Kulturmagasinet 60° - nr 10 by arenanfalun

Kulturmagasin 60Ë&#x161; NR 10, November 2015, TEMA: det overnaturliga

Exklusiv intervju med Terry Evans s. 3

Tre teorier s. 14

Kulturmagasinet behöver dig!

änk dig en hobby. Jag vet inte vad du tänker dig för hobby, men jag tänker mig i alla fall en riktigt givande sådan som kallas för Kulturmagasin 60º. Det är jättekul att jobba med en tidning, och du har chansen att medverka! Just nu är vi ganska få, och söker fler som vill hjälpa till med magasinet. Vi på 60° jobbar med tidningen helt ideellt, vilket betyder att ibland blir vissa av oss upptagna med annat och kan inte medverka i alla nummer. Därför behöver vi just nu få kontakt med just dig som vill vara med!

Tycker du om att skriva? Gillar du att fotografera? Illustrerar du? Vet du något vi borde skriva om? Känner du någon som skulle kunna vara intresserad? Vill du hjälpa på något annat sätt? Maila jättegärna till cecilia.larsson@falun.se och berätta! Du kan också hitta oss på facebook.com/kulturmagasin60 För att hitta tidigare nummer, och få nästa nummer när det kommer ut, kolla in issuu.com/arenanfalun Lellah Johanna Thuresson

Fotograf & redigering framsida: Maja Tekla Jonsson

Innehåll Kulturwebbtidningen 60°, nr 10 november 2015 Tema: Det övernaturliga

Foton: Porträtt, utom Jenny: Ronnie Svenblad Porträtt, Lellah: Johan Andersson, LillizPhotoBooth Porträtt, Anna: Anna McLachlan Bakgrunder: SplitShire, om inget annat är angivet. Layout: Lellah Johanna Thuresson

1 ...................... Övernaturligt eller bara underligt?

2 ................................ Åsikter om det övernaturliga

Anna

3-7 .................... Exklusiv Intervju med Terry Evans Stefan

Jenny

7-8 ........................................................ Storseansen 9-13 .......................... Fotospecial: Ett övergivet hus

Frida

14 ............................. Spöken & Andar - Tre Teorier 15 ................................................................. Boktips

Maja

Lellah

16 ..................................................... Marängspöken Cecilia

Övernaturligt eller bara underligt? D et är helt naturligt att uppleva övernaturliga fenomen. Det finns miljontals människor därute som kan berätta att de har varit med om oförklarliga saker. Samtidigt finns det många som hävdar att ingen av dessa människors upplevelser är äkta. De litar till 100 % på vetenskap, och så länge spöken inte är vetenskapligt bevisade kommer de helt enkelt inte tro på det.

frågar henne om det rycker hon på axlarna och säger “äh, jag vet inte om jag tror på det där”. Jag tror att det finns ett stort spänningsmoment inför att få vara med om något övernaturligt, oavsett vilken ålder man befinner sig i. Jag minns hur mina klasskompisar på rasterna i skolan lekte anden i glaset och skrek av skräck och förtjusning. Jag stod en bit i från och vågade aldrig vara med, kanske för att jag trodde att leken faktiskt var på allvar. Löjligt En tredje grupp är de som “gillar - för visst är det väl bara en lek? tanken” på att det finns något, Eller? som lockas av att besöka medium men som ändå skakar på huvudet Egentligen hade jag nog inte, i efteråt och säger “det där hade vuxen ålder, funderat speciellt hen kunnat googla”. I den tredje mycket över det paranormala gruppen kan vi placera min förrän jag en dag träffade en person mamma. Hon har varit på magisk som visste saker om mig som jag afton och blivit spådd men när jag knappt visste om själv, saker jag

på sätt och vis förträngt. Där och då kändes det inte ens speciellt konstigt. Jag kunde inte göra så mycket annat än att tro på det. Jag vet inte vad du tror på, men oavsett om du är lagd åt det skeptiska eller vidskepliga hållet hoppas jag att du kommer att gilla den här tidningen. I det här numret får vi nämligen bland annat läsa om Frida och Stefans möte med kändismediet Terry Evans, Anna berättar om olika intressanta teorier och Maja frågar folk vad de egentligen tänker kring det övernaturliga. Som bonus får du även en fotospecial med bilder från ett övergivet hus beläget någonstans långt in i Dalarnas skogar … Hu!

Cecilia Larsson 1

Åsikter om det

övernaturliga

e flesta människor har nog någon uppfattning om ”det övernaturliga”, spöken och andar. Vissa funderar mer, andra mindre. Vissa tror att de finns, andra tror att det är inbillning. Men vi kan inte veta eller konstatera, kanske är det det som gör att hjärnan slår knut på sig själv när tankarna kommer. På frågan ”Vad har du för tankar kring det övernaturliga?” finns lika många svar som människor. Maja Tekla Jonsson

”Jag tror nog att många företeelser inte har naturliga förklaringar, att det finns något utanför vårat medvetande. Men jag lägger inte så mycket tankeenergi på att försöka förstå, ibland känns det skönt att bara acceptera sin begränsning. Jag tror absolut att människor som har lämnat jordelivet finns kvar på något sätt hos de närmaste.”

”Javisst tror jag på det övernaturliga... Men jag har ingen direkt längtan efter att konfrontera det. Frågan är ju också vad som räknas in i det? När dörrarna öppnar sig utan förklaring hemma i gamla föräldrahemmet, så känns det inte övernaturligt. Kanske ganska naturligt att de som bott där tidigare hälsar på? Det känns inte otäckt, och det som är otäckt det bryr jag mig inte om att möta... ” ”Tror inte på spöken men tror däremot att vår ”hjärna” spelar oss ett spratt ibland. Den blandar dröm och fakta till en häxblandning av nuet. Där finns mina spöken!”

”Jag ser mig som en relativt öppen person när det kommer till det övernaturliga. Öppen i den aspekten att jag försöker att inte avfärda människors berättelser om oförklarliga saker som de varit med om. Jag resonerar oftast att det nog säkerligen var verklighet för den person som upplevde situationen, även om det kanske inte skulle uppfattas så av alla andra. Jag tror ändå att allt inte går att förklara med den logik och med de teorier som vi nu känner till. Det som ansågs som sanning för kanske bara några årtionden sedan behöver inte vara det idag, och jag har valt att försöka acceptera att jag kanske inte kan få svar på precis allt. Personligen tycker jag att det är en tanke som inger ett visst lugn.” 2

”Jag vet att det finns många, jättemånga åsikter om denna sak. Och jag tror på dessa saker, i viss mängd. Jag tror inte på nåt helt galet, men nog på: liv efter döden, telepati, övernaturliga gåvor, etc.”

”Det är så svårt att svara på den frågan. En del av mig vill tänka på vetenskapen, och i och med det avvisa all tro på det övernaturliga. Men en lika stor del av mig är helt och totalt övertygad om att det finns något övernaturligt i vår värld. Sen tycker jag mig ha sett bevis på det övernaturliga, på grund av olika händelser. Jag tror att jag oftast gör ett medvetet val att inte tro på det, för att annars kommer jag göra mig själv galen av paranoia och skräck.”

En exklusiv intervju med

Foto: Stefan Haqwinzon

Terry Evans Det är oktober, den 8:e närmare bestämt, och fyra par skosulor smattrar i asfalten. Dessa två par skor sitter på Fridas respektive mina fötter och styr oss båda i rask takt mot Kristinehallen. Det är nämligen så att det kända mediet Terry Evans ska hålla i en storseans och vi på 60° har beviljats en exklusiv intervju med denna spännande människa. Jag antar att majoriteten av er som läser detta känner till honom, men för er som inte gör det ska jag sammanfatta lite kort vem personen som lystrar till namnet Terry Evans är. Mr. Evans är född i England, men numera bosatt i Sverige. Han har varit med i ett antal tv-produktioner som exempelvis Det okända. Han har även en frågespalt i en tidning och bedriver olika kurser i medial utveckling och bergsmeditation.

Vi går in i byggnaden. I vestibulen sätter vi oss och väntar. Det är tyst. En tystnad som denna är nog rena drömmen för en bibliotekarie, kan jag tänka mig. Vi funderar på om vi kanske har gått fel men plötsligt bryts tystnaden av en karl som spatserar emot oss. Vi frågar om vi verkligen har kommit rätt och det har vi. En kort stund därefter uppenbarar sig Terry. Han hälsar artigt och säger ”Var inte nervösa”, så självklart blir vi nervösa. Ännu mer nervösa än vad vi redan är.

Intervjun sätter igång och Frida börjar med att fråga om han är förväntansfull inför kvällen. ”Förväntansfull är nog fel ord att använda” säger Terry. ”Jag har arbetat med det här så pass länge nu... men det är alltid intressant. När jag genomför såna här kvällar

(storseanser) vet jag inte vad som kommer att hända. Jag har absolut ingen aning om vad jag ska förvänta mig.” Han förklarar lite närmare: ”När andarna väljer att ta kontakt så gör dom det på sitt eget sätt. JAG väljer inte vem som ska träda fram, jag bestämmer ingenting. Jag bara väntar tills någon tar kontakt och när det händer så förmedlar jag den informationen som jag får. Men... ”förväntansfull”, hmm...” -Han funderar lite ”..jag är NYFIKEN mer än någonting annat. Varje situation är unik.” Men hur gör man då? På vilket sätt får man informationen från andra sidan? Frida skjuter från höften och frågar just det och så här går det till: ”Jag börjar med att använda mig av en sorts meditation för att öppna upp så att jag blir mottaglig till andarnas ”frekvens” om man 3

säger så. Ungefär som att ratta in en radiokanal.” Min nyfikenhet tar överhanden och jag kan inte hålla mig. Jag bara måste få veta i vilken form han får informationen. ”Det jag jobbar med kallas för mentalt mediumskap vilket betyder att jag ser dom i mitt huvud, jag hör dom i mitt huvud och ibland kommunicerar dom genom starka känslor. Jag kan också se andarna om dom väljer att visa sig och då ser jag dom lika klart som jag ser levande personer. Det kallas mentalt mediumskap eftersom informationen kommer genom mina sinnen, till skillnad från det som kallas för fysiskt mediumskap då alla i rummet upplever kontakten. Jag har arbetat lite med den metoden också, men det som jag främst koncentrerar mig på är just mentalt mediumskap och att lära människor som är mottagliga att hantera och utveckla sin förmåga”. Är det så att alla besitter den här förmågan då? Enligt Terry så är det troligtvis inte så att alla är födda att arbeta som medium, men de flesta har nog förmågan att se och känna andevärlden. Under vårt samtal börjar jag nästan undra om han har läst frågorna i smyg, trots att vi skrev ut dom strax innan intervjun. Det har han ju naturligtvis inte, men han lyckas gång på gång besvara flera frågor samtidigt. Frågor som jag inte har ställt än. Jag gör mig lite lustig och frågar om han har läst dom innan, varpå Terry skrattar hjärtligt och säger ”I know what I’m doing”. Detta händer tydligen ganska ofta när han intervjuas så vi är inte dom första som överraskas på det här viset. När det gäller medium och andra oförklarliga fenomen är det ju tyvärr så att ”branschen” är 4

smockfull av bluffmakare och charlataner. Då är det ju på sin plats att fråga hur han ställer sig till det. Han berättar att även han har anklagats för att vara fake många gånger, särskilt av föreningen ”Vetenskap och folkbildning” som tycks ha valt att engagera sig lite extra i att kalla mr. Evans för en skojare och att försöka ge honom ett dåligt rykte. ”Hur hanterar jag det? Jo, på ett sätt är det faktiskt bra att dom gör som dom gör. När jag kritiseras på det där sättet får jag nämligen tillfälle att fråga mig själv; Har dom rätt? Är jag så som dom påstår att jag är? Så på det sättet har kritiken gynnat mig. Men vad dom inte förstår är att det jag tror på inte bara är tro, det är en livsstil. Så, ja, jag tror att jag har förmågan att kommunicera med

och så vidare. Vid den tiden kände jag ingen som hade dött, varken någon anhörig eller en vän så jag blev förvånad och väldigt skeptisk när mediet berättade för mig om en släkting vid namn Billy som låg i flottan under andra världskriget och stupade i tjänst. Någon sådan kände jag inte till så jag avfärdade det hela. Tre dagar senare träffade jag min mamma och hon var naturligtvis nyfiken på vad jag hade fått veta, så som mammor är. Så jag berättade vad mediet hade sagt och när det visade sig att Billy var mammas kusin som mycket riktigt var en sjöman som dog i kriget. Då blev jag lite ställd.”

Efter det så började Terry utveckla sin förmåga men det dröjde nästan tjugo år innan han vid 41-års ålder valde att börja arbeta som medium professionellt. Innan dess hade han bara gjort det gratis på sin fritid för nöjets skull och av intresset att utveckla sig själv och studera fenomenet. ”Folk frågade mig ofta genom åren varför jag inte började jobba med det här professionellt och på det svarade jag; om jag ska jobba med det här så vet redan ”dom där uppe” att jag kommer att göra det och då kommer dom andar och dom med mig. För mig att presentera möjligheten för mig är en ”andlig krigare” någon som och inte tvärtom.” kan granska sig själv ordentligt.” Självklart bör man förhålla sig Och det gjorde dom uppenbarligen. skeptisk till sånt här och ifrågasätta Dock hakar jag upp mig på en sak saker, det håller även Terry med han sa. Nämligen ”där uppe”. Finns om. Men enligt mig är det skillnad det en Gud och änglar eller vad är på att inte tro på allt man hör och det han menar? ”Låt oss säga så här: Andarna jobbar för ett slags på att vägra tro på något alls. högre medvetande, ”A higher Terry själv hade en skeptisk intelligence”, i andevärlden. Denna inställning när han besökte ett kraft har många namn beroende på medium för första gången. ”När vilken kultur man kommer ifrån jag var i 22-års åldern gick jag till eller vilken livsåskådning man har. ett medium eftersom jag visste att Det är en väldigt kärleksfull kraft. det var något som var märkligt Den diskriminerar inte, den dömer med mig, men inte VAD det var. ingen. Jag har varit ”där” så att Jag visste saker som jag inte borde säga många gånger.” kunna veta, jag kunde läsa av folk

”Hjärnan och

medvetandet är otroligt. Alltså inte intellektet, sinnet.”

Vafalls? Hur? Han förklarar: ”Man går in i sig själv, till sitt sinne, sitt medvetande, för att sedan låta medvetandet ta dig till en annan dimension. Med dimension menar jag ett högre plan av medvetandet alltså.” Precis som alla andra så har även Mr. Evans dåliga dagar på jobbet ibland och Frida vill gärna veta hur en sådan dag kan te sig. En dålig dag för Terry kan innebära att han inte får någon kontakt eller att informationen är felaktig. Han berättar för oss om den absolut värsta dagen. ”Det var för några år sedan när jag bodde i London. Jag höll i en storseans och det var ungefär 60 personer på plats. Ingen kände igen någonting utav den informationen jag fick. Min självkänsla fick sig en rejäl törn och jag valde att lägga ner. Ett par månader senare åkte jag tillbaka till samma ställe och då kom flera personer som deltagit i seansen fram till mig och berättade att dom nu visste vad informationen jag gav dom betydde. Inte alla, men en del utav dom. Det där händer ganska ofta faktiskt, att den personen som får ett budskap inte känner igen något av det jag säger förrän i efterhand när dom har stämt av med släktingar eller vänner och så vidare. Det händer också att någon inte törs räcka upp handen när dom känner igen informationen och då brukar det oftast dyka upp ett e-mail där personen berättar för mig varför dom inte ville eller vågade sträcka upp handen och ge sig till känna.” Men som medium kan man ju ha en ”dålig dag” på flera sätt. Till exempel om man stöter på ett riktigt elakt spöke. Så vilken upplevelse har varit mest skrämmande för Terry? ”Det läskigaste jag har varit med om hände när jag jobbade i Sydafrika inom byggbranschen,

alltså inte som ett medium. En vän till mig som bodde i landet hörde då av sig och bjöd med mig till en middag på en bondgård mitt ute i ingenstans. På vägen dit får jag en känsla av att jag inte enbart är bjuden för sällskapets skull, så jag frågar min vän vad den egentliga anledningen till min inbjudan är. Min vän förklarar då att för väldigt längesedan hade en man dött på gården men ingen dödsorsak kunde fastställas och avskrevs som en ”naturlig död”. Så dom som bodde på gården ville att jag skulle försöka reda ut detta mysterium. Dom hade en teori om att jag eventuellt skulle få information om jag gick till kyrkogården där en familjegrav för tidigare ägare till den väldigt gamla gården fanns. När jag sent på kvällen började gå mot familjegraven hade det blivit mörkt ute och för den som inte har varit i Sydafrika kan jag berätta att det blir verkligen totalt kolsvart om nätterna i Afrika. Medan jag går längs vägen så överraskas jag av en afrikan som hoppar fram ur buskarna. Han var otroligt arg och jag blev livrädd. Trots att han syntes lika klart som jag ser dig nu så var det en ande. Afrikanen berättade för mig att jag hade klivit in i hans dimension när jag öppnade upp mig för att få kontakt. Han var tydligen den där platsens ”väktare” och anledningen att han var så rasande var för att jag klivit fram där utan hans tillåtelse. Jag bad honom om ursäkt tusen gånger om och lyckades få honom att lugna ned sig. Strax därpå så försvann han och jag gick tillbaka till gården. Där möttes jag av mannen som jag letade efter och han berättade för mig vad som hade hänt och hur han dog. Han hade nämligen lekt med krafter som man inte ska leka med. Han hade lärt sig hur man lämnar sin kropp och går in i andevärlden. Gissa vem han stöter på när han har lämnat sin kropp?

Jo, afrikanen. Det skrämde honom så pass mycket att hans ande inte hittade tillbaka till kroppen och han dog då av rädsla helt enkelt. Länken mellan hans ande och fysiska kropp, det som är känt som ”The silver cord”, hade brustit så han blev kvar på andra sidan. Därmed dog hans kropp. Man ska inte leka med såna här saker. Till exempel så är det extremt farligt att hålla på med ouijaboards och anden i glaset. Vet man inte vad man gör kan det få ödesdigra konsekvenser.” Det där hade ju skrämt slag på vem som helst. Och vem har inte hört en anden i glaset-historia någon gång i livet? Såna historier brukar då och då innehålla situationer där något har gått snett på grund av oaktsamhet och oerfarenhet och Terry fortsätter sin varning: ”Jag brukar berätta om händelsen i Sydafrika just för att folk ska förstå hur farligt det kan vara att försöka sig på såna här saker utan att veta hur eller vad man gör. Som jag sa tidigare så har jag hållit på med det här i många, många år. Utvecklat och lärt mig att hantera min förmåga, sakta men säkert. Det är jag ytterst glad över.” Det tycks alltså vara så att man bör passa sig och låta bli att använda sina Orrefors eller Kosta Boda-glas till något annat än att dricka ur. När det kommer till spöken och hemsökta platser är den allmänna uppfattningen inom paranormalforskning att det finns två typer av hemsökningar. Den ena brukar man referera till som platsminnen och den andra är den traditionella typen av spökerier. Det vill säga avlidna personer som tycks dröja sig kvar här, har en egen vilja och kan interagera med de levande. Men vänta nu. JAG kan ju inte 5

förklara det bättre än så, men vi sitter ju faktiskt mitt emot en karl som förhoppningsvis kan göra det, vilket jag inte begriper medan vi sitter där. Men det gör Frida. Utan att blinka ber hon Terry att ge sig på ett försök att beskriva skillnaden lite mera ingående, och det gör han gladeligen. Eftersom de flesta av oss ”vet” hur en klassisk hemsökelse påstås fungera så fokuserar vi på vad ett platsminne är. Terry tar till orda: ”Allt vi säger, allting som vi kommunicerar genom känslor och så vidare, försvinner inte. Energi upphör aldrig att existera. Energi är oändligt. Jag nämnde tidigare ”a higher intelligence”, ett universellt medvetande eller vad man nu vill kalla det som sagt. Låt oss säga att den eller det faktiskt existerar, vilket många sätter sig emot. Föreställ er då att medan vi sitter här och pratar så fastnar det på något sätt och arkiveras av denna kraft. Det spelas in och sparas skulle man kunna säga. Det är en del av ”the higher intelligence”. Ingenting ”kastas bort”, ALLT sparas. Vi kan ta utrotningslägret Auschwitz som ett exempel. Där finns det så klart massor av minnen som man kan känna av. Men som jag sa, ingenting försvinner, även huset jag bor i har minnen. Bland annat minnen av alkoholister som har bott där, minnen av förlust och så vidare. Massor av minnen helt enkelt. Är jag ”öppen” så läser jag in och känner av dessa minnen. Det är så jag jobbar i tv-programmet Det okända. När jag anländer till den aktuella platsen öppnar jag upp mig och känner av energin från husets minnen, energin från familjens känslor och förflutna och deras familjedynamik, det vill säga om dom är sorgsna eller glada och såna saker. Efter det så tillkallar jag andar som hjälper till. Ibland får dom hjälpa mig att hitta den ande eller det spöke som orsakar problemet som vi har kommit för 6

att lösa. Jag läser alltså in dom fyra olika sakerna jag nämnde nyss, samlar informationen från var och en av dom och resultatet berättar jag för Caroline Giertz, programledaren för Det okända.” Men det är inte bara tvproduktioner som tar hjälp av medium. Det gör också polisen ibland när dom har gått bet i en utredning. Föga förvånande har även Terry jobbat tillsammans med polisen. Självklart så är det inget som polismyndigheterna gärna pratar högt om men det förekommer över hela världen, även i Sverige. Men kan man tillämpa detta inom arkeologi också? Varken Frida eller jag har någonsin hört talas om något dylikt, men det kan man tydligen. Och det görs, men i väldigt liten utsträckning. Nu när Frida har frågat och Terry har svarat att det förekommer så blir ju den naturliga följdfrågan om han också har arbetat med arkeologer eller något liknande. Av hans svar att döma så kan man säga att han inte har jobbat med arkeologer. Inte direkt. Däremot har han erfarenhet av händelser som anknyter till arkeologi, så låt höra. ”När jag var på en research-resa i Kina träffade jag en professor som ville testa mig och min förmåga. Han gav mig ett antal föremål som jag skulle hålla i och bad mig berätta något om objekten. Naturligtvis hade jag ingen aning om vad det var han gav mig eller att föremålen faktiskt hade grävts upp av arkeologer i landet. Medan jag satt och berättade vad jag kände satt professorn vid en dator och kollade om det jag sa stämde. Exempelvis så berättade jag vart ett utav föremålen kom ifrån och att det var 700 år gammalt. Men jag gjorde ett misstag.. det var 675 år gammalt.” Terry skrattar lite och fortsätter med ännu ett exempel.

”Ett annat utav föremålen var en sorts kruka som hade använts av en skribent, en så kallad ”scribe” som det heter på engelska. Medan jag höll i den kunde jag gå tillbaka i tiden och se ansiktet på mannen som hade ägt krukan. Det kunde jag ju såklart inte bevisa men jag kunde berätta även vad det här föremålet kom ifrån och det stämde den här gången också. Jag vet inte om det är minnen eller vad det är, men som jag sa så spelas allt in och sparas i det universella arkivet. Föremålets historia och minne finns alltså kvar i det. Hjärnan och medvetandet är otroligt. Alltså inte intellektet, sinnet. Det är oändligt. Ditt är oändligt, mitt är oändligt. Man kan fråga sig ’Men Terry, hur kan du påstå det?’. Om mitt medvetandet/sinne inte hade en sådan stor kapacitet, skulle jag då kunna göra dom saker som folk tror att jag kan göra? Medium har förmågan att öppna dörrar till det okända, en förmåga som forskare inte har. Till exempel när jag gjorde research i Kina använde jag en särskild meditationsteknik medan jag hade elektroder på mig som var kopplade till en dator som mätte olika saker. När jag nådde ett högre medvetande ändrades mitt EEG. Jag kunde alltså manipulera mitt EEG. Efter bara två veckors tester och research hade jag fått ihop tillräckligt med information för att kunna presentera det på en internationell konferens.” Ja det där berörde ju arkeologi en smula och Terry har som han säger ”Självklart sett människor från perioder långt bakåt i tiden.” Då slänger vi fram något som både jag och Frida har undrat över. Varför hör man aldrig talas om grottmänniskor som spökar? Personer som påstår sig ha sett spöken har ju bara sett andar från tidig medeltid och framåt. Så har han sett en grottmänniska då?

Terry skrattar och säger ”Ja, men bara när jag är full.” Ett skämt givetvis, men hans riktiga svar blir ett nej, inga Fred Flinta spöken alltså. Terry börjar få ont om tid och det är dags att börja avrunda intervjun. Vi har fått ut mycket mer av den här intervjun och Terry har varit väldigt generös med sin tid. Vi hade fått en halvtimme beviljat men vi satt och pratade i nästan en timme. Vi avslutar med att fråga huruvida han tror att internet har påverkat synen på medium och det övernaturliga. I och med teknikens utveckling så har det blivit ytterst lätt att fakea ”bevis” men samtidigt har likasinnade givits möjligheten att kommunicera med varandra. ”Först och främst tycker jag att internet är en fantastisk resurs för forskning och information. Men internet kan ju användas på negativa sätt, som man har gjort mot mig. Människor kan vara lite naiva ibland. Till exempel folk som läser tidningen och tror på allt som står i den. Det finns mycket som är bra med internet, men det finns som sagt en del dåliga saker också. Det finns alltid två sidor av en berättelse.” Vi tackar Terry och förhoppningsvis har vi nu bjudit er på intressant läsning. Vi har försökt hålla oss så opartiska som möjligt.

Storseansen

Några minuter före seansens start tar jag och Stefan plats längst bak i den mer än fullpackade lokalen. Längst framme på scenen står ett litet bord med en vas full av gula rosor, och snart äntrar vårt medium Terry Evans scenen tillsammans med sin tolk, som under kvällen kommer att översätta allt Terry Nu kommer del 2, nämligen Fridas säger från engelska till svenska. beskrivning av Terrys storseans Han börjar med att berätta lite som vi gick på lite senare på om konceptet för de kommande timmarna: att han inte kommer kvällen. Take it away Frida: kunna bestämma vilka röster som Stefan Haqwinzon kommer till honom, utan att det som han kan göra är snarare att försöka ta de som söker kontakt i tur och ordning. Två personer är försedda med mikrofoner och dessa kommer under kvällens gång att av Terry bli guidade till olika

delar av rummet, mot personen som Terry känner hör ihop med den ande som han just då känner av. Personen som blir tilltalad ska bara svara ja eller nej på frågorna, och alltså inte på eget initiativ fylla i någon information. Efter en handuppräckning visar det sig att många av deltagarna är på en seans för första gången, bland annat även jag själv. Stefan har sedan tidigare viss erfarenhet av den här sortens events, men säger att han efter den gången gick därifrån och kände sig väldigt skeptisk till mediet som han är ganska övertygad om att hon använde sig av cold reading. Det är med blandade känslor i kroppen som jag riktar blicken mot scenen när själva seansen just ska 7

börja. Jag har själv alltid fascinerats av berättelser om det övernaturliga, och jag har också varit med om ett fåtal händelser, som i alla fall för mig, varit oförklarliga. Det har dock aldrig rört sig om någon så konkret upplevelse att den kunnat utplåna alla tvivel - inte någonting som jag själv har kunnat se som ett solklart bevis för andar, ett liv efter detta eller liknande. På ett sätt tänker jag att det skulle ligga något tillfredsställande i att bara få bestämma sig för att tro eller att inte tro, och för mig är det också ganska naturligt en mer tilltalande idé att tänka att det faktiskt finns något mer än livet här på jorden. Därför tror jag också att det kan vara bra för mig att påminna mig själv om att inte sluta ifrågasätta, även om jag anser att jag är hälsosamt kritisk till det mesta. Kanske kan det också bero på att man i grunden heller inte gärna vill misstro sina medmänniskor. Att man i många situationer väljer

att lita på någon och förutsätta att dennes intentioner är goda. Med allt detta i bakhuvudet och med tankar på cold reading som snurrande runt, lyssnar jag på Terrys beskrivning av de andar som han kommer i kontakt med. Det är svårt att uppskatta exakt hur väl beskrivningarna passar in för den personen som mottar den, men jag måste ändå säga att jag blir imponerad. De allra flesta verkar känna igen någon anhörig i den beskrivningen som Terry ger, och många saker är långt ifrån generella. Bland annat uppmanar han en man i publiken att gå och köpa nya kalsonger, då hans anhörig tydligen tycker att det verkligen är dags för det nu. Vid ett tillfälle pratar han om en man som han säger åker fram och tillbaka i lokalen i en rullstol och som han sedan beskriver, men just den mannen verkar ingen i lokalen känna igen. Kanske är det någon

som ändå sökt sig hit ikväll säger Terry. När kvällen är slut och vi i halvregnet går mot bilen funderar jag över den märkliga dagen. För mig var nog ändå det starkaste minnet det personliga mötet med Terry, just eftersom vi då kunde jämföra det som Terry sa om oss med hur vi uppfattar oss själva, samt att vi kunde fördjupa oss i just de frågorna som vi ville få besvarade. Kan man vara så skicklig att det går att veta personliga saker om någon bara genom att läsa av deras kroppsspråk och ordval? Jag vet inte, men även om så skulle vara fallet så är jag djupt imponerad. Det jag kan säga är att jag inte kan förklara hur Terry Evans skulle kunna gissa sig till informationen som han gav oss, och kanske tror jag ännu lite mer på mediala förmågor nu än vad jag gjorde innan. Frida Karlsson

Fotospecial: ETT OVERGIVET HUS Foton: Lellah Johanna Thuresson

Äventyr i ett

övergivet hus

i sätter oss i bilen, Frida, Maja, Ronnie, Stefan och jag, och åker i riktning mot Staberg utanför Falun. Efter en stund svänger vi in på en ödslig väg, som verkar föra oss rakt in i skogen. Plötsligt saktar Ronnie in och säger att nu är vi nog nästan där. Från vägen får vi promenera på en nästan igenvuxen väg precis bredvid en åker. På åkern far en enorm skördetröska omkring. På vägen mot huset börjar spänningen stiga. Vi skämtar om vad som kan gömma sig i mörkret bortom våra ficklampor, och jag som är mörkrädd börjar fundera på riktigt. Väl framme vid huset stannar jag till för att fota. Innan jag hinner blinka så har de andra försvunnit in genom dörren. Huset är i dåligt skick. Taket lutar inåt och det känns som om golvet nästan ger vika. Men vi fortsätter in och går ett varv. Även källaren är intressant. Trots att trappan ser allmänt osäker ut, så kliver Stefan försiktigt ner. Frida och jag följer med, och möts av sprickor i taket och stora rullar med taggtråd. Ett kort slut följer en kort berättelse. Vi gick omkring i det övergivna huset i en stund tills vi kände oss klara. (Eller rädda, beroende på vem som får bestämma). Sen åkte vi tillbaka mot stan. Vi överlevde även detta lilla äventyr. Lellah Johanna Thuresson 13

Jag ställde frågan ”Tror du på spöken eller andar?” till tio olika personer. 9 av 10 svarade ja.

Spöken & Andar - Vad ska vi tro på? J

ag tror inte på någon gud eller allsmäktig och det har jag aldrig gjort. Men vad ska jag egentligen tro om spöken och andar? Vad händer när vi dör? Vandrar vi vidare på jorden eller ligger vi bara där i graven, helt döda? Många gånger har vi hört om mystiska och oförklarliga händelser. Mestadels pratas det då om spöken. Vi får höra om hur spöken har gjort ljud om sig, vält saker och i vissa fall även visat sig. Jag tror nog inte riktigt på spökhistorier. Det känns som att dom mest bara är till för att skrämma oss. Det påminner faktiskt lite om alla berättelser om vättar och troll som man berättade om förr i tiden.

traumatisk händelse kunna lämna som vårat svenska program “Det avtryck i tex en stenvägg, likt en okända” där vanliga människor röstinspelning. söker hjälp pga “övernaturliga” saker som sker. Han trodde alltså att det vi uppfattar som “spöken” och The 21 Gram Theory “andar” inte hade något att göra Dr. Duncan MacDougall levde med de döda. 1866 1920 och bodde i Haverill, Massachusetts. Han var en forskare Spöken & andar som ville bevisa att vi hade en själ. Hur gjorde han det? Genom att inom kinesisk tro Inom den kinesiska tron så finns väga den! det många olika sorters andar. Exempel på dessa är demoner, År 1901 vägde han 6 patienter som bodde på ett ålderdomshem och var onda andar/djävlar och spöken. på väg att dö av TBC (tuberkulos). Eftersom man tror att onda andar Det var ganska lätt att avgöra när undviker ljus så har man många de skulle dö, så då la han patienten ritualer som involverar eld. Man på en våg. gör tex stora brasor och använder Hans hypotes var att själen hade sig av facklor och fyrverkerier. en massa, så när själen försvinner Men alla andar är inte onda. Vissa ur kroppen så skulle även massan är bara ledsna eller mindre nöjda. göra det. Många kineser tror på att de döda gillar att “leva kvar” efter döden, När patienterna dog så visade men att de måste hållas nöjda vågen att patienterna gick ner 21 med offergåvor och genom att bli gram. Alltså vägde själen 21 gram. hedrade.

Men andar däremot, dom finns väl? Har inte alla vi en ande inom oss? Och om vi alla har en ande så är det väl ganska logiskt att den släpps fri när vi dör? Men vad händer då med andarna? Vandrar dom runt här på jorden tills dom uppfyllt något slags syfte, eller finns dom Om en ande inte är nöjd (kanske bara här? pga att den hade en jobbig död) så kan den bli ett spöke. Spöken kan Här kommer tre teorier om andar söka kontakt med oss levande för och spöken. att visa att den behöver något, eller för att få uppmärksamhet.

The Stone Tape Theory

1961 kom engelsmannen Thomas Charles Lethbridge på en teori om att spöken och andar är som en sorts inspelning. Han menade på att elektriska mentala känslor kunde lämna avtryck i tex fuktig sten. Alltså skulle tex skrik från en 14

Inom Kinas fastland så börjar denna tro att minska pga ateistisk kommunism. Men i Taiwan så tror majoriteten på spöken. Sent på kvällen visas många program om hemsökta hus och om olika medium. De visar program som är

ör många kan andlighet vara en tröst. Tex när en närstående går bort så vill många tro att den avlidne personens ande fortfarande lever kvar med dom, att anden finns vid deras sida genom gott och ont. Att tro på andar och spöken är som all annan tro/religion, man väljer helt enkelt själv vad man vill tro på. Anna McLachlan

Boktips Jenny Lindberg

Kvinnan i svart av Susan Hill

Skuggan på världens botten av Thomas Ligotti

Om man tycker om H.P Lovecrafts historier så tycker jag att man genast bör läsa den här samlingen med en del av Thomas Ligottis noveller. Både Lovecraft och Ligotti skriver i genren kosmisk skräck, som går ut på att verkligheten är likgiltig och monstruös. Skillnaden är att i Lovecrafts böcker så är de bokstavliga monstrena fler medan medan i Ligottis historier så faller verkligheten oftast i bitar rent strukturellt. Mina personliga favorit noveller i den här boken är titelhistorien, Vastarien, Harlekinens sista festival, Glasögonen i lådan och Röda tornet.

Det har även gjorts en film av den här boken men den gjorde mig besviken. Boken utspelar sig på 1800 talet. Det här är en väldigt klassisk spökhistoria med ett spökhus, vidskepliga bybor, en skeptisk nykomling som kommer för att göra sitt jobb och en arg gengångare. Boken är bara 140 sidor lång så man blir klar med den snabbt.

Red as blood av Tanith Lee

Det här är också en samling noveller med temat sagor, men med lite nya vinklar på dem. Det finns bland annat en historia där Askungen är ond (’’When the clock strikes twelve’’), en där Snövit är vampyr (’’Red as blood’’), om konsekvensen av att väcka Törnrosa (’’Thorns’’), Skönheten och odjuret i rymden (’’Beauty’’) och en massa andra historier.

1984

av George Orwell

Den här boken har äran att vara en av de få böckerna som verkligen skrämt mig. Jag var paranoid i flera månader efter att jag läst den för första gången i mellanstadiet. Den handlar om ett samhälle där allting är övervakat och regeringen utsätter varenda människa som visar någon typ av avvikelse för hjärntvätt,tortyr och ibland mord.

The Stepford wives av Ira Levin

Det här en skräck/science fiction bok där misogyni är temat. Joanna är en fotograf som flyttar med sin man och sina barn till Stepford efter att ha hört mycket positivt om det området. Joanna märker snart att det är något konstigt med de andra kvinnorna där. De verkar helt sakna intressen och egna åsikter och hennes man har blivit konstig efter att vara på Herrklubben. Boken har blivit till film två gånger, en gång 1975 och en annan gång 2004.

Foto: kokaihop.se

marangSpoken Recept lånat från: kokaihop.se/recept/ marangspoken

Enklare än så här blir det knappt!

Till marängerna behöver du: 3 äggvitor 2 dl strösocker

Så här gör du:

Och till ”ögonen”: Mörk blockchoklad

Vispa ihop ägg och socker en rostfri bunke, över måttlig värme i vattenbad tills smeten når 60-70°C (ca. 10 minuter). Spritsa ut spöken på en plåt med bakplåtspapper.

Sätt ungnen på 130°C.

Baka i ca 30 minuter. Låt spökena svalna, smält sen lite choklad och måla på ögonen. 16 - BAKSIDAN