Betydelsefulla möten i idrotten

BETYDELSEFULLA Mﾃ傍EN

BETYDELSEFULLA Mﾃ傍EN I IDROTTEN

BETYDELSEFULLA MÖTEN-SERIEN Betydelsefulla lärare - en samling berättelser om lust och växtkraft Betydelsefulla möten i vården - en samling berättelser om sorg och glädje Betydelsefulla möten i idrotten - berättelser om glädje, tårar och svett KOMMANDE BÖCKER Du är betydelsefull Betydelsefulla möten - Entreprenörer berättar Betydelsefulla möten - Kända berättar Betydelsefulla möten - Ett engagemang i maktens korridorer Betydelsefulla möten - Integration som möjlighet Och många många fler...

Vill du ha chans att komma med och lämna din berättelse?

Gå gärna in på www.betydelsefulla.se

”

Du är unik och fulländad, precis som du är.

Du är viktig, bara för att du är du.

ALLT DU GÖR SPELAR ROLL

John Leander & Catherina Ronsten (red.)

Betydelsefullas förlag www.betydelsefulla.se Betydelsefulla möten i idrotten Inspirerande personliga berättelser © 2008 John Leander och Catherina Ronsten ISBN 978-91-977069-4-0 Kopieringsförbud! Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lag om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget, Betydelsefullas förlag, Eskilstuna.

Förbudet avser såväl text som illustrationer och gäller varje form av mångfaldigande.

Omslag: Järv www.jarv.se Omslagsbild: Elin Ekberg, Järv Layout: BM Bilder: Bildbyrån www.bildbyrån.se Första upplagan, första tryckningen Tryck: PAGroup Motala, 2009 www.pagroup.se Denna bok är tryckt på miljövänligt framställt papper.

innehåll Förord Vinnare är... av Catherina Ronsten

10

ALLT ÄR MÖJLIGT Spegelintervju: Johanna & Jussi

14

STOLTHET Spegelintervju: Kerstin & Micke

44

ENGAGEMANG Spegelintervju: Kicki & Leif

72

GEMENSKAP Spegelintervju: Andreas & Jörgen

100

FÖREBILD Spegelintervju: Martin & Bengt

136

Efterord Rakt in i mål av John Leander

166

�

Jag vet att det jag gĂśr spelar roll.

Vinnare är...

GRATTIS, NU ÄR du här! Nu kan du läsa om hur viktig idrotten och idrottsrörelsen är för hela vårt samhälle. Hur viktiga vi alla är för varandra och hur mycket vi – du och jag – kan påverka en annan människas liv.

Tidigare har vi samlat in berättelser om Betydelsefulla möten inom skola och vård. I din hand håller du delar av resultatet från vår riksomfattande insamlingskampanj med fokus på idrotten. Vid kampanjstart hade vi först tänkt att samla på berättelser om betydelsefulla möten med landets idrottsledare, men ganska snart insåg vi att det fanns så många härliga möten inom idrotten att vi öppnade postlådan för alla sorters möten inom idrotten. Här samlas högt som lågt, stort med smått och kända idrottsprofiler med fritidsidrottare.

Alla säger de samma sak, alla visar de att idrotten är så mycket mer än att få stå högst upp på prispallen. Att tävla för att vinna är för en del viktigt, men idrotten ger så mycket mer. Som du snart kommer att upptäcka består boken av ett pärlband av korta berättelser samt tio längre intervjuer, s.k. spegelintervjuer där idrottaren eller föräldrar fått möjlighet att berätta om en idrottsledare som blivit betydelsefull för honom eller henne. Därefter har vi intervjuat idrottsledaren som fått berätta om mötet från sitt perspektiv.

Vi har delat in boken i fem kapitel; Allt är möjligt, Stolthet, Engagemang, Gemenskap och Förebilder. Varje berättelse anknyter på ett eller annat sätt till kapitlets rubrik. Alla som berättar har en sak gemensamt. De har mött människor som lyft dem, sett dem, blivit förebilder och satt djupa spår i deras liv.

Möten som de idag bär nära sitt hjärta och möten som blivit betydelsefulla för deras utveckling och livsval. Varje berättelse står för sig själv och varje berättelse har något att säga den som vill lyssna.

Alla som deltar med sin berättelse har i förväg fått godkänna publiceringen.

Under kampanjen att samla in berättelser om Betydelsefulla möten i idrotten har våra telefoner och e-postlådor gått varma. Att få chans att ta emot berättelser har varit ett inspirerande och roligt äventyr. Jag vet inte hur många kvällar jag suttit i samtal med idrottsklubbens ordförande som ringt för att berätta att de på styrelsens senaste sammanträde diskuterat betydelsefulla möten. Jag vet inte hur många mejl vi skickat med hälsningar, men de är 1000-tals. Och jag vet inte hur många glada hurrarop vi tagit emot, men de är många, många.

Utan alla hjälpande händer och utan alla dessa berättelser hade det inte blivit någon bok. Vi är många som bidragit och det du ser här är bara ett litet urval av alla de berättelser vi tagit emot.

För mig är kampanjens och bokens syfte glasklart. Vi vill lyfta de som är engagerade och visa på vilken kraft, energi och möjlighet idrottsrörelsen står för.

Idrottsledarna och de som finns däromkring såsom materialförvaltare, föräldrar, transportörer, mentala tränare, korvförsäljare, styrelseledamöter och ”allt i allos” bidrar starkt till att våra barn och ungdomar lär sig kamratskap, får ett bra självförtroende och lär sig sätta mål i livet. Och det, tillsammans med all den glädje och engagemang, som idrotten skapar varje dag. Ni gör en fantastisk insats i vardagen. För det skall ni hyllas - var och en!

Vi behöver er!

Till dig som är läsare önskar jag en riktigt spännande och lärorik lässtund.

Eskilstuna, Soliga raden 2009

Catherina Ronsten Grundare och kreativt ansvarig för Betydelsefulla möten

Du 채r

BETYDELSEFULL

kapitel1

ALLTÄRMÖJLIGT

Betydelsefulla möten i idrotten

Han känns ända in i hjärtat KALLE NILSSON 51 ÅR, REKTOR, KARLSTAD

JAG ÄR UPPVÄXT i en bergslagsort, Hällefors, där man idrottade ofta och länge. Med länge menar jag att man tillhörde en förening ordentligt länge.

Man skolades in och präglades av enkelheten och det prestigelösa ledarskapet, det raka och ärliga. Björn Fransson var en stor idol för mig, han är 10 år äldre, officer och elitorienterare. Det skulle jag bli, det blev jag. Hans sätt att möta oss yngre var för mig hedervärt. Björn stod för hård träning, humor och ansvar.

Det enkla var bäst nog, jag imponerades över hans sätt att förmedla lojalitet, ansvarstagande och attityder som man skulle bära med sig. Det enda minuset Björn hade var att han snusade, det gjorde ju att jag tog till dosan redan vid 14 års ålder. Än idag kan jag komma ihåg hans sätt att förklara träning, man skall jobba i hård terräng och länge, det skall vara svettigt, blodsmak och jävligt. Detta var hårda, tuffa ord men i all välmening. Han fick mig att bli en duktig ledare, enkelheten och lojaliteten är de viktigaste förhållningssätten som finns. Han sa ofta: ”Visa att du bryr dig med hela ditt hjärta i alla lägen och lägg inte tid på att gnälla över småsaker.” Trots att jag inte har träffat Björn på snart 30 år är han min ledstjärna i livet.

Idag verkar han i Stribergs socken som hemmansägare och driver skogs- och jordbruk i all enkelhet. Han är snart 60 år, men springer banne mig milen på 50 minuter i obanad och jävlig terräng. Det skall vara enkelt... Idag finns Björn med i nästan alla mina beslut som jag tar som ledare. Som rektor för nästan 500 personer blir det ett antal beslut varje minut, timme och dygn. Han känns ända in i hjärtat.

15

Betydelsefulla möten i idrotten

Det avgörande samtalet JOSEFIN LILLHAGE 28 ÅR, SIMMARE, STOCKHOLM

JAG HADE KÄMPAT så för att lyckas, men väl i OS i Sydney 2000 gick det inte alls som jag hade tänkt mig. Jag satsade allt, men det gick väldigt dåligt. Även om jag var i världens bästa form låste det sig för mig varje gång jag skulle tävla och jag visste vad det berodde på. Det var något som fattades, huvudet hängde inte med. Jag kände att jag var på väg att ge upp och lägga av, men jag visste samtidigt att jag hade så mycket mer att ge.

Så kom det avgörande samtalen. Min pappa hade lyssnat på en föreläsare som fokuserade på att uppnå bra idrottsresultat och tipsade mig om honom. Som ett sista halmstrå ringde min tränare till Kjell Enhager och hans kollega Olle Fack. De samtalen kom att förändra allt. Jag började träna tillsammans med Olle och det blev starten till ett rejält nytänk.

Nu vet jag vad jag satsa min energi på. Jag kan aldrig påverka mina medtävlare och det innebär att jag får bäst resultat om jag fokuserar all energi på mig själv.

På köpet har jag fått ett mycket bättre självförtroende och jag letar hela tiden efter nya utmaningar. Det gäller att våga tro på sig själv.

16

Betydelsefulla möten i idrotten

Jag blev oövervinnerlig KRISTIN MÖRN 20 ÅR, BUTIKSBITRÄDE, KARLSTAD

NÄR JAG VAR yngre hade jag svårt att hitta mig själv och jag vantrivdes i skolan. Gymnastiken blev min enda tillflyktsort. Att ha en trygg plats att komma till är väldigt viktigt när man är ung. Från det att jag var 12 till att jag blev 15 var gymnastikhallen ett sådant ställe för mig.

Dit kunde jag komma och veta att det fanns snälla och underbara ledare som gav uppskattning och stöttning när vardagen var tung. När jag var 12 gick min pappa i väggen. Han blev väldigt sjuk och detta tog hårt på hela familjen. Periodvis bodde jag praktiskt taget i hallen. En av ledarna, Åsa blev nog min största inspiration. Hon sa ofta något som jag aldrig glömmer “Du är min gymnast, du” och med detta menade hon att trots att hon bytte för att träna en äldre grupp med barn så följde jag med. Med de få orden steg min självkänsla och jag tyckte att det fanns något att kämpa för. En lite kommentar som “Det där var den bästa volten jag någonsin sett dig göra...” fick mig att bli oövervinnlig.

Idag känner jag att gymnastiken var min räddning. Det kändes meningslöst att gå upp på morgonen, men inte när det var träning på kvällen, då längtade jag hela dagen. Att få höra vad Ulrika eller Åsa hade planerat för oss, just oss, var så härligt och inspirerande. Jag hade någonstans där det var viktigt att jag var med, att det betydde något att just jag kom. Idag är jag själv idrottsledare och jag ser min uppgift att vara den bästa ledaren jag kan. Jag gör det med ett leende på läpparna och med skrattet bubblande i halsen. Jag vet att det jag gör spelar roll.

17

Betydelsefulla möten i idrotten

Han hittade alltid en lösning STAFFAN YNGVE 63 ÅR, DOCENT, UPPSALA

MIN FAR VAR en legendarisk idrottsman och idrottsledare i Falun. Han, Alf Yngve, hoppade simhopp på somrarna och backe på vintrarna och han var även en mycket duktig gymnast. Vintern 1954 genomfördes skid-VM i Falun och min far var en av dem som var ansvariga för arrangemanget. Han var en modern far som tog med mig och min bror till skidbacken. Pappa ville att vi skulle få chansen att uppleva en så stor händelse på nära håll. Men att det skulle bli han själv som stod för den största händelsen, nej, det hade han kanske inte riktigt tänkt sig.

Ett av de stora publiknumren var backhoppningen, som var min fars huvudansvar. Det var svinkallt på morgonen när backen skulle prepareras. Avsikten var att en backhoppare som hamnat strax utanför det svenska VM-laget skulle vara ”vorläufer” och hoppa in backen i god tid på morgonen. Tyvärr vägrade alla tilltänkta kandidater med hänvisning till den stränga kylan. Nu var goda råd dyra. Det gällde ju också att kamouflera myteriet för de anlända ledarna från andra länder. Min far ilsknade till och beordrade fram ett par backhopparskidor, tog sig upp i överbacken och gjorde ett hopp själv. Han flög sjuttio meter eller så innan han landade. Det var hans första hopp på tio år.

Nedanför backen stod jag, min bror och de tänkta förhopparna snopna och fulla av beundran. Han var sån min far, att ingenting skulle vara omöjligt.

Ställdes han inför ett till synes oöverstigligt problem hittade han alltid en lösning. Naturligtvis är jag fortfarande stolt över honom. Men inte bara för hans bravader, utan också för att han, trots sin ryktbarhet, alltid betonade alla människors lika värde.

18

Betydelsefulla möten i idrotten

Kör för svenskt rekord Tomas gustafson 48 år, konsult, uppsala

MIN VIKTIGASTE TRÄNARE i ungdomen i Eskilstuna var Gunnar Ström.

Han hade ett speciellt och återkommande knep för att få ut det bästa av oss åkare. Innan en tävling kunde det hända att vi kom överens med honom om att jag skulle ta det lugnt just den dagen. Så jag började åka lugnt runt banan, men redan efter första varvet började Gunnar skrika från sidan: ”Kom igen nu! Kör för svenskt rekord!”

Och då körde jag naturligtvis, för vid det laget var jag ju redan inne i åkningen. Jag hade liksom inget val. Det här knepet som Gunnar använde sig av gjorde att jag fick en rejäl skjuts upp i seniornivå när jag var 16-17 år. Det jag hade lärt mig var att alltid gå in med en offensiv inställning till åkningen. Jag var aldrig riktigt nöjd när jag kom tvåa, för det betydde bara att jag måste se till att bli ännu bättre. Den där ihärdigheten, som ledde till tre OS-guld, har Gunnar en mycket viktig del i. Han var själv ihärdig på alla sätt. För mig var och är han skridskosporten personiferad. Gunnar vara själv landslagsman på 50-talet och som tränare var han alltid på rätt plats nere vid banan när det var dags för ett nytt träningspass. Och han är där än, ständigt redo att matcha fram nya ungdomar mot nya rekord.

19

Betydelsefulla möten i idrotten

En gåva att ta med sig i livet HANS BRANDT 48 ÅR, KONSULENT, GÄVLE

MIN MAMMA VAR lite rund och trind som barn. Idrott var inte hennes starka sida. Men i småskolan mötte hon en idrottslärare som kom att påverka hennes liv på ett mycket positivt sätt. När det var dags att hoppa plint på gymnastiken bad min mamma att få slippa, hon tyckte att hon var för kraftig och otymplig. Men då sa idrottsläraren några ord som för alltid funnits med i mitt liv. Hon sa: ”Allting går och det som inte går, det går det också.”

Med de orden fostrade min mamma mig och mina syskon. Med de orden har jag fostrat min dotter. Att veta att ”Allting går och det som inte går, det går det också” är en gåva när man skall ta sig framåt i livet.

20

Betydelsefulla möten i idrotten

Mitt största idrottsögonblick ANNE-LEE MELLSTRÖM HADE precis avslutat sitt föredrag ”En liten flicka i en idrottsstjärnas kropp” i Fryshuset, Stockholm. Åhörarna, som var representanter från i stort sett samtliga basketklubbar i Sverige, var helt tagna av denna berättelse. Man var förstummad, gripen och ledsen. Föreläsningen handlade om Anne-Lees barndom och starten på hennes idrottskarriär i Sätila.

Den handlade om hur hon satsade på sin idrott samtidigt som hon levde i en familj med missbruk. Den handlade om hur Anne-Lee försökte överleva detta och hur hon fick kraft för att nå stjärnorna.

Vi trodde alla att föreläsningen var slut när Anne-Lee plötsligt fortsatte att prata. Hon ville berätta ytterligare något för oss. Vi förstod snabbt att det var något utanför det hon planerat att säga. Hon berättade om när hon bestämde sig för att gå ut offentligt med sin historia om sin barndom och bakgrund. Hon sa att denna information varit ett stort intresse för medierna. Efter offentliggörandet hade hon fått ett brev från en gammal basketkompis. Nu ville Anne-Lee tacka denne person som skrev brevet, för han fanns i lokalen. Hon sa: ”Håkan, jag vill att du kommer fram till mig på scenen.”

Jag, Håkan Andersson, blev basketfostrad i Sätila Basket, i samma klubb som Anne-Lee. Jag var en av dem som blev besviken när Anne-Lee lämnade Sätila Basket för Solna i början av 80-talet. Hon var 19 år, själv var jag 22. Vi tyckte att hon hade uppträtt märkligt en längre tid och droppen var övergången till Solna. Vi kom över det, men det är klart att vi tyckte det var konstigt när hon bröt från vårt lilla samhälle och flyttade ända till Stockholm. 22 år senare, när jag läste Aftonbladet, var Anne-Lee på förstasidan och mittuppslaget. Jag läste om hennes rädsla för att pappan skulle vara full när hon kom hem från träningen, om ”flykten” till Stockholm och om hur hon till sist fann sig själv.

Då förstod jag allt.

21

Betydelsefulla möten i idrotten

Jag, som i vanliga fall har svårt att skriva, satte mig ned och skrev ett brev.

Kanske var det två tankar som fick mig till detta. Dels ville jag att Anne-Lee skulle förstå att vi nu förstår henne. Jag ville också tacka henne för att hon gick ut offentligt med detta, då hon gjorde det möjligt att hjälpa andra barn som är i samma sits hon varit i. Jag skickade brevet och fick snabbt ett brev tillbaka och jag kände att jag fått en ny vän, härligt!

När jag gick fram till scenen inför mängder av basketfolk, från hela Sverige, mottog jag en kram från Anne-Lee och applåder från åskådarna. Jag kände då och känner nu: Mitt största idrottsögonblick!

HÅKAN ANDERSSON 48 ÅR, FASTIGHETSMÄKLARE, SKENE

22

Betydelsefulla möten i idrotten

Att ge upp? Det fanns bara inte!

DET VAR CANCER. Jag hade fått en tumör som satt på bröstbenet. Först var det svårt att ta in, men efter en stund blev jag livrädd. Jag var 18 år och tusentals mil hemifrån. Skulle jag dö nu? Jag hade rest till Kalifornien för att jobba som au pair och jag hade trivts som fisken i vattnet. Eftersom jag är den sortens person som alltid haft myror i kroppen använde jag mycket av min lediga tid till att idrotta. Under regniga dagar hängde jag på det lokala gymmet och när det var sol sprang jag uppe i bergen.

Andningsproblemen hade kommit smygande och därför tog jag det inte på tillräckligt stort allvar. Jag trodde det var av astma, tog medicin och fortsatte springa. Men så kom kvällen när jag nästan inte kunde andas alls längre. Morgonen efter åkte jag akut till sjukhuset. Läkarna tog prov efter prov och de trodde också det var astma. Till sist blev jag röntgad. En stund senare kom en läkare och sa: ”Du ska till operation omedelbart.”

Efteråt fick jag veta att jag skulle klara mig, men att jag aldrig mer skulle kunna idrotta så som jag alltid gjort förut. Lungorna och hjärtat var skadade. I fortsättningen skulle jag vara en person som orkade väldigt, väldigt lite. Det beskedet var nästan lika chockerande som cancern. Jag, som hade spelat fotboll under hela min ungdom och rört mig i löpspåret eller på cykeln på träningslediga dagar. Hur skulle jag klara av att inte orka? Jag nickade till läkaren, men avslöjade inte mina innersta tankar. Jag kan visst, tänkte jag. Aldrig att jag låter det stanna vid det här!

Jag reste hem till Sverige och påbörjade den långa vägen tillbaka. Tillbaka till det liv som jag ville leva. Det var en svår och tålamodskrävande väg. Kanske mest för att jag inte fick träna som jag ville under behandlingstiden. Myrorna i kroppen krävde ju mer än vad kroppen tålde. En gång spelade jag fotboll och kunde inte låta bli att ta ut svängarna.

23

Betydelsefulla möten i idrotten

Det slutade med att jag hamnade på sjukhus med en allvarlig typ av lunginflammation som aidssjuka brukar få. Men jag gav aldrig upp. Ett och ett halvt år senare flyttade jag till Luleå, började plugga till civilingenjör och hittade snabbt ett lokalt gym. Behandlingstiden var äntligen över och jag kunde träna gympa, BodyPump och spinning med liv och lust. Jag var där ofta och efter bara några månader kom en kvinna fram till mig. Det var Susanne Lidgren, som var gruppträningsansvarig på gymmet. Hon hade lagt märke till min entusiasm och frågade om jag ville bli instruktör.

Hon frågade mig! Jag, som hade haft cancer och aldrig skulle kunna idrotta på allvar mer. Nu jäklar har jag min chans, tänkte jag. Nu ger jag långnäsa åt hela läkarkåren i USA! Jag hade fått det slutliga beviset på att jag kunde fixa det som jag tänkt. Jag tackade ja till Susannes erbjudande och fick gå en gympautbildning.

Först gjorde jag det mest av nyfikenhet. Men sen dess har det bara rullat på, utbildningarna har blivit fler och idag jobbar jag som instruktör i BodyPump, BodyCombat, gympa, spinning och spinpump. Susannes tro på att jag skulle klara av det gav mig en viktig pusselbit och mitt liv har börjat om på nytt.

Såklart jag kan!

ELIN ATLEBOND 24 ÅR, STUDENT/GRUPPTRÄNINGSINSTRUKTÖR, LULEÅ

24

Betydelsefulla möten i idrotten

Han tog ansvar för mina resultat FÖRSTA GÅNGEN JAG träffade Wolfgang Pichler trodde jag att han var galen. Det var våren 1995 och vi skulle ha vårt första träningsläger tillsammans. Jag kan lova att det var mycket jag ifrågasatte under den där veckan.

När han pratade om träning så var det väldigt, väldigt mycket av allting.

Mycket mer än vad jag och de andra i skidskyttelandslaget var vana vid. Jag var minst sagt skeptisk när veckan var över och det var dags för att utvärdera.

Han började med att berömma oss för att vi hade varit duktiga och det var ju trevligt att höra. Men det var det han sa sen som fick mig att fullständigt ändra uppfattning om honom. ”Om ni gör som jag säger nu så tar jag ansvar för era resultat”, sa han.

HAN SKREK ETT NAMN JAG VISSTE JAG SKULLE KLARA OM JAG GAV JÄRNET

Jag hade aldrig hört något liknande. Han trodde verkligen på det han gjorde och det gjorde att jag trodde på honom och på hans träningsmetoder. Tidigare hade jag varit väldigt osäker på om jag gjorde rätt. Jag hade försökt se hur norskorna, fransyskorna och tyskorna bar sig åt, eftersom de var så bra. Men det hade bara gjort mig mer osäker.

Med Wolfgang blev det något helt annat. Han kunde allt om skidskytte. Och han överförde all sin kunskap på oss åkare. Varje detalj, varje träningspass var exakt planerad. Ingenting gjordes på en höft. Han lärde mig massor av detaljer som jag inte hade tänkt så noga på förut.

25

Betydelsefulla möten i idrotten

En del förvånansvärt alldagliga, som att man alltid snabbt ska byta till torra kläder efter ett lopp, för att inte bli sjuk. Och han upprepade ständigt klockrena visdomsord som ”Din kropp är ditt kapital”. Jag litade på honom till hundra procent. Inte minst för att jag visste att han var lika intresserad av min framgång som jag själv var. Hans entusiasm var omöjlig att inte bli smittad av.

Till och med när han lurade mig hade det positiv effekt. Jag minns till exempel ett av loppen vid olympiska spelen i Salt Lake City 2002. Jag låg femma efter sista skjutningen. Det var ganska långt upp till bronsmedaljen. En av tjejerna som låg före mig skulle jag i normala fall inte hinna ikapp. Det visste Wolfgang.

Men han visste tydligen också att jag inte visste vilka som låg före mig. Han skrek ut ett annat namn åt mig när jag passerade i spåret. Ett namn som jag visste att jag kunde klara om jag gav järnet. Jag tog ut det sista jag hade och fixade bronsmedaljen, med någon sekunds marginal. Hade han i det läget ropat ut rätt namn, är det inte säkert att jag hade klarat det.

MAGDALENA FORSBERG 41 ÅR, EGEN FÖRETAGARE, BERGEFORSEN

26

Betydelsefulla möten i idrotten

Från mörker till ljus MIN FÖRSTA KÄNSLA när jag låg på asfalten efter olyckan var att jag skulle dö. Jag hade kraschat med moppen och all känsel var borta från bröstet och ner. Senare när jag blivit opererad på Umeå universitetssjukhus gav läkaren beskedet att jag aldrig mer skulle kunna gå. Allting var ett enda mörker.

Jag var 14 år och spelade ishockey och fotboll i IFK Luleå. Hockeygrabbarna kom och hälsade på i samband med en bortamatch mot Björklöven. Mina bästa kompisar Mikael Jonsson och Tomas Edlund fortsatte besöka mig under många dagar på lasarettet. Det var en ljuspunkt, men när jag själv senare kom och hälsade på hockeylaget vid ett träningspass var det inte roligt. Plötsligt blev det så tydligt att jag aldrig skulle kunna spela hockey igen. Stämningen kändes spänd. Varken jag eller mina idrottskompisar visste hur vi skulle hantera situationen. Jag klarade helt enkelt inte av att umgås med mina idrottsvänner i idrottsmiljö.

TACK VARE HONOM FICK JAG DET SJÄLVFÖRTROENDE JAG SAKNAT INNAN

Jag kände mig inte normal längre. Men jag hade i alla fall hjälp av min bror Ulf med sjukgymnastiken. Han slet många timmar med mig och mina ben som var spastiska och jobbiga att hantera. Med tiden fick jag tillbaka rörligheten i armarna och fingrarna och började spela bordtennis hemma i garaget. I början tappade jag ofta racketen, men det var ändå en skön känsla att kunna utöva en sport med kompisarna. Livslusten kom smygande tillbaka och två år efter olyckan reste jag till ett rekryteringsläger för handikappade på Hasseludden utanför Stockholm.

27

Betydelsefulla möten i idrotten

Där träffade jag andra handikappade ungdomar som jag kunde utbyta erfarenheter med. Det fick mig att känna mig normal igen. Rekryteringslägrets ägare, Karsten Inde, fick mig att inse att idrotten och livet inte var slut för mig. Jag fick lära mig bågskytte, att köra rullstol, att spela bordtennis och att simma med bara armarna.

Tack vare Karsten Inde fick jag det självförtroende jag saknat innan. Jag började se möjligheterna. Hemma i Luleå hade jag till exempel en granne, Lena Revholm, som var simtränare i en handikappförening. Jag började träna för henne och ett par år senare satte jag fyra svenska rekord i simning. Jag blev också landslagsman i bordtennis och fick tävla i VM, EM och OS. Min bror Ulf, Karsten Inde och Lena Revholm hade tagit mig tillbaka från mörkret och gjort mig till det jag alltid ville vara. En idrottsman. Idrotten kommer alltid vara en del av mig. 2005 gjorde jag en kort comeback i bordtennislandslaget, efter 22 års uppehåll. Idag tränar och sparrar jag några handikappade killar och tjejer i rullstolstennis och bordtennis på min fritid. Och jag har en son, som spelar ishockey.

OVE BRÄNNHOLM 49 ÅR, REGISTRERINGSASSISTENT, LULEÅ

28

Betydelsefulla möten i idrotten

Kan han - kan jag 1971, NÄR JAG var 25 år, stod jag i valet och kvalet om jag skulle lägga av med löpning. Jag hade just tagit examen från GIH (Gymnastik- och Idrottshögskolan) och blivit erbjuden en tjänst som gymnastiklärare. Jag höll vid den tiden hyfsad europeisk klass och var ganska nöjd med det. Jag hade inga ambitioner att bli bäst i världen och tränade på en ganska allmän nivå, utan professionell inställning. Men just det året hölls europamästerskapen i friidrott i Helsingfors.

Jag var där för att tävla på 3000 meter hinder, men det jag åstadkom där kom egentligen helt i skymundan, jämfört med vad jag fick uppleva från sidan av banan. Finland hade lagom till mästerskapet på hemmaplan fått fram en storlöpare, Juha Väätäinen. Han var enormt populär. Det räckte med att han kom in på banan och värmde upp med några stregringslopp, för att publiken skulle bli helt vild. När han sedan dessutom gick och vann både 5 000 och 10 000 meter var det som om hela stadion kokade över till följd av publikens jubel.

JAF FICK FÖRSTÅELSE FÖR VAD SOM KRÄVDES FÖR ATT TA DET SISTA STEGET UPP I VÄRLDSTOPPEN

Det var egentligen en fullkomligt obeskrivlig upplevelse, men för mig var den också avgörande. Jag hade tävlat mot Juha Väätäinen ett antal gånger genom åren och han hade väl varit bra, men inte så märkvärdig. Man kan säga att det var kombinationen av hans plötsliga framgångar och av den fantastiska inramningen på Olympiastadion i Helsingfors, som fick mig att tänka om när det gällde min egen löparkarriär.

29

Betydelsefulla möten i idrotten

För om Juha Väätäinen kunde borde ju också jag kunna. Inte långt senare tog jag därför kontakt med honom för att fråga om hur han hade burit sig åt för att bli så bra. Och Juha var inte snarstucken. Han bjöd ner mig till Spanien, där han höll till och jag fick träna tillsammans med honom under en period.

Och det var tufft. Han hade blivit enormt löpstark jämfört med bara några år tidigare. Men genom honom lärde jag mig det jag hade kommit dit för. Jag fick förståelse för vad som krävdes för att ta det där sista steget upp i världstoppen.

Egentligen var det ganska enkelt. Grundregeln var att ju mer man sprang, desto bättre blev man. Det fanns inga genvägar. Kanske låter det hårt och enformigt, men jag märkte att det faktiskt blev roligare att hålla på med löpning när jag väl hade bestämt mig för att ta det på allvar. Tävlingarna blev mer stämningsfyllda också för mig och jag är tacksam för att jag har fått uppleva den sidan av löpningen. Och jag har all anledning att tacka Juha Väätäinen för att han befann sig och gjorde rätt saker på rätt plats vid rätt tillfälle. Utan hans och Helsingforspublikens påverkan hade jag förmodligen aldrig slagit några världsrekord, eller tagit det där OS-guldet.

ANDERS GÄRDERUD 62 ÅR, GYMNASTIKDIREKTÖR, LIDINGÖ

30

Betydelsefulla möten i idrotten

Jag levde varje sekund REDAN I BARNDOMEN var jag en blyg flicka. Jag kom från ett hem där det inte pratades särskilt mycket och jag hade svårt att ta för mig. Tyvärr tog jag med mig det här beteendet in i vuxen ålder. Det hjälpte inte ens att jag var tillräckligt bra på slalom för att kvalificera mig till det alpina landslaget. Jag fick ofta beröm när jag åkte bra på träning och fick höra att jag hade mer talang än den blivande superstjärnan Pernilla Wiberg (vi är jämnåriga). Trots det klarade jag inte av att ta åt mig av berömmen, för det skulle ha känts för fräckt om jag hade gjort det.

Senare drabbades jag av en enorm prestationsångest, som verkade omöjlig att ta sig ur. På världscuptävlingarna var jag alltid rädd för att köra dåligt. Ibland gick det så långt att jag körde av slalombanan, fast jag egentligen hade full kontroll. Det var som ett nattsvart mörker. Jag deltog i ett landslag, men kunde inte förstå vad jag hade där att göra. Kamratskapet var bra, men tävlingsmomentet var pest.

Det var först framåt våren, när världscupen var slut, som jag åkte som bäst.

Då var jag avslappnad. Men 1991, vid VM i Saalbach, hände något som fick mig att höja blicken. En annan åkare i laget, Johan Wallner, som också haft problem med tävlingsnerverna, tog överraskande brons i storslalom.

Han hade fått mental rådgivning av beteendevetare Ingvar Bengtsson. Jag blev nyfiken och när Ingvar Bengtsson dök upp på ett träningsläger passade jag på att fråga om han kunde hjälpa mig också. ”Vad vill du ha hjälp med då?”, frågade han. ”Allt”, svarade jag.

31

Betydelsefulla möten i idrotten

Jag var väl lite naiv och trodde att det skulle räcka med att trycka på en knapp, så skulle jag bli ”förlöst”. Men så fungerade det inte. Det krävdes ett evigt ”tragglande”.

Ingvar såg till hela människan och inte bara till slalomåkaren Ylva Nowén.

Han rörde vid de personliga känslorna och såg till att jag letade i mitt minne efter positiva platser och känslor.

När jag berättade att jag åkte bra på våren, sa han att jag skulle ”hämta hem” den känslan även när det verkligen gällde. Alla destruktiva tankar skulle jag lära mig att tänka bort - jag skulle sluta bry mig om ifall det var dåligt väder, om tävlingsbanan var illa stakad eller uselt preparerad. De yttre förutsättningarna spelade ingen roll, menade Ingvar. Det som spelade roll var de inre förutsättningarna, för dem kunde jag påverka.

Det här var förstås omvälvande för mig och det tog lång tid innan jag kunde ta till mig det hade han sagt. Jag övade gång på gång att tänka positivt och misslyckades i flera år. Men till slut lossnade det. Inför säsongen 1997/98 var jag äntligen mogen att ta ansvar för min mentala träning. Jag påminde mig nästan varje kväll, under hela sommaren och hösten, om bra tävlingar jag gjort och hur jag hade mått då. Sen när säsongen började märkte jag hur det gick snabbare och snabbare att ”hämta hem” den där glada, lugna känslan inför ett åk.

Så kom plötsligt den där dagen, då jag stod i startfållan i Val D’isère, och en känsla som jag aldrig förut känt vid tävling infann sig. Det var snöstorm i backen och landslagets massör sa att jag skulle försöka att inte tänka på det.

Men det behövdes inte, för snöstormen bekom mig inte. Jag var så nöjd och glad och kände att jag just då levde varje sekund av livet. Jag kastade mig ut i pisten och vann min första världscupseger. Efteråt bubblade jag av lycka, även om jag inte visade det så mycket utåt. Jag var ju trots allt fortfarande ganska blyg.

32

Betydelsefulla möten i idrotten

Men känslan behöll jag till nästa tävling och det slutade med att jag vann fyra världscuptävlingar i följd och tog hem hela slalomcupen det året. Sen när massmedia fick upp ögonen för mig, kom anspänningen tillbaka och jag vann ingenting mer.

Men tack vare Ingvar Bengtsson fick jag ändå med mig troféer och goda minnen från mina år i landslaget. Hans briljanta lärdomar har jag också tagit med mig till livet utanför idrotten. Numera sätter jag alltid upp egna mål i det jag gör genom att ha en egen plan som jag kan påverka.

YLVA NOWÉN 38 ÅR, STUDERANDE/EXPERTKOMMENTATOR & MENTAL RÅDGIVARE, FRÖSÖN

33

SPEGELINTERVJU Johanna Graf & Jussi Sjöblom ”Vårt lag är alltid toppat - alla spelar på toppen av sin förmåga”

SPEGELINTERVJU johanna & jussi

En skön idrottsfilosofi MATCHEN STOD OCH vägde. Det var inte många minuter kvar. Varje passning, varje dragning, varje beslut kunde vara avgörande för utgången. Då var det en av fotbollspapporna som inte längre kunde stå stilla. Han närmade sig pojklagets tränare och bad att få tala med honom. Fotbollspappan ansåg att tränaren borde toppa laget i slutminuterna, innan det var för sent. Tränaren Jussi Sjöblom svarade på sin lugna, milda tornedalsdialekt: ”Vårt lag är alltid toppat. Alla spelar på toppen av sin förmåga.”

Få saker är så plågsamt bra som att få sina fördomar förintade. Vi sitter på Johanna Grafs kontor, fyra våningar upp i Solna Stadshus. Det är stort, luftigt och har fönster åt två håll. Jag frågar henne inte, men enligt de papper jag har ska Johanna vara 46 år. Det är svårt att tro. Hon ser yngre ut och är ljuslockig, smal och vacker. Hon är som tagen ur en amerikansk advokatserie, tänker jag.

En sån där lyckad, frisk människa, med välbetalt, tjusigt jobb, prydligt hem och söta barn som är duktiga i skolan. En elitmänniska kort och gott. Men när hon börjar sin berättelse förstör hon genast intrycket, till det bättre. Hon berättar om Jussi Sjöblom. Den där tornedalingen som ansvarade för AIK:s P-89:or i fotboll, från knatteåldern till de var 11-12 år. Det glittrar i de pigga ögonen när hon nämner honom och att hennes son spelade i laget. ”Jag var egentligen väldigt tveksam till att låta honom spela i AIK. Jag hade hört allt det där om för tidig elitsatsning och sånt.”

Från början var det lite så. De fick en tränare som gärna toppade laget och favoriserade sin egen duktiga son. Det var många passningar som skulle slås till honom. Det var lite som låten ’Långa bollar på Bengt’.” Johanna Graf är i grunden fritidspedagog. Hon både kan mycket om och engageras av allt som har med barns utveckling att göra.

35

SPEGELINTERVJU johanna & jussi

Därför la hon snabbt märke till vad som var bra och vad som var dåligt med idrotten. Med ”Långa bollar på Bengt”-tränaren blev det inte så bra. Annat blev det när Jussi Sjöblom klev in som tränare. ”Han hade en skön idrottsfilosofi. Han lät alla spela mycket och var noga med hur spelarna behandlade varandra. De fick lära sig att bara skrika positiva saker till varandra och att alltid stötta varandra. Till och med vi föräldrar fick lära oss hur vi skulle bete oss. Vi skulle till exempel aldrig fråga barnen ”hur gick det?” efter en match, utan istället skulle vi fråga ”hade ni kul?” Och det behövdes verkligen. Jag menar, i den fotbollskultur som råder finns det ju föräldrar som skriker ”har du mens eller?” till 9-åriga killar på planen.”

Glittret blir kvar i Johannas ögon så länge vi talar om Jussi Sjöblom och hans speciella filosofi. Men när P-89:orna blev 11-12 år splittrades laget delvis. Nya förmågor värvades från olika delar av Stockholm. Det var stora talanger som klubben hade förhoppningar på. Ett A- och B-lag skapades och de flesta i Jussis gäng hamnade i det förväntat sämre laget. ”Jussi försvann i samma veva, men det han hade lärt killarna hade de nytta av.

De var samspelta, bra på att kämpa och tog hand om varandra. De hade kul.

De fortsatte att prata med varandra och om någon trillade och slog sig så var de andra spelarna alltid framme och kollade hur det gick. Och de vann faktiskt mycket mer än det där andra, bättre laget gjorde!”

Det Johanna till sin glädje fick se, var vad en annorlunda syn på barn och träning kan göra i resultatväg. Vi pratar en bra stund om det. Om hennes son Simon som inte platsade i det ”bästa” pojk- och ungdomslaget för att han var sent utvecklad och liten i växten. Och om hur alltför många tränare och klubbstyrelser stirrar sig blinda på tidiga elitsatsningar och på de spelare som råkar vara bra just när de är tolv år. Lugnt och metodiskt, ja nästan i tysthet, bevisade Jussi Sjöblom att det motsatta tänkandet egentligen var bättre.

36

SPEGELINTERVJU johanna & jussi

Att allt är möjligt om barnen lär sig att kämpa, både för sig själva och för varandra. Och om alla bara får chans att spela på toppen av sin förmåga.

JOHANNA GRAF 46 ÅR, OPPOSITIONSRÅD, SOLNA

37

�

De fick lära sig skrika positiva saker och alltid stÜtta varandra.

38

�

Det roligaste som finns är ju att spela.

SPEGELINTERVJU jussi & johanna

Vi går laget runt JODÅ, JUSSI SJÖBLOM, minns vad han brukade säga till alltför ivriga föräldrar. För det var inte bara en gång det kom fotbollspappor som ville toppa laget.

Men Jussi föll aldrig till föga för trycket. ”Jag hade ett ansvar som alla vuxna egentligen har. Vi måste tänka på vad vi fostrar våra barn till att bli.”

Skägget har gråa strimmor. Hans hållning är anspråkslös och han är definitivt inte de stora gesternas man. När Jussi ler, ler han försiktigt och ur hans ögon strålar intensiv visdom. Han är speciallärare och elevombudsman på Råsunda skola i Solna, bokstavligt talat ett stenkast från den väldiga nationalarenan Råsunda. Arenan liksom väller in över skolan och stora delar av stadsdelen.

Att påstå att Jussi var rätt man på rätt plats när han tränade P89:orna är ett grovt ’understatement’. ”Min filosofi är att laget alltid är toppat. Sen tycker jag det är viktigt att alla får spela på alla platser, så jag lät laget ’gå runt’. På så vis fick alla spela forward, mittfältare, back och även målvakt. Det gör att spelarna får erfarenhet av hur det är att spela på olika positioner. En forward får förståelse för hur en back agerar. En målvakt lär sig att behandla bollen bättre med fötterna.”

Det låter magiskt enkelt när Jussi förklarar sin idrottsfilosofi och jag undrar var han har fått allt ifrån. När vi talar med varandra sitter vi i ett avskilt rum på skolan och Jussi pekar på en bokhylla vid ena väggen och berättar att han finns med i en av idrottsböckerna. Jag drar fram boken. Det är en tjock idrottsårsbok från 1972 och vi bläddrar tillsammans fram en sida med ett fotografi på två bandyspelare i närkamp. Den ena presenteras som ”Juhani Sjöblom”.

Han är omkring 20 år och spelar allsvenskt kval för Haparanda. Haparanda? Är inte det världens machokultur vi pratar om här?

40

SPEGELINTERVJU jussi & johanna

Jag tänker på filmen ”Jägarna” och hårdföra män i keps, svartrutiga skjortor, som hyser knappt inhägnade gläfsande varghundar på tomten. Väldigt långt ifrån Jussis milda framtoning. Men jo, visst stämmer det att det var tufft på idrottsarenorna i Haparanda. Själv hade Jussi turen att vara tillräckligt bra i flera idrotter på rätt plats i rätt tid. Men någon karaktär ur ”Jägarna”, det har han aldrig varit. ”Jag ville gå på Konstfack och när jag blev värvad av Hammarbys bandylag i mitten på 70-talet såg jag min chans. Jag läste till teckningslärare på Konstfack och hade väl först tänkt att jag kanske skulle stanna i Stockholm i tio år eller så, men jag är visst kvar än”, säger Jussi och ler försiktigt igen.

Egentligen borde jag kanske fråga varför han blev kvar. Om han träffade någon, bildade familj och så. Men jag glömmer det, för jag vill veta hur en elitbandyspelare från Haparanda som går på Konstfack blir en speciallärare, elevombudsman och betydelsefull fotbollstränare som låter alla spela. Till slut ger han ifrån sig en avgörande pusselbit till sin speciella inre karaktär. ”Jag kan inte minnas att jag någonsin mådde dåligt av att förlora. Det hände ibland att jag kom på mig själv med att applådera när motståndarlaget gjorde mål, eller en snygg prestation på planen.”

Här någonstans börjar det närma sig. Jussi är noga med att påpeka att idrott alltid innehåller ett visst mått av utslagning. Det kommer man inte ifrån. Men att elitsatsa, toppa och bänka tolvåriga spelare ser han ingen som helst mening med. Blicken har blivit intensivare och han gestikulerar lite med ena armen och handen. ”Fotboll för barn handlar om att utveckla individen i ett kollektiv. Vi vet inte vilka som kommer att bli elitspelare. Vi tror oss veta, men vi har ingen aning.

Det stora problemet med tidig elitsatsning är att barnen tappar känslan av att vara en del i kollektivet, vilket gör att de riskerar att tappa samma viktiga känsla för samhället som sådant.

41

SPEGELINTERVJU jussi & johanna

Den som tränar en grupp barn eller ungdomar har inte bara ett idrottsansvar utan också ett socialt ansvar.”

Det är så långt ifrån en råbarkad ”jägare” från Tornedalen man kan komma, och lika långt ifrån en elitsatsande klubbdirektör, tränare eller förälder. Jussi bekräftar att hans ”B-lag” lyckades bättre på fotbollsplanen än det hopvärvade talangstinna förstalaget. ”Det är inte så konstigt. De kände varandra och var trygga. Sånt har stor betydelse. Det gjorde att de kämpade mer.”

Det verkar uppenbart att det var Jussi som lade grunden till P-89:ornas framgångar. Det var han som lärde dem att kämpa och se möjligheterna. Han säger inte så mycket själv om det. Han förhåller sig anspråkslöst. Istället sammanfattar han sin filosofi med två meningar, så att inget mer egentligen behöver sägas: ”Får man inte spela tröttnar man. Det roligaste som finns är att spela.”

JUSSI SJÖBLOM 55 ÅR, LÄRARE, MÄRSTA

42

�

Vi vet inte vilka som blir elitspelare - vi har ingen aning.

kapitel2

STOLTHET

Betydelsefulla möten i idrotten

Han såg mig Livet var turbulent och jag skulle gå min första amatörmatch i boxning. Naturligtvis borde jag vara fokuserad. I boxning måste man vara skärpt, annars är det kört. Annars kan man lika gärna strunta i att gå upp i ringen. Men jag kunde inte hjälpa det. De ofrivilliga tankarna gnagde envist runt inuti huvudet.

Borde jag plugga? Eller borde jag ta ett vanligt jobb istället? Vilket var bäst nu?

Vilket var bäst för framtiden? Givetvis blandades detta upp en massa andra, ännu mer privata funderingar, som mer och mer grumlade mitt fokus. Dessutom hade jag en lång resa framför mig bara för att komma till tävlingarna.

Sex timmar i en bil mellan Smedjebacken och Sundsvall, med nerverna på helspänn och en massa ovidkommande grubbel i bagaget. Jag var den enda boxaren som skulle tävla för BK Swing. Hur skulle jag klara av att gå upp i en boxningsring under de här omständigheterna? Det skulle gå alldeles utmärkt visade det sig. Bakom ratten på vägen till Sundsvall satt min tränare Stig ”Stickan” Persson.

HAN TOG ALL MIN ORO PÅ ALLVAR OCH VIFTADE INTE BORT NÅGOT JAG SA

Han hade tagit sin privata bil för att skjutsa mig hela vägen. De blev ingen tyst och spänd resa. Vi pratade konstant. Jag tror inte att ett enda ämne lämnades odiskuterat. Jag öppnade mig för honom. Inte bara om min nervositet inför matchen, utan om mina grubblerier kring arbete och utbildning. Han tog all min oro på allvar och aldrig hände det att han viftade bort någonting av det jag sa.

45

Betydelsefulla möten i idrotten

Hans närvaro på den där resan lugnade ner mig och fick mig att känna mig trygg. Det är det som är det lustiga med ”Stickan”. Man kan sitta och prata med honom i timmar, men det känns aldrig krystat eller påtvingat och man får alltid ett gott råd eller två. Hans styrka ligger i finurligheten, hans sociala natur, humorn, kunnigheten och framförallt hans förmåga att se något gott i varje människa.

Jag minns första gången jag tränade för honom. Han var otroligt noggrann. En nybörjare skulle känna sig välkommen och bekväm i gruppen. Han anpassade varje övning och förklaringssätt efter individen. Han släppte inte in någon i ringen om han inte var säker på att personen skulle klara av det.

Stickan var och är en trygghet. En som man kan prata med, oavsett om det gäller boxning eller helt privata grubblerier. Han är enormt viktig för många ungdomar i Smedjebacken. Mig gav han det självförtroende som jag saknade innan. Han plockade fram positiva sidor hos mig. Saker som jag var bra på utan att veta om det. Numera vågar jag tro på mig själv. Jag vet att jag klarar av saker och ting bara jag kämpar.

Stickan såg mig som boxare, men framförallt som människa. Detta är en av de absolut viktigaste egenskaperna hos en ledare. Och matchen i Sundsvall? Ja, den vann jag, trots att både jag och ”Stickan” var nervösa.

ELIN JAKOBSSON 24 ÅR, TRAVERSFÖRARE, SMEDJEBACKEN

46

Betydelsefulla möten i idrotten

Om jag kan, så borde du också kunna DET FINNS TVÅ personer som betytt något alldeles extra för mig och min idrottskarriär. När jag var tolv år kunde jag knappt simma alls. Just det året hölls handikapp-VM i Göteborg. På den tiden var det inget stort evenemang och det var bara en lycklig slump att jag fick reda på det. Det föll sig nämligen så att de aktiva sov i en skola intill där jag bodde. Min mamma la märke till den märkliga ansamlingen av handikappade idrottsmän och tog reda på vad som försiggick. Det slutade med att vi gick och tittade på tävlingarna och där fick jag upp ögonen för engelsmannen Peter Hull. Han var simmare och tävlade i klassen för de svårast handikappade. Han var helt outstanding och det trots att han inte hade armar eller ben!

Under resten av mästerskapet hängde jag mycket vid skolan där de höll till. Det var en mycket speciell upplevelse. Som rullstolsbunden hade jag ju prövat lite handikappidrotter tidigare. Lite boccia, luftgevärsskytte och innebandy. Men då hade det inte riktigt varit idrott, utan mer ”deltagarnivå” på arrangemangen. När jag såg VM-deltagarna såg jag riktiga idrottsmän. Det var kort sagt första gången jag såg tävlingsinstinkten hos handikappade. De hade en hjärtlig, men rå attityd och skojade friskt om varandras handikapp. De hoppade på rullstolarnas bakhjul, upp och ner för trapporna. Det kändes som om det inte fanns någonting som de inte skulle klara. Det gick inte att komma längre ifrån att vara ett offer än de var. Men mest imponerad var jag förstås av Peter Hull.

Jag träffade honom och fick prata med honom, han tittade på mig och sa: ”Om jag kan, så borde du också kunna.”

När tävlingarna var slut fick alla deltagare en plakett med en slogan på. Peter Hull gav mig sin plakett och den har jag fortfarande stående i prisskåpet bredvid mina främsta mästerskapsmedaljer från Paralympics och VM.

47

Betydelsefulla möten i idrotten

Två veckor efter handikapp-VM började jag med simning. Det var ingen handikappförening jag gick med i, utan en vanlig simklubb, med en handikappsektion. Och jag fick en tränare som ställde krav direkt. Hon hette Marie Nylander och hon sa redan från början:”här hjälper vi inte någon upp ur bassängen.

Här får man ta sig upp själv.” Det betydde att varje gång man skulle upp ur vattnet, så måste man åtminstone försöka fixa det på egen hand. Det tog mig tre år, men till slut lyckades jag.

Marie var fantastisk. Om hon inte tyckte att jag hade tränat tillräckligt intensivt sa hon: ”nu har du tränat för dåligt, nu får du köra en timme till.” Det gjorde att jag automatiskt körde hårdare under den ordinarie träningstiden.

Marie fortsatte att vara min tränare under resten av karriären och kom att betyda oerhört mycket, inte bara för självförtroendet och idrottsframgångarna, utan också för mitt privata liv. De muskler jag tränade upp när jag lärde mig att ta mig upp ur bassängen själv har jag fortfarande nytta av. Jag kan hoppa upp i en soffa själv och jag kan ta mig in i en bil på egen hand. Och faktum är att jag fortfarande är den ende av de paralympier som tävlar i min klass som kan ta sig upp ur en bassäng utan hjälp. Känslan att kunna göra det är minst lika stor som känslan att vinna VM-guld.

DAVID LEGA 35 ÅR, FÖRELÄSARE GÖTEBORG

48

Betydelsefulla möten i idrotten

Vad är en tävling?

DET ÄR EN sån där härlig vinterkväll och jag och min ”knattegrupp” är på väg att avsluta träningspasset. Vi ska åka ett sista varv på den korta banan och var och en får i uppgift att öva på det vi gått igenom tidigare under kvällen. Vi ska öva lite extra i kväll, för på söndag är det säsongens första tävling och på hemmaplan dessutom.

Sanna är yngst och minst av alla. De andra barnen drar iväg i full fart. Jag åker parallellt med Sanna och imponeras över vilken bra kroppskontroll och koordination hon har trots att hon bara är 5 år. Hon ser så glad och målmedveten ut. Plötsligt säger hon: ”Du, vad är en tävling?”

Jag överraskas av frågan och efter lite funderande över frågans djup, svarar jag: ”Att man kollar vem som kan åka fortast runt det här skidspåret.”

Sanna tittar på mig. Det finns en viss undran i hennes ögon.

Just då kommer vi fram till “stora backen” och hon säger: ”Tror du att jag kan åka utför backen?” ”Vad tror du själv”, säger jag.

Hon tar ett kraftigt staktag och åker iväg. Väl nere tittar hon över axeln och säger med eftertryck: ”Men vad fort det gick!” Och sen tillägger hon: ”Varför ska man kolla vem som kan åka fortast?”

Nu känner jag att Sanna vill veta något väldigt viktigt. Samtidigt som jag säger något helt obegripligt, söker jag efter ett bra svar. Jag upptäcker att jag har svårt att hitta en bra formulering, men efter en stund blir ändå svaret: ”Ja, det viktigaste kanske inte är att kolla vem som kan åka fortast utan det är kanske att kolla hur fort man själv kan åka.”

49

Betydelsefulla möten i idrotten

Sanna säger ingenting på ett långt stund. Hon koncentrerar sig istället på sin skidåkning. Vi börjar närma oss målområdet på skidstadion. ”Men varför ska man då tävla över huvudtaget”, frågar hon plötsligt och väldigt bestämt.

Trots att jag själv har idrottat och fungerat som ledare i många år upptäcker jag att jag inte har svar på de enklaste frågorna kring idrottandet, så jag säger: ”Vad tycker du själv?” ”Man kanske kan åka fort”, säger hon och drar på en spurt över mållinjen.

Ivrigt tar hon av sig skidorna och springer ikapp kompisarna och ställer en fråga till hela gruppen. ”Ska ni tävla på söndag?”

Hon får ett jakande svar från de flesta. ”Jag också”, säger hon strålande glad.

Resten av kvällen funderade jag på vad Sanna sagt och vad som kunde ha rört sig i hennes tankar. Jag, som hade tagit för givet att alla vet vad “tävla” innebär. Även 5-åringar. Men är det tävlandet mot andra som är idrottens själ? Är det inte som Sanna sa, känslan av ”att man kan åka fort!” Och att nästa gång kunna känna att man kan åka ännu fortare oavsett hur fort andra åker?

För mig har händelsen inneburit att jag numer, i ännu större utsträckning, fokuserar ledarskapet på den enskilde individens egen utveckling - framför den enskildes utveckling i förhållande till andra. För mig är individens egna utvecklingsmål viktigare än resultatmål i förhållande till andra.

LARS-GUSTAV ERIKSSON 61 ÅR, VERKSAMHETSLEDARE, VILHELMINA

50

Betydelsefulla möten i idrotten

Inte utan min morfar NÄR MIN MORFAR Sivert var ung var han en lovande långdistanslöpare som valde att trappa ner när han fick tre döttrar och ett större familjeansvar.

Men hans intresse och idrottskunnande levde kvar, så när han fick höra att jag, som liten 7-årig parvel, ville börja med brottning blev han glad. ”Det är bra och allsidig träning”, sa han och såg till att jag fick börja på Spårvägens brottningssektion.

Det var ganska långt att åka till träningen och eftersom min mamma inte hade körkort och min pappa ofta var bortrest i jobbet, föll det sig naturligt att morfar skjutsade mig till träningarna. Han var oerhört intresserad och ville verkligen finnas där vid sidan av mattan. Han såg till och med till att jobba nattskift i tunnelbanan för att kunna vara med mig på dagarna. Ibland blev han så engagerad att det blev pinsamt. Han kunde stå och gorma från sidan av mattan så att tränarna till slut fick lov att lugna ner honom. Men hans engagemang smittade också av sig på mig. Jag blev sporrad, inte minst för att han också alltid var så mån om att jag skulle ha roligt. Jag vet att han hade följt med mig med lika stort intresse, oavsett vilken idrott jag hade utövat.

Eftersom morfar förstod sig på idrott kunde han också ge mig många goda råd på vägen. Han var alltid med och förberedde mig inför matcher och såg till att jag inte åt för mycket. Det var han som sa åt mig att jag aldrig skulle banta som många andra brottare gjorde. Han tyckte att jag skulle låta vikten vara och möta de tyngre motståndarna. På det viset utvecklades jag hela tiden. ”Kom ihåg att det är senior som räknas”, sa han många gånger.

Till och med när jag vann junior-VM, sa han så. Det gjorde att jag hela tiden siktade mot nya högre mål. Mål som jag nådde, men som jag aldrig hade nått utan min morfar Sivert.

MARTIN LIDBERG 34 ÅR, VÄRLDSMÄSTARE/EGEN FÖRETAGARE, BANDHAGEN

51

�

Hans engagemang smittade av sig pĂĽ mig.

Betydelsefulla möten i idrotten

Såklart jag kan JAG HADE JUST flyttat till Dalarna, närmare bestämt till Backa i Rättvik. Det var runt jul 1972 och jag hade ett ärende till posten. Där stötte jag på Back-Ulla Gustafsson. Vi stod i varsin kö och började prata med varandra. Back-Ulla var sjukgymnast och arbetade med gruppgymnastik för äldre. Vi hade mötts som hastigast en gång tidigare, på en fortbildningskurs i Mora, så hon visste att jag också var sjukgymnast.

Mitt i samtalet tog hon ett steg över till mig och frågade om jag inte ville börja jobba med gruppgymnastik för äldre. Pensionärsgymnastik, som det kallades, bredde ut sig lavinartat i Sverige vid den här tiden och det fanns ett skriande behov av fler ledare. Jag tänkte efter en kort stund och sen sa jag ”jovisst!” Hade jag klarat av att ha undervisning för yngre skulle jag väl klara av att ha det för äldre. Så jag började arbeta tillsammans med Back-Ulla på ålderdomshem och sjukhus. Vi delade upp undervisningen i tre olika svårighetsgrader.

UTAN ULLA HADE JAG GÅTT MISTE OM MÅNGA GLADA STUNDER

En för de som bara kunde träna sittande, en för de som kunde ställa sig upp och en för de som kunde gå ner på golvet och ta sig upp igen. Meningen med träningen var att man som äldre skulle kunna bibehålla sin rörlighet i vardagen. Ett moment gick till exempel ut på att kunna placera handen mot nacken, för att ha förmåganatt kamma sig själv. Det var också viktigt att träningen skulle innehålla glädje, skratt och mänsklig värme.

53

Betydelsefulla möten i idrotten

Jag kan än idag vara tacksam för att jag hamnade i kön bredvid Back-Ulla, på posten i Rättvik den där dagen. Utan henne hade jag gått miste om många glada stunder. Hon var en oerhört inspirerande person att arbeta tillsammans med. Hon sa aldrig någonsin ”nej, det går inte” om någonting. Istället sa hon ”vi skulle kunna göra så här i stället”, eller ”vad tror du om det här?”.

Back-Ulla är 94 år nu och jag 76. Vi träffas fortfarande och minns allt vi upplevt gemensamt. Och fortfarande skrattar jag varje tisdag mellan 9-11. Då träffar jag alla deltagare i mina egna gymnastikgrupper. Där spirar värmen, glädjen och humorn.

ALICE FRANSSON 76 ÅR, PENSIONÄR/SJUKGYMNAST, STOCKHOLM

54

Betydelsefulla möten i idrotten

Du é ju alldeles fenomenaler NYKLIPPT GRÄSPLAN. KVÄLLSSOL. Bollen kastades för fyrtioåttonde gången i en lätt båge mot min panna, varje träff var en njutning. Jag kunde hålla på hur länge som helst, jag kände mig duktig på detta och Allan sa ju att jag var ”fenomenaler”.

För en liten kille eller tjej som just påbörjat sitt idrottande är detta många gånger avgörande, att få bekräftelse. Det var mitten på 70-talet, jag var i tioårsåldern. Allan var väl omkring sextio, hans egna barn var vuxna, men han hade tagit sig an oss, sex, sju killar och tränade fotboll med oss under en sommar. Vi var inte tillräckligt många för att ha ett eget lag. Några av oss spelade knattefotboll i grannklubben, men vi fick genom detta arrangemang också möjlighet att träna lite fotboll på hemmaplan. Jag har egentligen inga direkta minnen av detta mer än orden ovan. Orden har etsat sig fast och de tjänar som ett bra exempel på vilken betydelse en idrottsledares ord och handlande ofta har.

FÖR ALLAN VAR DET SJÄLVKLART - ALLA SKULLE FÅ MÖJLIGHET ATT IDROTTA Allan var en vänlig, lågmäld och anspråkslös person. Han tränade oss, inte med tanke på att uppnå något resultat eller status utan antagligen för att han tyckte det var roligt och viktigt för oss att få en möjlighet att idrotta. Det har gått många år gått sedan händelsen ovan. Under samtliga år har jag varit aktiv inom idrotten, som spelare i lägre divisioner och senare som ledare och utbildare. Under alla dessa år har jag stött på en mängd ledare och de allra flesta har gett mig något positivt.

55

Betydelsefulla möten i idrotten

Att jag, i så pass stor utsträckning, kommit att ägna mig åt idrott har förstås att göra med just de positiva upplevelser jag fått, både genom Allan, men också senare med en mängd andra ledare. Inte främst i form av resultatmässiga framgångar, utan genom sociala kontakter, kamratskap, upplevelser, bekräftelse, känslan av att träna och utvecklas. Just detta, att som Allan ge bekräftelse, att ge någon känslan av att duga och vara uppskattad, om inte alltid sportsligt så på andra sätt, tror jag är ett av de utmärkande dragen hos de idrottsledare som blir betydelsefulla för oss, inte minst inom barn- och ungdomsidrotten.

Allans motsats, tränare som genom okunnighet eller missriktade ambitioner, kränker och hämmar människor kan dessvärre få lika stor betydelse för dem som drabbas av detta. Lyckligtvis är dessa dock i minoritet i Idrotts-Sverige.

Om Allan kan också sägas att idrottsintresset är genuint. Han har vid det här laget avverkat ett femtiotal Vasalopp och har såväl barn som barnbarn som har nått fotbollseliten, ett av barnbarnen så långt som till Premier League.

ULF JÄRPHAG 43 ÅR, LÄRARE, ÖVERLIDA

56

Betydelsefulla möten i idrotten

Där är ju du!

JAG VAR INGEN när jag växte upp, jag hade ingen identitet och hade heller inte något vidare stöd av mina föräldrar. Jag växte upp i en förort där förutsättningarna inte var så bra. Vid 14-års ålder sa min lärare Martha Hellstrand till mig, ”du ska spela basket!” Hon hämtade mig en kväll och åkte med mig till Hammarby Basket. Jag fick helt plötsligt något att fylla mitt liv med. Hon såg mig!

Efter 15 år i basketens elitserie - Solna och Alvik - och collegespel i USA och efter ytterligare 17 år som amatör, coach och ledare, efter en fantastisk karriär professionellt, efter att ha fått en möjlighet som tog mig bort från sprit, droger och brottsverksamhet sökte jag upp Marthas rektor vid Fredrika Bremerskolan. Jag talade om mitt liv och händelsen för 33 år sedan och han ville att jag skulle komma och berätta den.

Inför alla lärare på skolan, inklusive Martha, som inte kände igen mig till en början, berättade jag min fantastiska historia. Efter tio minuter ställde sig Martha upp och utbrast: ”det är ju Yvonne!” Tårarna rann på oss båda och jag fick äntligen ge tillbaka, äntligen ge henne den uppmärksamhet hon mer än någon annan förtjänade. Efter 30 år, min fröken. Hon såg mig och gav mig min identitet som betydde allt för mig och det fantastiska liv som jag har fått uppleva. Jag är evigt tacksam.

YVONNE SEVERÉN 47 ÅR, SENIOR ACCOUNT MANAGER, TÄBY

57

”

Det betydde allt för mig!

Betydelsefulla möten i idrotten

How does it feel to be a star?

DET VAR DEN konstigaste och mest oväntade fråga jag fått i hela mitt liv.

Men den kanadensiska kvinnan hade ställt frågan på fullaste allvar. Hon undrade hur det kändes att vara en stjärna.

Jag? Rebecca? En helt vanlig idrottstjej från Stockholm, som ägnar fritiden åt en av Sveriges minsta idrotter? Ringette, en sport som liknar ishockey, men med klubbor utan blad och en ring med hål i mitten. I alla dessa år hade vi kämpat. Vi hade tränat i snöstorm och i ösregn. Vi hade spelat matcher i snödrivor. Vi hade bytt om i baracker och duschat i kallvatten. Vi hade blivit utskrattade och hånade. Vi hade själva skrapat isen de sena fredagskvällar efter att vaktmästaren hade gått hem.

När vi anlände till flygplatsen i Kanada i november 2002 vände allt. Där var vi inte längre det okända landslag som vi var hemma i Sverige. Vi skulle delta i ringette-VM, men det var som om vi skulle spela fotbolls-VM i Brasilien, baseboll i USA, eller bordtennis-VM i Kina.

DET VAR SOM OM VI SKULLE SPELA FOTBOLL I BRASILIEN

Utanför flygplatsen stod en limousin och väntade på oss. Nog för att vi visste att Kanada är ringettens hemland, men att det skulle vara så stort som det var hade vi aldrig ens vågat drömma om. Sportsligt gick inte VM som vi tänkt oss. Vi förlorade bronsmatchen mot USA. Det gjorde ont och många led i omklädningsrummet efteråt. Frågan var ju om vi skulle få en sån chans någon mer gång i livet?

59

Betydelsefulla möten i idrotten

Att spela inför 4000 åskådare! Jag har aldrig gråtit så över en förlust som jag gjorde den dagen. Men så kom den där sista dagen på mästerskapet. Dagen då vi svenskar tydligen också förväntades skriva autografer före finalmatchen. Jag trodde att det var ett skämt. Vem ville ha min autograf, jag var ju bara en stor loser med rödgråtna ögon.

Så fel jag hade. Vi satt och skrev i en halvtimme. Kön ville aldrig ta slut. Och det var då jag fick den där frågan som jag aldrig glömmer. ”How does it feel to be a star?”

Du kanske undrar hur det kändes? Jo tack, det känns fortfarande bra.

REBECCA GUSTAFSON 27 ÅR, IDROTTSLÄRARE/HÄLSOPEDAGOG, KISTA

60

Betydelsefulla möten i idrotten

Jag fick min lön UNDER MÅNGA ÅR har jag ägnat mig åt att leda unga människor. Främst som idrottsledare i IFK Hässleholm. Jag minns särskilt en period när jag tillsammans med Stig ”Baksi” Johansson var ungdomsledare för ett 20-tal telningar under flera år. Det var ett riktigt duktigt gäng som erövrade många framstående placeringar i både fotboll och handboll i Skåne. Något år efter framgångarna, när ungdomarna hunnit bli 18 år, flyttade jag till Värmland och vi skiljdes åt.

Tio år senare kallades jag till en sammankomst. Ungdomarna var då omkring 28 år och alla utom en hade hörsammat kallelsen. Det var ett kärt återseende och vid middagen passade jag på att hålla ett tal, för att de skulle veta hur jag kände. ”Idrottsledare brukar ofta klaga på att de bara har utlägg och inga inkomster för sitt många gånger hårda arbete. Det gäller inte mig. När jag, så här tio år efter vårt avslutade idrottssamarbete, ser er framför mig inser jag vilken fantastisk lön jag fått. Ni är alla friska, väluppfostrade, propra, drogfria och har en bra utbildningm bakom er. Ni har en klar uppfattning om vad heder och en god rättsuppfattning betyder. Dessutom vet ni vilka mål som ska gälla för just er i det fortsatta livet. Vi får här en bekräftelse på vad goda föredömen och ett gott kamratskap betyder för unga under sin uppväxt. Tack kära vänner. Jag har fått min lön. Fortsätt på den inslagna vägen.”

Vid slutet av talet var det svårt för mig att hålla tillbaka tårarna. Jag tyckte ju så mycket om dem och var så glad när jag nu insåg vad vi tillsammans hade lyckats med. Plötsligt andades rummet helt andra känslor än vad som tidigare visats. Flera av killar kom fram till mig och Stig “Baksi” Johansson. Någon tog sig för att krama om oss. ”Telningarna” hade till slut också blivit varse vad de lyckats med.

OVE EKMAN 69 ÅR, KOMMUNPOLITIKER, KARLSTAD

61

Betydelsefulla möten i idrotten

Förmåga att fokusera JAG ÄR EN person som är lite rastlös av mig. När jag tränade karate lärde jag mig att för en liten stund koppla bort omvärlden. I början av varje träningspass satt vi alltid och mediterade. Vi blundande och andades lugnt i gruppen. Att sitta ihop och inte säga eller göra någonting kändes tryggt och fritt. Förmågan att fokusera lärde jag mig tillsammans med andra på karaten. Och det har jag med mig än i dag när det blir stressigt på jobbet.

EWELINA TOKARCZYK 31 ÅR, PA-KONSULT, STOCKHOLM

62

Betydelsefulla möten i idrotten

Värt varenda sekund JAHAJA, VAD TYST och tomt det blev. Vilket vakuum. Är det slut nu? Så kändes det när killarna försvann. De som jag hade tränat och fostrat. Killarna som jag hade delat glädje och lidit med. Plötsligt har de gått ut gymnasiet, börjat jobba, studera, och resa ut i världen.

Och jag stod där utan ett lag. Var det verkligen värt allt slit och uppoffrande?

Det började 1994 när killarna gick i lågstadiet. Vi tränade i Brageskolans lilla hall. Sektionen var väldigt ny. Ingen vuxen vid den tiden kunde innebandy, så vi satsade på mer erfarna, äldre, ungdomar som tränare. Det var en bra idé och den håller än idag. Vi har unga tränare som kan sporten och föräldrar som tar på sig lagledaransvar och administration.

Mitt lag – P86 innebandy - bestod av 15 killar. Två år efter starten klev vi in i S:t Erikscupen och fick spela riktiga matcher, 2 x 15 minuter. Matcherna var underhållande. Högt tempo och otroliga bollprestationer blandades med fullständigt urusla inslag. Det var glädje och smärta om vartannat. En viktig iakttagelse som jag gjorde var att den mest strulige spelaren två år senare kunde vara den stora stjärnan. Det var svårt att förstå för den bollbegåvade knatten som sedan blev förbiväxt och omsprungen. Åtminstone innan han insåg att också han måste ligga i för att utvecklas. Någonstans i högstadiet blev det mer allvar. Matcherna blev längre och domarna var utbildade. Motståndarlagen kom i proffsiga träningsoveraller, svor och snusade. Nu gällde det för lagledarna att ingjuta styrka och trygghet. På träningen hade vi nästan alltid roligt. Hormonattackerna ställde till det ibland. Då var det skönt att det fanns lojala föräldrar på plats.

Tiden gick. Sista säsongen i juniorserien var svårast. Vi spelade 3 x 20 minuter och vissa motståndare var otroligt vassa.

63

Betydelsefulla möten i idrotten

Vet du hur det känns att sitta på bänken i 60 matchminuter och försöka coacha ett lag? Det är påfrestande. Du gläds och lider om vartannat och tiden känns oändligt lång. Om en match startar sent på söndagen börjar den mentalt i kroppen redan när man vaknar på morgonen. Man vill ju så gärna att det ska gå bra. Men nu är det slut. Var det verkligen värt det? Många timmar har gått åt under dessa år. Många dagar har jag inte kunnat fixa trädgården, åka till IKEA eller gå på bio.

Våren 2006 avslutades laget. 15 stycken 19-åriga killar och jag, en 52-åring, drog in till stan och hade först en rejäl gokart-kubbning. Därefter åt vi en riktig grabbmiddag på O`Learys. Kött, pommes frites och god öl. Killarna höll tal för mig och jag till dem. De här åren vi hade tillsammans försvinner inte. Det finns en förståelse och ett slags ”godkännande” mellan mig och dem. Under åren har jag fått besvara många udda frågor som killarna inte ställt till sina föräldrar. Å, ja det var värt varenda sekund!

STEFAN HAMBERG 57 ÅR, VD, ENEBYBERG

64

�

Det är mitt jobb att motivera dem.

SPEGELINTERVJU Kerstin Kenving & Mikael Karlsson ”Jag var så stolt - det kändes som om jag kunde erövra världen”

SPEGELINTERVJU kerstin & michael

Såklart du klarar det!

DET VILAR ETT mystiskt skimmer över gymnaster. Det är som om de kommer från ett hemligt, sinnligt land, där vi andra inte har tillträde. Hemligheten de bär på verkar gömma sig någonstans i deras koncentrerade ögon, i deras hållning och omutliga elegans. Det finns ett drag av otillgänglighet hos dem som både förbryllar och lockar. Kerstin Kenving är egentligen inget undantag.

Hon rör sig och dricker te som en stolt liten älva, men hennes berättelse är trots allt en människas. ”Jag var alldeles skakis i benen efter uppvärmningen. Vi hade kört en hård uppvärmning med en massa olika övningar och jag hade inte tränat på åtta år.

Då ville han att jag skulle göra en rondat flickis.”

En rondat flickis är en slags avancerad hjulning med påföljande bakåthandvolt. Det är med andra ord inte samma sak som att efter åtta års uppehåll återuppta fia med knuff. Kerstin hade inte föreställt sig att hon skulle få börja med så svåra övningar redan första passet. Hon hade kommit dit med en kompis, med föresatsen att de i bästa fall kunde göra lite kullerbyttor och enklare hjulningar.

Han som tyckte att Kerstin skulle klara av det var truppgymnastiktränaren Michael Karlsson i Västerås Gymnastikförening. Kerstin beskriver honom som ”jättelång och stor i kroppen” och väldigt beslutsam. Kerstin iddes helt enkelt inte att säga ifrån, fast hon var nervös och egentligen inte vågade. Men hon gjorde i alla fall ett försök, och klarade det galant! ”Jag blev överlycklig. Jag hade ju inte kunnat drömma om att jag fortfarande kunde göra en rondat flickis.”

Kerstin fick göra flera övningar som hon ”inte hade kunnat drömma om” redan under de första träningspassen. Varje gång stod Michael Karlsson, eller

67

SPEGELINTERVJU kerstin & michael

Micke som Kerstin kallar honom, vid kanten av mattan, beredd att ta emot om något skulle gå fel. Till slut ville han att hon skulle göra en riktigt svår övning.

En rondat med påföljande dubbelsalto och till sist en dubbelvolt. ”Micke sa att jag skulle klara det. Jag stod och laddade vid anloppet. Micke tittade mig i ögonen och det var stjärnor i dem. Jag körde övningen och klarade det. Det var sån känsla. Jag var så stolt och det kändes som om jag skulle kunna erövra världen.”

Känslan hon beskriver låter fantastisk, men ändå begriplig. Betyder det att gymnasternas hemliga kod är knäckt? Har det getts tillträde till deras hemliga, sinnliga värld? Nja, det kan ju också betyda att de är mänskliga trots allt.

Kerstin har tränat många, många timmar för att kunna flyga som en älva.

Det är hennes liv, och hennes närmaste vänner är de andra gymnasterna och tränarna. Hon vill inte ha det på något annat sätt. ”Skillnaden som Micke gjorde för mig var att jag efter många år hittade tillbaka till kärnan inom mig och glädjen med gymnastiken. Det är en så ursprunglig del av mig, men jag hade tappat bort den på vägen mot vuxenvärlden.”

Hur mycket bättre kan en känsla av stolthet och lycka sammanfattas? När Kerstin till sist försvinner bort i Västerås folkvimmel efter fikastunden, lyser hennes raka hållning in i det sista genom den omgivande, lunkande folkmassan. Hon märker det nog inte själv. Hon bara finns där.

KERSTIN KENVING 25 ÅR, SJUKSKÖTERSKA, VÄSTERÅS

68

SPEGELINTERVJU michael & kerstin

Det gäller att leka fram prestationerna MICHAEL KARLSSON ÄR inte så våldsamt lång som Kerstin beskrev honom. 1,80 eller kanske 1,85. Men det är klart. Det gäller ju att sätta saker i sitt rätta sammanhang. Bredvid de andra gymnasterna i den lite stökiga hallen i Västerås ser han ut som en enorm alfahanne. Eller som en tjur bland antiloper.

Hade jag sett honom utanför en krog hade jag trott att han var dörrvakten.

Men Micke är allt annat än en bister dörrvakt. Han har ett slags vidöppet ansikte. Han ler nästan pojkaktigt och berättar med sprudlande entusiasm om sina truppgymnaster och om sitt sätt att tänka träning. ”Det man inte tror att man klarar, det klarar man. Det är mitt jobb att motivera dem. De ska kunna se mig i ögonen att jag inte tvivlar. Dessutom är jag ju ett levande exempel på att det går. Jag slår ju själv volter trots att jag väger 100 kilo”.

Det märks att Micke är stolt och lycklig med det han klarar av att göra. Men minst lika stolt är han över de prestationer han lyckas få andra att göra. Men hur blev han sån? Varför blev han inte den där bistre och stöddige dörrvakten som han först såg ut som? Micke berättar liksom i förbigående att han var mobbad under hela grundskoletiden. Något som inte alldeles sällan leder till osund revanschlystnad. Inte minst om man växer till en bjässe på 100 kilo.

Men för den som sitter mittemot Mickes sprudlande och levnadsglada ansikte känns en sådan misantropisk sinnebild fullständigt otänkbar.

Micke berättar om Rolf Eriksson. Rolf Eriksson är en gymnastikikon i Västerås och Mickes stora betydelsefulla möte. Micke hade honom som idrottslärare i skolan och Micke älskade att hoppa och slå volter redan då. Rolf tog därför med honom till den riktiga gymnastikhallen i Västerås. Där fick Micke utlopp för sin hoppglädje och där fick han också äntligen chans att bygga upp en identitet utanför sin plågsamma roll som mobbad.

69

SPEGELINTERVJU michael & kerstin

Först tränade Micke artistisk gymnastik. Det vill säga den typ av gymnastik som vi känner igen från de olympiska spelen. Sen gick han över till truppgymnastik. Så småningom följde han också med Rolf till skolor och hjälpte till med att instruera barnen på idrottslektionerna. Och med tiden utvecklade han alltså sin egen pedagogik. ”Jag vill att alla ska känna samma glädje som jag känner. Att se folk lyckas motiverar mig. Det är samma sak när jag jobbar som körlärare. Det är oerhört stimulerande att se hela processen från de första skutten med bilen, tills de står där med körkortet i handen och hoppar av glädje”.

Men Kerstin då? Varför sa han åt henne att göra så svåra hopp redan de där första dagarna som han tränade henne? ”Jag såg ju på henne att hon skulle klara det, även om hon inte trodde det själv.

Det är ju inte så att jag ber mina gymnaster att göra sånt de uppenbart inte klarar. Det här är en sport som styrs av känslor och då är det viktigt att man känner att man kan klara det. Mitt ansvar är att prata bort deras osäkerhet och att de inte gör sig illa. Det gäller att leka fram prestationerna. För när man mår bra kan man göra vad som helst”.

När samtalet är slut och vi reser oss för att skaka hand, ler Micke finurligt och frågar om jag inte ska slå en volt innan jag går. Jag tänker efter. Jag väger 90 kilo, har problem med hälarna och har säkert inte gjort en volt på 20 år. Men naturligtvis gör jag det. Har Micke sagt att jag klarar det så gör jag det. Det blir till och med en och en halv volt. Jag landar med ansiktet före i en hög med skumgummi och får beröm av nyfikna gymnaster runtomkring. På väg därifrån gör det lite ont ryggen, men det hindrar mig inte från att le samma sprudlande leende som Michael Karlsson. Ett leende som känns i hela kroppen.

MICHAEL KLARLSSON 40 ÅR, KÖRLÄRARE, VÄSTERÅS

70

�

De ska kunna se i mina Ăśgon att jag inte tvivlar.

kapitel3

ENGAGEMANG

Betydelsefulla möten i idrotten

Han fick oss att känna oss viktiga I SKOLAN VAR jag mesig, ett gränsfall till att bli mobbad. Jag var inte bra på någonting. Kunde inte hoppa långt, inte springa fort och jag hade ingen bollkänsla. Men på helgerna och på sommarloven när jag var på Apelgårdens ridläger i Hyssna, ja då kom jag in i den där andra världen. Där hade jag kompisar och jag slutade vara den där mesen som jag var i skolan. När jag var 15 år frågade Oskar, han som drev verksamheten, om jag ville bli lägerledare. Jag sa ja och fick gå en kort kurs för ridlägerledare på Strömsholm.

PLÖTSLIGT BLEV JAG EN SOM VÅGADE TA FÖR SIG

Det förändrade mig som person. Plötsligt blev jag en som vågade ta för sig.

Oskar var kanske inte en god ledare rätt igenom. Gården sköttes inte alltid helt perfekt och han drack lite för mycket ibland. Men han lyckades ändå få oss att känna oss viktiga. På Apelgården kände jag att jag dög och att jag var bra på något. Jag var viktig. Hade jag inte fått bli viktig på Apelgården hade jag nog fortsatt leva ett liv i skymundan. Nu lever jag det liv jag själv valt och jag tänker ofta på Oskar med tacksamhet.

ANNIKA GRUNDBERG 41 ÅR, JOURNALIST, HÖVIKSNÄS

73

Betydelsefulla möten i idrotten

Han lämnar ingen oberörd DET BÖRJADE 1969, då jag som sexåring började träna fotboll. Och liksom som alla andra barn och ungdomar som spelade i Brunnby FF vid den tiden fick jag Claes Svensson som tränare. Claes Svensson var en speciell man som inte lämnade någon i sin omgivning oberörd. Han var oftast glad, men ibland blev han sur eller arg och när man lämnade honom var man själv alltid sur, arg eller på gott humör.

Claes var alltid engagerad och hade ett stort hjärta. Jag tränade under hans ledning ända fram till 1981, då jag gjorde mitt sista år som junior. Det jag minns mest av den tiden var att Claes alltid fanns tillhands om man behövde hjälp och att man alltid kunde hitta honom på idrottsplatsen. När vi for till bortamatcher och inte hade tillräckligt med föräldrar som körde tog Claes två turer fram och tillbaka med sin bil. Flera gånger per säsong bjöd han också på korv och mos på hemvägen.

En episod minns jag särskilt. Vi var på väg till en bortamatch och en kille i laget kom på att hans skor gått sönder på sista träningen. Då tog Claes vägen via sportaffären och köpte ett par nya fotbollsskor ”Klart att pågen ska ha ett par nya kängor”, sa han.

Idag är Claes 76 år. Han har varit Brunnbyvallens vaktmästare sedan slutet på 50-talet och fortfarande tar han sig an nya kullar med knattespelare.

OLLE NILSSON 45 ÅR, VD, NYHAMNSLÄGE

74

Betydelsefulla möten i idrotten

Jag blev trygg i min identitet REDAN NÄR JAG var sex år och höll på med ”plask och lek” ute i Haninge hade jag utmärkt mig som en talangfull simmare. När jag senare tränade två dagar i veckan brukade jag simma från de andra i gruppen med flera längder.

Det hände ofta att jag bad tränaren om att få simma mer, tills de andra hade simmat klart sin sträcka. Det var kul och jag satsade hårt på simningen och fortsatte utvecklas tills jag var ungefär 20 år. Men sen stagnerade jag och det berodde på att jag förutom att vara en talang också var en riktig slarver. Mina träningspass var intensiva och omfattande, men utanför träningen levde jag som vilken omogen kille som helst med dåliga mat- och sovvanor.

På hemvägen från träningen, stannade jag ofta till på någon drive in, där jag köpte menyer med drypande hamburgare och pommes frites. För det mesta åt jag färdiglagat och halvfabrikat, med snabbmakaroner och massor av ketchup.

JAG MINNS INTE ALLS VAD HAN SA - BARA ATT DET LÄT FÖRNUFTIGT Dessutom drack jag minst en liter läsk varje kväll och inte sällan också en öl på det. Och istället för att lägga mig i god tid inför nästa morgons tidiga träningspass, satt jag uppe till två på natten och spelade dataspel; vilket i sin tur gjorde att jag inte orkade äta frukost innan träning. Den livsstilen fungerade ändå till jag var 20 år och nosade på världseliten, men sen tog det stopp. Jag stagnerade. Åren gick och det verkade som om jag aldrig skulle ta det där sista steget som krävdes för att ta medalj på de riktigt stora internationella mästerskapen.

75

Betydelsefulla möten i idrotten

Naturligtvis fanns det människor omkring mig som hade lagt märke till mina dåliga vanor, men jag ville inte riktigt lyssna på dem. Jag var väl lite av en förnekare och kom med dåliga bortförklaringar, som att jag ju ändå tränade så hårt och att det därför inte spelade någon roll vad jag stoppade i mig. Jag blev ofta sjuk och gick hela tiden miste om viktig träning. Men jag kunde inte, eller vägrade att, sätta det i samband med mina dåliga vanor.

Den som till slut ändå lyckades få mig att förstå mitt eget bästa var simlandslagets idrottsfysiolog Magnus Kjellberg. Jag kom i kontakt med honom redan i 15-årsåldern, så han fick arbeta länge med att bryta ner mitt destruktiva motstånd. Men han var envis och gav sig inte. Han var på mig jämt, år efter år, om att jag måste lägga om kosten. Jag tyckte det var jobbigt, men så småningom måste han på något sätt lärt sig hur han skulle säga det till mig. Sakta, men säkert mognade hans ord i mitt huvud och jag började själv ställa mig frågor om hur jag levde och borde leva för att nå världstoppen. Det lustiga är att jag inte alls minns vad Magnus Kjellberg sa. Jag minns bara att det lät förnuftigt och att jag till slut insåg att han hade rätt. Efter det öppnade sig ett nytt universum i ämnet mat- och sovvanor.

Jag gick från att äta 10-12 rätter på två veckor till minst 30. Jag upptäckte en lång rad nya frukter och rotfrukter och förstod plötsligt vitsen med att få i sig olika slags kolhydrater. Och jag började sova ordenligt och äta frukost varje morgon. Jag kallar det här för ”den stora omläggningen” och resultatet blev så uppenbart att det nästan var löjligt. Jag gick ner från 93 till 81 kilo på ett halvår och blev både piggare och mer skärpt. Jag kunde verkligen känna skillnaden, både i kroppen och i huvudet. Allting i livet blev lättare. Både vardag, planering, träning och fritid. Jag kunde plötsligt träna hårt utan att bli sjuk och jag tog det där sista steget upp till världstoppen. Som om det var den mest självklara sak i världen. Och jag fortsätter att utvecklas, mycket tack vare Magnus envishet.

STEFAN NYSTRAND 27 ÅR, SIMMARE, STOCKHOLM 76

Betydelsefulla möten i idrotten

Inlåst i värmen DE FUKTIGA KALLA höstvindarna blåste i Sunderbyn och alla ville dra sig inomhus. Jag och min dotter hade gått långt. Hon skulle börja träna basket vid Hämängsskolan. När vi kom fram lyste det varmt från gymnastiksalen. Det hördes glada skratt och dunkar. Det pågick en lek. Vi gick in. Där inne fanns ett gäng glada flickor som sprang runt med basketbollar i väntan på att träningen skulle börja. Jag tog avsked från min dotter och sa att jag skulle hämta henne om en timme.

Glad vandrade jag mot dörren. En tanke slog mig – det var konstigt att ingen ledare anlänt. När jag kom till dörren upptäckte jag att den inte gick att få upp, mer än en liten springa. Jag bankade och försökte ropa på hjälp. Inget hjälpte, så jag gick tillbaka in i hallen.

ATT FÅ VARA MED

- DET ÄR VÄRT

MER ÄN PENGAR

De små flickorna tittade på mig och undrade om jag inte skulle ta visselpipan som låg på bänken. Det fanns inget annat alternativ än att starta upp träningen och verka kunnig på området. Senare fick jag en förklaring till vad som hänt.

Det var visst Sunderbyns SK och deras basketsektion som gillrade dessa ”föräldrafällor” för att få tränare. Efter någon dag dök ”JP” upp med en massa blanketter som jag skulle fylla i för att klubben skulle få aktivitetsstöd. Helt plötsligt var jag anmäld på en tränarkurs.

Efter några år ”lyckades” jag dock avveckla mitt engagemang, när andra tränare trädde in. Här kunde berättelsen vara slut. Men tänk att man glömmer så lätt.

77

Betydelsefulla möten i idrotten

Året efter gick jag till hallen med min son. Vad hände då? Jo dörren slogs igen bakom mig och jag blev inlåst. Det var bara att lyfta visselpipan igen. Det var inte bara föräldrar som blev ”inlåsta”, detta kunde drabba även äldre syskon.

Som tur var lyckades klubben ett tag senare lura in en storebror, som kunde dela min fångenskap.

Vad finns det då för gott i den här historien? Vad får man som förälder ut av att arbeta som ideell idrottsledare? Jo, till en början får du lära känna ditt barn och kompisarna. Du får även kontakt med andra ungdomar, föräldrar och ledare. Om du har ögonen öppna får du dessutom lära dig att glädjas över en hel del.

Tänk bara hur många som kan utvecklas från att vara klena, klumpiga eller omogna till att bli duktiga spelare och människor. Så om du är rädd för att bli inlåst – lämna ditt barn vid porten och återvänd hem. Om du blir inlåst – se det positiva och känn värmen i hallen och från de föräldrar som uppskattar det du gör. Det är värt mer än pengar.

INGEMAR REHNMAN JOHANSSON 56 ÅR, UTVECKLINGSSEKRETERARE, LULEÅ

78

Betydelsefulla möten i idrotten

Han fick mig att våga HAN TALADE PÅ ett sätt som inte gick att väja för. Det fanns en kombinerad styrka och innerlighet i hans röst. Han krävde och uppmuntrade på samma gång. ”Du ska inte stå i mål. Då lär du dig aldrig,” sa han. Året var 1956. Det var nyårshelg. Jag var i 11-årsåldern och jag hade ännu inte lärt mig att åka skridskor ordentligt. Morfar och mormor hade kommit ner från Hälsingland och nu stod morfar och manade på mig vid skridskobanan i Midsommarkransen utanför Stockholm. Han ville att jag skulle lära mig åka skridskor som det tillkom en pojke med rötter i bandyns Hälsingland. ”Du måste våga börja åka och inte stå still. Du måste försöka,” sa han. ”Åk mer sittande med breda ben. Åk inte upprätt som stockholmarna. De har fel stil och de kan aldrig bli snabba.”

Jag kände att han hade helt rätt, men det var ändå svårt att ta det han sa till sig. Det var inte lätt att lämna målet och stappla ut på glansisen till de andra, de som redan var snabba och kvicka. I målet hade jag ju kunnat stå stilla och slänga mig efter en puck, eller en bandyboll. Där var jag skyddad. Men min morfar fick mig att våga lära mig åka skridskor. Så småningom blev jag faktiskt en riktig snabbskrinnare och jag har genom åren spelat många matcher i ishockey. Den här händelsen med morfar påverkade mig för resten av livet.

Jag lärde mig att, även om uppgiften verkar övermäktig, gäller det att aldrig ge upp.

Jag lärde mig att, som vuxen, alltid försöka ge barn och ungdomar samma mod som min morfar gav mig den där dagen. Dessutom lärde jag mig vikten av att alltid se till att ha bästa möjliga utrustning. De gamla bandyrören jag hade haft innan hade varit flera nummer för stora. När jag väl hade lärt mig att åka skridskor sparade jag ihop till ett par nya, de satt som gjutna på fötterna.

BILL SUND 63 ÅR, PROFESSOR, VÄRMDÖ

79

Betydelsefulla möten i idrotten

De bevisade för mig att jag var bra I MIN FÖRSTA fäktningsklubb kände jag att jag ofta fick negativ press från mina tränare. Det var visserligen bra träning, men jag fick aldrig någon positiv respons. Inte ens när jag fäktades bra. Till och med då fick jag bara veta vilka fel jag gjorde. Det fick mig att känna mig dålig även de stunder då jag egentligen var duktig. Efter några år ville jag sluta med fäktning eftersom jag inte kände mig tillräckligt bra. Men så flyttade jag till Kalmar och kom i kontakt med Kalmar fäktklubb. På sensommaren 2006 var jag med på ett läger och kände direkt att mina nya tränare Peter Barvestad och Andrzej Kanikowski var annorlunda. De trodde på mig och de visade det!

Det första som hände när den vanliga träningen började på hösten var att jag fick byta från florett till värja. Jag hade varit florettfäktare i fem år, men det var först nu det visade sig att värja egentligen var mitt rätta vapen. Peter och Andrzej började lära, och lär mig fortfarande, hur jag ska bära mig åt för att lyckas och det på ett sätt som mina gamla tränaren aldrig gjorde. De hejar och kollar på mig och om de ser något som jag kan göra bättre så visar de genast och berättar hur. Och det hjälper verkligen.

Peter och Andrzej har bevisat för mig att jag kan, att jag är bra på att fäktas.

Att tro på sig själv och ha stöd från andra, som visar att man är duktig, är det viktigaste i fäktning.

MALIN JOHANSSON 15 ÅR, STUDENT, KALMAR

80

Betydelsefulla möten i idrotten

Mental träning på hög nivå DET FÖRSTA JAG tänker på är att ett betydelsefullt möte inte behöver vara så stort eller handla om en lång relation, utan att det många gånger kan vara en kommentar, kort konversion, eller att någon bara finnas tillgänglig, som gör stor skillnad.

Mina föräldrar har betytt mycket för mig i min utveckling och hur jag ser på saker och ting, liksom min egen familj och mina vänner. När det gäller golfen blev Ronald Berkvall tidigt väldigt viktig. Han var ingen superlirare själv, men hans entusiasm och engagemang för att skapa en juniorträning på Täby golfklubb var avgörande för att vi kom igång ordentligt.

Bertil Kristiansson, vår granne, knackade ofta på hemma och frågade om vi skulle ta en golfrunda. Trots att han var i min pappas ålder kändes det alltid som om vi var jämngamla. Våra golfrundor handlade mer än om att spela golf.

Hans humor och personlighet gjorde att långa dagar på golfbanan blev roliga äventyr. På den tiden var han bättre än mig i golf, men sporren att slå honom eller farsan gjorde att jag tränade lite extra.

Vår landslagskapten Rolf Wirhed såg tidigt min talang och uppmuntrade mig med spel i olika landskamper. Rolf hade en lite rolig sak som han alltid genomförde när vi i juniorlandslaget åt kvällsmat. Tillsammans med maten serverade han alltid ett logiskt problem som vi skulle lösa. Plötsligt blev det spännande och roligt att lösa det. Jag tror att han sådde ett frö för många av oss att intressera oss för logiska problem och matematik.

Göran, intendenten på Stockholms golfklubb, var fallskärmsjägare och den som ansvarade för vår träning på golfgymnasiet. Det var ganska många som inte gillade hans träning eftersom vi fick springa mycket, men han gav sig inte och även om man glömt gympakläderna så fick man springa i det man hade.

81

Betydelsefulla möten i idrotten

Göran tänjde aldrig på några regler. Hans hårda disciplin innebar att alla som gav honom chansen lärde sig självdisciplin och kom ut med en rejäl portion självförtroende och självkänsla i bagaget.

Det var en viktig upptäckt för mig i min golfträning. Göran hade som mål att vi skulle springa Lidingöloppet och veckan innan det var dags berättade han för oss att nu skulle vi träna lite extra. Vi skulle göra en rejäl genomkörare på 1,5-2 mil för att direkt därefter genomföra ett pass med mental träning. Vi som sprang såg fram emot det mentala träningspasset då vi skulle få vila. När vi efter att vi sprungit låg helt utslagna på marken berättade Göran att dagens mentala träningspass bestod av att vi skulle springa ytterligare fem kilometer.

Snacka om mental träning på hög nivå!

JESPER PARNEVIK 43 ÅR, GOLFPROFFS, FLORIDA

82

Betydelsefulla möten i idrotten

Vi blev behandlade som vuxna I MITTEN AV 60-talet var jag aktiv orienterare i Tunafors Sportklubb i Eskilstuna. När jag en gång satt med på ett årsmöte insåg jag att medelåldern i klubben var mycket hög. För att klubben inte skulle dö ut föreslog jag att vi skulle börja rekrytera ungdomar. De andra tittade på varandra, varpå en sa att förslaget var bra. Jag och en kompis fick i uppdrag att både bilda och driva en ungdomsavdelning.

Detta blev en viktig vändpunkt i mitt liv. Från att ha varit en person som tog dagen som den kom blev jag strukturerad och planlade allt jag skulle göra.

Intresset för ledarskap och föreningsliv tog fart och har sedan dess fortsatt i många skepnader. Senast i politisk form.

LENNART NORE 58 ÅR, ELEKTROINGENJÖR, VAXHOLM

83

Betydelsefulla möten i idrotten

Din tid kommer NÄR JAG VAR I 14-årsåldern var jag väldigt liten till växten. Jag var en duktig skidåkare, men fick ändå alltid stryk mot det bästa i min åldersgrupp. Ofta kom jag femma eller sexa på de stora tävlingarna, men nådde aldrig prispallen.

Det var oerhört frustrerande. Flera av de jag tävlade mot var ju huvudet längre än mig och hade skäggväxt. Det kändes som om jag aldrig skulle ha en chans mot dem.

Men just när jag beklagade mig som mest sa min tränare Curt Löfgren i Hällefors någonting, som fick mig att tänka i andra banor: ”Bit ihop Torgny. Din tid kommer. När du har vuxit ikapp de andra killarna kommer du att slå dem.”

Hans ord gav mig blodad tand. Jag fylldes av självförtroende och fick en föraning om att jag ändå skulle ha en chans, på sikt. Om jag bara knöt näven i byxfickan och hade tålamod skulle det kanske kunna gå till slut. Och mycket riktigt. Två år senare kom jag in på skidgymnasiet i Järpen. Då hade jag hunnit växa till mig och medaljerna började trilla in. Det är svårt att säga vad som hade hänt om inte Curt hade sagt det han sa till mig när jag var 14 år. Däremot är det säkert generellt så att många ungdomar lägger av i den där kritiska åldern, helt i onödan. När jag har varit ute och föreläst för ungdomar har jag berättat om mina erfarenheter, för att de ska förstå att de inte behöver ge upp när det går tungt; att det faktiskt kan lossna för dem också, om de fortsätter kämpa ett eller några år till. Det är många trappsteg man vandrar för att bli en bra skidåkare. Och håller man på länge blir man vis av erfarenhet. Curt var en sån person. Han var själv väldigt liten till växten, men det hade inte hindrat honom från att vinna SM-guld på 50-talet.

TORGNY MOGREN 45 ÅR, SÄLJARE, MORA

84

Betydelsefulla möten i idrotten

Han får andra att känna sig stora DET FINNS ETT talesätt som säger att de verkligt stora människorna är de som får andra människor att känna sig stora. Lars Mattson är en sån människa. Jag var bara 22 år när han gav mig chefsuppdrag i EM-tävlingen South Swedish Rally. Han hade sett hur väl jag tog hand om mindre uppgifter och han ansåg att jag var mogen för att ta ett större ansvar. ”Det här skulle du klara jättebra,” sa han tryggt.

Det var en mycket manlig värld jag trädde in i, men Lasse stöttade mig till 100 procent. Han fanns alltid i min närhet ifall jag skulle behöva fråga om råd och han lämnade mig aldrig i sticket. Lasse var en mentor redan innan det ordet började användas och utan honom hade jag aldrig blivit förbundsdomare och chefsfunktionär. Lasse är på många sätt en hängiven människa. För ett par år sedan var han tävlingsledare på Rally Österlen, när en tragisk dödsolycka inträffade. Han framträdde i media och visade sin uppriktiga och nakna sorg inför kamerorna. Utan tvekan är han den som har betytt allra mest för mig och han är också den som ligger bakom att jag nu har arbetat ideellt inom rally i 30 år.

PIA NILSSON 48 ÅR, FÖRSKOLELÄRARE, VINSLÖV

85

Betydelsefulla möten i idrotten

Han frågade mig hur JAG HAR ALLTID varit en riktig tävlingsmänniska och ända sedan jag började med cykling har min dröm varit att bli bäst i världen. Därför gick jag ofta omkring med tankar i huvudet som att ”jag ska bli världsmästare” och ”tänk att få titulera sig världsmästare”. Orden var förstås lätta att uttala, men drömmen var ack så svår att göra verklighet av. 1995 mötte jag Klas Johansson. Vi blev förälskade och flyttade ihop året efter. Klas var också tävlingscyklist och fortsatte vara det till 2000, men redan 1997 blev han också min tränare. Och eftersom han visste att jag ville bli världsmästare behövde han inte fråga mig om min målsättning.

Istället ställde han den enkla men ändå så geniala frågan ”hur?” ”Hur ska du bli bäst i världen?” frågade han mig. Jag blev paff. Hur gör man egentligen för att bli bäst i världen? Den frågan hade jag aldrig riktigt ställt mig själv tidigare. Jag hade bara vetat att jag ville bli bäst och tyckt att den attityden borde räcka. Klas enkla frågeställning blev en väckarklocka för mig.

Jag sporrades till att tänka i nya banor och började med större iver snappa upp nya nyttiga lärdomar. Det resulterade i att jag utvecklades och till slut lyckades förverkliga min dröm om världsmästartiteln. Två gånger om till och med.

Klas har hjälpt mig med allt vad det innebär att nå toppen, jag kan utan att blinka säga att utan hans råd, kunskap och engagemang skulle jag aldrig nått dit jag ville. Nog för att jag har vinnarskalle från grunden, vilket är en förutsättning för att bli bäst. Men man behöver också rätt människa vid sin sida, som finns där och alltid stöttar i både med- och motgång.

SUSANNE LJUNGSKOG 32 ÅR, CYKLIST, SURTE

86

Betydelsefulla möten i idrotten

Hon pratade alltid framtid JENNY ZETTERQVIST SPELADE i elitserien för Karlstads Curlingklubb.

Hon hade hand om två juniorlag, ett pojk- och ett flicklag. Och det trots att hon egentligen själv var junior. Varje dag fanns hon till hands och varje onsdag och söndag skötte hon juniorlagens träning på is. Jenny brukade börja med att sätta sig ned och prata med ungdomarna om deras framtid och önskningar.

Sen lärde hon dem allt hon kunde.

HON BRUKADE SÄTTA SIG NED OCH PRATA MED UNGDOMARNA OM DERAS FRAMTID OCH ÖNSKNINGAR

Hon följde med dem på hemmamatcher, skjutsade dem till bortamatcher, coachade dem; och förde deras talan i klubbstyrelsen. Hon gjorde allt. Jenny inspirerade inte bara sina egna ungdomar, utan också sina lagkamrater och inte minst sin egen coach. Det var jag som coachade det elitserielag som hon själv spelade i. Jag fick möjligheten att lära känna denna godhjärtade, hårt arbetande, kunniga och alltid positiva person. Tyvärr bara för en säsong. Denna underbara ungdomsledare gick bort en mörk kväll utanför Karlstad i en bilolycka den 28 februari 2006. Hon blev bara 20 år.

CONNIE ÖSTLUND 48 ÅR, COACH, KARLSTAD

87

Betydelsefulla möten i idrotten

Han såg alla TRÄNARNA GAPADE OCH skrek från kanten. De såg bara dem som de redan visste kunde göra mål. Alla vi andra var värda noll. Vi fick ingen uppmuntran, jag vantrivdes och slutade med fotboll. Jag provade judo, men det var lika illa där. Ingen uppmuntran, inget självförtroende.

Så började jag med basket. Jag var precis så kass som man är när man är ny och aldrig har prövat, men den här gången hände något nytt. Tränaren hette Olle och han såg alla. Han sa alltid ”bra!” i precis rätt ögonblick, och han hade en mjuk framtoning som fick mig att känna mig trygg och börja tro på mig själv. Efter ett tag märkte jag att jag vågade ta för mig. Jag blev bättre och började känna att jag betydde någonting.

Sen flyttade Olle och vi fick andra tränare, men tack vare det självförtroende Olle gett mig stannade jag kvar ändå. Idag är jag själv assisterande idrottsledare för tjejer i fotboll. Jag försöker ”reparera” de fel som jag tycker att fotbollstränarna gjorde när jag var liten. Många gånger har jag tänkt att jag skulle tacka vår första baskettränare för att han såg oss som var helkassa från början, och för att vi fick känna oss lika mycket värda som de som redan var duktiga.

Vi blev bra vi andra också. Riktigt bra.

GÖRAN ALFVÉN 39 ÅR, SYSTEMUTVECKLARE/ILLUSTRATÖR, FALKÖPING

88

Betydelsefulla möten i idrotten

En total överraskning MIN SPECIELLA HISTORIA utspelade sig för 30 år sedan, då jag var i tonåren och lämnade min kära hemö Gotland, för att spela ishockey i Karlskrona.

Jag hade precis insett att jag skulle kunna bli ganska bra. Inte så bra som de allra bästa i Sverige kanske, men ändå någorlunda respektabel. Det var i alla fall så jag tänkte. Jag älskade att spela ishockey, men hade inga ambitioner att bli en stjärna som skulle vinna VM, OS och Stanley Cup. Att det ändå blev så tror jag till stor del beror på den tränare jag fick i Karlskrona. Han var kanadensare och hette Des Moroney och han hade förstås den där tuffa attityden som en nordamerikan skulle ha. Helt och hållet enligt de myter som fanns och fortfarande finns kring dem.

EFTER DEN DAGEN LYSSNADE JAG ALLTID PÅ HONOM

Des gapade och skrek och var alltid som en igel på mig på träningarna. Han skällde hela tiden och talade om hur jag skulle agera på isen. Det värsta var att det aldrig stämde överens med hur jag själv ville spela. Därför var jag ofta sur på Des och undrade vad det var för fel på honom.

Men en dag kom han fram till mig under en bussresa och sa att han ville tala med mig i ”enrum”. Jag följde med honom längst fram och vi satte oss. Han började med att fråga vad jag egentligen tyckte om honom. Jag blev paff och svarade försiktigt att han var helt okej. ”Det tror jag inte att du tycker”, sa Des då.

89

Betydelsefulla möten i idrotten

Jag började känna mig ganska obehaglig till mods, men innan det hann bli riktigt pinsamt sa Des någonting som förändrade allt: ”Jag förstår att du tycker illa om mig, men jag vill ändå säga till dig, att orsaken till att jag hela tiden skäller och talar om för dig vad du ska och inte ska göra, är för att jag innerst inne gillar dig otroligt mycket både som person och som ishockeyspelare. Just därför tjatar jag nästan huvudet av dig!”

Detta kom som en total överraskning för mig, men det fick mig samtidigt att känna mig varm inombords. Att gå från att tro att någon inte gillar en, till att denne någon faktiskt säger att han älskar en är ganska omtumlande. Efter den dagen lyssnade jag alltid på honom och även på mina kommande tränare.

Jag lyssnade på ett sätt som gjorde att jag kunde lära mig så ofantligt mycket mer än om jag bara ytligt tagit in deras ord. Istället såg jag till att försöka förstå betydelsen av vad de sa på djupet. Detta hjälpte mig till de framgångar som jag fick vara med om under den resterande delen av min ishockeykarriär och också i det ledarskap jag själv idag försöker utöva.

HÅKAN LOOB 47 ÅR, KLUBBDIREKTÖR, KARLSTAD

90

�

Vi tog fĂśr givet att det skulle funka.

Tack vare Leif var mycket serverat!

SPEGELINTERVJU Kicki Johansson & Leif Hansson ”Det var han som fick mig att vilja satsa”

SPEGELINTERVJU kicki & leif

Han fick med alla i arbetet EN GÅNG, ALLDELES innan Kristinehamns basketlag skulle möta sin svåraste motståndare Arvika, kom tränaren Leif Hansson in med ett gäng bananer i omklädningsrummet. Spelarna fick ta varsin banan, sen sa han: ”nu ska vi mosa Arvika.” Alla tjejerna i laget slängde bananerna på golvet och stampade på dem så att det skvätte över hela rummet.

Kicki Johansson skrattar ett djupt och innerligt skratt vid minnet. Hon är basketlegend i Värmland och fulladdad med idrottsanekdoter. Som till exempel den där gången när hon råkade spilla näsblod på en ung kille i publiken, som blev överlycklig och skröt för sina kompisar att han minsann hade Kicki Johanssons blod på sin jacka! Eller som när hon, efter karriären, var och tittade på Eurojump i Göteborg och blev nervös för att hon skulle presentera sig för den 14 år yngre höjdhoppsstjärnan Stefan Holm, och han bara tittade på henne och sa: ”Klart jag vet vem du är. Du är ju Kicki Johansson, den bästa basketspelaren.” Ändå är det inte anekdoterna som dominerar när hon berättar om mannen som har så stor del i hennes framgångar. ”Leif Hansson var en eldsjäl ut i fingerspetsarna. Det var han som skapade Kristinehamns basketdamlag och det var han som fick mig att vilja satsa. Jag minns egentligen inte så mycket hur han tränade oss. Det var mer hans sätt att vara som var speciellt. Jag hade enorm respekt för honom fast han inte skällde på oss. Han var lågmäld och satte aldrig sig själv i centrum. Men han var oerhört engagerad och levde helt och hållet för laget. Hans familj fick anpassa sig och hans små barn följde alltid med oss på matcherna. De praktiskt taget växte upp med laget.”

93

SPEGELINTERVJU kicki & leif

En intensiv vördnad färdas genom Kickis röst när hon berättar om den nästan osannolika målmedvetenhet Leif besatt. Han var inte någon hysterisk skrikhals vid sidan av planen, utan bara väldigt, väldigt mån om sitt lag.

Han ville att de skulle utvecklas, och det han inte själv kunde om basket tog han reda på. Han tog kontakt med personer och såg till att Kristinehamn fick möta riktiga elitlag. Lag som tjejerna trodde skulle vara alldeles för bra för dem, men som istället fick dem att förstå hur bra de själva var, och kunde bli.

Kicki minns ett speciellt tillfälle: ”Vi fick möta landslagsspelare och så gjorde jag 35 poäng. Det var mest av alla på plan och en känd coach i motståndarlaget undrade ”vem fan är hon?”. Det kändes helt osannolikt.”

JAG HADE EN ENORM RESPEKT FÖR HONOM

- HAN VAR LÅGMÄLD OCH SATTE ALDRIG SIG SJÄLV I CENTRUM Och Leif, han fortsatte att fixa allt. Han tog kontakt med förbundet och gjorde dem uppmärksamma på Kickis talang och såg till att hon fick komma på ett träningsläger i Falun med de bästa juniorerna i landet. ”Det var oerhört betydelsefullt. Jag menar, det var ju ingen som hade en aning om att det kunde finnas bra basketspelare i Kristinehamn. Det var jag och en till i laget, Annette Backström, som skulle få åka. Men så bröt ”Backis” tummen och fick lämna återbud. Då lämnade jag också återbud, för jag ville inte åka själv. Men då blandade sig Leif i igen och sa: ’det är klart att du ska åka!’

Han ringde upp förbundet och tjatade tills jag fick tillbaka platsen.”

Så Kicki åkte, vilket hon förstås inte ångrar idag. Och idag förstår hon också sådant som hon inte förstod fullt så bra då. ”Det var mycket man tog för givet att det skulle funka. Tack vare Leif var mycket serverat. Träningstider, resor och matcher var alltid färdigfixade.

94

SPEGELINTERVJU kicki & leif

Man hängde bara med. Och det var också Leif som var den som fick mig att förstå vikten av att lägga ner tid på träning för att utvecklas. På somrarna hände det att vi spelade på en utomhusplan när det regnade. Det kändes aldrig jobbigt. Istället kände vi oss proffsiga som tränade oavsett vilket väder det var.

Och så en annan sak. Oftast cyklade Kicki och hennes lagkompisar till och från träningarna. Det var någonting självklart och gav dem givetvis än mer kondition än de redan hade. Idag cyklar Kicki alltid till jobbet som fritidschef på Huddinge kommun, strax utanför Stockholm. Och hon jobbar förstås engagerat med idrottsfrågor i kommunen. För idrotten, som har gett henne så mycket, den lämnar hon aldrig helt.

KICKI JOHANSSON 45 ÅR, FRITIDSCHEF I HUDDINGE, BANDHAGEN

95

�

Jag gav spelarna mycket eget ansvar.

SPEGELINTERVJU leif & kicki

En rejäl portion nyfikenhet DET VERKAR VARA något visst med Kristinehamnarna. Eller om det är värmlänningarna överhuvudtaget. Leif Hansson är pigg som en mört och lika pratglad och full av anekdoter som Kicki Johansson. ”Jag minns en gång när jag stod med hela laget på en tågperrong, och en gubbe gick förbi med en portfölj under armen. ”Är inte det där Gunnar Sträng?” sa en av tjejerna. ”Jo”, sa jag. Då blev tjejerna jätteivriga och frågade: ”Får vi gå fram och prata med honom?’, ’Jovisst, gör det’, svarade jag. Sen sprang hela laget fram till Gunnar Sträng och hälsade.”

Det är något förunderligt med sådana anekdoter. För hur man än vänder och vrider på det så är det näst intill omöjligt att föreställa sig någon av dagens ministrar, spontant omgiven av ett gäng tjattrande baskettjejer på en tågperrong, någonstans i Sverige. En sån anekdot berättar inte bara om en dråplig och kuriös situation. Den berättar någonting om vad idrott på djupet är och kanske alltid borde vara. För Leif hade det börjat 1958, då han första gången kom i kontakt med basket. Då var sporten ny i Sverige och Leif tillhör därmed Sveriges första basketgeneration. Han började tidigt träna andra, redan i 15årsåldern, och han blev också tidigt engagerad i styrelsearbete i Kristinehamns basketklubb. ”Man kan väl säga att jag drevs framåt av en kombination av nyfikenhet och en oförmåga att säga nej när jag blev tillfrågad”, säger han och ger ifrån sig ett spjuveraktigt leende.

Leif var aktiv som spelare fram till 1975 och som tränare ända fram till 1990.

Han har gett många, många timmar, dagar och veckor åt idrotten. Han har fostrat och förädlat en lång rad årskullar med basketspelare, inklusive sin egen son och dotter. Och nästan alltid har det varit ideellt arbete. Hur klarade han det? Med jobb, familj och allting?

97

SPEGELINTERVJU leif & kicki

”Jag var matematik- och fysiklärare och jag ska inte sticka under stol med att yrket, åtminstone på den tiden, gjorde det möjligt för mig att vara tränare i den omfattning som jag själv ville. Jag kunde ju träna tjejerna i stort sett hela sommaren och på julloven.”

Det var Leif och två andra lärare i Kristinehamn, som såg till att samla ihop spelare till basketklubben i mitten på 70-talet. De fick till slut ihop 40 tjejer.

Från början fick de uselt med träningstid, men det gav sig med tiden, eftersom det lag som blev resultatet av initiativet visade sig var hängivna. ”Det var mycket lättare att träna tjejer än killar. De tränade hårt och blev riktigt bra och Kicki var ju fantastisk. Hon spelade fotboll och hade säkert kunnat bli riktigt bra där också. Vi hade ju ett bra samarbete med fotbollstränarna.

Tjejerna spelade länge både basket och fotboll. Vi såg till att anpassa träningsoch säsongsplanering och det var bara till fördel för både dem och oss. Fotbollen gav spelarna kondition och styrka, medan basketen gav dem smidighet, snabbhet och spänst.”

VI SÅG TILL ATT ANPASSA TRÄNINGS- OCH SÄSONGSPLANERINGEN

Men det var som sagt inte för Leifs träningsmetoder som Kicki minns honom, utan för hans sätt att vara; för hans personlighet. Som det där att han aldrig stod och skrek vid sidan av planen. ”Tja, det kan ju vara så att jag inte var den bästa matchcoachen. Det mesta var förberett innan match och jag gav spelarna mycket eget ansvar. Och så lyssnade ju alla på Kicki. Hon var enormt drivande.”

98

SPEGELINTERVJU leif & kicki

Leif lovordar också föräldrarna, som bakade bullar och sålde lotter och allt sånt som förknippas med en ideell förening. Ändå är det lätt att få känslan av att Leif tog hand om nästan allting. Han ansvarade för laget, träningen, tillgången till träningslokaler, transport till och från matcher, sponsring och så vidare. Ja, han hjälpte till och med spelarna att göra sina matte- och fysikläxor på bänken bredvid planen. Hur orkade han? Var fick han energin ifrån?

Det spjuveraktiga leendet kommer tillbaka och det är någonstans här han berättar anekdoten om den legendariske finansministern Gunnar Sträng. En historia som man kan undra vad den egentligen har med saken att göra. Kanske för att den på något sätt tänder ett ljus, som breddar synfältet. Den visar vad som kan hända i ett land som föder ihärdiga människor som Leif Hansson, som i sin tur skapar Kristinehamns första damlag i basket, som i sin tur skapar en värmländsk idrottslegend. Det kan vara svar nog på hur man orkar och var energin kommer ifrån.

LEIF HANSSON 62 ÅR, REKTOR, KRISTINEHAMN

99

kapitel4

GEMENSKAP

Betydelsefulla möten i idrotten

Jag var snubblande nära JAG KAN FORTFARANDE höra motorljudet från folkvagnen. Och skriket i vägbanan när den hastigt bromsade in. Vi var ett gäng grabbar som stod och kastade sten på några undanskymda postlådor när en karl kastade sig ur bilen med en blick jag aldrig glömmer. Några av grabbarna hann springa iväg, men jag snubblade och blev kvar på marken. Mannen tog mig rejält i kragen och frågade var jag bodde. Han skulle köra mig hem till mina föräldrar och jag blev förstås livrädd. Men väl medveten om vad jag hade gjort var valet enkelt.

Det var bara att följa med. Inom loppet av fem minuter satt vi runt köksbordet tillsammans med mor och far. På ett allvarsamt och samtidigt lugnt sätt berättade han om vandaliseringen och att detta naturligtvis var helt oacceptabelt.

Jag skakade av rädsla för hur, främst pappa, skulle reagera men efter ett resonemang om ansvar och gottgörelse var jag lättad. Jag behövde inte ens ange mina kamrater, utan jag fick stå för vad jag själv gjort. Innan mannen reste sig för att gå vände han sig till mig och sa: ”Jag var precis på väg till Malmby IF´s klubbstuga när du låg i vägen där på gatan och jag är fortfarande på väg dit, ska du med?”

Det fanns förstås bara ett svar. Efter att raskt ha samlat ihop något som liknade träningskläder satt jag i den gamla folkan och på just den vägen är det. På den tiden var det ingen i min familj som idrottade. Mannen in folkvagnen var Gunnar Carlsson och plötsligt möttes jag av en vuxenvärld som både ville och vågade ta ställning - civilkurage.

Gunnar såg mig och visade att han trodde på ungdomen. Dessutom visade han tydligt att det fanns vissa regler som man hade att följa. Jag tror aldrig att jag förr eller senare har sprungit så fort på elljusspåret som den kvällen. Och i bastun möttes jag av skratt från blandade åldrar.

101

Betydelsefulla möten i idrotten

Efteråt serverades saft och bullar och jag fick möta ett gäng ungdomar från ett närliggande barnhem. De spelade pingis tillsammans med ungdomsledaren Alf Eriksson. En vecka senare var mitt schema fyllt av olika idrottsaktiviteter.

Jag gick från ingenting till bokstavligt talat - allt. Varje tisdag- och torsdagskväll kom Gunnar förbi och hämtade mig för att träna orientering som tillsammans med längdskidåkning var den dominerande idrotten i föreningen. För Gunnar var det självklart att ställa upp och jag är övertygad om att flera av mina kompisar, med facit i hand, också hade velat snubbla. För flera gick det riktigt illa. Men jag hamnade i rätt gäng. Tack vare Gunnars initiativ, den där kvällen 1964, har idrotten blivit en stor och viktig del av mitt liv. Förutom en härlig hobby är det också mitt yrke.

Jag förstod det inte då men som vuxen har det blivit tydligt hur avgörande ett engagerat möte kan vara. Den första kvällen i klubbstugan bjöd på det som fortfarande i dag utgör idrottsrörelsens värdegrund. Alla var välkomna oavsett vem de var och var de kom från. Det var glädje i luften och dessutom lärde jag mig omedelbart grunderna i ”fair play”. När vi spelade rundpingis gällde barfotaregeln och pingisracketen fiskade vi upp ur en djup korg. Ingen kunde komma med bättre utrustning än någon annan. Och naturligtvis såg Alf till att jag fick med mig pärmen hem. Den med alla namn på ungdomarna. Läxan var att till veckan därpå göra ett spelschema. Snacka om att bli delaktig från första stund.

INGE BLOMBERG 57 ÅR, LÄNSIDROTTSCHEF, ÖREBRO

102

Betydelsefulla möten i idrotten

Lekfullt och kul MINA BARN SKULLE börja med karate. Jag följde med dem till lokalen första gången och blev väldigt snopen när vi möttes av en man klädd i kostym.

Han måste ha gått fel, tänkte jag. För han såg inte bara ut som en säljande affärsman. Han uppförde sig som en sån också. Korrekt och sval. Inte alls som den idrottsledare jag hade föreställt mig. Herregud, vi hade ju inte kommit dit för att köpa något!

Men så gick han och bytte om till karatedräkten och från den stunden förvandlades intrycket totalt av Pierre Grönskog, mannen som med rätta kan kallas ”pappa” till Tibble Karateklubb i Täby. Pierre Grönskogs känsla för att engagera och lära ut till barnen var och är fortfarande enorm. Han delar inte in dem i grupper. Ingen får bli över, ingen får bli sist. Att välja lag eller speciella kamrater är bannlyst.

HOS HONOM PLATSAR ALLA Han har ögonen öppna och ser till att alla hela tiden får vara med, att alla blir sedda. Även det där blyga barnet, som står i ett hörn och tittar ner i golvet i början. Barn kan ju lätt bli väldigt elaka mot varandra, men under Pierre Grönskogs ledning finns inte utrymme för det. Försöker de, så ser han det direkt.

Han fostrar barnen och ser till att de får respekt för varandra och att de växer upp till goda samhällsmedborgare. Faktum är att Pierre är så duktig, att det genom åren kommit fler och fler nyfikna barn och ungdomar till träningarna.

Många vill bara titta på.

103

Betydelsefulla möten i idrotten

Av dessa kommer en hel del från olika lagidrotter som basket och ishockey, för att de inte platsar. De blir över i lagidrottens elitsatsningar, som numera sker i 12-13-årsåldern. Hos Pierre har det aldrig funnits en sådan utslagning. Hos honom platsar alla. Även barn och ungdomar med speciella behov. Ser han ett nytt ansikte på besök, tar han upp personen på mattan. ”Kom, du kan vara med här”, säger han.

Idag har klubben 450 medlemmar och kan inte ta emot fler. Men jag är säker på att om det funnits fler tränare som Pierre Grönskog, så skulle karatesporten vara den dominerande idrotten i Sverige.

BIRGITTA LINDBLOM 45 ÅR, AVDELNINGSDIREKTÖR, TÄBY

104

Betydelsefulla möten i idrotten

Man kan göra vad man vill NÄR JAG VAR tolv år fick jag och en kompis för oss att vi skulle spela tennis.

Obegripligt egentligen eftersom det inte fanns någon som helst tenniskultur i Söderköping. Det hade funnits en klubb, men den var nedlagd sedan tio år och det kostade pengar om man ville använda banorna. Vi hade naturligtvis inte råd med att betala, men eftersom ingen annan spelade tyckte vi att då kan man väl planka in. Det skulle väl inte skada någon. Men vi misstog oss. När vi tagit banan i besittning kom en ilsken man i 50-årsåldern utstormande från grannhuset och skällde ut oss efter noter. ”Vad tror ni att ni håller på med? Ni måste självklart betala om ni ska använda banan?”

Han gormade och gick på, men lugnade ner sig efter stund. Och då var han inte alls den arga typen längre. Han hette Sune och visade sig vara riktigt generös.

När vi stått där och pratat en stund erbjöd han sig till och med att betala för våra första tennistimmar. Sedan sa han lite finurligt: ”man kan göra allt man vill, bara man gör det snyggt”.

Efter att ha betalat åtskilliga timmar tennis åkte han och pratade med kommunen och lurade till sig en nyckel till banan. Tack vare detta möte tyckte våra föräldrar att vi borde bilda en klubb. Några år senare hade Söderköpings Tennisklubb växt till över 150 medlemmar. Tennisen har gett mig både vänner och även kontakter som senare har lett till arbete. Allt på grund av att en arg gubbe som hette Sune kom och skällde ut mig och min kompis när vi plankade!

HARALD VON KOCH 41 ÅR, EKONOM, SÖDERKÖPING

105

Betydelsefulla möten i idrotten

Vi skrattade hejdlöst JAN-ÅKE BENGTSSON kallades alltid ”Jonne”. Han var en vän och blev en storebror. Han betydde så mycket för mig att jag inte förstod det förrän han dött. Vi träffades igen, det gamla Pilegårdsgänget, i samband med ”Jonnes” begravning. Vi pratade i timmar, men vi hann inte prata färdigt. Det går inte att bli klart när man pratar om ”Jonne”.

Allt började på fritidsgården Pilegården 1972. ”Jonne” var fritidsledare och vi var ett gäng tjejer som ville spela fotboll. Han samlade ihop oss på en grusplan vid sidan om fritidsgården och bildade ett lag. Sen såg han själv till att trycka upp matchtröjor åt oss och satte oss i träning. ”Jonne” förblev vår tränare och ledare i 25 år. När vi skulle på match åkte han runt och hämtade in hela laget, 13 tjejer, i sin bil. Ingen fick bli lämnad kvar.

HANS HJÄRTA VAR STORT OCH HANS ENGAGEMANG STRÄCKTE SIG LÅNGT UTANFÖR FOTBOLLEN

Efter matchen såg han också alltid till att alla blev hemskjutsade. Han tog hand om matchtröjorna vilket inte var så lyckat i början. En gång rengjorde han dem i badkaret med äppelschampo, men glömde skölja ur ordentligt. Nästa match regnade det och våra tröjor började löddra när vi sprang omkring på planen.

Den gången var det väl inte riktigt meningen, men annars hittade han ändå på många practical jokes, som fick oss att skratta hejdlöst.

Nej, man blir inte klar när man berättar om ”Jonne”. Hans hjärta var stort och hans engagemang sträckte sig långt utanför fotbollen.

106

Betydelsefulla möten i idrotten

Vi var ju ett gäng tjejer med olika sociala bakgrunder och levnadsförhållanden, men tack vare honom utvecklade vi en oskattbar samhörighet. Hans hem stod alltid öppet för oss och fungerade stundtals som en extra fritidsgård. Tack vare honom lärde vi oss att ta ansvar för varandra, och förstå poängen med att få känna trygghet. Hade någon av oss problem vid sidan av fotbollen tog han sig tid att tala enskilt med den personen. Han lyssnade alltid på oss och ville aldrig ställa sig själv i centrum.

Det är en gåva att ha fått känna ”Jonne”. Som vuxna har flera av oss själva arbetat som idrottsledare. Det han har lärt oss om medmänsklighet och respekt för vi vidare till nästa generation. För de unga ska också få lära sig det som ”Jonne” lärde oss. Att de betyder någonting.

SUSANN ERICSSON 46 ÅR, MENTALSKÖTARE, LUND

107

Betydelsefulla möten i idrotten

Det har kommit till min kännedom VI SITTER I Eriksdalshallen. Djurgården möter LUGI i handboll. Djurgårdarna på planen är ”något” yngre än vårt veteranlag som just den här kvällen samlats för den årliga träffen. Luften dallrar av gamla idrottshistorier. Ta bara den där om när Hasse Thor kontrade i någon match i slutet av 60-talet och blev avblåst för passivt spel. Då förstod han att han borde lämna A-laget. Nu har han under många år dragit ett stort lass i Djurgårdens handboll, organiserat och stått i. Det är ingen tillfällighet att det är just han som köpt biljetter till den här kvällen i Eriksdalshallen.

Egentligen träffas vi mycket oftare än en gång om året. Under säsongen blir det nästan varje torsdag i Västertorphallen. Vi tränar hårt hela sommaren, för fortfarande vill alla hålla sin plats i laget. Det ska erkännas att det blir enklare mot slutet av säsongen. Skador, arbete och familjeliv tar ut sin rätt. I mars räckte det ofta med att bara komma till match. Under senare år har det till och med hänt att vi inte har fått ihop fullt lag. Då sörjer vi lite och säger: ”så var det inte på Gillis tid.”

DE SPRED GLÄDJE OCH VÄRME OMKRING SIG OCH LEVDE SOM DE LÄRDE. IDROTT ÄR GEMENSKAP. Det är tråkigt att vår legendariske lagledare inte är med oss längre. För två år sedan orkade inte hans goda och varma hjärta längre. Vi tog farväl av honom i Ersta kyrka på Söder, inte långt från Eriksdalshallen, där han började att bry sig om oss. Litet av en extrapappa blev han, framför allt för oss som värvades från andra städer.

108

Betydelsefulla möten i idrotten

Det känns tomt när Gillis inte ringer på söndagarna och utbrister: ”Tjena skitstövel, du får en chans till!”

Eller som den där gången han skickade ut frimärkta brev med allvarlig varning till dem som inte kom till veteranmatchen: ”Det har kommit till min kännedom, att flera av er föredrar familjehögtider, affärsresor till Schweiz och semester i främmande länder istället för matcher i Västertorpshallen. Jag vill erinra om att ni lirar i Djurgården.”

Tänk vilken glädje den här resan har gett mig. Ända från det första svartvita fotografiet, då jag som elvaåring, i alltför stora byxor, spelade fotboll i Eskilstunas pojklagsserie. Tänk alla ledare som betytt så mycket på vägen. ”Pära” Karlsson, Nisse ”Kryckan” och Gunnar ”Bobban” Boberg. Och så Gillis på slutet.

Det var aldrig så mycket åthävor, inte så mycket prat. Men de spred glädje och värme omkring sig och levde som de lärde. Idrott är gemenskap. Det är tydligare än någonsin en sån här kväll i Eriksdalshallen, när idrottskamrater som hållit samman i nästan ett helt liv samlas till årets höjdpunkt.

LARS LILJEGREN 61 ÅR, FÖRVALTNINGSCHEF KULTUR & FRITID I HUDDINGE, LIDINGÖ

109

Betydelsefulla möten i idrotten

Alla får vara med PER ANDERSSON KOM in i mitt liv jag när jag var sju eller åtta år, alltså 1979 eller 80. Jag kan inte säga att jag minns det första mötet eller något speciellt tillfälle som har gjort avtryck hos mig, utan det är snarare hans insats som helhet. Per var barn- och ungdomsledare i både bordtennis och fotboll. Jag har tänkt på honom många gånger i mitt vuxna liv och att jag borde berätta för honom hur betydelsefull han var för mig.

Jag tror faktiskt att jag skrev ett brev till honom en gång, men jag är inte helt säker på om jag lade det i postlådan. Jag minns Per som en otroligt positiv man med ett outsinligt tålamod. En minnesbild har jag av hur han handgripligen lär mig att träffa pingisbollen med racket. Han ställde sig helt enkelt bakom mig och höll i racket över min lilla hand.

HAN VAR DUKTIG PÅ ATT LYFTA FRAM VARJE PERSONS GODA SIDOR

Jag glömmer aldrig hur det kändes att träffa bollen om och om igen. När jag hade fått in bollkänslan fanns det inget som kunde hindra mig från att spela pingis. Vi avslutade alltid träningen med att spela rundpingis där vinnaren fick en Festis. Det var alltid lekfullt och kul och Per lyckades förmedla en känsla av att detta, att göra något för barn, var det bästa han visste. Han lärde oss hur man var en god sportsman och fick oss att känna oss stolta över vad vi kunde.

På den här tiden var det inte så många flickor som spelade fotboll, men det ändrade Per på. Han startade det första flicklaget i Ed. Jag var åtta år och laget hette ”Mikromygg”. Jag har en lagbild som min mamma tog efter en match.

110

Betydelsefulla möten i idrotten

Vi har på oss blå träningsoveraller allihop och Per står bakom oss och ler. Jag blir alltid glad när jag ser den bilden. Per arbetade som vaktmästare på Snörrumskolan i Dals-Ed. Där gick barn på dagis och i förskola, åk 1 och åk 2. Även i sitt arbete förde han in idrotten genom att hjälpa oss att anordna klassturneringar på långrasterna.

Han var själv med och såg till att alla fick vara med och att inga oschysstheter uppstod. Länge tänkte jag att jag ville bli vaktmästare på Snörrumskolan precis som Per, och på rasterna ville jag gärna hjälpa till att sopa asfaltsgången eller skotta snö. Jag växte upp utan pappa och Per blev min första manliga förebild.

När jag blev lite större mötte jag Bo Holmstrand som har kommit att betyda ännu mer för både mig och många andra. Han kom till Dals-Ed för att jobba som idrottslärare på Hagaskolan. Där gick elever mellan åk 3 och 9. Bosse gjorde gympalektionerna roliga genom att införa en mängd olika nyheter. När jag gick i fjärde klass började jag träna friidrott i Eds SK där Bosse också var verksam ledare.

Med en helt otrolig pedagogisk förmåga fick han mig att förstå sammanhang och helheter som inte hade existerat för mig tidigare. Det handlade inte längre om att bara springa så fort man orkade, utan också om hur musklerna och resten av kroppen fungerade. Genom att få förklaringar till varför man gjorde på det ena eller andra sättet så växte motivationen att fortsätta träna. Självsäkerheten ökade och smittade av sig på andra områden.

När jag blev lite äldre, kanske 13-14 år, fick jag vara med och ta ansvar för träningen av de yngre. Bosse var duktig på att lyfta fram varje persons goda sidor och han verkade känna av precis hur mycket var och en klarade av och anpassade sina krav efter det. Bosse var också lite av en fadersgestalt för mig och med honom kunde jag prata om det mesta.

111

Betydelsefulla möten i idrotten

Han blev med åren mer och mer stressad allt eftersom han klev uppåt på karriärstegen och blev studierektor och rektor innan han lämnade vår kommun för att bli skolchef i en annan. Trots det hade han alltid lite tid över.

Jag är inte den enda som minns Bosse som en betydelsefull person. Det var många som belystes av hans glöd. Friidrottssektionen i Eds SK växte och växte under hans tid. Genom Bosses enorma engagemang har jag fått vara med om många stora idrottsevenemang runt hela Sverige. Vi var några stycken som gick ganska långt och fick vara med på stora tävlingar. Bosse var alltid noga med att vi skulle utvecklas i rätt takt och inte specialisera oss för fort. Trots att mina bästa grenar var spjut, kula och diskus fick han mig att springa ett och annat 800-meterslopp. Det blev en liten utmaning för mig som alltid har ogillat att springa (även om det hände rätt ofta att jag bröt).

Bosse och hans fru, som också var gympalärare, fick fart på Skol IF hos oss och jag minns att det var många som spelade, tränade eller lekte där efter skolan. Han fick bra kontakt med de elever som var lite på drift och hjälpte några av dem att komma igång med styrketräning och dylikt. Man kan nog säga att dessa två betydelsefulla idrottsledare har påverkat mig och min vardag grundligt. De har givit mig gemenskap, kämparglöd, mental och fysisk styrka, trygghet, självkänsla, självförtroende och goda minnen för livet.

LINDA ANDERSSON 36 ÅR, FOLKHÄLSOSAMORDNARE, ED

112

�

Det var ett mycket stort Ăśgonblick i mitt idrottsliga liv.

Betydelsefulla möten i idrotten

En björnkram av Gunnar Nordahl ÅRET VAR 1994 och jag hade blivit erbjuden ett kontrakt med då anrika, allsvenska fotbollsklubben IFK Norrköping. Min sambo och jag flyttade ner till Norrköping och det var första gången jag skulle bosätta mig utanför Umeås gränser. Det var nervöst och pirrigt. Hur skulle killarna bemöta mig? Hur skulle vi trivas? Skulle jag lyckas?

Det avgörande som gjorde allt till tre fantastiska år var det första träningspasset med klubben. Jag stod där lite spänd och tillbakadragen när en äldre, vithårig, lite kraftigare “farbror” sa rakt ut: ”Var är min lille norrlänning?”

Eftersom det bara fanns en person från norr om Dalälven i gruppen förstod jag att det var mig han syftade på. “Farbrorn” gick fram till mig, gav mig en hård och ömsint björnkram. Jag tittade upp och fick se att där framför mig stod en av de största legenderna inom fotbollen, Gunnar Nordahl. Inte undra på att man med ett sånt välkomnande trivdes i Norrköping. Det var ett mycket stort ögonblick i mitt idrottsliga liv.

PATRIK SANDSTRÖM 38 ÅR, SÄLJARE, UMEÅ

114

Betydelsefulla möten i idrotten

Mitt självförtroende lossnade rejält VINTERN ÄR FÖR oss cyklister tiden då vi tränar många och långa pass för att vara väl förberedda på vad som komma skall. Eftersom min känsla ofta speglas av vädret är november, december och januari tuffa månader då det är grått och mulet. En av alla dessa gråa dagar minns jag väldigt väl. Det var den 8 januari 2006 och jag satte mig på cykeln för att möta upp de andra i staden för ett typiskt långpass.

Vid uppsamlingsplatsen var det ganska dåligt med cyklister, men jag fick i alla fall sällskap av två killar. Vi drog iväg och jag kände ganska tidigt att mina ben inte riktigt var på topp. De kändes slitna och jag fick lov att bita i bra för att hålla jämn takt med de andra två.

DE FÅ ORDEN HAN SA VAR BÖRJAN PÅ EN OTROLIGT BRA PERIOD AV TRÄNING OCH TÄVLANDE

Efter dryga tre timmar blev en av killarna, Andreas Ekman, riktigt trött och ville svänga hemåt. Jag var också trött och valde att göra honom sällskap.

Andreas var uppenbarligen i ännu sämre form än jag var. Ju närmare Andreas hem vi kom desto tröttare blev han. När vi körde förbi hemma hos mig stannade jag till och gick in för att hämta något att äta åt honom. Han var tacksam och fick lite ny energi. Jag hade 30 minuter kvar att köra för dagen och fortsatte att följa Andreas hela vägen hem. Det visade sig vara ett bra val.

När vi kom fram tackade Andreas mig och sa att han var så glad över att jag som är proffs gjorde mig besväret att bjuda honom på något att äta och följa med honom hemåt.

115

Betydelsefulla möten i idrotten

Han var glad över att, trots att vi låg på olika nivåer, så fick han vara med och träna. Att få höra detta gjorde mig gladare än vad jag hade gjort honom.

Faktum är att jag blev så glad och motiverad att jag, istället för att cykla de resterande 15 minuterna jag hade kvar av passet, åkte en extra sväng på två timmar och jag bokstavligen flög uppför backarna. De få orden Andreas Ekman sa var början på en otroligt bra period av träning och tävlande. Mitt självförtroende sköt i höjden och det lossnade rejält.

Just den här händelsen är något jag ofta tänker tillbaka på och använder för att motivera mig själv, men också för att slappna av. Numera stressar jag inte upp mig lika lätt då jag vet att man i vissa perioder inte behöver vara 100 procent laddad och känna sig toppen på alla pass. Det som gäller är att kunna ta fram den känslan när den behövs.

EMIL LINDGREN 23 ÅR, CYKLIST, JÖNKÖPING

116

Betydelsefulla möten i idrotten

Tyngdlös av kärlek DET VAR MIN första stora kärlek som tog mig till rallysporten. Jag var 15 år och hade inget direkt intresse av vare sig bilar eller motorsport, även om jag förstod mig på rullande maskiner. Jag hade ju växt upp på en bondgård i Värmland och då var det en del av vardagen att köra traktor, moped och alla andra fordon som man behöver för att sköta sysslorna. Men bilkörning som tävlingssport - det hade jag ingen känsla för.

Men en dag, det var dagen före julafton, tog min styvfar med mig hem till familjen Torph. Under hösten hade jag lärt känna deras son, Lars-Erik. Han var 21 år och en sån typ som bara levde för jobbet och för att köra rally. Vi hade lätt för att prata med varandra och skratta tillsammans, trots att jag inte var intresserad av rally och att han aldrig hade varit någon plugghäst som jag var.

Framåt kvällen hade snön börjat yra omkring utanför fönstret. Lars-Erik tittade på mig och frågade om jag ville hänga med på en tur i hans rallybil, som han just lagat efter ”den senaste kraschen”. Jag sa ja och det blev sannerligen min första riktiga resa! Snön yrde som en ändlös rad med piskor mot bilrutorna. Och när vi flög över snödrivorna… Jag hade ju flugit en del med flygplan och det här kändes som det närmaste man kunde komma att flyga i en bil.

Jag kände samma pirrande känsla i magen som man har då man blir tyngdlös uppe i luften. Det var hur coolt som helst och det var nära att vi aldrig kom tillbaka till huset igen. När vi ändå kom fram möttes vi av oroliga ansikten. Då var det redan bestämt att vi skulle stanna över natten, eftersom det inte gick att komma hem med den vanliga bilen. Och eftersom det inte fanns tillräckligt med sängar fick Lars-Erik och jag sova tillsammans.

117

Betydelsefulla möten i idrotten

Där började vårt sex år långa förhållande. Lars-Erik arbetade som bilmekaniker på Volvo på dagarna och fick sedan skruva med sin rallybil där på kvällarna. Så efter att mina läxor var klara, cyklade jag till Volvo och var med honom och rallybilen fram till sent på natten. Vår kärlekslåga brann och vi flyttade ihop och förlovade oss. Mitt intresse för sporten och utmaningarna växte och jag blev mer och mer delaktig i Lars-Eriks karriär som rallyförare.

Veckorna började gå åt till att jaga sponsorer och meka med bilen. På helgerna var det tävling och sammanhangen blev allt större och större.

Lars-Erik blev uttagen i juniorlandslaget och körde internationellt. Jag var med och höll i trådarna och senare blev jag även hans kartläsare. Jag kom ut och fick se länder, träffa människor från jordens alla hörn och vara med om att skapa framgång. Det var en underbar drivkraft och vi växte tillsammans.

HAN FÄRGAR MIG FORTFARANDE - OCH KOMMER ATT FORTSÄTTA ATT GÖRA DET RESTEN AV MITT LIV Så småningom blev Lars-Erik proffs och började leva sitt rallyliv riktigt på allvar. Då fanns det ingen plats för mig längre och vår relation tog slut. Men att vår kärlekshistoria slocknade var inte detsamma som att vår vänskap gjorde det. Efter två år ville Lars-Erik att vi skulle tävla ihop igen. Och det gjorde vi också, med framgång.

1988 blev vi bästa privata team i Svenska rallyt och vann vår klass efter Stig Blomqvist och Markku Alen. Vi blev erbjudna ett kontrakt av Audi och jag skulle avsluta mina studier under våren. Då kom den tragiska olyckan i Monte Carlo där Alessandro Fiorio, en förare som vi kände, tappade kontrollen över sin bil, körde av vägen och rakt på två åskådare som genast omkom.

118

Betydelsefulla möten i idrotten

En av de omkomna var Lars-Erik. Min värld rasade samman fullständigt. Det var som ett inferno inombords. Jag kunde inte förstå det och minns att jag bara satt och skakade när jag fick höra vad som hänt.

Efter den händelsen ville jag bara få bort allt som hade med rally att göra ur mitt liv. Jag ville börja med någonting nytt, som fick mig att glömma. Så jag flyttade tvärs över landet och tog jobb som PR- och marknadsassistent på Olle Olsson bilimport i Uppsala. Men jag var för biten av rally för att detta nya liv skulle kunna bestå. Så när jag fick ett erbjudande att köra med Louise Aitken Walker i en Vauxhall (Opel) Astra, bestämde jag mig för att ro hem en VM -titel, om än för tjejer. Jag bestämde mig för att titeln skulle vara till minne av det som jag och Lars-Erik hade bestämt oss för att göra.

Ingen trodde på mig och min familj kunde inte förstå hur jag kunde säga upp mig från en fast anställning för att bli en av världens bästa kartläsare! Men idag kan jag se tillbaka på 17 år som en globetrotter. Inte är jag stormrik på pengar, men mina minnen, erfarenheter, upplevelser och kontaktnät över hela jorden - de kan ingen någonsin ta ifrån mig. Idag tillhör jag en av de absolut bästa och det är jag stolt över.

Och bakom det hela vilar minnet av Lars-Erik. Om det inte varit för denne underbart drivna och fokuserade man, som aldrig gav upp och som hade sån talang hade mitt liv aldrig fyllts av all den glädje och framgång som motorsporten gett mig. Lars-Erik färgar mig fortfarande och kommer att fortsätta göra det, under resten av mitt liv.

TINA THÖRNER 42 ÅR, CO-DRIVER(/INSPIRATÖR/COACH, SALENSTEIN, SCHWEIZ

119

�

Det var en underbar drivkraft och vi växte tillsammans.

Betydelsefulla möten i idrotten

Vår femte son JAG HAR VARIT ungdomsledare i Lyckeby GoIF i 40 år. Naturligtvis har jag massor av fantastiska minnen, men det jag tänker mest på är den gången jag träffade en liten 14-årig fotbollskille från Litauen. Det var 1994 och Karlskrona hade blivit vänort med den litauiska kuststaden Klaipeda. Vi på idrottssidan skulle ha ett utbyte och den lille killen, som hette Algirdas Jotautas, kom till Karlskrona tillsammans med ett fotbollslag som jag skulle träna. Trots sina låga ålder var han den ende av litauerna som kunde prata engelska och han fungerade därför som tolk åt både ledare och fotbollskompisar.

Algirdas var en målmedveten kille. Under första besöket i Karlskrona kom han i kontakt med Litorina folkhögskola i Karlskrona. Det var en folkhögskola med Östersjöinriktning där studerande från de baltiska länderna hade möjlighet att söka in.

DEN RELATION VI NU HAR MELLAN VÅRA FAMILJER HOPPAS VI KUNNA BEVARA I GENERATIONER

Eftersom utbildningen var på svenska var en av förutsättningarna att man hade vissa förkunskaper i svenska språket. Algirdas hade redan vid första besöket i Karlskrona bestämt sig. Han sökte och kom in på Litorina. Men han behövde en värdfamilj för att kunna studera i främmande land. Då bestämde jag och min familj oss för att öppna vårt hem för honom. I huset fanns redan fyra söner. Algirdas blev därför som en femte son i familjen. Och eftersom alla våra söner spelade fotboll blev det också naturligt att Algirdas kom att spela i Lyckeby GoIF.

121

Betydelsefulla möten i idrotten

För vår familj har relationen med Algirdas varit en fantastisk upplevelse. Att kunna vara delaktig i en ung killes uppväxt och se hur han utvecklas känns fortfarande underbart. Efter första studieåret i Karlskrona fortsatte Algirdas sina studier på universitetet i Linköping. Samtidigt tentade han även av stora arbeten på högskolan i Vilnius.

Idag är han en vuxen man och gift sedan ett år tillbaka. Han har ett mycket bra jobb på en advokatbyrå i Vilnius och har stor nytta av att ha studerat internationellt. Vår familj har även fått träffa Algirdas mamma, syskon, morföräldrar och kompisar. De har hela tiden betraktat oss som ”Algirdas föräldrar i Sverige”. Den relation vi har nu mellan våra familjer hoppas vi kunna bevara i generationer.

MATS HANSSON 57 ÅR, BADPERSONAL, KARLSKRONA

122

Betydelsefulla möten i idrotten

Den första mjölktanden DEN ENDA SPORT jag utövar är gubbfotboll. Jag spelar en gång i veckan med en grupp invandrare i olika åldrar. Det är möten som vi behöver av olika anledningar. För min del handlar det om mötenas sociala innehåll snarare än om fysisk aktivitet. I det här sammanhanget träffade jag för några år sedan en mycket deprimerad asylsökande, utvisningshotad landsman.

Han var verkligen nere och tyckte att livet inte var värt att leva. Just under den här perioden hade jag också kommit i kontakt med en trevlig tjej från Irak. Hon hade skilt sig från en man som behandlat henne illa. Hon hade inga barn och var nästan jämnårig med min deprimerade landsman. Jag berättade någonting för henne om honom.

Idag kommer jag inte ihåg vad det var jag sa, men på något sätt slutade det i alla fall med att de två fann varandra. Nyligen blev jag inbjuden för att fira när deras lilla pojke hade tappat sin första mjölktand.

ALI HAJAR 47 ÅR, PLANARKITEKT, LINKÖPING

123

Betydelsefulla möten i idrotten

Alltid en extra mugg SÖNDAG OCH BANDYMATCH. Det var en gnistrande vinterdag, minusgrader och solen glittrade mellan träden. På läktaren satt en härlig mix av barn, unga och vuxna. Alla klädda för dagens match på Zinkensdamms Idrottsplats.

I egenskap av förbundskapten hade jag i uppdrag att titta på en spelare inför en uttagning.

Jag stod bland alla andra på läktaren och tittade på matchen samtidigt som jag lyssnade på radiosporten i ena örat. Jag hade inte så mycket med mig, men omkring mig stod människor med rykande koppar och klenoden som tillhör - bandyportföljen. I portföljen finns det alltid något varmt, choklad, mjölk, glögg eller något annat. Det var en riktigt bra match. Strax efter pausen började jag prata med en äldre man som stod med sina kompisar strax intill.

Vi pratade lite om matchen och så tog han fram en mugg och frågade om jag ville ha lite glögg och en smörgås? Det visade sig att han alltid packade en extra mugg och smörgåsar i sin portfölj.

Jag har tänkt mycket på det mötet, jag vet inte vem han är eller vart han tog vägen. Jag är ganska säker på att mannen inte visste vem jag var. Hans handling blev en viktig symbol för mig - dela med dig. Jag fick värme av glöggen, men samtidigt gav han mig så mycket mer. Han visade att generositet inte behöver handla om att hela tiden få tillbaka något av den jag ger till. Numera packar jag alltid ned minst två muggar i min bandyportfölj, man vet ju aldrig vem man träffar. Idrotten är en gigantisk arena för nya möjligheter och möten.

Kenth Hultqvist 50 år, föreläsare/egenföretagare Ledartröjan, Göteborg

124

Betydelsefulla möten i idrotten

Vi gjorde allt JAG STOD DÄR och fasade i gymnastiksalen. Och jag var inte ensam. Resten av klassen gjorde detsamma. Det hemska ryktet hade nått oss redan på mellanstadiet. Ryktet om Bosse Kristiansson, den före detta elitgymnasten som körde livet ur sina elever på idrottslektionerna. Jag var en ganska rund tjej, med dålig kondition och utan något som helst intresse för idrott. Hur skulle jag överleva lektioner med ett monster till idrottslärare?

Så kom han in i gymnastiksalen. En man i femtioårsåldern, alldeles rak i ryggen som en militär. Han hade med sig en visselpipa och ett tidtagarur och jag blev ännu mer livrädd. Han såg inte ut som någon tidigare idrottslärare vi haft.

Han hade inte ens träningsoverall, utan gick klädd i en pikétröja och byxor med pressveck. Men så upptäckte jag det där andra. Att han var jättekort och att han log hela tiden, som om han älskade sitt jobb. Ja, som om han älskade tillvaron överhuvudtaget. ”Nu ska vi ha gymnastik,” sa han.

MAN STÖTTAR DE SVAGARE. JAG ÄR SÅ STOLT ÖVER ER! Sen körde han igång oss direkt. Och det var verkligen tufft. Jag var helt slut efteråt. Och så fortsatte det, på varje idrottslektion, varje termin och varje läsår.

Bosse log hela tiden och körde stenhårt med oss. Vi gjorde allt. Bollsporter, redskapsgymnastik och friidrott. När vi började en period med styrketräning syntes det tydligt över hela skolan. Eleverna haltade nedför trappor, släpade sig framåt i korridorerna och kom för sent till lektionerna. Alla hade samma ursäkt: ”Jag har sån träningsvärk”.

125

Betydelsefulla möten i idrotten

Bosse var tuff , men också rättvis. En gång sprang vi ett 800-meterslopp och i klassen fanns en rejält överviktig kille som snabbt hamnade ett halvt varv efter.

Men det ledde inte till några retsamma kommentarer från de snabbare eleverna. När de som gått i mål först hämtat andan började de istället ropa: ”Heja!” ”Kom igen!” ”Du klarar det!”

När killen en stund senare utmattad stapplade i mål, fick han lika många berömmande ord och klappar i ryggen som segraren. För vi hade lärt oss att förstå hur stor hans insats var. Den som hade lärt oss var Bosse. En stund efter loppet sa han till oss: ”Just så vill jag att det ska vara. Man stöttar de svagare.

Nu uppför ni er som riktiga idrottsmän. Jag är så stolt över er!” Aldrig hade vi sån sammanhållning som vi hade på de där idrottslektionerna med Bosse. Jag fortsatte att vara en rund tjej, men jag blev mer och mer intresserad av idrott.

För jag visste att det var okej att vara sämst. Och vare sig jag ville det eller inte fick jag bättre kondition på köpet.

Många år senare bestämde jag mig för att springa Stockholm Maraton. När jag började träna inför loppet insåg jag att fyra mil är en lång sträcka att springa.

Då kom jag att tänka på den där gången vi sprang 800 meter i skolan. Jag tänkte på Bosse, på hur mina klasskamrater och jag hjälpt varandra och på hur oviktigt det är att vinna. Jag sprang Stockholm Maraton 2001. Jag vann inte, men jag kom inte heller sist. Jag var sprickfärdig av stolthet. För att jag hade gjort mitt bästa.

EWA HOLMSTRÖM 36 ÅR, MUSIKLÄRARE/KANTOR, BORÅS

126

”

På anslagstavlan satte jag upp fejkade framtidsnyheter ”Andreas vann VM-silver 2006”

SPEGELINTERVJU Andreas Davidsson & Jörgen Niklasson ”Det var där jag insåg att vi blir starka tillsammans”

SPEGELINTERVJU andreas & jörgen

Det blev rush till orienteringen Det var en gång en gymnasiekille som tävlade i orientering. En gång bad klubben honom och några kompisar att anordna ett litet sommarläger för nybörjare. Han tackade ja och satte sig med kompisarna i klubbstugan och väntade på att det skulle komma en hop ivriga knattar. Men ingen, inte en enda kom. Förbryllad frågade gymnasiekillen klubbledarna om det brukade vara så här när de anordnade nybörjarläger. ”Jo, det brukar inte komma så många”, var svaret han fick. ”Men hur marknadsför ni det här då?” frågade gymnasiekillen. ”Vi skickar ut lappar.” ”Bara det?” ”Ja” Det här var inte bra, tänkte killen och tog själv tag i saken. Framåt hösten föreläste han om orientering för låg- och mellanstadieelever i kommunen. Sen bad han om ledigt från skolan för att anordna en friluftsdag. Han kontaktade och samarbetade med skolorna.

150 barn deltog. Han stationerade ut lärare och föräldrar som fick hjälpa till att leda aktiviteter, såsom lek och pyssel i en gympasal, bergsklättring, hinderbana och linbaneåkning i skogen. Och så orienteringen förstås, som killen tog hand om själv. Äventyret blev en succé och han följde listigt upp det med ett ”höstäventyr” i klubbens regi och nu var han noga med att klubbens ungdomar mellan 13-20 år skulle hjälpa till att leda barnen och vara goda förebilder. Sen, när det var dags för sommarläger igen anmälde 88 barn sitt intresse och sedan dess behöver aldrig mer några ledare sitta och rulla tummarna i en tom klubbstuga och undra om någon enstaka stackare ska dyka upp.

SÅ SKULLE BERÄTTELSEN om Andreas Davidsson från Gnesta kunna se ut. Det känns lite underligt att ha det i bakhuvudet när man möter honom.

Han är en lätt rödlockig och ståtlig, men framför allt en ganska sävlig, ung man. I alla fall jämfört med vad man kan förvänta sig av en så gudabenådad entreprenörstalang.

129

SPEGELINTERVJU andreas & jörgen

Men han tar det lugnt och berättar eftertänksamt; helt utan brådska, trots att han snart ska hoppa på ett tåg till Arlanda, för vidare befordran till Thailand och en efterlängtad semester.

Andreas har hållit på med orientering så länge han kan minnas. Hans pappa och pappans släkt var eldsjälarna i Klemmingens orienteringsklubb i Gnesta.

Men ändå var det inte i första hand pappa som lärde honom vad gemenskap betyder för idrotten och livet. Det var hans tränare Jörgen Niklasson. ”Jörgen hade en gruppfilosofi. Han visste hur han skulle svetsa oss samman, även utanför själva sporten. Det var killarna i orienteringslaget som var mina kompisar. Gjorde man nåt kul gick man på bio med dem eller så satt vi i klubbstugan och umgicks. Jag höll på med fotboll och innebandy också när jag växte upp, men det var alltid orienteringen som kom i första rummet.”

Andreas berättar att Jörgen la ner hela sin själ i det han gjorde. Han ägnade oerhört mycket tid åt Andreas och hans hårt satsande kompisar. Jörgen var med i varje steg i deras utveckling och hade återkommande enskilda samtal med var och en. Och han värjde sig inte för att prata om livet vid sidan om orienteringen. ”Han fanns alltid där och peppade oss. Han var aktiv själv och sprang med i skogen.”

Det var också Jörgen som lärde Andreas att orienteringsverksamhet kunde bjuda på så mycket mer än bara orientering. En dag fick killarna i laget en lapp i handen av Jörgen, där det stod att den skulle vara med på ett uthållighetsläger. ”Visa inte bilden för mamma för då får ni inte komma. Visa det för pappa istället, för han kommer att bli stolt”, sa Jörgen.

Andreas ler och berättar att de fick både cykla, paddla och göra ”alla möjliga jobbiga styrkeövningar”.

130

SPEGELINTERVJU andreas & jörgen

De fick poäng om de klarade de uppsatta momenten och kunde få bonus om de gjorde det extra svårt för sig, som att till exempel cykla utan sadel. ”Vi höll på från klockan tio på förmiddagen till åtta på kvällen. I sista övningen sprang vi uppför en slalombacke och sen sa Jörgen att om vi skulle få ”använda” poängen som vi tjänat ihop, var vi tvungna att springa hem till klubbstugan på högst 25 minuter. Det var 4 kilometer dit och några av killarna var redan helt slut. Vi andra som hade mer krafter kvar fick knuffa på dem för att de skulle hinna fram i tid. Vi brukade göra så. Vi hjälpte alltid varandra och vi hade ett mycket starkt stafettlag.”

Det var på det viset Andreas lärde sig gemenskap. Jörgen hade den filosofin att alla var viktiga i klubben. Han fick de elitsatsande att förstå att alla andra i klubben hade betydelse också för dem. Att de var en viktig länk. ”Jag var elit, men inte jätteduktig. Jag hade förmodligen kunnat bli bättre som fotbollsspelare, men det var genom orienteringen som jag utvecklades som människa. Det var där jag insåg att vi var starka tillsammans. Att man sprang bättre när man var två än när man var ensam.”

ANDREAS DAVIDSSON 25 ÅR, GRAFIKER/EGEN FÖRETAGARE, GNESTA

131

SPEGELINTERVJU

”

Alla föräldrar ställde upp på ett fantastiskt sätt.

Om jag behövde en person räckte tio upp handen.

132

SPEGELINTERVJU jörgen & andreas

En genomtänkt gruppfilosofi JÖRGEN NIKLASSON LER en aning generat när han påminns om det tuffa träningslägret han en gång i tiden drev igenom. Men svaret han ger vittnar om att allt som Andreas berättat är sant, men också mer därtill. ”Det stod nog till och med skriftligt i själva brevet, att de inte skulle visa det för sina mammor. Det var ju mycket Robinson och Hell Camp på TV vid den här tiden och det pratades mycket om hur hemskt det var.”

Han verkar vara en omsorgsfull man, Jörgen Niklasson. En som helst inte lämnar någonting åt slumpen. Liksom Andreas är han lite avvaktande när han talar, men samtidigt väldigt tydlig i sitt budskap. ”Jo, gruppfilosofin var genomtänkt. Vi var ju en liten klubb och även om orientering är en individuell sport, så var det viktigt att alla kom på träningen. Det spelade faktiskt roll. För mig var det viktigt att få var och en av de utövande att förstå betydelsen av att de alltid dök upp. Alltså även när de var skadade eller lätt förkylda och inte själva kunde träna. Vi pratade mycket om det i klubben.

Om att vi måste få till en social sammanhållning. Sen gjorde vi vad vi kunde för att skapa förutsättningarna. Vi installerade till exempel en video i klubbstugan och såg till att ha fikastunder efter träningspassen, så att vi kunde sitta och prata lite och umgås, istället för att alla bara duschade och åkte hem till sitt.”

Jörgen talar mycket om hur viktigt det är att stötta varandra istället för att orka utvecklas som idrottare. Han minns att Andreas var mycket lovande, men att det också var väldigt viktigt för honom att de andra kom på träningen. För om han skulle komma någon vart som orienterare så måste också de andra i laget bli bättre. Med andra ord fanns det också rent prestationsmässiga intressen i baktankarna.

133

SPEGELINTERVJU jörgen & andreas

Jörgen berättar att han ansträngde sig mycket för att göra träningarna så varierande och stimulerande som möjligt. Bland annat brukade killarna och tjejerna få köra intervaller, där den löpare som kom sist i första rusningen fick starta först i nästa, med samma tidsavstånd som han just förlorat med. Det vill säga som en omvänd jaktstart. Det gjorde att alla sporrades till att ta ut sitt yttersta i varje löpning. Sen fick Jörgen en del smått tokroliga idéer också, som att låta killarna och tjejerna springa en bana så fort som möjligt, samtidigt som de läste en Kalle Anka-pocket och vid mål skulle de redogöra för handlingen i det de just hade läst.

”NÄSTA ÅRHUNDRADES ORIENTERARE” Den roliga träningen gjorde att killarna och tjejerna hängde kvar i laget, umgicks och trivdes. De åkte på läger tillsammans och hängde mycket med varandra även utanför träningen. På så sätt var det första målet nått. ”Orientering är ju en ganska oglamorös sport. Så till en början var det inte resultaten som räknades, utan vi ville först vara säkra på att vi fick behålla ungdomarna.”

Men eftersom Jörgen Niklasson inte var den som lämnade någonting åt slumpen, införde han också mental träning. Han satte upp målbilder och pumpade successivt upp självförtroendet hos ungdomarna. Även här använde han sig av en del originella tricks: ”Dels satte jag alltid upp tidningsurklipp om grabbarna från tävlingar där de gjort bra ifrån sig, men sen satte jag också upp en devis där killarna och tjejerna beskrevs som ”nästa århundrades orienterare”. Dessutom ”snodde” jag lokaltidningens logga och satte upp fejkade framtidsnyheter, med texter som ”Andreas vann VM-silver 2006”. Och det är ju klart att det påverkar en 14-åring positivt, att i klubbstugan få se en löpsedel om sig själv.”

134

SPEGELINTERVJU jörgen & andreas

Jörgens innovationer gav resultat och det över förväntan. Gnestas orienteringskillar utvecklades till ett riktigt bra stafettlag. Ganska tidigt, redan vid mitten av 90-talet, satte de upp ett mål, att de år 2000 skulle placera sig bland de tio bästa i ungdomarnas Tiomila. Det var en styv målsättning, eftersom Tiomila för ungdomar är en internationell tävling med över hundra deltagande lag.

Rent logiskt borde de vara nöjda om de klarade av att placera sig bland de 50 första. Men redan 1999 kom Gnesta i mål som 2:a!

Det är svårt att veta om Jörgen Niklasson är stolt. Han ansikte berättar inte så mycket om vad han känner. Förmodligen är han stolt och kommer alltid att vara det. Men inte bara för att laget blev så bra på att tävla. ”Jag hade tre egna barn som var aktiva. Två av dem tränade jag själv. Så på det sättet var det ett lätt val att lägga ner så mycket tid som jag gjorde. Men det var inte bara det. Alla föräldrar runt omkring ställde upp på ett fantastiskt sätt. Om jag behövde en persons hjälp räckte tio upp handen. Därför hände det att vi hade tre parkeringsvakter vid arrangemang, fast egentligen bara en behövdes. Jag fick mycket tillbaka och även jag utvecklades mycket om människa de här åren.”

JÖRGEN NIKLASSON 49 ÅR, GYMNASIELÄRARE, SALEM

135

kapitel5

FÖREBILD

Betydelsefulla möten i idrotten

Hon fick oss att kämpa vidare NÄR VI VAR små sa hon ofta att hon skulle äta upp oss om vi inte klarade någon övning. Det var inte så att vi trodde på henne, men hon skrämde oss och när vi var i hennes närhet skärpte vi oss alltid extra mycket. Vi tränade teamkonståkning i snitt sex dagar i veckan. Var det någon speciell övning man inte klarade av krävde Andrea att man tränade extra. Det var inget att snacka om, då fick man lov att åka till ishallen på andra träningstider och öva själv eller tillsammans med några kamrater. Just då var det inte så kul, men ville man ha en plats i laget och en guldmedalj runt halsen så var det bara att göra det som Andrea sa.

Man kan tycka att hon var hård, alltför hård. Speciellt när vi som tränade var så unga. Men det var ett val som vi fick göra. Det var antingen eller som gällde.

Satsa eller inte satsa. Och all träning gav ju resultat. Vi tog guldmedaljer! Det hade vi inte fixat utan en tränare som Andrea. Hon fick många av oss att tro på oss själva. Hon fick oss, trots att det var tungt ibland, att kämpa vidare. Hon fick oss att förstå att vi skulle ta vara på varandra i laget och att vi också hade mycket att lära av varandra. Tack vare Andreas träning har vi alla fått vänner för livet och vi har också fått en härlig extramamma.

En mamma som jag var livrädd för i början och knappt vågade få ögonkontakt med; men som bakom sitt hårda skal är en av världens snällaste människor.

MARIA CLAESSON 26 ÅR, LÄRARE, HINDÅS

137

Betydelsefulla möten i idrotten

Långt efteråt förstod vi ARNE ROSEN VAR ordförande i Eskilstuna Kanotsällskap under 60-talet och föreningen var mycket framgångsrik. Vi hade elva landslagsmän från ungdom upp till seniorer. Arne var en duktig och drivande ordförande, men framförallt en mycket duktig ungdomsledare. För oss ungdomar ordnade han många aktiviteter. Förutom läger, träningar och tävlingar hade vi också danskurser och navigering. Arne fick oss också att bilda en egen ungdomsklubb, där vi hade en egen liten ekonomi, ordförande, kassör och sekreterare.

Jag och min bror Leif har på senare tid ofta pratat om de här åren och hur det har präglat oss. På den tiden uppskattade vi inte alltid Arnes arbete. Vi hade roligt tillsammans och allt var som en stor ungdomsgård. Vi tränade hårt och flera i gänget nådde stora sportsliga framgångar. Men även om vi inte förstod det då så var det den sociala biten som betydde mest.

Så här långt efteråt förstår vi bättre vilken framsynt och kunnig person Arne var. Både jag och Leif är fortfarande aktiva idrottsutövare. Vi har under i stort sett alla år engagerat oss i föreningar med flera styrelseuppdrag. Nu är jag sedan flera år tillbaka ordförande i Edsbyns Skidklubb, där Leif och jag varit med och byggt upp klubbens fina skidanläggning. Vi arbetar båda sedan 14 år tillbaka som rektorer i grundskolan och vi märker även där hur vår “utbildning” i ungdomsåren har präglat och hjälpt oss i vårt arbete.

KJELL HASSELQVIST 59 ÅR, REKTOR, EDSBYN

138

Betydelsefulla möten i idrotten

Sportslig ödmjukhet är en konst DET VAR VID VM i kanotslalom i Prag 2006 som han sa de där oförglömliga orden. Britten Campbell Walsh hade gjort det klart bästa andraåket i tävlingen.

Ett bejublat åk som uppenbart skulle föra honom högst upp på prispallen.

Men då kom chocken. Campbell blev dömd som 3:a. Hur kunde det hända?

Hur kunde domarna missa det som varenda tevetittare hade sett? Ja, det visade sig att domarna hade haft sämre överblick över banan än tevetittarna. Tevekamerorna hade skymt sikten!

Jag gick fram till Campbell och sa att det här var stor synd och att hela världen visste att resultatet var fel. Men Campbell själv såg det på ett helt annat sätt. ”Det var mitt eget fel, sa han. Hade jag kört bättre i första åket hade jag vunnit i alla fall”, sa han.

Hans ord gjorde oerhört intryck på mig och har i efterhand påverkat mitt sätt att hantera vardagslivet. Varje gång jag numera känner för att skylla ifrån mig, så tänker jag på Campbells ord och skärper mig. Jag betraktar förargliga händelser som de är och konstaterar att jag själv är delaktig i förloppet. Det här sättet att tänka försöker jag även lära ut som tränare. Sportslig ödmjukhet är en stor konst, som så många som möjligt bör lära sig.

KERSTIN ÖBERG, SIGTUNA

139

Betydelsefulla möten i idrotten

Peppa hellre än dissa NÄR JAG VAR runt 14 år började jag träna simning. Jag var en av de sämsta i min skolklass på att simma och det var väl egentligen därför jag började. Men att jag sedan fortsatte träna, det berodde mest på Sophia Lindstrand. Hon blev min tränare när jag flyttades upp till b-laget i Trollhättans Simsällskap.

När jag tänker på Sophia minns jag hennes stora lockiga hår och hennes stora leende. Hon var alltid glad och positiv och peppade oss i gänget att hela tiden bli bättre. Och som tonårstjej i en tid då det händer mycket med kroppen, livet och kärleken, fungerade hon också lite som en personlig rådgivare. Visst kunde hon driva oss hårt, men hon fick oss ändå att tycka att det var roligt att gå till träningen.

HON VAR ALLTID GLAD OCH POSITIV OCH PEPPADE OSS I GÄNGET ATT ALLTID BLI BÄTTRE

När Sophia slutade som min tränare ersattes hon av den mer hårdföra typen.

En man som gillade att springa och gapa vid kanten och dissa oss. Då var det inte roligt längre och jag utvecklades inte. Jag klev upp ur bassängen och lämnade simningen för gott. Men jag tog med mig minnet av Sophia. Och det hon förmedlade till mig genom sitt sätt att vara har kommit till användning. Dels när jag själv har varit tränare och dels när jag har jobbat med unga i skolan.

ROSSANA DINAMARCA 34 ÅR, RIKSDAGSLEDAMOT, TROLLHÄTTAN

140

Betydelsefulla möten i idrotten

Han höll efter mig JAG HAR MÅNGA gånger fått frågan vad jag haft för idoler. Men jag har aldrig haft några idoler, jag har bara haft min storebror Stig. Han är några år äldre än mig och det var honom jag ville bli lika bra som. Jag följde i hans fotspår och när vi båda spelade i Brynäs fungerade han många gånger som en pappa åt mig. Vi hade flyttat långt hemifrån och han både skyddade och fostrade mig.

Vid ett tillfälle när Brynäs mötte Timrå blev jag provocerad på isen och slog ner en motspelare. Då blev det kalabalik, för Brynäs-Timrå var alltid ett hatmöte.

Ett helt gäng Timråspelare kom mot mig för att spöa upp mig. Jag låg riktigt illa till. Då var Stig blixtsnabbt där för att försvara mig. Efter matchen följde han mig noggrant ända fram till spelarbussen, inför ögonen på en stor samling Timråfans som verkade vilja lyncha mig. Väl inne i bussen fick jag en rejäl utskällning av Stig, som tyckte att jag betett mig som en idiot på isen.

Så var han alltid. Han höll efter mig även utanför isen och bidrog starkt till att jag fick värderingar som jag fortfarande håller på. Som att man alltid ska visa respekt, vara ärlig och rak och inte lura folk. Och att man inte är bättre än någon annan människa på gatan bara för att man är bättre spelare på isen.

BÖRJE SALMING 57 ÅR, EGEN FÖRETAGARE, VAXHOLM

141

Betydelsefulla möten i idrotten

Den bästa läraren MINA ÖGON SVED för att jag var så sur. Hon bara stod där och skrek på mig. Jag red min första ridlektion för Maria Hjelm på Ringsjön, och jag ville verkligen inte rida för henne mer. Men jag fortsatte ändå och lärde mig att hon var som hon var. Maria kunde stå och skrika på mig i en halvtimme i sträck.

HON ÄR DEN BÄSTA LÄRAREN JAG NÅGONSIN TRÄFFAT

Det var jobbigt, men jag lärde mig jättemycket. Jag tycker att jag rider i bättre sits och sånt nu. Jag har blivit mycket säkrare. Det är mest tack vare Maria.

Hon är den bästa läraren jag någonsin har träffat.

SOFIA FRANSSON 15 ÅR, STUDENT, HÖRBY

142

Betydelsefulla möten i idrotten

Med en hel rävfarm bakom öronen TIDERNAS FRÄMSTE TENNISTRÄNARE hette Harry Hopman och kom från Glebe i Australien. Totalt förde han sin ”kängurunation” till 16 triumfer i Davis Cup. 15 av fullträffarna noterades under perioden 1950-67 då Australien oavbrutet figurerade i finalerna i idrottsvärldens viktigaste lagtävling. Stor del av framgången tillskrevs Hopmans taktiska förmåga. En av de många skräckslagna motståndarna uttryckte det så här träffande: ”Med Harry Hopman i kaptensstolen leder Australien med 15-0 i varje game redan innan matchen ens har startat!”

Jag hade förmånen att intervjua denne legendariske tennismagiker vid flera tillfällen och blev lika fascinerad varje gång han öppnade munnen för leverans av nya visdomsord. Mitt första möte med honom ägde rum en kulen sensommardag i Båstad 1964. Sverige hade genom tandemparet Ulf Schmidt-Jan-Erik Lundqvist upplevt en strålande Davis Cup-säsong och avancerat till interzonspel mot Australien. Det var den dittills utan diskussion viktigaste Davis Cup-matchen på svensk mark och intresset var enormt. Spekulationerna om hemmaseger vilade på två vinster mot gästernas andreman Fred Stolle samt att någon av hemmaspelarna skulle rå på världsettan Roy Emerson.

1964 tillämpades fortfarande principen om fri lottning i cupen, och när proceduren genomfördes drogs ländernas ettor Lundqvist och Emerson som första paret ut. Nyckelmatch direkt, således. Vädret verkade vara gynnsamt för värdlandet. Alla var överens om att en regntung bana onekligen passade Lundqvist bättre än den attackvillige Emerson. För att ytterligare förbättra de svenska villkoren beordrades vattning av centrecourten kvällen före matchen. Men innan strålarna träffade gruset dök Hopman upp ur skumrasket och gjorde stopptecken.

143

Betydelsefulla möten i idrotten

Hopman hade anat att svenskarna skulle hitta på något och fick rätt i sin farhåga. Med sig hade han därför en färsk väderprognos som gav vid handen att det förelåg uppenbar regnrisk dagen därpå. ”Så det finns inget skäl att vattna banan”, hävdade han.

Mannen som brukade kallas “mannen med en rävfarm bakom vardera örat” fick förstås rätt. När det så var dags för spel visade det sig som väntat att Emerson hade svårt. Han fick inget fäste på det hala underlaget och passerades ideligen av smarta slag från bollbegåvningen Lundqvist, som lätt vann de två första seten. I början av tredje tröstade Hopman sin nedslagne spelare. ”Roy, min son”, sa han. ”Titta på himlen. Ser du att molnen spricker upp.

Snart är solen här, och då får du den bana du önskat dig. Så ge inte upp. Jobba vidare”.

Emerson fick nytt mod och lyckades vända matchen, trots att han låg under med 5-2 i femte och avgörande set. Och Australien vann så småningom hela landskampen med 5-0. Om Emerson betvingat Lundqvist utan Hopmans eminenta hjälp? Tillåt mig tvivla. Vari låg då storheten hos Hopman? Själv ansåg han att det egentligen var ganska enkelt. Han beskrev för mig att det bara handlade om två saker: 1) Att komma till uppgifterna så välpreparerad som möjligt, både fysiskt och mentalt.

2) Att koncentrera sig på en sak i sänder. ”Jag tutar i samma saker i alla mina spelare. Glöm poängen i samma ögonblick som den är avslutad. Att tjafsa om domslut eller gnälla över misstag gör ingen nytta. Rikta istället in all uppmärksamhet på den kommande bollen. Och när den är spelad överflyttas allting på nästa poäng. Och så vidare”. Låter det enkelt? Kanske. Åtminstone i teorin.

144

Betydelsefulla möten i idrotten

Hur som helst: mötena med den legendariske australiern har betytt åtskilligt för mig. Av Harry Hopman lärde jag mig att man inte får någonting gratis, utan det gäller att arbeta för framgången. Det är en såpass uppenbar maxim att det kan tyckas förvånande att vissa idrottsutövare struntar i att anamma den.

BJÖRN HELLBERG 64 ÅR, FÖRFATTARE/ JOURNALIST, LAHOLM

145

Betydelsefulla möten i idrotten

Han brann för oss DET VAR I pingisskolan på Ljungfälleskolan i Växjö som jag fick Carl-Erik Wretman som tränare. Han var redan då i 70-årsåldern, men brann för oss barn. Han var lugn, rättvis och bestämd. Man kunde alltid lita på honom. Han lärde mig att alltid göra mitt bästa. Oavsett om jag mötte en svår motståndare, eller om jag spelade i ett lag med spelare jag inte riktigt tyckte om, så skulle jag göra det bästa av situationen.

Jag smittades av hans entusiasm och blev själv tränare och ledare när jag var 16 år. Sedan dess har jag försökt återge Carl-Eriks engagemang och positiva energi till mina adepter. Jag är noga med att vara glad och att alltid uppmärksamma varje enskild spelare någon gång under träningspassen. För cirka tio år sedan ringde min bästa vän Ronnie Svensson och sa att Carl-Erik dött av en hjärtinfarkt, mitt under en pingismatch. Det hände under BTK Frejs tävling Julklappen, där unga och gamla spelar dubbel tillsammans. Han spelade dubbel med min bäste kompis lillasyster.

Jag hade inte träffat Carl-Erik på 15 år och kände en stor sorg. Jag visste att han arbetade med barn och ungdomar in i det sista, och kunde lätt föreställa mig hur de kände för honom som ledare. Carl-Eriks arv sitter djupt rotat i mig och det är en viktig del till att jag idag arbetar heltid med bordtennisen.

MATS HEDIN 35 ÅR, ANSVARIG ELITIDROTT PÅ SVENSKA BORDTENNISFÖRBUNDET, HUDIKSVALL

146

Betydelsefulla möten i idrotten

Med humorn som vapen JAG ÄR 43 ÅR nu och det var länge sedan jag slutade spela ishockey. Men fortfarande kommer jag tydligt ihåg Owe Johansson. Minnet av hans arbetsinsats lyser liksom lite extra. Owe skapade alltid en härlig stämning omkring sig.

Han var inte medspelare eller tränare.

Han var materialförvaltare och han fanns alltid där när man behövde honom.

Inte bara för att hålla ordning på utrustningen, utan minst lika mycket som en slags psykolog. En mycket duktig psykolog. Från att jag var 15 år till 25 fanns han där. Ibland när jag inte platsade i laget och var besviken satte han sig bredvid mig.

HAN VAR VÄLDIGT HUMORISTISK OCH LYCKADES ALLTID FÅ MIG PÅ GOTT HUMÖR

Jag minns inte vad han sa, bara att vi pratade mycket. Owe var väldigt humoristisk och han lyckades alltid få mig på gott humör igen. Så att jag kunde ta nya tag och gå vidare.

Owe var oerhört viktig, inte bara för mig. Han fanns där för alla som behövde honom. Inte bara för förstafemman eller så, utan för alla spelare. Hans betydelse var av ett annat slag än tränarens. Efter karriären tog jag med mig de värderingar som Owe sådde under mina år som spelare. Idag är jag fortfarande aktiv inom ishockeyn, som materialförvaltare för ett pojklag. Jag är mycket stolt och jag har många år på mig att bli riktigt bra.

LARS-ERIK GUSTAVSSON 43 ÅR, BILBYGGARE, UDDEVALLA

147

�

Du - just du kan gĂśra hela skillnaden.

Betydelsefulla möten i idrotten

Hennes skarpa ögon NU FÖRTIDEN NÄR JAG har ont och grinar illa, när träningen känns jobbig och svår och jag tycker att jag inte har kommit någonstans, då brukar jag se en liten tjej i ögonvrån. Hon tittar på mig med stora beundrande ögon och ser lite frågande ut. För inte så många år sedan var den tjejen jag.

Jag minns att jag var en liten, liten flicka som tränade frivolt med satsbräda på den blå voltlängan, längst in i Åkeshovshallen. Vi sprang runt, runt och jag kunde inte stå stilla ens i ledet. Jag hoppade och studsade hela tiden. Helt plötsligt hörde jag någon ropa åt mitt håll. Jag var i min egna lilla värld och tittade upp och såg förmodligen ut som ett levande frågetecken. En bit bort satt en främmande kvinna som visade att hon ville att jag skulle komma över till henne. ”Jag?” frågade jag, fullständigt överrumplad. ”Ja, du! Kom hit!”

Jag blev helt stel och tänkte direkt att jag säkert hade stört mycket för att jag inte stod stilla i ledet. Åkeshovshallen i Bromma var ju inte en vanlig gymnastikhall. Det var en riktig gymnastikanläggning, där duktiga gymnaster tränade och blev instruerade av skickliga tränare.

Själv tränade jag med SOL-flickorna, i en slags elitförberedande grupp. Vi fick bara träna i Åkeshovshallen på söndagar. Ibland bara varannan söndag. Och inte ens de söndagarna fick vi särskilt mycket utrymme, eftersom de duktigare tjejerna skulle träna samtidigt. När vi värmde upp fick vi springa i ett motionsspår i skogen utanför.

Kvinnan som ropade på mig tränade de duktigare tjejerna. Elit-tjejerna som jag brukade titta på och beundra och samtidigt tänka att: ”Åhhh… om jag ändå fick träna med dem! Om jag ändå vore lika duktig…”

149

Betydelsefulla möten i idrotten

Jag gick försiktigt fram till kvinnan. Jag hade en lila dräkt och ett par lila cykelbyxor på mig. Jag kände mig både rädd och nervös , inför vad hon ville mig. ” Vad heter du?” frågade hon. ”Veronica”. ”Hur gammal är du?” ”Nio”. ”Är du 88:a?” ”Nej, 87:a”. ”Jaha okej”.

Sen nickade hon bara, och jag fick gå tillbaka till mitt led. Alla mina träningskompisar var hysteriskt nyfikna och frågade i munnen på varandra vad kvinnan ville. Men jag kunde inte ge dem något svar för jag visste inte. ”Kvinnan” som heter Rosie Leiner hade tydligen sett något särskilt i mitt hoppande och studsande. Hon såg till att jag kallades till en uttagning veckan därpå. Sen fick jag vara med på tre provträningar tillsammans med de duktiga elittjejerna. Jag var sprickfärdig av stolthet och lycka.

Deras tränare hade upptäckt mig. Rosie blev min tränare under de följande fyra åren. Hon blev min andra mamma och kompis under ett par tusen träningar. Jag vill tacka henne av hela mitt hjärta. Utan hennes skarpa ögon, som upptäckte den lilla studsande tjejen i lila dräkt och cykelbyxor, hade jag nog aldrig blivit uttagen till elitgruppen och lyckats så bra som jag har gjort idag.

VERONICA WAGNER 21 ÅR, ELITGYMNAST/STUDENT, HÄGERSTEN

150

”

När andra tränare för var snälla sa han vad jag behövde göra.

Inte ett dugg finkänslig FRÅN BÖRJAN VAR jag lite rädd för den alpine tränaren Göte Källström.

Jag och säkert flera av de andra barnen tyckte nog att han var en främling och undrade vad han, norrlänningen, gjorde i Småland. Vi ville ju helst leka på träningen, men han var barsk och allvarlig av sig. Åtminstone upplevde vi det så, eftersom han lät så när han pratade på sin dialekt. Men med tiden förstod jag att Göte hade sina fördelar som tränare. Framför allt var han verkligen en ärlig människa som sa vad han tyckte och tänkte. Han var inte ett dugg finkänslig som andra tränare kunde vara.

Jag minns till exempel en gång bland många när vi tränade storslalom och en annan tränare bara sa snälla saker till mig. ”Det var bra”, ”’Vad duktig du är”, och så vidare. Göte däremot började genast prata om vad jag behövde göra för att förbättra mig. ”In med höften mer i vänstersvängen, så du kommer närmare käppen”… Det är klart att det kunde vara jobbigt att höra all kritik och ibland valde jag att prata med andra tränare. Men det var genom Göte jag kunde utvecklas. För när andra tränare kunde vara för snälla så sa Göte vad jag behövde göra.

Förutom det var han också lite som en morfar. När vi var ute på läger lärde han oss att äta rätt och ta hand om oss själva. Han såg också till att vi hade ordentlig utrustning. Alpin sport är ju en rätt så dyr historia, men eftersom Göte själv sålde skidor såg han alltid till att sälja jättebilligt till oss. Han ville absolut att vi som brann för skidåkningen skulle fortsätta. För mig personligen har han betytt oerhört mycket. Han var min tränare ända tills jag slutade som 16-åring. Idag är jag själv tränare och försöker ta efter hans sätt att vara så mycket som möjligt.

VICTORIA BERGH 21 ÅR, STUDENT, VÄXJÖ

Betydelsefulla möten i idrotten

En helt ny dimension JAG KOM VISSERLIGEN från en riktig idrottsfamilj men Tore blev ändå något av en extra pappa för mig. När jag var en sådär 11-12 år startade han en badmintonsektion i Dals Långeds IK. Den sport som senare blev min huvudsport. Redan när jag var i den åldern började han engagera mig i arbetet runtomkring själva sporten. Det började med lottförsäljning på föreningens bingokvällar. Sen fick jag ansvara för det lokala aktivitetsstödet och tipspromenader.

Jag fick också hänga på när han hade informella möten med ett gäng ur klubbens styrelse. Det kunde vara när de satt i bastun och diskuterade problem och lösningar som senare blev formella beslut. Jag lyssnade nyfiket och mycket av det jag hörde präglade mig och stod till grund för senare engagemang. Tore uppmuntrade mig, gav mig förtroende och delade med sig av sin kunskap.

Han var ju också politiker och gav mig tidigt insikter om det idrottspolitiska arbetet. Framför allt hur viktigt det är att jobba mycket externt utanför själva idrottsrörelsen för att få den att fungera.

HAN UPPMUNTRADE MIG, GAV MIG FÖRTRIOENDE OCH DELADE MED SIG AV SIN KUNSKAP.

Utan Tore hade jag visserligen idrottat ändå. Jag spelade både badminton och fotboll. Jag spelade seriespel i badminton tills jag var 34 år. Men jag hade inte fått den där djupa förståelsen för organisation och ledarskap. Det Tore gjorde var att inviga mig i en helt ny dimension. Efter gymnasiet läste jag idrottspedagogik i Halmstad och tog en fil. kand.

153

Betydelsefulla möten i idrotten

Sen, efter att ha sökt ett antal idrottskonsulenttjänster, hamnade jag på Gotland där jag fortfarande är kvar sedan 22 år. Bland annat är jag numera idrottschef för Gotlands Idrottsförbund.

Egentligen är det först nu, långt efteråt, som jag förstått vidden av vilken betydelse Tore Gidebratt hade för mig när jag växte upp i Dals Långed. Att jag blev utbildnings- och idrottschef kan verka som en självklar utveckling utifrån hur jag har utbildat mig och arbetat. Men det hade inte blivit så om inte Tore funnits.

PATRIK OSCARSSON 45 ÅR, DROTTS-/UTBILDNINGSCHEF GOTLANDS IDROTTSFÖRBUND/SISU IDROTTSUTBILDARNA, VISBY

154

Betydelsefulla möten i idrotten

Vi trodde vi var smarta När jag var tio år for jag på mitt allra första träningsläger i Orsa. På dagarna var det mycket träning och om nätterna i gymnastiksalen där vi alla skulle sova blev det inte så mycket sömn. Det var inte någon bra kombination och efter några dagar var tröttheten överhängande.

När vi sista dagen skulle springa tre varv i elljusspåret orkade jag och min kompis inte hålla farten och på andra varvet släppte vi klungan. Medan vi sprang för att komma i fatt frågade min kompis om jag hade sett att man kunde gena över till den andra slingan och på så vis komma snabbare fram.

Visst hade jag sett det.

”DET FINNS INGA GENVÄGAR TILL FRAMGÅNG” DE ORDEN SATT ORDENTLIGT, DE EKAR FORTFARANDE I MITT HUVUD

Ganska snabbt kom vi två överens om att det var en bra idé att gena och vi gjorde slag i saken. Vi kom i god tid till stället och fick ligga och trycka i buskarna ett bra tag innan de andra kom och så snart de passerat hoppade vi upp och sprang i mål.

Glada över att vi lyckats med vårt tilltag stod vi efter en liten stund och stretchade mot en husvägg när tränaren Gösta Svensson från IFK Mora kom och bad oss alla ställa upp i ett led. När vi hade ställt upp frågade han om det var någon som trodde att elljusspåret gick den väg vi hade genat. Så snart han ställde sin fråga insåg min kompis och jag att vi låg riktigt risigt till.

155

Betydelsefulla möten i idrotten

Andra frågan som Gösta ställde var: ”Vilka var det som genade?” Vi hade ingen chans att komma undan så det blev till att ta ett steg fram. Då sa Gösta: ”Kom ihåg pojkar, det finns inte några genvägar till framgång!”

De orden satt ordentligt, de ekar fortfarande i mitt huvud. Varje gång en kortare väg eller enklare lösning har dykt upp på träningen, och frestelsen varit stor att välja ett lättare alternativ, hör jag Göstas ord.

Det gick naturligtvis till överdrift. Som den gången då jag sprang myrlöp i nyinköpta gummistövlar. Stövlarna blev snabbt fulla med vatten och det var ju det som var meningen. Det skulle vara tungt och jobbigt. Ganska snart fick jag blåsor på fötterna och då hade jag kunnat gena hem till min moster som bodde på andra sidan myren. Men jag tänkte på Gösta och att man inte fick vara så blödig.

Efter ytterligare 1,5 timme gick det hål på blåsorna. Efter den träningsrundan kunde jag inte få på mig några skor på två veckor utan jag fick klippa sönder ett par pjäxor för att kunna träna. Det Gösta sa den där gången i Orsa 1973 la förmodligen grunden för alla OS- och VM-guld. Hans ord blev en viktig milstolpe för mig. Gösta hade rätt. Det finns inga genvägar till framgång.

GUNDE SVAN 46 ÅR, LANDSLAGSCHEF SVERIGES SKIDLANDSLAG, VANSBRO

156

Betydelsefulla möten i idrotten

Bra gjort!

UNDER MIN TID som verksamhetsansvarig för tennislekis ledde, tränade och lekte jag varje söndag tennis med tre till sexåringar. Det var väldigt roligt, intensivt och ibland riktigt krångligt. Vissa kunde placera en forehand på första försöket medan andra hade svårare att träffa bollen, och fick inte alltid ihop det här med koordinationen. Under en av alla utbildningar som jag gick för att bli tennisledare lärde jag mig något som jag har haft stor nytta av.

Kursledaren, Christopher Lagerqvist, berättade att hans målsättning var att alla han tränade, minst en gång under varje träningspass, skulle få höra att hon eller han gjort något bra. Om det så var att träffa bollen på tionde försöket.

Så enkelt och ändå så viktigt. Alla gör alltid något bra under ett träningspass, som ledare gäller det bara att vara uppmärksam. Jag la hans ord på minnet och använde devisen på varje pass söndag efter söndag. Den går dessutom att använda såväl när du tränar vuxna adepter som vid många sammanhang utanför tennisbanan.

HELENA BJÖRCK 26 ÅR, PRESS- OCH MEDIEANSVARIG RIKSIDROTTSFÖRBUNDET, STOCKHOLM

157

Betydelsefulla möten i idrotten

Träning för hela människan DEN DAGEN DÅ jag för första gången fick hjälp av Viljo Nousiainen att träna på min ansats glömmer jag aldrig. På bara några minuter ökade jag mitt personbästa med sju centimeter. Innan den dagen hade jag inte haft någon ansats alls. Viljo brydde sig verkligen, hans engagemang gav mig trygghet. Viljo blev min tränare och min bästa vän. Gemenskapen med Viljo växte snabbt till mer än bara idrott. Viljo blev min stora förebild och den som satte djupa spår i mitt sätt att förhålla mig till både livet och idrotten. Genom att följa Viljo steg för steg under många år lärde jag mig mycket om hur en bra tränare skall vara.

Viljo såg detaljer som ingen annan hann se och han hade en fingertoppskänsla som kunde betyda skillnaden mellan medelmåttlig insats eller succé. Med Viljo som tränare kände man sig alltid som nummer ett. Viljo dog plötsligt 1999 och det tog lång tid att förstå att han var borta för alltid. Hans död förändrade mig som person. Jag lärde mig uppskatta små saker i vardagen som jag inte hade tänkt på tidigare. Livet får aldrig bli en transportsträcka i väntan på något annat. Livet rullar hela tiden på och det gäller att göra det bästa av sitt liv, här och nu.

Viljo lärde mig så mycket. Hans sätt att vara gav mig så mycket kraft som jag lever på än idag. Han såg till att alla hans hoppare njöt av träningen, medveten om sambandet mellan att prestera bra och må bra. På Viljos träningspass fanns inga regler eller färdiga träningsmallar, alla behandlades som de individer de var och passen var alltid variationsrika och roliga. Jag bär många av Viljos tankar om hur man tränar för att nå framgång vidare. För att kunna få ett bra resultat och få de man tränar att prestera bra måste man se till att hela människan mår bra.

YANNICK TREGARO 30 ÅR, IDROTTSLEDARE, GÖTEBORG

158

�

Det mest betydelsefulla jag har gjort.

SPEGELINTERVJU Martin Abenius & Bengt Waller ”Den sommaren ställdes allt på ända”

SPEGELINTERVJU martin & bengt

Han öppnade en ny värld DET GÅR EN enskild grusväg ner till strandremsan där Lerums Segelsällskap håller till. Det är en gråmulen dag och ett lätt regn strilar diskret ner från himlen och gör marken vattensjuk, eller rent av ”snorig” skulle man kanske kunna säga. Men även under såna omständigheter är Aspen en vacker sjö att betrakta, och seglingsklubbens stuga är ombonad och välkomnande.

Utanför vilar de omastade båtarna i väntan på en ny säsong, med nya träningar och tävlingar. Och med nya årskullar av förväntansfulla nybörjare. För Martin Abenius började det någon gång i skarven mellan 60- och 70-tal, med lekfulla turer i optimistjollar, tillsammans med kompisar. ”1972 när jag var 14 år skulle jag vara hjälpinstruktör för seglarskolan på sjön.

Det hade vi varit tidigare, men med handen på hjärtat var vi nog inga vidare instruktörer. Vi hade ingen organisation, ingen ordning. Vi kom och gick lite som vi ville och undervisade ungefär som vi trodde att man skulle undervisa. Ofta hade vi fel grejor med oss och ibland saknades bensin till motorbåtarna”.

Men den här sommaren skulle allting ställas på ända. Det skulle komma en vuxen man, en ”gubbe”, i 35-årsåldern, som skulle leda seglarskolan och därmed också Martin och hans kompisar. Martin skrattar och blir lite röd om kinderna när han berättar om sin sena ankomst den första dagen och hur han möttes av ”gubbens” stränga blick. ”Intet ont anande kom jag cyklande nerför grusvägen. Jag hade delat ut Göteborgsposten tidigare på morgonen och var lite sömnig.

Och där stod han och sa: ”Jaha Martin, det är dags att komma nu. Du skulle vara här klockan åtta. Du är sen, varför?”

Det kändes pinsamt och lite olustigt, berättar Martin. Fram till den dagen hade killarna kunnat ta dagen lite som den kom och ingen hade riktigt brytt sig om dem tidigare.

161

SPEGELINTERVJU martin & bengt

Men Bengt Waller, som den stränga ”gubben” hette, hade andra planer för killarna. Han samlade ihop dem och förklarade att han var rektor och att de var lärare på seglarskolan. ”Helt plötsligt fick vi krav på oss. Saker och ting skulle vara ordnat innan eleverna kom på morgonen. Vi skulle ha en grovplan för veckan och en detaljplan för dagen. Vi skulle ha fokus på varje elev. Alla skulle lära sig något nytt varje dag och vi skulle kunna redogöra för det inför Bengt, som skulle vara på plats varje morgon och eftermiddag! ’Vi är till för eleverna och inte tvärtom’, sa han och han var väldigt bestämd”.

ALLA SKULLE LÄRA SIG NÅGOT NYTT VARJE DAG

Det blev förstås lite gny bland killarna, men snart förstod de att det var rätt skönt att ha någon på plats som kunde sina saker. Bengt Waller hade ett förflutet som tävlingsseglare. Han hade till och med tävlat i OS. Det var en ny värld som öppnade sig och Martin och de andra killarna fann sig snabbt. De började sitta hemma på kvällarna och planera övningar inför nästa dag. De tänkte också ut alternativ, ifall vädret skulle ställa till det. Varje morgon förhörde Bengt killarna om deras planer och varje eftermiddag fick de lov att redogöra för hur det hade gått.

Den nya stilen gjorde susen och under åren som följde gick Lerums Segelsällskap från att ha varit en lekfull ”insjöförening” till att fostra många av landets bästa tävlingsseglare. Bland annat Martin själv, som har tävlat både i EM och VM. Utan det frö som Bengt Waller sådde hade det förmodligen aldrig hänt och Martin tänker ofta på allt som Bengt lärt honom.

162

SPEGELINTERVJU martin & bengt

”Det var det här med planläggningen, att vi alltid skulle vara ute i god tid. Vi skulle se till att allting var klart när eleverna kom. Det skulle vara ett dukat bord. Den lärdomen har hjälpt mig senare i livet. Inte minst i arbetslivet”.

Seglarskolan blev för Martin en början till ett strukturerat ledarskap, som ledde till en karriär i försvaret och senare ledande positioner i näringslivet. Han har många anledningar att tacka för allt Bengt lärde honom. Vattenytan strax utanför fönstret krusar sig i den våta decembervinden. Det är inte längre svårt att föreställa sig febril och lustfylld verksamhet där ute, under en frikostig, blå sommarhimmel. En verksamhet som styrs med fast hand, men som just därför blir rolig. Eller som Martin, utifrån sin lärdom, uttrycker det: ”Grundtanken med att ha en strukturerad och välplanerad verksamhet tror jag mycket på. För då blir det tid över till annat när uppgiften är löst.”

MARTIN ABENIUS 49 ÅR, VD, FLODA

163

”

Jag blev uppmuntrad av föräldrarna.

SPEGELINTERVJU bengt & martin

Ibland kanske jag var lite väl tuff Ofta kan till synes små detaljer betyda oerhört mycket. Ungefär som när Bengt Waller första gången kom ner till Lerums Seglarsällskaps lilla strandremsa vid sjön Aspen. Vattnet låg spegelblankt den morgonen och han minns att han spontant hade tänkt: ”Skönt, det här kommer att gå bra. Här kan inget farligt hända.” Dessutom kände han igen nästan alla barnen. De var skolkamrater till hans egna barn. Han hade haft sina tvivel innan. ”Jag var ju van vid havet, vid ställen som Marstrand och så. Aspen kändes väl lite som en ankdamm och det fanns ingen riktig seglartradition där. Det tog ett tag, men sen förstod jag att Aspen var en idealisk sjö för att träna segling på. Dessutom gav föräldrarna bra respons. Entusiasmen var stor, jämfört med hur det var många andra ställen, där det hände att alla la av efter en tredagars nybörjarkurs. Här var det annorlunda. När jag underströk att seglarskolan var förberedelse för tävling, blev jag uppmuntrad av föräldrarna”.

JAG FÖRSTOD ATT JAG ”TASSADE IN” PÅ ANDRAS MARK. MEN JAG UTGICK JU FRÅN HUR JAG SJÄLV HADE LÄRT MIG I MIN BARNDOM

När Bengt får höra Martins ord om den stränga ”gubben” som satte pli på de slarviga tonårsinstruktörerna, skrattar han hjärtligt. ”Jo, jag förstod nog att jag tassade in på andras mark. Men jag utgick ju från hur jag själv hade lärt mig i min egen barndom. Jag hade också haft ’farbröder’ som präglat mig”.

165

SPEGELINTERVJU bengt & martin

Bengt är i grunden göteborgare och hade tagit sina första trevare som seglare på vattnet utanför Hisingen på 50-talet. De personer han sedan kom att präglas av var blivande olympiska medaljörer som Jan Albrechtsson och Pelle Pettersson. Det vill säga bästa tänkbara förebilder när det gällde allt som hade med tävlingssegling att göra. Bengt blev dessutom sjöscout, vilket gav honom en extra medvetenhet kring säkerhetstänkande. Han lärde sig kort och gott, med råge, hur en knop ska slås och hur en båt ska ombesörjas, och alla de kunskaper han anammade ledde så långt som till deltagande i de olympiska spelen i Rom 1960.

Så den där sköna sommarmorgonen 1972, när han gav Martin och hans kompisar en uppsträckning, hade han sannerligen på fötterna. Han visste hur saker och ting skulle vara och han kunde se vad som behövde göras, och eftersom han var både strukturerad och bestämd, så såg han till att det blev så också.

Bengt medger själv att han ibland kanske var väl tuff. Han tillät till exempel inte färgade segel till optimistjollarna, eftersom han ansåg att det skulle inte en seriös seglingsklubb ha. Han tog helt enkelt verksamheten på allvar. Och i och med att han fick med sig de aktiva föräldrarna på tåget, blev också klubben mycket framgångsrik. Så framgångsrik att det numera finns ett idrottsgymnasium inriktat på segling i Lerum. ”Min fru och jag har pratat om det och vi har kommit fram till att det här är det mest betydelsefulla jag gjort i livet”.

Det är stora ord och Bengt ler finurligt. Han ser ärligt nöjd ut, men verkar också vilja tillägga någonting i stil med ”Ja, hittills i alla fall”.

BENGT WALLER 73 ÅR, PENSIONÄR, KÄLLA-KNIPPLA

166

Betydelsefulla möten i idrotten

Rakt in i mål UNDER HELA DEN period som den här boken har tagit form har mycket speciella känslor väckts till liv inom mig. Jag har länge funderat och verkligen velat förstå vem jag själv är i allt detta. Jag har velat förstå varför jag själv inte blev en elitidrottare, för det ville jag bli en gång i tiden. Som barn trodde jag nog också att jag kunde bli det, men någonstans på vägen försvann tron och ingen gav den mig åter. Jag slutade idrotta, fast jag egentligen älskade det och fast jag ju hade kunnat fortsätta utan elitambitioner.

En dag var bara lusten borta och allting försvann framför mina ögon, som om jag hade blivit blind. Men nu när den här bokens slutsignal är nära finns det ingen anledning att misströsta längre. Det är bara att kämpa ända in i mål och skörda frukterna av all förståelse som har följt med på vägen. För det är det som har hänt på vägen. Jag har fått förståelse och mina ögon har öppnats, under tiden som jag har vandrat genom ett varmt hav av visdomsord. En förståelse för hur betydelsefull jag själv är och hur betydelsefullt det jag gör är.

Jag har tre söner. De två yngre, som snart fyller åtta respektive nio år, är talangfulla och hårt tränande AG-gymnaster. Jag för in idrotten i deras liv vare sig de vill det eller inte. Till och med när 8-åringen gnäller och säger att han inte gillar gymnastik och hellre stannar en timme till på fritids, eller sitter hemma och bygger lego, eller helst av allt, spelar något dataspel på Bolibompas hemsida.

Men jag ger mig inte. Jag tvingar honom till träningen. Väl där, i Åkeshovshallen, i Stockholms och kanske landets bästa gymnastikanläggning, brister hans till hälften tandlösa mun ut i ett kittlande leende. I bortersta hörnet finns resten av pojkarna i träningsgruppen. De leker en stund innan uppvärmningen vid en stor studsmatta som är förankrad i golvet. En och en flyger de, högt över golvet. De slår runt i eleganta volter som de har lärt sig. En och annan gör till och med svindlande dubbelvolter och landar stående i en blå mjukmatta.

167

efterord

Min 8-åring, och min 7-åring, mina små älskade kopior av mig själv, börjar slita av sig ytterkläderna och snubblar på sina ut- och invända byxor, för att de har sina ögon så djupt fixerade bort mot hörnet med studsmattan. Eller som de säger: trampolinen.

För så heter det på riktigt. Jag får bassning om jag säger fel, liksom när jag säger ”rep” i stället för ”lina”, efter att de har klättrat halvvägs upp i taket, med hjälp av bara armarna. Jag får inte ens kalla det vita pulvret som de gnider mot handflatorna för magnesium. Det heter magnesia, fräser 8-åringen: ”Det säger Lena. Du vet ingenting pappa!”.

Lena är hans ryska tränare. Och om hon säger magnesia, så är det magnesia, precis som att man klättrar i linor och hoppar på trampoliner och inget annat.

Jag gillar när han fräser åt mig på det där viset. För då vet jag att han tar sin idrott på allvar, att han älskar det han gör och att gnället över ännu en missad timme på fritids är glömt för länge sen. Träningen börjar klockan tre varje vardagseftermiddag och pågår till klockan sex. Jag hämtar och lämnar, hämtar och lämnar och betraktar deras träning timme ut och timme in, fast jag många gånger borde sitta och arbeta med någon text som måste bli klar. Men det är svårt att koncentrera sig. Då måste jag lämna lokalen och sätta mig i fiket. Det är bara det att jag så gärna vill se dem när de idrottar. Den enda riktigt effektiva lösningen blir att jag slutar och sticker iväg och tränar själv, på ett gym några tunnelbanestationer bort, för att sedan komma tillbaka, nöjd och bekväm till både kropp och själ.

Ibland funderar jag på om mina pojkar kommer att bli stora idrottsstjärnor. De kan bli det, om de vill. Det ser jag på dem. Men jag har naturligtvis ingen aning om de blir det. Jag vet bara att än så länge är det jag som är deras betydelsefulla möte. Precis på samma sätt som arbetet med den här boken har blivit. En lång rad betydelsefulla möten som leder vidare till någonting gott, både för mig och för min omgivning.

Betydelsefulla möten i idrotten

I allt som har gjorts på vägen, i spåren av alla telefonsamtal, intervjuer, resor med bil och tåg, har någonting nytt följt med, någonting varmt och hoppingivande.

Jag har talat med, mejlkorresponderat och mött idrottare, tränare, stjärnor, levande legender, unga och gamla. Och jag har funnit länken mellan dem allihop, länken mellan dem och oss och länken mellan dig och mig. Rakt igenom och mellan alla enskilda berättelser i den här boken löper en stark tråd av samhörighet.

På så sätt är egentligen alltsammans en enda berättelse, en berättelse om vad idrott är och alltid borde vara. Behöver jag förklara mer?

Knappast. Du är i mål nu.

Slutsignalen har gått.

Vi ses vid nästa betydelsefulla möte.

John Leander Redaktör Betydelsefulla möten i idrotten

169

Det har betydelse för den här...

EN MAN KOM gående på en övergiven strand och han kunde snart skönja en annan man på avstånd. När han gått en stund kunde han se att det var en av byborna från en liten by i närheten som höll på att kasta saker i vattnet i jämn takt. Mannen trodde att bybon kastade små flata stenar för att studsa på vattnet, men när han kom närmare såg han att det var sjöstjärnor som kastades ut.

Hela stranden var full av hundratals sjöstjärnor som spolats upp av vågorna.

Bybon förklarade för mannen att om han inte kastade tillbaka sjöstjärnorna skulle de dö av brist på syre. Mannen blev förbluffad av bybons ambitioner och frågade om det inte kändes hopplöst. ”Det måste ju finnas tusentals sjöstjärnor bara på den här stranden, för att inte tala om alla andra stränder”, sa han. ”Vad tror du att det har för betydelse att du står och kastar tillbaka några av dem?”

Bybon log och plockade upp ytterligare en sjöstjärna och sade sedan: ”Det har betydelse för den här.”

ÖVRIGA BÖCKER I BETYDELSEFULLA MÖTEN-SERIEN Betydelsefulla lärare - en samling berättelser om lust och växtkraft Betydelsefulla möten i vården - en samling berättelser om sorg och glädje KOMMANDE BÖCKER Du är betydelsefull Betydelsefulla möten - Entreprenörer berättar Betydelsefulla möten - Kända berättar Betydelsefulla möten - Ett engagemang i maktens korridorer Betydelsefulla möten - Integration som möjlighet Och många många fler...

Beställ dina Betydelsefulla möten-böcker via www.betydelsefulla.se/butik Vill du ha chans att få med din berättelse?

Gå gärna in på www.betydelsefulla.se och lämna den. Vår brevlåda är alltid öppen.

Betydelsefulla möten

Betydelsefulla möten BETYDELSEFULLA MÖTEN STARTADE hösten 2000 via en riksomfattande efterlysning av betydelsefulla lärare. Bakgrunden till efterlysningen var det stora massmediala pådrag om vad som inte fungerade i landets skolor.

Betydelsefulla möten ville medverka i samhällsdebatten som en motkraft – för att visa på hur mycket som fungerar och hjälpa till att sprida goda exempel från landets skolor. Över 500 svar kom in och av dessa sattes över 100 berättelser samman i boken Betydelsefulla lärare - en samling berättelser om lust och växtkraft som utkom i november 2001. Sponsorer till skolkampanjen var Svenska Kommunförbundet. År 2003 var det dags igen. Då gick efterlysningen av Betydelsefulla möten i vården ut och ett år senare, i november 2004, utkom boken Betydelsefulla möten i vården - en samling berättelser om sorg och glädje med berättelser från hela Sverige. Sponsorer till vårdkampanjen var Sveriges Kommuner och Landsting, Vårdförbundet och Kommunal. Insamlingen till denna bok, Betydelsefulla möten i idrotten pågick under 2007 och 2008.

Under 2009 genomför vi nästa riksomfattande kampanj, denna gång med fokus på Betydelsefulla möten - Entreprenörer berättar. Anledningen till varför den kampanjen är viktig är enkel. Vi behöver fler entreprenörer i Sverige. Dessutom är vi är vana vid att lyssna till framgångsrika entreprenörer som berättar om sin resa. Det är intressant, men nu skall vi få veta vem och vad som fick dem att ta steget och starta eget.

Bakom varje entreprenör står en hel hjord av människor som bidragit till att de tog steget eller kom på något nytt framgångsrikt sätt att driva sitt företag.

Sponsorer till entreprenörskampanjen är Svenskt Näringsliv och Fri Företagsamhet. I dagsläget har Betydelsefulla möten - via riksomfattande opinionsbildande projekt - samlat in över 1500 berättelser om betydelsefulla möten från hela Sverige.

Betydelsefulla möten

Initiativtagare till Betydelsefulla möten är marknadsekonomen och frilansskribenten Catherina Ronsten. Betydelsefulla möten har ingen koppling till någon religion eller politisk organisation utan vill peka på varje enskild persons möjlighet att själv påverka - både sitt eget och andras liv - på ett positivt sätt.

Betydelsefulla mötens mål är att skapa en ökad medvetenhet om hur mycket vi alla kan betyda för varandra. Fler böcker och en rad opinionsbildande efterlysningskampanjer ligger färdiga för att starta.

Tänk efter...

Vem har varit eller är betydelsefull för dig?

Vad hände och varför?

Vad betydde mötet för dig?

På vilket sätt har händelsen påverkat dig idag?

Uppmaning Ring, skriv eller se till att du får chans att berätta för honom eller henne att han/hon har blivit betydelsefull för dig. Jag kan lova dig att det är en av de finaste presenterna du kan ge bort.

Stiftelsen Betydelsefulla möten Ett av Betydelsefulla mötens mål är att skapa en stiftelse dit alla människor skall kunna söka bidrag för att kunna realisera en dröm. Drömmen skall innebära att den sökande får möjlighet att skapa eller uppleva ett betydelsefullt möte tillsammans med någon/några personer. Kriterierna för vilka som kommer att ges stöd kommer att baseras på den sökandes livsförutsättningar. När Stiftelsen är bildad beräknar vi att kunna medverka till att realisera 10-20 drömmar per år. 10 kr av varje såld bok ur Betydelsefulla möten-serien går till Stiftelsen. Det innebär att när du köper en bok bidrar du till att någon kan realisera sin dröm.

Kanske blir det du.

Vinnare i din egen tävling Idrott och livet kan vara både lust, glädje, inspiration och lek eller blod, svett, tårar och kaos. Oavsett din ålder eller var du är just nu och var du vill komma i livet och idrotten har du nytta av tankarna, övningarna och inspirationen från Emma Pihls bok Vinnare i din egen tävling.

I Vinnare delar Emma generöst med sig av sin egen livshistoria och utveckling från självdestruktivitet och negativitet till livsglädje och framgång. Boken gör dig till vinnare genom att jobba med sex teman.

PRESTATIONER Bäst när det gäller och att behålla energin både i med och motgång. SJÄLVBILD Vilken styrande föreställning om mig själv påverkar mina resultat och mitt mående? BETEENDEFÖRÄNDRINGAR Var vill jag komma?

De aktiva stegen för att ändra ett beteende. ATTITYD Vinnande inställning till mig själv, omständigheter och världen. RELATIONER Vilka hjälper dig bäst framåt? INRE DIALOG Vinnande tankar. Sluta låta hjärnan lägga krokben för dig.

Vinnare i din egen tävling är en metodbok för att du skall kunna ta dig från där du är idag till dit du önskar. Att förverkliga dig själv och dina resultat utifrån vem du är och dit du vill komma. Syftet med boken är att skapa ditt eget mentala träningsläger med grenar specialanpassade efter dina behov, utifrån dina egna tävlingar och hitta sätt att med rätt tankar, attityd, självbild och målfokus få mer av det du önskar inom dig själv, idrotten och livet. Läs mer om Emma Pihl och Vinnare i din egen tävling på www.emmapihl.com Beställ din egen Vinnare på www.betydelsefulla.se/butik

”

Vi är alla del av varandras lycka.