Några teman Pastischen. Det historiska arvet var både en kraftkälla och ett riskabelt faktum att förhålla sig till. I början av 1900-talet var pastischen livligt diskuterad och den brännande frågan var, när önskan att ansluta till förebilderna övergick till ett osjälvständigt plagierande. Ett intressant exempel i de nordiska kretsar där diskussionen fördes var den danske arkitekten Aage Rafns bok Liselund (1918), där form och innehåll korresponderade och där formen återspeglade den både primitiva och förfinade klassicism, som präglade herrgårdsbyggnaden Liselund från tidigt 1800-tal. Trots uppenbara stilhistoriska referenser och brister i läsbarhet uppfattades boken som ett lovande uttryck för ambitionen att skapa en arkitektonisk helhet och att samordna text och bild.16 En praktisk lösning på frågan om hur man skulle förhålla sig till det historiska typsnittsförrådet erbjöd Stanley Morison genom att bana väg för nyskärningar av äldre typsnitt som Garamond, Baskerville och Bodoni. Nyskärningarna var i grunden trogna sina förebilder men detaljerna anpassades till modern sättningsteknik, främst den som tillämpades av Monotype. Höjd-
Aage Rafn, Liselund (1918).
punkten på denna utveckling var Jan Tschicholds typsnitt Sabon (1967), det första som kunde levereras för såväl Monotype som Linotype och handsats.17 Antikva eller fraktur. Frakturen växte fram i början av 1500-talet på initiativ av den bokligt orienterade tysk-romerske kejsaren Maximilian I. Den spreds till Nordeuropa och flera länder i Östeuropa och blev framför allt en folklig skriftart. Mycket tidigt konkurrerade frakturen med antikvan, de bildades bokstavsform. De båda bokstavsformerna kunde också blandas i ett och samma tryck. På titelsidorna tjänade frakturen ofta som utmärkningsskrift för de ord som skulle framhävas. Frakturen dominerade länge i svenska folkböcker, det vill säga viss fiktionslitteratur, ABCböcker, biblar, postillor och psalmböcker. Antikvan fick sitt genombrott i skönlitterärt och vetenskapligt tryck först under 1700-talet via Frankrike och den blev även här de bildades bokstavsform. På 1820-talet kom antikvan att dominera, men i det folkliga trycket dröjde frakturen kvar långt in på seklet. Frågan om fraktur och antikva fick en särskild
Tyskt tryck från 1768. Liksom i Sverige växlade 1700-talets böcker i Tyskland ofta mellan fraktur och antikva. Fraktur gällde då för tyska ord, antikva för latinska och franska ord.
63