Varför gör vi så?

VARFÖR GÖR VI SÅ? Kyrkans ljusglob

Att tända ett ljus i ljusbäraren när man kommer till kyrkan har blivit allt vanligare. Har man inga ord eller vana vid att be kan man alltid tända ett ljus för någon eller något. I många andra kyrkotraditioner utanför Sverige har ljuständandet varit en naturlig vana under lång tid. I Sverige introducerades den första ljusbäraren 1968 i samband med att Kyrkornas världsråd skulle samlas i Uppsala. Den dåvarande kaplanen Martin Lönnebo stod bakom initiativet. Tanken var att de utländska gäster som kom från kyrkotraditioner där man var vana vid att tända ljus skulle känna igen sig.

Vid den inledande gudstjänsten samlades präster, pastorer och patriarker från hela världen omkring ljusbäraren i Linköpings domkyrka och tände ljus för världens fred och kyrkornas enhet. Snart spred sig seden med ljusbärare till andra församlingar och i dag finns olika slags ljusbärare och ljusglober i snart nog varje kyrka – även i Barkåkra. Som en följd av införandet av ljusbärare började man också använda dopljus i Svenska kyrkan, något som var vanligt i kyrkorna på kontinenten. Att tända ljus blev ett folkligt sätt att samla sig till eftertanke, att be, minnas, ingjuta livsmod och hopp. På platser där människor förolyckats tänder människor snabbt ljus.

Tändandet av gravljus på kyrkogårdarna under Allhelgonahelgen har blivit en snabbt spridd och uppskattad tradition. Ett tänt ljus kan betyda många olika saker för olika människor. Gemensamt är att det talar till oss på djupet. Ljus fördriver mörker. Det är en symbol för liv bortom död. Det betyder hopp och det ger livsmod. Vi tänder ljus och låter det lysa, inte bara i kyrkans ljusglob utan också inombords.