Ukrainare fann en fristad i Sverige

Familj på flykt

Den 12 februari i år kom Ivan Sovych till Sverige för att jobba som takläggare. Tolv dagar senare invaderade Ryssland hans hemland Ukraina. Kvar där fanns frun Iryna och deras femåriga dotter Victoria.

Text: Sofie alodimos Foto: Mikael M Johansson

»Jag träffar van, Iryna och lilla Victoria utanför domkyrkan i Strängnäs. Solen värmer, kyrkklockorna klämtar och Victoria har spring i benen. Strängnäs är familjens hemstad nu. Det är här de har landat när oron hemma i Ukraina är för stor. De bor tillfälligt hos vänner och letar efter något mer långvarigt. För än så länge vet de inte hur länge de blir kvar i Sverige.

Konfliten mellan länderna hade pågått i åtta år när Ryssland invaderade Ukraina. Mamma Iryna och femåriga Victoria levde då som en helt vanlig familj i staden Ternopil i Ukraina. Pappa Ivan var tillfälligt i Sverige och jobbade, som han gjort så många gånger förut. Men att vara åtskilda när kriget kom var något nytt. – Jag var väldigt rädd. Jag var ju aldrig under någon attack, men jag förstod att det var krig, människor dog. Det var galet! Och min familj var kvar i landet, säger Ivan Sovych.

BILKÖERNA UT UR Ukraina var milslånga och för att ta sig från Ternopil tog det många timmar. Ivan ville förenas med sin familj, men rådde dem att stanna lite till. – De första dagarna var fruktansvärda. Min familj var kvar

”De första dagarna var fruktansvärda. Min familj var kvar i Ukraina och Ryssland började attackera.

Pappa och dotter kan leka i solen igen efter att ha återförenats i Sverige. i Ukraina och Ryssland började attackera i nästan alla städer runt om i landet. Vi var så rädda. Men jag sa att det inte var någon idé att fly jut då. Det var köer på 36 timmar för att komma ut ur städerna och min fru hade ingen bil. Det skulle krävas en enorm styrka och vara väldigt farligt för henne och min dotter att fly jut då.

Det sattes in direktbussar mellan Ternopil och Krakow och tillsammans flydde Iryna oc Victoria till Polen för att ta sig vidare till Sverige. Ivan mötte upp i Krakow och därifrån flög de til Malmö, tog tåget till Norrköping och sedan vidare till Strängnäs.

Familjen känner sig trygg i Sverige. Men det finns en längtan he och det är en avvägning för Ivan. – För mig är det tufft at se vad som pågår. Mitt hjärta blöder! Å ena sidan vill jag stanna med min familj här, å andra sidan vill jag åka till Ukraina och hjälpa på något vis. Jag frågar mig själv ”vad kan jag göra?” NÄR VI SES den här dagen i slutet av april hoppas Ivan att kriget ska ta slut inom kort. Han pratar om att antingen Ryssland eller Ukraina kommer vinna striderna i Donbas och efter det kanske det kan lugna sig, trots att konfliten kommer att finnas kva. Då kanske de kan åka hem igen. Och han tänker då att han kan hjälpa till att bygga upp sitt hemland på nytt. – Alla med militär erfarenhet ska ut i krig . Jag har inte militär erfarenhet så jag stannar kvar i Sverige. Men jag har två händer, så om jag kommer till Ukrai-

Iryna, Ivan och Victoria Sovych har funnit en fristad i Strängnäs efter att kriget bröt ut i Ukraina. na så kommer jag nog också få ett vapen i min hand.Men om kriget slutar så kommer vi behöva många människor som jobbar på plats med att bygga upp landet igen. Mura väggar, rengöra och så vidare.

När jag pratar med Ivan så pratar vi på engelska, men ibland skiftar han över till svenska. Hans modersmål är ukrainska, men han pratar också ryska. – Jag har aldrig studerat ryska men kan prata det flytande. ag föddes 1984 och då var tv-program, filmer och musik på rysk för Ukraina tillhörde Sovjetunionen. Det mesta var på ryska, så jag lärde mig.

För honom är det både en positiv och en negativ kunskap. – Vissa politiker säger att vi är som samma land, Ryssland och Ukraina, för att vi har ett gemen-

PRATA KRIG MED BARN

»Rädda barnen har tagit fram en checklista för hur man på bästa sätt pratar med barnen om kriget i Ukraina. Den handlar om att ta barnen på allvar, att vara lugn och konkret, att ge hoppfull information, att prata om vikten av att man inte ska tro på allt man ser och läser i sociala medier och att inte ha vuxna samtal om kriget inför barnen. »Mustafas mustascher – flykten från landet av sand är en bilderbok för barn mellan 6 och 9 år och ett enkelt sätt att prata med barn om krig. Mustafas mustascher, handlar om musen Mustafa i Landet av sand som måste fly för att landet blir ockuperat. Den grundar sig i Naeef Almezels berättelse om hans flykt från Syrien. »På svt’s Lilla aktuellt förklaras pedagogiskt och bra vad som händer i Ukraina och varför. Man pratar om krig utan att skrämmas, men svarar tydligt på barnens oro och tankar. »Kry.se har en enkel sida om att prata om krig med barn. De trycker på att ärligheten är viktig och att validering av barnens känslor och oro är nödvändig.

”Hon är aldrig rädd för något, min dotter”, säger Ivan Sovych om femåriga Victoria.

”Å ena sidan vill jag stanna med min familj här, å andra sidan vill jag åka till Ukraina och hjälpa på något vis.

samt språk. Men det är inte sant. Det är som att man skulle säga att du och jag kom från samma land för att vi just nu kommunicerar på engelska. Men det är ju inte sant! Den sortens propaganda påverkar vissa i Europa och det är inte lätt att förstå om man inte har hela historien. IVAN ÄR TACKSAM för att så många länder i Europa hjälper Ukraina att kämpa mot Rysslands attacker så att landet kan jobba för att åter igen få fred. – Många länder i Europa vet hur det är. Estland, Lettland, Litauen, Tjeckien, Polen och alla länder runt Ryssland vet hur det är i Ryssland och hur det är att kämpa för frihet. Även många unga ryssar tycker att det som sker nu är fel. De skäms över det som händer.

I ryska medier påstår man att Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj är nazist, nationalist och fascist. Och Ivan har träffat rysar i Sverige som också tror på den missinformationen. De anser att Zelenskyj ska ge sig och gå med på Vladimir Putins villkor. – Det som Putin har gjort är katastrofalt. Han har förstört ländernas relation för all framtid. Men jag hoppas att det blir bättre för våra barn. Och jag hoppas att vi kan lämna under fred. Men vi vill lämna på våra egna villkor.

Kvar i Ukraina är Ivans och Irynas föräldrar och syskon. Det är oroande och viljan att hjälpa dem är stor. Samtidigt så är det för tillfället lugnt på de platser i landet där de bor. Och det lugnar något. – Krig är alltid kris, död och förstörelse. Inget gott händer av krig. Men nu är det såhär och vi har inget val. Det är för sent att gå tillbaka till hur det var innan, säger Ivan. DET ÄR INGEN slump att jag träffa familjen Sovych utanför Strängnäs domkyrka. Det är en kristen familj och de känner sig hemma i församlingens gudstjänster och har fått ett fint bemtande över kaff och lek i församlingslokalen. – Kyrkan är speciell för mig och Svenska kyrkans predikningar påminner mycket om upplägget i Nyapostliska kyrkan, som jag tillhör, säger Ivan. Vi avbryts i vårt samtal då Victoria har hittat en humla, som har landat på marken framför oss. Hon pratar med den och börjar klappa den. Ivan ser på henne och skrattar. – Hon är aldrig rädd för något, min dotter.

Saknaden efter hemlandet är stor, kvar i Ukraina finns Irynas föräldrar och syskon.