magdalena gram
Böcker, moden och eviga sanningar
F
lera av 1900-talets auktoriteter inom typografi har hävdat att detta område inte har något – eller mycket litet – med modets växlingar att göra. En närmare analys av sådana uttalanden pekar i riktning mot frågor rörande förhållandet mellan hantverk och fri konst, tradition och modernitet och olika slags funktionalitet. I grunden finns också en yrkesetik. När idén om en tidlös och osynlig typografi i vår egen tid ifrågasatts är bakgrunden bland annat postmodernistisk filosofi, digital utveckling, ett turbulent medielandskap och globalisering. I det följande görs ett försök att belysa situationen. Den tryckta bokens typografi står i centrum och tidsperspektivet omfattar huvudsakligen 1900-talet. Vissa utblickar görs även mot vår samtid. En central gestalt i framställningen är Jan Tschichold. Tidlös typografi
Daniel Berkeley Updike, nestor inom den historiska forskning som ägnats tryckbokstäverna, konstaterade 1922: ”Det typografiska är först och främst en tillämpad konst, som bara mer sällan gör skäl för beteckningen ’skön konst’. Trycktyperna avspeglar tiden, på gott och ont.”1 Updikes ideal var de tidiga italienska typsnitten, som han ansåg överlägsna de franska från samma tid. Denna kvalitativa skillnad gällde enligt Updike konsten som helhet i de båda länderna: ”Det finns i tidig fransk typkonst en överdriven elegans som framstår som en svaghet vid sidan av de italienska typernas mer jordnära
och handfasta form.”2 Updike var samtidigt inte främmande för en samtida typografi, som anknöt till stilhistorien: ”De senaste femton åren har visat ett ökat intresse för de stilhistoriska epokerna inom arkitektur och dekorativ konst, vilket återverkat på typografin. Äldre, historisk typografi passar utmärkt för att återge en viss tidsatmosfär eller lokalfärg.”3 Verkligt goda resultat inom typografins område krävde enligt Updike historisk kunskap och förmåga till selektivitet. Den typografiska verksamheten var många gånger otacksam. Rätt utövad bestod den av: […] hårt arbete fyllt av detaljer, irriterande begränsningar, motgångar och, som sagt, skral ersättning […]. Många gånger måste vi uppbåda alla våra historiska, konstnärliga och känslomässiga resurser för att uthärda. Men i ljuset av vad som är historia, konst, mänskliga erfarenheter och framsteg är detta ändå ett av de mest stimulerande yrken som existerar. I bästa fall är det ett humanistiskt uppdrag.4
Stanley Morison, en annan auktoritet inom den historiska typsnittsforskningen, uttalade sig 1929: Typografins uppgift är primärt praktisk och bara sekundärt estetisk. En självtillräcklig och dominerande form är knappast vad läsaren i allmänhet betalat för. All typografi som ställer sig mellan läsaren och författaren är av ondo. […] Ingen formgivare borde någonsin tillåta sig privata utflykter på sunda förnuftets bekostnad bara för att vara ”modern” eller ”annorlunda”.
59