24 minute read
10 år efter reformen Varför lyfter inte SIP?
Lagstiftning
SIP - en outnyttjad resurs för många anhöriga
Advertisement
Vi har skrivit om Samordnad individuell plan eller SIP tidigare i Vi Anhöriga. Det har också varit ett återkommande ämne på Anhörigriksdagarna. Trots det har vi märkt att kunskapen om lagstiftningen är bristfällig, både bland våra medlemmar och ute i kommuner och regioner. Därför tog vi kontakt med experterna på området, Karin Lindström och Viveca Axelsson, på Sveriges kommuner och regioner, SKR, för att ta reda på vad som gäller.
En av de oftast återkommande berättelserna från anhöriga är svårigheten att koordinera vårdkontakter, myndighetsinsatser och all administration för de närstående. Ibland upplever den anhöriga att det blir ett regelrätt jobb att samordna allt för att den närstående ska få den vård och det stöd från samhället som hen har rätt till. Spindeln i nätet är en vanlig liknelse och inte sällan räcker inte ens åtta ben till och ansvaret går ut över den anhöriges eget liv.
Men det finns hjälpmedel att använda sig av. Samordnad individuell plan, SIP, är en lagstiftning som funnits på plats sedan 2010 då SIP infördes i såväl socialtjänstlagen som hälso- och sjukvårdslagen. En SIP ska alltid genomföras då behovet finns och det är den som upptäcker behovet som ska ansvara för att en sådan upprättas. Planen ska upprättas när den enskilde har behov av insatser från både socialtjänsten och hälso- och sjukvården, förutsatt att planen behövs för att den enskilde ska få sina behov tillgodosedda och att den enskilde själv samtycker till planen.
Just samtycke är en viktig aspekt när det gäller anhöriga, för det är möjligt även för just anhöriga att begära att en SIP upprättas, en så kallad SIP på eget initiativ. Men samtycke från den som planen ska gälla är alltid ett krav.
Så snart en part har observerat behovet av en SIP ska denne alltså kalla alla berörda. Det kan vara representanter från olika vårdinstanser, psykiatrin, socialtjänst, hemtjänst, personal på boenden, skolpersonal, kuratorer, rehabilitering och förstås anhöriga och den närstående själv. Hur en SIP ska se ut finns inte reglerat och mallen skiljer sig mellan olika kommuner och olika regioner. –Här har det dock skett en utveckling. Idag finns en hyfsad koncensus kring hur en SIP ska se ut, förklarar Viveca.
Enligt lagen ska en SIP innehålla alla relevanta insatser och aktiviteter som vårdtagaren är föremål för. Den ska vara enkel med målsättningar, hur man ska nå dit och vem som ska göra vad. Inga journalanteckningar ska ingå.
Vilka problem är det tänkt att en SIP ska avhjälpa? Ja, en SIP göra samordningen mellan olika vårdgivare, kommunens socialtjänst eller andra som är delaktiga i individens vardag. Samordningen är tänkt att förbättra vård och andra insatser för personen planen gäller men den ska
SIP - en outnyttjad resurs för många anhöriga
Karin Lindström SKR
också innebära samordningsvinster för de inblandade parterna.
Det händer att anhöriga nekas tillträde till planen med hänvisning till patientsekretessen men det är ingen giltig orsak förutsatt att den närstående ger sitt samtycke till att anhöriga ska vara inkluderade. –Sekretess kan alltid upphävas av vårdtagaren så sekretessen i sig är inget giltigt motiv till att neka anhöriga tillträde till en SIP. Och i lagen är det mycket tydligt att anhöriga är en självklar part i arbetet. Det står skrivet i både lagtexten och i förarbetena, säger Karin.
2018 trädde en ny lag om samverkan vid utskrivning från sluten hälso- och sjukvård i kraft. En motsvarande lag för utskrivning från psykiatrin trädde i kraft 1 januari 2019. SIP infördes även i dessa lagar med syfte att främja god vård och omsorg för personer som behöver insatser från båda huvudmännen efter utskrivning från sluten hälso-och sjukvård.
Sedan första lagen infördes 2010 har antalet genomförda planer stadigt ökat men trots att SKR saknar statistik på hur många det rör sig om är känslan att det finns en potential för fler. –Det skulle behövas göras många fler, om vi säger så, menar Karin som lyfter fram några patientgrupper där den största förbättringspotentialen finns.
–De största bristerna finns bland omplacerade barn, grupper av multisjuka, äldre och för patienter och brukare med många olika behov. Paradoxalt är det dessa grupper som skulle gynnas mest av en SIP. Idag far människor illa när de hamnar mellan de olika vård- och omsorgssystemen, säger Karin. Varför genomförs då inte SIP i den utsträckning som det borde göras? Ja ett problem tycks vara att det ofta är oklart vilka instanser som ska kallas till mötet. Det går inte att ringa sjukhusets växel och be att få prata med de personer som hanterar patient X. Ofta finns en idé om vilka som ska vara med men det bygger lika ofta på personliga kontakter. Ibland kan till och med för många kallas. Ibland är det de som nekar till att delta men då bryter de mot lagen. –Lagstiftningsmässigt måste man komma då man kallats till ett SIP-möte, säger Karin.
Andra hinder mot ett effektivt arbete med SIP de olika tekniska plattformarna som vård- och omsorgsgivare använder sig av. Karin lyfter fram arbetet med ett nationellt journalsystem som avgörande. Olika begreppssystem hos parterna är ytterligare ett hinder.
Vad finns det för vinst att göra för de berörda parterna? –Inledningsvis kostar en SIP pengar och tar resurser från den vanliga verksamheten och det kan vara svårt för vissa yrkesgrupper att avsätta tid men samordningsvinsterna som följer med varje SIP är större än kostnaderna. Arbetet kan effektiviseras, förklarar Karin.
Kommuner och regioner får allt tuffare ekonomiskt. Det rapporteras dagligen om en pressad arbetssituation för vård- och omsorgspersonal. Har man verkligen råd att avsätta personal för dessa möten? –Har de råd att inte göra det, svarar Karin med en retorisk fråga.
–Det finns också goda exempel där exempelvis läkare får avsatt samordningstid, typ två timmar varannan fredag. Då vet man att man har den tiden att tillgå, berättar Viveca. I Anhörigas Riksförbunds Anhöriglinje informerar vi ofta de som ringer in om möjligheten att begära en SIP för sin närståendes räkning. Men vi får ibland också samtal från anhöriga som nekats en SIP då de begärt att en ska upprättas. Viveca är mycket tydlig i den frågan.
–SIP är visserligen ingen rättighetslagstiftning med det står tydligt skrivet att en SIP bara kan nekas i absoluta undantagsfall. Det gör att det blir oerhört svårt för en vårdgivare att neka upprättandet av en SIP när begäran väl kommit in. Det ska egentligen inte hända och kräver en mycket bra motivering, säger hon.
Om man som anhörig trots det nekas en SIP är Viveca lika tydlig vad man ska göra. –Man ska alltid hänvisa till lagstiftningen när man begär en SIP. Om man får avslag, begär då att få en skriftlig motivering till beslutet. Då kopplas ofta den juridiska avdelningen in automatiskt. Där vet de att de har en mycket liten möjlighet att neka och inte sällan ändras beslutet. Om inte det fungerar kan man anmäla till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, men det är en långsam process, förklarar Viveca.
Text: Lars Tegermark
Mer information om SIP
På Anhörigas Riksförbunds hemsida har vi samlat en massa bra information kring lagstiftningen om Samordnad individuell plan, SIP. Vi vill särskilt rekommendera de korta filmerna som på ett pedagogiskt sätt beskriver lagstiftningen. Kanske kan ni i anhörigföreningarna visa dessa på ett kommande medlemsmöte? Adress till Anhörigas RIksförbund:
www.anhorigasriksforbund.se
Vi kommer också att under början av 2020 skicka ut två böcker om SIP till alla anhöreningar som ni kan använda i ert dagliga arbete.
På Sveriges kommuner och regioners, SKR:s hemsida finns ytterligare informationsmaterial kring både för nedladdning eller att beställa. Adresser till informationen är:
www.skr.se (sökväg sip) www.uppdragpsykiskhalsa.se/sip/
Musikens kraft
-en outnyttjad resurs
Säg det med toner och inte med ord är en svensk film från tidigt 30 tal och även titeln på filmens ledmotiv. Det är också temat i denna krönika. De flesta av oss lyssnar på musik, dansar ibland och några kanske sjunger i kör eller i duschen.
Att musicera och sjunga är något som människor gjort i alla tider och som förefaller skapa en stark känsla av gemenskap och närhet. Musik är en form av kommunikation som kan användas i mötet med andra. Fördelen är att ”språket” är universellt. När ord är svåra att förstå eller förklara kan man ofta förmedla samma budskap med sång eller musik. Det kan vara känslan av trygghet när någon känner sig osäker och vilsen eller känslan av närhet och samvaro då någon känner sig ensam.
Att vi människor reagerar på musik känslomässigt beror på hur vår hjärna påverkas av musik. Studier visar att signalsubstanser som dopamin och serotonin ökar, och hormoner som oxytocin och testosteron frigörs. Det är därför som exempelvis upplevd smärta kan lindras av musik. Detta medför också att en mängd system och funktioner i hjärnan stimuleras; motivation, uppmärksamhet, känslor, belöningssystemet, minnesfunktioner, språkförmåga och mycket annat.
Forskning har påvisat att musik i demensvården kan leda till minskad oro, aggressivitet, vandrande, rastlöshet och irritabilitet samt ökad närvaro och förmåga att kommunicera. Musik och sång används visserligen inom omsorg och habilitering redan idag, men långt ifrån i den utsträckning som den borde. Då effekterna av musik är så positiva och omfattande och investeringen vad gäller tid, arbetsinsats och kostnader relativt blygsamma är det dags att börja använda musik och sång som ett självklart inslag i samvaron med kognitivt sviktande personer.
Det fiffiga är att musik kan användas i nästan alla sammanhang, i olika situationer och för skilda syften. Samma goda effekter ses dessutom både för den som är kognitivt nedsatt och för den som vårdar.
Så använd musik och sång för att lugna dig själv eller andra. För att avleda oro eller väcka gemensamma minnen. Använd sång och musik vid avslappning eller fysiskt aktivitet. Dansa som en lustfylld vardagsrehabilitering och ett sätt att syresätta hjärnan.
Kom bara ihåg att försöka ta reda på de personliga musikpreferenser som de inblandade har. Det kan bli helt motsatt effekt om man spelar country för ett hårdrockfan.
Krönika
Beata Terzis
Psykolog med specialinriktning på demens och kognition. Arbetar vid Frösunda omsorg
Internationellt
Skottlands Anhörigriksdag
Anhörigas Riksförbunds Lars Tegermark var en av 12 utländska delegater från Eurocarers på plats, då Skottlands sjunde Anhörigriksdag gick av stapeln i Edinburgh den 29 oktober i år. Den skotska anhörigriksdagen har ett annorlunda upplägg än vår svenska konferens.
I vackra Edinburgh Central Hall hade ett stort antal anhöriga samlats. På plats fanns även skottska hälsoministern Joe Fitzpatrick. Efter ett kort anförande av ministern fick han vackert sätta sig och lyssna, då de anhöriga en efter en ställde sig upp och berättade om sin situation. Deras berättelser var mycket starka och stämningen i den stora salen blev allt tyngre och det fälldes många tårar bland åhörarna. Efter alla som ville fått sin talartid så ställde sig hälsoministern återigen i talarstolen och svarade samtliga som talat, med namn, på ett mycket personligt sätt. Man fick verkligen känslan av att ministern lyssnat och tagit till sig av de livsöden som vi fått uppspelade framför våra ögon.
Efteråt följde en diskussion i grupper och vi i den utländska delegationen var rörande överens om att det var en mycket speciell händelse som vi verkligen kommer fundera på om den går att implementera på hemmaplan. Frågan är om vår socialminister Lena Hallengren skulle utsätta sig för samma omilda behandling?
Text och bild: Lars Tegermark
På forskarkonferens i Italien
Under två dagar i slutet på september samlades Eurocarers Research Group i italienska Ancona. Deltagarna kom från ett tiotal europeiska universitet och anhörigorganisationer. Mötet hölls i en vacker 1500-talsvilla med antika väggmålningar och modern teknik i perfekt samklang.
En mängd forskning på anhörigområdet presenterades. Från Sverige deltog förutom Anhörigas Riksförbund, även Nationellt kompetenscentrum anhöriga, Nka. Från MeWe projektet, där Nka deltar, presenterades ytterst preliminära resultat som visade tendenser på att svenska unga omsorgsgivare gör omfattande insatser. En majoritet av dessa är flickor/unga kvinnor som ger omsorg och hjälp till en förälder. Från Sverige presenterades även resultat från Nkas befolkningsstudie som gjorts tillsammans med SCB. Sedan förra mätningen 2011 har Sverige inte fler anhöriga. Skillnaden består i att de som är anhöriga gör allt mer. Naturligtvis presenterades Anhörigas Riksförbund sina projekt Uppdrag Anhörig, om jämställdhet och den nationella kartläggningen av kommunernas stöd som båda ska vara klara vid årsskiftet. Andra projekt handlade om att kombinera arbetsliv och anhörigomsorg. Ett annat handlade om metoder för träning och utbildning för anhöriga. Från Finland rapporterades ett projekt kring dödlighet hos anhöriga. I Finland har anhöriga också laglig rätt till ersättning från kommunen för sitt omsorgsgivande. 2/3 av de som får ersättning är över 60 år och ca 71% är kvinnor. Vidare presenterades projekt kring omsorgskulturer- om normer och idealiserande visioner som formar anhörigas val, samt hur livsfaser och biografier påverkar valet av omsorg. Intersektionella perspektiv- hur bland annat kön, socioekonomi, hudfärg, religion osv påverkar val och möjligheter för anhöriga. Gapet mellan forskning, policys och praktik. Äldre och teknik, exempelvis sensorer i säng, skor eller kläder. Hela arbetslivet- från föräldrar till barn med särskilda behov till omsorg till sina äldre föräldrar.
Mitt i alla dessa presentationer fastnade en, kanske naiv, tanke i mitt huvud. De allra flesta projekten handlar om ”symptom” och inte ”orsak”. Jag menar symptom som konsekvenser och effekter av anhörigskap men inget om varför anhöriga behöver stöd. Paradoxen är tydlig, visst behöver anhöriga olika stöd och hjälp här och nu för en hanterbar vardag. Men behöver inte frågan varför, få åtminstone lika stort utrymme? Var finns de socialpolitiska forskningsprojekten? Var finns de forskningsprojekt som initierar samhällsdialogen? Frågan om vems frivillighet som ska gå före vems? Frågan om vad vi kan förvänta oss av samhället och var ligger ansvaret att invånarna får ett hanterbart vardagsliv oavsett behov och funktionskapacitet?
Solen håller på att gå ner utanför flygplansfönstret. Så här ovan molnen kan tankarna vandra runt fritt. Ja, förutsättningarna i Europas olika länder ser ganska olika ut, även för anhöriga.
Text och bild: Martina Takter
Från föreningarna
Anhörigföreningen i Halmstad
Vanessa Reyners
Maria Estling Vannestål
Nationella anhörigveckan firades i Halmstad
Årets festligheter under Nationella anhörigveckan 2019 invigdes av Hemvårdsnämndens ordförande Ann-Charlotte Mankell och Socialnämndens ordförande Ella Kardemark på Stadsbiblioteket den 3 oktober. Båda talarna poängterade vikten av att belysa anhörigas situation och insats i kommunen. Det är väl känt att utan anhöriga stannar Sverige.
Gustaf Cavalli, en av grundarna till företaget En bra plats – anhörigstöd via nätet, informerade om denna hemsida som ger råd och stöd till anhöriga. Genom e-tjänsten En bra plats får du: • en kontaktperson inom kommunen för råd och stöd. • tillgänglig information, forskning och fakta. • en säker plats på nätet där du kan byta erfarenheter, känslor och tankar med andra anhöriga i hela landet. Som första föreläsare var Vanessa Reyners, Leg. Arbetsterapeut, Alnarps Rehabiliteringsträdgård med temat Naturbaserad återhämtning. Statens Lantbruksuniversitet i Alnarp arbetar med olika forskningsprojekt där naturen kan vara till hjälp för att återfå hälsa. Hon belyste olika sjukdomstillstånd, t ex utbrändhet, Parkinson och demens, som har visat på goda resultat. Vanessa visade på stor kunskap och stort engagemang när hon förmedlade sitt budskap gällande naturbaserad återhämtning. Vid kaffeserveringen fanns utrymme att presentera olika verksamheter som deltog i ett gränsöverskridande samarbete denna dag.
Dagens andra föreläsare var Maria Estling Vannestål, författare och föreläsare, som återgav sin historia som anhörig att leva i en sandwichgeneration. En siffra som man lätt glömmer bort är att 70 % av anhöriga är i en yrkesverksam ålder. Med sina egna erfarenheter och upplevelser förmedlar hon ett hav av känslor. Maria gav också tips utifrån egna erfarenheter hur man hanterar sin livssituation:
• att använda ”det lilla tidsfönstret” för att vara ”här och nu”. • att hitta mina kraftkällor – det som ger just mig energi – och tillåta mig att tanka kraft därifrån. • att försöka hitta glädje och tacksamhet även riktigt tunga dagar, t ex. genom att skriva en ”tacksamhetsdagbok”. • att be om hjälp och ta emot den – allt hänger inte på mig! För femte året i rad har vi haft detta gränsöverskridande samarbete i kommunen vilket också poängterades av Ann-Charlotte Mankell som lovade att ”detta kommer vi att fortsätta med”. Summeringen av denna dag var en stor upplevelse av fantastiska föreläsare som var givande för oss alla oavsett livssituation.
Gun-Britt Lydén ordförande Anhörigföreningen i Halmstad Magnus Palmqvist Anhörigkonsulent
Från föreningarna
Anhörigföreningen på Södermalm
Marte Meo - vägen till en bättre omvårdnad?
Att en öppen kommunikation mellan de som delar samma mål: anhöriga, närstående och omsorgspersonal leder till en bättre vård, det vet vi. Men hur ska vi uppnå våra gemensamma ambitioner? Marte Meo kan vara en nyckel till lösningen.
IÖrnsköldsvik har man sedan 18 år utvecklat ett kommunikationsverktyg Marte Meo. Sedan dess har många av kommunens vård- och omsorgspersonal utbildats i Marte Meo och idag är flera boenden och dagverksamheter certifierade inom programmet.
Metoden går i korthet ut på att personalen filmar sig själva tillsammans med en eller flera boende i en utvald situation och på så sätt få syn på behov och förmågor man tidigare missat. Ansiktsuttryck, gester och initiativ, som visar hur man hela tiden påverkar varandra, synliggörs och blir tydliga.
Annette, Elisabeth, Caroline och Jenny jobbar alla på Valla Vård- och Omsorgsboende i Örnsköldsvik. Marte Meo har gett en trygghet, ökat deras självförtroende och gjort arbetet med de boende roligare. Genom att känna sig trygg i sitt arbete och förstå relationer bättre behöver de inte vara rädda för exempelvis plötsliga känsloutbrott från en boende. De har fått ett verktyg att hantera komplicerade situationer som uppstår i samvaron med andra. På så vis blir det fler positiva upplevelser både för personal och boende. De fyra berättar om den befrielse det var att komma från hetsen med inrutade rutiner på avdelningen. –Vi är ju alla olika. En del gillar att gå upp tidigt och andra vill stiga upp senare. En del kanske vill ligga kvar och dra sig ett tag. På Valla anpassas allt, exempelvis intag av medicin, efter den boendes egen dygnsrytm.
För att ge exempel på en situation där filmerna varit till hjälp berättar Caroline om en kvinna hon är kontaktperson för. Kvinnan avskydde allting som hade med personlig hygien att göra. Det var svårt att få henne att samarbeta och hon blev ofta mycket missnöjd och utåtagerande.
Den första filmen visar när Caroline försöker klippa naglarna på kvinnan som är mycket besvärad och missnöjd. Hon gör ljud, håller emot och knuffar undan Caroline. I andra filmen berättar Caroline i förväg för kvinnan vad hon tänker göra och utför sedan handlingen. Varje moment avslutas med att Caroline talar om att hon är klar. Kvinnan håller sig lugn under hela processen. Därefter kan Caroline med hjälp av ett långsamt tempo och beskrivningar, bidra till att kvinnan blir allt lugnare. Efter fyra månader visar sista filmen hur kvinnan njuter, slappnar av och slutligen somnar när Caroline klipper hennes naglar.
Att beskriva vad man gör kallas Benämningar i Marte Meo. Det och ett långsamt tempo väcker kroppsminnen hos de boende och de blir i högre grad delaktiga i att sköta sin egen hygien, tvätta händer, borsta tänder etc.
Marte Meo - vägen till en bättre omvårdnad?
Eftersom Marte Meo bygger på iakttagelser är det också en utbildning som passar nyanlända. Genom att arbeta med film kan alla säga vad de ser och om det saknas ord på svenska är det lätt att bidra med rätt ord för det man tittar på. Man lär av varandra och får ett gemensamt konkret språk med Marte Meo-principerna kopplade till handlingar.
Cecilia Jönsson, vårdare på dagverksamheten Rosen i Örnsköldsvik, gick Marte Meoutbildningen 2011-2013. Då hade hon varit verksam som undersköterska i ett antal år. Cecilia berättar att utbildningen förstärkte allt det som hon spontant kände att hon redan gjorde bra. Hon blev medveten om sina egna prioriteringar och lärde sig att ifrågasätta det man tog för givet. Istället för att ständigt känna sig jäktad kunde man omprioritera utifrån samvaron med de behövande och på så sätt få mer tid. Det låter paradoxalt men genom att låta saker ta den tid de behöver inträder lugn. Man undviker missförstånd och skapar tid för det som gör samvaron rolig.
Anna Reynberg Sjölund, avdelningschef på kommunens Välfärdsförvaltning, ser bara vinster med Marte Meo: –Det är lugnt på avdelningarna. Omsättningen på personal är mindre och sjukfrånvaron lägre. Behovet av medicinering av de boende har minskat. Anhöriga känner sig trygga när de ser att deras närstående blir väl omhändertagna, förklarar Anna som nu vill att kommunen ska Marte Meo-certifiera fler verksamheter som hemtjänsten.
Örnsköldsvik har nu flera boenden och dagverksamheter som är certifierade i samverkan och kommunikation. Certifiering betyder att minst 75% av omsorgspersonalen är Marte Meo-utbildade. I början av 2019 var totalt 78 anställda (vårdare, undersköterskor och sjuksköterskor) med Marte Meo-kompetens. För närvarande pågår 9 utbildningsgrupper som kommer ge ytterligare 32 med Marte Meo-kompetens.
fr.v. Madeleine Dahlberg, Anete Norberg, Elisabeth Back, Caroline Moberg och Jenny Karasüleymanoglu på Valla Vård- och Omsorgsboende Foto: Anita Oxburgh
Har ni någon ni vill uppmärksamma i er förening? Kontakta kansliet via mejl eller direkt på telefon 010-155 70 60
Att det är just i Örnsköldsvik som
Marte Meo utvecklats för äldrevården beror på att det är där leg. psykolog Anna-Greta Ledin är bosatt. Hon har med stöd av kommunen utvecklat modellen och försett omsorgspersonal med Marte Meo-kompetens. Anna-Greta har nu dragit sig tillbaka från den dagliga verksamheten, men examinerar fortfarande kursdeltagare och certifierar boenden. Hon kommer också under året ut med en ny bok ”Från förvirring till närvaro, Sju steg till begriplighet och mening i samvaro med dementa”.
Utbildningen som leder till en Marte Meo-examen är 2,5 till 3 år. Deltagarna träffas tre timmar var tredje vecka och får dessutom en filmuppgift mellan träffarna. Arbetslag på 10 personer delas upp i två grupper som utbildas under samma tidsperiod med gemensamma studiedagar. Vid träffarna närstuderas filmerna och deltagarna delar på så sätt gemensamma erfarenheter av samspel och kommunikation.
Text: Anita Oxburgh Ordförande Anhörigföreningen på Södermalm
//I och med att jag stiger in på avdelningen kommer jag in i en annan värld. En värld där det andas lugn, som en karusell som tappar farten och håller på att stanna. En värld där varje människa blir sedd. Där varje liten reaktion uppmärksammas och bemöts och där du möts av leende, positiva ansikten. Det låter kanske som en saga eller ett önsketänkande men det är ett faktum att jag under snart ett års tid förvånat mig över personalens förmåga att röra sig lugnt trots att jag vet att där finns mycket att göra. Deras lugn sprider sig till alla som finns i rummet. På det här trevliga stället får du vara den du är, här är din vilja viktig. Personalens bemötande av mig som anhörig får all vånda jag känner inför varje nytt besök att rinna av mig, och min spontana association för tanken till bomull //
- anhörig kvinna vars make med demensdiagnos nu bor på ett Marte Meo-certifierat boende. Innan dess hade familjen under några år levt under nästan olidliga förhållanden.
<<< leg. psykolog Anna-Greta Ledin Marte Meos grundare Foto: Linnea Bengtsson
Fullsatt då Anna-Greta Ledin föreläser vid Anhörigföreningen på Södermalm i Stockholm Foto: Linnea Bengtsson
Från föreningarna
Upplands-Bro Anhörigförening
//Alf Andersson har verkat för människor i behov av hjälp och stöd och i vår kommun i över 50 år. Till en början som chef för socialkontoret och därefter som eldsjäl på sin fritid. Med sitt stora engagemang i Anhörigföreningen stöttar han människor när de behöver återhämta sig och känna gemenskap. Genom sitt ödmjuka sätt får han ALLA, oavsett ålder, att känna sig välkomna och inkluderade. 2019 är det Alf Andersson som välförtjänt blir utsedd till Årets Upplands-Broare//
Nomineringen av Alf Andersson
Alf är årets Upplands-Broare
Vad har Alf Andersson gemensamt med golfikonen Annika Sörenstam? De kan båda titulera sig Årets Upplands-Broare.
Varje år delar Upplands-Bro kommun ut priset Årets Upplands-Broare för att uppmärksamma personer som är extra goda förebilder i kommunen. 2019 var det så dags för Alf Andersson, ordförande i Anhörigföreningen i Upplands-Bro att få ta emot kommunens tacksamhet för sina insatser. – Det känns fantastiskt. Men oförtjänt med tanke på alla runt om som gör insatser. Jag känner mig som en företrädare för alla dem, säger Alf till kommunen informationskanal efter prisutdelningen.
Alf har på olika sätt varit en engagerad eldsjäl i kommunen i över 50 år. Han har tidigare jobbat som chef för socialkontoret i kommunen och sedan flera år varit ordförande i Anhörigföreningen. – Jag tycker att det är viktigt att engagera sig för människor som har mycket omkring sina närstående. Det handlar om att hjälpa människor att hitta rätt vägar till skola, omsorg och sjukvård, säger Alf.
Priset årets Upplands-Broare infördes 2005 och delades ut första gången 2006, då till golfstjärnan Annika Sörenstam. Alf Andersson mottog priset vid en cermoni i kommunhuset onsdagen den 9 oktober, i samband med kommunfullmäktiges sammanträdande. Förutom en vacker blombukett förärades Alf med ett glasskulptur. – Jag ska fira med en resa till Los Angeles imorgon där min dotter bor. Jag ska vara där i en månad så jag firar med 11 timmar på planet, avslutar Alf och ler.
Svedala Anhörigförening firade tio och (!) tjugo år
Den 25 september var det stor fest i Svedala Folkets Hus. Anledningen var dubbel då Svedala Anhörigförening firar såväl 20- som 10-årsjubileum. Bildandet skedde för tjugo år sedan, men för tio år sedan hade föreningen en välbehövlig återstart.
Det hela skulle nu firas ordentligt med trerätters middag och inbjudna hedersgäster i form av kommunens socialchef Leena Berlin och enehetschef Maria Danielsson, Ann-Marie Högberg från Anhörigas Riksförbund samt Anita Dahlström från Röda Korset.
Föreningens ordförande Stefan Bauer hälsade alla välkomna och höll ett välkomsttal där han bland annat framhöll föreningens goda samarbete med kommunen och det framgångsrika arbetet med att hitta sponsorer och samarbetspartners bland lokala företag. Svedala Anhörigförening
Returadress:
Anhörigas Riksförbund c/o Åsa Jansson Gårdeby, Björnebo 614 95 Söderköping
ANHÖRIGSTÖD
Anhörig är den person som inom familjen, släkten eller vänkretsen hjälper någon som på grund av sjukdom, ålder eller funktionsnedsättning inte längre klarar av vardagen på egen hand.
Som anhörig kan DU själv behöva hjälp och enligt lag ska alla kommuner erbjuda ett sådant stöd.
När man är anhörig är det viktigt • att vara omtänksam mot sig själv • att vara rädd om sin egen hälsa • att se till att få tid till egen fritid • att ta emot hjälp
Kontakta din kommun för att ta reda på vad de kan erbjuda.
Mer information om vad du som anhörig kan tänka på för egen del hittar du på www.1177.se Behöver du någon att prata med om din situation, ring anhöriglinjen 0200-239 500 eller skicka mejl till anhoriglinjen@anhorigasriksforbund.se Du är inte ensam om att vara anhörig. Svenska Röda Korset eller Anhörigas Riksförbund kan hjälpa dig att komma i kontakt med en lokalförening nära dig.
