Femte kapitlet
Med blottade tänder morrade schäfern mot den svartklädde figuren som överraskat den i hundgården. Den blåste upp sig och reste ragg i ren förskräckelse, vilket definitivt inte gjorde den mindre farlig. Så började den skälla. Figuren var en satt man. Han tog ett par snabba steg framåt – för att sedan sno runt och börja springa. Det räckte för att provocera hunden. Mannen snurrade runt igen och gjorde sig redo. Nu kom den. Schäfern tog ett långt språng mot hans vänstra arm, som han skyddande höll upp framför sig. Hundens käftar slog igen om den vadderade underarmen. Mannen lade sin lediga högerarm i ett järngrepp om hundens hals och ryckte i en enda blixtsnabb rörelse hunden mot sin bröstkorg. Sedan slog han med en våldsam kontramanöver utåt med den vadderade armen. Ett torrt knak kom från hundens nacke, innan den släppte sitt grepp om armen. Mannen lät djuret falla till marken. Livlöst. Han stod kvar en stund. Han var oerhört frestad att slita av sig sin svarta skidmask för att svalka sig, men han vågade inte ta en sådan risk. För tillfället var han ett med mörkret, bara en smal springa i luvan för ögonen och ett hål för munnen. Han kände sin bultande puls, men hade inte varit särskilt rädd. Det var en tillfredsställelse att kunna betrakta den döda hunden och veta att man inte i första taget glömde sådant som man en gång lärt sig och som satt i ryggmärgen. Längst ner i den enorma trädgården lyste en rad lampor vid det som 20