............................... Räddningen
Plötsligt kände Tova kalla händer fatta om hennes axlar. Någon skakade hennes kropp våldsamt. Med en duns landade hon på det omkullfallna trädet i skogen igen; kylan, fukten och smärtan var tillbaka. Framför henne stod en stor man iklädd en väldig vargfäll. Några andra män var i färd att baxa upp Brinke från blöthålet. Borta var mamma Fröjdis, dansen, de mullrande trummorna och värmen. Den store mannen talade till henne med ord hon inte kände igen, hade hon inte varit så eländigt kall, blöt och full av desperat längtan efter mamma Fröjdis varma famn hade hon nog skrattat åt mannens lustiga ljud, han lät som endel trälar gör när de talade med varandra. En annan man kom fram och frågade vad hon hette med ord hon förstod. Hon försökte svara men försvann bort i ett barmhärtigt mörker. Det sista hon kände var hur starka armar lyfte henne och hur en torr fäll lindades runt hennes genomblöta och iskalla kropp sedan var allt mörkt och varmt på något konstigt sätt. Elden sprakade och knäppte. Sakta öppnade Tova ögonen, vart var hon? Tunga andetag och en och annan snarkning hördes runt omkring henne. Eldens flackande sken uppenbarade sovande varelser lite varstans i rummet. Meterhöga, guldgula lågor slickade mot taket. På andra sidan elden låg en man och en kvinna och sov tungt. Hon kände igen mannen. Var det inte Skrape. Jo hon var säker hon hade vaknat i Skrapes storstuga i Torshult eller Skrapstad som det visst kallades numera. Hon rös till, Skrape var ingen vän av Vråes familj. Han var ingen man av svärdet längre utan hade tagit intryck av några av sina trälar från England och deras föraktade korsgud. Så långt hade han gått att han hade slutat delta i storbloten och övergivit gudarna. De gamla offerplatserna vid gravplatsen vid Skrapstadsjön stod oanvända. En sådan gärning kunde väl inget annat än dra på sig Tors och Odens vrede? Fruktan för gudarnas hämnd och ett allmänt förakt hade lett till att de omgivande boplatserna inte ville ha kontakt med folket i Skrapstad. Hela Skrapes by hade gjort som Skrape och lämnat asarna, därför kallades platsen Skrapstad. Att kalla den Torsnäs när man inte hedrade Tor gick inte an. Nu låg Tova i självaste Skrapes gästabudssal omgiven av barn och trälar. Huvudet dunkade av trötthet och hon orkade inte ens vara speciellt arg eller rädd utan bara trött. Snart sov hon igen.
Vän eller fiende?
Tova vaknade av att någon strök hennes kind, det var Skrapes fru Beda. Med ett leende räckte hon fram en lerskål med någon rykande dryck. Tova smuttade tacksamt på den varma brygden. Hon kände sig fortfarande trött och allt såg dimmigt ut, tyckte Tova. Det kändes konstigt att vara i Skrapstad, nära Komstad men ändå så främmande, tyckte hon. Beda berättade att männen som räddat henne kom från England men de var inte trälar utan fria och kom hit för att sprida tron på vitekrist, korsguden. Trött och matt var Tova, ändå orkade hon med att fnysa föraktfullt när hon hörde om engelsmännen. Beda låtsades inget om, utan fortsatte att berätta att engelsmännens ledare hette Sigfrid och att det var på en slags släde efter hans häst Tova blivit inlindad i en stor fäll och transporterad till Skrapstad. Ja, ja hon var väl glad att ha blivit räddad då. Men hade inte Sigfrid, med sitt följe, kommit så hade säkert Tovas gudar funnit ut något sätt att rädda henne ändå. Riktigt säker var hon inte för det gick inte lita på någon av asarna. Det berättade hon inte för Beda. Tova tänkte på den mörka stämningen vid blotet hemma i Komstad när gudarnas gunst köptes med både får och andra kreaturs blod, till och med en och annan träl hade gått åt. En träl var inget jätteoffer hade Vråe förklarat för Tova. En vacker hjälm var mer värdefull än en träl eller två trälinnor. Otäckt tyckte Tova ändå det varit och hon hade många nätter drömt mardrömmar om det. Samtidigt älskade hon redan som liten
VISION HÖGLANDET
NR 6 - SEPTEMBER 2019 23
VISION HÖGLANDET
historia
Höglandet på vikingatiden
För tusen år sedan befolkades Höglandet av vikingar. Tusentals med bönder som från och till drog iväg på plundringståg till England, och kanske till Frankrike, Ryssland och möjligen Turkiet. Vikingar kallades de som drog iväg på plundring- och handelsresor. Så småningom kallades alla invånare i Norden för vikingar. Platserna hade ofta andra namn på den tiden men idag heter vissa av dem det de gör på grund av vikingarna. Ryssland betyder till exempel ”vikingarnas land” (ryss var en beteckning för viking) då vikingarna styrde stora områden längst med floderna där. Normandie i Frankrike betyder ”nordmännens land” och gavs till vikingarna för att de skulle lämna Paris i fred. Många städer som tillexempel York och Dublin grundades av vikingar från Norden. Vikingarnas inflytande visar sig inte minst i språkforskningen, ungefär hälften av orden i engelskan och många franska ord kommer från det fornnordiska språk som vikingarna talade. För tusen år sedan var det brytningstider på Höglandet. Nya tankar och idéer fick fäste. Den djupt rotade dyrkan av asagudarna fick konkurrens av en ny lära. Tankar om alla människors lika värde slog ner som en bomb i en värld där en trälinna var värd hälften så mycket som en hjälm. Paradoxalt nog kom budskapet med modiga munkar just från bland annat England, där höglänningarna plundrade som värst. De kom till Höglandet med risk för liv och lem och spred läran om vitekrist – korsguden. En del av dessa förkunnare blev martyrer. De var uppenbart drivna av en passion, en slags kärlek till dessa barbariska vildar som plundrade och ockuperade stora områden i Europa och bort i Asien. Med tiden hade missionärerna framgång. Vissa vikingar omvände sig av politiska skäl, nordiska kungar hade antagit kristendomen och det kunde vara fördelaktigt att följa deras exempel. Andra omvände sig av övertygelse åter andra höll fast vid de gamla lärorna och tron på asagudarna, ibland under ytan. På sikt fick den nya läran stort inflytande och grunden till vad som blev Sverige lades.
Om Tova och Vråe
För tusen år sedan levde en flicka i trakten av Komstad utanför Sävsjö. Hennes pappa hette Vråe och var en framstående man. Det vet vi för Tova lät resa en runsten där hon berättade att Vråe var stallare hos Hakon Jarl som styrde Norge. Stallare var en viktig position med ansvar för bland annat armén och livvakten. Vi vet att Vråe hade en bror vid namn Gunne som dog i England, det berättar han på en runsten han reste. Båda runstenarna finns i trakten av Komstad.
känslan av makt och extas som vibrerade i hela kroppen vid storbloten. Hon var oerhört stolt över sin pappa Vråe som var den som ordnade de största offerhögtiderna i hela Njudung. På Skrapes domäner kändes det annorlunda, det förnam hon redan när hon vaknade på morgonen.
Trälarnas frihet
Var ryktena hon hade hört om att trälar behandlades nästan som fria män i Skrapstad sanna? Var det sant att en del trälar till och med hade frigetts och själva bröt och brukade egen jord? Det lät ofattbart och löjligt tyckte Tova, trälar skulle man hålla hårt, det gjorde man i Komstad. De var till ovärderlig hjälp och Tovas mor Fröjdis hade aldrig klarat att bruka jorden, utvinna järn, sköta kvarnarna,
reparera hus och redskap och alla andra sysslor utan dem, det insåg Tova, men att jämställa dem med riktiga människor, fria njudungar, det gick inte alls att göra, tänkte Tova. Genom dörröppningen såg Tova att solen lös på tunet utanför huset och vädret var lugnt. Lite snö låg på marken men inte mycket. Borta i hästhagen vid sjökanten såg hon något som värmde hjärtat. Där stod Brinke och tuggade på en knippe torrt hö. Med ens fick Tova ny kraft. Hon hasade ner från sovplatsen och upptäckte att hon inte hade sina egna kläder på sig. Förläget vände hon sig mot Beda som nickade mot Tovas kläder som hängde på tork nära elden. Tova tog kläderna och gick in bakom en skärm som Beda visade henne och bytte till sina egna kläder. Väl ombytt tågade hon ut ur gästabudssalen och raka vägen mot hästhagen.
Brinke frustade nöjt när Tova kliade honom på bläsen. Han såg riktigt pigg ut. Nu hade nog varenda Skrapstadunge samlats runt Tova och dussintals nyfikna ögon följde varje rörelse. Ut på tunet kom även Beda och några andra kvinnor. Tova ville komma bort från denna plats, hon längtade efter Fröjdis, farfar Are och alla andra i Komstad som måste var oroliga till döds vid det här laget. Av männen i byn syntes inte ett spår. Tova fick hjälp med Brinke, tackade Beda förläget. Beda bara log och visade vilken väg hon skulle ta och så bar det av längs Skrapstadsjön bort mot Komstad. Tova kände sig matt, glad och förvirrad, allt på en gång, när hon red hemåt i solskenet.
Av Mikael Torstensson Vision Höglandet september 2019