3779 Mitt randiga liv by Beta Pedagog

FRIDA LEV IN

mitt randiga liv

Mitt randiga liv Beta Pedagog AB Skutevägen 1, 432 99 Skällinge info@betapedagog.se www.betapedagog.se tel. 0340-355 05 © Text: Frida Levin, 2022 © Bild: wacomca/Shutterstock.com Flas 100/Shutterstock.com Författare: Frida Levin Redaktör: Erika Bengtsson Art. nr beta-3779 ISBN 978-91-88871-94-7 Första upplagan, första tryckningen Dardedze Holografija, Lettland, år 2022

Svanenmärkt trycksak, 3041 0971

mitt randiga liv

tisdag 1 november Allt är nästan som förut. Och allt, precis allt, är olika mot förut. Det läste vår lärare Maja för oss i Bröderna Lejonhjärta. Vi har läst typ alla Astrid Lindgrens böcker med klassen. Vi är för gamla för det, men det är inte min lärare. Hon tror typ hon är som oss, men hon är barnsligare. Jag gillar henne.

v.g.v.

Hon kunde ha en annan frisyr, mer vuxen, snyggare. Nu ser jag bara hennes tofs och rygg när hon skriver dagens schema på tavlan. Snart är tystläsningsstunden slut. Ami i min klass, hennes lillebror Alfred har dött. Drunknat. Det var därför vi skulle läsa Bröderna Lejonhjärta. Det fattade jag direkt. Sedan fortsatte vi och läste de andra Astrid Lindgren-böckerna också. Inte alla då. Om det var meningen att Ami skulle höra på, så gjorde hon inte det. Hon var inte i skolan i alla fall. Hon kanske läste hemma. Men det sa hon inte.

v.g.v.

Inte till mig åtminstone. ”Vi läser Bröderna Lejonhjärta”, sa jag. ”Jaha”, sa hon. Så jag vet inte om hon vet vad den handlar om: En lillebror som dör. Men först dör hans storebror när han ska rädda sin lillebror. Det är bra om Ami inte har läst. Annars är det som om hon borde räddat sin lillebror, hon också. Och dött. Hon också. Men Maja tänkte nog inte så. Hon tänkte nog att Bröderna Lejonhjärta kunde rädda Ami och trösta henne, om hon bara läst.

v.g.v.

”Vet alla vilken månad det är som startar i dag? November”, frågar och svarar Maja. Men hon skriver NaNoWriMo på tavlan. ”Det är engelska, det står för National Novel Writing Month”, säger hon. ”Det är en tävling som heter så, som finns över hela världen. Man ska skriva en bok på en månad och den månaden är november. Mats på musiken var med förra året och han kom med förslaget att alla elever ska vara med det här året.” ”Vinner den som skriver snabbast?” frågar Sebbe rakt ut. ”Om man är med på riktigt så har man som en stegräknare som räknar hur många ord man skriver varje dag. Men jag tänkte att vi

v.g.v.

kan använda våra datorer och själva räkna hur många ord vi skriver”, säger Maja. ”Ska vi inte vara med i tävlingen på riktigt?” Sebbe verkar besviken. ”Vi ska ha vår egen tävling här på skolan. Stenhagsskolan är med och utmanar oss, och Kungsskolan i stan också.” Sebbe ger sig inte: ”Varför kan vi inte vara med i den riktiga tävlingen?” ”Det blir lite krångligt när allt är på engelska”, säger Maja. ”Vi ska läsa varandras texter bland de skolor som är med här i stället.” ”Ska man skriva på engelska?” undrar Liam. ”Nej, på svenska”, svarar Maja även om det är ganska självklart. ”Måste någon annan läsa?” undrar Saga.

v.g.v.

”Alla kommer att vara anonyma så ingen vet att det är du som har skrivit”, svarar Maja. ”Hur vinner man? Blir det något pris?” frågar vi. ”Vi ska ha en gala där vi visar våra verk, våra böcker, inne på biblioteket i stan och kanske läsa upp någonting också.” ”Måste man läsa upp sin bok?” ”Nej, vi hinner nog inte skriva en hel bok var. Lite varje dag bara. Sedan kommer vi att kopiera upp delar av era texter och sätta ihop dem till en bok och ha som ett releaseparty.” Vi ska skriva i trettio dagar. Sedan är det nästan jul. Vi ska skriva om att skriva också, i en skrivdagbok som är ett gult gloshäfte med ett streck mitt på sidan över alla ränder.

v.g.v.

Randigt hit och dit, kors och tvärs. ”Det kommer att hända saker med er när ni skriver”, säger Maja och låter som värsta häxan. ”Skriv i skrivdagboken vad som händer!” Ännu har inget har hänt, känner jag. Men hoppas att hon har rätt. Undrar när det börjar? Trettio dagar har november, så långt kommer jag ihåg av en fånig ramsa om hur många dagar månaderna har. Men jag minns inte vilka de andra månaderna är, som har trettio dagar. Om det är trettio dagar har november, april, maj, juni och september, eller helt andra månader. Man kan inte komma ihåg någonting mer än november med den ramsan.

v.g.v.

Eller med knogarna. Vem kan titta på knogarna och säga hur många dagar november har? Inte ens mamma, fastän hon tror det. Hon tittar på knogarna som om de skulle svara och som om hon skulle förstå knogsnack. Då är till och med ramsan bättre för att veta, att trettio dagar har november.

v.g.v.

onsdag 2 november ”Vi har börjat skriva startbilden”, säger jag. ”Jag kommer inte skriva”, säger Ami. Jag är hemma hos henne. Vi är ensamma. Hos mamma är det alltid fullt hus med tvillingarna, Linus och deras kompisar. Det är bara hos pappa man kan få vara i fred. Med eller utan kompis.

v.g.v.

Hos Ami finns alltid så gott mellanmål. Hos henne äter jag ost. Det är lugnt. Vi sitter på var sin sida om bordet med benen uppe på en stol bredvid. Vi pratar och äter hela tiden jag är där. ”I startbilden ska du berätta vem det handlar om, beskriva världen och vad som fattas i huvudpersonens liv”, säger jag. ”Vad de har att vinna och att förlora.” ”Det är ju hela boken”, säger Ami. ”Nej, om man tar Ronja Rövardotter …” Jag tar inte Bröderna Lejonhjärta. ”… så är startbilden Ronja, en stor skog, en delad borg. PPP. Person, plats, problem.”

v.g.v.

”Jag har inte läst Ronja”, säger Ami. ”Men du har väl sett filmen?” säger jag. ”Jag kommer inte skriva någon bok”, säger hon. ”Voffor då då? Man behöver inte skriva en hel bok. Lite varje dag bara.” ”Jag pallar inte.” ”Den här veckan ska början vara klar”, säger jag. ”Det ska gärna börja med buller och bång. Något minnesvärt. PANG! Så att läsaren vaknar och vill läsa mer. Som ett foto, en tydlig bild som man kan se framför sig. En öppningsbild. Ronja Rövardotter börjar med åsknatten när hon föds och berget rämnar. Vi får lektionerna på oss att skriva också.” ”Vad ska du skriva då?” undrar Ami.

v.g.v.

”Jag vet inte”, säger jag. ”Kanske om Lukas, men jag vet inte. Jag började skriva och jag kommer ihåg allting om hur det var och så, som om han ännu fanns. Men det är sorgligt också att komma ihåg.” Jag känner mig jättedum. Jag skulle inte ha sagt ”sorgligt”. Jag skulle inte ha pratat om någon som är död. Även om det är en häst. Ami verkar i alla fall inte bry sig. Hon säger bara: ”Så Lukas är Ronja och stallet är skogen. Vad är ditt tredje P? Helvetesgapet?”

v.g.v.

”Jag vet inte. Jag ska nog hitta på något annat.” ”Det känns inte så mycket som du hittar på”, säger Ami. Det känns inte som att hon är min kompis när hon är så här, Ami. Jag säger att jag ska gå hem.

v.g.v.

torsdag 3 november Innan höstlovet var det FN-dagen. BARNKONVENTIONEN, står det på en plansch bredvid min plats i klassrummet. Den ska bli lag snart, sa Maja före lovet, när vi jobbade med barns rättigheter och FN. Jag trodde den redan var lag. Det har jag trott varje FN-dag. Maja hade skrivit BARN HAR RÄTT TILL högst upp, och så skulle vi välja någon rättighet var och skriva den fint på planschen som vi gjorde.

v.g.v.

Jag skrev utbildning i skrivstil under. Jag tycker att det är roligt med skrivstil. Andra skrev: mat, lek, fritid, sjukvård, skydd, ett namn, vila, kläder, musik, åsikter, privatliv, ett hem. Nu sitter jag och stirrar på planschen för jag kommer inte på vad hon i min bok ska heta. Vi ska fylla i som en Mina vänner-bok om vår huvudperson: namn vilken hårfärg han eller hon har favoriträtt favoritdjur favoritfärg fritidsintresse framtidsyrke rädsla

v.g.v.

Jag som inte ens vet namnet på min huvud karaktär. Det är samma sak som huvudperson. Jag får hitta på något. Astrid Lindgren hittade på, liksom uppfann, namnet Ronja. Tänk om jag skulle fylla i för Lukas också. Hans favoritdjur: kanske människa? Hoppas jag. Hoppas att hans favoritmänniska är jag. Var jag. Hans favoriträdsla: skuggor och tigrar som prasslar i buskarna. Framtid: död. -ad. Dödad. Men Lukas är inte huvudperson i min berättelse, och vi ska fylla i för huvud personen och huvudpersonens motståndare. Men det vet jag inte om jag ska ha någon.

v.g.v.

Alla har rätt till ett namn. Min huvud karaktär får heta Liv. Det står på planschen, så det var smart att jag tittade på den. Liv, överlevnad och utveckling har Mariam skrivit under Majas BARN HAR RÄTT TILL. Det var tre saker. Man skulle skriva en sak var. Kanske kan det räknas som en och samma sak. Det är så mörkt i november. Jag hinner inte gå ut med Helenas hund Lakrits innan det är kolsvart. När jag närmar mig dörren hör han mig. Jag hör hur han hoppar upp mot dörren om och om igen, slänger hela kroppen mot dörren. Jag är rädd att han ska hamna ute på gatan om jag öppnar vid fel tillfälle. Att han ska flyga i en vid båge rakt ut på gatan, även om det är långt dit.

v.g.v.

Jag måste passa på att öppna dörren precis när han är på väg ner. Det känns som att det är natt när vi är ute och går. Man ser mycket bättre in i andras hus när det är mörkt. Jag ser varenda grej de har. Jag brukar fantisera om att det är jag som bor där, eller att något spännande händer. Att de förbereder ett bankrån, eller planerar hur man kan rädda världen. Men mest sitter de med datorer och mobiler. Bara några rör på sig. Lagar mat. Ofta kan man lukta vilken mat det är. Jag har blivit expert på det. Men jag vet såklart inte om jag har rätt. Jag är ju inte där och äter maten, ser om det är rätt mat till lukten.

v.g.v.

Jag är alltid så hungrig när jag är ute med Lakrits och tittar in genom fönstren. Jag slutar så sent på eftermiddagarna nu, så jag måste skynda mig till Lakrits utan mellis om jag ska hinna rasta honom innan Helena kommer hem. Hon kanske skulle skaffa någon annan hundvakt om hon visste. Men Lakrits märker ingen skillnad. Han slänger sig lika mycket när jag än kommer. Jag har testat. En gång kom jag tillbaka direkt efter att vi varit ute. Så gick jag. Så kom jag tillbaka. Så gick jag igen.

v.g.v.

Hundar har tydligen ingen tidsuppfattning, har jag läst. Det verkar stämma. Det är mer Helena jag inte testat det på.

v.g.v.

fredag 4 november Jag har två olika platser i klassrummet: en som jag sitter på om Ami är här, och en bredvid Saga. För att Ami inte ska bli själv när hon är här, eller jag, när hon inte är här. I dag är hon inte här. Inte Saga heller, så jag sitter ändå själv. Det är ganska tyst, alla skriver verkar det som. Det trodde jag aldrig. Men det kanske är det där med att det är tävling.

v.g.v.

Vi har uppvärmning också. Som inför en riktig tävling. Då får inte pennan lätta från papperet. Vi skriver vad vi vill, hela tiden, i fem minuter: flödesskriver. Jag är bra på det. Att tömma ut hjärnan på papperet. Det är ingen som får läsa. Inte ens jag. Jag vet precis vad jag ska skriva om nu. Jag ska skriva om handboll i stället för om Lukas. Jag rider ändå inte längre. Jag kunde knappt sova i går kväll när jag kom på att jag ska skriva om Ösmo-cupen. Det var den roligaste cupen i mitt liv. Det roligaste som hänt någonsin. Det var killar med också och vi såg deras matcher och de såg våra.

v.g.v.

Andra kvällen blev Lovisa ihop med en kille och jag nästan också, om jag hade velat i alla fall. Men vi var nästan som ihop och Ami var nästan också ihop med en kille, så vi köpte godis och satt och pratade i ett omklädningsrum halva natten, innan vi fick rusa tillbaka och då hade de andra letat efter oss. Nu skriver jag min startbild. Det är jag som är Ronja. Handbollsplanen är skogen. Men jag funderar över vad som är Helvetesgapet. Med Lukas var det att han är död, eller blev dödad, som är Helvetesgapet. Det var för att han hade ont i benet som han skulle dö. Jag har aldrig mer gått till stallet efter att jag fick veta det.

v.g.v.

Måste det alltid finnas ett Helvetesgap? Jag har bestämt att min berättelse inte ska ha det. Mariam som sitter framför mig håller på och ritar världen till sin bok. Jag är med henne när Ami eller Saga inte är här, så jag väntar vid hennes plats när vi ska gå ut. Saga och Ami har jag känt hela mitt liv. Mariam är ganska ny. Hon får inte vara ute på eftermiddagarna ens när det är ljust. Hon ritar väldigt bra. Tänk om jag skulle rita omklädnings rummet med de där killarna. Det skulle jag aldrig kunna. Det ska nog inte vara med i boken heller. Bara att vi gick till final och så. Jag skrattar till.

v.g.v.

”Varför skrattar du?” frågar Mariam. ”Nej, det var inget”, svarar jag. ”Jag är inte klar.” ”Nej, det var inte din bild jag skrattade åt.” ”Vad var det då?” ”Min bild.” ”Vad var det med den då?” ”Inget. Jag ska inte ha bilder.” Mariam är klar. Hon ska ställa tillbaka en massa färgpennor. Vi ska ha matteprov efter rasten så det får inte finnas ett spår av bokskrivandet kvar. Jag tänker på när jag gjorde tre mål i rad på Ösmo-cupen, när killarna tittade på och de hejade på mig, skrek mitt namn och vårt lags namn. Lovisas kille skrek också mitt namn. Då tror jag att hon blev lite sur.

v.g.v.

Jag önskar att det inte fanns några Helvetesgap. I min berättelse ska det inte finnas det. Lukas ska inte vara död. Inte Amis lillebror heller om jag får bestämma. Och när man skriver får man bestämma allt. I Mitt randiga liv får vi följa en mellanstadieklass som deltar i en skrivtävling. Boken är en annorlunda och spännande läsupplevelse som handlar om vänskap, sorg och tvivel, och om att hitta sina egna ord bland alla andras.

Frida Levin är författare, skrivpedagog och lärare. Med boken Mitt randiga liv vill hon väcka lusten till läsning och skrivande. I slutet finns en inspirerande handledning som hjälper läsaren att, på egen hand eller i grupp, komma i gång med kreativt skrivande.

Art. nr beta-3779

9 789188 871947