36
LUPINA OJALA
satt kvar. Genom en ingivelse lossade hon kvisten för att plant era den. Jorden var oväntat mjuk och gjorde det lätt att gräva. Varsamt satte hon ned skottet i hålet hon åstadkommit och skyfflade tillbaka jorden igen. Med skopade händer hämtade hon vatten från fontänen och fuktade jorden omkring den nyplanterade schersminen. ”Jag hoppas du slår rot och frodas här. När jag kommer tillbaka är vi båda starkare än vi är nu. När Lopita och hennes dansare lärt mig allt de kan återvänder jag, det lovar jag. En dag ska jag bli accepterad som en av Ashetsheestas danserskor.” Hon väntade en stund för att få ett svar eller ett tecken men det förblev stilla. Nu fanns inget mer att säga eller göra, det var dags för henne att ansluta sig till danstruppen. På darrande ben reste hon sig. Efter att ha kastat en sista blick på den ynkliga kvisten borstade hon bort jorden från klänningen och drog in ett djupt andetag i ett försök att stilla sitt bultande hjärta. ”Jag kommer tillbaka”, försäkrade hon än en gång, mest för sin egen skull. Fåglarna sjöng sin gryningssång och vattnet porlade i fontänen. Hennes sandalklädda fötter fuktades av gräsets dagg. ”Nandra”, viskade hon. ”Väljer jag verkligen rätt nu?” Det vet jag inte. Om ett val är bra eller dåligt kan ingen veta förrän efteråt. Jag vet bara att om du väljer något av de andra två alternativen kommer livet som danserska aldrig bli något mer än en dröm som aldrig slår in. ”Tack Nandra, du har rätt. Om jag stannar skulle jag förtvina inombords för jag skulle tvingas att ge upp dansen och säkert behöva gifta mig med någon som far anser vara lämplig. Det skulle inte göra någon lycklig.” Det fanns ännu en plats hon ville ta farväl av – palatset med de tusen gyllene klockorna. Om hon skyndade sig skulle