigat bifall hos den tyvärr alltför fåtaliga publiken.” Tillsammans med de tidigare turnéerna gör detta 34 belagda framträdanden inom landskapets gränser i tretton av Värmlands nutida kommuner: Arvika, Degerfors, Filipstad, Forshaga, Hagfors, Karlskoga, Karlstad, Kil, Kristinehamn, Munkfors, Sunne, Säffle och Torsby. På Jussi Björlingmuseet finns annonser, notiser och ibland recensioner från dessa konserter. Så länge David Björling ledde turnéerna, var han i regel noga med publiciteten – även om annons saknades, kom det ofta in en tidningsnotis före eller efter konserten – och Rolf Lundgren och pojkarna fortsatte i januari 1927 med annonseringen. jussi björlingsällskapets tidning våren 2013

p


jussi björlingsällskapets tidning våren 2013

Olle, Jussi och Gösta sommaren 1927.

11


”Sällskapet måste cykla – utan lyse – eftersom man inte hade råd att åka tåg, och övernattningen skedde i tält eller i lador.” Sommarturnén 1927: Gösta Björlings minnen

Notis om Värmlandsturnén i januari 1927. Något besök i Norge är inte belagt.

Vi vet emellertid att ännu en turné ägde rum i Värmland, på sommaren 1927 före den konsert i Mora kyrka den 31 juli som nämndes ovan. Denna sista och misslyckade turné är kronologiskt mycket dåligt känd, och konserterna kan därför inte räknas in bland de belagda framträdandena ovan. Turnén som sådan har länge varit känd genom att Gösta Björling 1945 återgav några hågkomster i Jussi: boken om storebror (i Jussis självbiografi nämns den inte alls). ”Vi beslöt att lyckliggöra Värmland med våra strupars ljud. Tyvärr hade inte ens de lyriska värmlänningarna nämnvärt intresse för våra vokala prestationer: det blev med andra ord ett dundrande fiasko. Sen hjälpte det inte, att vi sökte hålla en hög musikalisk och konstnärlig standard.” Gösta gav också en förklaring till att ingen ville komma och lyssna: ”Inte att undra på eftersom ingen tänkte på att göra reklam.” Enligt honom sattes ”baklängesrekordet” i ”en liten sockenkyrka långt ifrån all ära och redlighet. Dit hade inte en kotte kommit, inte ens kyrkvaktaren.” Gösta hänförde detta till vintern 1926/27, alltså den första turnén 1927, men han har rimligtvis blandat ihop de bägge turnéerna. I januari annonserade man ju, och Gösta uppger också att ”för att spara in på omkostnadskontot hade vi våra cyklar med oss och trampade fram på de backiga och krokiga vägarna sydväst om Karlstad”, något som måste ha skett på sommaren, då det var ”regnigt och tråkigt väder”. Han berättar också hur man vid en rast intill vägen upptäckte att en väska med nödvändiga noter blivit glömd på senaste logi. Den måste hämtas – en tur på över tre mil fram och tillbaka – och Olle föreslog att de skulle dra lott. Jussi tog dock uppgiften på sig med motiveringen: ”Det är väl bäst att jag åker själv. För det blir väl en av er två som förlorar i alla fall, å då blir ni bara sura sen.”

Sommarturnén 1927: Emil Lindroth minns Samtidigt som inga faktiska data om denna turné är kända, har en av deltagarna, Emil Lindroth – en gammal vän till David Björling – förmedlat utförliga och levande minnesbilder från den. Emil Lindroth levde mellan 1880 och 1963 och var skogsarbetare, snickare – en mycket skicklig modellmakare – och byggmästare från byn Garsås i Mora. (En samling av hans modeller är utställd på övervåningen av restaurangen Emil Thai i Garsås.) Garsås kom att kal�-

12

las ”den sjungande byn”, inte minst tack vare Lindroths insatser. Han var nämligen också en hängiven musiker, kördirigent och kompositör. Vidare var han aktiv som nykterhetskämpe och i politiken som vänstersocialist. Två muntliga intervjuer med honom, en av Bror Carlsäter och en betydligt utförligare av radiomannen Per Lindfors gjordes när Lindroth var i åttioårsåldern och tråden är ibland svår att följa, så misstag i berättelsen kan inte uteslutas. Turnén sommaren 1927 har tidigare behandlats av Barbro Matzols i informationsbladet Budkavlen från Garsås (årgång 19:3, mars 2011) och av mig själv i Värmlands Hembygdsförbunds publikation Näverluren 2011:4. Lindroth, som 1927 var 47 år gammal, gick med på pojkarnas begäran att han skulle följa med och leda konserterna, förutsatt att pojkarna övade tre timmar per dag i Mora under veckan innan (”takthållningen klickade mycket”). Även Rolf Lundgren deltog i turnén, som gjordes i förhoppning att man sedan skulle kunna åka till Amerika. Lindroth berättade att Rolf Lundgren pantsatte ett guldur och en fiol för att få fram pengar till detta, och att en vaktmästare på lasarettet i Mora som lyssnade till övningarna ställde upp med ett lån på 4 000 kronor (i dagens penningvärde cirka 100 000 kronor – Jussi uppger 3 000 i sin bok). ”Men på ett ställe i Värmland började Jussi tjura. Då sa jag att jag tog tillbaka mitt löfte att följa med till Amerika: Vad ska det bli om vi kommer till Amerika och du börjar tjura – då blir vi luffare hela högen!” Sällskapet måste cykla – utan lyse – eftersom man inte hade råd att åka tåg, och övernattningen skedde i tält eller i lador. Av sängkläder hade man bara filt och kudde. Vädret var uselt: ”När det var vackert väder, då var folk ute på gärdena och sysslade med slåttern, å när det regnade, då var det ingen som ville komma för den delen, så det var nästan omöjligt.” Av ekonomiska skäl kunde man inte annonsera utan bara sätta upp enkla affischer, som skickades i förväg. Lindroth mindes att turnén, som skulle vara i två veckor, efter en konsert i en lada i Garsås fortsatte i Malung på dalasidan av gränsen. Första konserten i Värmland var planerad till Gustav Adolfs kyrka i Hagfors. När de kom dit – på en undantagsvis solig söndag – visade sig vaktmästaren vara helt ovetande. Affischerna hade inte kommit fram. Eftersom det fanns många besökare på kyrkogården, bjöd man då på förslag av en av pojkarna in dem att komma och lyssna för 25 öre, så det blev ändå en konsert. Efteråt satte man sig ned att äta, men det fanns bara en limpa och några sockerbitar kvar. Halva limpan sparades ifall någon skulle bli trött. Vid skiljevägen ner till Hagfors kom en häftig jussi björlingsällskapets tidning våren 2013


åskskur, och en gumma bjöd in dem i en stuga. Lindroth berättade att Olle hade en dålig cykel och ”inte var han så kraftig heller ... när vi cyklade så åkte jag alltid efter Olle, bara för det är bättre för en som inte orkar så mycket om nån är efter. ... När vi for ner till Hagfors, ... jag och Olle var i sällskap, men dom andra, sprakfålarna, dom stack iväg dom, Jussi var en riktig sprakfåle det, kraftig var han också, ... vi gick oppför en motbacke där jag och Olle, och så sa han så här ’Lindroth, ska vi ta den där limpabiten nu’ – det var nästan som tårarna kom hos honom. Ja, javisst nu ska vi ha den, sa jag, ... och så satte vi oss där och åt och så stack vi iväg...”. I Hagfors kom det en ny skur, och humöret var på upphällningen när sällskapet slängde ifrån sig cyklarna mot kyrkväggen. Lindroth försökte sälja biljetter, och skickade in pojkarna i sakristian. Försäljningen gick dåligt, och det hade bara kommit två personer när vaktmästaren tog över – men då begärde de båda besökarna pengarna tillbaka. En stund senare kom det dock två till, så det blev två kronor i kassan. ”Och så ställde jag upp dom. Och det var en därborti, och en därborta – i en stor kyrka! Och då vände jag mig om, som en dirigent ska göra, och bockade mig för publiken, och jag har aldrig gjort en sån stilig bock som då. Å vi sjöng, vi sjöng jussi björlingsällskapets tidning våren 2013

hela programmet, som om kyrkan skulle ha varit full, ändå, men det var bara dom där två. Men jag har lärt mig, jag, att det är lika värdefullt för dom som är där ..., som om kyrkan varit full, och därför bör man göra sitt bästa...” Denna plikttrohet belönades med en präktig överraskning: ”Ja, så när det var färdigt, så gick vi in i sakristian igen, å så kom halva publiken in i sakristian, men det var god plats... å kom in å bjöd oss på supé på hotellet där. ... Ja, vi var naturligtvis hungriga vi, som vargar, ... jag var lika hungrig jag, ... å det var ju bara bra det, för då kände jag hur dom kände det. ... Å de var fest, det kan jag lova, å vi sjöng ju också, sjöng mer än nån gång då, dom ville ju ha sång där.” Något tillfälle där ingen enda åhörare kommit, som Gösta uppgav, nämnde däremot inte Lindroth. Lindroth tycker sig minnas att de sedan trampade till Brattfors, för en konsert ”med kanske lika stor publik, ja kanske nån mer”. På Lindfors fråga om man redan då kunde höra något särskilt hos Jussi, svarade han att han visst kunde det, ”men det var mest sprakfålen hos honom ... lite grann vild, men han fick lov att lyda mig ändå”. Lindroth mindes att de for förbi Hällefors, men inte sjöng där, och till en plats som han inte riktigt mindes, troligen Hjulsjö. På en lördag kom de till en stuga där och pratade med en gubbe, som bjöd dem en hink vatten att dricka ur på

De tre bröderna Björling tillsammans med familjen Lindroth i Garsås sommaren 1927. Stående längst bak syns Jussi, framför honom sitter Olle och längst ner på trappan sitter Gösta tillsammans med Rolf Lundgren (med blicken sänkt). Övriga personer är medlemmar i familjen Lindroth.

p 13


”Nästa dag cyklade de den långa vägen hem till Mora. I Leksand köpte de bullar för alla pengar som fanns kvar.”

Annons ur Karlskoga Tidning 12 januari 1927.Konsertturnén i Värmland var huvudsakligen ämnad att finansiera brödernas ”förestående avresa till Amerika”. Men pengarna räckte inte och resan blev aldrig av.

Tack till Jordi Arkö för tillgång till intervjuinspelning.

14

förstubron. Inte en brödbit hade sångarna, och försökte få köpa, men hörde att det inte fanns mer än vad paret själva behövde på söndagen. Som tack för drycken sjöng de ändå, och då kom gumman ut med tårarna i ögonen ”Kära hjärtanes, nog ska ni väl få bröd”, sa hon, och kom ut med ett paket spisbröd. ”Ja, då sjunger vi en bit till”, sa Lindroth och dirigerade med spisbrödspaketet under armen! På andra sidan om en syrénhäck låg ett större hus, där det visade sig bo en sjuksköterska som hade födelsedagskalas. När Lindroth och pojkarna kom ut på vägen kom en fin herre – det var tydligen doktorn – och frågade om de fick bjuda på kaffe inne på gården. ”Ja, jag vet inte, vi ska så långt”, sa Lindroth och spelade teater, men han frågade pojkarna och de ville givetvis stanna. Snart satt alla och drack kaffe och åt wienerbröd och gräddtårta. Som tack sjöng de ”ett och ett halvt program, minst”, utan protester ens från Jussi, som ”brukade vara tjurig ibland, han, men då var han mätt!”. Vid grinden kom sedan doktorn ned tillsammans med de andra och höll ett vackert tal och utbringade ett leve. Lindroth utbringade leve för värdinnan och hennes gäster och pojkarna sjöng God natt (Vi skall du fjärran vara..., en sång av A. E. Marschner), där Jussi framförde solot känsligare än Lindroth någonsin hört. Annars hade han ibland tyckt att ”det fanns ingen själ i’t”, när Jussi sjöng. Lindroth var förvånad över hur lätt Jussi – liksom hans bröder – hade för att uppfatta melodier. Han tyckte att pojkarna blev allt mer självsäkra, och Jussi kunde vara envis. Han mindes ett tillfälle då Jussi nekat till att ha sjungit fel, så Lindroth förklarade att han skulle slå av så snart han hörde felet igen, och det gjorde han också. Utöver God natt mindes Lindroth av pojkarnas program bara Suomis sång. Var turnén gick fram i övrigt i Värmland är svårt att säga. Lindroth berättar på ett ställe: ”Ja, jag vet att vi

fick cykla förbi Sunne ... nästan där Klarälven rinner ut i Vänern, det är två mil längre upp en plats, jag kommer inte ihåg vad den heter, en gammal träkyrka, och där hade vi konsert också ... var inne i sakristian då och bytte om kläder, tog på sig fracken då, haha – ja vi hade nog inga frackar, men vi hade lite mörka kläder allesamman.” Den kyrkan har jag inte kunnat identifiera. De orter som angivits av Lindroth stämmer också dåligt med Gösta Björlings minne av trakten ”sydväst om Karlstad”. Från återfärden har Lindroth också några minnen. Sedan man passerat dalagränsen började det regna igen, och han knackade förgäves på ett fönster i en gård och frågade om man fick ligga i uthuset. Det gick inte där, men man fick ligga på höskullen på en gård nära Ludvika. Nästa dag cyklade de den långa vägen hem till Mora. I Leksand köpte de bullar för alla pengar som fanns kvar. Han nämnde också att de annars på hela tiden inte rörde ”reservkapitalet” på 30 kronor, som måste finnas om någon blev sjuk. En anteckning i kassaboken för Kils kyrka den 18 mars 1927 om att Björlingkvartetten betalat fem kronor för uppvärmning måste rimligtvis gälla deras konsert där den 15 januari. Inga konserter i mars är kända. I sina intervjuer ger Emil Lindroth också några andra uppgifter om Björlingfamiljen, som inte direkt berör denna turné, men som kan vara värda att återge. Enligt hans uppfattning överträffade David alla sina söner som sångare med sin ”vackra och kraftiga röst”! Lindroth uppgav också att David hade 50 000 kronor (vilket skulle motsvara cirka en miljon i dagens penningvärde!) i behåll efter Amerikaturnén, men att pengarna snart försvann, bland annat eftersom han var ”duktig att festa”. I början av 1928 arbetade Emil Lindroth i Stockholm och hjälpte då Jussi under hans första tid där. jussi björlingsällskapets tidning våren 2013


Jussi som Radamès i Aida på Operan 1957. Inringad syns Johanna Friberg.

Johanna Friberg hemma i Göteborg med ett dedicerat Jussi-porträtt där det står: ”Till Johanna Friberg som minne av Jussi Björling 1957.”

Foto: Sören Håkanlind

– Jag vågar nog påstå att jag sett samtliga föreställningar med Jussi Björling på Operan i Stockholm sedan 1943, säger f.d. solodansösen Johanna Friberg, 75. Antingen medverkade jag på scenen eller så stod jag i kulissen, ibland hade man turen att få en fribiljett och kunde se föreställningen från salongen.

Johanna Friberg är född med dansen i blodet. Både mormor och mamma var anställda dansare vid Kungliga Operan och redan som sexåring började Johanna sin nioåriga utbildning vid Operans elevskola. – Detta var livet. Allt var ju så oerhört nytt och spännande. Man var ständigt i huset, även på ledig tid. Vi övade ofta ganska sent och därefter kunde man smita ner

i kulissen och titta på kvällens föreställning, det fick man på den tiden. Johanna blev fast anställd på Operan 1953, i första hand som dansös men hon fick även mindre sångroller, som till exempel pagen i Rigoletto. Hon har medverkat i mer än trettio olika baletter och nästan 50 operor eller operetter. – Första gången jag såg Jussi på scenen var 1943. Jag var bara sex år och hade just börjat på elevskolan. Han sjöng i Bohème och det var naturligtvis fantastiskt. Därefter tror jag inte att jag har missat någon Jussiföreställning på Operan. Jag tror det är över 100 stycken. I flera uppsättningar med Jussi Björling har Johanna medverkat som dansare i bland annat Aida, Rigoletto, Tosca, Manon Lescaut, Pajazzo och Bohème.

jussi björlingsällskapets tidning våren 2013

– Jag kommer ihåg honom som en mycket humoristisk person. Han skojade ofta med alla omkring sig, även med oss dansare. 1965 fick Johanna en dansskada i foten och tvingades avbryta sin lovande karriär endast 28 år gammal. Hon började en ny verksamhet som husmor, först vid Geijerskolan, sedan vid Lundsberg och Sigtuna. Därefter följde liknande anställningar vid Grand Hôtel i Stockholm och Oslo. Parallellt gav hon dock hela tiden danslektioner. Sedan 1976 bor hon i Göteborg där även hennes två döttrar bor. – Jag har slutat undervisa sedan två år men passionen för dans och opera finns kvar! jac ob for sell

15


Aase Nordmo Løvberg 1923–2013

En stor klar stämma och ett innerligt scenuttryck F ör oss som började gå på Stockholmsoperan runt 1960 ägde Aase Nordmo de lyrisk-dramatiska rollerna med samma självklarhet som Birgit Nilsson innehade de dramatiska. Wagners Elisabeth, Elsa, Sieglinde, Verdis Amelia, Elisabeth och Desdemona – visst sjöngs de ibland av andra sopraner, men Aase Nordmos stora, klara stämma och samtidigt innerliga och stolta scenuttryck definierade vilka dessa kvinnor var. Från hemmet i Målselv i Nordnorge kom hon under kriget till Oslo där hon efter krigsslutet debuterade. Något operahus fanns ännu inte i Norge så hennes första Tosca framfördes konsertant 1949 i Trondheim. Efter en konsert i Stockholm fick hon provsjunga på Operan och tre veckor senare erbjöds hon bli operastipendiat. Med femårig dotter flyttade hon till Årsta hösten 1952 och blev kvar i Stockholm i 17 år. Maken Eilert Løvberg pendlade hela tiden mellan Oslo och Stockholm. Efter några år började också utlandet intressera sig. Då hade hon etablerat sig i flera roller: Leonora i Fidelio, Senta i Flygande holländaren, Fältmarskalkinnan i Rosenkavaljeren, Leonora i Trubaduren och Kersti i Kronbruden när den senaste gången 1959 gavs på Operan. Mot Jussi Björling sjöng hon i På Sicilien 1954 och

16

Tosca 1956, Trubaduren och Aida 1957 – totalt ett halvdussin föreställningar.

Internationellt tycktes de tyska rollerna passa henne bäst. Till Wien kom hon 1957 som Sieglinde under Herbert von Karajan. Fram till 1965 blev det fyra roller på Wienoperan. Runt 1960 sjöng hon på flera internationella scener, bl.a i Bayreuth sommaren 1960. Mellan februari 1959 och mars 1960 sjöng hon dessutom 13 föreställningar på Metropolitan. Det skulle ha blivit en säsong till men en gallstensoperation satte stopp för det. Den Norske Opera grundades 1957 och på 60-talet medverkade hon där i ett halvdussin uppsättningar vid sidan av sporadiska utlandsgästspel och på Stockholmsoperan. Många minns särskilt hennes Elsa med Nicolai Geddas Lohengrin, hans enda Wagner-roll, vilken han gjorde bara tre gånger. 1970 blev hon lärare vid Norges Musikhögskola i Oslo och senare även professor där. 1978–81 var hon chef för Oslooperan. Därefter fortsatte hon att undervisa vid högskolan fram till 1993. Aase Nordmo Løvberg dog den 25 januari i Lillehammer. Hon blev 89 år.

N i ls- G ö ra n O lv e Aase Nordmo Løvberg sjöng flera jussi björlingsällskapets tidning våren 2013


Skivan heter Oak Grove CD 2029 och kan beställas från Lars Hemmingsson (telefon 08735 51 54).

Decembernumret av The Record Collector, en brittisk tidskrift för samlare av äldre sångare på skiva, innehåller en recension av den cd med Gösta Björling som anmäldes i vårt förra nummer. Recensionen är skriven av vår medlem Nils-Göran Olve. Här ett utdrag:

enar merkel rydberg

jussi björlingsällskapets tidning våren 2013

Gösta Björling var en uppskattad ensemblemedlem vid Stockholmsoperan i 17 år, fram till sin tidiga död 1957. I september förra året var det 100 år sedan han föddes. Denna väl överförda cd innehåller en mängd njutbara klanger och känslig musikalisk frasering. Jag rekommenderar den för alla som intresserar sig för tenorer trots att sångerna är ganska åldrade – fast alla med utmärkta melodier! Här finns inga spektakulära vokala konster, men lyrisk och rättfram sång av en röst vars typ många associerar med Norden – rent, utan manér och forcering. I Rigoletto-avsnitten speglas hans italienska skolning. Det är intressant att jämföra med Stefan Íslandi, en annan nordisk tenor av samma generation som också studerade i Italien. Gösta Björling är mindre dynamiskt varierad än Íslandi, som ibland verkar imitera Giglis (njutbara) halvfalsett. Men han är rytmiskt levande, rösten är väl fokuserad och han gör texterna meningsfulla – ibland pinsamt så (om man kan svenska) men det är en följd av repertoaren och inte sångarens fel. Rösten är lättare än Jussis, och han agerar mer med rösten – han ansågs i själva verket vara en utmärkt skådespelare och i Questa o quella och Ella mi fu rapita är han helt inne i rollka-

raktären. Han bryr sig mer än Jussi om innebörden i den italienska texten. Lite verkar han forcera, vilket ger intrycket att han försöker imponera mer än hans fysik medger – ganska lämpligt för Hertigen! Skivans första del visar en yngre Gösta, mestadels från HMV X-skivor från 1937-42 avsedda för den svenska marknaden. Blandningen liknar Jussis tidiga inspelade repertoar, och kanske lanserades Gösta som en intressant ersättning för Jussi, som vid det laget blivit för upptagen eller för dyr. Här finns internationella sånger av Coates, Benatzky och Oscar Straus i svensk översättning, liksom populära filmmelodier. De är alla trevliga, fast knappast omskakande – om ni gillar Jussis liknande inspelningar är de absolut värda att höra. Bland de 13 sånger som finns med på cd:n gjorde Jussi bara två. Göstas klang är mjukare, och hans piano ger känslan av helt naturlig, intim sång åstadkommen helt enkelt genom mindre lufttryck snarare än att ändra röstens placering. Vissa av hans italienska, tyska och ryska samtida ägnade sig åt ett mikrofonnära mezza voce som på engelska kallas ”crooning”, men det är inte Göstas stil utan hans lågmälda röst verkar komma helt naturligt för honom. De flesta av sångerna är melankoliska valsmelodier och inte lätta att sjunga väl. Min favorit är en långsam vals av Benatzky, Angoisse d’amour (Kommer väl den dag). En intressant cd för tenorintresserade och Björlinganhängare.”

” 17


Jussi vs I Jussi Björlingsällskapets Tidning, nummer 48 våren 2012, finns några uttalanden, som behöver kommenteras.

I Andrew Farkas artikel Bara Jussi kan man läsa: ”Paris är väl värt en mässa” sade Frankrikes kung Henrik IV och man skulle kunna tycka att Björling vore väl värd en större artikel. Men nej: tydligen betraktar redaktörer inte Jussi som en sångare av intresse, i sanning ett kortsynt och okunnigt omdöme. Åtskilliga opinionsmätningar, omkring 2000, har visat att Björling vunnit eller kommit tvåa bland nittonhundratalets mest älskade artister, gott och väl före Caruso i ena änden och Pavarotti och Domingo i den andra”. Och det är dessa tenorers förhållande till Caruso jag vill skriva om. I The Metropolitan Opera Encyclopedia, utgiven 1987, skriver Luciano Pavarotti om Puccinis Bohème bland annat detta: ”Naturligtvis har jag lyssnat på Bohème många gånger, både på teatern och på inspelningar. Jag har hört många framställningar av Rodolfo och om du frågar mig vilka som gav mig mest nöje skulle jag nämna Gigli, di Stefano, Björling, Bergonzi och Tucker. Deras tolkningar var alla mycket olika, men alla var underbara i rollen. Jag älskar också inspelningarna med Caruso och skulle ge nästan vad som helst att ha sett honom utföra Bohème på scenen. Naturligtvis kommer jag aldrig att glömma den 15 mars 1977. Det var när vi gjorde den berömda första Live from the Met, en s.k. telecast, som lanserade opera på en ny våg av popularitet. Man berättade för mig att jag skulle sjunga för fler människor än Caruso gjorde under hela sin karriär. Så naturligtvis var vi nervösa för att sjunga live på tv”. I samma The Metropolitan Opera Encyclopedia har Plácido Domingo skrivit om Caruso. ”Men framför allt finns det en jätte som hade allt och vem är en gud för varje tenor? Det är, naturligtvis, ENRICO CARUSO. Det faktum att en människa har lett listan över tenorer i så många år är extraordinärt. Här är en sångare, som varit död i över sextiofem år. Få människor finns kvar som hört honom på scenen och definitivt ingen nu verk-

18

sam tenor vet något om hans konst utom från inspelningar. Ändå känner människor, som inte vet någonting om opera igen hans namn och alla som bryr sig om sång är överens om att han var bäst! Varför är det så? Jo, det finns i hans inspelningar – han gjorde 286 – och efter bara några minuters lyssnande förstår man varför denna beundran har fortsatt! Men om det bara var för hans teknik skulle förmodligen ingen känna igen hans namn idag, ännu mindre hans röst. Alla beundrar kraften i hans röst och framför allt älskar vi själen i den. Han gav sig helt hän i sina tolkningar och på så vis nådde han många fler människor än någon operasångare någonsin gjort. Lyssna på hans Vesti la giubba eller O tu che in seno agli angeli eller E lucevan le stelle. Musiken och orden finns i hans blod, som sedan rinner ur honom lika naturligt som om han hade skrivit dem själv. De var där, i varje stavelse och i varje andetag. Detta var en gudagåva, som inte går att lära sig”.

I författaren Ethan Mordens bok Opera Anecdotes finns ett avsnitt kallat Caruso Auditions for Puccini. Premiären av Bohème skedde i Turin 1896 men trots att den dirigerades av Arturo Toscanini blev den ingen omedelbar framgång och recensionerna var dåliga. Det var avgörande att de kommande föreställningarna blev framgångsrika annars skulle pjäsen försvinna för alltid. Vid denna tid fick den unge lovande Enrico Caruso erbjudande att sjunga Rodolfos parti i Livorno, bara några kilometer från Lucca, Puccinis födelsestad. Så just denna Bohème var naturligtvis av särskild betydelse. Puccinis agent Giulio Ricordi var visserligen nöjd med flera andra sångare men Rodolfo måste vara mycket speciell och det verkade osannolikt att en oerfaren tenor skulle vara den personen. Det fanns bara en utväg: Låt Enrico Caruso sjunga direkt för kompositören. Så Caruso sjöng Che gelida manina och efter arian frågade Puccini: ”Vem har skickat dig till mig? Gud?” Jag gjorde ett program om Enrico Caruso för den norska televisionen med anledning av 100-årsdagen av hans födelse år 1973. I programmet medverkade två personer, som båda hade hört Caruso ”live”. En var Oslos tidigare borgmästare Rolf Stranger, född 1891, som 1919 hörde Caruso som Radamès i Verdis Aida på Metropolitan. Den andre var son till en av Carusos bästa vänner i New York, Michele Sisca, född 1904. jussi björlingsällskapets tidning våren 2013


Caruso Hans fars namn var Marziale Sisca . Han var en av Metropolitans finansiella stöttepelare och redaktör för den italiensk-amerikanska tidningen La Follia di New York. Där publicerades träffande karikatyrteckningar av Caruso varje vecka. Familjen Sisca hade sin egen loge på Metropolitan och Michele berättade att han hört Caruso sjunga inte mindre än 150 gånger på scenen. Jag själv, som bara hade hört rösten på gamla 78-plattor, frågade honom hur mycket de gamla skivorna kunde återge Carusos röstklang. ”Kanske 15 till 20 procent av klangkvaliteten kan anas” blev svaret. När detta är sagt har jag lust att göra ett tankeexperiment, som ni, kära läsare, kan fantisera om eftersom det tyvärr inte kan ske i verkliga livet. Tänk er att Enrico Caruso och Jussi Björling, som båda dog före 50 års ålder, bytte födelseår så att det var Caruso som fick göra elektriska inspelningar, även i stereo, och Jussi Björling endast fick göra akustiska inspelningar och sjunga sina arior och sånger genom en ljudtratt. Utan att gå in i detalj på det tekniska så varade denna teknik utan mikrofon från 1885 till 1925. Och mikrofon betyder ju ”litet ljud” och borde, som jag förstår, vara perfekt för Jussis röst! De starkaste rösterna, som spelades in med mikrofon blev mindre bra ljudmässigt. Sångarna själva och teknikerna upptäckte att utrustningen inte alltid lyckades återge en röst lika naturligt som i verkligheten. Ibland måste man ta till primitiva lösningar som att sångarna vid de mest kraftfulla tonerna måste vända ryggen åt mikrofonen i studion! Kom ihåg att Caruso nådde sin största publik genom tekniskt primitiva inspelningar, som publiken fortfarande älskar. Vad skulle publiken tycka om Jussis röst var inspelad på den gamla akustiska vevgrammofonen? Om Caruso hade gjort sina ljudinspelningar på Björlings tid skulle hans röst då varit alltför kraftfull? Det vet man inget om. Det man kan känna sig tämligen säker på är att han, precis som i sin egen tid, skulle begeistra publiken, som satt i en operasalong och hörde honom ”live”. När Farkas klagar över bristande intresse för Jussi från några enskilda redaktörers sida, så kan det skyllas på att engelsktalande människor ofta har en annan åsikt än de som bor i latinska länder. En kännare av tenorrösten är den italienska Rodolfo Celletti. Han skrev detta i sin bok Voce di Tenore från 1989 om Jussis röst: ”Lyrisk tenor med sällsynt klarhet och sötma, mjuk, ljus och stark på höga toner, med elegant frasering och jussi björlingsällskapets tidning våren 2013

legato. Björling är en husgud för engelska och nordamerikanska musikälskare, som håller honom i en klass för sig själv. Detta är förståeligt. De engelska och amerikanska smakerna föredrar ett inåtvänt vokalt uttryck och förväxlar det med korrekthet och stil. Men Verdis och Puccinis repertoar kräver ett särskilt förhållningssätt, en accent och en värme som ofta saknas hos Björling, trots en nästan felfri form och ett mycket spontant uttryck. Under andra halvan av sin karriär var dessutom hans prestanda växlande, inte minst på grund av hans starka relation till flaskan. Rodolfo Celletti menar att han vokalmässigt är nog så bra men ändå lite uttryckslös och matt i Maskeradbalen på La Scala 1953 och betydligt sämre än när han sjöng hertigens roll i Rigoletto i Milano sju år tidigare. Det jag skrev i min artikel ”Höga C är inte allt” i denna tidning för tio år sedan skulle jag vilja säga igen: Ingen beundrar Jussis sångkonst mer än jag. Med Jussi i åtanke upprepar jag det som en kompositör sa om sin idol Mozart: ”Han var min barndoms glädje, min ungdoms ideal och min ålderdoms tröst!” Det hade varit önskvärt om några enskilda personers lite väl panegyriska omnämnanden av Jussis inspelningar försökte hålla sig på jorden! Jussi sjöng in sina skivor i en annan tid än Caruso. Och om man hört dem båda från samma scen samtidigt och Caruso hade sjungit in sina plattor med samma moderna teknik som Jussi gjorde, vem skulle då publiken ha korat till 1900-talets mest älskade sångare? Jussi? Sannolikt inte! GEIRR O PPI

Geirr Oppi, född i Oslo 1938, är musikvetare och har studerat vid Institutet för Musikvetenskap Oslo. Han är själv tenorsångare och har gjort många uppmärksammade tv-program om sång och opera.

19


Bokstedt och Freund kg kristoffersson/sjöbergs bilder

Bertil Bokstedt, AnnaLisa och Jussi Björling fotograferade inför ett framträdande på Skansen i augusti 1948.

”En fest varje gång jag fick spela” Bertil Bokstedt (1919–2010) kom till Kungliga Operan 1942. Där började han som repetitör för att sedan bli dirigent. Mellan 1969 och 1980 var han intendent vid Drottningholmsteatern, en uppgift som delvis sammanföll med chefsskapet för Stockholmsoperan 1971–77. Jussi Björlings ackompanjatör under många år var Harry Ebert men från mitten av 1950-talet blev det Bertil Bokstedt, som allt oftare ackompanjerade Jussi både här hemma och ute i Europa. I samband med hans 75-årsdag 1994 intervjuade jag Bokstedt om hans liv i musiken, och då kom förstås samtalet också in på hans samarbete med Jussi Björling. Att ackompanjera Jussi var för Bertil Bokstedt en stor upplevelse. Arbetet innebar förstås inte bara att spela vid själva konserterna, utan även hur de förberedde

20

sig tillsammans. Han var bl.a. med Jussi på Siarö när han studerade in Turandot, som Jussi visserligen aldrig gjorde på scen men spelade in tillsammans med bland annat Birgit Nilsson 19591. ”Det var veckolånga perioder och det var som en fest varje gång man fick spela till honom”, berättade Bertil Bokstedt. Hur var då Jussi att samarbeta med? ”Han var väldigt krävande och humöret var ombytligt. Det gällde att kunna sina saker, sina partitur och klaverutdrag, för han var oerhört kunnig och han sjöng nästan aldrig en romans eller en aria likadant från den ena gången till den andra. Nu kunde jag hans repertoar så pass väl att jag kunde följa hans munrörelser och det var nog väldigt viktigt. Jag dirigerade aldrig någon föreställning med Jussi, jag var för

ung då. Det gjorde främst Nils Grevillius men även Herbert Sandberg, Kurt Bendix och Sixten Ehrling”2, berättade Bokstedt. Däremot dirigerade han några av Jussis grammofoninspelningar. Den sista roll Jussi studerade in var Otello, som han skulle ha sjungit på Metropolitanoperan säsongen 1960/61. Jussi arbetade med rollen på Siarö tillsammans med Bertil Bokstedt, ”och det var ju en enorm upplevelse.” Det är bara att beklaga att ingenting från det instuderingsarbetet finns inspelat. Ca lle Fr ied ner

1)

JBP nr 240

2) Till Havs, Sången till havet, Visa kring slånblom och månskära och Jungfrun under lind. 30 september 1953, Jussi Björling Ponography nr 205–208.

jussi björlingsällskapets tidning våren 2013


– de kompade Jussi foto: privat

Wilhelm Freunds stora betydelse Det är känt, att pianisten och dirigenten Wilhelm Freund (1892– 1964) samarbetade med Jussi Björling på flera sätt. I biografin Jussi av Andrew Farkas skrivs detta om Jussi (s. 176): ”Jussi had his much needed vacation on Siarö, studying his song and Lieder repertoire with Wilhelm Freund, who was a frequent guest on the island. Freund was an excellent pianist, and a permanent coach at the Opera House; in later years he taught Lieder singing at the Music Academy. While he stayed with us, he coached me too.” Jussis oväntade bortgång 1960 blev en chock för Freund. De två hade nämligen planerat en konsert samma höst. I Freunds kalender för detta år hittade hans söner två noteringar: tisdag 7 juni kl. 17 ”Jussi” (troligtvis sista repetitionen) och söndag 18 september ”Engelbrektskyrkan”. Det är anmärkningsvärt att dagen efter den planerade konserten begravdes Jussi i just Engelbrektskyrkan. Vem var Wilhelm Freund? Han verkade som dirigent vid flera operascener i Tyskland, bland annat vid Staatsoper i Berlin, men förbjöds vid Hitlers makttillträde 1933 att dirigera. Detta till trots fick han fortsätta med lieder och kammarmusik. 1947 flyttade han till Sverige för gott och blev svensk medborgare 1956. Redan 1926 hade han gift sig med Solfrid Berg, dotter till läkaren och författaren Henrik Berg, som var en av Strindbergs sista läkare. Makarna fick två söner: Klas och Folke. Den förre har verkat inom filmbranschen

som publicist och bor i Stockholm. Folke är docent emeritus i tyska vid Uppsala universitet och är nu frilansjournalist och skriver recensioner och artiklar om musik. Wilhelm var alpinist och tyckte om att resa. I Svenskt biografiskt lexikon beskrivs han som ”temperamentsfull men försynt älskvärd”. Bonniers musiklexikon avslutar med orden: ”Hans kunskaper om tysk romanstradition betydde mycket för en hel generation av elever”. Han dog 1964 i Taormina på Sicilien. Jag minns honom som ackompanjatör vid en oförglömlig konsert med Jussi den 7 maj 1953 i Uppsala

jussi björlingsällskapets tidning våren 2013

universitets aula, särskilt framförandet av Traum durch die Dämmerung av Richard Strauss. Freunds ackompanjemang var genomgående mjukt och följsamt. En fond med Freunds namn inrättades 1965 till förmån för lovande ackompanjatörer och i samband med det utgavs en liveskiva från Stockholms konserthus stora sal till förmån för fonden med romanser sjungna av Kerstin Meyer, Margareta Hallin, Erik Saedén och Nicolai Gedda. Vid flygeln satt hans elev Marianne Moberger.

Jussi och Wilhelm Freund. Bilden hämtad ur sonen Folke Freunds familjealbum.

Ja n St e r n e r

21


Om man säger att en stor del av fiskeentusiasten Jussi Björlings svenska operahistoria har hamnat i Gäddviken är man kanske i putslustigaste laget. Men det är icke desto mindre sant. För det är i Gäddviken, strax sydost om Stockholms centrum, som de Kungliga teatrarna, Operan och Dramaten, har huvuddelen av sina samlingar.

Jussi i Gäddviken Samtliga 55 affischer från Jussis premiärer på Kungliga Operan finns bevarade. Här syns affischen från hans officiella debut som Don Ottavio i Mozarts Don Juan den 20 augusti 1930. Det är vid den föreställningen som den nervöse Jussi drabbas av tunghäfta och motspelaren John Forsell väser med en teaterviskning, som hörs ända upp på tredje raden: ”Men börja då, för fan!”

22

Lokalerna i Gäddviken härbärgerar arkiven för Operan och Dramaten samt för det statliga Musik- och Teaterbiblioteket, som tidigare huserade på Drottningholmsteatern. Tillsammans har dessa institutioner samlat flera tusen hyllmeter arkivmaterial av olika slag ända från slutet av 1700-talet då Gustav III startade den svenska operan i Bollhuset, som låg alldeles intill Slottsbacken i Gamla Stan. Utöver traditionellt arkivmaterial i Operans samlingar finns också ett par tusen kostymer från tidigare uppsättningar. De gamla dräkterna från 1700-talet och framåt ligger omsorgsfullt förpackade i silkespapper. Sjutton av kostymerna har burits av Jussi Björling varav sju är deponerade hos Jussi Björlingmuseet i Borlänge. Kungliga Operan använder även lokalerna till annan, mera aktuell verksamhet. Här görs regelbundet scenrepetitioner med kör och solister, här finns en stor dekorateljé där ny dekor tillverkas och gammal förvaras. Helena Iggander, 42, är Operans enda (!) arkivarie. Hon är teatervetare (fil.kand. i teatervetenskap) och har varit verksam i huset sedan 2001. Hon jobbar växelvis i operahuset på Gustav Adolfs torg och i arkivet i Gäddviken. – När det gäller Jussi Björling har vi samtliga föreställningsaffischer, anställningskon-

trakt, program och rollistor arkiverade. Dessutom har vi en del brev, berättar hon. – Tyvärr finns inte så mycket bilder vilket beror på att Operan inte hade någon egen fotograf på 30-talet då Jussi var anställd på teatern. De flesta av våra Jussi-bilder är tagna vid gästspelen på 50-talet av vår egen fotograf Enar Merkel Rydberg. Utöver handlingar, bilder och kostymer finns även ett ljudarkiv. – Vad gäller ljudinspelningar med Jussi finns mycket lite bevarat i Operans ljudarkiv, berättar chefdramaturgen Stefan Johansson. Egentligen finns endast delar av andra akten och tredje akten ur Tosca från 1959 samt Manon Lescaut från samma år. Man lade helt enkelt inte någon större vikt vid att spela in föreställningar på den tiden. Rutinmässiga inspelningar kom igång först i början av 1970-talet. Båda Jussi-inspelningarna finns tillgängliga på cd. Som vid de flesta statliga institutioner är Operans arkiv tillgängligt för allmänheten, vilket betyder att vem som helst kan höra av sig med forskning och nyfikna frågor. – Den som är intresserad av vår verksamhet är välkommen och jag ska försöka hjälpa till så gott jag kan, säger Helena Iggander. jac ob for sell

jussi björlingsällskapets tidning våren 2013


Operans arkivarie Helena Iggander visar den dräkt som Jussi bar i Furst Igor i mitten av 30-talet. jussi björlingsällskapets tidning våren 2013

23


J

SETT OCH HÖRT

Nya utgåvor med Jussi Björling Senaste året har tre viktiga utgåvor av Jussis inspelningar kommit ut på marknaden – samt, i bokform, Stephen Hastings ovärderliga kritiska analys, The Björling Sound (1), som presenterades i förra numret av Jussi Björlingtidningen.

Tre viktiga Jussi-utgåvor: Överst Jussi Björling Collection, 11 cdbox (Naxos 8.101101). I mitten Jussi Björling - The Swedish Caruso, 10 cd-box (Documents 600034). Underst Jussi Björling in concert – Finland & the USA, dubbel-cd (Bluebell ABCD 116) Cd-utgåvorna finns att köpa/ beställa på Jussi Björlingmuseet. I artikeln anges efter varje skivnummer en referenssiffra inom parentes i rött, vilken hänvisar till JBS-priset nedan. (1) 300:(4) 130:(2) 425:(5) 190:(3) 150:(6) 120:-

24

I min förra översikt hann jag få med Naxos 11-cd-box Jussi Björling Collection (8.101101) (2), som utkom i april 2012 och som recenserades av Kristian Krogholm. En internationell version med engelsk text är planerad men har av okänd orsak blivit fördröjd. Den översikten förutspådde också utgivningen av den sista volymen i den serie på Bluebell som i cd-form inleddes 1987 och så småningom fick namnet The Jussi Björling Series – ett av de allra viktigaste projekten till Jussis minne. Dubbel-cd:n Jussi Björling in Concert: Finland & the U.S.A. (1940–1957) (ABCD 116) (3) släpptes i september. De två tidigare outgivna finska konsertinspelningarna bidrog till att den första recensionen i dagspressen kom i finska Hufvudstadsbladet (kallad Jussi Björling i farmors land). Men här fanns också mycket annat av intresse, t.ex. den fina konserten från New Orleans 1955 och flera amerikanska radio- och TV-framträdanden, med både väsentligt förbättrat ljud och ovanliga nummer på Jussis repertoar. Stora boxutgåvor har blivit en viktig nisch på cd-marknaden. Till de Jussi-boxar som EMI, Sony (RCA) och Naxos presenterat, fogades i januari detta år Jussi Björling: The Swedish Caruso (Documents 600034) (4), en 10-cd-utgåva från tyska Membran Music, som redan gav ut 2005 en 4-cd-box i stort format med Jussi-inspelningar på sitt märke Artone. I deras prisvärda 10-cd-serie på Documents nämnde jag förra gången utgåvan med Birgit Nilsson (233372). Två motsvarande boxar med Jussis amerikanska barytonkolleger kom 2012:

Robert Merrill: His Opera, Cinema and Musical Highlights (600002) – med inte mindre än 14 spår där även Jussi deltar. En mera originell utgåva på samma märke (600042) kallas Animals in Classical Music och även där förekommer Jussi med en inspelning. Jag överlåter till läsarna att gissa vilken. I en imponerande box på 18 cd från franska Sony med den talande titeln Les plus belles voix du monde: Les récitals mythiques des plus grands chanteurs (88765408182), är en skiva ägnad Jussis Carnegie Hall-konsert 1955. Vad hans inspelningar av kompletta verk beträffar, kan nämnas nyutgåvor av Tosca från 1957 på italienska Urania (WS 121.170) och av Traviata 1939 (5) från Stockholmsoperan på amerikanska Opera Depot (OD 10762-2). Det brittiska bolaget Regis Records har berikat boxmarknaden med The Great Operas av Puccini (RRC 9011, 13 cd) respektive Verdi (RRC 9012, 18 cd). I Pucciniboxen finns Jussis studioinspelning av Bohème, i Verdiboxen hans Trubaduren. Den berömda inspelningen från 1940 av Verdis Requiem under Toscanini har i år getts ut i en nyöverföring av amerikanska Music & Arts (CD-1269). Vad Verdi-inspelningar beträffar, har mycket redan kommit och mer kan säkert väntas under 2013, till 200-årsminnet av den store italienarens födelse. Till slut är det naturligt att i detta sammanhang påminna om den första cd-skivan som ägnats Jussis bror Gösta, Oak Grove cd 2029 (6). Den utkom under hans jubileumsår 2012, producerad av vår hedersordförande Lars Hemmingsson och med Christer Eklund som ansvarig för det tekniska. Förutom ett urval av sånger och avsnitt ur en Rigoletto-föreställning med Gösta på Stockholmsoperan, inne-håller den också ett par spår med bröderna Olle och Karl och brorsonen Rolf. Recension i detta nummer av Nils-Göran Olve (s. 17). Ytterligare detaljer om dessa utgåvor och om alla andra som har något inslag med Jussi för jag regelbundet in på Björlingmuseets hemsida (sök under ”Inspelningar”). Den senaste revisionen beräknas komma i maj. Tillägg och rättelser mottas alltid tacksamt! H a ra ld H e nr ysson

jussi björlingsällskapets tidning våren 2013


Foto: Svd/Scanpix

Studioinspelning av Resan till dej 1953. Jussi spelar sig själv i filmen medan Sigge Fürst spelar programledaren i filmens familjeprogram.

Resan till dej nu på dvd När Jussi Björling 1953 fick erbjudande att än en gång (det skulle bli den sista) stå framför filmkameran i Resan till dej, hade han två filmer bakom sig. Fram för framgång från 1937 och En svensk tiger från 1947. I den senare hade han en mycket liten roll och filmen finns inte ens bevarad. Amerikanska filmanbud hade han avböjt, men han gick med på att spela sig själv i Terrafilms nya produktion, där Alice Babs var den stora stjärnan som sångfyndet Gun Karlsson. Filmen var späckad med välkända skådespelarnamn: Anders Henrikson (som även var med i Fram för framgång), Sven Lindberg, Hjördis Petterson, Stig Järrel, Douglas Håge, Ulla Sjöblom, Nils Hallberg och KarlArne Holmsten. En annan av våra mest folkkära svenska artister, Sigge Fürst, spelade liksom Jussi sig själv i filmen. Han ledde det tänkta radioprogrammet Familjelördag där Jussi i fin form medverkade med två nummer, en förkortad jussi björlingsällskapets tidning våren 2013

Aida-aria och den outslitliga Till havs. Eftersom filmningen gjordes med playbackteknik, kunde regissören Stig Olin, som stod för manus tillsammans med Hasse Ekman, få Jussi att agera ovanligt livligt när han sjöng om längtan till havet. Nyheten att Jussi skulle komma på film igen väckte stor uppmärksamhet. Aftontidningen (AT) gick ut med uppgiften att han skulle få 50 000 kr (ca 670 000 kronor (!) i dagens penningvärde) för sin medverkan, men detta dementerades omgående och gaget lär ha legat kring 6 000 kronor. Kritiken var mestadels positiv till denna förtjusande sångkomedi, där naturligtvis huvudpersonen Alice Babs bjuder på ett halvdussin sångnummer, bland annat den klassiska schlagern En gång jag seglar i hamn. h a r a ld h e n ry sso n

25


Björn Ranelid talar inför en andäktig och intresserad rekordpublik på Kaplansbacken.

Publikrekord när Ranelid talade Trots det strålande vackra vårvädret sökte sig många Jussi-älskare till JB-sällskapets medlemsmöte lördag den 6 april. Orsak: Författaren Björn Ranelid gjorde ett sedan länge efterlängtat besök och höll föredrag om Jussi Björling. Lokalen på Kaplansbacken på Kungsholmen var fylld till sista plats av en förväntansfull publik. – Vi har aldrig varit så många vid tidigare möten här, sade en mycket belåten hedersordförande Lars Hemmingsson. Lite nervös var han dock eftersom lokalen endast tillät ett maximerat antal personer. Björn Ranelid fick frågan redan tidigt i höstas om han ville komma och tala om Jussi och sitt förhållande till honom. Han var naturligtvis strängt upptagen men sade ok till att framträda

26

denna dag. Visserligen var han förkyld och lite febrig men förklarade direkt: – Man backar inte från Jussi Björlingsällskapet! Och vilket föredrag det blev! Exakt en timmes underhållning på klingande ranelidska inför en andäktigt lyssnande publik.

Björn berättade hur hans pappa, som var konstnär på fritiden, alltid ville lyssna på Jussi Björling när han målade. Och det var den lille pojken Björn som fick förtroendet att sätta nålen på 78-varvsskivan exakt där Paris entrésång ljuder. Så lärde han sig att älska Jussi från barndomen. Själv skriver han i dag inte en rad utan Jussis sång i bakgrunden. Naturligtvis blandades föredraget med musik. Först spelades just Paris entrésång Nu är jag pank och fågelfri, sedan snapsvisan Hej dunkom, dock inte versionen från filmen Fram för framgång utan en privat inspelning, ”på riktigt” så att säga. Föredraget avslutades med Che gelida manina ur Bohème. När rekordpubliken försvunnit ut i vårsolen, säkerligen vederkvickt efter en timmes lysande ranelidshow, sade Björn själv: – Underbar publik. Jag är mycket nöjd!

Avgående styrelseledamoten Iréne Johansson kramar Björn och tackar med blommor. Själv fick hon både blommor och gåva efter 17 års styrelsearbete.

Jac ob Fo r sell

jussi björlingsällskapets tidning våren 2013


Kalendarium Kommande Jussi Björling-evenemang Lördag 25 maj kl. 13.00 Kaplansbacken 4, Stockholm Portkod 1426 Sopranen Sanna Gibbs gästar oss. Hon har under året gjort stor succé som Maria i West Side Story och skall i höst sjunga Papagenas parti i Trollflöjten på Kungliga Operan. Entré 80 kronor. Kaffe/te med tillbehör ingår. Föranmälan senast torsdag 23 maj till Lars Hemmingsson, tel: 08-735 51 54

Måndag, tisdag 8–9 juli Två dagars Jussifest i Voxna.

Jussi Björlingmuseet

Medverkande: Rebecca Rasmussen, sopran, Christer Bladin, tenor, Joachim Bäckström tenor, m.fl. Favoritresor arrangerar resa från Stockholm till Voxna med Niklas Lindblad som guide. Mer information ges av Stefan Olmårs, 0651–26 000 eller stefanholzpartner@telia.com

Borganäsvägen 25 784 33 Borlänge 0243-742 40 www.borlange.se/jussibjorling jussibjorlingmuseet@borlange.se Museichef: Jan-Olof Damberg

Söndag 28 juli kl. 15.00 Liseberg, Göteborg.

Öppettider Sommarsäsong juni–augusti måndag–fredag 11–18, lördag 10–14, söndag 12–17 Vintersäsong september–maj helgfri tisdag–fredag 12–17

Tenoren Mats Carlsson sjunger ur Jussis repertoar. Bertil Bengtsson kåserar och spelar berömda Jussiupptagningar.

Onsdag 7 augusti Kungsträdgården, Stockholm. Sång av Bengt Krantz och tenoren Christian Juslin, årets mottagare av Jussi Björlinsällskapets pris.

Lördag 10 augusti kl 14.00 Skansen, Stockholm. Jussi Björlingdagen. Sång av mexikanske tenoren Hector Sandoval samt av Bengt Krantz och Christian Juslin.

Lördag, söndag 31 augusti–1 september Strömsbruk. Sång av den kinesiske tenoren Yinjia Gong och sopranen Paulina Pfeiffer samt föredrag av Håkan Hagegård. Ytterligare information fås av Stefan Olmårs, 0651–26 000.

Lördag 14 september kl. 13.00 Kaplansbacken 4, Stockholm JB-sällskapets hösttermin inleds på Kaplansbacken i Stockholm med visning av dokumentärfilmen Jussi Björlings Saga i närvaro av tv-producenten Jan Sederholm. OBS! att detta är den tidiga dokumentären från 1977. Presentatör Harald Henrysson.

jussi björlingsällskapets tidning våren 2013

Museets sommarevenemang 2013 Torsdag den 4 juli kl.19.00 Jussi i Europa Jussi Björling stod på opera- och konsertscenen i 17 europeiska länder. Om detta berättar museichefen Jan-Olof Damberg Torsdag den 25 juli kl. 19.00 Josef Schmidt – en tenorlegend En av 1930-talets mest hyllade tenorer var Josef Schmidt (1904–1942). Hans breda repertoar bestod av opera, operett, romanser, filmschlagers och populärmusik. Jan-Olof Damberg presenterar. Torsdag den 15 augusti kl. 19.00 Maria Callas i Paris Konsertfilm från hennes debut i Paris 1958 där hon sjunger verk av Verdi, Bellini, Rossini och Puccini. Fri entré! För information om höstens program se museets hemsida.

27


Posttidning B

Jussi Björlingsällskapets Tidning Pär Bäckström Götgatan 91, 5 tr 116 62 Stockholm

Jussi och jag – då och nu

M

itt barndomshem på Lidingö gästades ganska ofta av Jussi Björling. Ibland med familj, ibland utan. Min far, som var äldste son till operachefen John Forsell, kände Jussi sedan han som tonåring kom till Stockholm i slutet av 20-talet. Han var dessutom Jussis husläkare genom alla år, så det var inte så konstigt att de umgicks en hel del privat. Det besynnerliga var att varken jag eller mina syskon tyckte att det var något märkvärdigt när farbror Jussi kom på besök och ”trallade lite”. Han var som vilken gäst som helst. Att det var en världsstjärna förstod vi inte alls, det märktes helt enkelt inte. Inte sällan var han i sällskap med min farbror Björn Forsell, som var en utmärkt barytonsångare och mycket nära vän med Jussi. Och när dessa glada gossar började sjunga framåt kvällen så skakade hela huset. Vanligen var Jussi inbjuden som middagsgäst med hela eller delar av familjen. Men det hände också att han dök upp när han var nergången och deprimerad. Då var det forsellska hemmet en fristad där han fick vara i fred och vila ut. I föräldrahemmet fanns en hög toleransgräns och förståelse för människor med ångest och oro. Ett särskilt minne från mitten av 50-talet fladdrar förbi. Jussi och Anna-Lisa (och även Ann-Charlotte vill jag minnas) var hembjudna på middag. Vid den här tiden hade mitt intresse för fotografi tagit ordentlig fart och var egentligen det enda jag hade i huvudet.

Att Jussi var på besök intresserade mig inte. Jag satt hellre i mitt lilla mörkrum, som var inrett i en pytteliten garderob vägg i vägg med vårt musikrum. När middagen var avklarad förflyttade sig sällskapet till musikrummet och efter stund började Jussi sjunga ackompanjerad av min mamma, som var pianist. Där satt jag i mörkrummet och hörde världens främste tenor sjunga rakt genom väggen men var egentligen mest besvärad av den höga ljudnivån. Pliktskyldigt gick jag ut till musikrummet med min lilla amatörkamera och tog tre, säger tre, knäpp. Jag måste erkänna att jag då inte begrep vilket stort ögonblick jag bevittnade. Men jag har det i minnet och de tre bilderna finns kvar i mitt bildarkiv. Ja, kära läsare, med denna lilla betraktelse önskar jag välkommen till Nya Jussi Björlingtidningen. Jag har tagit på mig uppgiften att tillsammans med formgivaren Curt Lundberg vara dess verkställande redaktör och ser fram emot denna utmaning med både lust och spänning. Även min knappt ettåriga labradorhanne hälsar välkommen. Vad han heter? Gissa en gång!

jacob forsell

jussi björlingsällskapets tidning våren 2013

Jussi Björling våren 2013  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you