Pågjutningars vidhäftning mot hårdnad betong En pågjutning är ett tunt eller tjockt lager av betong som läggs ovanpå ett bärande betonglager, både som platta på mark, brobaneplattor och ovanpå prefabricerade bjälklag. Pågjutningar används som renoveringsåtgärd på nedslitet golv, som avjämning på prefabricerade betongplattor (filigranbjälklag, TT-kassetter och håldäck), för att säkerställa avrinning som ”fallbetong” eller för att få en betongyta som är slitstarkare och tåligare samt mer estetiskt tilltalande [1, 2].
Många pågjutningar som läggs misslyckas. Till exempel har utredningsverksamheten inom CBI Betonginstitutet vid ett flertal tillfällen fått i uppdrag att utreda skador på golv där pågjutningar lagts på hårdnad betong, gammal eller ung. Problemen har då oftast varit sprickbildning, kantresning och släpp av pågjutningen från underbetongen, så kallad bom. Några exempel på hur typiska skador kan se ut visas i bild 1 och 2.
Utförande av pågjutningar
För alla typer av pågjutningar, både tjocka och tunna krävs att man uppfyller följande krav (kraven kan variera beroende av golvets användning) [1]: ● Golvytan måste ha god slitstyrka, det vill säga ett stort nötnings- och slagmotstånd. ● Pågjutningen får inte ha för stor krympning eftersom det kan orsaka sprickor och försämrad vidhäftning mot underlaget. För tjocka pågjutningar gäller att krympningen motverkas med sprickbegränsande armering. ● Pågjutningen måste ha god vidhäftning mot underlaget. Dessutom måste man sörja för att pågjutningen härdas tillräckligt länge för att betongens hållfasthet ska tilltaga. På så sätt minskas både beloppet och effekten av uttorkningskrympningen.
Artikelförfattare är Lars Kraft, tekn dr, CBI Betonginstitutet, Stockholm.
28
Bild 1: Misslyckat golv i lagerlokal, platta på mark, hårdbetongpågjutning på gammalt golv. Här försökte man följa tillverkarens anvisningar vid prepareringen av underlaget, men vidhäftningen blev ändå alldeles för dålig för att motstå den kraftiga krympningen i hårdbetongen.
Hårdbetongpågjutningar har idag moderna sammansättningar som oftast är både hårdare och hållfastare än den ursprungliga betongen. I golvsammanhang kallas sådan betong kort för hårdbetong [1]. Hårdbetong har alla förutsättningar att uppfylla ovanstående krav. Man kan göra en indelning av pågjutningar i tre olika klasser beroende av pågjutningens tjocklek [3] och skiljer då mellan monolitiska pågjutningar, bundna pågjutningar med vidhäftning mot underMonolitisk pågjutning (gjutning vått i vått)
Bild 2: Kraftigt uppsprucket golv av en 70 mm tjock pågjutning av normal betong på håldäck. Huvudorsaker till sprickorna var otillräcklig sprickbegränsande armering, bruksseparation och undermålig härdning. Den undre bilden visar hur golvet forsätter att krackelera upp på grund av påfrestningar från truckar som trafikerar industrigolvet. Pågjutningen utfördes på håldäck.
laget och obundna pågjutningar (till exempel med glidskikt). Se figur 1. Monolitiska pågjutning: Läggs i upp till 15 mm tjocka lager ovanpå färsk betongen. Normalt uppstår en god vidhäftning mellan betonglagren och slutresultatet blir en monolitisk betongplatta. Pågjutningen består av höghållfast betong och bildar en hårdare och slitstarkare yta
Bunden pågjutning (gjutning på hårdnad betong)
Obunden pågjutning
Figur 1: Klassificering av olika typer av pågjutningar enligt Garber 1991 [3]. Bygg & teknik 8/12