Det finns och har funnits mängder av olika tegeltyper. Varje bruk hade en speciell form av tegel som sitt kännetecken. Vanligast var länge det gamla enkupiga teglet, som vid 1800-talets slut fick hård konkurrens av den flackare tvåkupiga pannan och det flata falsteglet, i vissa trakter också den trekupiga pannan. Industrins utveckling i slutet av 1800-talet gav upphov till en mångfald av olika typer av formpressade tegel. Glaserat taktegel var vanligt under nationalromantiken, i början av 1900-talet, men förekom redan på 1600-talet. Glaserat tegel är ett mycket bra material men det kan vara svårt att hitta kompletteringspannor i samma nyans, då de ofta är färgade mörka med pigment.
Omläggning av tegeltak
Oftast kan större delen av takteglet återanvändas vid en omläggning. Det är då onödigt att frakta ner annat än det tegel som ska kasseras från taket. Tegel som ska kasseras kan tas ner med hjälp av en enkel träränna, alternativt kastas ner på ett flak eller direkt i en container. Tegel som ska återanvändas kan antingen läggas på vinden (om det är en mindre byggnad och man tar ett takfall i taget), eller tas ned med ränna eller bandtransportör. Är man många och taket inte är för stort kan man langa teglet både upp och ned, precis som man gjorde förr. Tegel kan läggas både med och utan undertak, men i vårt klimat är undertak en självklarhet. Det vanligaste är sedan länge pappklädd råspont, men skivmaterial såsom plywood förekommer också. Förr lades ofta teglet på bärläkt som fästes i det befintliga underlaget. På äldre byggnader kan man därför ibland skymta tidigare taktäckning av exempelvis spån, bräder eller halm under nuvarande taktäckning. På hus byggda efter 1900 ligger teglet ofta på spontad panel med underlagspapp och läkt. Det är nästan alltid papp och läkt som är i behov av utbyte, sällan teglet. Om ett tegeltak behöver plockas ner så beror det ofta på att underlagspappen har spruckit och behöver bytas eller att läkten är gammal och skadad. Ofta vill man vid omläggningar använda sig av kraftigare läktning än tidigare. Detta påverkar dock anslutningar vid takfot, nock och vindskivor och kan på så vis förändra husets karaktär. Det är bättre att hålla sig till samma dimensioner som tidigare, men att satsa på virke av god kvalitet. Lertegel är ett av de material som blir vackrare med tidens patina. Det finns ingen anledning att byta ut allt taktegel bara för att delar av tegelpannorna är trasiga. Äkta lertegel går utmärkt att återanvända, livslängden är praktiskt taget obegränsad. Komplettera istället vid renovering med begagnade eller med nya takpannor. Om man kompletterar med nytt tegel ska man tänka på att färgen initialt skiljer kraftigt mellan nya och äldre takpannor, varför de nya pannorna kan läggas på ett mindre 16
synligt ställe. Idag sker tillverkning av taktegel endast vid Vittinge Tegel, norr om Uppsala. Man kan också köpa importerat taktegel från Danmark eller Tyskland. I Danmark tillverkas fortfarande handslaget tegel. Ytliga frostskador behöver inte innebära att tegelpannan måste kasseras. Takpannor som man är tveksam över kan läggas längst ner, närmast takfoten, där de lätt kan bytas ut. Ersätt inte gammalt lertegel med nya betongtakpannor. De är något billigare, men det är den enda fördelen de har. Nackdelarna är desto fler, de är tjockare, tyngre och kulören bleks ofta med åren. Det finns numera flera firmor som säljer begagnat taktegel. Ofta kan de befintliga pannorna ha tegelbrukets märke ingjutet i klacken som håller pannan på plats. Hus i grannskapet kan ofta vara belagda med tegel från samma bruk varför det kan vara värt att fråga grannar och annonsera efter tegel av samma sort.
Plåttak
På de flesta byggnader finns plåtarbeten i någon form, såsom taktäckning, fönsterbleck, eller överbeslag på skorstenar. Än idag utförs de till större del med traditionella hantverksmetoder. Förutom järn- eller stålplåt förekommer även koppar-, bly- och zinkplåt. Taktäckning med plåt förekom redan på 1500- och 1600-talet, men i begränsad omfattning. Fortfarande under 1700-talet var det endast mer påkostade byggnader som täcktes med plåt. Som taktäckningsmaterial till högreståndsbyggnader föredrog man kopparplåt. Av kostnadsskäl valde man ibland bly- eller järnplåt. Den järnplåt som förekom var smidd så kallad svartplåt. Plåten smiddes med vattendrivna hammare. Blyplåt göts. Plåtens användning var till en början oftast begrän-
sad till vinkel- och fotrännor, listavtäckningar med mera. När de brutna taken, mansardtaken blev moderna på 1700-talet täcktes ofta det övre takfallet med järnplåt och det undre med tegel. Under 1800-talets första hälft blev taktäckning med plåt allt vanligare. Nya metoder att valsa ut plåten gjorde den billigare. Materialet lämpade sig även väl för empirens flacka taklutningar och gav lätta konstruktioner. Det var framförallt i städerna som plåt blev ett vanligt taktäckningsmaterial, men även på villor och herrgårdsliknande manbyggnader utanför städerna. Runt förra sekelskiftet fick plåttaken ett uppsving. Skälet var att materialet lämpade sig väl för de villor som uppfördes i snickarglädjestil, med tillbyggda verandor, burspråk och torn. Plåt användes även flitigt som taktäckningsmaterial till funktionalismens byggnader med dess flacka, ibland helt plana tak. Vid förra sekelskiftet började man använda galvad stålplåt, som ju har andra egenskaper än den gamla järnplåten. Idag används på många håll plåt av titanzink på mer exklusiva byggnader. Den så kallade pannplåten blev vanlig som taktäckning ungefär samtidigt med den sinuskorrugerade plåten. Plåtarna användes på samma sätt, det vill säga spikades fast i underlaget med överlappande skarvar. Oftast var plåtarna förzinkade. Sinuskorrugerad plåt förekommer från 1860-talet, men började bli vanlig som taktäckning först i början av 1900-talet. Plåten som nästan alltid är förzinkad spikas fast i underlaget med överlappande skarvar. Materialet lämpar sig väl för taktäckning av industri- och ekonomibyggnader. Genom korrugeringen blir materialet självbärande och takkonstruktionen kan göras billig med hjälp av glest sit-
Flygelbyggnad med säteritak, klätt med falsad svartmålad plåt. Bygg & teknik 4/09