14
INTERVJUN
död, men som också handlar om hur svårt det är att som ung son se någon dö och hur det tydliggör hur svag man är. Samma sak med boken om min dotter – Nästan bra på livet. Den handlar ju om henne, men också om hur självlysande ens brister blir när man ska ta hand om ett handikappat barn hela livet. Det är fint och underbart, men inte enkelt.
Omslaget på boken som släpps i oktober.
Vi brukar ju skoja om att du snart måste göra som andra litterära författare som har svårt att få ekonomin att gå ihop: skriva en deckare. Ärligt, är du sugen på att göra det eller vad hindrar dig? – Jag kan inte skriva en deckare. Jag tror andra är bättre på det än vad jag är och då är det bättre att låta dem göra det. Jag skriver rätt stillsamma böcker som tar sin tid och låter språket ta plats. Men du har rätt, jag behöver försöka skriva dem med lite nytänk och lättsammare anslag för att det ska gå ihop. Och det har jag inget emot. Frågan är bara vad ämnet ska bli nästa gång i så fall? Jag tror nästa bok blir en barnbok till, oavsett faktiskt. Jag tyckte verkligen om processen med att skriva en allvarlig och rätt humoristisk bok för unga, där jag dessutom korsar en del gränser och bryter lite oskrivna regler. Vad läser du helst, förutom hemligstämplade rapporter från andra världskriget? – Jag älskar ju att läsa, men faktum är att jag bara hinner researcha nu. Ända fram till i somras har jag forskat runt Sundets röda nejlikor och framöver blir det ett liknande projekt tror jag, men där research blir än värre. Så … fackböcker. Annars gillar jag att läsa allt – Vägen av Cormac McCarthy är en favorit. Att vara författare är en ständig kamp, att skriva en bok kan vara lika strapatsrikt som att ta sig över ett sund när havet stormar och vågorna sköljer in över relingen. Det krävs en kärlek till skrivandet och en envishet för att fortsätta. Text: Sölve Dahlgren