3775 Hjärtstenen

Page 1

N

IN

SSO N Ö J D I GR


Hjärtstenen Beta Pedagog AB Skutevägen 1, 432 99 Skällinge info@betapedagog.se www.betapedagog.se tel. 0340-355 05 © Text: Ingrid Jönsson, 2021 © Bild: Martin Bergsma/Shutterstock.com locrifa/Shutterstock.com Författare: Ingrid Jönsson Redaktör: Erika Bengtsson Art. nr beta-3775 ISBN 978-91-88871-77-0 Första upplagan, första tryckningen Dardedze Holografija, Lettland, år 2021

Svanenmärkt trycksak, 3041 0971

Svanenmärkt trycksak, 3041 0971


Ingrid Jönsson

HJÄRTSTENEN



Kapitel 1

Det är måndag morgon. Lise tar trapporna från ovan­ våningen i tre långa kliv och stannar på näst sista trappsteget. Sen tar hon sats och hoppar. Hon flyger ända bort till hallmattans bortersta rand. Yes, nytt rekord! Det här skulle nog att bli en bra dag! I köket brinner värmeljusen i sina röda glaskupor. Mamma sörplar i sig kaffe vid diskbänken medan pappa dukar fram juice och marmelad. Katten Tufsan ligger i fönstret och svänger med svansen. När Lise böjer sig fram för att klappa henne fräser hon till och far ut med framtassen. 5


– Näe, nu rivs hon också! säger Lise och suger på sitt ömma pekfinger. Kommer den där katten aldrig att bli snäll, pappa? – Tufsan är snäll. Hon har bara inte kommit på något sätt att visa det för oss ännu. Pappa har huvudet inne i kylskåpet så det är svårt att höra vad han säger. Lise suckar och sätter sig vid köksbordet. Frukost­ mackan ligger som alltid på den gula assietten vid hennes plats. Det är pappa som brer den. När hon var liten skar han av kanterna också, men det har han slutat med. Det bränner i Lises hals. Nyss verkade ju det här bli en bra dag. Men nu kan hon bara tänka på hur besviken hon är på Tufsan. De hade hittat henne i julas. Hon hade legat på terrassen, halvdöd av svält och med ett stort sår på ena benet. De hade gett henne de sista köttbullarna från julbordet och pappa hade tagit på sig arbetshandskarna, skött hennes sår och duschat henne ren i badkaret. 6


Mamma och Lise hade satt upp lappar i affären. Men det var ingen som ville kännas vid en bortsprungen katt med gula ögon och lång, gråvit päls. Till sist hade det blivit bestämt att Tufsan skulle få stanna. Lise hade varit överlycklig. Så länge hon kunde minnas hade hon önskat sig ett husdjur. Helst en hund förstås, men en katt gick också bra. Men nu hade det gått flera månader och Tufsan var fortfarande skygg och arg. Det var bara pappa som kunde klappa henne. Det är för att han är van vid att ta hand om till­ tufsade själar på sitt jobb, brukade mamma säga. – Jag hittar inte filen, säger pappa. Den är väl inte slut? Mamma står redan färdigklädd i hallen. Lise kan höra rasslet från nyckelknippan och hur hon mumlar för sig själv som hon alltid gör om morgnarna. – Mobil, nycklar, kalender, huvudvärkstabletter … Vad sa du? säger mamma och sticker ut huvudet i köket. Filen? Står inte den i kylen? – Nej. 7


En lång stund är ljudet av skåpluckor som öppnas och stängs det enda som hörs. Lise håller andan. – Men … här är den visst, säger pappa. Den stod i skåpet, bland muggarna. Urk, det har blivit långfil av den. – Oj, suckar mamma. Det var ju inte bra. – Tur att det inte var glass den här gången, säger pappa tyst och slår sig ner mittemot Lise. Minns du när vi skulle äta glass i somras, men allt vi hittade var en kletig sörja i tallriksskåpet? – Fast mamma köpte ny glass åt oss, viskar Lise. Citronrippel och viol. Den var mycket godare än den som smälte. Hon sätter sitt juiceglas i diskmaskinen och går ut till mamma som fortfarande står i hallen och rotar i sin handväska. – Det gör inget att du ställde filen fel, säger Lise och kramar henne. Mamma är rödflammig på halsen. – Stackars dig som har en så förvirrad mamma. – Äh. Jag gillar dig ändå. 8


Pappa ger mamma en puss på kinden. – Jag hämtar Lise på fritids i dag. Så det behöver du inte tänka på. – Åh, tack. Jag har ett möte som jag tror drar ut på tiden. Hon har redan stängt dörren bakom sig när Lise ser plånboken på köksbänken. – Mamma, du glömde den här!

9


Kapitel 2

Lise tar som vanligt omvägen över koloniområdet. Det är kyligt i luften men under de stora trädkronorna längs grusvägen är det lä för vinden. Det finns så många fina brevlådor här. Jansson står det på en med rosa rosor och massor av vackra fjärilar på. Lises favorit är ändå brevlådan med delfinerna och den guldgula palmkantade stranden. Hon funderar över vem ägaren till stugan kan vara. En som varit ute och rest mycket kanske? Eller en som vill resa? Gammelfarmors brevlåda är röd och rätt så rostig. Det finns några vita, ganska klumpigt målade prästkragar på den. Dem har pappa målat dit för jättelänge sen. Lise tycker nästan synd om gammel­ 10


farmors brevlåda, den är inte så fin som de flesta andra. Hon stannar till en stund och klappar lådan. Över häcken som fått små, små musöron av grönt skymtar hon den gula stugan. Den är fortfarande fin, fast det är länge sen nu som någon tog hand om den på riktigt. Det är snart ett år sen gammelfarmor dog. Pappa och faster Camilla kan inte bestämma sig för om de ska behålla stugan eller sälja den. Lise tycker det är svårt att tänka på stugan. Hon har bara varit där en gång sen gammelfarmor dog. Det hade varit jobbigt att gå runt och se på hennes grejer, hennes filt i fåtöljen, den gröna kakburken som hon brukade ha vaniljdrömmar i. Allt var dött, liksom tömt på värme och liv. Så hade det ju inte alls känts när gammelfarmor levde. Och nu … nu har hon det kallt och fuktigt långt nere i jorden … Lise huttrar och jagar bort tankarna på gravar och död. Hon hade tänkt väldigt mycket på det just när gammelfarmor dött, men med tiden hade det blivit allt mer sällan. 11


En liten fågel flyger plötsligt upp ur häcken och Lise väcks ur sina tankar. Hon börjar småspringa mot skolan. Hon är säkert sen nu. Men tankarna på gammelfarmor vill inte släppa. Hon tänker på den fina vita stenen som gammelfarmor sa att Lise skulle få. Den allra sista gången Lise och pappa träffade henne i kolonin höll hon på att söka efter den. Hon letade överallt i den lilla stugan. – Lilla Lise, så sorgligt att jag inte hittar den, hade hon sagt. Men vi får fortsätta att leta. Alla behöver en hjärtsten och jag vill så gärna ge dig den. Gammelfarmor hade blivit trött av allt letande. Hon hade suckat och stönat och fått lägga sig på sängen en stund och vila. Lise hade hållit henne i handen medan hon berättade att hon fått hjärtstenen av sin farmor när hon var liten flicka. Hon hade viskat så att pappa inte skulle höra. Pappa tyckte nämligen att gammelfarmor hade lite väl livlig fantasi ibland. – När jag var liten kallade man en sån här sten för igelkottasten. Det låter konstigt, men man trodde att 12


det var en sten som fanns i hjärtat på igelkottar. Om man hittade en hjärtsten i skogen skulle man få lycka och välgång hela sitt liv. – Kan man önska sig saker med den där stenen? hade Lise undrat. – Det tror jag säkert, hade gammelfarmor sagt och blinkat åt henne. Lise stannar vid skolgrinden. Jossan och Agnes syns inte till. Då är hon inte så sen i alla fall. Hon låter fingrarna glida över den mjuka, runda pälsbollen som hon fått av mamma och som är fastsatt i blixtlåset på jackan. Om hon hade haft en önskesten så hade hon önskat sig att mamma inte skulle glömma bort allting hela tiden.

13


Kapitel 3

Snart kommer Jossan och Agnes. De bor på samma gata, bara några kvarter från Lise, och brukar ha sällskap till skolan. Agnes har nya jeans och ny jacka. Hon har varit och hälsat på sin pappa i Stockholm i helgen. – Jättesnygg ju, säger Lise och känner på tyget i Agnes jacka. – Ja, du passar bra i den, håller Jossan med. Hade du kul i Stockholm? Agnes nickar. – Jag tänkte på er när vi var på Skansen. Kommer ni ihåg klassresan i trean? Hur himla kul vi hade?

14


– Ja, säger Lise och ler. Särskilt i bussen hem. Buss­ chauffören var vansinnig på oss för att vi förde sånt liv. Sen börjar Agnes prata om besöket i Mall of Scandinavia. Hon pratar hela vägen till klassrummet. Agnes är bra på att prata när hon kommer i gång. – Jag fick världens största glass där. Coupe Melba med fyra kulor och massor av vispgrädde. Ni skulle sett … Lise försöker inflika ett ord då och då, men Jossan säger inte så mycket. Jossan säger aldrig så mycket. Men hon är världens schysstaste kompis. Lise har varit kompis med henne sen de var pyttesmå bebisar och deras mammor gick i samma mammagrupp på barnavårdscentralen. När de kommer fram till klassrummet sitter det en främmande tjej med långt, ljust hår därinne. Hon har svarta jeans och röd tjocktröja, och när Lise, Jossan och Agnes går över tröskeln vänder hon sig om och tittar rakt på dem alla tre.

15


Det ilar till i magen på Lise. Hon tycker inte om överraskningar. Vad gör den där tjejen i deras klassrum? – Det här är Minette, säger deras fröken Emma. Hon har precis flyttat hit och ska börja i vår skola. Det går ett sus genom klassen. – Det blev hastigt bestämt, fortsätter Emma och ser sig omkring. Men vi är förstås jätteglada över att få en ny klasskompis i 4 A. Jossan, Agnes och Lise, ni kan väl ta hand om Minette under rasten. Se till att hon får se skolan och så där? * När de kommer ut på skolgården efter första lektionen har det börjat regna. Minette har bara en tunn jeans­ jacka på sig och den får snabbt mörka fläckar över axlarna. – Måste ni verkligen vara ute på alla raster? huttrar hon. När det regnar också? Det är ju barnmisshandel. – När man går i femman får man vara inne om man vill, säger Agnes. Det ska bli skönt. Jag längtar. 16


De småspringer bort till idrottshallen och visar Minette var tjejerna byter om. Sen går de snabbt tillbaka till skolbyggnaden, svänger förbi expeditionen och matsalen, och till sist visar de den nya, fina aulan som blev invigd i höstas. – Vi hade värsta skoldiscot härinne då, säger Agnes och försöker se cool ut. På kvällen alltså, inga föräldrar var med, bara Emma och en lärare till. Det var rätt vilt faktiskt. – Det var visst föräldrar med, säger Jossan. Kommer du inte ihåg? Både din och min mamma var ju där. Minette vänder sig om och ser ogillande på Jossan. – Vad har du gjort där? säger Minette och drar med pekfingret över sin överläpp. Lises hjärta stannar nästan. Hon vet precis varför Minette frågar, men hon tycker inte att frågan är okej. Inte okej alls, faktiskt. – Jag har blivit opererad, säger Jossan. När jag var liten. Det kallas läpp-käk-gomspalt. Och jag ska opereras igen när jag blir äldre. Då … då kommer det att synas mindre. 17


Det sista säger hon så tyst att bara Lise hör det. – Stackars dig, säger Minette och slänger med sitt ljusa hår så att det kommer i ansiktet på Agnes. Jag menar, det ser ju jätteäckligt ut. Sen vänder hon tvärt på klacken och går i väg mot klassrummet på sina långa, smala ben. Agnes får småspringa för att hålla jämna steg. De andra två står kvar. Lise skakar på huvudet för att visa Jossan att hon tycker att Minette är dum, men Jossan ser det inte. Hon har blivit alldeles röd om kinderna och tittar ner i marken. Lise är arg. Både på Minette och sig själv. Hon borde ha sagt åt Minette, borde ha försvarat sin kompis, men hon gjorde inte det. Och det suger.

18


Kapitel 4

Det är varmt och skönt under täcket bredvid mamma. Men det är inte trångt. När de köpte Lises nya säng valde de en extra bred för att mamma skulle få plats när de läser om kvällarna. Fast nu för tiden är det sällan som mamma orkar läsa, hon somnar oftast först i familjen. Ibland snarkar hon så det hörs ut till vardagsrummet där pappa och Lise sitter och tittar på teve. Men just i kväll läser de i alla fall. Det är härligt. – Var var vi nu igen? undrar mamma. Har vi läst om när Skorpan lämnat Körsbärsdalen för att söka efter Jonatan? – Nej, inte än. Vi ska börja på kapitel 6. Lise har hört Bröderna Lejonhjärta minst fem gånger 19


redan. Det är hennes favoritbok. Hon har kunnat läsa själv jättelänge, men det är allra mysigast när mamma läser. Mamma läser om när Skorpan lämnar Körsbärsdalen för att Jonatan kallat på honom i drömmen. Han är jätterädd men ger sig i väg ändå när han minns vad hans bror sagt: Ibland måste man göra det som är farligt, annars är man ingen människa utan bara en liten lort. Lise tänker på den nya tjejen. Var Lise en liten lort i dag som bara stod och glodde när Minette var så elak mot Jossan? Och Agnes som inte varit mer än en meter från Minette under hela dagen. Inte en enda gång hade hon tittat efter Jossan och Lise. Jättekonstigt. De hade ju inte gjort henne något. – Nä, säger mamma och gäspar stort. Nu orkar jag inte längre. Vi får läsa mer en annan gång. – Snälla … ett kapitel till. Det som handlar om Hubert och vargarna. – Du har ju hört den här berättelsen massor av gånger, säger mamma och smeker henne över håret. Du kan ju den utantill. 20


– Ja, men den är så bra. Mamma tittar på henne. Hennes ljusblå ögon får alltid Lise att tänka på en solig sommardag vid havet. – Lise, vet du vad boken handlar om egentligen? – Eh … ja, du sa ju nyss att jag kunde den utantill. – Ja. Fast jag menar … En bok handlar ju ofta om något mer än det som händer i berättelsen. Bröderna Lejonhjärta till exempel, den handlar om äventyr och strider och broderskärlek. Men mest kanske den handlar om godhet och ondska i världen. Lise drar i en tråd i påslakanet. Hon funderar. Ute i köket pratar pappa med Tufsan. Hon har nyss kommit in efter sin kvällspromenad och jamar nu högljutt efter mat. Tufsan älskar mat. En gång åt hon upp en hel margarinask som mamma glömt ställa in i kylskåpet. Efter det fick pappa åka och köpa en ny köksmatta. Den gamla hade Tufsan använt som toalett. – Finns det onda människor? frågar Lise. Alltså som Tengil, som verkligen inte kan vara snäll mot andra? Som gillar att vara elak? 21


– Jag vet inte … Jag vill inte tro att att det finns människor som bara är onda. De flesta har både ont och gott i sig. Och du kommer väl ihåg att i Riddar Katos stenhjärta, du vet han i Mio min Mio, där fanns det en vacker vit fågel? Lise nickar och makar sig lite närmare mamma. Det är jättevarmt under täcket nu, men hon gillar att känna mamma nära sig. Hennes doft. – Ja, säger Lise. En fågel som varit instängd. Som ville vara fri. – Ja, det goda hos en del människor kanske inte märks, säger mamma. Det sitter inlåst, liksom. – Varför det? – Livet kan vara tufft. Alla har det inte så bra i världen. Möter man bara ondska är det svårt att inte själv bli ond. – Och om man träffar på godhet så blir man god? funderar Lise. Som Bamse, som gjorde Vargen snäll genom att vara snäll mot honom? Mamma skrattar. 22


– Bamse, ja. Tyvärr är det väl inte riktigt så enkelt i verkligheten som i Bamsevärlden. Lise tänker på Minette. Hennes långa, ljusa hår. Orden hon sa till Jossan. Och så Agnes som bara lämnat dem och gått. – Nä, säger hon. Det är väl inte det.

23


När de kommer fram till klassrummet sitter det en främmande tjej med långt, ljust hår därinne. Det ilar till i magen på Lise. Hon tycker inte om överraskningar. Vad gör den där tjejen i deras klassrum?

När Minette kommer som ny till klassen får hon genast stor makt över Lise och hennes kompisar. Ingen vågar sätta sig upp emot Minette. Värst är det för Jossan, som plötsligt blir utfryst av klasskompisarna. Lise vill säga ifrån, men det är svårt. Om hon bara hade haft hjärtstenen skulle allt bli bra igen …

Ingrid Jönsson är både lärare och författare. Hon har en förmåga att fånga läsaren i ett stadigt grepp, tack vare sina välskrivna, starka och tänkvärda berättelser.

Art. nr beta-3775

9 789188 871770