3743 Röster från andra sidan by Beta Pedagog

ANNA HANSSON

Röster från andra sidan Beta Pedagog AB Skutevägen 1, 432 99 Skällinge info@betapedagog.se www.betapedagog.se tel. 0340-355 05 Copyright © Anna Hansson, Oskar Aspman och Beta Pedagog AB, 2018 Författare: Anna Hansson Omslagsillustration: Oskar Aspman Redaktör: Isac Carlsson Art. nr beta-3743 ISBN 978-91-88009-67-8 Första upplagan, första tryckningen Dardedze Holografija, Lettland, 2018

Svanenmärkt trycksak, 3041 0971

Anna Hansson

RÖSTER från andra SIDAN

Kapitel 1

Dödsbud Klara slängde väskan på golvet och sparkade av sig kängorna så att de flög åt var sitt håll, innan hon drog igen den ilsket röda ytterdörren bakom sig. Hon låste med den ena handen samtidigt som hon krånglade sig ur dunjackan med hjälp av den andra. – Hej Klara! hörde hon sin mamma ropa från köket. Klara svalde hårt. Vad gjorde hon hemma så här dags? Klara hängde upp väskan på kroken innanför dörren och ställde skorna i skostället. Jackan lät hon ligga kvar på golvet. 4

– Har det hänt något? frågade hon oroligt och gick fram till kylskåpet och hällde upp ett glas mjölk. Hon tog fram O’boyen och rörde ner två stora matskedar. – Ja, svarade hennes mamma så tyst att det knappt hördes. Hon höll hårt om en liten, vit kaffekopp med slitet guldmönster. Klara stelnade till. – Är det Ebbe? frågade hon. Ebbe, familjens katt, hade funnits så länge Klara kunde minnas, och hon kunde inte tänka sig ett liv utan honom. Hon satte sig ner mittemot sin mamma och väntade på att få höra vad som hänt. – Det är Ines, sa mamma och såg ner i köksbordet. – Ines? sa Klara och kände sig lättad. Det smällde till i kattluckan, och snart kom Ebbe intrippande i köket och strök sig mot Klaras ben. Hon lyfte upp honom i knät och strök honom över den kalla pälsen. Han kurrade och la sig till rätta. 5

– Din mormors syster, sa mamma. Hon dog i sömnen i natt. Kommer du ihåg henne? Klara skakade på huvudet. Hon kände igen namnet men kunde inte minnas att hon träffat henne. Hon visste att mormor knappt haft någon kontakt med henne heller, åtminstone inte som vuxen. – Var det hon som ströp katter och eldade upp dem? Klara rös av att bara tänka på det, och gav Ebbe en puss på huvudet. – Det där är bara trams, sa hennes mamma. Var skulle hon ha fått några katter ifrån? Hon hade ju inte en granne på flera kilometers avstånd, och ingen bil. Skulle hon ha tagit dem på cykeln kanske? Mamma reste sig upp och ställde kaffekoppen på diskbänken. – Vi ska förresten åka till mormor till helgen och hjälpa henne att städa ur torpet. – Ska ni? frågade Klara. Mamma skakade på huvudet. – Vi, sa hon. Inte ni. Tim och Agneta kommer också. 6

Klara suckade och gick upp till sitt rum. Hon tog upp mobilen ur fickan. Hon hade nästan tänkt lägga på när Tim äntligen svarade efter fem, sex signaler. – Är det sant att du ska följa med din mamma till mormor till helgen, frågade Klara? – Varför skulle det inte vara sant? svarade Tim. Han var en månad äldre än Klara, och hade nyss fyllt 13. Utseendemässigt skulle de lika gärna ha kunnat vara syskon som kusiner. Det svarta håret, Klaras rakt och Tims lockigt. Fräknarna som mest syntes på sommaren, och den lilla gluggen mellan framtänderna. – Jag trodde att du hade hockeymatcher varenda helg. – Det har jag också, men mamma har tvingat mig. – Bra, sa Klara. Jag har ingen lust att tillbringa en hel helg med bara gamlingar.

Kapitel 2

Rykten När Klara och hennes föräldrar kom fram till Klaras mormor på fredag kväll brann en brasa i kaminen i vardagsrummet, och maten stod framdukad på bordet. – Äntligen! sa Tim. Jag är vrålhungrig! – Ni skulle ha börjat utan oss, sa Klaras mamma. – Aldrig, sa mormor och lyfte på locket till den stora grytan som stod mitt på bordet. När den tacokryddade köttsoppan var uppäten satte sig de vuxna i soffan i vardagsrummet, med kaffe, en chokladask och en kortlek. Klara och Tim gick upp till rummet på vinden där de alltid brukade sova när de hälsade på. 8

Mormor hade som vanligt redan bäddat åt dem, med påslakan med hästar på till Klara och med fotbollar på till Tim. De skrattade när de såg sängarna. – Undrar när hon ska fatta att vi inte är fem år längre, sa Tim. – Aldrig, skulle jag tro, sa Klara och slängde sig ner på sin säng. Hon tog upp ett rör med Pringles-chips ur väskan, och sträckte fram mot Tim. Han hällde ut en hög på sängbordet, och satte sig i sin säng med en kudde bakom ryggen. – Vad vet du om Ines egentligen? frågade han. – Nästan ingenting. Hon har bott på hemmet så länge jag kan komma ihåg, och innan dess bodde hon i ett litet torp långt ute i skogen, utan el och vatten. – Var det där hon eldade upp katterna? – Mamma säger att det inte är sant. Men jag vet inte. Hon verkar inte veta så mycket alls om henne. Hon säger att mormor aldrig har velat prata om henne, det verkar lite konstigt tycker jag, det var ju ändå hennes syster. Tim slängde in en näve chips i munnen. 9

– Om det nu var hennes syster, sa han. Mamma säger att det ryktats en del om att det inte var så. Ines var redan tjugo år när mormor föddes, och tydligen var de inte så lika varandra, men det är det ju inte alla syskon som är. Klara ryckte på axlarna. – Jag gillar inte rykten, sa hon. Och inte att städa. Så jag hoppas att det går fort att städa ur torpet i morgon. Tim såg besviken ut. Han kanske hade velat diskutera släkthemligheter tills solen gick upp. Klara tog upp mobilen och försökte hitta det lilla torpet Ines hade bott i med hjälp av Google Earth. Hon hade aldrig varit där. Hon hade aldrig varit intresserad av att följa med när hennes mamma hade frågat. Vad skulle hon mitt ut i skogen att göra för att titta till ett gammalt torp åt en tant hon knappt träffat. Nej, då satt hon hellre framför teven, eller träffade kompisar. Nu ångrade hon sig, förstås. Tänk om hon skulle ha fått sett hur det såg ut när Ines nyss flyttat. När hennes möbler fortfarande stod kvar där de alltid stått, och det luktade nykokt kaffe och mandelkubb. För det var Ines favoritfika, 10

det visste Klara även om hon inte känt henne. Det hade mormor berättat i alla fall, att det inte fanns någonting som fick Ines på bättre humör lika lätt som kaffe och mandelkubb. Hon måste ha varit på dåligt humör ofta, om man till och med hade ett särskilt knep för att få henne på bra humör, tänkte Klara. Kanske var det på grund av humöret Ines och mormor inte hade haft så bra kontakt? Ögonlocken kändes tyngre, och snart somnade hon med mobilen i handen.

Kapitel 3

Fotografiet När Klara vaknade morgonen efter låg mobilen på golvet, och Tims säng var tom. Hon tittade på den stora guldklockan på väggen bredvid fönstret. Kvart över åtta. Hon hörde skratt från nedervåningen, och släpade sig ner för trappan. – God morgon! sa hon till alla som satt och åt frukost. Var är mamma? Tim pekade ut genom fönstret. Klara kunde se sin mamma gå fram och tillbaka på gården med mobilen tätt tryckt mot örat. – Vem pratar hon med? frågade Klara. – Ingen aning, sa pappa och sträckte fram brödkorgen mot henne.

Klara tog ett tunnbröd och bredde smör på halva. Hon la på ost, skinka och paprika och vek ihop. Mamma kom in och stampade av snön från skorna i hallen. – Vi får vänta med att städa ur torpet, sa hon. Städfirman som skulle ta hand om Ines lägenhet på hemmet har ställt in. – Ställt in? Så kan de väl inte göra? sa Agneta. – Jo, de kan tydligen det. Magsjuka och inga vikarier att ringa in. Och vi som måste lämna tillbaka nyckeln i morgon. Klara suckade. Hon hade sett fram emot att få se det lilla torpet på riktigt. Hon hade varit säker på att de skulle hitta något spännande när de röjde upp bland Ines tillhörigheter, kanske till och med guld så att hon skulle kunna köpa en häst. – Det är inte så mycket annat än några möbler där ändå, sa Klaras mamma, som måste ha sett hur besviken Klara blev. Det mesta av hennes saker tog hon med när hon flyttade till hemmet. Och torpet måste vi ju städa ur ändå, det blir bara en dag senare än vi tänkt.

– En dag senare? sa Klara. Ska vi inte åka hem i morgon? – Nej, det förstår du väl att det inte går nu, sa mamma. Tim och Agneta stannar också, eller hur? Agneta nickade. Tim såg ut att vara ungefär lika tveksam till det hela som Klara, som inte alls var sugen på att missa sin ridlektion. Men hon tyckte att det åtminstone kändes lite bättre att Tim också skulle stanna. Efter frukosten åkte Tim och Klaras pappa till macken för att hyra en släpvagn. Klara och hennes mamma, moster och mormor åkte till lägenheten för att börja städa. Den unkna luften slog emot dem när de öppnade dörren till Ines lägenhet. Klara tyckte att det luktade instängt och gammalt, och kanske död. – Det luktar inte död, sa hennes mamma. Hon hann bara ligga i någon timme innan de hittade henne. – Vad är det som luktar då?

Klara andades genom tröjärmen och gick snabbt genom vardagsrummet för att ställa upp balkongdörren på glänt. – Det luktar gammal människa, sa hennes mormor trött. Kanske slog det henne att hon inte var mycket yngre själv. Att hon snart var lika gammal som Ines var, när hon fick lämna sitt älskade lilla torp för att hon inte längre kunde ta hand om varken det eller sig själv. – Vad kan jag göra? frågade Klara, och såg sig omkring. – Du kan väl gå igenom lådorna i byrån i köket, sa mormor. Jag tror att det mest är gamla kvitton, men man vet ju aldrig. Klara drog ut en av lådorna och ställde den på köksbordet. Hon satte sig ner på en stol med en mjuk dyna på och vek bort plasten som Ines hade haft över hela bordet, för att skydda den virkade duken. Den hade nog varit vit en gång i tiden, men nu var den nästan gul i färgen. Överst i lådan låg mest kvitton, men lite längre ner fanns det tidningsurklipp, mest dödsannonser men också en och annan bröllopsbild. Hon lyfte 15

upp ännu en bunt att gå igenom ur lådan, och skulle precis lägga den på bordet då ett svartvitt foto ramlade ur högen. Klara tog upp det. Det var lite slitet i kanterna och föreställde en ung kvinna med vågigt, axellångt hår. Hon bar en vit klänning med krage, och en svart kofta över den. Klara tyckte att hon nästan såg ut som en filmstjärna. – Är det Ines? frågade hon och höll upp fotot så att hennes mormor skulle kunna se det. – Ja, nog är det Ines allt. Nog är det Ines.

Kapitel 4

Dagboken Klara vände på fotot. Hon hade hoppats att det skulle stå något på baksidan, ett årtal eller kanske en plats, men det var tomt. Hon tänkte att Tim nog också skulle vilja se hur Ines sett ut som ung. Hon tog upp mobilen, tog en bild på fotot, och skickade. Det tog inte lång tid innan hon fick ett svar. Inte ett dugg lik mormor! Klara log. Tim hade rätt. Hon fortsatte att sortera det som fanns i lådan. Det mesta åkte direkt ner i sopsäcken som stod bredvid köksbordet. Längst ner i lådan låg en liten anteckningsbok. Klara tog upp den och skulle precis slänga den i soppåsen när något fick henne att öppna den. Det var en dagbok. På första sidan stod det Tillhör Alma, med tunna, snirkliga 17

bokstäver. Klara fick en känsla av att någon tittade på henne, och vände sig om. Hon såg inget annat på diskbänken än hon gjort för några sekunder sedan, ett tomt diskställ och en vit diskborste. Hon bläddrade i anteckningsboken, nästan alla sidor var fyllda. Hon hade lite svårt att läsa orden som stod, hon var inte van vid en så gammaldags handstil, och hon hade aldrig hört talas om någon Alma. Hon kände ett kyligt vinddrag i nacken, och satte handen mot fönstret för att känna om det drog, men det gjorde det inte. Hårstråna på armarna reste sig, och hon rös till. Om inte hennes mamma och mormor hade befunnit sig några meter bort skulle hon ha sprungit ut från lägenheten. Hon kikade in i vardagsrummet för att se vad de gjorde. De stod båda med ryggen mot henne. Hon smög ner anteckningsboken i bakfickan på jeansen, och satte tillbaka den tomma lådan i byrån. Klara ryckte till när ytterdörren öppnades. Hennes pappa och Tim kom med släpvagnen, och började genast bära ut de sopsäckar som 18

Klaras mormor och Agneta fyllt med kläder. Klaras mamma hade rullat ihop mattorna och tagit ned tavlorna från väggen. Släpvagnen var snart full, och Klaras pappa åkte iväg med den till en second hand-affär i närheten, medan Tim stannade kvar och började packa ner glas, bestick och porslin i kartonger. Efter några timmars arbete åt de lunch på en pizzeria i närheten. Klara och Tim var lika hungriga båda två, och kastade i sig maten. Därefter föreslog Tim att han och Klara skulle gå tillbaka och fortsätta städa, medan de andra satt kvar och drack en kopp kaffe i lugn och ro. Klaras mamma såg väldigt förvånad ut när Tim kom med förslaget, Klara var inte direkt den som tyckte om att hjälpa till hemma. Mormor tackade så mycket för erbjudandet och sa att hon lämnat olåst, och efter det dröjde det inte länge förrän dörren slog igen bakom Klara och Tim. – Varför sa du att vi skulle gå tillbaka och städa? frågade Klara, och drog ner mössan över öronen. Det var riktigt kallt ute. 19

– Därför att jag inte tror att mormor skulle ha blivit lika glad om vi sagt att vi skulle gå tillbaka tidigare för att rota! Klara stannade. – Rota? Efter vad? – Förkolnade kattsvansar, guld och bevis på att Ines och mormor är syskon, eller inte, sa Tim och fortsatte att gå. Klara sprang ikapp honom. – Guld låter inte så dumt, men jag hoppas verkligen att vi inte hittar några kattsvansar!

Kapitel 5

Berlocken Klara tryckte ner handtaget till Ines dörr. Ingenting hände. – Vad är det här nu då? sa hon. Mormor måste ha låst ändå! Tim suckade. De satte sig ner på var sin stol i korridoren utanför och väntade. Klara såg sig omkring och hoppades att hon aldrig skulle behöva bo på ett sådant ställe när hon blev gammal. Det blå linoleumgolvet var ordentligt slitet vid ingången, och hade svarta märken här och där, antagligen efter någons skor. Väggarna hade nog varit vita från början, men såg nästan lite smutsiga ut nu. Det var nog hög tid för en ommålning. Mittemot Ines dörr stod ett lågt, fyrkantigt bord av trä, med en blårutig duk på. 21

Jag hoppas att jag blir så rik att jag kan flytta till Florida när jag blir gammal, tänkte Klara. Precis då kom resten av familjen. – Vad står ni här ute för? frågade mormor. – Det är låst, sa Tim. – Trams! sa mormor. Jag vet att jag inte låste. Hon fiskade upp nyckeln ur kappfickan. – Det är väl nån av dem som jobbar här som varit inne och snokat, fortsatte hon, och tittade misstänksamt bort mot personalrummet. Hon låste upp och gick in i lägenheten. – Ja, de verkar då inte ha gjort något annat än att snoka, konstaterade hon. De kunde väl ha passat på att damma lite när de ändå var här. Klaras mormor skrattade åt sitt eget skämt, och gick in i det lilla köket för att fylla en hink med vatten. Klara och Tim hjälptes åt att bära ut möbler till parkeringen, där Klaras pappa lastade dem på släpvagnen. – Men nu är det äntligen sista svängen, sa Klaras pappa när släpvagnen fyllts för fjärde gången.

– Vänta, det här också! ropade Klaras mamma, med ett litet sängbord i famnen. Jag ställde det på balkongen i morse och hade helt glömt bort det. – Varför ställde du det på balkongen? frågade Klara. – Det luktade så konstigt. Nästan som inpyrd cigarettrök, men Ines rökte ju inte. Åtminstone inte nu på slutet. – Det där får vi aldrig plats med, sa Klaras pappa och tog sig för pannan. Klara riktigt såg vilken ångest han fick över att behöva åka ännu en gång. – Vi lägger det i baksätet, sa hon. Hon öppnade bildörren och stuvade om soffkuddarna och stolsdynorna som redan låg där. Sedan tog hon emot sängbordet och la försiktigt ner det på sätet. Hon hörde något som rasslade till. – Är det något i det? frågade hon sin mamma. – Nej, jag tömde allt innan jag ställde ut det. Klara vickade lite på sängbordet. Hon hörde rasslet igen. Hon öppnade de tre lådorna, en efter en, och i den sista fann hon en fint mönstrad berlock på en guldkedja. Hon satte nageln i 23

kanten och försökte öppna den, men ingenting hände. Hon höll upp den för att visa sin mamma. – Vad konstigt, den måste ha hamnat bakom lådorna på något sätt, sa Klaras mamma. Klara ryckte på axlarna och hängde den runt halsen. Hon gillade den, och om ingen misstyckte tänkte hon behålla den. – Ta den du, sa mormor efter att ha tittat på den. Jag har aldrig sett den förut. Men den är nog inte värd nånting. Det är säkert inte ens äkta guld, bara nån billig kopia eftersom den inte ens går att öppna. Men Klara brydde sig inte om vad den var värd. Hon tyckte bara om hur den såg ut. Den var speciell, tyckte hon. Klaras pappa åkte iväg med den sista släpvagnen med möbler. De andra hjälptes åt att torka av det som var kvar, innan de åkte tillbaka till mormors hus.

Kapitel 6

Alma och Gunnar Efter middagen övertalade Klara Tim att de skulle gå upp till vinden. – Vi kan se på film på min mobil, sa hon. – Kan vi inte sitta här nere och se på film då? Teven är ju mycket större. Klara skakade på huvudet. – Okej då, suckade Tim och följde med henne upp för trapporna. Han slängde sig på Klaras säng. – Vad ska vi se på då? sa han. – Den här, sa Klara och tog fram anteckningsboken ur bakfickan. Tim skakade på huvudet. – Fy vad tråkigt, jag går ner igen, sa han och gjorde en ansats till att resa sig. 25

– Det är en dagbok, skyndade sig Klara att säga. – Ines dagbok? – Nej, någon Almas. – Var hittade du den? – Längst ner i en byrålåda. Jag sa inget till mormor, jag tänkte att hon kanske inte skulle ha velat att jag tog den. – Säkert inte. Läs! Klara öppnade anteckningsboken och visade Tim att det stod Tillhör Alma. Sedan bläddrade hon fram till den första dagboksanteckningen och läste högt: 15 januari 1917 Inte trodde jag väl för mitt liv att han skulle bli min fästman, när jag såg honom på logdansen i somras. Det var något speciellt med honom, det märkte jag redan då. Han hade en glimt i ögat, och vart jag än gick följde han mig med blicken. Men bjöd upp mig gjorde han inte, och nu efteråt förstår

jag varför, men då trodde jag att han nog inte var så intresserad ändå. Det var först efteråt jag började förstå att han var det. När han gjorde sig något ärende in till byn bara för att kunna prata med mig. Jag förstod inte riktigt då hur långt han egentligen hade åkt. Jag visste inte att det bodde folk så långt ute i skogen, och nu ska jag snart bli en av dem. Allt jag ska ta med mig har jag packat ner i två stora väskor, och nu väntar jag bara på att Gunnar ska komma och hämta mig. Min Gunnar. Klara såg på Tim. Han såg helt uppslukad ut. – Fortsätt läsa! uppmanade han. Klara fortsatte motvilligt, både för hon tyckte att det kändes fel att läsa någon annans dagbok, och för att hon var rädd för vad hon skulle få reda på. Gunnars familj hade ett stort hus långt ute i skogen, dit det tog nästan en halv dag att resa med häst och vagn. Alma och Gunnar fick övervåningen för sig själva, medan Gunnars

föräldrar bodde på nedervåningen. Vatten fanns att hämta i en å en liten bit bort, de hade höns på gården, och om somrarna kunde de odla grönsaker och potatis. Gunnar och hans pappa jagade älg, hare och fågel, men oftast verkade de ha ätit kornmjölsgröt, precis som Alma var van vid hemifrån. Det dröjde inte många månader förrän Alma började må illa, och det stod snart klart för henne att hon var med barn. Gunnars föräldrar blev inte glada. ”Måtte det nu inte bli som förra gången”, sa de till honom när de trodde att Alma inte hörde. Alma fick en pojke i december. Han fick namnet Ivar. Hon skrev till sin far och mor för att berätta, och hoppades att de, och hennes syster Karolina, skulle kunna hälsa på till våren, när snön smält. Nu låg den meterhög. Ingen kunde ta sig till huset, och ingen kunde ta sig därifrån. Både Klara och Tim ryckte till när de hörde steg i trappan. Klara skyndade sig att gömma anteckningsboken under täcket, och hann precis ta fram sin mobil när det knackade på dörren. 28

– Kom in, sa Tim. Dörrhandtaget tryckes ner och dörren gled upp. – Jag tänkte att ni kanske ville ha något gott till filmen? Mormor balanserade två stora glas, en läskflaska och en skål med chips på en bricka. – Tack, vad snällt! sa Tim. Han tog emot brickan och stängde dörren efter mormor så fort hon började gå ner för trappan igen. Han ställde ner allt på sängbordet bredvid Klaras säng, och gav henne ett av glasen. – Fortsätt läsa nu, sa han.

När en äldre släkting går bort börjar det hända oförklarliga saker runt Klara. Kan det vara någon som vill henne något? Var Ines och Klaras mormor verkligen syskon? Vems dagbok är det Klara hittat? Vilka föreställer fotografierna i berlocken? Och kan man drömma sanndrömmar? Röster från andra sidan är en kuslig spökhistoria för barn i åldern 9–12 år. Anna Hansson är utbildad lärare och skriver böcker som hon själv hade velat läsa som barn. Spännande, fantasifulla och roliga.

Art. nr beta-3743

9 789188 009678