Flickan i drömfångaren
Kapitel 1
– Vad tycker du om drömfångaren Tess? Det var mamma som ropade från köket.
Jag la ner pennan på skrivbordet och såg mig omkring i rummet. Det hängde något i ett snöre från gardinstången. Någon slags ring med nät i. Och en massa fula bruna fjädrar.
Jag suckade. Det var så himla typiskt mamma. Hon brukade hitta all möjlig bråte på loppisar och i skumma små butiker. Och så prydde hon mitt rum med det. Utan att fråga mig om lov förstås. Så hade det varit i Stockholm där vi bodde förut och så skulle det tydligen bli här i Falinge också … – Den är skitful! gastade jag, och tog upp pennan igen.
Mamma brydde sig inte om att svara. Hon slamrade bara lite högre med grytorna i köket. Jag såg ner i mattehäftet. Jag fattade inget av läxan den här veckan heller. Men marginalerna var vackert fullklottrade. Ringar, hjärtan och blommor med snirkliga stjälkar och blad.
Vera stod det i flera av cirklarna. Jag fick genast en isklump i magen. Dumma Vera. Hon hade inte hört av sig på chatten eller på mobilen på två hela veckor. Kunde man inte vänta sig mer av någon som varit ens bästa vän sen förskolan?
Jag skulle just slå igen mattehäftet när jag fick syn på något otroligt. Max, stod det med min finaste skrivstil i ett stort hjärta. Va? Jag hade inte ens märkt att jag skrivit det. Så himla puckat!
5
Bli kär i klassens mest ouppnåelige kille redan efter tre veckor. Sannolikheten för att han och jag skulle bli ihop var ungefär lika stor som att Carina, vår fröken, skulle glömma ge oss matteläxa en vecka.
Jag skyndade mig att sudda. Sen la jag häftet under en trave böcker. Ibland hittar man inte saker som hamnar under boktravar nämligen. Jag vet, för det har hänt mig förr.
Sen visste jag inte riktigt vad jag skulle göra. I Stockholm hade jag alltid haft en massa att hitta på. Basket, fritidsgården och street dance ibland. Ja, och så kören då. Tills jag förstod att det inte var någon idé för mig att gå där … Och så hängde ju Vera och jag alltid.
Nu när jag tänkte efter så hade hon verkat konstig när vi sa hej då utanför hennes dörr, när mammas och mitt flyttlass skulle gå. Varför hade jag inte fått gå in? Tänk om hon redan hittat en ny bästis som satt i hennes rum och såg på Kim Possible och käkade hemmagjorda chokladbollar.
Jag svalde. Måste sluta tänka på Vera nu! Den där isklumpen blev bara större annars.
Jag flyttade ner fötterna från hjulen på skrivbordsstolen till de yviga öglorna i garnmattan. Det är konstigt, när man flyttar från ett ställe till ett annat är det precis som ens liv tar slut. Ja, så kändes det i alla fall för mig. Jag såg på fotot, av pappa, som satt på väggen precis bakom skrivbordslampan. Mamma hade inte tyckt om att jag satt upp det, men aldrig i livet att hon skulle erkänna det.
6
Jag knep runt några lösa garnöglor med tårna. Pappa hade också gillat att vara barfota. Kanske var det därför de skilt sig? För att han slängde sina svettiga strumpor under soffbordet hela tiden? Mamma hade blivit galen på det.
Jag reste mig och gick bort till fönstret. Ställde mig att glo på vyn med Konsum och radhuslängan mittemot och några smala björkar där löven börjat bli gula. Bakom Konsum såg man korsningen. Med trafikljus. De enda trafikljusen i den här hålan.
Jag hade först trott att mamma skämtade när hon berättade att vi skulle flytta till lilla Falinge. Hon som alltid pratat om hur mycket hon älskade storstan! Mina fingrar kramade fönsterbrädan. Kanske det fanns någon slags föråldringsdryck, ungefär som i Harry Potter, så att man illa kvickt kunde bli nitton, sluta skolan och flytta hemifrån?
Jag mindes tydligt kvällen för precis en månad sen. Kvällen då vi flyttade in. Kallt och ruggigt som mitt på hösten fast det fortfarande varit sommar då. Just vår lägenhet, vår lilla bit av radhuslängan, var förstås fulast och gråast. Vår grind var förstås sönder. Ja, det är den ännu. Mamma fastnade när hon skulle ta sig igenom med två stora gula IKEA-kassar. Hon kom inte loss och började nästan gråta. Men jag bara skrattade. Fast allt var så sorgligt. Jag skrattade så att jag kissade på mig. På riktigt. Och sen började mamma också skratta. Till sist kom hon i alla fall igenom den där grinden och vi praktiskt taget ramlade in genom
7
dörren till vårt nya hem. Jag sprang in på toa och bytte trosor medan mamma hickade och skrattgrät ute i hallen.
Sen letade vi upp en kastrull bland flyttlådorna och fick i oss lite varm choklad. Det var svinkallt i lägenheten.
Nu hade det börjat skymma utanför fönstret. I köket slamrade mamma fortfarande med grytorna. Det luktade ganska gott, Korv Stroganoff med ris.
Drömfångaren virvlade sakta runt i vinddraget från fönstret.
Nu när jag såg på den från nära håll såg jag att den var fint gjord. Ovandelen var en stor cirkel av hårt sammanflätade smala kvistar och i den var det fäst ett finmaskigt nät av ett grått tunt snöre.
Nätet hängde lite neråt som en strut. Från tre ställen på cirkeln hängde det knippor av brungrå fjuniga fjädrar. Alldeles intill nätets mittpunkt, där det var ett litet hål, var en bild fastsatt.
Jag lutade mig framåt för att se bättre. Mitt hjärta hoppade till av förvåning. Bilden var en utstansad figur i tunn plåt, 4–5 cm hög, och målad i klara färger. Figuren föreställde en indianflicka som satt på huk. Hon hade svart hår i två långa flätor och en klarblå kjol. På hennes vita blus skimrade en liten röd pärla som en brosch.
Jag bestämde mig genast för att drömfångaren skulle få hänga kvar i mitt rum.
Min blick svepte över de smutsgula väggarna i rummet. Det behövdes verkligen fler tavlor och affischer här inne. Konstigt att jag inte tänkt på det förut.
8
Så ropade mamma att maten var klar. Medan jag gick mot köket kastade jag en sista blick över axeln och såg på
drömfångaren. Det måste varit inbillning. Men det hade precis sett ut som om indianflickan blinkat åt mig …
9
Kapitel 2
Jag satt fast i ett spindelnät. Det klibbade på armar och ben. Ovanför mig skymtade en silhuett. Var det spindeln? Men innan jag hann bli rädd dök Max upp framför mig. Hans ansikte såg konstigt ut. Klotrunt, gulaktigt och med vita blomblad runtomkring. Som en prästkrage. Ja, han såg precis ut som en tecknad blomma i en gammal disneyfilm! Jag fnissade. Max befriade mig från spindelnätet och kramade mig hårt. Och nu, det kittlade längst ner i magen, nu skulle han kyssa mig … Mobilen skrällde. Jag öppnade ögonen och blinkade mot ljuset. Verkligheten rusade mot mig i en hastighet av ungefär hundrafemtio kilometer i timmen. Kittlet var borta. I stället kände jag den där vanliga kantiga morgonstenen skumpa runt i magen.
Jag svängde motvilligt benen över sängkanten och stapplade bort mot skrivbordsstolen där tröjan och jeansen hängde.
Det ösregnade ute. Jag blängde på drömfångaren som hängde alldeles rak och stilla framför fönstret.
– Du, tajmingen i min dröm var så där. Är det inte meningen att du ska fixa sånt? fräste jag åt indianflickan som satt på knä bland nätmaskorna.
Det såg ut som om hon sov. Ögonen var slutna. Ögonen var slutna! Men herregud, hade de inte varit öppna i går kväll? Då när jag tyckte att hon blinkade? Jag gick närmare. Kände på den
10
kalla metallen med pekfingertoppen. Mitt hjärta bankade. Du inbillar dig, Tess, sa min inre klokröst. Den ger sig ibland till känna för att mitt liv inte ska bli mer komplicerat än det redan är. Kom igen nu, en platt plåtfigur, två millimeter tjock … Är du helt väck i skallen, eller? Jag skakade på huvudet. Nej, jag var inte helt väck i skallen. Mycket annat var jag: typ ful, för lång, blyg, feg, fel och ensam, men knäpp hade jag inte blivit ännu. Och jag tänkte inte bli det heller.
Jag åt en knäckemacka med räkost, och rusade sen in på toa och borstade tänderna. Mamma hade gått för länge sen. Hon började sitt jobb på Falinges värdshus redan halv sju. Det var kanske det som var allra jobbigast med flytten och vårt nya liv. Att inte mamma var hemma när jag gick till skolan på morgonen. Visst var det löjligt att en tolv-och-ett-halvt-åring gick runt och längtade efter sin mamma varje morgon, men det var sorgligt också. Och ibland tyckte jag synd om mig själv en stund.
Det kändes först rätt bra på något konstigt vis. Sen kom tårarna, och då fanns det bara en sak att göra, hugga tag i skolväskan och ge sig i väg. Ute på gatan var jag ju tvungen att skärpa mig. Där kunde man inte gå och grina.
Jag suckade så tyst jag kunde och stirrade upp på de gröna ventilationsrören, i klassrumstaket, som slingrade sig som tjocka ormar åt alla håll. Att matte skulle vara så svårt.
Carina satt bakom katedern och plockade med våra läxhäften.
11
Hennes bruna hästsvans svängde när hon vred på huvudet allteftersom hon räknade häftena. Sen såg hon på mig. Min blick sjönk. Hon hade lärt sig nu. Att det var sjutton elever i klassen numera och inte sexton.
Hon log och jag försökte le tillbaka och samtidigt se helt oförstående ut. Jag fick tänka ut något. Hon skulle knappast säga något före rasten ändå. Fick försöka med att mitt läxhäfte hade försvunnit den här veckan också. Hon måste ju begripa hur rörigt det är hos folk som nyss har flyttat in.
Sen flyttade jag blicken till fönstret. På andra sidan skolgårdsstaketet bredde Falinges flashigaste villaområde ut sig. Allra högst uppe på backkrönet låg ett jättestort solgult hus. Det hade två runda torn som nästan nuddade vid himlen. Det var i det huset Emma bodde. Jag föreställde mig hur hon nyss suttit vid kortändan av ett stort matsalsbord och avmätt vinkat åt en butler med en handduk över armen: Nej tack, James. Jag tar bara lite juice och en rostad brödskiva i dag.
Jag vred på huvudet. Emma satt vid bordet närmast katedern. Tillsammans med sitt hov.
Det var jätteskumt det där med placeringen egentligen. Fast Carina sa att hon lottat ut platserna stämde de olika bordsgrupperna i klassrummet nästan exakt med grupperingarna i klassen.
I min gamla skola hade det aldrig känts livsviktigt att tillhöra en grupp. Men här … Jag bet mig så hårt i underläppen att jag
12
fick blodsmak i munnen. Det gick aldrig en dag utan att jag funderade på det. Vilken grupp tillhörde jag? Eller rättare sagt, hur jag skulle jag göra för att komma in i en grupp? Vilken som helst.
Bredvid Emma satt Sofia. Mittemot dem satt Max och Saga. Saga tillhörde inte ledargänget egentligen, men hon var en av de förhoppningsfulla i gruppen närmast under. Aspiranterna, kallade jag dem. Fast jag sa det inte högt förstås.
De övriga i aspirantgruppen satt vid bordet bredvid. Det var Leo, som var Max bästa kompis, och så Becca och ett par tjejer till. De var stjärnorna i Falinges tolvårslag i fotboll, och hade alltid tajta jeans och huvtröjor i klara färger med svarta tryck.
Vid bordet intill satt klassens traktorgäng med Linus i spetsen. Den ena halvan av klassens lilla dataspelsgäng, Sten, satt med traktorkillarna, medan den andra halvan, Amir, hade hamnat vid vårt bord.
Vårt bord, ja. Det var så man kunde gråta. Där satt vi som blivit över. Losergänget.
Jag såg på Max, som just kastade suddgummibitar i Sagas hår, och på Emma som lite förstrött rättade till sin redan perfekta blonda lugg. Hade de någon som helst aning om hur jag hade det? Hur jag kände det? Nej, antagligen inte. Några frågor första skoldagen. Ett och annat hej. Det var vad de hade kostat på sig de här veckorna. Vad de tyckte att en i losergänget var värd.
Jag kände hur det brände under ögonlocken och skyndade mig
13
att blinka. Hoppas verkligen att ingen såg att jag satt här och kämpade med gråten …
Jag sneglade på Theo bredvid mig. Som väntat vred han genast på huvudet och log mot mig. Hans mörka ögon glittrade och tänderna var blixtrande vita. Såg ut som tandkrämsreklamen på teve. Men varför log killen hela tiden!? Ibland kändes det som om jag ville slå honom.
– Vill du ha hjälp? Han pekade i min mattebok. Den där är allt lite småknepig.
Småknepig … så uttrycker sig inte en normal 12-åring. Jag skakade på huvudet och svängde ner mitt hår som skyddande gardiner på ömse sidor om matteboken. Mittemot min mattebok, nästan exakt kant i kant faktiskt, låg Nadjas bok. Hon var fjorton sidor före mig. Nadja var udda. Till och med mer udda än jag, tänkte jag tacksamt. Urtvättade konstiga kläder, kjolar som slutade på vaden och barnjeans med påsydda runda tygmärken med Svamp Bob och Teletubbies. Blek, mager och tyst. Hade visst börjat i klassen i våras. Självklar medlem i losergänget.
Det ringde ut och trots att en himla massa stolsben började skrapa exakt samtidigt hörde jag tydligt Carinas röst.
– Tess, har du lämnat din matteläxa?
– Alltså, tyvärr … häftet är fortfarande borta. Jag har letat, men jag kan inte hitta det.
Carina såg på mig. Hon övervägde nog med sig själv om hon skulle bli arg eller inte.
14
– Det är okej. Du ska få ett nytt häfte. Vänta här så hämtar jag i förrådet.
Mitt tacksamma leende såg nog mest ut som en grimas. Men jag var ändå tacksam. Faktiskt. Det dröjde nämligen tio minuter innan hon var tillbaka med ett nytt rött häfte i ena handen och en kaffekopp i andra. Bara tio minuter kvar på rasten. Bara tio minuter att gå runt på skolgården och låtsas som att man gick ensam för att man ville det, eller för att man letade efter någon speciell som man alltid brukade vara med, men bara just för tillfället hade råkat tappa bort. Bara tio ynka minuter. Skönt.
15
Kapitel 3
Det luktade bränt i köket. Genom glaset i ugnsluckan såg jag hur pizzan därinne började skifta färg från gyllene till brun. En klick smält ost, som hunnit bli kolsvart i kanten, hade flutit ut på plåten.
Jag satte på mig grillvanten och lyckades få ut pizzan innan den var helt förstörd. Då äntligen dök mamma upp från toan. Hennes kinder var lite skära, så jag förstod att hon nyss tvättat ansiktet i iskallt vatten.
– Tack, snälla, snälla Tess! kvittrade hon och började genast lägga upp pizzabitar på två tallrikar. Jag har inte lärt mig ugnen ännu. Den blir varm väldigt snabbt.
Vi satte oss och började äta. Jag brukar gilla Capricciosa, men den här pizzan var ungefär lika god som grillad skosula. Kanske var det för att den stått inne i ugnen för länge.
– Lennart på mitt jobb lovade komma förbi någon dag och kika på grinden, fortsatte mamma och lastade in en stor bit pizza i munnen. Han trodde att den behövde rätas upp och att man måste byta själva låsanordningen.
Jag nickade.
– Okej. Bra.
– Hur har du haft det i skolan i dag?
– Som vanligt. Jag försökte låta neutral på rösten. Så där lagom lugn och nonchalant så att hon skulle släppa samtalsämnet och börja prata om annat. Men sån tur hade jag inte.
16
– Du vet väl att du kan ta hit kompisar när du vill? Du behöver inte fråga innan.
Jag lät min blick svepa över det slitna köket, på luckorna i furu och på det gulflammiga taket. Hyresvärden hade berättat att de som bott här innan varit rökare, men att lägenheten blivit totalsanerad innan vi flyttat in. Visst. Trodde man ju på. Inte.
– Jo, du har sagt det. Typ trettiofem gånger eller så. Jag la ner besticken med en liten smäll.
– Tyckte du inte om pizzan?
Jag skakade på huvudet.
– Var köpte du drömfångaren, förresten?
Mamma såg glad ut. Svullnaden kring ögonen hade nästan försvunnit nu. Det brukade hjälpa att hon fick mat i sig. Ibland var jag orolig för att hon inte åt något alls på jobbet. Fast det var en restaurang hon jobbade på.
– I en liten New Age-affär i köpcentret. Jag var där en av de allra första dagarna vi bodde här. Men sen blev den ju liggande ute i tvättstugan flera veckor. Hade nästan hunnit glömma den. Visst är den söt med den lilla indianflickan i mitten? Så ovanlig. Och gammal. Bara naturmaterial.
– Vad är drömfångare till för egentligen?
Jag var tacksam för att mamma släppt skolan och att vi pratade om annat. Strunt samma vad.
– Indianerna tillverkade drömfångare till sina barn. Sen hängde de dem vid barnens sovplatser, och tänkte sig att de goda
17
drömmarna hittade vägen till hålet mitt i nätet och därefter till det sovande barnet, medan de onda drömmarna fastnade i nätet och brändes sönder av morgonsolen.
– Förresten, jag har tänkt på att jag behöver lite affischer och tavlor till mitt rum. Så det blir lite mysigare därinne.
Mamma skruvade på sig.
– Visst, men kan det inte vänta ett tag? Du förstår, vi har lite ont om pengar just nu. Du kan väl hänga upp dina gamla affischer så länge? Du hade ju de där kattungarna som var så söta och idolaffischen …
– På Amy Diamond som var poppis för typ hundra år sen, ja!
Jag kände hur hjärtat bultade i bröstet. Visst, och så får vi inte glömma Pocahontasaffischen jag fick av mormor. Jag kanske ska ha ett litet indiantema i mitt rum?
Mamma såg inte glad ut längre.
– Tess, nu får du lugna dig.
– O ja, härmade jag. Nu får jag allt lugna mig. Jag sköt undan stolen från bordet och reste mig. Lugna mig … det är ju inte precis det enda jag gör om dagarna. Lugnar mig. Är stilla och normal och tyst och jävligt lugn …
Mamma hade blivit blek och nu såg man tydligt hur rödkantade hennes ögon var. Fast jag brydde mig inte längre. Hon fick gärna sitta och böla inne på toan till döddagar. Det var inte mitt problem.
– Nu är du tyst! Så där har du aldrig svurit innan! Vad tar det åt dig?
18
Å, ingenting. Jag stod vid köksdörren nu. Höll krampaktigt fast i det fula grå handtaget. Jag hade skrikit så att jag blivit yr. Ingenting mer än att hela mitt liv är totalpajat! Och det är ditt fel. Förresten är pappas hemlagade pizza mycket godare än de där frysta som du bränner i ugnen hela tiden! Så … så mycket du … du vet det.
Plötsligt hade alla ord tagit slut. Jag svalde och svalde medan jag stirrade på mamma som också rest sig.
– Estelle …
– Nej! Kom inte med det där gamla namnet! Jag heter Tess! Och jag är inte din och pappas stjärna, som ni alltid tragglar om! Har aldrig varit det. Och allra minst nu när jag blivit en i losergänget … Min röst bröts. Åh nej … om jag inte passade mig skulle jag väl snart ligga och storböla i hennes famn. Jag drog in luft i lungorna.
– JAG HATAR DIG! JAG HATAR DIG! JAG HATAR DIG! Tre gånger för säkerhets skull. Bra. Jag smällde igen dörren så hårt jag kunde bakom mig. Drömfångaren i fönstret snurrade två varv i vinddraget.
19 –
12-åriga Tess har just flyttat till lilla Falinge från storstaden. Hon saknar sin pappa och bästa kompisen och till råga på allt har hon hamnat i klassens losergäng. Men när mamma hänger upp drömfångaren i hennes rum, börjar oväntade saker hända.
Fast inte kan väl en gammal dammig prydnad med fjädrar få ens innersta
drömmar att slå in … inte ens om det sitter en bild av en miniatyrflicka med en magiskt skimrande brosch i den?
9 789186 213565
Art. nr beta-3758
