Toner av guld

Lupina Ojala

Toner av guld

© Lupina Ojala Första tryckningen Utgiven av Catoblepas förlag 2017 Omslag av cinna.se och Johan Knudsen Kartor av DiddeZ Sättning av cinna.se Tryckt i Danmark 2017 ISBN 978-9188-183-07-1 catoblepas.se

Till Cornelia Vackra älva. Ditt skratt kommer fÜr alltid klinga inom mig som toner av guld. Tack fÜr att jag fick ha dig i mitt liv en stund.

Outforskat land

Outforskat land

Karta över världen Yddrios.

Kejserliga arkivet i Trovar, Tebidiar Aurinma

Trovar

Barbarländer

Verkliga Tebidiar

Kejsardömet Tebidiar med provinser

Aurinma

Trovar Landal

Lonien Grenorsia Uf

Filandiar Medivra

Addar

Enopien

Urdek

Lutlek

Zudri Grä ns m ot B arba rlän de

rna

Kejsardรถmet Tebidiar med provinser

Genadel Vrig

Verkliga Tebidiar Centralprovinsen Resivus

Runas

Sklievor Hagra

Masl onie n Mas

Allt om de fristående böckerna i serien Legender från Yddrios hittar du på

yddrios.se

Innehåll Ankomsten till Tebidiar 13 Skymningsklanen 36 Gudinnans försyn 53 Armastus 64 Stadsliv i Trovar 87 Ujarin till er tjänst 104 Bröder för alltid 124 Besvärjarens lärling 141 De hundra trädgårdarnas palats 159 Drömmar om tiden 182 Avslut och förberedelser 205 Kejsarens kröning 215 En ny dag gryr 235

Första k apitlet

Ankomsten till Tebidiar Det var oändligt. De sällsynta dagar då havet låg stilla och speglade himlen ovanför var det omöjligt att se var det ena började och den andra slutade. Lue älskade de dagarna, fast den vidsträckta tomhet som omgav den lilla ö av trä de färdades med skrämde honom. De var hur som helst att föredra framför de dagar när vattnet vredgades och verkade göra allt för att krossa skeppet Sirlig. Det var bättre än de dagar när vågorna fick skeppsdäcket att rulla och han tvingades hänga över relingen tills magsäcken tömts, men ändå envist fortsatte vridas i kramper. När magen väl var utan innehåll kunde han hulk­ ande sätta sig och klamra sig fast utan att riskera att söla ned. Han hade lärt sin läxa alltför väl. De gånger olyckor skett hade besättningen tvingat honom att städa upp genast utan att visa något medlidande.

Han var inte populär bland sjöfararna. Om det inte hade varit för att självaste Aurinmas regent gett order om att han skulle behandlas väl befarade han att de hade kastat honom överbord för länge sedan.

Veklingar hade de inget tålamod med.

Aldrig någonsin hade ett månvarv varit så långdraget och mer än en gång hade han ångrat att han lämnat Aurinma. Varför kunde han inte ha nöjt sig med att leva där? Allt var bra och det hade absolut inte funnits någonting för honom att klaga på, men nyfikenheten och äventyrslustan hade tagit överhanden när han erbjudits möjligheten att följa med Sirlig till det stora landet söderut. Han hoppades innerligt att det skulle visa sig vara värt den här mardrömsresan.

Nu var det i alla fall inte många dagar kvar tills de nådde fast mark sa de som visste. Själv tvivlade han, för något land syntes inte till.

13

En dunk i ryggen ryckte honom ur tankarna. Han visste att det skulle ge honom ytterligare ett blåmärke och göra ont i flera dagar.

Utan att ens bry sig om att se efter vem som knuffat honom lyfte han spannen han höll tag om och kastade den i vattnet. Rädd för att tappa greppet hade han knutit spannens rep om midjan. Mödosamt drog han upp den igen och hällde ut vatten över däck. Han upprepade proce­duren tills en ansenlig yta var blöt, ställde ifrån sig spannen och greppade borsten istället.

Den inställning han hade till det eviga svabbandet var tudelad.

Fördelen var att han efteråt var utmattad och sov djupt hela natten, vilket var en lindring från det ständigt smygande illamåendet.

Nackdelen var att det var en ansträngande och tråkig sysselsättning som utfördes de dagar vädret var uthärdligt. Då hade han velat njuta av att inte må illa. Istället fick han slita hårt och det tog sin tid att svabba hela däcket de gånger han tvingades göra det ensam. När hela besättningen högg i gick det fort, men den här morgonen lät de honom göra jobbet själv.

De enda som någonsin förbarmade sig över honom var de båda gastarna Mirana och Glud. Båda två var från Tebidiar, starka och sjövana. De var aldrig elaka mot Lue, men han märkte att de inte hade mycket till övers för honom, klen som han var. De verkade mest tycka synd om honom, särskilt Mirana. Lue anade att det var hon som övertalade Glud att hjälpa honom emellanåt.

En gång, i början av resan innan han lärt sig hålla truten och inte ställa dumma frågor, ifrågasatte han det eviga skrubbandet av överdäck. Glud hade bara blängt på honom medan Mirana tålmodigt förklarat att det var nödvändigt. Saltet i havsvattnet höll rötan borta och om de inte blötte upp träet skulle det torka ut. I de sprickor mellan planken som då uppstod skulle skeppet ta in vatten stormiga dagar när vågorna översköljde fartyget.

Mirana behövde inte säga mer. Efter att ha fått ta del av den informationen svabbade han alltid mycket noga, för hur skönt det än hade varit att få tid över till att slappa i solen en stund var det inte värt risken att skeppet skulle sjunka. Han var alldeles för ung för att dö

14

och den dagen det väl var dags ville han att det skulle ske på land.

Om nätterna drömde han att skeppet tog in vatten och att det var hans fel.

Många spannar vatten senare sträckte han på ryggen och såg nöjt ut över däck. Hungern rev i magen och till och med skepps­maten kändes lockande. Kocken hade ringt i klockan för en bra stund sedan, vilket betydde att han fick skynda sig ned och hämta mat om han inte skulle bli utan. Med svabben i ena handen och spannen i andra var han beredd att att ställa undan dem, men efter bara några steg hindrades han av en av matroserna som hällde ut en skål ärtsoppa framför honom. Lue betvivlade inte för ett ögonblick att det var sin egen middag han såg förspillas. Ingen av matroserna skulle offra en ranson bara för att retas med honom. ”Det är inte rent på däck. Du har slarvat. Lika bra att du tar och svabbar hela en gång till.”

Hans ord åtföljdes av ett gapflabb från de som stod i närheten.

Förnöjt såg sig mannen omkring, glad över att ha förgyllt sina kamraters dag på bekostnad av deras odugliga passagerare.

Lue drog upp axlarna som för att skydda sig mot hånet. Utan att besvara mannens ord gick han fram till relingen och slängde i spannen igen. Till kvällen skulle han få lägga sig hungrig.

En tidig morgon när han som så ofta stod i fören och förhoppningsfullt tittade efter deras mål såg han något som fick hjärtat att slå hård­ are. Längs med skeppets långsidor flög en ensam fågel. Snart fick den sällskap av fler och det kunde bara betyda en sak – land!

I sin glädje över att mardrömsfärden snart var över matade han dem med de skeppsskorpor som var hans frukost. Lue blötte upp dem i lite vatten och fåglarna tycktes njuta mer av dem än vad han själv skulle ha gjort. Han var innerligt trött på skorpor.

Vid hans sida dök Mirana upp. Hon lutade sig lojt mot relingen och såg på fåglarna. ”Nu du, nu är det inte länge kvar tills du får gå iland.” ”Det ska bli skönt att få fast mark under fötterna igen”, svarade Lue.

15

”Vad ska du göra i Tebidiar egentligen?” ”Det är mitt folks hemland. Det var hundratals år sedan de första weloi kom till Aurinma och ingen vet riktigt varför våra förfränder kom dit. Jag är helt enkelt nyfiken på hur vårt ursprungsland ser ut.

Vad jag ska göra där vet jag inte riktigt. Det visar sig när jag kommit fram.” ”Hoppas du kommer trivas. Det är ett stort land. Jag har varit i flera hamnstäder, både i verkliga Tebidiar och i provinserna. Det finns mycket att se och uppleva. Den vackraste staden av dem alla är Trovar. Jag längtar faktiskt också till att vi kommer dit så jag kan mönstra av det här skeppet. Jag ska hålla mig iland ett tag innan jag ger mig iväg på nästa färd.” ”Vad tycker du att jag ska se först i Trovar?” ”Palatsets klocktorn”, svarade Mirana utan att tveka. ”Tusen gyll­ ene klockor spelar den allra vackraste melodi. Det måste du höra.”

Hon såg sig om över axeln. ”Dags att jobba igen.”

Lue såg ut över vattnet. Samtidigt som han ville nå Tebidiars huvudstad Trovar så fort som möjligt var han också orolig för hur det skulle bli när han kom fram. Palats och gyllene klockspel lät som något ur en saga. Han ångrade att han inte hade passat på att fråga Mirana om det fanns många weloi i Trovar. Hon hade aldrig kommit och pratat med honom inför allas åsyn tidigare och han vågade verkligen inte gå fram till henne. Genom att vara snäll mot honom risk­ erade hon de andra sjöfararnas löje. Han undrade vad som fått henne att öppet prata med honom nu. Eftersom hon skulle lämna skeppet snart tyckte hon kanske inte att det spelat så stor roll om någon sett deras pratstund.

Lue ville veta vart hon tagit vägen och sökte med blicken. Uppe i en av masterna klängde hon och han försökte se vad hon gjorde. Den vajande masten fick honom att må dåligt igen. Han satte sig ned och blundade istället.

Framåt eftermiddagen såg han en skugga vid horisontens rand.

Tebidiar. Äntligen. Som det var nu kändes det som att han hellre levde resten av sitt liv i det nya främmande landet än att han satte sin

16

fot på ett däck igen. Han tackade gudinnan Auri av hela sitt hjärta för att hon beskyddat honom från havets fasor och vakat över honom.

Han passade även på att be om att slippa äta torra skorpor någonsin igen.

I gryningen dagen därpå gled de sakta in mot hamnen. Mängden fåglar som glidflög längs skeppets sidor var oräkneliga nu och deras tjatter överröstade allt annat. Omkring dem fanns fler fartyg. Många var större och ståtligare än Sirlig som han själv reste med. Eftersom han tidigare aldrig sett något annat skepp blev han mycket imponerad, men också lite orolig för att de skulle krocka med varandra. Efter den långa tiden till havs utan några hinder blev livligheten utanför hamninloppet skrämmande.

Lue ville knappt blinka av rädsla för att missa något. Hans hemland Aurinma var i jämförelse med kejsardömet Tebidiar ett glest befolkat land och där fanns bara en enda stad. I övrigt var det bara landsbygd och mindre byar. Om så bara hälften av allt han hört om det stora kejsardömet på fastlandet i sydost var sant, var det ändå otroligare än något han någonsin kunnat drömma om.

Otåligt väntade han på att de skulle få komma in i hamnen. Med den livliga trafiken på vattnet var turordningen stenhård. Mindre lotsar gled smidigt mellan de stora fartygen och Lue imponerades av effektiviteten i deras arbete. Hur de kunde hålla ordning på vad som för honom tycktes vara totalt kaos var obegripligt. Han såg bara ett virrvarr av båtar och människor på däck som viftade med armarna.

Kanske var det tecken som han inte förstod. Ett språk med armrörelser. Tanken fascinerade honom.

Besättningen på Sirlig ropade kommandon till varandra och som alltid de senaste veckorna kände sig Lue värdelös för att han inte kunde hjälpa till. Han förstod inte jargongen och visste inte ett dugg om segling. Om det inte varit för sjösjukan som plågat honom svårt under hela resan skulle han kanske kunnat snappa upp lite praktisk kunskap. Han var snabblärd i vanliga fall och arbetade hårt när det var nödvändigt. Nu hade det varit helt omöjligt för honom att tänka

17

en redig tanke, för när han inte varit sjuk hade han varit skräckslagen.

Så småningom blev det Sirligs tur att komma in i hamnen. Lue gjorde sitt bästa för att inte vara i vägen för besättningen. Han hade blivit väldigt duktig på att nästan göra sig osynlig vid det här laget.

En ren överlevnadsstrategi.

Han tittade på när trossar kastades ut och fästes vid kajen. Trygg­ heten i att veta att Sirlig återigen var förankrad vid land var underbar, men oron över att han snart skulle landstiga i den här främmande hamnen gjorde honom åter illa till mods. Han kände ingen i det nya landet och visste väldigt lite om livet där. Som tur var hade han fått med sig ett litet startkapital i tebidiansk valuta, en gåva från Aurinmas regent som tack för tjänster han utfört. Första tiden skulle de pengarna säkra att han hade boende och mat ordnat. Han såg en förtröstan i det.

Efter att under lång tid levt i den begränsade världen på skeppet var kontrasten den livliga hamnen utgjorde enorm. Folk ropade till varandra, gods lossades och lastades, besättning och passagerare var i ständig rörelse och alla verkade veta exakt vart de skulle. Lue tänkte på myrstackarna hemma i skogen och undrade om människorna här fungerade på samma sätt. För en stund önskade han att han var hemma i sin skog och studerade myror istället. De var inte farliga och där visste han hur han skulle överleva.

Lue kramade hårt sin packning. Det som fanns i den var alla hans tillhörigheter och det var inte mycket. Han hade aldrig haft ett fast hem och ägde därför inte mer än han kunde bära med sig.

Spänt studerade han folket på kajen. I myllret lyckades han inte urskilja några av sin egen sort vilket var en besvikelse. Han hoppades att anledningen till att det inte fanns några weloi i hamnen var att de tyckte lika illa om att resa över havet som han själv gjorde. Han hade förväntat sig att det skulle finnas mängder av weloi i Trovar. Som det var nu stack han ut mer än någonsin med sin lila hud, helblå ögon och långa gängliga kropp. Eftertänksamt gned han med handen mot det ena av de små horn som växte på var sida om skallen. De syntes inte eftersom hans långa, flätade hår hängde över och täckte dem. Det

18

var han alltid noga med, precis som alla weloi. Hornen var något som människorna tyckte var väldigt ofint av någon anledning och därför belagda med ett visst mått av skam. Så hade det alltid varit och det var inget han reflekterade över. Det var en vana sedan barnsben att täcka över dem med håret. ”Ska du bara stå där, pojk? Trodde att du skulle vara ivrigare än så att få sätta fötterna på landbacken igen.”

Lue såg åt den som talade. Kvinnans ord följdes av skratt och flera av de andra i besättningen stämde in. Rodnande sträckte han på sig, kastade upp packningen på ryggen och snubblade till, vilket åtföljdes av ytterligare munterhet. För dem var han bara en ynklig stackare som de varit tvingade att dras med under resan och nu äntligen slapp.

Mirana såg han inte till vilket han tyckte var ledsamt. Han hade velat säga adjö till henne, för troligen skulle de aldrig ses igen. Hennes små vänligheter hade gjort resan mindre outhärdlig för honom och det var han tacksam för.

När han gick över landgången var det på darrande ben. För allra första gången satte han sin fot på fastlandet. Han hade nått sitt mål – kejsardömet Tebidiars mytomspunna huvudstad Trovar. Det sades att det var den vackraste staden i världen och att till och med de vild­ aste drömmar kan uppfyllas i Trovar. Till rätt pris åtminstone.

Till Lues förvåning var det ingen som tyckte att han var uppseende­ väckande, för det här var en storstad som bedrev handel med hela den kända världen. Olika kulturer möttes och blandades. Lue hade inte haft en aning om att det fanns så många olika sorters människor.

Han kom på sig själv med att stirra som om han aldrig sett folk förut och slog skamset ned blicken. ”Har du inte kommit längre?”

Det var en man ur Sirligs besättning som passerade med sin sjömanssäck på ryggen. Lue insåg att han måste ha stått där länge och tvingade sig själv att börja gå. Skeppet som han längtat efter att få lämna kändes nu som hans enda trygga punkt. Den sista länken till hans hemland.

Han vandrade genom hamnen och tittade förundrat på allt. Några

19

av skeppen var större än de största husen hemma och han stannade ofta till och beundrade vackra dekorationer och träsniderier. Innan han lämnade Aurinma hade han till stor del försörjt sig som hantverk­ are. Först kringresande då han också huggit i med vedklyvning och annat på gårdarna han passerade, sedan hade han sålt sina verk på torget i huvudstaden. Han hade hoppats på att kunna göra detsamma här, men när han såg alla dessa skickligt bearbetade träornament kände han sig nedslagen till skorna. Han insåg att här var han inget annat än en oerfaren lantis. Hans alster kunde inte på långa vägar mäta sig med detta och han hade inte ens lämnat hamnen.

Det började skymma och Lue skyndade på stegen. Det skulle bli tid att titta på allt senare, nu behövde han hitta ett härbärge utan alltför höga priser. Om det fungerade här som hemma borde de billigare ställena ligga i stadens utkanter och det var där han tänkte börja leta.

Medan han skyndade igenom de sjaskigaste kvarteren, undvek han att möta någons blick. Det rådet hade han fått av Mirana och hon borde veta vad hon talade om, hon var uppväxt i Trovar.

Snart kom han till en stadsdel som såg städad ut, men inte alltför fin och därmed förhoppningsvis inte heller alltför dyr. Husen var slitna. Några var i stort behov av renovering på grund av tidens förfall, i övrigt såg de välskötta ut. Det bästa var att här verkade det bo folk av hans egen sort. Underligt nog exponerade alla skamlöst sina horn som dessutom var mycket längre än vad Lue sett hos någon weloi tidigare. Generat slog han ned blicken. Samtidigt var han glad över att det här var tillåtet att visa dem, att det inte var något dåligt med att inte vara människa. Han behövde bara lite tid att vänja sig.

Han kom att tänka på att han inte kunde lukta särskilt gott efter den långa tiden till havs och han ville inte komma stinkande till ett härbärge. Hade han inte gått förbi något som verkat vara en badinrättning? Han vände tillbaka och stod snart utanför byggnaden som han gissade var ett allmänt bad och tittade osäkert mot ingången. En äldre man satt på en pall och drog lojt en ramsa som han säkert upprepade ett otal gånger varje dag. ”Trovars bästa badinrättning. Enkelt varmbad kostar endast två

20

kopparmynt. Önskas privat bad går det att ordna för ytterligare en slant. Vi tillhandahåller även tjänster som tvagning och massage om herrn önskar.”

Språket hade Lue inga som helst problem med att förstå eftersom hans hemland under en lång period varit under orättmätigt styre av en besvärjare från Tebidiar. Han hade benämnt sig själv som den Gudomlige härskaren och tvingat folket att tala hans hemspråk. Lue talade tebidiska flytande fast med en helt annan dialekt än de infödda och med en hel del lokala ord och uttryck från Aurinma.

Han övervägde mannens erbjudande och beslutade sig för ett bad i det gemensamma utrymmet istället för ett privat som han hade föredragit. Det var bäst att han höll hårt i slantarna för han visste inte hur länge de skulle behöva räcka. Sedan fick han betala ännu ett koppar­mynt för olja att tvätta sig med och ännu ett för lån av handduk. Mannen bugade lätt som tack för betalningen och kallade honom ärade gäst. Lue blev förlägen över att bli behandlad som en betydande person, men efter allt hån han fått utstå ombord på skeppet kändes det bra att bli bemött med respekt.

När han väl sjönk ned i bassängens varma vatten var han mer än nöjd och tänkte att han gladeligen skulle betalat mer för den njutning badet gav. Musklerna slappnade av och den ingrodda lukten av salt och fisk försvann. Rummet var ganska stort och förutom honom själv var det bara två personer till där. Återigen tackade han gudinnan Auri för att hon såg till hans bästa. Han kände sig mer bekväm omgiven av sin egen sort än av människor.

Golvet och bassängen var av mörk sten medan väggarna var täckta av röd träpanel. Rummets linjer var raka med rundade hörn, en stil han aldrig sett tidigare. Han tyckte mycket om det.

När han var klar torkade han sig noga och rotade i sin packning efter de kläder han sparat till ankomsten. Till sin förskräckelse upptäckte han att de också sugit åt sig lukterna från skeppet fast han aldrig packat upp dem. Trots badet luktade han ändå tjära, fisk och hav. Visserligen inte lika mycket som innan men tillräckligt för att han skulle vantrivas med det.

21

På vägen ut frågade han mannen i dörren var det var möjligt för honom att tvätta sina kläder. Den gamle pekade mot en byggnad på andra sidan gatan. ”Där kan du lämna in dem på förmiddagen och hämta dem rena och torra på eftermiddagen. Men du får gå dit i morgon för nu har de stängt för dagen.” ”Tack. Du har varit mycket hjälpsam. Vet du möjligtvis också var jag kan finna sovplats för natten? Något som passar en inte alltför tung börs.” ”Gå till Sovande geten. Min systerdotter hyr ut enklare sovplatser.

Frukost ingår i natthyran.” ”Tack så mycket. Jag ska genast gå dit.”

Mannen bugade återigen och Lue gjorde detsamma. Ju snabbare han lärde sig de lokala sederna desto bättre.

Efter att ha fått en vägbeskrivning styrde Lue stegen mot Sovande geten. Det var nästan mörkt nu och det tyckte han inte om, även fast det fanns belysning längs gatorna. Hemma i skogen eller på vidderna var han inte rädd nattetid, men nu var han i en främmande stad och visste inte vad han hade att förvänta sig.

Det var som tur var inte svårt att hitta till mannens systerdotters hus. På väggen intill dörren fanns en stiliserad bild av en sovande get som talade om att han hamnat på rätt plats.

Försynt knackade han på. En kvinna med stora helblå ögon öppnade. Håret hade hon uppsatt till en stor boll på hjässan och hornen var smyckade med djupröda blommor. Färgen var fin mot hennes lila hy och hon var mycket söt. Lue kom av sig vid anblicken av henne, men hämtade sig snabbt och hälsade från mannen vid badhuset som han blivit tillsagd. Han presenterade sig med en bugning som han lärt sig och kvinnan bugade innan hon släppte in honom. Hennes namn var Linlin.

Genast bad han om att få sovplats för de följande fem nätterna.

På så sätt skulle han inte behöva oroa sig för den saken de allra första dagarna i Trovar och han skulle inte heller binda upp sig för alltför lång tid ifall han hittade något som passade bättre.

22

Han betalade i förskott och bugade igen, osäker på om det var korrekt, men hellre en gång för mycket än för lite. Det var alltför lätt att förarga någon genom ohövlighet, även om det berodde på okunnighet.

Linlin visade honom till det rum där han skulle bo. Det var litet och hade inte mer möbler än en låg bädd och ett bord med en ljuskub som hon tände åt honom. ”Jag hoppas att ni kommer bli nöjd, ärade gäst.”

Hon log och backade ut ur rummet. Lue visste inte om det var ännu en artighetsgest eller om det var av praktiska skäl. Rummet var väldigt smalt och kvinnans rockliknande klädesplagg bestod av mycket tyg. Det var ett väldigt tunt tyg som räckte ned till fötterna och släpade mot golvet. Ärmarna var vida och långa. Ett opraktiskt men mycket vackert plagg. Hon drog igen skjutdörren efter sig och Lue var ensam för första gången på flera veckor. Åtminstone ensam på så sätt att han inte såg någon. Väggen till nästa rum var tunn och han hörde nattgästen intill snarka.

Han klädde av sig och kröp ned under täcket. Så snart han släckt ljuset och lagt huvudet mot kudden somnade han.

På golvet intill bädden stod en bricka med te och frukostbröd i form av runda, fasta kakor. De smakade sött av torkad frukt. Teet var ångande hett. Någon måste precis ha ställt in det. Förnöjt sträckte han på kroppen innan han satte sig upp. Han kände sig mer utvilad än på mycket länge.

Ivrigt slukade han frukosten och hade kunnat äta lika mycket till om det bara funnits mer. Tiden på skeppet hade fått honom att magra och han hade varit ganska spenslig redan innan avresan. Nu fanns det inget hull alls kvar på kroppen.

Ivrig att få komma ut och utforska staden klädde han sig snabbt och de kläder han inte använde tog han med sig för att lämna in till tvätt. På vägen ut lade han märke till att huset mer påminde om en privat bostad än ett härbärge. Han antog att inhysningen av främlingar i hemmet var Linlins bästa möjlighet till försörjning. Det förklarade de tunna väggarna mellan rummen. De var antagligen

23

ditsatta långt efter huset byggts och enbart i syfte att öka antalet sovplatser för uthyrning. Han räknade rumsdörrarna som alla var olika i både utförande och färg. De var fem stycken och han undrade vilken dörr som var Linlins eller om hon sov någon annanstans.

Han hörde henne arbeta i köket och funderade på om han skulle säga till henne att han gick ut men avstod. Hon hade antagligen ingen längtan efter att bli personlig med alla nattgäster.

Det var enkelt att hitta tillbaka till gatan som han varit på kvällen innan. Den gamle mannen satt på sin plats utanför badet och Lue vinkade till honom och fick en bugning till svar. Han steg in i det av värmen immiga tvätteriet och imponerades genast av effektiviteten.

Där fanns mängder med kläder överallt som tvättades, ströks och torkades. Här i storstaden kanske ingen tvättade sina egna kläder. En underlig sed. Lue var van att sköta allt sådant själv, men nu hade han inget val. Här fanns ingen sjö han kunde bada och tvätta i. Istället fick han snällt betala för det.

En ung pojke tog emot hans plagg och bad om pengar i förskott.

I utbyte mot mynten fick han en träbricka med tecken som han inte förstod. En gång hade han erbjudits möjligheten att lära sig läsa, men då trodde han inte att det var en kunskap han någonsin skulle få nytta av. Lite hade han lärt sig trots allt och nu ångrade han att han inte varit flitigare. Det är alltid lätt att vara efterklok. Brickan stoppade han ned i sin väska.

Nyfiket fortsatte han längs gatan åt det håll han trodde att stadskärnan låg och kom snart ut på en bredare gata där det fanns betydligt mer folk. Där var det nästan bara människor och han förstod att han lämnat weloikvarteren. Magen ropade efter mer mat och han bestämde sig för att köpa något att äta. Eftersom han inte hade någon aning om vart det var lämpligast att gå följde han strömmen och kom efter en stund till ett torg som var fyllt med marknadsstånd.

Där fanns sådant han aldrig sett förut och saker han inte kunde lista ut vad de skulle användas till. Så småningom fann han bröd och en märklig frukt som han ville smaka. Den var ljust röd och avlång.

Doften var söt.

24

Under några träd vid torgets utkant hittade han en lugn plats där han slog sig ned och åt. Brödet var nybakat och smakade underbart, den främmande frukten var god och fick honom att känna sig äventyrlig.

En flicka som lugnt gick omkring i vimlet drog till sig hans uppmärksamhet. Hennes hår var gult och huden grönskimrande. I övrigt såg hon ut som en människa. Han undrade var hon kom ifrån.

Glupskt tog han ännu en tugga av brödet och ångrade att han inte också köpt med något att dricka. Medan han tuggade följde han flickan med blicken. Hennes rörelsemönster var väldigt märkligt, för samtidigt som det såg ut som att hon var på väg till andra sidan torget kryssade hon fram på ett ologiskt sätt. Inte mellan marknadsstånd som hade varit det naturliga, utan planlöst fram och tillbaka. Ibland onödigt nära vissa personer. Plötsligt hördes ett rop och flickan fick bråttom. Någon skrek tjuv och pekade efter henne. Mannen som ropat knuffade sig fram genom folkmassan, men snabbt som ögat hade flickan kilat iväg. Innan folk omkring hann reagera på anklag­ elsen var hon försvunnen. Upprörda röster hördes och det verkade som om fler än mannen som ropat förlorat sina värdesaker.

Lue kom på sig själv med att sitta och gapa med munnen full av bröd. Kvickt stängde han munnen, tuggade klart och svalde. Kunde det verkligen vara så att den lilla flickan var en tjuv? Fast han hade själv sett hur hon liksom strök sig förbi en del personer. Det var väl då hon passade på att stoppa in händerna i deras korgar och väskor.

Nervöst kände han efter att han hade sin egen börs kvar. Till kvällen skulle han tänka ut något säkrare sätt att förvara pengarna och bara ha tillräckligt för dagliga utgifter i börsen. Resten av dagen fick han helt enkelt ha noggrann koll på sina tillhörigheter.

Han tappade intresset för att titta vidare på händelserna på torget.

Den rofylldhet han nyss känt var som bortblåst och han reste sig för att gå vidare. Han ville hinna se palatset och höra det klockspel som fanns i dess högsta torn. Det var inte bara Mirana som hänfört talat om det. Om kvällarna på skeppet brukade han lyssna till sjöfararnas berättelser. Det var inte så att han menat att tjuvlyssna, men ombord

25

på ett fartyg finns inga privata utrymmen. Där är det inte möjligt att föra ett samtal utan att någon hör. En av de saker de ofta återkommit till när de fördrev tiden med tärningsspel och prat var tornet med de tusen gyllene klockorna. Enligt dem var dess klockspel den vackraste melodi som skulle kunna väcka döda till liv. Lue utgick från att de överdrev, men lusten att själv få lyssna till klockspelet hade väckts.

I fjärran skymtade det vita palatset och precis som han hört det berättas glimmade tornens tak som av guld. Han visste inte hur han skulle komma dit för trots att han tog sikte på tornen slingrade gatorna så att han efter en stund alltid fann sig gå åt motsatt håll. Nu började skuggorna bli längre och han beslöt sig för att försöka nå palatset dagen därpå istället.

Det var hög tid att han letade sig tillbaka till kvarteret där han bodde och till tvättinrättningen för att hämta upp sina plagg. Det skulle bli skönt att ta på nytvättade kläder och slippa fisklukten en gång för alla.

Andra dagen i Trovar började som den första med den skillnaden att han gömde sina pengar i skorna. Det var inte bekvämt, men han ansåg det vara en nödvändig säkerhetsåtgärd. I börsen hade han bara några kopparmynt.

Han åt sin frukost som var serverad på samma sätt som morgonen innan och på väg ut mötte han Linlin. I famnen bar hon en stor korg med grönsaker. Han antog att hon redan varit på torget för dagens inköp. Det fick honom att känna sig lat som precis stigit upp. ”God morgon”, log hon. ”God morgon. Får jag störa med en fråga?” ”Ja visst, vad behöver du hjälp med?” Hon fortsatte gå mot köket och han följde efter. ”Jag behöver ett arbete och jag undrar ...”

Linlin avbröt honom. ”Gå till Agenturen. Det är dit alla krönikörer från kolonierna går för att hitta nya uppdrag. Det ligger i femte distriktet.”

Hon försvann in i köket och dörren slog igen framför honom. Det

26

var uppenbart att hon var jäktad. Dörren var av ett slag som stängde sig själv och hon hade säkert inte menat att stänga ute honom. Han kände sig ändå avspisad. Linlin pratade alltid väldigt fort och det var hans uppfattning att alla gjorde det i Trovar. De få han pratat med hade inte heller haft tid att lyssna tills han hade sagt sitt.

Efter att förvånat begrundat den stängda köksdörren en stund gav han sig ut i staden igen. Först skulle han ta sig till palatset för beskåda det på nära håll och sedan skulle han försöka ta reda på vad det fanns för möjligheter till arbete. Den här gången frågade han sig fram eftersom han förstått att det inte gick att bara ta sikte på tornen och tro att han skulle komma dit, för vägarna vindlade och vände utan logik. När han frågade en gumma som han handlade ett äpple av, skrattade hon bara. ”Det är bara här i utkanterna som det är så. I stadens centrum är alla gator spikraka för den kejsare som regerade när staden grund­ ades ville ha det på det viset och den regeln följdes under väldigt lång tid. Fast de senaste hundra åren har väldigt många nya flyttat hit och när staden växte blev det lite hur som helst.”

Lue tänkte längtansfullt på de raka gatorna i Aurinmas huvudstad som gjorde det enkelt att hitta. Det var den enda stad han varit i och jämfört med Trovar var den lugnet självt. ”Hur kommer jag till de gamla delarna av staden?”

Hon gav honom en utförlig vägbeskrivning och efter att ha varit tvungen att fråga ytterligare två gånger om vägen nådde han muren som omgav den gamla stadskärnan. Det fanns en ingång i varje väderstreck och det var genom den västra porten han gick in. Det var tydligt att husen var mycket äldre här än i de kvarter där han varit tidigare. Arkitekturen var annorlunda och hade en pompös fram­ toning som de andra byggnaderna saknade. Framförallt var hela stadsdesignen striktare och varje gata rak. Det var exakt lika långt mellan varje tvärgata, varje hus hade exakt lika många fönster, alla fasader var vita och alla portar var målade i samma röda nyans.

Från västra porten ledde en rak bred gata fram till palatset. Först nu när han närmade sig förstod han hur enormt det var. Det hade

27

sett stort ut redan på håll och då hade han inte insett hur väldigt långt bort han befunnit sig. Det var lika mycket folk här som stadsdelen han varit i tidigare, fast de som var här var betydligt mer välbeställda. Även de som han antog var tjänare var elegant klädda och rörde sig med en förfinad självsäkerhet.

Han såg några välklädda weloimän. Tydligen kunde även hans egen sort lyckas bli rika. Det var inget privilegium förbehållet människorna och det såg han som ett gott tecken inför framtiden. Här i weloifolkets ursprungsland skulle han bli behandlad som en jämlike till människorna.

I motsats till Lue hade weloimännen satt upp sitt hår på ett sådant sätt att de bakåtsluttande hornen syntes tydligt, precis som hos Linlin och de andra weloi som han mött. Utan att egentligen vara medveten om det höjde han ena handen och kände på sin skalle med fingrarna.

Det som varit hans största skam var här något att visa upp, men hans horn var mycket mindre än deras och detsamma gällde för alla weloi i Aurinma. Han undrade varför. Hans hy var av en blekare lila nyans än deras. Det ingav honom en känsla av besvikelse att han inte riktigt passade in här heller. Han var deras artfrände men ändå inte likadan.

Ur en av byggnaderna alldeles intill honom steg en man ut. Lues hjärta började slå fort och okontrollerat vid åsynen av honom för hans hår var svartare än en korps fjädrar och samlat i en hård fläta på hjässan. I övrigt var skallen kalrakad. De enda som tilläts ha håret på det sättet var besvärjare och dem hade han lärt sig att frukta sedan födseln.

Mannen hade bråttom och försvann in i mängden av folk på gatan.

Tryckt mot husväggen i ett försök att inte synas, andades Lue häftigt.

Hårt knöt han nävarna och tvingade sig själv att lugna ned sig.

Det är annorlunda här, intalade han sig själv. De besvärjare som härjat i hans hemland hade trots allt varit landsförvisade från Tebidiar för brott mot dåvarande kejsaren. Dessutom hade den man som tagit makten och förtryckt folket blivit galen av att använda demonmagi med förbjudna besvärjelser. Ickekorrupta besvärjare som inte var vansinniga betedde sig inte som han och hans under­lydande gjort.

28

Lue visste om det, för det hade han fått förklarat för sig av den tebidianske diplomat som gett honom viss allmänbildning om kejsar­ dömet. Ändå kunde han inte sluta vara rädd. Så långt som det bara var möjligt skulle han undvika att hamna i närheten av någon ur deras skrå.

Han tog några djupa andetag, påminde sig själv om att han var på väg för att beskåda palatset och lyssna till det gyllene klockspel som han länge längtat efter. Han började gå igen.

I slutet av den breda gatan tornade det kejserliga palatset upp sig.

Kritvita väggar och gyllene torn. Som hämtat ur en dröm. På var sida om porten i den vita mur som omgärdade kejsare Odokandos boning stod vaktsoldater prydligt på rad. Rustningarna var vita och över vänster bröst var den kejserliga falken utskuren och lyste röd som en utmaning. Fågelns vingar var lyfta och den hade klorna utspärrade som om den var på väg att skoningslöst slå ned på sitt byte.

Lue väntade tills hans ben började värka av att stå still. Det fanns ingenstans att sitta ned och han hoppades att ingen lade märke till honom. Det måste verka underligt med någon som stod ensam utanför palatset utan någon synbar anledning. Han hade ingen aning om vilka tider klockspelet var igång och till slut hejdade han en förbipasserande flicka och frågade. ”Klockorna slår bara i gryningen”, svarade hon utan att stanna.

Han fick återkomma nästa dag, mycket tidigare. Det var dumt att han inte frågat Linlin om det innan han gav sig iväg. Hon hade säkert inte tagit illa upp om han knackat på dörren till köket. Det vara bara det att han inte ville visa mer än nödvändigt hur okunnig han var om allting. Det var en ovan känsla. Hemma visste han hur allt fungerade. Här var han osäker på sådana enkla saker som att hälsa korrekt. Bugningarna var olika djupa och olika långa, och han kunde inte lista ut vad det var som avgjorde vilken som var den mest passande för varje situation.

Besviken över att ha missat klockspelet bestämde han sig för att istället gå till den agentur Linlin talat om. Han hade ingen aning om vad en krönikör gjorde eller vad som krävdes för att få anställning

29

som en sådan, men tydligen hade Linlin tagit honom för att vara en.

Det visade sig att Agenturen för krönikörer bara låg några gator bort. Byggnaden som Agenturen låg i såg exakt likadan ut som alla andra byggnader i de stadsdelar som omgav palatset. Det enda som skvallrade om att den fanns där inne var ett diskret märke på dörren.

Samma märke hade han sett bäras av de välklädda weloi som han mött tidigare – en cirkel med ett kryss inuti. Krönikör verkade vara en fin tjänst. Det gjorde att han tvekade. Med en beslutsamhet han egentligen inte kände steg han ändå in i foajén. Bakom en hög disk stod en äldre man och gjorde anteckningar i en skrivbok.

Lue gick fram till disken och väntade på att få uppmärksamhet.

Mannen gjorde sig ingen brådska. När han till slut var färdig lade han ifrån sig bläckpennan och såg upp på Lue. Hans ögon var helblå med mörkblå irisar precis som Lues och han kom att tänka på att han aldrig sett en weloi med någon annan ögonfärg, medan människorna kunde ha flera olika varianter. Han undrade plötsligt vad flickan med det gula håret hade för ögon. ”Med vad kan jag stå till tjänst?”

Han tvingade sig själv att koncentrera sig på nuet. Typiskt honom att låta tankarna vandra iväg när han blev nervös. ”Jag söker arbete.” ”Namn?” ”Lue.” ”Ert fullständiga namn.”

Lue funderade febrilt. Vad menade mannen? Han hette ju inget mer. ”Ert familjenamn, tack.” ”Åh”, sa Lue dumt. ”Jag har inget.” ”Jag kan inte skriva in er utan ett fullständigt namn. Alla har ett familjenamn. Eller har du fallit ned från himlen kanske?” Mannen verkade tycka att han själv var väldigt lustig. Lue försökte komma på något. Det spelade faktiskt ingen roll vad han kallade sig, men han ville välja något passande. Hemma i Aurinma använde de inte familje­ namn, varje släkt hade istället tecken. Hans familjemärke bestod av tre stjärnor.

30

”Trestjärne.”

Mannen antecknade. ”Familjen Trestjärne känner jag inte till. Kommer ni från någon av provinserna?” ”Jag är från Aurinma”, svarade Lue och såg på mannens min att han varken visste var det var eller brydde sig. ”Varsågod och slå er ned och vänta. Ert namn blir uppropat så snart någon av Agenturens förmedlare har tid att ta emot.”

Lydigt satte sig Lue på en av bänkarna. Omkring honom blev andra inkallade och nya satte sig för att vänta. Han började fundera på att ge upp och gå hem när hans namn ropades ut. ”Du ska träffa förmedlare Meoy, en trappa upp, fjärde dörren till vänster.”

Lue bugade lätt till tack och gick upp en våning. Han gick fram till fjärde dörren och knackade på. En vänlig röst bad honom stiga in. I rummet fanns inte mycket mer än ett skrivbord, två stolar och några hyllor fyllda med skrivböcker. Bakom skrivbordet satt en kvinna som reste sig och hälsade. ”Välkommen Lue Trestjärne från provinserna. Mitt namn är Meoy och jag svarar gärna på alla dina frågor.”

Hon satte sig ned igen och visade med en gest mot den andra stolen att han kunde slå sig ned. Lue satte sig. ”Jag förstår det som så att ni vill knytas som budbärare till vår agentur?” ”Det stämmer. Jag nyss anlänt till Tebidiar och söker därför arbete.” ”Får jag fråga varför? Är er arbetsgivare inte nöjd?” ”Jag har ingen arbetsgivare och har aldrig haft någon.”

Blicken hon gav honom fick honom att djupt ångra att han kommit. ”Då har du aldrig arbetat som budbärare eller krönikör?” ”Nej, det har jag aldrig gjort.” ”Det var ytterst beklagligt”, svarade hon syrligt. ”Så då har du heller ingen certifiering?”

Lue skakade på huvudet. Det hade varit naivt av honom att tro

31

att han bara kunde gå in på Agenturen och få ett jobb. Han rodnade. ”Vad krävs för att få en certifiering?”

Förmedlare Meoy studerade honom uppifrån och ner. Det syntes att hon inte hade mycket till övers för inflyttade provinsare och Lue var smärtsamt medveten om hur tydlig hans lantliga accent var.

Det var inte det enda som skvallrade om att han inte var uppväxt i Tebidiar, det visste han. ”Du måste vara i tjänst hos en besvärjare i minst tre år och förtjäna en rekommendation. När du har det kan du komma tillbaka hit och ansöka om att bli certifierad budbärare. Men du är lite väl gammal för att bli lärling.”

På hennes tonfall förstod han att mötet var slut. Artigt tackade han för att hon tagit sig tid och lämnade rummet. Det hade inte alls avlöpt som han tänkt sig.

Han skyndade generat förbi mannen i foajén som säkert också ansåg honom vara en obildad tölp.

Det hade varit fler ärenden han tänkt uträtta under dagen, men nu mindes han inte ens vad de var. Tillintetgjord gick han på måfå i rask takt, mån om att lämna Agenturen och minnet av det snöpliga mötet bakom sig.

Den här dagen hade inte avlöpt väl. Han hade varken fått höra klockspelet eller ens varit i närheten av att få tag på ett jobb.

Morgonen därpå vaknade han mycket tidigt. Han fick ge sig iväg utan frukost eftersom Linlin fortfarande sov när han gick ut. Fast han hade gått vägen till västra porten dagen innan gick han ändå fel flera gånger. När han väl kom fram insåg han att han kommit till södra porten istället. Porten och vägen fram till palatset såg likadana ut som vid västra muren så det hade inte spelat någon roll om det inte varit för att omvägen gjorde att han än en gång missade klockspelet.

Först tänkte han att han kunde utforska kvarteren kring palatset när han ändå gått hela vägen dit, men när han mötte några weloi med Agenturens märke på bröstet mindes han gårdagens genanta möte. I de här kvarteren hade han inget att hämta.

32

Han lämnade de raka gatorna och vita husen bakom sig för att söka sig till områden där han kanske kunde finna ett mindre kvalificerat jobb. Resten av dagen ägnade han åt att fråga på serveringar och tvätterier om de var i behov av ett par extra händer. Ganska snart förstod han att alla inrättningar drevs av familjer och att det inte hörde till vanligheterna att ta in någon utifrån.

De oändliga möjligheter som han fantiserat om hemma i Aurinma verkade inte vara annat än fantasier. Han ångrade att han rest därifrån. Besviken gick han tillbaka till Sovande geten där han mötte Linlin som var på väg in till köket. ”Det var värst vad du ser nedslagen ut”, sa hon. ”Jag hoppas att det inte hänt något tråkigt.” ”Det är inte så farligt egentligen. Det är bara det att jag sökt jobb både i går och i dag utan någon som helst framgång.” ”Lite kvällsmat ska nog få dig på bättre humör. Kom in i köket så ska jag plocka fram något åt dig.”

Hon föste in honom och satte honom på en stol vid det lilla bordet. Ur en samovar blandade hon te och med flinka fingrar skar hon upp bröd som hon serverade med en skål olja smaksatt med örter. En enkel måltid men gudomligt god. Linlin tog en kopp te till sig själv och satte sig på en pall intill honom. Kökets snåla utrymme gjorde det oundvikligt att de vidrörde varandra. Generad försökte Lue pressa sig mot väggen för att undkomma den oväntade närheten.

Inte för att han hade något emot att vara nära Linlin, tvärtom, det var bara ovant för honom att sitta så tätt intill en främmande kvinna.

Linlins vänliga inställning fick honom snart att slappna av och han kände sig mer bekväm. ”Var kommer du ifrån egentligen?” ”En ö som kallas Aurinma. Den ligger långt härifrån och ingen här verkar känna till den. För inte särskilt länge sedan kände vi inte till Tebidiar heller.” ”Det var modigt av dig att resa så långt. Själv har jag knappt varit utanför staden.” ”Men här finns så mycket att se att det inte är nödvändigt.”

33

Linlin skrattade. ”Det kan tyckas som det, fast jag har bott här i hela mitt liv och skulle gärna vilja uppleva något annat.” ”Under min resa hit hörde jag berättas om klockspelet i palatsets högsta torn och att det ska vara sagolikt vackert. Nu är det andra dagen i rad som jag misslyckas med att höra det. I går visste jag inte att det bara spelar i gryningen och i dag gick jag vilse och kom därför för sent.” ”Det är verkligen underbart vackert, du gör rätt i att försöka få höra det. Jag jobbar jämt så det var länge sedan jag hade tid att gå dit för att lyssna. Uthyrningen av rummen räcker inte till min försörjning. För att tjäna lite mer gör jag matlådor varje dag för att sälja. Jag har tillräckligt många stamkunder för att det ska bli lönsamt.”

Det var som om de redan kände varandra. Lue som annars var blyg och tafatt fann att orden nästan rann ur honom. De pratade alldeles för länge och till slut skickade Linlin ut honom ur köket. Det var sent och långt efter sovdags. ”Lue.” Med låg röst kallade hon tillbaks honom. ”I morgon går jag med dig och lyssnar till klockspelet.” ”Tack Linlin.”

Allt kändes bättre nu när han hade åtminstone en vän i det nya landet. Han somnade fylld av förtröstan inför framtiden. Det hade inte börjat bra men det skulle ordna sig med arbete, det var han säker på.

Linlin väckte honom när det fortfarande var mörkt. Han klädde sig snabbt och de smög ut ur huset för att inte väcka de andra gästerna.

Hon tog hans hand och ledde honom genom staden till den västra porten och de nådde fram till palatset precis i tid. Utanför palats­ muren var det redan en folksamling som väntade på att höra klockorna spela. Lue blev inte besviken.

En första, ensam klocka bröt tystnaden och snart stämde fler in.

Melodin fick en följeslagare och sedan ytterligare en. Det var som en perfekt dans av ljud. Tonerna var spröda och vackra. Längs Lues kinder rann tårar och när han såg på Linlin grät hon också. Den

34

sällsamma kompositionen framkallade sorg och glädje, längtan och fulländan. Den var alltet och tomheten samtidigt.

När klockorna tystnat var det som om de vaknade ur en dröm.

Linlin tog återigen hans hand och tillsammans gick de hem.

De prat­ade inte om klockornas sång för det fanns inte ord för att beskriva upplevelsen. Lue ville gärna höra de tusen gyllene klockorna igen, men inte ännu på ett tag. Känslorna de framkallat var alldeles för starka.

35

andra k apitlet

Skymningsklanen ”Jag var nära att åka fast i dag. Tanten fick för sig att plocka fram börsen precis efter att jag snott den och upptäckte att den var borta.

Så typiskt att skylla på den enda ungdomen i närheten.”

Vrynn var upprörd. Hon hade alltid nära till känslorna och kunde skifta från förbannad till gråtmild till glad på mindre än en minut. ”Ja, men det var ju du som hade tagit den.”

Nilou småskrattade. Han älskade Vrynns livlighet, till och med när hennes vredesutbrott drabbade honom. Han tyckte det var uppfriskande. ”Det kunde inte hon veta. Det är orättvist. Joms är det aldrig någon som misstänker bara för att han ser ut som en fin herre.” ”Han är iskall. Det är en obetalbar syn när han hjälper sina offer att leta efter förövaren.”

Vrynns ilska försvann och de skrattade och återberättade olika scenarion där Joms varit inblandad. Med sina femton år var Joms den äldste i gänget. Han var lång och bredaxlad och misstogs ofta för att vara äldre än han var. Dessutom var han mycket mån om sitt utseende och spenderade en hel del av sitt byte på sin garderob. Det dög inte med mindre än skräddarsydda plagg. De andra hämtade sina kläder från tvättlinor och var inte så noga med passformen.

Trots Joms höga kostnader för kläder hade det visat sig att det var väl investerade slantar. Ingen misstänkte honom, vilket gjorde det lätt för honom att komma in på diverse finare tillställningar och till och med affärsmöten. Väl på plats kunde han stoppa händerna i folks fickor utan problem. Han gick bara fram till en utvald person

36

och hälsade hjärtligt som om de var gamla bekanta. Ingen ville tappa ansiktet och erkänna att de inte hade någon som helst aning om vem han var. Eftersom de befann sig i en trygg miljö där de inte kunde tänka sig att de skulle kunna bli bestulna var det skrattretande enkelt för honom att tömma deras fickor. När de väl märkte att deras värdesaker försvunnit antog de att det skett ute på gatan. Joms var aldrig ens i närheten av att bli misstänkt.

De var alla hyfsat välklädda men inte i alls i klass med Joms klädsnobberi. Om de sett ut som smutsiga tiggarungar hade ingen av dem lyckats stjäla något. Folk hade varit alltför misstänksamma mot dem.

De höll sig så pass rena och hela att de kunde tas för barn till vilka arbetande stadsbor som helst. ”Har vi nån mat?”

Som vanligt bytte Vrynn samtalsämne utan förvarning när hon tröttnat på det nuvarande. ”Det är Viron och Leros tur att fixa kvällsmaten.” ”De är sena. Jag är jättehungrig.” ”De är säkert på väg hem till kryptan nu”, försökte Nilou lugna henne.

De kallade sitt hem kryptan eftersom det var precis vad det var.

Under en av Trovars gravgårdar fanns bortglömda släktgravar där aldrig någon levande satte sin fot. Ingen förutom medlemmarna i Skymningsklanen vill säga. Några förtorkade skelett i väggarna brydde de sig inte om.

Nilou hade räknat dem en gång – fyrtiotvå stycken var det.

Fyrtiotvå kvarlevor av människor från släkten Pappidoo. De låg på förslutna hyllor i väggen med sina namn inhuggna i stenen. Det fanns åtta tomma platser.

Nilou funderade ibland över varför de aldrig fyllts. Hade släkten helt enkelt dött ut eller hade de slutat använda kryptan när gravskicket ändrades? Numera var kremering av döda den sed som bruk­ades och askan spreds sedan i de heliga gravlundar som fanns utanför staden.

Det var Vrynn som hade hittat en ingång till kryptan av en slump.

37

Hon hade varit jagad och sprungit in på gravområdet för att gömma sig. De flesta invånare i Trovar var rädda och undvek platsen, men hennes förföljare gav sig inte. Hon hade krupit mellan två sten­ monument och in i ett buskage. Där hade hon upptäckt att det fanns en öppning som ledde in under det ena monumentet. Något djur hade grävt sin bohåla där. Hon visste inte om det fortfarande var bebott, men hon tog risken och kröp in. När hon ålat sig igenom öppningen upptäckte hon att den ledde till en rymlig gång. Hon tog fram det lilla ljusbloss som hon alltid bar i en rem runt halsen och viskade orden som fick den att tändas. Ljusblosset var ett av de mest praktiska saker hon någonsin stulit. Hon behövde det mer än mannen hon tagit det från och det kom verkligen ofta till nytta. Mörka gångar och källare var ställen hon ofta hamnade på. Det ingick i hennes yrke så att säga.

Gången var stensatt. Åt ena hållet ledde den till en trappa som i sin tur ledde till den förseglade ingången till mausoleet ovanför. Åt andra hållet ledde den till gravkryptan. I början hade hon bara använt den som ett gömställe och sedan flyttat in i permanent. Med tiden hade hon bjudit in sina vänner. Det var två år sedan nu. ”Jag hör dem!”

Vrynn reste sig ivrigt. Viron och Lero tjattrade med varandra och hördes långt innan de syntes. Av deras miner att döma när de kom in hade de ordnat en riktigt bra måltid. Efter dem kom Joms insläntrande. Han var sist som vanligt.

Med sig hade de bröd och frukt. Stolt plockade Viron fram en nybakad paj som de lyckats komma över på vägen hem. De hade till och med fått tag på ett krus öl. I kväll skulle det bli fest i kryptan.

Under mycket skratt berättade de för varandra hur dagen varit och visade vad de kommit över. Pengar var bäst. Smycken krävde mer jobb eftersom de måste sälja dem för att få någon nytta av dem. Fast om de lyckades få tag på något riktigt dyrbart kunde det ge mer än en hel dags börsplockande.

Vrynn tyckte om när de kunde göra saker tillsammans som vanliga människor gjorde. Gå till ett allmänt bad och njuta av varm­ vatten och väldoftande oljor eller gå ut och äta på en servering.

38

Tvillingarna var inte särskilt förtjusta i att sitta på stolar och äta fint. De föredrog att äta medstulen mat hemma i kryptan där de alltid satt på golvet. Ingången var för trång för att de skulle få in några möbler, men mjuka kuddar och sköna filtar fanns det gott om.

När de ätit mer än de egentligen behövde och låg utsträckta på sina bäddar med svällande magar var de som en lycklig familj. De kallade sig Skymningsklanen för de återsamlades alltid i skymningen och de var fem till antalet. Från början hade det bara varit Vrynn och Nilou, sedan hade de lärt känna Joms – gentlemannatjuven – och sist hade tvillingarna Viron och Lero blivit upptagna i deras lilla krets.

Det de hade gemensamt med varandra var att de var föräldralösa och inte hade någon annanstans att ta vägen. Vind för våg hade de drivit runt på Trovars gator på egen hand ända tills de fann trygg­ heten i varandra. Åtminstone så pass mycket trygghet som var möjligt för barn i deras situation.

Vrynn såg på sina sömniga vänner. De betydde allt för henne.

Det fanns inget hon skulle tveka att göra för deras skull. Hon skulle aldrig säga det till dem, men hon älskade dem allihop.

När hon hörde deras rofyllda snarkningar lade hon sig själv bekvämt till rätta. Snart sov också Vrynn.

Framåt förmiddagen vaknade hela gänget. De sa hejdå till varandra och spred ut sig över staden. De jobbade ensamma, förutom tvillingarna som drog nytta av att de såg exakt likadana ut. Medan den ena smet iväg med tjuvgodset stannade den andra kvar och om någon misstänkte den tvilling som stannat på plats fanns inga bevis.

Dessutom såg de ut som små änglar med stora oskyldiga ögon som oförstående blickade upp på den som anklagade dem. Även den mest hårdhudade person kunde omöjligt stå emot det. De klarade sig alltid. Vrynn var lite avundsjuk på det. Eftersom hon själv hade öfolk­ets mycket utmärkande drag kunde hon inte smälta in i mängden lika naturligt som de andra.

Det var inte så att hon var unik på något sätt. Det fanns fler än hon med öblod i ådrorna som bodde i Trovar, men de var inte många.

39

Vrynn avskydde sitt utseende. Huden som skimrade i grönt såg sjuk ut och längst in mellan fingrar och tår hade hon simhud. Det gjorde att hon undvek att spreta med fingrarna. Hon skämdes och ville inte att någon skulle se. Om hon själv fått välja hade hon sett mer alldaglig ut. Hon krävde inte ens att hon skulle vara söt, alldeles vanlig dög gott. Ett tag hade hon gömt sitt gula hår i en sjal och försökt täcka så mycket av kroppen som möjligt, men det hade gjort folk misstänksamma mot henne. Hon såg ut som om hon hade något att dölja. Det bästa var att slappna av och ignorera känslan av att inte passa in.

För dagen skulle hon jobba i ett av de kvarter som hon visste var lätt. På torget var det alltid packat med folk och det är ficktjuvens bästa arbetsmiljö. Där fick hon alltid ihop en ansenlig summa pengar utan att behöva vara där särskilt länge.

Vrynn var hungrig och bestämde sig för att skaffa käk innan hon började jobba. Hon ville ha nybakad mjuk kaka med glasyr till frukost. Viss om vem som skulle få äran att leverera dagens ranson tog hon vägen förbi sitt favoritbageri. Bagaren hade en byracka som vaktade på baksidan, men honom hade Vrynn charmat för länge sedan.

Hon hade sina knep.

Hos charkuteriet i huset bredvid hämtade hon en bit korv från de prydligt framlagda köttvarorna. Den nästan magiskt fastnade i fingrarna när hon gick förbi. Det var lätt att plocka med det hon ville ha från de butiker som hade bord längs husväggarna ute på gatan.

Bageriet däremot var besvärligare. Lokalen var tillräckligt stor för att dagens bröd skulle få plats därinne. Dessutom fanns det stora glasfönster för att förbipasserande skulle kunna beskåda sortimentet, precis som hos butikerna i de förnäma kvarteren. Det gjorde att bakverken hade ett högre pris än hos de små bagerierna, men det var många som gärna betalade mer för att på köpet få känslan av lyx i vardagslivet.

Hon svängde in i en gränd som avslutades med ett högt staket.

Genast kom hunden rusande med viftande svans. Lukten av Vrynn och korvbiten gjorde honom på mycket gott humör. Korven stoppade hon in mellan staketspjälorna och rakt in i hundens mun. Medan

40

han tuggade klättrade hon över till hans sida och smög fram till den öppna bakdörren. Hon hörde att bagaren pratade med någon ute i butiken. Snabbt som ögat gick hon in och hämtade en hel kaka. Den var fortfarande varm. Hon stoppade ned den i väskan och skyndade ut igen samma väg som hon kommit, noga med att inte vidröra något där inne. Hunden fick en snabb klapp på huvudet innan hon hävde sig över staketet igen.

I en närbelägen trädgård visste hon att det växte ett fruktträd med grenar så långa att de hängde ut över gatan. Frukten borde uppnått perfekt mognadsgrad vid den här tiden på året. När hon kom dit såg hon att hon haft rätt. Stora och röda lockade de och hon plockade med sig två stycken. Från muren som omgav trädgården klättrade hon upp på taket till huset intill. Takterrassen var det aldrig någon som använde till annat än förvaringsplats för gamla grejer. Ingen annan än Vrynn vill säga. Hon såg det som sitt eget rum och hade flyttat runt lite på bråten där uppe för att skapa en egen mysig vrå.

Där satte hon sig nu för att avnjuta sin frukost. Platsen var idealisk i mer än ett avseende. Härifrån såg hon hela det marknadstorg som hon planerat att ta sig an. Under ett träd satt en weloiman och glodde.

Vrynn avfärdade honom genast som en fattig lantis.

Trovar var en stor stad, marknadstorgen och affärsgatorna många.

Hon jobbade sig alltid i en spiral utifrån de fattiga kvarteren och inåt.

När hon nått de innersta stadsdelarna började hon om igen från början. Det tog nästan tre månvarv för henne att jobba sig igenom staden. Det var säkrast att inte visa sig för ofta i samma kvarter. De bästa områdena var i mellanskiktet. I de längst ut fanns inte mycket att stjäla och det tog emot att ta från de som hade mindre än hon själv.

När hon var där slutade det ofta med att hon gav bort något istället, sin lunch eller några mynt, till hungriga mödrar med små barn.

I de rikaste kvarteren fanns fler vakter och alltför många besvärjare. Dessutom var det färre människor utomhus. Hon trivdes inte där. Det var tyst och stelt, inte alls som här, där det myllrade av folk från världens alla hörn och försäljare ropade ut dagens erbjudanden med höga röster.

41

Hon åt halva kakan och den ena frukten medan hon spanade på det som hände nedanför. Hon älskade glasyren. Söt och god. Vrynn torkade sig runt munnen med baksidan av handen och klättrade sedan vigt ned från takterrassen. Resten av kakan och den frukt hon inte orkat äta gav hon till några tiggarungar som genast började slåss om maten.

Så dumt, tänkte hon. Bättre att göra som vi i Skymningsklanen och dela allt lika. Det faktum att hon under många år levt som dem ville hon inte kännas vid. Minnena från den perioden i hennes liv var alltför plågsamma.

Det var dags att börja arbeta. Bästa taktiken var att välja ut offren snabbt, plocka dem och sedan lämna området. Ju längre hon dröjde kvar desto större var risken att folk skulle börja undra varför hon cirklade runt där.

Hon valde ut en ung kvinna som verkade ha gott ställt för hon köpte enbart de dyraste råvarorna, en medelålders herre i dyr rock som bara verkade passera över torget och en tjänsteflicka med tom korg.

Hon hade inte hunnit handla ännu vilket betydde att hon måste ha hela dagens matkassa i fickan.

Vrynn satte fart. Hon strök sig nära den unga kvinnan i trängseln och plockade börsen, gled vidare mot tjänsteflickan och bad vänligt om ursäkt när hon stötte till henne, till synes av misstag. Kvickt rörde hon sig mot mannen i den dyra rocken och samma ögonblick som hon stack ned handen i fickan kände hon att något var väldigt fel. Hans avslappnade attityd var bara spelad. I själva verket var han på helspänn. Hon hade redan handen om börsen när hon upptäckte att den satt fast. Kvickt släppte hon taget, drog tillbaka handen och gled smidigt därifrån. Mannen hade känt hur hon dragit i börsen och sträckte sig efter henne, men Vrynn hade redan skyndat vidare och sett till att få ett flertal personer mellan dem. ”Tjuv!” Ropet skallade över torget och en nyfiken oro spred sig. ”Hon där! Med gula håret!”

Vrynn började springa. Smidigt kryssade hon mellan män­niskor och marknadsstånd för att komma därifrån innan någon rådig

42

person grep tag i henne. Åka fast var hennes största rädsla i livet.

Hon utgick från att mannen som kallat henne tjuv förföljde henne och ökade på farten ytterligare medan hon rusade in och ut ur gränder i ett försök att villa bort honom. Till slut sprang hon in på en gata som var avspärrad med ett högt plank. Hon kröp igenom ett hål som definitivt var för litet för en vuxen man. Hennes lokalkännedom var hennes räddning som så många gånger förr. Hon fortsatte för säkerhets skull att springa tills hon inte orkade längre. Resten av dagen höll hon sig gömd.

Hon satt längst in i en övergiven källare utan att våga tända sitt ljusbloss. Det var fuktigt och mörkt. Med ånger tänkte hon på den halva kaka som hon gett bort. Den hade kommit väl till pass nu.

Något dåligt var på gång. Mannen hon försökt plocka hade varit ett lockbete. Han hade bara varit på torget av en orsak – att bli bestulen. Av alla fula knep hon någonsin hört talas om att säkerhetskåren använt sig av tog det här priset. Hon skakade på huvudet där hon satt ensam och huttrade. Det var inte bra nyheter. Inte alls. Hon hoppades att de andra inte råkat ut för samma sak. Om det bara funnits ett sätt att varna dem hade hon känt sig lugnare. Nu fick hon vänta till kvällen.

När mörkret lagt sig över staden tog hon sig hemåt och noggrannare än vanligt såg hon efter att hon inte var förföljd. Hon andades inte ut förrän hon var i säkerhet i kryptan. Joms och Nilou var redan där. Hon såg på deras trötta miner att de också haft en jobbig dag. ”Du också”, konstaterade Joms när han såg henne. ”Vakterna har kommit på en ny taktik för att komma åt oss. De klär ut sig till rika herremän.” ”Jo tack, jag vet. Råkade stoppa handen i fickan på en.” ”Du kom undan i alla fall.” Joms suckade. ”Problemet är att det finns för många ficktjuvar nu. Senaste året har det tillkommit minst fem gäng och de som redan fanns har ökat i storlek. För att inte tala om alla löshästar som jobbar ensamma. Stadsborna har klagat länge och kräver ett slut. Det verkar som om Trovars ordningsmakt kommit på en listig plan.”

43

”Vad ska vi göra? Ligga lågt ett tag?” ”Det är nog säkrast”, svarade Joms, och Nilou nickade instämmande. ”De vet hur vi ser ut nu och lär ta hjälp av besvärjare att skapa illusioner av minnesbilderna för att hela kåren ska kunna känna igen oss.”

De stod tysta en stund och lät hans ord sjunka in. Det hade inte Vrynn tänkt på och som vanligt var hon mest sårbar vad gällde att bli igenkänd. Återigen förbannade hon sitt ursprung från öarna. ”Nu inväntar vi tvillingarna och sedan käkar vi. Jag har fixat riktigt goda grejer.”

Joms plockade fram maten medan Vrynn hämtade muggar och en kanna vatten. Hon passade på att städa undan lite också, vilket inte hörde till vanligheterna, men just i kväll kände hon ett stort behov av att kryptan skulle vara ombonad och hemtrevlig. De slog sig ned på kuddar på golvet kring den framdukade maten och väntade. Och väntade.

Tvillingarna dök aldrig upp.

Två dagar senare höll de tre på att gå varandra på nerverna. De var ovana vid att vistas nere i kryptan annat än för att äta kvällsmat och sova. Nu hade ingen av dem vågat sig ut. Oron för tvillingarna gjorde sitt till för att ytterligare försämra humöret. När Nilou och Vrynn började slåss över en struntsak ilsknade den annars alltid lugne Joms till. ”Sluta genast! Det här duger inte. Vi måste hålla ihop, nu mer än någonsin.”

Vrynn som för tillfället hade övertaget och satt på Nilou med ett fast tag om hans handleder släppte motvilligt greppet. Hon reste sig upp och Nilou gjorde detsamma. Buttert blängde hon på Joms.

Sanningen var att hon inte ens kom ihåg vad som utlöst grälet, bara att hon varit fruktansvärt arg. Joms hade förstås rätt. Bråk dem sinsemellan gjorde inget bättre. ”Vi kan inte bara gömma oss här för alltid. Något måste vi göra.

Kom och sätt er. Vi behöver hålla rådslag.”

44

Ett rådslag på bara tre istället för fem kändes inte rätt. Inget kändes rätt överhuvudtaget. Skymningsklanen var splittrad. Vrynns familj var sliten i bitar och maktlösheten gjorde henne galen. Hon sjönk ned på en av kuddarna och tittade uppgivet på Joms. ”Vad ska vi göra?” ”Vi måste lokalisera Viron och Lero först och främst. När vi vet var de är gör vi upp en plan för att frita dem. Vi kan med stor säkerhet anta att de gick i fällan med säkerhetskåren klädd som vanligt folk.

Eftersom de bara är barn bör de så småningom flyttas från häktet till ett av stadens barnhem.” ”Slavhem menar du”, spottade Vrynn bittert ur sig. ”Det hjälper inte att du fräser åt mig”, svarade Joms lugnt. ”Spara ilskan till bättre tillfällen.”

Vrynn knep surt ihop munnen. ”Som tur är har vi lagrat mat för sådana här nödlägen så det är inget vi behöver oroa oss för just nu. Vatten kan vi hämta ur springbrunnen vid det gamla begravningskapellet.”

Ljuskuben närmast dem slocknade. De hade många fler utplacerade i kryptan. Nilou reste sig för flytta en annan lite närmare. ”Där har vi ett annat problem. Vi behöver ljus här nere. När energin i kuberna tar slut måste vi lämna in dem till en besvärjare som kan fylla dem igen. Deras verkstäder är bara öppna dagtid och ingen av oss kan knata runt i stan och uträtta ärenden utan att riskera att bli igenkänd. Vi får släcka ned de vi inte behöver för att spara till senare.”

Nilou som redan var på benen gick ett varv runt kryptan och mumlade för att släcka kuberna. Vrynn ogillade tanken på att de skulle vara tvungna att leva i halvdunkel gömda för omvärlden. ”Slug plan de tänkt ut, men vi är slugare. Har vi lyckats undkomma dem i alla år så ska vi allt hitta ett sätt den här gången också.” ”De har inte haft särskilt mycket att göra den senaste tiden. Inga mord eller nåt sånt att reda upp. Det är väl därför de ger sig på oss.” ”Besvärjarna inom säkerhetskåren gör ingen nytta vad gäller att få tag på oss eftersom vi aldrig lämnar något vi tagit i som de kan

45

spela upp minnen från. Ja, inte förrän nu då när de kommit på att låta säkerhetsvakter gå runt med fastsydda börsar i fickorna. Jag släppte taget direkt när jag kände motstånd. Förhoppningsvis var beröringen för kortvarig för att hinna lämna spår.” ”Mig känner de igen ändå”, suckade Vrynn. ”Jag lär inte kunna visa mig ute på väldigt länge.”

Nilou stirrade på Joms. ”Sluta titta på mig sådär. Det är obehagligt.” ”Klipp av dig det där rufset du har på huvudet och byt kläder så kommer ingen att känna igen dig.” ”Va? Nä, inte håret.”

Joms strök en hårslinga från pannan. Hans tjocka hår var hans stolthet och han var väl medveten om att han såg väldigt bra ut med sitt långa hårsvall. ”För tvillingarnas skull”, sa Vrynn som insåg briljansen i Nilous enkla plan. ”Du får vara våra ögon och öron i världen ett tag.”

Nilou hade redan hämtat en sax. Det krävdes ytterligare övertalning innan Joms kärlek till tvillingarna vann över hans fåfänga och han lät Nilou kapa hans hår. Han klippte det väldigt kort. Det var inte den finaste klippningen världen skådat men det gav önskat resultat.

Joms såg verkligen annorlunda ut. Han letade oroligt fram en spegel och beklagade sig högljutt när han såg vad de gjort med honom. ”Jag är ingen man längre. Och jag som nyligen börjat uppvakta en flicka. Nu kommer hon inte vilja ha mig.” ”Sluta gnäll. Byt kläder och ge dig ut för att ta reda på var Viron och Lero är någonstans. Och fixa lite käk. Jag är trött på den här nödprovianten.”

Vrynn hade inget som helst medlidande med honom. Hon var arg och hungrig, men mest av allt orolig.

Under fortsatt jämmer rotade Joms fram byxor och en skjorta ur Nilous klädhög. De var knappt använda eftersom de var för stora för honom. På Joms satt de närapå perfekt. ”Hej då främling”, ropade Vrynn efter honom när han försvann in i gången som ledde upp till ovanjord.

46

”Jaha”, sa Nilou. ”Vad ska vi göra medan vi väntar på att han ska komma tillbaka?” ”Jag vet inte vad du ska göra. Själv tänker jag sova middag så den här dagen tar slut fortare.”

Hon kröp ned i sin bädd och somnade. Det var inte förrän Joms kom tillbaka som hon vaknade igen. Med hög röst redogjorde han upprört för Nilou vad han fått veta under sin spaningstur. Vrynn gnuggade sömnen ur ögonen och steg upp. Hon noterade att Joms hade passat på att besöka en barberare för raka sin fjuniga haka och få håret tillsnyggat. Det såg verkligen mycket bättre ut nu och var väl använda slantar, det fick hon medge. Hon lyssnade till vad han hade att säga. ”De är inlåsta i trettioåttonde distriktets häkte. Alla barnhem är fulla på grund av att de rensar stan från ficktjuvar och tiggarungar, men de lär flyttas över till något ganska snart. Jag lyckades inte meddela dem på något sätt att vi gör vårt bästa för att få ut dem. Jag hoppas att litar på oss och vet det ändå.” ”Från häktet lär vi inte kunna rädda dem. Du får hålla koll och ta reda på vilket barnhem de hamnar på så får vi hitta ett sätt att få ut dem därifrån”, sa Nilou bekymrat. ”Jag önskar vi kunde få in lite mat till dem. Det är inga gourmet­ rätter som serveras där direkt.”

Vrynn talade av egen erfarenhet. För flera år sedan hade hon hamnat i häkte, men den äldre man som tagit hand om henne när hon var liten hade lyckats få ut henne därifrån. Så ynklig som hon varit då hade hon aldrig varit varken förr eller senare. Det gjorde ont i henne att veta att tvillingarna säkert var precis lika rädda som hon varit. De var små och sköra.

Joms lade handen på hennes axel. ”De har varandra åtminstone.”

Det var en klen tröst, men bättre än ingen alls så hon höll fast vid tanken. ”Är det mörkt ute?” frågade hon. ”Ja, inte helt svart ännu, men snart.” ”Jag går iväg och hämtar vatten. Bättre att gå nu än att behöva

47

lysa med blosset i mörkret. Det syns på långt håll om nu någon skulle råka passera. Fick du tag på något att äta förresten?” ”Jag köpte mat åt oss faktiskt. För mina egna pengar.” Han nickade åt ett pappersinslaget knyte med mörka fläckar av fett som låg på bordet. ”Tyvärr har det nog hunnit kallna.” ”Duger för mig”, sa Vrynn och hämtade ett krus. Hon tände ljusblosset och tog sig igenom gången. Innan hon ålade ut i gångens andra ände släckte hon det igen. Efter den påtvingade tiden i kryptan kändes frisk luft fantastiskt.

Gravgården var vanskött och ingen hade hållit efter växtligheten på mycket länge. Det gick ändå att se att platsen en gång varit mycket vacker. De slingrande grusgångarna och placeringen av de praktfulla mausoleum som fanns överallt och som gett platsen smeknamnet De dödas stad var väl genomtänkta. Innan buskar och träd börjat växa vilt måste de också ingått i denna noga planerade sista viloplats för stadens förnämsta invånare. Nu slingrade klätterväxter runt de statyer av skyddsväsen som fanns där för att skänka ro till de döda.

Uppenbarligen gjorde de inte sitt jobb särskilt bra för någon ro hade de inte. Ängsligt ökade Vrynn takten. Det var inte det att hon var rädd för döingarna, hon föredrog bara att undvika att möta dem. ”Varför kan inte alla vara lika lugna och fina som släkten Pappidoo?” mumlade hon. ”De gör minsann inget väsen av sig.”

Hon rös vid tanken på att de skulle börja irra omkring i kryptan om nätterna. För säkerhets skull höll de alltid ljusen tända där nere för de döda kom bara fram i mörker.

Efter att ha följt överväxta, vindlande gångvägar var hon framme vid den lilla lund som omgav deras vattenkälla. Trädens stammar var grova och skrovliga av ålder. Grenarna hängde ned och gjorde det svårt att komma fram. Fler än en gång hade hon varit frestad att röja upp men avstått eftersom hon inte ville lämna några spår efter sig.

De kunde inte vara nog försiktiga. Om deras fristad blev röjd skulle det vara omöjligt för dem att hitta något nytt ställe som var lika bra.

Springbrunnen var gjord av sten som en gång varit vit. Tre skålar

48

var placerade ovanför varandra, den minsta överst och den största nederst. I toppen sprutade vatten som fyllde den översta skålen för att sedan rinna ned och fylla nästa och sist den understa. Där fanns ett utflöde som varit igentäppt när Vrynn hittat den och vattnet hade forsat över kanten och ut på marken. Hon hade rensat utflödet för att slippa gå i den sanka lermark som uppstått omkring brunnen efter år av vatten som flödat fritt. Det var ett ingrepp som ändå inte syntes resonerade hon och med tiden hade marken torkat upp igen.

Efter att ha fyllt kruset passade hon på att tvätta händer och ansikte. Hon drog några djupa andetag och njöt av dofterna från alla de blommor som frodades bland gravarna. Med kruset i famnen började hon gå hemåt i dunklet. Alldeles snart skulle det vara helt mörkt.

I sin iver att komma hem var hon ouppmärksam på vägen och snubblade på en av de många trädrötter som brutit sig igenom markytan. Eftersom hon höll kruset med båda händerna kunde hon inte ta emot sig utan föll handlös. Svärande reste hon sig upp igen och borstade av kläderna. Det sved av ett skrubbsår på ena knät.

Bekymrat lyfte hon upp kruset som var helt, men tomt, och övervägde om de skulle få klara sig utan vatten i kväll eller om hon skulle gå tillbaka och hämta nytt. Hon beslutade sig för det senare alternativet och vände om.

Efter att åter fyllt kruset gick hon samma väg tillbaka igen. Nu var det mörkt och det tog längre tid att gå. Försiktigt satte hon ned fötterna när hon gick för att inte ramla en gång till. Hon visste vad som väntade och drog upp axlarna av obehag. Över gången gled en genomskinlig vit skepnad förbi. Det var en man iklädd plagg som sedan länge gått ur modet. Inte ett ljud hördes från honom och tystnaden var obehaglig, men alternativet, att han skulle säga något hade varit ännu värre.

Fast hon visste att han inte kunde se henne och inte skulle reagera, vad hon än gjorde, undvek hon att komma nära. Hon stod still tills han passerat. Efter honom kom fler. De rörde sig planlöst omkring, utan mål och mening. Med uttryckslösa ansikten och hängande armar gled de uppgivet fram. Snart var de för många för

49

att hon skulle ha tid att vänta på att de skulle flytta sig ur hennes väg.

Vrynn stålsatte sig och började gå rakt igenom dem. Det var kallt, fuktigt och obehagligt.

Snart är jag hemma, snart är jag hemma. Hon upprepade orden om och om igen. Lusten att tända ljusblosset var svår att stå emot.

Risken att hon skulle bli sedd var liten, men om någon passerade gravgården och såg ett sken röra sig där kunde det mycket väl hända att det rapporterades in till säkerhetskåren. Trovarborna rapport­ erade mer än gärna allt som verkade misstänkt.

Fast det kändes som att kliva igenom kompakt dimma lämnade de döda inga som helst spår av fukt efter sig. Vad de bestod av hade hon ingen aning om.

En liten flicka med långa flätor och vit spetsklänning dök upp precis framför henne. Med oseende ögon stirrade flickan rakt igenom Vrynn och gled sedan in i henne och ut på andra sidan. Vrynn rös.

Hon tänkte att hon aldrig ville dö. Även om lik numera brändes för att förhindra att de döda smög runt om nätterna, visste ingen vart de tog vägen. Till de dödas rike, hävdade Mo-prästerna, men varför bara de som bränts kom dit var för Vrynn helt obegripligt. Å andra sidan gick hon själv aldrig till templen för att höra berättelserna om gudomarna och vad de hade att lära människorna. Där fanns kanske någon förklaring till varför de ville ha det på det viset. Hon gjorde då inga anspråk på att förstå hur gudar resonerar.

Död som död, ansåg Vrynn. Varför det skulle spela roll om kroppen grävdes ned eller brändes kunde hon inte förstå. Själen hade hur som helst redan gett sig av i det läget.

Hon svängde av från gångvägen för att ta sig sista biten hem. Det var den obehagligaste sträckan. Under alla tätväxande buskar var det helt mörkt. Månens svaga sken nådde inte genom grenverket. Något prasslade till i buskarna och åtföljdes av ett skrik. Det kändes som om hjärtat stannade av rädsla. Så nära att hon kände luftdraget från vingslagen flög en fågel över hennes huvud. Den måste blivit skrämd av henne. Svetten rann i pannan. Hon ångrade att hon gått tillbaka för att hämta nytt vatten.

50

Trevande tog hon sig fram till ingångshålet och kröp igenom. Där inne lyste ett svagt sken och Nilou satt på golvet. ”Äntligen”, var allt han sa och började krypa inåt. Under tystnad följde Vrynn efter, tacksam över att han kommit för att hämta henne.

Obehaget efter mötet med de döda skakade hon snart av sig.

Kryptan kändes tryggare än vanligt. Det var varmt och ljust. Det enda som saknades för att allt skulle vara perfekt var Viron och Lero.

Frånvaron av tvillingarna gjorde Joms och Nilous närvaro påtagligare. Vrynn såg på sina vänner på ett sätt som hon inte gjort tidigare.

Hon stod inte ut med tanken på att tvillingarna inte skulle komma tillbaka eller att hon skulle förlora någon av dessa två. Förstrött lyssnade hon på deras skryt om alla de gånger de lurat kåren och om sina listigaste stölder. Hon visste att de var precis lika rädda som hon var.

Hittills hade de varit osårbara, men så var det inte längre.

Deras historia hade hon ingen aning om. Hon visste lika lite om deras liv före Skymningsklanen som de visste om hennes. Det var inget de uttalat högt, men de var överens om att det som varit gjorde sig bäst glömt och begravet. Det fanns ingen mening med att slita upp gamla sår. ”Vi kan inte bara sitta här och ruttna bort.” Hon ignorerade helt att hon avbröt Joms mitt i en mening om något helt annat. ”Jag kommer bli galen om de enda jag träffar är er två och döingarna där uppe.” ”Härda ut ett par dagar till”, vädjade Joms. ”Sedan kan du ge dig ut lite, men håll dig borta från folksamlingar. Du vet hur du undgår att synas.” ”Jag har mina vägar att ta mig fram på, precis som ni har.” ”Håll dig lugn tills vi fått tillbaka tvillingarna bara. Vi kan inte ha halva styrkan i häktet.”

Joms hade rätt, det förstod hon. Det var bara det att sysslolöshet gjorde henne galen. Om hon inte hade något att göra började hon fundera på massa saker. Hon oroade sig för framtiden och hon tänkte på sitt förflutna. Hon oroade sig för sina vänner och kände sig otillräcklig som inte kunde göra något för att beskydda dem.

Tankspritt pillade hon med ena handen på flikarna av simhud

51

mellan fingrarna på den andra. Hon tänkte på sina föräldrar, de som gett henne arvet från öfolket. Hon tänkte på hur orättvist det var att hon alltid blev ansedd som en utböling när hon inte kände till något annat än gatulivet i Trovar.

52

De svar Lue söker om sitt och weloifolkets ursprung finns i kejsardömet Tebidiar, men där visar sig allt bli annorlunda än han förväntat sig. Trots sin avsky för besvärjare blir han snart en stormästares lärling och flyttar in i palatset med de tusen gyllene klockorna.

Medan han försöker förstå vem han är dras han in i intriger, konflikter och kärleksaffärer. När mer än hans eget öde står på spel gäller det att göra kloka val. Vem kan han lita på?

Toner av guld är en fristående del i Lupina Ojalas fantasy­ serie Legender från Yddrios. Läs mer på yddrios.se.

”Författaren trollbinder mig med klar och vacker prosa.

I Lupina Ojalas Yddrios vill jag stanna kvar.”

Jonny Berg ”Spännande fantasy om kulturkrockar och maktkamp.”

Eva Holmquist

ISBN 978-9188-183-07-1