Tårpilens år by Catoblepas förlag

Tårpilens år Lupina Ojala

Till Didrik

Karta Ăśver vĂ¤rlden Yddrios.

Kejserliga arkivet i Trovar, Tebidiar

Outforskat land

Aurinma

Verkliga Tebidiar

Trovar

KejsardĂśmet Tebidiar med provinser BarbarlĂ¤nder

Aurinma

Vita fjäll

Byn på berget

Morgavidderna Smide Österhem

Halmebygd

Södra landsvägen

Gulosbyn

Guloskärr

Karta över Aurinma enligt Yeoro

Tekodonia

Innehåll Byn på berget 13 Lue 38 Velexia 68 Härskaren 76 Värdshuset vid Korsvägen 85 Skeppet Sirlig 106 Doerk 119 Mekort 138 Needims skog 152 Makandra 175 Guloskärr 181 Nordlägret 200 Vita fjäll 210 Morgavidderna 237 I rörelse 246 Tekodonia 262 Epilog 283

Första kapitlet

Byn på Berget Flickan kastades av kärran. Som ett litet trasknyte studsade hon mot vägen och tumlade runt ett par varv medan dammet yrde omkring henne. Så snart hon fick grepp om marken kom hon smidigt upp på alla fyra och började fräsa som en ursinnig kattunge. Hon tänkte inte låta honom lämna henne där och ta Mokki ifrån henne. Mannen som kastat ned henne på vägen började undra om köpet verkligen varit lika fördelaktigt som han först ansett. En tjänstemö hade hans noble herre gett honom i uppdrag att köpa och genom ölets dimma hade hon tett sig lockande och priset var gott. Haken för den låga kostnaden hade varit att han tvingades ta med ungen, men henne var han kvitt nu. Han manade på dragoxen att öka takten. Envist trotsade flickan smärtan efter fallet och kom upp på fötter för att springa efter dem, men hon snubblade och föll igen. Genom tårarna som gjorde världen suddig kunde hon urskilja Mokkis kamp mot repen som fjättrade henne vid trävagnen. Mannens huvud bultade av bakrus och allt skrän förvärrade saken. Han greppade tömmarna med ena handen och fick därmed den andra fri. Sedan vände han sig om för att få tystnad. Han slog med knytnäven. Det sista flickan såg av sin mor var när hon föll ihop av mannens kraftiga slag, precis innan de bortom skogsvägens nästa krök uppslukades av mörka granar. Där vägen delades i två, följde de den som ledde västerut. Ljudet av oxens klövar och vagnens knarrande blev allt svagare tills endast skogens egna ljud och flickans snabba andhämtning var allt som hördes.

Då vällde ordlösa tjut ur barnets mun. Hon reste sig och sprang tills hon inte orkade springa mer och utmattad föll ihop. Länge låg hon där utan att röra sig för nu fanns det inte längre någonstans för henne att gå. Till Huset kunde hon inte återvända. Inte utan Mokki. De andra kvinnorna hade varit snälla nog och ibland lekt med henne eller stuckit till henne lite godsaker. Hon var deras nöje när de hade lust för det, men ingen av dem skulle tycka det var mödan värt att ta hand om henne. Husfrun skulle definitivt inte bli glad över att se henne igen. Dessutom var hon långt därifrån nu. De hade farit länge innan mannen som köpt dem slängt av henne. Vägdammet blandades med tårar och snor som sakta torkade till en tjock skorpa över ansiktet. Den slitna tunikan som varit ren på morgonen när Mokki klädde henne var nu solkig i samma smutsbruna färg som den torra lervägen. De hade aldrig ägt mer än de kläder de blivit tilldelade, men Mokki hade ändå sett till att de båda åtminstone alltid var hela och rena. ”För sådana som vi, brukade hon säga, är det viktigt att ta vara på det ynka uns av värdighet vi har.” Hennes mandelformade gröna ögon hade ofta varit fyllda av sorg och oro. När barnet fortfarande varit ett litet frö i hennes kropp hade hon försökt att med örters hjälp ta bort det ovälkomna livet, men flickan hade varit alltför stark och klängt sig fast inom henne. ”Varför vill du så gärna leva, lilla vän”, hade hon efter den plågsamma förlossningen viskat till den nyfödda. ”För oss finns det inget hopp. För oss finns ingenting. Vi äger inte ens oss själva.” Eftermiddagen övergick så småningom till skymning. Dagarna var korta vid den här tiden på året och kvällen kylig. Natten skulle komma att bli kall. Den första frosten var redan på väg, beredd att nypa tag i allt. De få lövträd som växte i skogen fällde de sista gulnande löven. Uppgivet singlade de ned på marken som om de försökte dölja vägen, upptrampad av de otaliga människor och trötta oxar som genom åren vandrat längs den, till eller från Österhem. Luften var fylld med doften av höstfuktig mossa och ruttnande svamp, fast

samtidigt klar och genomträngande. Skogen var märkligt tyst, som om hela världen höll andan i väntan på vad som nu skulle ske. Flickan, som inte orkade gråta längre, somnade av utmattning. Indränkt med smuts och damm liknade hon mer en del av den knöl iga vägen än ett levande barn. Hon befann sig längre norrut än hon någonsin varit förut. Det var bara ett par timmars resa från Huset, men för ett litet barn som inte sett mer än platsen där hon var född kunde det lika gärna varit andra sidan världen. Hon och Mokki hade naturligtvis aldrig rest och sett sig om. Som märkta var de inte fria att röra sig som de ville och deras plats var i det östra Huset som ägodelar till Östlandets förvaltare, Mäster Heiron. Nu var hon för första gången långt hemifrån och hon förstod inte varför. Hon hade varit tyst och lydig, knappt märkts, ändå hade hon och Mokki skickats iväg. Det var inte sant som husfrun påstått, att de varit besvärliga och måste göras av med för allas bästa. Omkring henne växte skogen, mörk och skrämmande, utan andra spår av mänskligt liv än den väg som slingrade fram mellan träden. Vid den här tiden på året var det inte ovanligt att otaliga dagar och nätter passerade utan att någon resande kom förbi. När ett par starka armar försiktigt lyfte upp henne var det som om en högre makt sett till att mannen som armarna tillhörde, just den här dagen haft ärende till traktens största by. I Österhem hade han bytt egna sniderier mot ett nytt, vasst knivblad och nöjd med de utförda bytesaffärerna var han nu på väg hemåt igen. Metallverktyg var dyrbara och de han fått tag på var av bra kvalitet, smitt med stål från bergsgruvorna av de skickliga smederna i västlandsbyn Smide. Förbryllad hade han stannat framför byltet och med stövelspetsen försiktigt petat på det för att se efter om det var levande. När flickan ryckte till av beröringen backade han ett steg bakåt, strök sig över hakan som för att ta sig en kvick funderare på vad som var tillrådligt att göra. Några minuter stod han så och vägde fördelar mot nackdelar innan han fattade sitt beslut. Flickan gnydde lite när han lyfte henne, men brydde sig inte om att försöka ta sig loss. Hon ville bara tillbaka ned i sömnens mörker igen och lät sig bli buren. Den gungande

rytmen skavde försiktigt det grova tyget i främlingens skjorta mot barnets kind och i slummern förvandlades han till den mystiske morfadern i Mokkis sagor som äntligen hade kommit för att rädda henne. Drömmen gjorde henne trygg. Mannen funderade på om han gjorde det rätta. En liten ensam tös på vägen. Vad annat kunde han ha gjort? Lämnat henne till svältdöden eller ett ännu värre öde? Nej, det här var det enda en man kunde göra och fortfarande behålla sin goda nattsömn intakt. Oron för hustruns mottagande sköt han undan. Det fick han ta itu med när han kom hem. Flickan sov djupt. Inte ens när främlingen flera timmar senare stoppade om henne i en provisorisk bädd av filtar på golvet i sitt hem vaknade hon och den djupa sömnen höll henne i sitt grepp tills röster i den tidiga morgontimman väckte henne. ”Du förstår väl vad det är för sorts barn.” Rösten tillhörde en kvinna som verkade mer rädd än arg. ”Jag vet, men jag tycker inte att barnen ska straffas för sina förmödrars synder och någon gång måste väl ändå brottet vara sonat.” Mannens ton var bedjande, men utan stridslystnad, som om han visste att inget han sade kunde få kvinnan att ändra åsikt. ”Tyst! Tänk om någon hörde dina ord. Härskarens dom gäller fortfarande och det är inte upp till oss att ifrågasätta den.” ”Tösen var helt övergiven, inte kunde jag låta henne ligga där.” ”Om hon är märkt är det du som ger dig av till Huset och lämnar henne där hon hör hemma. Jag vill inte dra på mig Mäster Heirons misshag.” De dova rösterna hördes tydligt trots att de talande befann sig i vad som måste vara sovkammaren. Dörren var ordentligt stängd, men orden hördes väl. Frånvaron av golvknarr fick flickan att dra slutsatsen att de ännu inte stigit upp. Stilla låg hon kvar i sin bädd på golvet medan hon lyssnade och försökte förstå var hon var någonstans. Som en dröm mindes hon hur hon blivit buren kvällen innan och mansrösten som hördes måste tillhöra den man som plockat upp henne. Det gick inte att missta kvinnans ilska över hans tilltag och

flickan blev ledsen över att ha orsakat den snälle mannen trubbel. Med ett barns klokhet insåg hon att hennes öde låg i deras händer och att hon måste få kvinnan att acceptera henne. Hon var beroende av att de gav henne en varm plats att tillbringa nätterna och mat att stoppa i magen, för ensam skulle hon inte klara den annalkande vint ern och det fanns ingen annan hon kunde vända sig till. Hon hade lärt sig att anpassa sig till omgivningen och vara till nytta utan att synas alltför mycket. Efter sina fem levnadsår visste hon mer än väl att hon inte ägde rätt till någonting. Hon tillhörde fel folk. Enligt lag brännmärktes alla som tillhörde landets urinvånare med guden Ulgs tecken som också var symbolen för det Nya riket. Bland dem fanns ättlingar till den forna tidens tempelväkterskor och det var de som numera var tjänare i landsförvaltarnas Hus. Dess utom var flickan född med okänd far precis som sin mor och de båda befann sig längst ned i hierarkin bland de människor som tillhörde bottenskrapet av allt levande. Således var hon mindre värd än den smuts på Mäster Heirons golv det varit hennes mors uppgift att tvätta bort. Flickan hade trots sin bakgrund en fördel, en väl bevarad hemlighet som nu kunde komma henne till gagn. Stugan bestod bara av köket hon befann sig i och sovkammaren bakom den stängda dörren. Framför härden stod ett grovt tillyxat bord, en bänk och en trebent pall. Från det smala utrymmet mellan väggen och matbordet där hon sovit var det inte mer än knappa fem manssteg till ytterdörren. Tyst som en mus vek hon ihop filtarna hon sovit på, skyndade för att ta träspannen från dess plats invid härden och smög sedan ut för att hämta vatten. Fukten och den kvardröj ande nattkylan svepte om henne och kröp rätt igenom det tunna tyget i tunikan. Spannen var stor och svårhanterlig. Envist bar hon den vidare trots att den slog mot hennes av skrapsår täckta knän. På gården fanns ingen brunn och hon fortsatte därför nedför backen till den by som skymtade mellan klippblock och glest växande träd. Byn visade sig bestå av ett tjugotal enkla grå trähus inträngda i det karga bergslandskapet och såg inte ut att höra hemma där, snarare som om den olovligen smugits dit och dess invånare hoppades att

den inte skulle bli upptäckt. Senare fick hon veta att byn helt enkelt kallades Byn på berget och var det Nya rikets nordligaste utpost. Flickan hittade genast brunnen som var placerad i mitten framför raden med stugor. Konstruktionen var densamma som brunnen vid Huset. Omgärdad av en låg stenmur var brunnshålet lika svart och otäckt som det där hemma. Det som varit hennes hem, rättade hon sig själv medan hon kämpade med repet som hissade upp brunnskärlet. Så snart hon nådde, grep hon tag i kärlet för att mödosamt baxa det över kanten och fylla sin medhavda spann. Med det isande kalla vattnet gjorde hon sitt bästa för att tvätta bort smutsen från ansikte och händer, angelägen om att paret hon sovit hos inte skulle ta henne för en lortunge. När hon var färdig fyllde hon spannen till hälften med nytt vatten och gick tillbaka till den lilla stugan. Den verkade klamra sig fast ännu hårdare mot klippan än de andra husen, som om något skrämt den till att försöka pressa sig in i berget. Ett litet gåshus framträdde i gryningsljuset och bortanför det syntes vad som måste vara avträdet. Från en sned bod hördes ljuden från någon som redan börjat arbeta. Orolig över att inte vara klar med frukosten fastän arbetsdagen börjat skyndade hon in. I Huset var aldrig någon uppe så här tidigt, ingen förutom hon själv och Mokki. Här var saker och ting tydligen annorlunda. Hon fick se till att lära sig de nya sederna fort, tänkte hon, medan hon lade ved på härden och blåste på den glödande kolen för att få fart på elden. I ett litet skafferi som var finurligt fastsatt på väggen för att spara plats, fanns gryn och salt som hon kokade till gröt i hemmets enda gryta. Just som hon drog undan grytan från elden hörde hon ett belåtet grymtande bakom sig. Utan att vända sig om rörde hon i den klibbiga röran med sleven medan hon uppfattade hur mannen kom nära. Hon hukade lite med ryggen, beredd på ett slag, men mannen rörde henne inte. Med grova nävar plockade han istället ned en stor skål från en vägghylla ovanför henne och när han höll fram den fyllde hon den

genast med ångande gröt. Han ställde skålen mitt på bordet tillsammans med två träskedar. ”Jag får tälja en sked till senare”, mumlade han, mer för sig själv än till barnet som nästan vågade hoppas på att få stanna. När kvinnan en kort stund senare kom in till köket såg hon lika sträng ut som hennes röst skvallrat om. Utan att yttra ett ord satte hon sig vid bordet, greppade sin sked och började äta. Hon knep ihop ögonen och vägrade se på den ovälkomna gästen. Munnen var formad till ett bistert streck. Svept om håret hade hon en sådan grå sjal som var vanlig bland de jordfastas kvinnor. Hennes tunika var grå och till den bar hon en lika intetsägande grå kjol. Allt som flickan dittills sett var färglöst, inte alls som de sprakande salarna i Huset där väggarna var täckta med vackra bonader och golven fyllda av färgad mosaik. Van att äta det som blev över och inte göra väsen av sig väntade flickan tyst med ryggen tryckt mot väggen. I den lilla stugan fanns inte utrymme att slinka undan och därför stod hon kvar invid härden med blicken sänkt. När mannen ätit klart reste han sig, tog tag om hennes axlar och föste henne milt fram till bordet. Hon satte sig ned på den grova bänk där han suttit och tog osäkert tag om skeden. Försiktigt tittade hon upp och hans ögon log lite medan han nickade uppmuntrande åt henne. När han försäkrat sig om att hon vågade äta gick han med några snabba steg till dörren, tog sin ytterrock som hängde på en krok och försvann ut. Kvinnan hade redan börjat städa undan efter måltiden och lämnade stugan med den tömda grytan. Det hungriga barnet skyndade att skrapa i sig resterna ur skålen för att sedan springa efter. Flink som en vessla följde hon kvinnan uppför en stig som ledde bort från byn. En tunn strimla vatten letade sig fram mellan sten arna, tillräckligt för att samla upp och fylla ett kärl för den som har tålamod. Med vana händer placerade kvinnan grytan i rännilen och medan vatten sipprade in i den öste hon i en näve sand och började gno rent. Stilla väntade flickan tills hon var färdig och gjorde sedan likadant med skål och slevar. Hon hoppades att hon skulle få fler sysslor att utföra. Sedan länge visste hon att hårt arbete var bästa

boten mot värken i bröstet och oron i magen. När hon inte fick tid att fundera blev allting mycket mer uthärdligt. Kvinnan ryckte plötsligt tag i halslinningen på flickans tunika och drog ned den tillräckligt för att se övre delen av hennes rygg. ”Du är inte märkt i alla fall”, muttrade hon. Flickan visste bättre än att säga något. I Huset hade ingen fått veta att hon saknade tecknet och var därför alltid noga med att aldrig visa sin bara rygg. Mokki hade varnat henne otaliga gånger för den outhärdliga smärta som märkningen medförde och som hon skulle tvingas utstå om någon upptäckte att hon saknade den, för att inte tala om de straff som skulle delas ut till både Mokki och husfrun för att de låtit henne komma undan. Nu var det bra att hon var omärkt och hon tänkte inte berätta att hon egentligen skulle ha burit tecknet. Att inte berätta saker var inte detsamma som att ljuga och när kvinnan inte frågade fanns det ingen anledning att säga något. ”Spring ned och hämta spannen.” Hon gav befallningen som om hon accepterat hitteungen. Sanningen var att hon inte längre ville veta var tösen kom ifrån, nu när det visat sig att hon inte var märkt. ”Ja, frun.” Flickan neg. ”Frun!” Med en föraktfull fnysning blängde kvinnan ogillande. ”Jag heter Vegrid.” Hon neg igen innan hon vände om och sprang ned till stugan. Strax var hon tillbaka och hukade vid vattnet för att under tystnad fylla spannen. ”Har du något namn?” Utan att titta upp skakade hon på huvudet. När spannen var fylld gick de tillsammans ned längs stigen. Låga björkar sträckte sina krokiga grenar mot gråmulen himmel. Markvegetationen var sparsam med några spridda tuvor styvt gräs som stack fram ur sprickor och skrevor där tillräckligt med jord samlats för att tillåta växtlighet. Framför stugan fanns ett klippblock där Vegrid placerade köksredskapen för att torka medan flickan ställde vattenspannen på plats innanför dörren. Hon väntade tålmodigt medan Vegrid gick för att

hämta något i sovkammaren och följde henne sedan ut igen. På stug ans ena kortsida fanns en smal passage mellan vägg och bergssida, som ett litet uterum där det fanns en bänk med en balja och intill den en regntunna. Vegrid lyfte av locket från tunnan, öste vatten i baljan och gav sedan en bit såptvål till henne, inte större än ett kopparmynt. Den tidiga tvättningen vid brunnen hade visserligen sköljt bort det värsta, men mycket av gårdagens vägsmuts klibbade fortfarande på flickans hud. ”Ta på den här när du är ren. När du tvättat din egen tunika kan du hänga den på strecket.” Vegrid lämnade en trådsliten skjorta på bänken för henne att klä sig i medan hennes egna kläder torkade. Vattnet var behagligt svalt, inte alls isande kallt som brunnsvattnet varit. Såpans lödder spred en hemtrevlig doft av nytvättat, påminde om dagar med Mokki. Hon svalde hårt för att inte börja gråta av längtan och skrubbade både sig själv och kläderna. När hon var klädd och tunikan hängd på tork skyndade hon för att se om Vegrid behövde hennes hjälp och fann henne upptagen med arbete i köket. Vegrid tittade upp när hon hörde att flickan kom. Förskräckt stirrade hon på henne. Sakta tog hon ett par steg fram till flickan och drog i de fuktiga hårslingorna som nu lyste eldröda. Med knarrig röst bad hon flickan ta av skjortan och tittade noga efter märkning. När hon inte heller nu fann något bad hon henne klä sig igen. Hon hämtade en likadan klut som den hon själv bar. Medan hon knöt den om flickans huvud såg hon noga till att inga hårstrån smet fram. ”Stackars barn”, ojade sig kvinnan. ”Nu förstår jag varför dina föräldrar övergivit dig. Sådan otur att födas med hår i samma färg som häxorna.” Vegrid klappade henne nästan vänligt på axeln. ”Jag kallar dig Disa. Det blir ett bra namn.” Flickan som nu hette Disa nickade. ”Du är lika blek som dem också,” sade Vegrid och tittade med avsmak på flickans vita, nästan genomskinliga hud.

”Nåja, det beror antagligen på undernäring.” Hon släppte ämnet. ”Det är dags att börja med dagens arbete. Vi har redan slösat bort alldeles för mycket tid.” Än en gång förvånade den lilla stugans praktiska lösningar. Köksredskapen försvann upp på vägghyllor och nya redskap plock ades nästan magiskt fram. Sittbänken med täckta sidor fungerade som en förvaringslåda med tre sektioner för olika typer av föremål. Disa lade märke till att det var där hennes sovfiltar var under dagen vilket var bra att veta. Då kunde hon bädda och städa undan själv. Vegrid öppnade skåpet invid dörren till sovkammaren och baxade fram en stor säck som var fylld med grå ull. Hon drog fram pallen och nickade åt Disa att sätta sig medan hon plockade fram två ullkard or. Disa stirrade dumt på de taggiga tingestarna och förstod att hon förväntades göra något med dem, men hon hade ingen aning om vad. ”Kan Vegrid vara snäll och visa?” frågade hon försiktigt. Vegrid rynkade missbelåtet pannan, men förklarade hur ullen skulle kardas tills alla fibrer hamnat åt samma håll. Snart växte högen med kammad ull i korgen på golvet. När Disa fått kläm på det plockade Vegrid fram sländan och började med flinka fingrar spinna. Under tiden Disa satt på pallen bredvid den äldre kvinnan och kardade ull var det bara de rytmiska ljuden av deras arbete som bröt tystnaden och så skulle det komma att vara under alla år som de tillbringade tillsammans. För att fördriva tiden och undfly verkligheten för en stund återberättade hon för sig själv mormoderns sagor som hon fått höra dem av Mokki och drömde om en återförening. Kanske kunde de ta sig till landet som hennes mormors morfar hävdat att han kommit ifrån. Mokki och Disa hade rätt och slätt kallat honom morfar för det blev så långt och krångligt annars, och vad spelade det för roll vad de kallade honom eller om han ens funnits när historierna gett dem sådan tröst och glädje? Sagorna om det märkliga landet bortom havet hade varit en av Disas och Mokkis hemligheter. Alla sade att det inte fanns några andra länder än det Nya riket, de hade för länge sedan blivit översvämmade och dess invånare slukade

av de fruktansvärda havsmonster som den store guden Ulg skapat till straff för människornas synder. Den vise Tekodo hade kommit till dem över havet för att varna deras förfränder och rädda dem från att gå samma fruktansvärda öde till mötes. Först hade de inte lyssnat till varningarna, det var inte förrän pesten drog över landet som alla tydligt kunde se att de blivit förledda av tempelhäxorna till ett felakt igt leverne. Den gamla tron övergavs till förmån för dyrkan av den nya mäktige Ulg som då sände dem bot. Disa visste allt detta, men önskedrömde ändå om sagolandet. Det kunde finnas korn av sanning i historierna som i hemlighet gått i arv från mor till dotter. Kanske hade den store Ulg trots allt inte dränkt allt land förutom Nya Riket. Det var fullt möjligt att han sparat något mer som inte ens Härskaren kände till. Dessa saker funderade flickan över, fast hon var klok nog att inte säga ett ord om dem högt. Disa kardade och Vegrid spann. De båda började tycka att det var ganska trivsamt med varandras tysta sällskap och så förflöt Disas första dag i det nya hemmet. När skuggorna på gården utanför blev långa plockade de undan arbetet och förberedde en enkel soppa som de lät koka över elden. De åt tillsammans med mannen när han sent om kvällen återvände till stugan. Det var först efter flera dagar Disa fick veta att hans namn var Husk. Paret var inte särskilt pratsamma, kanske var det för att de levt tillsammans så länge att de inte längre hade något att säga varandra. Husks arbetsdagar var alltid långa. Tegen han brukade var beläg en långt ifrån stugan och bergsmarken stenig och tungarbetad. Nere i dalen var det frodigt och grönt, men där betade landsförvaltarens får och den marken fick inte användas till något annat. Trots det tunga arbetet klagade han aldrig och ibland var han nästan glad, till skillnad från Vegrid som ansåg det vara ogudaktigt att skratta. Vem visste vad för olyckor det kunde locka fram? Hon var väl bevandrad i historierna om de lättsinniga fester som föregått den stora sjukdomstiden och ansåg det vara ett passande straff för de forna häxornas ättlingar att vara tjänare i landsförvaltarnas hus för att på så sätt betala sin skuld till landet.

I Nya riket fanns fyra Hus och fyra förvaltare; en för väst, en för öst, en för syd och en för den stora staden som var belägen vid den stora bukten i sydost. Där hölls den största häxan av dem alla inlåst, odödlig och farlig. Härskare Tekodo hade låtit bygga sin borg över hennes salar för att skydda befolkningen från henne. Runt borgen hade han låtit grunda den stad som var uppkallad efter honom själv – Tekodonia. Upptäckten att flickans hår var eldrött precis som häxornas lämnade inte Vegrids tankar och oftare än vanligt korsade hon händerna över bröstet för att rabbla tacksägelsebönen. ”Tack du gudomlige Härskare som räddat oss från häxornas synd. Tack för ditt stora offer. Du som i evighet gömmer synden under din boning för att ditt folk ska leva i trygghet”. Hon vände handflatorna uppåt i den symboliska gest som visar att alla kommer till världen tomhänta och en dag kommer lämna den likaledes. Utan att staka sig följde Disa med i bönen. I Huset hade de läst den varje dag, ofta tillsammans med förlåtelsebönen Häxornas skuld, men hon förstod att den skulle hon inte nämna om hon ville stanna kvar. Det var ingen i byn som tyckte det var underligt med nytillskottet i stugan. Barn som mist sina föräldrar och för den delen föräldrar som mist sina barn var inget ovanligt. Livet var hårt och sådant skedde. Byborna frågade aldrig var hon kom ifrån, för här höll man på sitt. Det antogs att Husk fått med henne från sitt besök i Österhem. Husk och hans hustru var strävsamma människor och de kunde behöva hjälp att reda sig eftersom de inte hade egna barn. Det nya livet för Disa i Byn på berget var fyllt av hårt arbete, men det var inte värre än det hon var van vid. Så länge hon slapp gå ned till byn var hon nöjd. Där var det alltid ungar som kastade glåpord efter henne och hon följdes av misstänksamma blickar. Hon kom utifrån och allt sådant betraktades med skepsis. Många gånger sände hon tacksamma tankar till Mokki som lyckats rädda henne från märkningen. Om byborna började misstänka var hon kom ifrån fanns det

inget som bevisade att de hade rätt. Mer än gärna tog hon sig an de sysslor hon tilldelades och lärde sig snart att karda, spinna och färga den ull som Husk hämtade varje höst hos de fårbönder som arbetade i Östlandets förvaltares tjänst. Varje sommar packade de omsorgsfullt ned de vackert färgade garner de spunnit av ullen. Husk lastade den handdragna kärran för att frakta det till förvaltarens förman för inspektion och vägning. En liten del garn fick de behålla för eget bruk men endast grått, för färger var bortkastat på enkelt folk . ”Vår landsförvaltare Mäster Heiron är god som låter oss bruka en bit av hans mark för egen del. Arbetet med att spinna och färga ullen åt honom är ett litet pris vi betalar”, sade Vegrid ofta och syftade på det som alla kvinnor i byn var tacksamma över. Förädlingen av ullen medförde att deras män inte behövde gå ned i de fruktade järngruv orna. Där arbetade nästan bara märkta, men bland dem fanns också ett fåtal olyckligt lottade jordfasta. Den som inte klarade att betala sina skatter dömdes till straffarbete i gruvorna och med det lilla som den karga marken gav fanns inget över att ge. Kvinnorna i Byn på berget betalade skatterna med sitt hantverk. ”Förvaltaren måste få sin lön när han i sin nåd låter människor bo på hans mark och vanliga människor har inget annat att ge än sina egna kroppars arbete”, brukade Vegrid säga och sedan böja sitt huvud i bön. Disa bad också varje dag och arbetade hårt. Sommartid var livet alltid lite lättare. Vegrid lärde henne att samla ätbara växter och frön och med tiden fick hon gå ensam i markerna. Aldrig hade hon känt sig så fri som under de stunderna. En knapp timmes vandring söderut från byn fanns ett vattendrag där hon ofta stannade för att äta sin matsäck. En varm dag när kläd erna klibbade mot kroppen och svetten fick huden att kännas hal tog hon av sig kläderna och gick ned i floden. Vattnet var behagligt svalt. Snart kom hon underfund med hur hon kunde röra sig framåt i vattnet och tänkte att det måste vara så det kändes för fåglarna att flyga. Hennes kropp blev lätt och smidig. Den oväntade frihetskänslan fick henne att skratta högt. Ett litet sting av dåligt samvete letade sig in,

för hon visste att Vegrid som ansåg nästan allt vara skamfyllt skulle gråta om hon såg henne. Hon dök nyfiket och blev snart allt djärvare. Vid klipporna upptäckte hon en öppning under vattenytan. Efter att ha simmat upp för att andas dök hon ned igen, för hon kunde inte motstå frestelsen att se vad som fanns där inne. Hålet var tillräckligt stort för henne att ta sig igenom och utan att tveka simmade hon in. Därinnanför fanns en liten grotta och hon stack upp huvudet över ytan för att se sig omkring. En stenavsats stack ut alldeles ovanför vattenlinjen och där fanns tillräckligt med plats för henne att sitta om hon kröp ihop lite. Dagsljus silade in genom en skreva i taket och trädens löv färgade ljuset mjukt grönt. Solreflexerna i vattenytan spelade på grottans stenväggar och gjorde det lilla rummet vackert och magiskt. En plats för drömmar. Gömmet blev Disas tillflykt där hon för korta stunder fick vara fri med sina tankar och minnen. Bilden av Mokki hade börjat blekna och hon kämpade desperat för att inte glömma det som fanns kvar. Ibland viskade hon för sig själv på det hemliga språk som de båda hade använt när de var ensamma för hon ville inte glömma det heller. Hon brukade föreställa sig Mokkis röst och upprepade tyst sagorna exakt som hon mindes dem. Det var bara här hon kunde göra det. I stugan och i byn vågade hon inte längre ens tänka på dem. Hon var numera rädd för att andra kunde se att hon hade förbjudna tankar. Särskilt byäldsten stirrade misstänksamt var gång han såg henne. Varje gång hon var vid sin fristad oroades hon över att någon skulle komma på henne. Hon såg sig om många gånger innan hon tog av kläderna och gömde dem alltid noga i ett tätt snår. Det var ingen plats där folk hade anledning att passera, men säker kunde hon inte vara. I byn hade hon hört barnen skrämma upp varandra med historier om monster från haven som simmade längs vattendragen för att hitta föda och människobarn var något de gärna åt. Hon visste att de utmanade varandra att gå till floden, trots att det var förbjudet för dem att gå dit ensamma.

Om oturen var framme kanske de en dag skulle dyka upp vid hennes ställe och den katastrof som då skulle inträffa ville hon inte föreställa sig. Några monster skulle inte barnen se, men något att skvallra om skulle de få. Det enda vettiga att göra om någon upptäckte henne var att ge sig av för att aldrig komma tillbaka. Det fanns mycket mer än faran för odjur som skrämde byborna. De var rädda för sådant som att vistas i fullmånens sken eller att kliva över en sovande snok på vägen. Allteftersom Disa blev äldre hade hon i smyg börjat prova allt som Vegrid varnat henne för. Hennes vet girighet var starkare än hennes rädsla. Vetskapen om att skräcken för vattenmonster i floden var ogrundad hade fått henne att undra om det var mer av det som sades som inte var sant. Tanken slog henne fler än en gång att det kunde vara på grund av hennes härstamning som inget ont hände henne trots det hon gjorde. Kanske straffen bara drabbade goda människor? När de tankarna kom slutade hon med sina experiment för ett tag och ansträngde sig hårt för att vara en god människa som Vegrid och Husk. De tog god hand om henne och hon ville inte göra dem besvikna. Hon var väl medveten om att hon bodde hos dem på falska premisser och det var hon inte stolt över. När hon påmindes om det skämdes hon gruvligt och försökte verkligen att inte tänka mer på sådant som inte var tillåtet. När den första månadsblödningen kom blev hon rädd och var säker på att det var straffet för hennes påhitt. Vegrid som förstod hur det var fatt förklarade barskt att nu var hon kvinna. ”I fortsättningen måste du akta dig för männen”, sade hon kort i samma kärva ton. En kall blick hejdade Disa från att fråga mer trots att hon inte förstod. Lika förvirrad som innan samtalet neg hon till tack och skyndade för att återuppta sina sysslor. Var tionde dag samlades hela byn i rådstugan för att höra byäldsten berätta om de onda tiderna och för att prisa Tekodo – Rikets härskare och frälsare. Disa tyckte inte om samlingarna och byäldsten skrämde henne. När han berättade om häxornas brott och de svåra tider som

drabbade landet för att de hade syndat tyckte hon att han såg rakt igenom henne och visste vem hon var. Då fick hon bita sig själv hårt i läppen för att kväva impulsen att skrika ut en bekännelse. Det var omöjligt att undslippa predikningarna och den här dagen var inget undantag. Tillsammans med Vegrid och Husk hade hon lydigt gått ned till byn. Trots att han aldrig klagade var hon övertygad om att Husk hellre hade stannat hemma eller arbetat på åkern. Det var något med hans kroppshållning som vittnade om obehag varje gång det var dags att lyssna till byäldstens tal. Disa slöt ögonen och försökte koncentrera sig på ljuden från regnet som slog mot taket och strilade ned längs fönsterrutorna. Rådhuset var den enda byggnaden i byn som hade fönster av glas. Hon brukade tycka om att kika ut genom dem. Världen utanför förvrängdes och såg lustig ut genom det tjocka, knöliga glaset, men den här dagen syntes inget annat än regn. Som vanligt gjorde barnen miner åt henne, fast det brydde hon sig inte om längre. Byäldsten talade högre nu och hon kunde inte stänga ute hans röst hur mycket hon än försökte. Det betydde att hans tal närmade sig sitt slut och det var åtminstone en liten tröst. ”När den gudomligt utvalde Härskaren kom till vårt land och befriade våra förfäder från deras villfarelser och räddade dem från undergången började en ljus tid för det Nya Riket. Vi står alla fortfarande under Hans beskydd. Hoten från de stora vattnen som omger vårt land håller Han stångna. Närhelst en kvinna hemfaller åt de gamla svartkonsterna ser Han det och hans mästare gör det som måste göras för att inte det onda åter ska hemsöka vårt land. Prisad vare vår beskyddare Härskare Tekodo och prisad vare Mäster Heiron, Östlandets förvaltare.” Disa stämde in i kören av hyllningar som seden var och hon försökte verkligen känna tacksamhet. Hon hade trots allt fått en andra chans i livet och säkerligen visste Härskaren om det, inget undgick hans vaksamma öga. ”De gåvor vår Landsförvaltare samlar in och sänder till Tekodonia är vad som beskyddar oss mot det onda som finns i havsdjupen. Där

finns något så fasansfullt att ingen människa kan föreställa sig det. Härskaren och hans mästare är de enda som med egna ögon beskåd at vidundren och överlevt.” Endast Härskaren själv eller de av honom välsignade, överlevde att resa ut på det stora vattnet som omgav landet. Det visste alla, till och med minsta barn och Disa önskade desperat att hon kunnat vara lika trofast och säker på den sanningen som de andra. Fast byäldsten berättade samma sak varje gång nickade alla förundrat och förskrämt som om det var första gången de hörde det. Hon spelade med och höll förskräckt händerna för munnen när han kom till de otäcka delarna. ”Det är för vårt väl de reser ut på det vidsträckta havet vart tionde år med de gåvor vi villigt skänkt. Med fara för sina egna liv betalar de den bot Ulg blev lovad när Han förlät våra förfränders synder.” Här tystnade han för att låta orden sjunka in medan han höll fram sina tomma handflator. ”Om det ibland känns svårt att lämna ifrån sig det era händer skapat under mycken möda, betänk vad som händer om den ende Härskaren slutar att beskydda oss!” Byäldsten avslutade alltid med att höja rösten en oktav och gällt ropa ut de sista orden. Det hade avsedd effekt. Sedan vaggan var de alla skrämda av berättelserna om den vedervärdiga farsoten. Inte bara hade den tagit mer än hälften av landets invånare, döden hade varit långdragen och mycket smärtsam. Det fanns ingen som var villig att riskera att den kom tillbaka. Vegrids gäss värpte bra under sommarmånaderna och de kopparmynt de fick vid försäljningen av dem var mer än välkomna. Husk drömde om att köpa en oxe som underlättade arbetet på åkern och Disa började förstå hur viktigt det var för deras överlevnad att de lyckades spara ihop tillräckligt för att köpa en. Utan söner fanns ingen som tog över det tunga arbetet när han inte längre orkade. Hon observerade hans allt långsammare rörelser om morgnarna, hans ofrivilliga grimaser över smärtan i ryggen och andra tecken på ålder-

dom. Det skrämde henne. Hon började fantisera om att ge sig av den dagen Husk inte längre fanns i livet. Om hon vandrade söderut där det, enligt vad hon hört, fanns mängder av gårdar och byar, kunde hon kanske hitta ett arbete. Där skulle hon kunna bli respekterad som en riktig människa eftersom ingen där kunde veta att hon var ett hittebarn. Kanske kunde hon få vänner istället för att bli hånad och bespottad av traktens ungar. Om sådant dagdrömde flickan och lockades allt oftare av tanken på att helt enkelt bara vandra iväg. Plikttroget stannade hon ändå hos paret som gett henne en sovplats och mat för dagen. Genom åren växte ett tyst samförstånd fram mellan Husk och Disa. För honom var hon dottern som han och Vegrid aldrig fick, men det kunde han inte tillstå öppet. Disa var bara en föräldralös de visat sin nåd och godhet. För Disa var Husk tryggheten i tillvaron. Inte många ord byttes dem emellan för ingen av dem var särskilt talför, men små gåvor låg ibland på Disas kudde om morgonen när hon vaknade. Den första var en träsked, den andra en pytteliten docka som hon kunde gömma i fickan på sin tunika. Hon förstod direkt att den skulle hållas utom synhåll för Vegrid. De små ömhetsbevisen gjorde att flickans uppväxt i Byn på berget inte var helt kärlekslös. Många år senare, när hon omgiven av vänner tänkte tillbaka på sin barndom valde hon oftast att bara minnas Husk och den tysta, tillbakadragna tillgivenhet han visat henne. Resten valde hon att glömma. Vintrarna kom och försvann, och medan Vegrid och Husk grånade allt mer, desto mer arbete föll på Disas lott. Det var nu Disas sextonde vår. Hennes djupgröna ögon och hennes ansiktes markerade kindben gav henne en skönhet som de andra unga kvinnorna i byn saknade. Vegrid såg det och de kläder hon nu gav flickan var om möjligt ännu mindre klädsamma än de hon tidigare haft. Trots det omgavs flickan av en lyster som inte gick att dölja och Vegrid fann det bäst att

hålla henne borta från byn. Fortsättningsvis utförde hon själv de små ärenden som hon tidigare skickat Disa för. Vandringen upp och ned för den branta backen var den gamla kvinnan nästan övermäktig, men hon ansåg det bäst ändå. Det nya arrangemanget var Disa belåten med. Hon tyckte förstås synd om Vegrid, men höll sig mer än gärna borta från andra människors blickar. Hårt arbete i ensamhet var det hon trivdes bäst med. När händerna var sysselsatta orkade inte huvudet älta samma tankar om igen och utan människor som såg henne kunde hon för en stund glömma skammen över vad hon var, en hitteunge anskrämlig så till den grad att stugfolket hon bodde hos tvingades gömma undan henne. En vårdag hade Vegrid och Husk ärenden till Österhem. Det var mycket sällan de gav sig av båda två. Oftast var det bara Husk som reste, men den här gången hade Vegrid inköp som hon ville övervaka själv. De hade gett sig av i gryningen och väntades tillbaka dagen därpå. Disa var ensam kvar i stugan och spann den ull som var deras att behålla. Flink som hon blivit med sländan kunde hon ändå inte överträffa Vegrid. Hur mycket hon än ansträngde sig blev hennes ylletråd aldrig lika jämn och perfekt, men den kvaliteten var det inte heller någon annan i byn som uppnådde. Hon ryckte till när dörren oväntat öppnades. Sländan föll till golvet när hon skräckslaget tittade upp. ”Är Husk tillbaka ännu?” Talve var en av de få som Husk var vän med, en grov bybo med mörkt hår och buskiga ögonbryn. Till stugan var det sällan någon som kom, inte ens Talve. Det gjorde henne orolig att han var där. Han borde ha sett Husk och Vegrids avfärd på morgonen och mycket väl förstått att de omöjligt kunnat vara tillbaka så snart. ”Inte ännu, men jag väntar dem båda tillbaka när som helst.” För att dölja att lögnen fick hennes kinder att blossa böjde hon sig ned för att plocka upp sländan. Hon låtsades att hon bara varit klumpig när hon tappade den. ”Jaha ja. Hälsa att jag frågat efter honom.”

Talve dröjde sig kvar i dörröppningen. Han skruvade lite på sig som om han var osäker på hur han skulle fortsätta. ”Ville Talve något mer? Ska jag be Husk komma ned till byn så snart han är tillbaka? Talves ärende kanske brådskar?” Nervöst babblade hon på. En känsla av olust och fara kröp längs hennes ryggrad. Helst av allt ville hon fly därifrån, men Talve blockerade dörröppningen och för att komma ut skulle hon behöva pressa sig förbi honom. ”Ska jag be honom gå ned till byn när han återvänder?” Talve tittade på henne med ett konstigt uttryck i ansiktet. Hon kramade sländan hårt i sin högra hand medan han närmade sig henne. Rådvill stod hon stilla utan någonstans att ta vägen och plötsligt var han över henne. Han tryckte sin svettiga kroppshydda mot hennes taniga kropp och tvingade henne bakåt mot bordet. Hans tunga andhämtning stank av jäst honungsvin. Äcklad fick Disa kväljningar när han tvingade in sin tunga i hennes mun. Medan han höll henne hårt med ena handen famlade den andra efter att dra upp hennes kjol. Panikslagen vred hon sig för att komma loss, men han tryckte bara sin tyngd hårdare mot henne. När han för ett ögonblick lättade greppet för att knäppa upp sina byxor lyckade hon dra ena armen fri och försökte knuffa bort honom. Sländan som hon fortfarande höll i handen skrapade upp ett sår på hans kind. Talve vrålade av smärta och kastade iväg flickan. Den sjal hon alltid så noga täckte huvudet med lossnade i fallet och hennes röda hår föll fritt över axlarna. ”Häxa!” väste han när han såg hennes hårfärg. Disa kravlade bakåt och tryckte sig mot väggen i ett hopplöst försök att undkomma honom. Talve stod mellan henne och den enda vägen ut ur stugan. ”Jag har hört om sådana som dig. Kvinnor med eldrött hår som härstammar från häxorna! Förvrider mäns huvuden.” Med handen tryckt mot sin blödande kind vände han plötsligt och rusade ut medan han högt vrålade anklagelser. ”Häxa! En häxa på berget!” Nere i byn strömmade nyfikna ut ur stugorna för att se vad som

stod på. De ville inte riskera att missa något som kunde vara värt att skvallra om. Druckna män som förde väsen var ingenting ovanligt, men detta verkade vara något mer. Talve med blodig kind som ropar om en häxa. Kan det vara Vegrids hitteunge han menar? Vem annars kunde det vara. Hon hade alltid betett sig underligt och ingen visste var hon kommit ifrån. Innan Talve ens berättat färdigt sin historia om hur jäntan förhäxat honom att komma nära och sedan klöst honom med naglar vassa som knivar var flera bybor på väg till stugan. I upphetsningen över att det hände något utöver det vanliga glömde de bort att vara rädda. Lystna efter spänning stretade de uppför backen och i täten skyndade Talves hustru och eldade upp stämningen med rop om Disas tidigare konstiga uppförande. Möjligen anade hon vad som skett och skyndade för att rädda sitt eget anseende. Hustru till en man med smak på alldeles för unga flickor var inget hon ville bli sedd som och hon såg till att vara den som först kom in i stugan. ”En häxa förklädd till oskyldigt flickebarn. Hon har lurat oss alla! Se bara på håret som hon hittills har lyckats dölja.” Talves hustru lät säker på sin sak. Snyftande försökte Disa förklara att det var en olycka, att hon råkade rispa honom med sländans spets. ”Ser någon en slända här? Om hon talade sant skulle den finnas här täckt med blod. Det är uppenbart att hon ljuger. Det var med sina klor hon klöste honom!” Talve var klok nog att låta hustrun föra hans talan. Han nickade bara instämmande och ropade att hon hade rätt i allt. Flickan hade förvandlats till en avskyvärd varelse framför ögonen på honom, men nu var hon åter i sitt förklädda tillstånd. Hon hade i alla år lurat dem. De uppretade byborna som inte tyckte om tanken på att ha blivit förda bakom ljuset, släpade flickan till torget där rådet i hast samlades. Det var länge sedan någon misstänkts för häxeri och enligt lag var byrådet tvunget att genast hålla rättegång. Talve och hans hustru var övertygande i sin redogörelse och plötsligt började andra minnas udda incidenter som Disa varit inblandad i. Nu var det inte

längre någon som tvivlade och den ena anklagelsen sporrade snabbt till nästa. Byborna var skräckslagna inför den stora vrede deras landsförvalt are skulle sända över dem när han förstod att de hyst en häxa på hans mark. Många var historierna om de grymma straff han utdelade mot de märkta som tjänade honom när de inte klarade arbetet han ålagt dem. Det sades att han utan att vidröra dem fick dem att vrålande av smärta kasta sig ned på marken och vrida sig som ynkliga maskar tills de förtärdes av eld inifrån. Enligt ryktet var det en ohygglig syn och ingen kunde efteråt känna igen de återstående resterna som en människa. Mäster Heiron själv bekom sig inte, men de som sett på blev aldrig sig själva igen. Kraften att straffa dem som gjorde orätt hade han som en av Tekodos utvalda fått av den stora guden Ulg. Och nu stod de här med det han hatade mest av allt. För inte ljög en av deras egna om något så allvarligt. Falska anklagelser togs det inte lätt på och Talve var en pålitlig man. Kanske drack han lite mycket av honungsvinet ibland, men att ljuga om en sådan här sak, det kunde han aldrig göra. Rådet gick igenom anklagelserna och fler vittnen trädde fram. Hon hade setts ute om natten, smugit runt stugor och fäbodar, troligtvis i syfte att idka trolldom. Hon hade setts vid floden utan kläder ropade några av pojkarna. Ingen hade kunnat tala om detta förrän nu, troligtvis hade de alla varit förhäxade, deras tungor låsta. Plötsligt hade var och en något att säga om hennes förehavanden. Ivriga att lämna sina redogörelser för hur de blivit utsatta för hennes trick ropade de rakt ut utan att vänta på sin tur att få ordet. Disa kunde inte för sitt liv förstå varför de hittade på lögner om henne. Misstänksamma mot henne hade de alltid varit, men de saker de nu påstod var helt enkelt inte sanna. Med blanka ögon hetsade de varandra och betedde sig som om de faktiskt var förhäxade, fast inte av henne. Byäldstens ögon var vidgade av skräck och såg ut att när som helst kunna falla ur sina hålor. Här gällde det att handla kvickt innan de åter blev offer för hennes trolldom. Tänka sig att de alla varit i hennes makt. Ingen visste hur lång tid det kunde ha pågått, antagligen

ända sedan den dagen Husk tog hit henne. Han vred sina händer. Inombords förbannade han sig själv för sin blindhet. Det var hans ansvar att skydda byn från sådant här. Nu gällde det att tänka snabbt. Något måste göras innan hans anseende helt förstördes. Han samlade sig, rättade till rockkragen och tycktes helt glömt bort att han under den blankslitna rocken endast var iklädd nattsärk eftersom det var dagen då han tog sitt månatliga bad och varit i full färd med att klä sig när han hörde larmen och ropen. Ogenerad över sin opassande klädsel manade han folket till lugn med mäktig stämma och bad sedan Talve att åter redogöra för händelserna i stugan. Han berättade mer än gärna. ”Hennes naglar förvandlades till klor långa som spikar och vass are än en korps. Och ögonen … Ögonen blev röda.” ”Och lysande som eld”, fyllde hustrun i. Det var ingen som ifrågasatte hur hon kunde känna till detaljer innan Talve uttalat dem och ingen som ens tänkte tanken att flickan kunde vara oskyldig. Inte då, inte den kvällen när hela byn sjöd av upphetsning över denna mycket olustiga händelse. Kanske var det någon en tid efteråt som frågade sig själv om det de gjorde den kvällen varit rätt. När Talve en tid senare blev påkommen med att under rus förgripa sig på broderns yngsta dotter var det möjligen någon som tvivlade på sanningshalten i hans redogörelse över vad som försiggått i Husks stuga, men högt uttalades aldrig några sådana tankar. Byborna nämnde aldrig händelsen efteråt, de fortsatte sina liv som om det aldrig skett. Två män vaktade Disa som nu var bunden och försedd med munkavle för att inte kunna tala och därmed förhäxa dem igen. De sade inget och de tittade inte på henne. Disa kände dem som Mell och Bori, två unga bröder vars föräldrar var gott ansedda. Hon hade aldrig umgåtts med dem, men hon kände alla i den lilla byn vid namn och som barn hade de retats med henne. Stående dömde byrådet flickan till döden enligt lagen om häxeri. Utan vidare omsvep lastades Disa på en vagn som ett slaktdjur och byborna skyndade i samlad tropp mot den forna häxbacken. De var

mer än villiga att samla bränsle till bålet som nu restes, för de visste att endast bränning tar död på dessa varelser. I skymningsljuset såg de ut som grå skuggor som ilade fram och tillbaka medan högen av pinnar och ved växte allt högre kring stammen av en nyfälld björk. Den tidigare uppjagade stämningen övergick i en tyst, målmedveten effektivitet som var mer skrämmande än den tidigare hysterin och när allt slutligen var färdigt syntes månskäran redan stiga över bergskammen. På tecken från byäldsten löste bröderna knutarna som band flickan vid kärran och släpade henne mot bålet. Hennes ben var domnade av att ha suttit stilla i den kalla kvällen med rep hårt åtsnörda kring vaderna och hon hade inte kunnat gå själv ens om de knutit loss dem. Ljudet av kvistar som krasade var allt som hördes när hon fördes upp på bålet och bands vid pålen. Hon kände att de båda brödernas händer darrade när de tog i henne. Om det var av rädsla eller obehag inför det som skulle ske, det visste hon inte. Disa blundade. Räddare än hon någonsin varit förut kände hon hur varm väta rann längs insidan av hennes lår och för att uthärda den ytterligare skammen flydde hon in i sin egen värld. Hon föreställde sig det hemliga gömmet vid floden som bara hon kände till. Hårt koncentrerade hon sig på att minnas alla detaljer exakt rätt. I tanken dök hon ned i vattnet och simmade in till sitt trygga gömställe, platsen för drömmar om frihet. När kvistarna under henne började knastra av lågorna uppfattade hon inte det, inte heller märkte hon värmen som steg mot henne där hon var fjättrad på det hastigt hopsamlade bålet. I tankarna var hon i sin grotta och hon mindes med tydlig exakthet hur stenen kändes skrovlig mot hennes bara ben, hur solljuset silade in genom en liten öppning i taket och hur björkens blad i världen ovanför susade i vinden. Bränslet var torrt och brann snabbt. Snart var lågorna alltför höga för att åskådarna skulle kunna se den taniga flickan. Fler än ett ansikte vändes bort från det skådespel som de önskade snart skulle

vara över, fastän det var de själva som iscensatt det. Hetsigt åt elden kvistarna och flammorna slickade himlen. Pålen som redan brunnit sönder nedtill föll med ett brak och piskade upp ett gnistregn som lyste upp mörkret. Det var vackert och skrämmande på samma gång. Den dödsdömda flickan hörde aldrig ljudet av eldens dån. Istället nåddes hon av ljudet från floden och trädgrenars sus. Disa öppnade ögonen och såg sig förvånat om i det hemliga gömmet vid vattnet.

Andra kapitlet

Lue Tacksam över att ha undkommit lågorna, chockad över den oförklarliga förflyttningen, satt hon hopkrupen i grottan och undrade vad hon skulle ta sig till. Spänt lyssnade hon efter ljud från förföljare, men natten var märkligt tyst. Hon försökte sova och gled mellan slummer och vakenhet tills dagsljus silade ned genom sprickan i grottans tak. Det fanns inget som tydde på att byborna sökte efter henne. Försvinnandet hade skett snabbt, alldeles innan hela bålet flammade upp och det var fullt möjligt, till och med troligt, att ingen uppfattat att hon försvann. Det som oroade henne var att någon skulle gå upp till Häxbacken för att se efter resterna av bålet och upptäcka att det inte fanns några ben i askan. För den farhågans skull stannade hon kvar i grottan där hon var säker på att ingen kunde finna henne. Oron verkade vara obefog ad för hon hörde inte några människor under hela dagen. Var de på jakt letade de i alla fall inte vid floden. När skymningen kom smygande och fortfarande inget tydde på fara, simmade hon ut ur grottan och över till andra sidan. För att inte riskera att gå i cirklar och av misstag komma tillbaka till byn beslut ade hon sig för att följa vattendraget söderut. På så vis var hon också försäkrad om ständig tillgång till dricksvatten för nu gav hon sig iväg till områden hon inte kände. Floden blev hennes enda kamrat på färden. Hur många dagar hon vandrat visste hon inte till slut. Det enda hon kunde vara säker på var att hon kommit långt ifrån Byn på berget.

Ensamheten var inte svår eftersom hon aldrig haft vänner, men visst önskade hon ibland att hon hade någon att dela dagarna med. Den frihet det gav att ströva i skogen gjorde henne lycklig. Hon tyckte om att väckas av fågelsång och somna till suset av vinden i trädens blad. Liv sprudlade överallt och i ymnigheten fann hon lätt ätliga växter och bär. De första dagarnas smärta och stumhet i benen övergick så småningom till en behaglig trötthet om kvällarna. Hennes kropp vande sig vid de långa dagsmarscherna och med avståndet till byn växte också känslan av trygghet. Hon hade börjat vandra i en behagligare takt än hon gjort de första panikslagna dagarna efter flykten. Fortfarande var händelserna den där sista dagen i byn svårfattbara. Sant var att hon troligen var en ättling till häxorna, men hon hade inte brukat någon magi. Det kunde hon inte. Talves anklagelser var för henne obegripliga och varför hans hustru och sedan hela byn gett sig på henne var lika svårt att förstå. Hur hon i sista stund förflyttats till en trygg plats kunde hon inte förklara. Möjligen var hon fullfjädrad häxa utan att ha förstått det själv och i så fall hade byborna rätt, även om hon inte var skyldig till just det brott de anklagat henne för. Hur hon än vände och vred på det som hänt fick hon ingen reda i det. För att inte bli galen valde hon att inte tänka på det mer. Det som skett kunde ändå ingen göra ogjort. Varje dag vandrade hon från gryning till skymning och utmattad somnade hon så snart mörkret sänktes över skogen. De flesta nätter var drömlösa. Ibland fanns Mokki där, fast liksom grumlig och Disa kunde aldrig se hennes ansikte. Berättelserna om morfadern bland ades med bilder av bybor som anklagande pekade med långa krokiga fingrar mot henne och eldslågor som förtärde allt i sin väg. Då vaknade hon svettig, med bultande hjärta och förbannade natten hon blivit född. När ljudet av hovtramp nådde hennes öron var hon först inte säker på att det inte bara var inbillning. Rädd och förvånad rådslog hon med sig själv om vad hon skulle göra. Till slut tog nyfikenheten över-

handen och hon smög försiktigt åt det håll ljudet kom ifrån. Där träden glesnade fanns en upptrampad väg, den första hon sett sedan hon lämnade byn och hon visste inte om hon tyckte det var bra eller dåligt. Vägen korsade floden via en enkel träbro och fortsatte vidare västerut. Villrådig stod hon en stund vid vägkanten medan ljudet av lunkande hovar växte sig starkare. När de kom alldeles nära gömde hon sig i ett tätvuxet snår utan att märka att revor med vassa taggar skrapade sönder huden på hennes armar och smalben. Från sitt gömsle kikade hon försiktigt fram och glömde nästan bort att andas. Det som kom gående längs vägen var konstigare än något hon kunnat föreställa sig. I sakta mak närmade sig ett djur med långa öron och raggig päls. Över ryggen bar den två lastkorgar och bredvid vandrade vad som inte kunde vara något annat än en demon som lyckats slinka ut från sin egen värld. Hans hud var lila. Öronen var inte lika långa som djurets, men betydligt längre än en människas och med bakåtsluttande spetsar. Varelsen saknade päls men hade hår på huvudet som var prydligt ordnat i mängder av långa, tunna flätor, ombundna med olikfärgade band. I övrigt var han rätt lik en alldeles vanlig yngling, iklädd bruna byxor som var stora och säckiga, en grå tunika och över den bar han en röd väst av ovanligt snitt. Det tog inte lång stund för Disa att besluta sig för att försöka ta reda på mer om dem. Pojkvarelsen såg inte alltför farlig ut även om han var det underligaste hon sett. När de passerat väntade hon en stund, viskade farväl till den trögflytande flod som varit hennes följeslagare sedan flykten från byn, och följde sedan efter dem på betryggande avstånd. Hon vågade inte lämna skogens skydd, hur lockande det än var att få vandra på den upptrampade vägen istället för på knölig mark. Istället fortsatte hon smyga fram mellan träden, darrande av rädsla för upptäckt samtidigt som hon var orolig för att tappa bort det märkliga paret. Efter ett tag var hon inte längre säker på att pojken verkligen var en demon. Han kliade vänligt djuret bakom öronen emellanåt och det var inte så hon tänkte sig att demoner agerade.

Hans mörka, blanka hår var helt annorlunda än det bruna, livlösa hår byborna hade eller det förhatliga röda som hon själv och många av kvinnorna i Huset bar med skam. Förundrad kunde hon inte slita blicken ifrån honom, denna varelse som var konstigare än något hennes vildaste fantasier skulle kunnat frambringa eller ens något ur Mokkis sagor. Om inte ödet så hårdhänt gripit in kunde hon ha levt hela sitt liv i byn utan att någonsin få veta att det fanns varelser som de två hon nu förföljde. Hon tvingade sig själv att sakta ned igen för att öka avståndet. Det krävdes ren viljestyrka eftersom hon helst ville hålla ögonen på dem hela tiden. När en smal rökslinga flera timmar senare skymtade över trädtopparna förstod hon att den märklige ynglingen och hans fyrbenta vän slagit läger för kvällen. Fundersam stod hon en stund alldeles stilla innan hon fortsatte i riktning mot dem. När hon smugit sig intill deras lägerplats gömde hon sig bakom en stor sten för att osedd kika på dem. Demonvarelsen var inte fullvuxen, men inte heller en pojke. Han var ett mellanting, i förvandlingsfasen till man, fylld med all den självsäkerhet som hör den åldern till. För fria män vill säga. Hon såg på hans sätt att röra sig och hans avspända leende när han skötte om det långörade djuret att han inte var van att buga och krypa inför någon landsförvaltare eller tillsyningsman. Det förbryllade Disa, för i Härskarens rike var frihet enbart för goda människor och det var så vitt hon visste bara de jordfasta som kunde leva upp till det kravet. Det var mycket tydligt att han inte var en av dem. Över den eld han tänt stod en liten trebent gryta som spred doften av örter och grönsaker. Medan soppan kokade arbetade den unge mannen med flinka fingrar och virade vad som verkade vara tunna rötter till en vacker korg med sirliga detaljer. Den såg skör ut, mer för lyst än till vardagsbruk och hon undrade vad han skulle ha den till. Efter en stund lade han ifrån sig arbetet och fyllde en träskål med den ångande soppan. Han väntade på att den skulle svalna och spanade ut i mörkret, rakt mot den plats där Disa gömde sig. För ett ögonblick var hon säker på att han såg henne, men han vände åter

uppmärksamheten mot sin kvällsvard och blåste försiktigt i skålen. När han drack av soppan kunde Disa nästan känna värmen och smaken på sin tunga. Det var länge sedan hon fått varm mat och hon längtade efter att för en gångs skull bli riktigt mätt. Hon såg hungrigt hur den märklige ynglingen fyllde skålen igen. ”Ja du, min kära Lilja. Jag tror vi har en räv i hasorna. Undrar om den vill ha något att äta. Jag ställer lite mat här borta så får vi se om den luringen kommer fram.” Han reste sig och gick mot träden. Alldeles nära hennes gömställe ställde han ned skålen. Lugnt fortsatte han sedan med sina kvällsbestyr och när han var färdig rullade han in sig i en filt vid den falnande elden för att sova. Disa väntade länge för att vara säker på att han somnat och smög sedan fram och snattade girigt åt sig skålen. Lika snabbt var hon tillbaka till sitt gömställe och drack den kallnande soppan i glupande klunkar. När hungern dämpats spreds en känsla av välbehag genom hennes kropp. Det var den mest underbara måltid hon någonsin ätit och hennes sista tanke innan hon ofrivilligt föll i sömn var att hon måste lämna tillbaka skålen så att den underlige pojken inte förstod att det var en människa och inte en räv som förföljde honom. Deras första natt tillsammans sov flickan under en gran, ordentligt mätt för första gången på länge och förunderligt trygg. Weloipojken log nöjt innan även han slumrade in. Följande morgon vaknade Disa med känslan av att vara iakttagen. Med ett ryck satte hon sig upp och såg in i ett par nyfikna ögon med samma färg som himlen en klar dag. Det som borde varit ögonvitor var också blått, men med en ljusare ton än irisen. Först kunde hon inte minnas var hon var eller varför hon satt i skogen. Hon trodde att hon drömde och blinkade hårt för att vakna. När hon trots det fortfarande satt kvar på den fuktiga marken, fortsatte hon att häpet stirra. ”Ta det lugnt”, sade han. ”Jag vill dig inget illa.” Hans röst var mild och han talade mjukt och sjungande. Forskande

såg han på henne med sina underliga ögon. Blicken var inte på något sätt dömande eller föraktande, men gjorde henne ändå pinsamt medveten om hur lortiga och trasiga hennes kläder blivit och hur sliten sjalen hon bar om håret var. Generad tittade hon ner på sina bara ben som stack ut under klänningen. De var fulla av skrapsår och rivmärken. Hon önskade att marken skulle öppna sig och sluka henne för alltid. Trots allt hon gått igenom var det enda som var av vikt i den stunden att pojkmannen inte tyckte illa om henne. Hon förstod inte själv varför. Kvällen innan hade hon trott att han var en ond demon och nu ville hon inget hellre än att få vara hans vän. ”Du är magrare än en skabbräv om vintern. Du behöver äta. Kom, jag har ordnat frukost så det räcker till oss båda.” Utan att vända sig om för att se om hon följde honom gick han tillbaka till sitt läger. Disa tvekade bara ett ögonblick innan hon skyndade efter. Det verkade inte som om att han tyckte att hon var föraktlig som folket i byn alltid gjort. Det var egendomligt, men han verkade nästan bekymrad för hennes skull. Pojkmannen hade kokat te av björkens blad och bakat enkelt plattbröd på en het sten. På brödet bredde han honung och Disa försökte äta sakta för att det skulle räcka länge. Sötman på hennes tunga var nästintill outhärdligt njutningsfylld och när hon blundade fann hon ett svagt minne av söta smaker och en kärleksfull famn. Hon jagade minnet och skymtade Mokki som försvann igen och lämnade kvar ett tomt hålrum i hennes bröst. När hon var färdig satt hon en stund och plockade i sig de smulor som fallit ned på klänningen. Efter en stund vågade hon försiktigt se på honom. Om han hade varit människa hade hon gissat att han var sjutton eller kanske arton år, nu kunde hon inte vara säker. Runt halsen bar han ett silversmycke med tre inristade stjärnor. Hon tyckte det var mystiskt och vackert. ”Det är min familjs speciella smycke. Vi har alla likadana.” Generad över att ohövligt stirrat på honom slet hon blicken från halsbandet och tittade istället ned i sitt eget knä. ”Kan du inte tala?”

Disa svarade lågt. ”Jo, det kan jag.” Efter en stund kom hon ihåg sig. ”Tack, tack för maten.” Såväl Mokki som Vegrid hade varit noga med uppfostran. Alltid tacka för gåvor och beröm brukade Mokki säga. En liten gåva kan visa sig vara mer storslagen än vad du först anat. Vegrid däremot hade en något stramare attityd och hade ofta påmint Disa om att utan henne och Husk hade hon varit död. Lite tacksamhet var det minsta hon kunde visa dem. ”Vad är du?” frågade hon och kände hur det hettade i kinderna. Hon ångrade genast den påflugna frågan, men pojken verkade inte alls ta illa upp. ”Bara en enkel vägfarare”, svarade han leende. ”Reser från gård till gård, från by till by och säljer mina varor. Lue är mitt namn. Jag reser ända till de stora skogarna i väst och där vänder jag och Lilja för att ta Södra landsvägen tillbaka österut igen. Sådana är weloifolkets vanor. Visste du inte det?” ”Lilja?” Ordet var en fråga och ett försök att dölja hennes förvåning. Det faktum att hon aldrig hört talas om något weloifolk ville hon inte låta honom veta. ”Min kära åsna och tillika följeslagerska på färden.” ”Jag kallas Disa och jag är också på väg”, sade hon kort. ”Och jag är inte märkt”, tillade hon för säkerhets skull. Med rynkad panna funderade hon på det han sagt och förstod att här i de sydligare delarna av landet fanns det fler sorters människor än de gråbruna som bodde på berget. Nu frågade hon inte mera för hon ville inte avslöja mer av sin dumhet och okunskap. De satt på varsin sida om elden och såg under tystnad på träet som brann och sakta förvandlades till falnande glöd. Slutligen reste sig Lue och började packa ned sitt lilla läger. Han hade inte många ägodelar att plocka ihop, en gryta, en filt och några verktyg. Den vackra korg han arbetat på kvällen innan var redan undanstuvad och resten av sakerna lade han ned i packkorgarna som han återigen hängt över djurets rygg.

Disa satt kvar och höll armarna hårt om sina knän. Hon ville inte bli lämnad ensam igen. Lue verkade snäll och visste inte något om hennes förflutna. Förtvivlat hoppades hon att han skulle be henne följa med. Medan hennes hjärta dunkade hårt försökte hon se ut som om det inte spelade henne någon roll vart han tog vägen och ritade förstrött i jorden med en pinne. Hon såg ned på marken och när hon upptäckte att hon ritat tre stjärnor suddade hon kvickt ut dem igen och hoppades innerligt att han inte sett något. ”Följ med en bit om du vill. Lilja är bra sällskap men hon säger inte så mycket. Någon som svarar vore trevligt som omväxling.” Han tog tag i djurets grimma, beredd att ge sig av. Snabbt kom Disa på fötter och slöt ivrigt upp ett steg bakom. ”Jaha, då ger vi oss iväg.” Lue smackade åt åsnan som trögt börj ade gå i samma makliga lunk som dagen innan. De första timmarna höll Disa ett visst avstånd, men allteftersom dagen led gick hon närmare Lue för att slutligen gå bredvid honom. Hon sade inte mycket, men sög åt sig allt han hade att berätta om livet på vägarna. När kvällen kom och de slagit läger var det Lilja som fick all Disas uppmärksamhet. Hon borstade hennes raggiga päls och blev glad över de tillgivna buffar med mulen hon fick som tack. Försiktigt kikade hon på Lue medan hon skötte om åsnan. Hon kunde inte se sig mätt på hans lila skinn, men ville inte att han skulle märka hennes fascination över hans utseende. Efter att ha borstat åsnan tre gånger satte hon sig vid den eld Lue tänt. Han sträckte fram en filt åt henne. ”Här. Ta den här och sov på. Det är skönare än att ligga direkt på marken.” Han gick runt till andra sidan elden, rullade in sig i sin egen filt och lade sig ned för att sova. Disa gjorde detsamma och somnade nästan direkt. Allteftersom dagarna gick och de kom allt längre västerut förändrades omgivningen. Här var skogen luftigare och skiftade i varma gröna nyanser, helt olik de bergstrakter hon var van vid. En del av de

växter Disa kände till byttes mot andra som hon inte sett förut. Hon frågade Lue om råd och han visade mer än gärna vilka som var ätliga och varnade för de som kunde göra en sjuk. Disa lärde sig snabbt. Ur en av Liljas packkorgar letade han fram en mindre väska av grovt lintyg som han gav henne. Tacksam över den enkla gåvan hängde hon den stolt över axeln så att den korsade bröstet och samlade mat i den. Några egna ägodelar att fylla den med hade hon inte. Om kvällarna medan Lue arbetade med sitt hantverk berättade han om sådant han upplevt under sina färder genom landet. Besök på gårdar, i byar och värdshus med alla dess människor som var hans vardag, var stora äventyr för henne. Genom hans historier lärde hon om världen utanför bergsbyn och var tacksam över att hon träffat honom innan hon nådde de tätbefolk ade trakterna. Det hade blivit svårt för henne att smälta in obemärkt utan någon kunskap om det annorlunda levnadssättet i Sydlandet. Många av hans historier handlade om hur han lyckats ta sig ur kniviga situationer och de alltid lika dråpliga sluten fick henne att kikna av skratt. Aldrig hade hon hört så mycket tokigheter berättade med sådan livfullhet och varje kväll önskade hon att resan med Lue kunde vara för evigt. Allt har dock ett slut och det kom snarare än hon förväntat. Med nedsjunkna axlar satt Lue och tittade in i elden. Hon satte sig mittemot som hon tagit för vana att göra. ”Jag har inte varit alldeles ärlig mot dig, jag visste redan på förhand att vi skulle mötas. Och du behöver inte dölja håret för mig, lilla räv. Jag vet att det har samma färg som solen när den stiger över jordens kant.” Hon ryckte till vid hans ord som om hon fått ett slag i ansiktet. Det var hennes skamliga hemlighet, hur kunde han veta, när hon omsorgsfullt dolt varje hårstrå för honom? Tårar fyllde hennes ögon och rann sakta ned längs hennes kinder. ”Disa, gråt inte”, vädjade han med mild röst. ”Jag vet vad de jordfasta säger, men det är inte sant. Du tillhör det här landets ursprungliga folk. Innan Härskare Tekodo och hans mästare kom hit var

allting mycket annorlunda.” Hon torkade tårarna med baksidan av ärmen och lyssnade till hans tröstande ord. ”De flesta har glömt sanningen om det förflutna, vi weloi minns åt er. Tiden innan Härskaren kom hit kallades landet fortfarande vid sitt rätta namn – Aurinma – och ni som levde här kallades imi, vilket helt enkelt betyder folk på det gamla språket. Då fanns inga andra än ni här. När andra människor kom hit kallades de jordfasta eftersom de byggde hus och gårdar till skillnad från imi som var vandrare. De jordfasta glömde med tiden bort att de en gång rest över havet och långt senare kom mästarna hit från samma land.” Disa försökte dölja vad hon kände inför namnet. Aurinma. Namnet påminde henne om Mokki. Det var det namnet hon använt i sagorna. Ingen annan kunde känna till det. Hur kunde Lue veta sådant som Mokki berättat? Var sagorna i själva verket sanna historier om gångna tider? Om det stämde skulle allt hon hittills trott på vara fel och nästan allt hon lärt sig vara lögner. Det verkade inte troligt. Kanske drev Lue med henne och försökte få sig ett gott skratt på hennes bekostnad? Förvirrad och upprörd av alla känslor ordet väckt till liv ursäktade hon sig med att hon var trött och kröp ihop, invirad i sin filt, en bit från elden. Lue såg med medlidsamma ögon hur hennes kropp skak ade av gråt. Av respekt för hennes känslor lade han sig också för att sova och de talade inte mer om saken den kvällen. Dagen som följde var de båda mer lågmälda än tidigare och ingen av dem sade mer än vad som var nödvändigt. Det var tydligt att Disa grubblade över det som sagts. Kvällen kom som en befrielse, den obekväma stämningen hade nästan blivit outhärdlig. Disa skötte om Lilja noggrannare än vanligt och ägnade sedan en lång stund åt att hänga de teväxter hon samlat under dagen på tork. Lue undrade stilla hur de skulle hinna använda allt, men sade inget högt för han förstod att hon behövde hålla sig sysselsatt. När hon var redo skulle hon fråga om sanningen om Aurinma och imifolket. Det

brådskade inte. Han önskade bara att han vetat ett bättre sätt att ta upp det på. Det hade aldrig varit hans mening att göra henne ledsen. På något sätt skulle han gottgöra henne och få henne att förstå att i hans ögon var hennes eldröda hår heligt. Om han hade vetat att det Disa grubblade över var frågan om hon skulle ge sig av eller inte, nu när han kände till vad hon var, hade han blivit förskräckt. Disas isolerade uppväxt kände han inte till och inte heller hur lite hon egentligen visste om världen. Vad det var som faktiskt höll henne kvar var hon inte säker på. Trots misstanken att Lue drev med henne kunde hon inte riktigt tro att det var så. Han verkade vara både ärlig och godhjärtad. Det var bara väldigt svårt att lita på att han inte föraktade henne trots att han kände till hennes röda hårfärg och därmed kunde gissa sig till hennes ursprung. Men å andra sidan var han själv av en mycket annorlunda sort. Hon ville lita på honom och beslöt till slut att fortsätta vandringen med honom så länge han inte verkade vilja bli av med henne. Med tiden skulle hon kanske förstå saker bättre. De sov som alltid på varsin sida om lägerelden. Redan de första dagarna sedan Disa slagit följe med Lue hade de etablerat rutiner som de båda trivdes med och ingen av dem bröt mot dem. När hon en kväll efter flera dagar av spänd tystnad bredde ut den filt som han lånat henne, kände hon något hårt som var instoppat i den. Först trodde hon att det var en träbit som råkat följa med när hon vikt ihop den på morgonen. Hon tänkte kasta bort den när hon kände att en bit tyg var virad omkring föremålet. I skenet från lägerelden öppnade hon försiktigt det lilla paketet för att se efter vad som var dolt däri. En kam av vitt trä föll ned i hennes knä. Den var vacker i sin enkelhet med endast tre snidade stjärnor som dekoration. ”Tycker du om den?” Oron i hans röst över att hon inte skulle uppskatta gåvan gjorde henne varm inombords, för det betydde att han verkligen var hennes vän. Hon blev överväldigad av känslor. Husks små presenter till henne när hon varit barn gjorde sig påminda. Han hade aldrig

kunnat säga vad hon betydde för honom men hon hade förstått ändå. Det var samma med Lue. Handling sade mer än ord och det arbete han lagt ned på presenten var ett tydligt bevis på att han värderade deras vänskap högt. När hon samlat sig viskade hon tack. Glad över hans omtanke mer än gåvan i sig, föll hon så småningom i sömn. När pojken i gryningsljuset såg henne hålla kammen mot bröstet log han ett lättat leende och visste att dagarna i tystnad var över. Sommaren frodades omkring dem. Örter, bär och frukt växte överallt och Lue skrattade åt henne när hon glupskt slukade söta frukter och saften rann nedför hennes haka. Aldrig hade hon smakat något så himmelskt gott. Det var annat än de mjuknade rovor hon livnärt sig på varje vår hos Vegrid och Husk innan årets första skördar. De hade ätit strimlat, torkat kött och försökt få henne att också äta, men hon hade vägrat. Som alla de kvinnor som tjänade i det östra Huset hade inte Mokki ätit kött och således inte hon heller. Vegrid hade blivit arg och kallat henne otacksam. Van som hon var vid att alltid göra fel även när hon inget gjorde, var varje dag med Lue en befrielse och ett äventyr. Det fanns ingen som sade åt henne vad hon fick eller inte fick göra och det var alldeles underbart. Nästan varje dag lade hon märke till något nytt som hon inte sett förut. En sjö som speglade himmel och moln i sin blanka yta gjorde henne rädd. Först trodde hon att en bit av himlen fallit ned på marken och det tog en lång stund innan Lue förstod att hon aldrig sett en sjö. Hon hade inte ens ett ord för den stora vattensamling som bredde ut sig framför dem. Den grumliga floden och den tunna bäcken på berget var inte alls som det här, och det var inte förrän hon vågade sig nära och sticka ned handen som hon trodde på att det bara var vatten. De slog läger på stranden, trots att solen fortfarande stod högt på himlen. Det var en plats Lue återvände till varje sommar och Disa kunde förstå varför. Det var rofyllt vid det stilla vattnet, en plats för

att hämta styrka. ”Varje år när dagen är som längst och stjärnorna inte visar sig firar mitt folk stjärnfesten för att få natten och stjärnorna som vägleder oss att återvända. Ceremonin är inte tillåten, men vi vägrar låta traditioner falla i glömska lika lätt som de jordfasta. Jag behöver några dagar för att förbereda mig och sedan utföra ceremonin för våra vägledare på himlen.” Han svepte med handen mot sjön. ”Det här en bra plats för det och även för att bada.” Han plockade lite i Liljas packkorgar som nu stod lutade mot ett träd. I dem verkade det mesta finnas. Fast de rest tillsammans länge nu kunde han fortfarande överraska och plocka upp något föremål Disa inte tidigare sett att han hade. ”Ha, jag visste väl att det fanns en bit kvar.” Triumferande höll han upp en bit såpa som han delade i två. Han gav den ena till Disa och gick sedan iväg. Disa gick en bit åt andra hållet och njöt när hon dök ned i vattnet. Först tvättade hon sig själv och sitt hår och sedan kläderna. Doften av såpa var underbar, men fläckarna på klänningen var alltför ingrodda för att tvättas bort helt hur mycket hon än gnodde. Till slut tvingades hon ge upp och kram ade vattnet ur kläderna, svepte in sig i sin filt och gick tillbaka till lägret för att hänga dem till tork på en trädgren. Lue var iklädd en sliten långskjorta, ytterligare något han haft i åsnans packkorgar. Hans bara ben hade samma lila nyans som hans ansikte. Det påminde henne om att hon först trott honom vara en demon och hon skämdes fortfarande för det. Medan plaggen torkade njöt de av eftermiddagssolen. En koltrast sjöng för dem eller i alla fall tycktes det Disa att den kommit dit för deras skull. Den satt i en trädkrona ovanför dem och även om hon inte kunde se den hördes dess klara läte tydligt. ”Var kommer du ifrån”, frågade Lue plötsligt. ”Det är inte ofta jag träffar på ensamma flickor som vandrar i skogen och ska jag vara ärlig så är du den första. Vad jag vet finns det ingen by eller gård i närheten där vi möttes.”

”Jag trodde du visste allt. Du sade en gång att du visste att vi skulle mötas.” Hon pratade långsamt, nästan motvilligt. ”Gammelmor sade till mig att jag kommer möta en av gudinnan Auris utvalda i skogen och att jag måste ta hand om henne. Varför tror du att jag kallade dig lilla räv utan att ha sett ditt röda hår?” Det var inte ett svar hon hade förväntat sig. Hon letade efter skratt och hån i hans ansikte men hittade inget. Istället såg han henne djupt i ögonen med en blick fylld av mer allvar än han någonsin visat förut. ”Jag vet inte mer om dig än så. Jag kunde inte säga något när vi träffades för då hade du blivit rädd och sprungit din väg.” Lue pausade i sitt tal med sin blick fortfarande fästad mot hennes. Oroligt skruvade hon på sig och önskade att de kunde tala om något annat. Hon ville inte veta något om gammelmoderns prat och att hon skulle vara utvald av någon gudinna var helt befängt. För att inte tala om förbjudet. Ulg var den enda tillåtna guden och hans blodröda, taggiga spiralmärke var vad sådana som hon fick inbränt mellan skulderbladen. Det var av ren godhet från Härskarens sida eftersom det hindrade dem från att återfalla i synd. Senaste tiden hade hon tänkt att det trots allt varit bättre om hon fått märkningen. Då kanske händelserna i byn kunnat undvikas. Lue verkade inte lägga märke till hennes avoghet mot det han berättade, eller så struntade han helt enkelt i det. ”Gammelmor får drömsyner ibland och vi weloi tror att genom att följa dem kommer vi en dag att nå befrielse. Det händer inte särskilt ofta och när synerna väl kommer är det av största vikt att vi följer de anvisningar vi får. Det har mitt folk gjort i generationer. Vi är bundna av ett löfte som våra förfränder gav till den forna tidens tempelväkterskor.” ”Men du är redan fri”, utropade hon. ”Du vandrar på vägarna som du vill och har ingen förvaltare att lyda under och arbeta för.” ”Det kan tyckas så, men vi weloi lyder direkt under Härskaren. Det ger oss en viss frihet, men är också vår förbannelse.” En iskyla slöts som en kall näve kring hennes hjärta. Hon insåg att lyckan som hon upplevt under vandringen med Lue bara varit

ett tillfälligt lugn som nu närmade sig sitt slut och att det fria livet i Sydlandet aldrig varit mer än vilda fantasier. Allting har sitt pris, det visste hon sedan födseln, det hade varit barnsligt av henne att hoppas på något annat. ”Jag vill inte skrämma dig och jag önskar att saker var annorlunda, men det är som det är och du måste få veta hur det ligger till. Gammelmor har genom en drömsyn fått veta att du måste beskyddas och mitt uppdrag är att säkert föra dig västerut genom landet och till den skog som kallas Needims skog. Väl där kommer vi mötas av folk som kommer att föra dig i säkerhet för du är i stor fara.” All busig pojkaktighet var som bortblåst. Den Lue som nu satt framför henne var en ung man som tog sin plikt på största allvar. ”Jag förstår inte …”, började hon tveksamt men Lue tog hennes båda händer i sina medan hans himmelsfärgade ögon såg in i hennes skogsgröna. ”Du måste få veta vem du är och vad som händer i Aurinma. Som jag sagt tidigare är weloi det folk som minns.” Han lade försiktigt sitt långa pekfinger över hennes mun för att hejda hennes protester. ”Den ende Härskaren är inte någon frälsare. Han är en tyrann och utsugare som lurat både jordfasta och imi i århundraden. Han har skrämt dem med berättelser om häxeri som drog olycka över landet och förslavat hela ditt folk. Inget av det han beskyller er för är sant.” ”Och vad är sanningen”, viskade hon. ”Sanningen är att det var Härskaren som dödade alla oskyldiga människor. Med hjälp av magi från en annan värld skapade han farsoten och med motbesvärjelser fick han den sedan att upphöra. Det var en list för att kunna ta makten över Aurinma och samtidigt göra sig av med hotet från de enda som hade en möjlighet att stå emot honom.” Varje muskel i Disas kropp var på helspänn när hon böjde sig närmare Lue för att bättre kunna suga i sig varje ord han uttalade. Hon glömde nästan andas när hon lyssnade till dessa hans ord, som skulle varit detsamma som deras dödsdom om någon hört dem, men hon

som redan undflytt det ödet en gång var inte rädd. ”Härskare Tekodo lever i överflöd i huvudstaden som han upp kallat efter sig själv – Tekodonia. I hans borg finns sådant som vi aldrig ens skulle kunna drömma om. Det som han påstår är offer till en gud och havsmonstren är i själva verket handelsvaror som fraktas med skepp till andra länder. Det finns inga monster i haven.” ”Vad är skepp för något?” frågade Disa som aldrig hört ordet förut. ”Skepp är stora vagnar utan hjul som kan segla över haven. De kan frakta stora mängder varor och människor. Förstår du, lilla räv?” Hon nickade. Havet hade hon hört talas om. Det var det stora vattnet som omslöt landet. Husk hade sett det en gång i sin ungdom och han beskrev det som lika stort som skogarna nedanför berget, fast av böljande vatten istället för träd. Nu när hon sett en sjö kunde hon lättare förstå ett hav, men stora vagnar som färdades på vattnet? Det måste vara Härskarens gudagivna kraft som kunde åstadkomma något sådant. Det var något annat som också var obegripligt. Hon ställde trev ande frågan. Kanske hade hon hört fel. ”Vad menar du med att de skickar varor till andra länder?” Hennes ögon var stora av misstro för det fanns inget annat land än deras. Det var bara i Mokkis sagor som det existerade något annat land utanför rikets gränser. Utanför dess kuster fanns bara hav och kaos och de fruktansvärda människoslukande monstren. ”Det är sant”, sade Lue. ”Härskaren själv kommer från ett annat rike bortom vattnet.” ”Det vet jag”, avbröt hon. ”Guden Ulg översvämmade världen som straff för människornas syndiga liv och tack vare Härskare Tekodo räddades vårt land och han kallade det för det Nya riket. Därför finns det inte längre några andra länder än vårt.” Lue suckade. Det här skulle bli svårare än han trodde. Flickan hade sedan födseln fått alla lögner inpräntade och det var nog inte lätt för henne att lära om. ”Förutom i sagorna”, lade hon osäkert till. Hon började tappa greppet om vad som var verkligt och vad som var fantasier.

”Tekodo ljuger. Världen är inte översvämmad och han är inte talesman för någon gud.” Det sista sade han med stort eftertryck medan han reste sig och knöt nävarna. Han vände sig bort från henne för att hon inte skulle se hur arg han var. Det var inte Disa han var arg på, utan det faktum att Tekodo lyckats alltför väl med att se till att ingen någonsin skulle våga protestera mot hans välde. Disa betraktade hans ryggtavla och spända axlar. En av de tunna nackflätorna hade tappat sitt band och började lösas upp vilket fick henne att undra över när han egentligen flätade sitt hår. Hon hade aldrig sett honom göra det. Lue var alltid prydlig. Hon bestämde sig för att det var bäst att lämna honom i fred. Han var upprörd och själv behövde hon samla sig. Från trädgrenen tog hon ned klänningen som nästan hunnit torka och tog den på sig. Hon hade inte känt sig bekväm med att bara vara insvept i en filt när de talade om sådana allvarliga saker. Tankfull gick hon ned till strandkanten och såg ut över den stilla vattenytan. Minnet av Mokkis röst ljöd inom henne. Din gammelmorfar sade att Härskaren bara är en girig man med stor kunskap om magi. En man från samma land som det han själv en gång kommit ifrån. Hon visste djupt inom sig att allt Lue sagt måste vara sant, ändå var det svårt att ta det till sig. Hans folk berättade liknande sagor som de hennes mor fått berättat för sig och det kunde omöjligt vara en slump. Och morfadern som hon kallade honom, inte ens Mokki hade varit helt säker på för hur många generationer sedan han levt, hade han varit med när Härskaren och mästarna anlänt till deras land? Rädslan för framtiden rördes samman med ett gryende hopp om att en dag inte längre vara utstött och minnesfragment från tiden med Mokki steg till ytan. Det hela var mycket förbryllande och hon visste varken ut eller in längre. Solens strålar glittrade på vattnet och gjorde henne yr. Det tycktes henne som om himmel och sjö bytte plats eller blev ett och detsamma, kanske både och. Hjärtat slog hård are, bankade som det ville komma ut, tills det trummade som en vansinnig inuti hennes bröst .

Luft och vatten var allt som fanns kvar av världen och hon föll handlöst ned i en virvel av kaos. Stranden hon nyss stått på är inte längre där. Hon befinner sig i ett ingenmansland där hon samtidigt ser allt och ingenting. En stenborg där svarta fåglar kretsar kring ett torn och hon vet att där inne finns något hon borde se, men innan hon når dit skiftar bilden och hon ser istället en man. Den svarta hårpiska som stelt hänger från hjässan skvallrar om att det är en mästare och han är mycket missnöjd över något. I en sal större än det största rummet i Huset står han ensam och hans läppar rör sig som av tal. Besvärjelser inser hon i samma stund. Hon ryser. Ett annat rum. Mörkt och litet. En kvinna står böjd över en blänk ande glasskiva och stirrar förfärad. I glaset speglas vatten och himmel. I glaset syns en flicka med rött hår som tittar utan att se. Ett virrvarr av röster, ljud och former överväldigar. Flickan tappar all vett och sans. Ingenting är fast och tiden är inte linjär. Nu, då, sedan. När? Det finns ingen fast punkt i tiden och hon känner inte längre sitt jag. Abrupt rycktes hon tillbaka. Hårdhänt höll någon hennes armar och skakade om henne medan skummande toppar stänkte sin hetta över stranden och efterlämnade ångande blöta fläckar. Förvånad och lättad över att ha fast mark under fötterna igen koncentrerade hon sig på det par ögon som oroligt såg in i hennes. Instinktivt kände hon att de tillhörde en vän, hon kunde bara inte minnas vem han var. Samtidigt som Disa blev lugnare stillnade även sjön. När vatten ytan åter låg blank svimmade hon utmattad och hade fallit handlöst mot marken om inte Lue fångat upp henne i sina armar. När han försäkrat sig om att hon bara var medvetslös och att andhämtning och hjärtslag återgått till det normala bar han henne till deras lägerplats. Försiktigt som vore hon skör som det finaste lerkrus lade han ned henne. Han svepte om henne och försäkrade sig om att hon låg bekvämt och var varm. Utan att det egentligen behövdes lade han fler kvistar på elden och slog sig sedan ned intill henne. Han förstod nu att det här var långt

farligare än han hade anat den dagen han lovat sin faders moder att vandra norrut och slå följe med en rödhårig flicka. Natten igenom funderade han och lade ihop ett och annat. Sägnerna han hört hela sitt liv och den här märkliga flickan hörde ihop på något sätt. Det enda han fått veta var att hon måste föras till kärret bortom Needims skog där ättlingar till Aurinmas gamla folk levde gömda. Det var som ett pussel där det fortfarande fattades en del bitar. Pojken var orolig. Även om han inte visste allt var det tillräckligt för att förstå att stora saker var i görningen. Welois äldste hade gett honom ansvaret att föra henne tvärs över landet till tryggheten och det var allt han behövde veta. När Disa slog upp ögonen stod solen redan högt över trädtopparna. Förvirrad satte hon sig upp och drabbades genast av yrsel. Hon lade sig ned igen. ”Du sov länge idag, lilla räv”. Lues röst var mildare än vanligt. Hans ögon glittrade, men mellan dem anade hon en bekymrad rynka. Medan hon samlade sig tog han inte blicken från henne och hon tänkte att om hon såg ut som hon kände sig hade han all anledning att vara orolig. Hennes psyke var splittrat, som om vissa av de delar som givit sig av på egen hand kvällen innan inte hade kommit tillbaka. Huvudet värkte när hon försökte sortera tankarna. Hon mindes en vacker kvinna i ett mörkt rum, böjd över något som hon studerade mycket noga. Minnet var svårgripbart, det måste ha varit en dröm fast det kändes verkligare än så. Hon visste att det varit mer, men hon fick inte tag på bilderna från gårdagen. Illamående av ansträngningen gav hon upp. ”Ät lite så mår du bättre”, sade Lue medan han hällde upp te bryggt på skogsörter i en mugg. Han bredde välkryddade, mosade bönor på ett plattbröd och trugade henne att äta trots att hon inte kände hunger. ”Du besitter de gamla krafterna och du kan inte kontrollera dem.

Det gör det väldigt farligt. Om det som hände i går inträffar när vi är bland de jordfasta är vi illa ute.” Han lade handen lugnande på hennes arm när han såg rädslan stiga hos henne. Vad han inte förstod var att hennes största skräck var att han skulle förakta henne, nu när det stod bortom alla tvivel att hon var en häxa. ”Ät upp nu. Vi måste ge oss av från den här platsen. Jag är inte säker, men det sägs att Härskaren och de andra mästarna kan känna när någon brukar magi. Det är snart ett helt dygn sedan du fick sjön i uppror, antagligen är de redan ute och letar efter orsaken.” Disa nickade och slukade brödet. Utan att ödsla någon mer tid utplånade de alla spår efter sin vistelse och gav sig av. Båda såg sig ofta oroligt om under vandringen. När de inte längre hade sjön inom synhåll vände sig Lue allvarligt till Disa utan att stanna. ”Jag har funderat under natten och även fast jag vet att det är svårt för dig att höra den sanna historien om dina förmödrar så måste jag berätta allt nu.” Disa förstod att han hade rätt. Hon måste få veta vad hon var, för bådas skull. Hon nickade åt honom att fortsätta. ”Enligt legenden var det solgudinnan Auri som gav weloi förtroendet att förvalta landets historia. Det hände när mina förfäder kom hit och välkomnades av landets ursprungliga folk – imi. Då förstod ingen varför hon gav weloi den uppgiften, kanske förutsåg hon mäst arnas ankomst redan då. Vem vet hur en gudinna resonerar.” ”Varifrån kommer ni då? Och varför kom ni hit om det inte är sant att gudens vrede förintade alla andra länder?” Hennes nyfikenhet var väckt. ”Det är det inte längre någon som vet. Vi minns inte heller varför vi kom hit, men Aurinmas historia har vi bevarat väl och det här måste du veta: hos imifolket var döttrar med eldrött hår heliga och utsedda att leva i templen som väkterskor. Av dem utvaldes en kvinna till Gudinnans röst på jorden och hon kallades Aurinitsea som betyder sollandets själ. När det var hennes tur att lämna jorden valde hon själv sin efterträdare.

Dessa kvinnor kunde åkalla krafter från eld, sten och vatten och var högt aktade. Från Gudinnan själv hade de mottagit ett klot fyllt av hennes heliga eld och med dess hjälp blev deras krafter än mäktig are. När Härskaren och hans män kom till landet flydde några av tempelkvinnorna och de tog med sig Gudinnans gåva. Ingen vet vart de tog vägen. De lämnade inga spår. Samtidigt som Härskaren spred den dödliga farsoten spred han också ryktet att det var tempelväkterskornas skuld att folk och fä blev sjuka och att skördarna slog fel. Härskare Tekodo och hans mäst are visade sina krafter och berättade den falska historien om den store guden Ulgs missnöje och straff. Han lovade att om de jordfasta accepterade honom som sin allsmäktige beskyddare och övergav den gamla tron skulle han straffa de skyldiga och därmed skulle sjuk domen botas. Många tempelväkterskor dödades och de som fanns kvar efter utrensningen lät han märka med den försegling som fortfarande hindrar dem från att använda den urgamla kraften. För säkerhets skull gjorde han detsamma mot alla av imifolket och inte bara de heliga kvinnorna.” Lue väntade på att hon skulle säga något. Det var underliga saker han berättade och han visste att det för Disa var större och märklig are än för honom, för det var henne själv och hennes förmödrar han talat om. ”Så märkningen är till för att hindra oss att använda våra medfödda krafter.” Disa viskade. Hon hade aldrig kunnat ana något sådant, att tecknet på de märktas ryggar var till för att skydda mästarna och inte för att bevisa att de var deras ägodelar. ”Hur kommer det sig att du inte bär Ulgs märke? När vi första gången träffades och du berättade att du var omärkt antog jag att du ljög för ingen av imifolket undkommer det, särskilt inte någon som fötts med det eldröda håret. Efter det som hände i går förstår jag att du talade sanning.” När han såg hennes sårade min tillade han: ”Förlåt att jag inte trodde på dig, men det verkade för otroligt att du skulle kunnat smita undan.”

Disa förstod hans misstro även om det smärtade att han misstänkt henne för lögner. Hur som helst hade han rätt i att det var ett under att varken Mäster Heiron eller husfrun upptäckt att Mokki gömt undan henne. Vanligtvis utfördes märkningen omgående efter ett nytt barns födsel som lagen föreskrev. ”Jag vet inte hur Mokki lyckades med det. Kanske fick hon hjälp av någon, jag vet inte.” När hon såg Lues frågande min tillade hon: ”Mokki är min mor.” ”Det viktiga nu är att du faktiskt saknar tecknet. Det ger dig styrka, men försätter dig också i fara. Det förklarar också varför det är av största vikt att du kommer till gulosfolket så snart som möjligt.” ”Vilka är de? Du sade att det finns tre folk, med gulos räknar jag det till fyra.” ”Jag tar hela tiden för givet att du vet saker som är helt omöjliga för dig att känna till. Förlåt mig.” Lue log förläget. ”Alla imi stannade inte och blev förslavade. En del gav sig in i den förbjudna skogen som tillhör Needim. Skogen har beskyddat dem sedan dess, men de tjänar inte längre solens gudinna utan månguden Gulos.” Han såg hennes förbryllade min. ”Det finns många väsen och gudar. De flesta bryr sig inte om vad vi gör, men en del av dem hjälper oss.” Det började skymma och de lämnade vägen för att istället gå in i skogen. Mossan var mjuk och fuktig under deras bara fötter och trots avsaknaden av stigar verkade Lue veta vart de skulle gå. Höga träd med silvergrå stammar reste sig majestätiskt omkring dem och dess löv viskade i vinden. I bergen fanns inte särskilt många sorters träd medan det här i syd verkade finnas ett oändligt antal variationer. De stannade slutligen vid en tjärn. Dess yta var svart och ogenomskinlig och Disa undrade med en rysning vilka varelser som kunde dölja sig därunder. Sedan skakade hon på huvudet åt sig själv och sin egen enfaldighet. Hon hade själv dykt i floden i närheten av byn utan

att se ett spår av de monster som antogs leva där. Det fanns alltför många saker hon lärt sig att vara rädd för och vanans makt var stor. Hon satte sig på huk vid vattenkanten för att låta fingertopparna nudda det svala vattnet. Träden som omgärdade tjärnen var annorlunda än några hon sett tidigare, märkligare än de silvergrå träd i skogen som de nyss vandrat igenom. De här påminde lite om sälgen som växte nedanför byn, men de var mycket högre och smäckrare. Stammar skrovliga av ålder lutade sig ut över tjärnen som om det var något däri de ville se och smala grenar hängde i välvda bågar för att doppa sina späda spetsar i vattnet. Fascinerad sträckte hon sig efter en av de hängande kvistarna och studerade undrande dess smala, droppformade blad. ”Vi kallar dem tårpilar. De gråter för att alltför många av Auris barn har glömt sitt ursprung.” Lue hukade sig intill henne. ”Det sägs att de växte upp efter den stora farsoten. Enligt legenden gömde sig flyende tempelväkterskor här, men blev funna av en uppretad människomassa som trodde att de var ansvariga. Skoningslöst dödade de alla och kastade sedan deras kroppar i tjärnen. En del av dem var fortfarande bara barn som gick i lära i templen.” Ett sällsamt lugn vilade över platsen. Den svarta tjärnen med de gråtande träden var smärtsamt vacker och flyktiga minnen gäckade Disa. När hon försökte få tag på dem virvlade de vidare och känslan av att de var viktiga plågade henne. Bedjande ansikten flöt förbi, silhuetter av kvinnogestalter skymtade till mellan träden för att sedan försvinna tillbaka in i tomma intet där de kommit ifrån. Lue såg hennes sorgsna blick och försökte trösta. ”Tårarnas tjärn är full av minnen. Besökare blir ofta påverkade av dem och misstar känslorna de framkallar för sina egna. Jag ledde oss hit för jag är säker på att vi kan vara trygga här i natt. Hit kommer ingen frivilligt.” Länge satt de tysta och lyssnade till träden. De var fyllda av smärta och saknad, men där fanns också minnesfragment av lycklig are dagar. Det var Lue som slutligen bröt tystnaden. ”Vi måste vara mycket försiktiga. Här kan vi tala fritt men när vi

om några dagar kommer till befolkade trakter måste vi vakta våra tungor mycket noga och vi behöver hitta på en trovärdig historia om vem du är. Jag önskar att vi slapp träffa några jordfasta över huvud taget, men närmaste vägen till Needims skog är tvärs över det tätbebodda Sydlandet. Alternativet skulle vara över Morgavidderna som är en mycket farligare väg. Det skulle bli fel riktning också för Guloskärr ligger i sydväst.” Han behövde inte säga mer. Disa förstod mycket väl att det var bättre att ta risken att möta människor än en flock hungriga morger. Dem hade hon fruktat hela sitt liv. Lues annars så släta panna täcktes av små rynkor. ”Weloi och människor umgås vanligtvis inte med varandra på det sätt vi gör. Det kommer att upplevas som märkligt att vi reser tillsammans.” Han satte sig tillrätta i skräddarställning. I det annalkande mörkret var hans hud nästan skimrande. Disa sträckte ut en hand och lät fingerspetsarna vidröra hans kind. När han förvånat såg upp drog hon snabbt tillbaka handen. ”Förlåt.” Generad över sin egen framfusighet visste hon inte hur hon skulle kunna förklara sin handling utan att det framstod som ännu konstigare och beslöt därför att säga som det var. ”Jag har aldrig sett någon som du. När jag först såg dig trodde jag att du var en demon. Lila hud är …” ”Lila hud är …?” Lue upprepade retsamt hennes ord för att få henne att fortsätta. ”Det är vackert, men jag visste inte att det fanns de som hade det. Jag menar, det finns inga weloi i Östlandet. Inte heller några djur som Lilja. Jag hade aldrig hört talas om åsnor innan jag träffade dig.” Så, nu var det sagt. Det var mycket hon länge velat fråga, men hennes ovilja att erkänna att hon inte ens känt till weloifolkets existens hade hållit henne tillbaka. ”Det är inte konstigt för det finns inte särskilt många av oss och vi vandrar vanligtvis inte i de trakterna. När jag mötte dig tog jag den vägen bara för att min farmor hade sagt åt mig att göra det.”

Ljudet av Lilja som fnyste fick Disa att vända sig om. Det lång örade djuret ruskade på huvudet och viftade bort några flugor med svansen innan hon återgick till att beta av det saftiga gräset. ”En rävflicka, en demon och en åsna. Fint sällskap vi är.” Lues flin smittade av sig och snart låg de båda på marken och gapskrattade. Lilja brydde sig inte om dem utan fortsatte lugnt att äta. När hon var mätt lade hon sig tryggt ned under en tårpil för att vila. Disa såg ömt på henne när de skrattat färdigt. ”Finns det många åsnor i syd?” ”Det är bara weloi som har åsnor. De kom till Aurinma som tamdjur tillsammans med våra förfränder för länge sedan och det finns inga vilda åsnor. Jag har också undrat över deras ursprung och om det finns många av deras sort där vi kommer ifrån.” Solen hade stannat strax ovanför trädtopparna trots att det var sen kväll. Som alltid tiden kring midsommar skulle ljuset dröja kvar natten igenom. Disa såg åter på Lue, hans hårflätor, hans hud och långa, smala fingrar. Hon tyckte inte längre att han var skrämmande, bara annorlunda och väldigt vacker på sitt sätt. ”Vi måste hålla oss allvarliga nu.” Hon följde rörelsen av hans tunna läppar när han talade. Mjuka och vänliga. Uppmärksamt lyssnade hon till hans plan. ”Det händer ofta att weloi fraktar föremål mellan olika gårdar. Människorna vet att vi är pålitliga och levererar det vi blivit ålagda, mot en liten belöning förstås. Du kan vara yngsta dotter till en bagare i Tekodonia som har alldeles för många munnar att mätta. Därför skickar han dig till sin kusin som bor västerut. På de gårdar som finns där behövs alltid mer arbetskraft.” ”Men jag vet ingenting om livet i staden. Vad ska jag svara om någon frågar mig något om vad som händer där?” Lue funderade ett ögonblick. ”Du är stum. Ytterligare en anledning att bagaren så desperat vill bli av med dig att han skickar dig som fraktgods med en weloi. En stum dotter kommer få svårt att finna ett arbete.” ”Hur söt hon än är”, tillade han.

Disa rodnade och vände bort ansiktet. Hon visste att han älskade att retas med henne och inte menade något illa. ”Men ditt hår måste vi göra något åt. Här i syd är det inte vanligt att unga kvinnor bär sjal. Kan du färga det? Ylle kan färgas och det borde vara möjligt att ändra färgen på ditt hår också.” Disa gav till ett utrop av förtjusning. Varför hade hon inte tänkt på det. Hon kunde förstås inte koka håret i grytan som vid yllefärgning, men det kunde kanske fungera om hon gjorde en gröt av färgande örter och packade in håret i det för ett par timmar. Det var värt ett försök. Dagen därpå samlade hon växter och bark som hon trodde kunde göra håret mörkare och dölja det röda. Det första försöket resulterade i en mindre klädsam grön nyans och Lue skrattade högt. Hans skratt smittade av sig som alltid och Disa kunde inte låta bli att stämma in. Envist fortsatte hon experimentera med dekokter och inpackningar tills hennes hår hade antagit den mörkbruna färg som var vanlig bland de jordfasta. ”Bra”, sade Lue belåtet. ”Nu syns det inte lika tydligt att du är en dotter av Auri. Du är lite blek men det kan vi inte göra något åt.” Han såg upp mot himlen. ”Om jag har räknat rätt är det i natt vi ska fira stjärnfesten. Förr i tiden var det stora fester med eld och dans, numera får vi nöja oss med att vaka natten igenom och berätta sägnerna om vårt folk och lågmält sjunga de sånger vi fortfarande minns.” Tillsammans förberedde de för vakan. De samlade tillräckligt med bränsle för att det skulle räcka den ljusa natten igenom. De plockade fram mat och värmde te som de sötade med det sista av honungen. Disa suckade medan hon skrapade ur den lilla krukan. Hon hade kommit att älska den söta smaken. Lue skrattade åt henne. ”Jag vet var vi kan få mer. Var inte orolig. Jag tror du är mer lik en morg än en räv vad gäller dina matvanor. De älskar honung som de äter ur vildbinas bon.” Förskräckt tappade hon krukan. Morger var hon livrädd för, men hon hämtade sig snabbt för hon ville inte att Lue skulle tro att hon var feg.

”Berätta mer om festen.” Hon bytte samtalsämne och hoppades att han inte lagt märke till hennes klumpighet. ”Stjärnorna visar oss vägen så vi kan aldrig fara vilse. Vid den här tiden om sommaren syns de inte och genom sångerna försöker vi kalla dem tillbaka.” ”Jag har svårt att förstå att det en gång varit tillåtet med olika seder. Enligt det du berättat hade weloi sina seder, de jordfasta följde sina traditioner och imi följde en tredje väg. Nu är allt förbjudet förutom tron på Ulg.” Disa gjorde tecknet för underkastelse och tillade: ”Den ende Guden är hård men rättvis.” Sedan kom hon ihåg sig och ryckte generat på axlarna. ”Förlåt. Det är svårt att bryta gamla vanor.” Hon petade in fler pinnar i elden och ställde en ny fråga, den här gången om hans eget folk och varför han vandrar ensam. ”Det finns inte många av oss kvar längre för Härskaren föraktar oss. Om han inte behövde oss skulle han låtit döda oss allihop redan när han kom hit. Han låter oss vandra omkring i landet som vi alltid gjort, men han vill inte att vi ska bli för många. Om vi förökat oss för mycket låter han döda oss som råttor. Därför skapades traditionen att det endast är den förstfödda i varje familj som tillåts bilda en egen. Det är förbannelsen som vilar över mitt folk.” Med ögon vida av förfäran satte Disa handen över munnen. För varje förklaring kom nya frågor och det meningslösa dödandet av Lues folk var mer än hon kunde stå ut med. Tidigare hade hon aldrig ifrågasatt den rangordning som fanns utan bara accepterat sin plats. Vetskapen om att någon så god och underbar som Lue inte var välkommen i Härskarens rike förändrade allt. ”Du sade att Härskaren behöver er ...” Hon lät orden hänga i luften. Deras blickar möttes för ett kort ögonblick och hon såg smärtan som dväljdes djupt inom honom. Han tittade bort, ut över vattnet som glittrade i natthimlens bleka ljus. ”Härskaren har varit här i mer än tvåhundra år. Det som förlänger hans liv är en ört som kallas månskira. Den enda plats där den kan växa är i Guloskärr bortom Needims skog och de enda som bor

där är gulosfolket. Needim är ingen vanlig skog, där finns sådant som ingen vågar tala om. Det lever väsen där som villar bort resande så de aldrig hittar ut ur skogen igen. Tekodo förlorade två av sina mästare när han skickade dem att försöka. Det är anledningen till att folket där får vara ifred och weloi behöver han för att hans utsända ska hitta till mötesplatsen och tryggt ta sig därifrån igen. Vi är helt okänsliga för magi, fråga mig inte varför, för det vet jag inte. Varken Needim eller mästarna kan påverka oss. Utan vår hjälp skulle Härskare Tekodo dö.” Den sista meningen spottade han nästan ur sig som om den smak ade bittert. Det var en sida av honom Disa aldrig sett förut. Vilka orättvisor han än berättat om hade han ändå alltid behållit sitt stillsamma sinnelag. Det här måste vara något han brottats med sitt samvete om många gånger. Weloi hjälpte till att hålla tyrannen vid liv. ”Men om ingen kan ta sig till Guloskärr borde de vara säkra där. Hur kan han tvinga dem att samla ört åt honom och er att hämta den? Varför flyr inte ni också dit?” Lue var tyst en lång stund som om han tvekade inför att besvara hennes ström av frågor. Vad fanns det mer för hemligheter? Vad kunde vara värre än det han redan sagt? Till slut tog han åter till orda och sade allvarligt: ”Under Tekodonias borg hålls Aurinitsea fången.” ”Häxan under borgen”, utbrast Disa och gjorde instinktivt tecknet mot ondska som hon lärt sig av Vegrid. ”Härskare Tekodo beskyddar oss från hennes farliga och illvilliga krafter.” Hon satte handen för munnen som för att stoppa sina ord, men det var för sent. ”Lyssnar du inte! Du har inte förstått ett ord av det jag sagt.” Lue var arg. Han reste sig och försvann in mellan träden. Kvar vid den lilla elden satt Disa med pannan lutad mot uppdragna knän. Det var klart att hon skulle förstöra allt. I kväll var det hans folks heliga natt och han hade låtit henne dela den med honom. Som tack skymfade hon hans folk och deras livsuppgift som historiens väktare. Det var svårt att lära om och hon var osäker på vad som egentligen

var sant. Hon försökte minnas allt som Lue tidigare berättat om Aurinitsea. Hon hade varit Gudinnans röst på jorden hade han sagt. Hade Tekodo förseglat även hennes krafter? I ensamheten den natten medan hon då och då lade fler på pinnar på elden för att hålla den vid liv, började hennes världsbild förändras på allvar. Hon hade lyssnat på allt Lue berättat, men ändå fortsatt att se sig själv som en ovärdig varelse och Härskaren och hans mäst are som de rättmätiga ägarna av landet. Hela sitt liv hade hon varit rädd för dem. Även om hon förstod vad Lue sade när han påstod att Tekodo bara var en vanlig man var det inte lätt att acceptera det. De var som sagorna om morfadern, drömmar om en annan värld som var bättre än den de levde i. Underbara drömmar, men inget mer än det. Många timmar senare kom Lue tillbaka. Han hade funderat på vad det var som egentligen pågick och innerst inne var han rädd. Han hade börjat misstänka att Disa var den Eldbärare som omnämndes i de gamla spådomarna. Om han hade rätt var de i större fara än han först trott. Det som gjorde allting ännu svårare var att hon inte hade en aning om det, hon trodde knappt på gudinnan Auri. Det var viktigt att han lyckades övertyga henne om att det hon kallade sagor var landets historia. Allt hade varit enklare om hon uppfostrats av gulosfolket. Då hade hon lärt sig behärska sina krafter och känt till profetian. Som det var nu var hon tvungen att lära sig väldigt mycket under kort tid. Den här sommaren struntade han för första gången i sitt liv i traditionerna. Stjärnfest eller inte, det var viktigare att de två redde ut saker och ting. Om Disa inte längre ville följa med honom västerut hade han misslyckats med sin uppgift och det skulle vara värre än en förbisedd högtid. Han slog sig ned intill henne på samma plats som förut och fortsatte prata som om han aldrig varit borta. ”Vi ger Tekodo månskira i utbyte mot att han låter Aurinitsea leva. Hon är mycket viktig för oss. Det finns en gammal profetia

som förutspår Aurinmas befrielse och hon är en del av den. Och du också.” Misstroget tittade Disa på honom utan att säga något. Det måste vara ett misstag. Hans gammelmor hade skickat ut honom för att leta och han hade hittat fel flicka. För fridens skull protesterade hon inte. Hon hade sårat honom nog redan. Lue suckade sorgset. ”Det är så mycket du inte vet och jag kan inte klandra dig. Du har levt bland de jordfasta hela ditt liv och de har glömt alla drömmar och förlorat sitt hopp. De är slavar under mästarna och inser det inte eftersom de trots allt har det bättre än de märkta.” ”Det är svårt att lära om. Det var inte bara byn jag lämnade i våras, det var en hel värld. Jag vet inte vem jag är längre och inte heller var jag är.” ”Jag ska lära dig sanningarna som döljer sig i stjärnorna om kväll arna innan vi somnar. Då kommer du aldrig vara vilse igen.” ”Jag vet inte vart jag ska så det kan nog kvitta om jag hittar längs vägarna eller inte”, genmälde hon dystert. ”Du ska med mig, lilla räv”, log Lue och såg ut som sitt vanliga spjuveraktiga jag igen. ”Vi ska till Guloskärr. Stampa ut glöden, det är dags att vi beger oss vidare annars kommer vi aldrig fram.” Rastlösheten hade väckts hos pojken och han var på fötter innan Disa ens hunnit blinka. De tordes vandra på vägen igen och när dagar passerade utan att de såg skymten av vare sig mästare eller knektar lättade stämningen hos dem. Det verkade som att de trots allt inte upptäckts av Härskarens mästerbesvärjare.

Nyfiken på mer? Läs mer om bokserien Legender från Yddrios:

yddrios.se

Läs mer om bokförlaget:

catoblepas.se