3865 Den svarta handsken

Scroll for more

Page 1

D EN

SVA R TA H A N D S K E N av

O m s la g : S in is h a

In g e la K o r s e ll



Ingela Korsell

D EN

SVA R TA H A N D S K E N


Den svarta handsken Utgiven av Beta Pedagog AB Skutevägen 1, 432 99 Skällinge info@betapedagog.se www.betapedagog.se tfn 0340-355 05 Copyright © Ingela Korsell, Sinisha Bozunovic och Beta Pedagog AB, 2006 Författare: Ingela Korsell Illustration, omslag: Sinisha Bozunovic Redaktör: Alice Melin Art. nr beta-3875 ISBN 978-91-97559-24-9 Första upplagan, sjätte tryckningen Dardedze Holografija, Lettland, 2020

Svanenmärkt trycksak, 3041 0971

Svanenmärkt trycksak, 3041 0971


Tack! Tack till följande lärare och deras elever: Susanne Skoog på Mariefredsskolan i Mariefred, Eva Postrup på Gröndalsskolan i Stockholms stad, Bodil Sönnervik på Sandeklevskolan i Bergsjön och Inger Ottosson på Bosgårdsskolan i Tvååker. Tack till mina specialläsare Anna, Lovisa, Moa, Elias och Markus. Tack också till alla mina egna elever jag haft genom åren, som på sitt sätt varit med och format denna berättelse. Slutligen, tack Mulle!

Ingela Korsell

Mariefred 31 maj 2006



Inneh책ll DEL 1 Kapitel 1: Kojan . . . . . . . . . . . . . . . . 7 Kapitel 2: Attack . . . . . . . . . . . . . . 12 Kapitel 3: Den svarta handsken . . . . 17 Kapitel 4: Min b채stis. . . . . . . . . . . . . 23 Kapitel 5: V채nsterhandsken. . . . . . . . 28

DEL 2 Kapitel 6: Fina fiskar. . . . . . . . . . . . . 35 Kapitel 7: H채mnden. . . . . . . . . . . . . 41

DEL 3 Kapitel 8: Rymlingen . . . . . . . . . . . . 47 Kapitel 9: Spegelbilden. . . . . . . . . . . 55 Kapitel 10: Brevet. . . . . . . . . . . . . . . . 59



DEL 1

Kojan En underlig och mystisk sak hände mig en gång. Fastän jag nu är vuxen kan jag fortfarande fundera på det som hände, den där kvällen i skogen, för så länge sedan. För att du ska förstå allting bättre är det några saker du måste känna till. För det första att min bästa vän heter Charlotte. Vi har varit kompisar sedan jag var fem år och hon sex. Vi är fortfarande bästisar, fastän vi idag bor i olika städer och har egna familjer och egna barn. Charlotte heter hon egentligen, men alla kallade henne för Lolli när vi växte upp. Det var hennes pappa som började kalla henne Lolli, eftersom han tyckte hon såg ut som en Lolli, hur nu sådana ser ut? För det andra måste du veta att Lolli och jag bodde på samma gata i Sunnersta, som ligger lite utanför Uppsala. Vi var nästan grannar, för det var bara ett hus mellan oss. Husen var sådana där kedjehus, du vet, flera hus som ser likadana ut och där garaget sitter ihop med grannens hus. Alla vi barn som bodde på området Svankärret sa att husen såg ut som vita skokartonger med det svarta platta taket som ett lock. Husen låg i en stor rund ring, och i mitten fanns en enorm lekpark, där alla barnen samlades och lekte. 7


Det som var bra med att ha parken som samlingsställe var att det alltid fanns någonstans att ta vägen. När man kom hem från skolan slängde man in skolväskan i hallen, och ropade i dörren till någon förälder eller något syskon: – Jag sticker till parken! Där fanns det oftast någon att vara med och något att göra. Populära lekar i parken var burken, brännboll och halli-hallå. Vi var fyra tjejer som höll ihop – Sara, Lolli, Anneli och så jag, Jenny. Vi kallade oss själva för Björnligan. Ofta var vi vänner, men då och då var vi de bittraste fiender. Mot killgänget höll vi alltid ihop i en enad front. Inte så att vi jämt och ständigt var osams med killarna. Nej, det var oftast spännande att hitta på saker med dem, men man kunde inte riktigt lita på dem, tyckte vi tjejer. Killarna i området, Tom, David och Marko, höll också ihop, men jag kan inte minnas att de kallade sig för något speciellt. Våra namnförslag var Knatte, Fnatte och Tjatte, men det ville inte killarna gå med på. För det tredje måste du veta att på andra sidan vägen ligger en stor skog som heter Vårdsätraskogen, som vi lekte mycket i. Det var där, i Vårdsätraskogen, det där underliga hände, som jag nu vill berätta om.

8


Allting började med att Sara, Lolli och jag som vanligt satt på varsin gunga i parken. Det var i september, precis när det börjar bli lite kallt om eftermiddagarna och kvällarna. Jag hade just börjat fyran och de andra gick i samma klass i femman. – Var är Anneli? frågade jag, medan jag ritade mönster i sanden med ena foten. – Hon är förkyld. Hon var hemma från skolan idag, sa Sara. – Var är killarna någonstans, förresten? Dom har man ju inte sett till i parken på flera dagar, sa Lolli. Det visste ingen, men sen tänkte vi inte mer på det. Vi fortsatte att snurra på gungorna, tills vi blev alldeles yra och hoppade några långhopp ifrån dem. Ibland ritade vi med en pinne i sanden och lekte en lek, där man liksom spår varandra i sanden. Det kunde handla om vad man skulle jobba med när man blev stor, vilken stad man skulle bo i, favoritmat och sådana saker. När vi som bäst höll på att spå varandra kom Tom, David och Marko springande emot oss. Stolta och lite andfådda berättade de att nu var deras koja i skogen klar. Det var alltså där de hade varit! Flera eftermiddagar och kvällar i rad hade de snickrat, byggt och konstruerat. De hade fått lov att ta en massa gamla plankor, som ändå skulle slängas, från en byggarbetsplats i närheten. Verktyg och spik hade de tagit med sig hemifrån. Allting hade de släpat långt in i skogen till ett hemligt ställe. 9


– Kom med och kolla på vår nya koja! Den är jättefin! sa Tom och log. Sara, Lolli och jag tittade misstänksamt på killarna och sen på varandra och sa: – Jaaa ..., det kanske vi kan! Vi tjejer visste att vi inte fick verka för intresserade, för med killarna visste man aldrig. Kunde det ligga en hund begraven här ... alltså, var det något lurt på gång? Försökte de lura oss? Vi var på vår vakt! Vi fick först lova på heder och samvete, att inte tala om för någon var kojan låg, inte ens för våra föräldrar och speciellt inte för några syskon. Vi måste lova att inte skvallra – att våra läppar var förseglade – på liv och död. – Ja, ja, vi lovar. Visa oss nu var den där kojan ligger, sa vi för att skynda på det hela. Efter denna ceremoni traskade vi på en lång rad in i skogen. Killarna gick före som vägvisare. En lång stund gick vi dit inga stigar ledde. De hade verkligen valt ett bra ställe att bygga sin koja på. Hit kunde nog ingen hitta. Kojan var verkligen häftig. Vi var imponerade. Killarna måste ha arbetat hårt med bygget. Den var byggd mellan tre stora träd och var ganska stor och rymlig. För att komma in måste man klättra upp på en repstege och öppna en lucka i kojans golv. Det fanns till och med ett fönster, även om glasrutor saknades. Jag förstod att Tom, David och Marko pöste över av stolthet. Kojan låg nästan två meter över marken. Killarna hade kamouflerat 10


den med granris, kvistar och blad. Den syntes nästan inte. Eftermiddagssolen strilade ner bland träden. Det var vackert. Det kändes lite overkligt. Som om vi klivit in i en annan värld, i en annan tid. Fantasin satte igång hos oss alla. Det här var nästan för bra för att vara sant. En riktig trädkoja, som ingen visste om, mitt ute i skogen. Här kunde vi vara helt ostörda. Det här kunde bli vårt högkvarter. Vår hemlighet. En efter en klättrade vi andaktsfullt uppför repstegen. Även om det var lite trångt för sex personer fick vi plats. Det var nästan bara mysigt att vi fick tränga ihop oss lite. Mitt på golvet stod en liten trälåda med lock. Killarna demonstrerade hur lådan både kunde vara ett bord och en förvaringsplats för ”bra-att-ha-grejer”. I lådan fanns en stor, svart ficklampa, två stearinljusstumpar, tändstickor, några serietidningar, två paket kex, en filt och sist men inte minst, en kortlek. Till och med en matta på golvet och en gardin för fönstret hade killarna ordnat. En lång stund satt vi där och bara tittade på denna skapelse och njöt. Vi fnittrade, pratade, småretades och kittlades. Jag tror det var det här killarna haft som mål, när de byggde hela kojan. Det var som om alltihop blev färdigt först nu, när vi var där allihop. Nu var det bara att börja använda kojan. Nu kunde äventyret börja ... och det gjorde det också ... snabbare än vi kunnat ana!

11


Attack Solen gick ner bakom granarna. Det började skymma, och det blev lite mörkt i kojan. Snabbt tog David fram stearinljusstumparna och tände dem med tändstickor. Jag frågade vad vi skulle göra, när de brunnit ner. David tog fram den svarta ficklampan ur lådan. – Då har vi den här att lysa med! Det här är en dykarficklampa, som jag har fått låna av min storebrorsa. Den har han fått i födelsedagspresent, och den är jättedyr, sa David lite malligt. Vi tyckte alla att Davids brorsa var snäll som lånade ut en sån dyr grej till sin busiga lillebrorsa. Simon, Davids storebror alltså, var snäll och schyst, det visste vi alla. I somras hade han varit ihop med Lollis storasyster. Det var nog därför Simon hade varit extra snäll mot Lolli och mig, hade vi förstått. Sen hade Lollis storasyster gjort slut, helt plötsligt. Det tyckte vi småtjejer var konstigt, för Simon var en idol för oss, som man beundrade på avstånd. Hade man tur fick man åka med en liten sväng runt kvarteret på hans moped. – Min storebrorsa skulle aldrig låna ut en sån ficklampa till mig, konstaterade Tom. – Inte min storebror heller, sa Sara. Han är alltid så himla taskig! – Jag brukar få låna min syrras locktång ibland, när jag ska gå på hippa, sa Lolli. 12


När vi växte upp på 70-talet sa vi inte fest eller party, det hette hippa! Och kalas, det hade bara småungar! Själv satt jag och funderade på om jag, som var storasyster, skulle låna ut en så fin och dyrbar ficklampa till min egen lillebror. Tveksamt! Jag kommer ihåg när han snodde mina finaste kulor och spelade bort allihop. Eller när han åt upp min blå, danska jätteklubba, som jag fått av mina kusiner i födelsedagspresent. Jag avslöjade honom på hans blå tunga. Klart att jag gillade min lillebror. Han var ju gullig, för det mesta i alla fall. Kanske ändå att jag skulle låna ut något. Det berodde på vad det var han ville låna förstås. Sen satt vi där i kojan och diskuterade om det var bättre att vara storasyskon eller småsyskon. Efter en stund tog David fram kortleken, och vi började spela kort, i skenet av de tända stearinljusen, djupt inne i Vårdsätraskogen. Vi spelade Vändåtta, Skitgubbe och Bluffstopp. När man spelar Bluffstopp ska man vara bra på att bluffa, alltså hålla masken, när man ljuger om vad man lägger ut för kort. Lolli och Tom turades om att vinna. De var bäst på att bluffa. Själv blev jag knallröd i ansiktet, när jag var tvungen att ljuga om korten. De andra avslöjade mig direkt. Jag försökte gömma mitt ansikte bakom min långa stickade halsduk. Långa stickade halsdukar, virade flera varv runt halsen, var moderna på den tiden. Efter ett tag tyckte de andra att det var fuskigt, så jag fick ta av mig halsduken.

13


Åh, vad spännande och mysigt det var. Plötsligt hördes ett knak i skogen. Vi tystnade tvärt och tittade på varandra. Vad var det för ljud? Var det någon som var på väg hit ... eller var det ett djur ... eller var det någon som var ute med sin hund ... eller någon som plockade svamp eller ...? Vi satt blickstilla och lyssnade. Det var tyst där utanför en lång stund, sedan började det knaka och prassla igen. Det stod nu helt klart för oss att det var någon eller något som rörde sig runt kojan. Det är märkligt hur mycket man hinner tänka på några få sekunder. Tankarna svischar fram och tillbaka i hjärnan, när man ställs inför något oväntat. Man försöker att för­ klara för sig själv vad som sker och tänka ut vad som är det mest troliga. Var det någon förälder, något syskon eller någon kompis som kom för att hämta hem oss? Nej, ingen visste ju var kojan låg! Plötsligt slog det mig att ingen, inte en enda människa, visste att vi var här i skogen. Vi hade ju bara sagt till våra föräldrar att vi skulle vara i parken. Om det hände oss något, skulle ingen veta, var de skulle leta. Inte kunde det väl vara en svampplockare så här sent på kvällen? Svampar syns ju inte i kvällsmörkret. Någon som var ute med hunden skulle det kunna vara förstås, men då går man väl på stigar och helst när det är lite ljusare ute, eller? Återstår ett djur ... vad då för djur? Det lät som om det var ett ganska stort och tungt djur. Det var definitivt 14


inte en katt. Kanske en grävling eller ett rådjur ... eller kanske en ÄLG? Vi hade ju fått lära oss att älgtjurar kunde vara ilskna så här på hösten! Det är på hösten älgtjurarna slåss om vem som är starkast för att få para sig med älgkorna. Det hade Lollis pappa, som var skogsmästare, berättat för oss. Vi hade alla hört historien om Hans-Åke Bergman på vår gata. Han hade varit ute och joggat förra hösten och blivit uppjagad i ett träd, när han mött en arg älgtjur i skogen. Alla dessa tankar hann jag fundera på. Lolli gjorde tecken att vi skulle vara knäpptysta och blåste ut stearinljusen. Försiktigt ställde hon sig på knä och gläntade på gardinen för att försöka få en skymt av vad som fanns därute i mörkret. Prasslandet och knakandet slutade. Det var stilla. Vi höll andan. Efter en liten stund satte sig Lolli ner igen och skakade på huvudet. Hon hade inte sett något. Långsamt slappnade vi av. Ett nervöst fnitter bubblade fram i oss, som vi försökte tysta. Äsch, det var säkert inget. Vi viskade och trevade efter varandra där i den mörka kojan. Var fanns tändstickorna? Plötsligt small det till! PANG! BRAK! DUNK! Ljudet var öronbedövande! Golvet och väggarna i kojan skakade våldsamt. Vad var det som hände? – SLUTA! skrek vi allihop för full hals. Det verkade som om någon eller något därute gav sig på kojan och ville förstöra den eller komma åt oss. Vi kunde höra hur någon eller något frustade av ansträngning. Skulle 15


kojan hålla för ännu ett angrepp av ... ja, vad det nu var. Jag övergav tanken på att det var en älgtjur som stångade mot kojan. Nej, mer och mer gick det upp för mig att det var någon som stod där utanför och slog med något tungt och hårt mot kojan. Vem det nu var, så verkade han eller hon inte vänligt sinnad. Inte kunde det vara en kort person heller, eftersom kojan låg så pass högt ovanför marken. Att döma av styrkan på slagen mot kojan, måste det vara någon stor och stark. Vem då? Var det någon som ville oss illa, eller var det bara någon som försökte skrämma och busa med oss? DUNK! DUNK! DUNK! DUNK! Attacken mot kojan fortsatte. Kojan knakade, brakade och hela konstruktionen var i fara. Vad skulle hända om allt kollapsade och kojan gick sönder? Skulle angriparen ge sig på oss då? Hjälp, vad skulle vi göra? – LÄGG AV, DET ÄR INTE ROLIGT LÄNGRE! skrek vi flera gånger. Lita på att vi var livrädda! Frustandet och slagen fortsatte några gånger till, men kojan höll! Så länge den gjorde det skulle vi vara säkra ... trodde vi. Slagen slutade. Någon andades tungt därutanför. Mitt i allt det otäcka ville vi ändå inte tro det värsta. Det måste finnas en förklaring till allt det här. Det var väl nu allt skulle avslöjas. Snälla, säg att det var någon som busade med oss för att skrämma upp oss! Det önskade vi nog alla. Vi väntade. Vad skulle hända härnäst? Var det över nu, eller ...? 16



J enny och hennes vänner bodde i närheten av Vårdsätraskogen på 70-talet. Den hösten, som det mystiska hände, hade killarna byggt en trädkoja i skogen. Det enda beviset, för att någonting underligt verkligen hade hänt, var den svarta handsken. Den hade Jenny i sin hand när de sprang från skogen. Nu, flera år senare, berättar hon allt hon vet. Men, det finns också andra personer som vet mer. Samma nervpirrande händelse berättas av tre personer.

Elever i skolår 5 från Sandeklevskolan i Bergsjön tyckte: ”Den blir bara bättre och bättre, ... den blir mer intressant hela tiden, allt ändrar sig!” ”Det blir mer spännande ju mer man läser. Det är roligt att det handlar om olika personer i varje del.” ”Den här boken är inte vilken bok som helst, den är mer än det, tycker jag.”

Du som lärare kan hämta många idéer till undervisningen ur Idébrunnen till Den svarta handsken (art. nr beta-3876). Idébrunnen är ett läromedel som ger uppslag till hur man kan jobba med reflekterande läsning, läsförståelse, värdering, dramatisering och skrivinspiration. Ha skoj – det är oftast då lärande fungerar bäst!

Art. nr beta-3875

9 789197 559249