Politicus 2023 - Individen

Politicus 2023.indd 1

31/10/2023 12.25.14

INNEHÅLL

04 06 09 11 13 15 17 18 20 22 27 28 31 32 35 37 39

2

Politicus 2023.indd 2

31/10/2023 12.25.14

REDAKTIONSPRESENTATION LEDARE: MEDALJENS BAKSIDA INDIVIDENS ANSVAR FÖR DET ALLMÄNNA BÄSTA: PRO BONO PUBLICO OCH PERSONLIG FRIHET NÄR TVÅ BLIR ETT ENSAMHET: EN MODERN SJUKDOM? DUNGEONS & DRAGONS OCH INDIVIDUELLT SJÄLVFÖRVERKLIGANDE EN DEL AV MITT HJÄRTA. FRAMGÅNGSEVANGELIET DEN ENSAMMA VANDRARENS DRÖMMERIER FRÅN VASA TILL TARARIRAS OCH TILLBAKA TILL DIN BLOMSTRANDE ÄNG INDIVIDEN I DET PLURALISTISKA SAMHÄLLET FÖRVÄNTNINGARNA PÅ MAMMOR INDIVIDEN OCH MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER OM ATT ÅKA PÅ UTBYTE OM ETISKT LIV OCH TOFU I PLASTFÖRPACKNINGAR LOST AND FOUND 3

Politicus 2023.indd 3

31/10/2023 12.25.14

AXEL ERIKSSON

REDAKTIONEN 2023

CAROLINE NORDENSWAN

Folkrätt Genusvetenskap fjärde året På fritiden tycker jag om att läsa, träna, thrifta och såklart umgås med vänner.

I övrigt är jag intresserad av samhället och samhällsstrukturer, filosofi, olika kulturer och kulturella utbyten, mode, musik och konst. En fun fact är att jag i princip har ett mellanår och för tillfället befinner mig på praktik i Stockholm!

PIETARI MATILAINEN

ALEXANDER NYBERG

AXEL RANTANEN

Folkrätt Redovisning femte året Spela musik och brädspel med nära och kära.

Utrikeshandel och kommersiell juridik EU-studies Sjätte året När jag inte funderar på vad min gradu ska handla om, tillbringar jag dagarna med vänner eller så läser jag en bra bok någonstans. En annan “hobby” är också att sitta på koppitur och diskutera allt mellan himmel och jord.

JESPER INOLA

RICKARD

Chefredaktör, layout LINDHOLM Statskunskap Statskunskap International relations Nationalekonomi fjärde året och Internationella Förutom studier stävar jag relationer efter att fylla min vardag med femte året motion, nära och kära, massor Allt relaterat till med poddar, matlagning, politik, historia söndagsvin på Tintå och och internationella Pirkkas karuselli-kex. Via mitt frågor. Då jag vill intresse för historia har jag fundera på något blivit mer och mer fascinerad muntrare ägnar jag av internationella relationer och i framtiden skulle jag mig främst åt motion och film. gärna vilja arbeta med något relaterat till det, t.ex. som utrikeskorrespondent.

Offentlig Förvaltning Mångte För att fly realitetens överväldigande ångest gillar jag att ta mig till vardagsfantasier såsom Lord of the Rings och Dungeons & Dragons. Kan även tipsa om att en inlämningsuppgift per kväll gör ingen snäll, men ett glas vin per dag skapar äkta behag. Jag gillar alltså att vara både snäll och behaglig.

CECILIA KRONBERG

Folkrätt Medier och kommunikation fjärde året På fritiden läser jag så mycket jag hinner, helst med några tända ljus och en varm kopp i handen.

Jag uppskattar även kultur så som filmer, musikaler, dans och bildkonst.

Jag gillar att diskutera och har inget emot en debatt nu och då.

Jag värdesätter samtal med olika perspektiv och är öppen för att lära mig nytt! I framtiden vill jag gärna jobba med krishantering i någon form.

Offentlig förvaltning Folkrätt/Statskunskap Sjätte året Tjenare, jag är en nybliven 27-åring som gärna diskuterar förvaltningspolitik och policyprocesser. När jag gör mindre seriösa saker kollar jag gärna på sport, lagar mat och dricker någon god öl till detta. I framtiden hoppas jag bli kommundirektör.

4

Politicus 2023.indd 4

31/10/2023 12.25.26

WILHELM LINDGREN LINA KRONSTRÖM

Folkrätt Statskunskap andra året På fritiden läser jag massor, tränar, sjunger, ritar och spelar gitarr! Så har en salig blandning med hobbyn. Är även aktiv inom föreningen och om ni inte är det så rekommenderar jag det verkligen! I framtiden vill jag arbeta inom FN men plan B är journalistik. Fun fact: har spelat i ett band!

Fotograf Sociologi Medier och kommunikation femte året Förutom fotografi är samhällsförändringar något som alltid intresserat mig, hur de uppstår och varför. Således hoppas jag att fotojournalistik en dag går från sommarjobb till yrke.

Men förutom att drömma om att lösa världens stora gåtor är jag mycket ute i naturen, rör på mig och umgås med familj och vänner.

GÄSTSKRIBENTER CARINA GRÄSBECK

SF-klubbens kurator

MARJA VUOLA

Statskunskap Medier och kommunikation fjärde året Jag gillar att diskutera samhällsfrågor och dricka kaffe. På fritiden dansar jag och tillbringar tid med nära och kära. I framtiden skulle jag gärna jobba som expert i någon organisation eller bli en skådespelare. Min orealistiska dröm är att jag skulle få vara med i dansa med stjärnorna eller ”Survivor” Who knows?! Fun fact: jag har isbadat utan bastu under en arbetsdag.

ALEKSANDRA SJÖBERG

Folkrätt Medier och kommunikation fjärde året 23 årig studerande hemma från Jakobstad (... och Esbo, Vanda samt Tammerfors, beror på hur man ser på saken).

Jag har ett stort intresse för utrikesfrågor och inrikes politik, men diskuterar allra helst vad folk lagar för mat där hemma eftersom jag är i desperat behov av inspiration.

På fritiden läser jag gärna, besöker museer och rör på mig ute i naturen. Vad jag vill göra i framtiden är oklart, jag återkommer om ett par år :-)

MARIA ÅSVIK

Doktorand i filosofi vid Åbo Akademi

JEREMIA SJÖBLOM

Doktorand i psykologi vid Åbo Akademi

MARTIN SCHEININ

Människorättsexpert, British Academy Global Professor, vid University of Oxford

SEAN REHN

Poet

SPONSORER

ÅBO SVENSKA TEATER

5

Politicus 2023.indd 5

31/10/2023 12.25.31

LEDARE: MEDALJENS

BAKSIDA

6

Politicus 2023.indd 6

31/10/2023 12.25.37

Alla vi enskilda individer utgör trådarna i det enorma lapptäcke som är hela mänskligheten, hela livet. När jag ser tillbaka på mitt liv och hur min tråd betett sig, ser jag inte en tråd som satt sig på plats rakt och fint. Min tråd är mera på snurr och den har tagit några egna oplanerade omvägar. Den har inte alltid riktigt ens vetat vart den är på väg. När jag funderar över min väg hit som individ, känner jag tröst i tanken att osäkerhet inte är en ovän, utan en följeslagare i livets äventyr.

Under de gamla stenvalven i Katedralskolans korridorer gick jag alltid med huvudet högt. Jag var en av de mer framgångsrika studerandena och med mina kompisar var det ett helt gäng av oss. När jag sedan skulle ta nästa steg till universitetsvärlden, hade jag planerat börja studera utvecklingsstudier på Helsingfors universitet. Det skulle föra mig till intressanta platser och jag skulle få fördjupa mig i mitt intresse för U-länder och internationella relationer. Jag hade rullat mattan framför mig, vägen var klar, tänkte jag. Men tji fick jag, snacka om att ha varit naiv, när jag tänkte att jag bra kan vara en av de 10 som tas in bland hundratals andra. En plan B hade jag inte heller. Och när mitt tidigare sammanhang och de akademiska bedrifterna från förr började tyna bort i minnet, tog osäkerheten mer och mer plats i mitt liv. Världen som förr varit så prydligt paketerad, svällde upp och spred sig i en myriad av möjligheter.

Det blev ett mellanår, backpacking-resor, milin, ett påbörjat studiespår i Sverige, flytt tillbaka, och SF, som andra alternativ. Det var genom det här jag på allvar fick lära mig att vägen i livet sällan är en rak linje, våra trådar är sällan så raka i lapptäcket. Min väg har varit mera labyrintlik, en labyrint med osäkerhet och förändring bakom många av hörnen – ett testamente på den individualistiska tanken om att var en ska hitta sin egen väg.

Vad betyder individualism för mig? Jo, för mig betyder det precis det att jag har haft möjligheten att utforska alla ovan nämnda kringelikrokar på vägen. Har det fört med sig osäkerhet och känslor av ångest i mitt liv? Absolut. Kanske jag hade upplevt mindre osäkerhet och mera samhörighet om min omgivning skulle ha gjort några val för mig? Om jag exempelvis inte hade flyttat ensam utomlands, utan stannat här för att sköta om en gammal familjemedlem, ett familjeföretag eller om jag hade fötts in i ett religiöst samfund? Detta skulle ha kunnat vara fallet, om jag hade fötts in i en mer kollektivistisk kultur eller någon annan form av stark samhörighet. Men kanske jag också hade längtat efter mera frihet, fler möjligheter att förverkliga mig själv? Det verkar helt enkelt vara en balansgång mellan alternativkostnader.

Jag är tacksam över att jag haft friheten att jaga mina drömmar och erbjudits möjligheter att göra mina egna misstag. Men all frihet kommer med en kostnad – medaljens baksida. Vi som erbjuds dessa möjligheter måste också uppleva och ta vara på dem själva och det kan orsaka en hel del känslor av osäkerhet, ångest och “vad ska jag göra med mitt liv”-tankar. Men när vi möter dessa känslor och tankar tillräckligt många gånger lär vi oss känna igen dem. De blir som gamla bekanta och med tiden kan vi lära oss att också uppskatta dem.

Kära läsare, våra vägar är alla unika och fulla med möjligheter, osäkerhet och förändring. Årets Politicus vill lyfta fram den individuella vägen i livet och reflektera över hur den påverkar våra vardagar och våra liv. Tidningen är en mångsidig blandning av artiklar men ämnen som förekom regelbundet i år var framför allt förväntningar på individen, individens ansvar men också privilegier.

Jag vill tacka redaktionen och gästskribenterna som gjort ett utmärkt jobb med artiklarna och möjliggjort Politicus 2023. Jag vill rikta ett särskilt tack mot Wilhelm som fotat så fina bilder till tidningen än en gång och till Emmy som hjälpt mig när jag har kämpat med layouten.

Pietari Matilainen, chefredaktör

7

Politicus 2023.indd 7

31/10/2023 12.25.37

8

Politicus 2023.indd 8

31/10/2023 12.25.45

..

INDIVIDENS ANSVAR FOR DET .. ..

ALLMANNA BASTA: PRO BONO PUBLICO OCH

PERSONLIG FRIHET

Under sommaren har jag beviljat pass åt alla slags människor.

Ett fungerande samhälle behöver individer som tar ansvar för det allmänna bästa men hur kan den latinska frasen ”pro bono publico” integreras till den moderna individualistiska synen på samhället?

Kan kollektivism existera i ett individualistiskt samhälle?

Individualism betonar individens ansvar, frihet över sitt eget liv och öde medan individualismens motsats kollektivism sätter gruppens eller samhällets intressen framför individens intressen. Individualism kan från detta perspektiv anses vara själviskt och kallt.

I Finland har vi möjligheter att leva ett individualistiskt liv. Några anekdoter ur mitt liv: Jag kan fatta självständiga beslut om mitt liv och följa mina egna mål och ambitioner. Jag började studera på SF eftersom samhällsfrågor intresserar mig. Summa summarum har jag gjort det som engagerar mig och levt enligt mina intressen och behov. Samtidigt har jag också hamnat att ta ansvar för mitt liv och mina egna val. I Finland och i västvärlden prioriteras ett individualistiskt liv. En individualistisk livsstil däremot syns speciellt i vår ålder, då vi har nästan oändliga möjligheter att uttrycka oss själva och ta egna beslut.

Individualismens negativa sidor från ett samhälleligt perspektiv framstår i en ökad egocentrism där individer prioriterar sitt eget välmående. I ett väldigt individualistiskt samhälle är filosofin att alla måste ta ansvar för sitt eget liv, vilket med stor sannolikhet leder till ekonomisk ojämlikhet. En extrem individualist skulle säga att ”var och en är sin egen lyckas smed”. På individnivån är individualismens negativa sidor ensamhet och isolering. Individualismens motsats är kollektivism och frågan blir att hur kan vi i ett individualistiskt samhälle ta ansvar för det allmänna bästa?

I somras arbetade jag på en polisstation på tillståndssidan och mina arbetsuppgifter har varit att bevilja pass, identitetskort och utländska identitetskort. Jag har under sommaren varit i kontakt med så många olika individer att de representerar ett mikrosamhälle. Alla individer som

jag har samverkat med har fått likadan service och på så vis har deras medborgerlig rätt för identitetsbevis garanterats.

Jag har gjort ett individualistiskt val att arbeta där eftersom det intresserar mig och jag har även fått god arbetserfarenhet och pengar av det. Samtidigt har mitt arbete haft en positiv inverkan på samhället eftersom flera individer har fått möjligheten att resa eller sköta viktiga bankärenden. Mitt arbete har haft en positiv inverkan för det allmänna bästa.

På SF har vi nästan oändliga möjligheter inom arbetsmarknaden och vi har alla ett delat intresse för samhälleliga ärenden. Vi kan till exempel arbeta som experter, journalister eller inom internationell utveckling. Vi har fått en möjlighet att studera det som intresserar oss.

Vi kan därför med stor sannolikhet även få arbeta med något som fascinerar oss samtidigt som vi får tjäna andra individer och samhället: pro bono publico.

Marja Vuola, redaktör

9

Politicus 2023.indd 9

31/10/2023 12.25.45

10

Politicus 2023.indd 10

31/10/2023 12.25.54

..

o

NAR TVA

BLIR

ETT

”Parförhållandet förändras ständigt och är ett förbund mellan parter som reder ut dessa förändringar. När perioder av besvikelse och främlingskap uppenbarar sig i parförhållandet skall man också kunna inse vikten av att vara avskild från varandra.” (Nyyti rys hemsida, 2023) Först och främst, före jag går in helt på det jag tänkte skriva om här, vill jag klargöra att jag och min sambo är lyckliga tillsammans och inte har några som helst tankar på att separera. Jag vill också klargöra att jag verkligen inte har någon som helst utbildning inom området, följande text är endast en summering av mina erfarenheter. Texten bör tas med en nypa salt även om jag ska försöka vara seriös.

Man skulle kunna inleda detta med något stereotypiskt om när ens kompis träffar en ny partner och mitt i allt är de nykära och så vidare. I stället för att kolla fotboll och hänga med ”boysen” varje lördag, eller vad man nu brukar göra med sina vänner, är det i stället släktträffar, teaterbesök och filmkvällar med den nya partnern som kommer i vägen. Även om aktiviteterna inte är desamma känner kanske de flesta igen sig i detta. Det är inte så att jag menar att alla mina vänner inte skulle få prioritera sina partners ibland, självklart har jag full respekt för det men det är viktigt att komma ihåg att i ett parförhållande är båda parterna fortfarande sina egna individer. Även om förhållanden, särskilt långa sådana, blir en väldigt stor del av livet måste man se till att man själv tar sig tid att göra saker utan sin partner och likaså också ger sin partner utrymme för egna intressen. För oss här hem-

ma kan det ibland vara något så enkelt som att vi kommer överens om att vi spenderar kvällen hemma båda två men gör egna saker och med jämna mellanrum kollar in vad den andra håller på med. Jag kanske ägnar min kväll åt att se på ishockey eller spelar samtidigt som min flickvän kollar en serie, läser eller syr. Vi kommer helt enkelt överens om att umgås utan att faktiskt umgås. Givetvis umgås vi också tillsammans och jag är otroligt tacksam över att jag har henne.

Såklart finns det också saker som vi båda stör oss på hos varandra. Jag tenderar att förvara mina kläder utspritt i hela lägenheten och är värdelös på att diska efter mig. Eftersom det känns lite orättvist att hänga ut min sambo utan att ge henne en chans att yttra sig låter jag bli att nämna hennes mer irriterande sidor. Vi båda kommer också ibland fram till att vi under de senaste dagarna har spenderat allt för mycket tid ihop. Det har hänt att jag blivit tillsagd att ”gå och ta en öl och kolla matchen på någon bar, jag vill vara för mig själv några timmar” och jag njuter ibland verkligen av att få vara själv och göra exakt det jag vill göra för stunden.

Det märks ibland på andra människor huruvida de främst ser oss båda som individer eller mer som en enhet. För vissa vänner är det självklart att om de bjuder en av oss någonstans är den andra automatiskt inbjuden och med andra vänner måste man fråga om det är meningen att vi ska dyka upp ensamma eller om det är ok att båda kommer. Detta kanske inte helt förklaras av huruvida de ser på oss främst som individer eller inte, men det går ändå att utgöra vissa mönster såsom att de som också är i

11

Politicus 2023.indd 11

31/10/2023 12.25.54

långa förhållanden oftare specificerar om deras respektive också följer med medan singlarna ibland blir överraskade om båda dyker upp. Jag tar personligen inte heller illa upp av någondera, just för att människor tänker så olika.

Jag tror att det är viktigt att man kommer ihåg att alla som är i ett förhållande också är sina egna människor och inte bara en del av en tvåsamhet. Särskilt tänkvärt är detta i förhållanden som inte fungerar och tar slut och det finns garanterat människor i min bekantskapskrets som jag förknippar lite för mycket med deras partner. Hur skulle jag se på de människorna om de helt plötsligt gjorde slut och inte längre vore ett par?

Nåväl, för att försöka summera denna korta text.

Det är värt att tänka på att människorna i ett förhållande också är individer med egna intressen och åtminstone jag och min sambo tycker det är viktigt att vi båda tar del av varandras intressen men också lämnar utrymme åt varandra. Även om vi såklart tycker om att umgås finns det också en nytta i att vara från varandra. Såklart saknar vi varandra om vi är ifrån varandra länge, men samtidigt kan man också njuta av stunden och ta vara på sina egna intressen. Saknaden av den andra fungerar väldigt ofta som en påminnelse om varför man är tillsammans. Det både går och är viktigt att man får göra de saker man själv vill och får ta vara på sina intressen även om man är i ett parförhållande.

Jesper Inola, redaktör

12

Politicus 2023.indd 12

31/10/2023 12.25.54

Ensamhet:

En modern sjukdom?

Foto: Anton Greggas

13

Politicus 2023.indd 13

31/10/2023 12.26.00

Jag forskar om ensamhet, och inom ramen för min forskning uppstår ofta frågan om hur ensamheten och en individualistisk kultur interagerar. Det finns inget entydigt svar på frågan, främst eftersom ensamhet inte verkar vara vanligare i individualistiska kulturer jämfört med mer kollektivistiska. Faktumet är att ensamhet är ett vanligt fenomen i närapå alla kulturer. Denna likhet i prevalens kan tillskrivas en delad aspekt av vår natur som sociala varelser, dvs. att tidvis känna sig ensam är en naturlig reaktion hos människor.

Det finns emellertid också aspekter av individualistiska kulturer som kan bidra till en ökad sårbarhet för ensamhet. En sådan faktor är avsaknaden av en fördefinierad kulturell ram för sociala interaktioner. I vårt individualistiska samhälle har vi friheten att själva bestämma omfattningen och naturen av våra sociala interaktioner. Medan denna autonomi tillåter oss att välja relationer som berikar våra liv och undvika de som dränerar oss, innebär den också att vi måste skapa strategier för att finna och uppehålla ett rikt socialt liv. För många utgör detta inget problem, många av oss har etablerade rutiner, hobbyer och regelbundna sociala sammankomster med vänner eller interaktioner med kollegor som vi trivs med.

Nuförtiden har vi trots allt också en unik möjlighet att isolera oss från samhället. Tack vare utbredningen av sociala medier, snabb hemleverans av mat och varor, och ett överflöd av underhållningstjänster, har vi möjlighet att leva bekväma liv och njuta av samhällets förmåner. Men dessa bekvämligheter kan också isolera oss från världen runt omkring oss samtidigt som de skärmar av oss från den omedelbara smärtan av att vara avskurna från den sociala världen. Ett symtom av detta kan vara den ökade mängden unga som helt faller ut ur samhället.

En enkel lösning skulle kunna vara kommunala institutioner eller traditionellt organiserad religion där människor samlas (och måste samlas). Men den lösningen är opraktisk av flera skäl. För det första skulle de flesta av oss sannolikt motsäga oss starkt ifall deltagande i denna typ av sammanhang skulle bli obligatoriskt. Dessutom finns dessa platser redan men de är frivilliga och därmed oavsett om vi känner oss ensamma eller inte, väljer många av oss att inte delta. Som individer har vi alltid möjligheten att välja isolering, och ofta kan det vara enklare att göra det, än att ta sig an nya sociala sammanhang.

Vi måste därmed hitta andra lösningar till ensamheten. I Finland finns på samhällsnivå institutioner såsom grundskolan, värnplikt och högre utbildning som ger en omedelbar tillgång till unga människor. Vi kan i allt större utsträckning använda oss av dessa institutioner för att ge unga individer de resurser och den kunskap som krävs för att de ska kunna blomstra i vilken social miljö de än hamnar i. Dessutom kunde vi också ge dessa unga individer förmågan reflektera kring sin egen situation och att också ha modet nog att ändra sin situation om de inte mår bra.

En samhällelig investering i individens välmående är en investering i samhällets framtid.

På individ-nivå är det ofta tydligare att ge förslag men ofta betydligt svårare att genomföra. Vi måste utveckla en djup förståelse för oss själva och ställa oss själ-

va frågor såsom: “Vilka typer av relationer behöver jag för att må bra?” och sedan också finna dem. Dessutom måste vi fortsätta jobba på våra förmågor att upprätthålla relationer genom att aktivt ta kontakt med vänner, delta i regelbundna sociala aktiviteter och visa tålamod när vi lyssnar på dem som söker social interaktion, vare sig det är en vän eller en äldre herre i kön i butiken.

Kärnan i en individualistisk kultur ligger i avsaknaden av strikta regler som dikterar hur vi måste bete oss.

Denna styrka blomstrar dock först när vi aktivt deltar i samhället och använder vår individuella tillväxt för att bidra till samhällets och andra människors utveckling och därigenom förbättrar vår egen utveckling. När en individ tappar kontakt med samhället och isolerar sig, innebär det en förlust för hela samhället, eftersom varje person utgör en integrerad del av det. Varje sådan förlust som samhället upplever motsvarar motgångar för de individer som utgör samhället. Därför, trots vår identifikation med en individualistisk kultur, är vi fortfarande beroende av alla oss, som individer, för att bygga och upprätthålla det samhälle vi nu befinner oss i.

Jeremia Sjöblom Doktorand i Psykologi, vid Åbo Akademi

14

Politicus 2023.indd 14

31/10/2023 12.26.01

Dungeons & Dragons och

individuellt .. .. sjalvforverkligande Förra maj höll jag på att få burnout. Via arbetshälsovården fick jag tid hos en läkare som skrev en remiss för tre visiter till en terapeut. Under den tredje och sista visiten frågade min terapeut mig ”vad har du gjort senaste tiden för att koppla av och ha roligt?’’. Mitt svar var att jag suttit kanske alltför mycket och funderat på och spelat spelet Dungeons & Dragons. Det visade sig att min terapeut även själv hade spelat D&D i flera år och det som följde var en lång diskussion om hur jag ser mig själv som individ genom min roll i spelet, och hur reflektion kring handlingar inom spelet kan ge bättre syn på hur och varför man agerar som man gör.

Vi alla har en bild av oss själva, en uppfattning om vem vi är och vad det är som gör mig till mig’’.

En uppfattning om vilka särdrag som är definierande och vilka som är bisaker. ”Jag är någon som mina vänner kan lita på’’ eller ”jag är någon som får folk att skratta’’. Denna uppfattning är ofta även viktigare för oss själva än för människorna runt oss, vars syn vi tänker oss uppfylla. Denna uppfattning styr hur vi försöker agera. Om jag till exempel tänker mig vara någon som folk tycker är underhållande och rolig, så strävar jag mer eller mindre undermedvetet efter att mina handlingar ska stöda denna tanke. Självklart kan vi inte gå omkring och konstant tänka att vi måste agera utifrån en yttre syn på hur vi vill eller bör vara. Människor är mycket mer komplexa än så.

Men när vi nu och då stannar upp för att fråga ‘’hur ser folk på mig?’’ så utgår vi ju från att något positivt attribut förknippas med oss som person.

Dungeons & Dragons är världens mest populära RPG (role-playing game). Det går ut på att spela en karaktär i en värld där ens handlingar och beslut påverkar ens omgivning på ett sätt som de flesta andra spel, videospel eller bordsspel till exempel, inte kan fånga. Detta fungerar tack vare rollen av en dungeon master (DM), vars uppgift är att i princip spela som hela den runtomliggande världen. Ifall en spelare beslutar att deras karaktär i stället för att rädda staden och besegra draken går hem och träffar sin barndomskompis, för att alla hjältar behöver en lomapäivä nu och då, så är det DM:s uppgift att skapa

en ram för dessa handlingar och beskriva deras följder.

Det är precis det här som är så otroligt spännande och fängslande med spelet; du kan på riktigt göra så gott som vad som helst och världen runtomkring dig reagerar enligt det. Kreativitet får användas i överflöd, eftersom det inte är enligt en färdigt bestämd linje som du berättar din karaktärs historia, utan en annan människa vid bordet har uppgiften att hitta på och berätta vad det är som händer sedan.

För att gå tillbaka till hur en persons självbild påver-

15

Politicus 2023.indd 15

31/10/2023 12.26.05

kar deras handlingar i det dagliga livet, tycker jag det är intressant att fundera på hur ett spel så öppet och fritt som D&D kan låta oss förverkliga denna självbild i mycket mer konkreta termer genom att spela en karaktär som är helt annorlunda än vi anser oss vara på riktigt. Varje karaktär har sex huvudsakliga attribut som utgör den ungefärliga ramen för deras personlighet: styrka, smidighet, fysik, intelligens, vishet och karisma. Beroende på hur många poäng man har i varje av dessa attribut så påverkas hur bra man klarar av olika handlingar som har att göra med var och en av de olika attributen, såsom att lyfta en tung sten eller att dricka en tunna öl. Det intressanta är då att precis som vi människor på riktigt, brukar ingen vara jättebra på allting, utan bättre på en sak och sämre på något annat. På så sätt kan någon som inte anser sig vara speciellt utåtriktad eller självsäker spela en karaktär vars karisma är deras främsta egenskap. Då har de chansen att stiga utanför sig själv och skapa denna självsäkerhet inom ramen för spelet, fastän de inte skulle tänka sig kunna göra det i det dagliga livet. Jag skulle således argumentera att denna möjlighet att arbeta på sig själv på ett sätt som är klart avskuret från verkligheten i sin tur kan skapa färdigheter och positiv förändring som man sedan kan försöka implementera på sig själv. Ifall min karaktär som jag spelar med är modig och utåtriktad, kanske jag också vill vara det. Det är ju sist och slutligen ändå jag själv som förverkligar karaktären. Livet är ju såklart mycket mer komplicerat och oändligt varierande jämfört med ett spel som spelas runt ett bord med några kompisar en kväll nu och då, men i enkla termer ger fantasi och möjligheten till kreativ storytelling var och en av oss chansen att utforska nya delar av oss själva inom en hälsosam kontext. Om

inte annat så kan en sådan upplevelse vara en möjlighet att reflektera över ens egen personlighet.

Då man skapar en ny karaktär är det nästan alltid så att man per automatik lägger en del av sin egen identitet i karaktärens personlighet. Orsaken till att detta händer så automatiskt är antagligen att människor behöver en referensram för att begripa sin omvärld, och det är via våra egna uppfattningar och erfarenhet som vi skapar denna ram. Då ens karaktär möter en situation som kan påverka den på något betydelsefullt sätt är huvudtanken ‘’hur skulle min karaktär reagera på det här?’’ men samtidigt också ‘’hur skulle jag reagera på det här?’’. Också en karaktär som man anser vara så långt ifrån ens riktiga personlighet som möjligt kan med tiden börja visa alltmer liknande karaktärsdrag, eftersom det inte är bara karaktärens personlighet som styr berättelsen, utan spelaren själv. Således är rollspel såsom D&D även forum där man kan vara väldigt sårbar i ett tryggt sammanhang och där man kan forska hur traumatiska händelser eller stora vinster känns.

Självklart är ju D&D sist och slutligen bara ett spel och det finns absolut inget behov att tänka så djupt in i det hela, de flesta av oss tycker bara det är roligt att koppla av och kasta lite tärningar med kompisar alltid nu och då.

Jag anser ändå att en stor del av att koppla av på detta sätt är att få en liten stund i vardagen då man kan lägga livet, stressen och ens egna osäkerheter till sidan och gå och besegra lite drakar. I stället för att hyperfokusera på vem man är och hur man vill att folk ska se en, kan man helt enkelt tänka “vem vill jag vara just idag?’’.

Axel Eriksson, redaktör

16

Politicus 2023.indd 16

31/10/2023 12.26.05

En del

av

.. mitt

hjarta.

Att ta steget vidare från studielivet till arbetslivet är en självklarhet för oss alla. Vissa tar steget tidigare än andra, medan somliga stannar kvar antingen på grund av föreningsaktivitet eller någon annan orsak som drar ut på studierna. Att inleda sitt sjätte år, medan majoriteten av ens ursprungliga bekantskapskrets redan har gått vidare i livet, kan kännas lite nedslående. Ibland funderar man på om man borde ha varit mera akademiskt aktiv, spenderat mindre tid på olika fester och tagit sina examina i tid?

Att studierna har dragit ut på tiden för min del är något som jag inte ångrar, att njuta av studietiden var det rätta valet just för mig. När jag nu så småningom börjar vara på slutrakan av studierna känns det underbart att jag kan se tillbaka på min studietid utan att känna ånger. Att jag inte blev färdig på samma gång som resten av min årskull är inte något jag känner mig dålig över; vi är alla olika som individer och att ta en magisterexamen på fem år är kanske inte genomförbart för alla. I ett samhälle där pressen på studeranden kontinuerligt ökat är utbrändhet orsakad av studier ett allt vanligare fenomen. Som många alumner säger är studietiden bland de bättre tiderna i ditt liv. Du är omringad av likasinnade människor som alla har ett gemensamt mål, hur och när man når det målet varierar för alla.

Under mina år har det hunnit hända mycket. Jag har sett studeranden komma och gå, professorer bytas ut och huvudämnen försvinna. Den enda konstanten har varit SF-klubben; en förening som kommer vara en del av mitt hjärta förmodligen genom resten av mitt liv. Tack vare föreningen har jag fått utvecklas som person och fått uppleva evenemang jag inte kommer glömma. Om jag hade tagit min examen i tid hade jag gått miste om både vänner och upplevelser som jag kan konstatera är guld värda. I början av min text skrev jag att inte ha tagit examen i tid kan kännas nedslående men när jag nu skriver detta kän-

ner jag mig tillfreds med den tid det har tagit.

I det stora hela kommer du ändå spendera majoriteten av ditt liv i arbetslivet och där kommer du ha gott om tid att etablera dig och finna din plats i en helt annan värld än studielivet. Gör det mesta av din studietid, den varar bara så länge. Ta den tid det tar och bli nations- eller föreningsaktiv. Arbetslivet finns alltid runt hörnet men studielivet är bara en kort del av ditt liv.

Alexander Nyberg, redaktör

17

Politicus 2023.indd 17

31/10/2023 12.26.07

o

Framgangsevangeliet

Foto: Anton Greggas

WOOHOO ekar det i den stora festsalen där omkring fyrahundra ivriga deltagare från nästan varje hörn av jordklotet har samlats för att lära sig mera om online business och hur man blir rik. Hit har kollegan Maria och jag tagit oss för att ta del av ett tvättäkta amerikanskt event kallat ”Rock Your Prosperity” i Denver, Colorado våren 2012. Under tre intensiva seminariedagar som leds av det karismatiska paret Kristin och David Morelli tillsammans med den utomstående EFT (Emotional Freedom Technique) -experten Carol Look, får vi lära oss väldigt lite om online business, däremot kastas det dollarsedlar i luften medan publiken försöker fånga dem. Det här är i själva verket exakt den typ av seminarium som Barbara Ehrenreich kritiserar i sin bok ”Smile or Die” eller ”Gilla läget” (2011) som den svenska översättningen heter.

Ehrenreich dissekerar och analyserar kritiskt den så kallade positiva psykologin och den framväxande skaran av olika slags coacher som ska motivera oss motsträviga medarbetare att sluta gnälla och rensa ut alla negativa människor i vår omgivning. Vi ska i stället ändra inställning och ta ansvar för våra handlingar och vårt liv.

Avigsidan med det egna ansvaret blir synligt då vi inte klarar att uppfylla det som förväntas av oss. Ifall det är mitt eget ansvar att bli rik, snygg, lycklig och framgångsrik hur ser vi då på de människor som inte har resurser eller kapacitet att nå någon av de här målen? Har vi bara oss själva att skylla även om vi trots allt är delar av ett samhälle med strukturer som påverkar våra möjligheter att göra val, vare sig vi tar eget ansvar eller inte?

Ehrenreich spårar förespråkarna av ”du kan bli vad du vill”, ”allting är möjligt” och ”hur manifestera för att bli rik” till den post-kalvinistiska Nytänkanderörelsen. En rörelse som i sin tur influerats av Ralph Waldo Emersons transcendentalism, Swedenborgianismen och även delvis fått inspiration från hinduismen. Ehrenreich menar att om kalvinismens Gud var sträng, livet hårt och puritanskt så vill i stället Nytänkandets Gud att du ska vara positiv, optimistisk och helst också bli rik. Det här budskapet är gemensamt vare sig det är fråga om en predikan i någon av de många kyrkor som företräder den positiva teologin/ psykologin eller en motivationscoach som föreläser inför hundratals ivriga åhörare.

Själv har jag blivit allt mindre positiv inför det individualismens evangelium som nu predikas även på vår sida av Atlanten. Och som på många plan även genomsyrar det senaste regeringsprogrammet.

Den explosionsartade ökningen av självhjälpsgurun, personliga tränare, healers, shamaner, änglatydare, business- och livstilscoacher som arrangerar resor och retreater för trötta utbrända storstadsbor har spritt sig även till Norden. Den s.k. wellness-industrin omsätter miljarder och under Coronapandemin har oroväckande många företrädare fallit för konspirationsteorier och högerextremistiska åsikter.

Tillbaka till Colorado. Under de tre dagarna i Denver får vi höra många livshistorier, varav en särskilt fastnat i mitt minne. Det är kvinnan vars man dör i en njursjukdom p.g.a. försäkringsbolagets agerande. Hon gråter, är arg

18

Politicus 2023.indd 18

31/10/2023 12.26.13

men har också kamplust. Rådet hon får är att använda den egna smärtan, de egna livserfarenheterna för att i sin tur kunna hjälpa andra kvinnor eller män i samma situation.

Hon uppmanas att fundera på det här som businessidé.

I den stunden hade jag gärna haft Barbara Ehrenreich i publiken för att backa upp mig. Min första tanke var att kvinnan säkert skulle behöva ganska mycket stöd, för att bearbeta det hon gått igenom. Den andra tanken var, vad hon med denna kampvilja kunde åstadkomma för att i stället försöka ändra på systemet, få med andra i samma situation och starta en motrörelse. Eller är det egentligen jag som är naiv? Kanske amerikanerna vet att systemet inte går att ändra på och du därför bara har dig själv att lita på.

Vi människor behöver varandra, vi behöver meningsfull sysselsättning och är värda en monetär kompensation för det arbete vi gör. Tillräcklig för att vi ska klara oss och inte behöva utstå fördömanden av våra medmänniskor för att vi valt fel yrken, fötts i fel familjer och inte lever upp till det framgångsevangelium som klingar allt hårdare även här i Finland.

Carina Gräsbeck SF-klubbens kurator

19

Politicus 2023.indd 19

31/10/2023 12.26.16

form av existens.

För att förstå hur Rousseau uppnår sitt tillstånd av melankolisk ensamhet krävs det att presentera det han kallar ”drömmeri”. Drömmeri är något som existerar utanför tankevärlden, ett känslosamt överseende av fantasin med ändamålet att förse välbehag för jaget. Rousseau definierar erfarenheten av hans egna drömmerier i sjunde vandringen:

Den ensamma vandrarens ..

drommerier

Jean-Jacques Rousseaus bok den ensamma vandrarens drömmerier är en samling av författarens reflektioner under ett antal vandringar. Rousseau skrev boken mellan 1776 och 1778. Boken är egentligen oavslutad där vandringarna mot slutet är skrivna, men inte bearbetade. Sista vandringen är tyvärr inte färdigskriven, när Rousseau dog 1778.

Det är svårt att poängtera individualismen i boken utan att prata om ensamheten som genomsyrar drömmerierna. Därför kommer denna text att ta upp ensamheten och de tankar som Rousseau framför som bevis på den individualism som boken innehar. Boken är en fantastisk samling av idéer och reflektioner som presenterar en del av den romantiska epokens stilistiska drag. Eftersom romantiken betonar individens känslor mera än förnuft, allmänna sanningar och etablerade regler och normer anser jag att boken passar bra in i Politicus-upplagan detta år.

Vandringarna är totalt tio och varje vandring har egna teman. Därtill när varje vandring har sitt eget tema får vandringarna sin egen rytm och tonalitet. Den ensamma vandrarens drömmerier hyllar ett överseende av känslor genom ett tillstånd av melankoli och ensamhet. Melankoli är en form av djup depression, men i boken framför Rousseau melankoli som en svåröverskådlig känsla med djupt själviakttagande karaktär som kan leda till samtidig överseende och utplåning av jaget (Franiczek, 2017, 17).

När Rousseaus melankoliska tillstånd kan uppfattas som en flykt från den offentliga världens smärtsamma prövningarna, uppmuntrar hans självvalda ensamhet frid, särskilt genom ett inåt fokuserande överseende av formen drömmeri, ett till synes ändamålslöst ensamt grubblande som uppmuntrar självkännedom. Drömmerierna utforskar därtill hur melankolisk ensamhet och självpåtagen exil kan fungera tillsammans, inte bara som en form av själviskhet, utan också som en väg för att uppleva en låtsad

”drömmeri underhåller och distraherar mig, tanke tröttar ut mig och deprimerar mig; tänkande har alltid varit en obehaglig och otacksam sysselsättning för mig. Ibland slutar mina drömmerier i meditation, men oftast slutar min meditation i drömmeri, under dessa vandringar strövar och svävar min själ genom universum på fantasins vingar, i extaser som överträffar alla andra nöjen.”

(Rousseau, 107) Som Rousseau skriver finns det ett förhållande mellan tanke och drömmeri, när tanke är fokuserat på ett specifikt ämne, eftersom man oftast tänker på någonting, är drömmeri obegränsat på grund av dess ändamålslöshet utanför individens egenintresse (Franiczek, 7). Rousseau beskriver därutöver att ”allt som gäller mina behov bedrövar och surar mina tankar, och jag finner aldrig något attraktivt i sinnets nöjen om inte jag kunde glömma allt om kroppens intressen” (Rousseau, 111). Rousseau använder drömmeri för att interagera med minnen, genom detta avvisar han verkligheten och lever i en inbillad och möjligen illusorisk värld i hans eget tycke. Rousseaus melankoliska ensamhet leder till en självmedveten flykt från verkligheten.

Ytterligare i den sjunde vandringen reflekterar Rousseau över hans nyfunna passion för botanik. Han använder sig av en hobby för att förhålla tankarna upptagna och därifrån sedan fördjupa sig i naturen som han beundrar.

Den underliggande meningen i denna del av vandringen är att bevisa hur en skadad själ alltid försöker hitta välbehag i något bekant. Kombinationen av mental avskildhet från omvärlden med verklig fysisk isolering, i en inspirerande och estetisk miljö, möjliggör för den ensamma individen att uppnå den extatiska känslan av upplysning som är möjlig från den mest intensiva formen av melankoli (Franiczek, 17).

I andra vandringen märker man också hur Rousseau tävlar med frågan, vad har jag åstadkommit i denna värld?

Intressant att denna tanke fanns då också, när det känns som att i dagens värld är många fokuserade på hurudant arv eller avtryck de kommer att lämna efter sig. Vad kommer andra människor runt omkring mig att minnas mig för? Rousseau grubblar sedan vidare och konstaterar att han skapades för att leva, men han kommer att dö utan att ha levt.

Boken är fylld av drömmerier om ensamhet, melankoli, falskhet, omgivning och individen. Boken är verkligen vacker och värd att läsa, ifall man ens lite är intresserad av att läsa om en 1700-tals författares tankar om individen och jaget, och förstås böcker från romantiken.

Slutligen vill jag nämna att jag är definitivt ingen litteraturvetare eller filosof och allt som finns i den här tex-

20

Politicus 2023.indd 20

31/10/2023 12.26.16

ten är enbart presenterat för jag själv finner det intressant och tycker alltid nu som då om att fundera över koncept som man inte egentligen kan fullständigt förstå. Därtill är melankoli i medicinska termer en svårbestämbar sjukdom, och tillståndet räknas till depressionstillstånd. Så bara för att jag nu har läst en bok där man hittar möjligen nöje i melankolisk ensamhet skall inte SF:are plötsligt söka sig till dessa tillstånd. Ta en 1700-tals författar-/filosofgubbes tankar mera som ett visst sätt att tänka inte som ett sätt att leva.

Axel Rantanen, redaktör

”VAD KOMMER ANDRA MÄNNISKOR RUNT OMKRING MIG ATT MINNAS MIG FÖR?”

Källor: Aleksander Franiczek, ’The Pleasurable Pain of Melancholic Solitude: Examining Rousseau’s Emotional Self-Indulgence in Reveries of the Solitary Walker’ (2017), 2017 Undergraduate Awards.

Jean-Jacques Rousseau, ’Reveries of the Solitary Walker’ (1980), Penguin Classics.

21

Politicus 2023.indd 21

31/10/2023 12.26.18

o

Fran vasa till

Tarariras

och

tillbaka 22 Foto: Anton Greggas Politicus 2023.indd 22

31/10/2023 12.26.22

“Mira Caroline! Hablan de tu país!” (Titta Caroline! De talar om ditt land!) En vän skickar en artikel till mig som handlar om att Finland är världens lyckligaste land. Året är 2018 och jag har någon månad tidigare flyttat till Uruguay där jag kommer spendera ett år som utbyteselev.

Det var genom det där meddelandet som jag för första gången fick höra om att Finland enligt är världens lyckligaste land. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara men jag tror att det blev något i stil med: ”haha det där är omöjligt, Finland är ju så dystert och alla är så kalla och sura där”. Jag brukar ofta uttrycka liknande tankar och beskrivningar om mitt kära fosterland när jag ska berätta om Finland för personer från andra länder. Jag tror inte att orsaken är att jag själv upplever Finland på det sättet, utan snarare att med andra mer kollektivistiska kulturer som perspektiv, kan jag se att den finska kulturen nog inte alltid uppfattas som så trevlig. Under mitt utbyte i Uruguay fick jag ofta häpna reaktioner när jag berättade om vårt mera individualistiska levnadssätt i Finland. Många tyckte att det lät rent utav hemskt.

På grund av reaktionerna drog jag som tonåring slutsatsen att det kanske helt enkelt är så att individualism är något dåligt. I efterhand inser jag att det kanske inte är ett så nyanserat synsätt. Med tiden har jag också insett att det inte behöver betyda att individualism i sig är något negativt, utan snarare bara ett väldigt annorlunda sätt att leva. Det är inte konstigt att personer från mer kollektivistiska kulturer förvånas över vår kultur men det betyder

inte att kulturen i sig skulle vara sämre. Det finns många saker som jag kan uppskatta med vår kultur. Kanske det beror på att det är så jag har vuxit upp, kanske har det att göra med min personlighet - vem vet. Det som jag tror att har gett mig bilden av att individualism automatiskt förknippas med dysterhet och kyla är att det möjliggör vissa negativa beteenden.

Det farliga är hur lätt det i en individualistisk kultur är att isolera sig från andra människor, att inte bry sig om andra eller värna om sina relationer. Det är kanske därför jag också länge har tänkt på individualism som något negativt. Eftersom det för mig har förknippats med rent utav ohälsosamma beteenden. Jag är väl medveten om att alla i en individualistisk kultur inte isolerar sig från andra eller är obrydda om sina relationer. Emellertid är det nog bra att påminna sig om att vi behöver andra människor och dom behöver oss. Hur klyschigt det än må låta.

Många av oss - inte minst jag själv - kan lära oss något av kollektivistiska kulturer: Att höra av sig till sina nära och kära oftare, krama sina vänner mer, be om och erbjuda hjälp när det behövs… Listan kan göras lång men jag tror att min poäng kommer fram. Det är saker jag tror att är livsviktiga och jag är tacksam att genom en annan kultur fick påminnas om det. Det betyder inte att kollektivism i sig skulle vara bättre, eller att inte kollektivistiska kulturer skulle ha sina brister. Men just närheten till andra människor tror jag att inte skulle vara så farlig för oss finnar.

Caroline Nordenswan, redaktör

23

Politicus 2023.indd 23

31/10/2023 12.26.24

24

Politicus 2023.indd 24

31/10/2023 12.26.36

25

Politicus 2023.indd 25

31/10/2023 12.26.48

26

Politicus 2023.indd 26

31/10/2023 12.26.56

Till din blomÄr jag mig själv eller är jag en blandning av delar från andra individer? Jag brukar ibland föreställa mig att varje person är en gräsplätt som växer och formas om genom livets gång. Olika element påverkar hur denna gräsplätt växer. Blir den en perfekt gräsmatta eller en vilt blomstrande äng? Dock är det andra individer som har den allra största kraften över hur vi växer. Det är andra som gödslar oss och drar bort det som i deras ögon ser ut som ogräs men som i andras ögon är en vacker blomma. Vissa vill påverka denna äng med gift och kväver det som gör ängen unik, för att få den att bli en felfri gräsmatta.

Alla förväntas vara på ett specifikt sätt och pressas till att följa de riktlinjer som omgivningen ger en. Om du hör till en kategori ska du följa dess regler och normer i sättet du pratar, går, tänker och andas. Hela ens existens är skapad av dessa regler och normer. Vart man än går känner man förväntningarnas närvaro. Som kvinna ska man vilja ha barn, som man ska man uppskatta en dyr bil, som homosexuell man ska man vara feminin och som lesbisk ska man vara maskulin, som ett offer för barndomstrauma ska man vara ett problembarn, som brottsling ska man vara känslokall och som finlandssvensk ska man gilla kräftor och golf. Man är inte den individ man utgör sig för att vara ifall man inte fyller modellen som förväntas.

Dagligen blir man erbjuden olika modeller som man förväntas forma sig enligt. Man drar bort rötter, klipper bort kvistar, planterar nya frön och förgiftar det som man inte vill att ska växa fram eftersom hotet av ensamheten är en tyngd man inte kan hantera. Vissa förväntningar förfaller en naturligt medan andra förväntningar får en att ta fram trädgårdshandskarna och den största spaden man har. Då man lyckats ta bort allt ogräs är man trygg och säker, man behöver inte vara rädd för att falla offer för ord från andras tungor.

Man tänkte inte på de första förväntningarna man fick framför sig, eller så kommer man inte ihåg dem. Man tog emot dem och satte dem sedan undan eller gjorde dem till sin trygghet. Genom att plantera frön enligt instruktioner man fick från andra väcktes en känsla av gemenskap, men

strande ..

ang känslan av att vara en unik individ försvann med varje omformning. Man hamnar offra de allra vackraste växterna som man har, i gengäld för känslan av trygghet.

Ibland tänker jag på hur jag är skapad av många olika bitar av andra individer, hur skulle jag vara ifall jag vore helt och hållet mig själv? Finns det ens någonting sådant som jag själv? Min personlighet, intressen och förväntningar är en salig blandning av intryck jag fått från andra.

Min äng är en salig blandning av olika blommor, gräs och stråväxter. Det kan handla om att villa uppta något från en fiktiv karaktär man ser upp till eller att förtränga den del av dig som fått negativa anmärkningar av någon online.

Allt du är har planterats av din omgivning och individerna du varit i kontakt med.

Vad skulle hända ifall man planterade ett eget frö och tog ett steg ut ur modellen man har hållit fast i så länge?

Lina Kronström, redaktör

27

Politicus 2023.indd 27

31/10/2023 12.26.56

Individen i det pluralistiska .. samhallet

Det finns en märklig dubbelhet i konceptet individualism – som ideologi – som hos vissa människor verkar antyda att vi på något sätt kan välja att ställa oss utanför ett sammanhang, som att en individ kan leva, tänka och verka oberoende av någon annan. Ibland är det kanske något en människa klamrar sig fast vid för att personen i fråga har behov av att revoltera mot någon eller något, behov av att slå sig fri. Men att vara en del av en gemenskap, en del av samhället, är själva utgångspunkten i en människas existens och går inte att undfly.

För mig handlar individens frihet i förhållande till samhället om att få tänka själv och att få välja själv samtidigt som varje individ i samhället också behöver låta de andra göra det samma – och samtidigt bära ett ansvar för vårt liv tillsammans. I ett föredrag Hannah Arendt höll 1968 sa hon att vi kan undfly vårt politiska [samhälleliga] ansvar endast genom att inte längre tillhöra samhället, och eftersom ingen människa kan leva utan att vara en del av en gemenskap så kan man inte fly samhället utan att söka upp någon annan gemenskap och därmed bara byta ut ett ansvar mot ett annat.

I ansvaret individen har för samhället ingår ansvaret för att ta hand om sig själv och jobba på att vara en så frisk och välmående del av gemenskapen som möjligt. Denna ”self care” kan ofta förväxlas med egoism, självupptagenhet eller individualism. Det handlar om en skillnad mellan min rätt och mitt ansvar gentemot mig själv och samhället – tar jag t.ex. hand om mig själv för jag sätter mig själv framför andra eller för att jag inser mitt ansvar

för helheten? Skillnaden är inte alltid tydlig då det handlar om vilken inställning jag har. Att ta hand om sig själv är en förutsättning för att orka ta hand om andra och vara till nytta för samhället. Med ”vara till nytta” menar jag inte att det handlar om att människorna är effektiva och jobbar och betalar skatt osv. utan lika mycket – om inte mer – om att se andra människor, att bry sig om andra, att ha en välvillig attityd och en vilja att göra vad som behövs för att andra ska må bra och för att vårt liv tillsammans ska fungera så bra som möjligt. Ibland kan det handla om att ta hand om familjen, ibland om ett leende eller ett vänligt ord till någon jag inte ens känner och ibland om att engagera mig i olika ideella organisationer. Jag tänker att det även här finns en aspekt av friheten; det finns en frihet i att överlåta sig till något. Inom sammanhanget, där ramverket för mitt engagemang blir tydligt, är det lätt att utöva friheten, att utföra fria handlingar.

Enligt Arendt är frihet endast möjligt i pluraliteten, där människor är olika [har olika bakgrund, olika åsikter, olika förutsättningar], när relationerna i samhället upprätthålls genom en dialog där olika perspektiv och övertygelser som både enar och separerar människor läggs fram och klarläggs, åtföljda av respekt [man pratar respektfullt med varandra]. Olikheterna är förutsättningen för ett fritt samhälle, inte ett problem.

Om mångfalden av åsikter byts ut mot en enda ”majoritetsåsikt” eller allmännyttiga handlingar ersätts av utövande av privata intressen riskerar den fria politiken att ersättas av tyranni. Idag finns det många oroväckande

28

Politicus 2023.indd 28

31/10/2023 12.26.57

tecken på att det är dit vi är på väg och det oroar mig.

Polariseringen i samhällsdebatten och ständiga utdömanden av andras åsikter och handlingar, utan saklig dialog, gör inte saken bättre. Frihet i tal, åsikt och religion börjar snart verka som en utopi även i vårt förhållandevis välfungerande samhälle. Vad är mitt ansvar här och nu? Vad är ditt? ”People can only be free in relation to one another”, skrev Arendt, och för det krävs att vi vänder oss till varandra – med en öppenhet och nyfiken, välvillig respekt.

Maria Åsvik Doktorand i filosofi vid Åbo Akademi

”DET HANDLAR OM EN SKILLNAD MELLAN MIN RÄTT OCH MITT ANSVAR GENTEMOT MIG SJÄLV OCH SAMHÄLLET – TAR JAG T.EX. HAND OM MIG SJÄLV FÖR JAG SÄTTER MIG SJÄLV FRAMFÖR ANDRA ELLER FÖR ATT JAG INSER MITT ANSVAR FÖR HELHETEN?”

29

Politicus 2023.indd 29

31/10/2023 12.26.57

30

Politicus 2023.indd 30

31/10/2023 12.27.06

..

..

Forvantningarna o

pa

mammor We mothers stand still so that our daughters can look back and see how far they’ve come.

Min mamma är min bästa vän. Hon har spelat en avgörande roll i att forma min identitet, mina värderingar och min moral. Hon är min förebild och mitt stöd. Ju äldre jag blir, desto djupare inser jag vad min mamma gjort för att jag ska få de bästa förutsättningarna att lyckas. Samtidigt har hon också förverkligat sig själv, utvecklats som individ och insett att moderskapet inte är det enda som definierar henne. Vi barn glömmer ibland det faktum att våra föräldrar är unika individer med egna liv.

Citatet i början är plockad ur filmen Barbie. Det går att läsa in mycket i citatet men min tolkning är att den grundar sig i en kontext där de förväntningar som riktas mot mammor är föråldrade. Traditionellt uppmuntras kvinnor till att prioritera sina roller som mammor och först därefter ge utrymme för sina personliga drömmar och ambitioner, ifall det blir tid över. Det är givetvis en persons eget val att ägna sitt liv åt sin familj men däremot gör det inte någon till en dålig mamma om hon även väljer att satsa på sig själv och sträva efter sina egna mål.

Att följa sina egna drömmar och att sträva efter personlig utveckling är också en viktig del av att vara en förebild.

Sådan beslutsamhet är karaktäriserande för min egen mamma, vilket jag alltid berömt stort.

Förväntningarna på mammor är paradoxala. Det var ett himla ståhej då Finlands före detta statsminister Marin återkommande frågades hur hon har tid att kombinera sitt krävande jobb med småbarnsvardagen. Hur täcks hon resa runt världen medan hennes lilla barn tvingas stanna hemma och växa upp med en frånvarande mamma? Jag kan inte minnas att dylika frågor ställdes åt försvarsminister Kaikkonen då han blev pappa mitt under sin mandatperiod. Däremot, om Marin innan plenum meddelat att hon inte kan delta eftersom barnet blivit förkyld, skulle hennes

trovärdighet som statsminister direkt ha ifrågasatts. Jag antar att en småbarnsmamma inte kan vara statsöverhuvud, över huvud taget göra karriär eller ha ett privatliv för den delen?

Mammor ska inte behöva stå stilla och offra sina liv för samhällets förväntningar. Det bör vara möjligt att vara mamma utan att känna skuld för att vilja lyckas i karriärväg eller i vad som helst som är viktigt för mamman som individ. Att också satsa på sig själv innebär inte att man försummar sin roll som mamma.

Jag vet att min mamma har offrat mycket för mig, liksom de flesta föräldrar oundvikligen gör i någon mån men hon har samtidigt kämpat vidare med sina egna mål och visat mig vad hårt arbete kan åstadkomma. Jag är glad att filmens citat inte stämmer överens med min mamma, hon har inte stått stilla medan jag gått framåt. Hon har gått bredvid mig och hållit min hand. Ibland har jag fått dra henne och ibland har hon dragit mig. Vi har påmint varandra om våra individuella mål och kämpat på varandra då den andra velat ge upp. På vår färd har vi tillsammans tittat bakåt för att se hur långt vi har kommit från där vi började. Jag är hedrad att jag fick hoppa med på hennes färd och att hon sedan gett mig förutsättningarna att gå min egen väg vid sidan av hennes.

Cecilia Kronberg, redaktör

31

Politicus 2023.indd 31

31/10/2023 12.27.06

Individen ..

och manskliga ..

rattigheter

Historiskt har idén om mänskliga rättigheter vuxit fram från en inskränkning av monarkens – eller statens – makt att härska över sina undersåtar. Magna Carta i England (1215) uttrycker denna syn genom att förbjuda till exempel godtyckliga fängslanden och kräva domstolskontroll över frihetsberövanden (habeas corpus). Olika uttryck för liberalism utvecklade denna grundidé i form av rättighetskataloger från och med slutet av 1700-talet. Individen erkändes rättigheter gentemot staten och dessa rättigheter inskränkte statens makt.

Denna traditionella betoning på statens negativa förpliktelser, dvs förbud att kränka individens rättigheter, utgör fortfarande en viktig dimension av regelverket för det internationella människorättsskyddet. Yttrandefrihet innebär ett förbud mot administrativ förhandscensur. Mötesfrihet förbjuder godtyckliga polisåtgärder mot demonstrationer. Rätten till egendom förbjuder expropriation utan kompensation. Rätten till personlig frihet förbjuder frihetsberövande utan lagliga grunder och procedur.

Men detta är inte den enda dimensionen i mänskliga rättigheter. Senast från den franska revolutionens dagar har man förstått att mänskliga rättigheter baserar sig på en människosyn, där individen är en medlem av samhället så att hennes rättigheter definierar relationer med andra, inklusive staten. Det finns alltid minst två parter till en rättighet; den som åberopar rättigheten och den som har korrelativa förpliktelser. När man talar om juridiska rättigheter, är staten eller den offentliga makten en tredje part som ansvarar för att rättigheten verkställs i relationen mellan de två ursprungliga parterna.

En modern människorättsuppfattning – senast från 1948 då Förenta nationerna antog den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna – utgår från att utöver en negativ dimension innehåller mänskliga rättigheter även positiva skyldigheter. De förpliktar staterna som har godkänt den allmänna förklaringen av 1948 och senare juridiskt bindande internationella konventioner om mänskliga rättigheter. De positiva förpliktelserna fokuserar på att verkställa, genomföra och övervaka mänskliga

rättigheter. Då behövs lagstiftning, en statsbudget som innehåller tillräckliga medel, en polismyndighet, domstolar med resurser att trygga att alla, inklusive brottsoffer, de som misstänks av brott, och de som har mellan sig tvistemål angående sina rättigheter, får en rättvis rättegång.

En individ med mänskliga rättigheter är inte Robinson Crusoe ensam på en öde ö, utan en medlem i samhället som har både rättigheter och skyldigheter i förhållande till andra människor. Mänskliga rättigheter utgör normer angående dessa mellanmänskliga relationer. Såtillvida dessa normer är juridiska till sin karaktär blir det en förpliktelse för staten att se till att mänskliga rättigheter respekteras och genomförs.

I denna mening som fokuserar på relationer, kan man fortfarande tala om mänskliga rättigheter som individens rättigheter, både i förhållande till den omedelbart förpliktade parten och i förhållande till staten som tredje part.

Men detta är inte en fullständig bild av moderna mänskliga rättigheter. En snabb titt på den allmänna förklaringen från 1948 bevisar att merparten av internationellt skyddade mänskliga rättigheter även till sitt innehåll, dvs vad gäller det som man har rätt till, skyddar individen som en medlem i samhället och de sociala nätverk eller organisationer i samhället hon hör till.

Rätten till ickediskriminering skyddar mot godtyckliga eller annars osakliga åtskillnader mellan människor. I samband med rätten till privatliv skyddas individens relationer med andra, inklusive i form av familjeliv, korrespondens eller annan kommunikation. Rätten till nationalitet gäller medlemskap i ett kollektiv, staten. Religionsfrihet utövas inom samfund av likatroende för att offentligt eller enskilt utöva sin tro. Yttrandefriheten innebär att söka, mottaga och sprida information och tankar genom olika uttrycksmedel. Kärnan i föreningsfrihet och mötesfrihet är friheten att samarbeta med andra. Rätten till undervisning genomförs i skolor och andra institutioner, och staten har skyldighet att se till at de finns och är tillgängliga för alla. Rätten till tillräcklig levnadsstandard

32

Politicus 2023.indd 32

31/10/2023 12.27.06

kräver att det finns ett socialt skyddsnät. Rätten till arbete och tillfredsställande arbetsförhållanden kräver att staten vid behov reglerar arbetslivet för att se till att den svagare partens, arbetstagarens, rättigheter genomförs. Allt detta och mycket mera finns i den allmänna förklaringen från 1948 och de människorättskonventioner som utarbetats senare. Ännu en dimension bör nämnas, nämligen att det även finns rättigheter som genuint är kollektiva till sin natur. Minoritetsrättigheter skyddar inte enbart individuella medlemmar av minoriteter utan även själva existensen av språkliga, religiösa eller etniska minoriteter som mänsklighetens gemensamma rikedom. Och urfolk och vissa andra specifika befolkningar utgör ‘folk’ som är berättigade till självbestämmande över medlemskap, intern organisation, naturresurser och utveckling. Och här sluter cirkeln: När ett urfolk utövar sin kollektiva mänskliga rättighet till självbestämmande är det samtidigt en bärare av positiva människorättsförpliktelser gentemot sina medlemmar och andra individer.

Martin Scheinin, professor Martin Scheinin är en finländsk människorättsexpert som för närvarande är verksam som British Academy Global Professor, vid University of Oxford. Under 1998–2008 var han professor i statsrätt och folkrätt vid Åbo Akademi samt föreståndare av Institutet för mänskliga rättigheter.

33

Politicus 2023.indd 33

31/10/2023 12.27.06

34

Politicus 2023.indd 34

31/10/2023 12.27.14

Om att aka pa

utbyte o

och hur du inte ens tusentals kilometer hemifrån kan uppnå total kontroll over ditt eget liv Att åka på utbyte är något som för många utgör den ultimata versionen av självförverkligande. Att på egen hand både besluta om, planera och slutligen flytta till ett helt nytt land; att vända ett helt nytt, oskrivet blad i livet.

Som ny utbytesstudent kan man lätt få en känsla av total kontroll över sitt eget liv; att ha tilldelat sig själv en unik möjlighet att starta från noll, utan något som helst socialt bagage eller andra eventuella roller man tagit sig an i hemlandet. Vetskapen om att det hela dessutom är högst temporärt betyder även att de val man gör under sin utbytestid knappt kommer ha några konsekvenser för framtiden, likt när man låter bli att spara i ett TV-spel, vilket ytterligare bidrar till känslan av att möjligheterna är obegränsade.

Det är ungefär denna bild jag själv hade när jag åkte i väg på utbyte i våras. Jag skulle helt fokusera på vad jag själv ville, kasta av mig alla sorters social press man upplever i vardagen hemma och leva fritt utan att vara beroende av någon annan. Det var en befriande känsla. Men väl på plats visade det sig att denna idealiserade bild var grovt förskönad: inte ens på tusentals kilometers avstånd från varje människa du någonsin känt har du någonsin ditt liv i helt egna händer.

För egen del kom denna ‘reality check’ redan första dagen på mitt nya universitet. De saker du gör och upplever under ett utbyte kan variera enormt beroende på vilken sorts människor du råkar träffa och stifta bekantskap med. Och betoningen här ligger verkligen på ordet råkar – i mitt fall var vi över 1,000 nya utbytesstuderande som började sin utbytesresa samtidigt, vilket betydde att min kommande vänskapskrets (och därmed kommande upplevelser) oundvikligen skulle komma att begränsas av slumpen, innan jag ens satt foten på campus. Man kan ju omöjligtvis bekanta sig med varenda en av dessa 1000 personer. Slumpmässigheten i de människor man möter påverkar ens utbytesupplevelse ännu mer då man dessutom tar i beaktande den begränsade tid utbytet varar. Datumet då man måste åka hem igen är något som hela tiden sitter i bakhuvudet, likt ett konstant rinnande timglas.

Förutom att man vill hitta likasinnade bland ett hav av nya ansikten uppstår det en akut känsla av att man dessutom måste göra det så snabbt som möjligt, för att få så my-

cket som möjligt ut av sin tid utomlands. Det leder i sin tur till att man inledningsvis utan att man ens märker det själviskt börjar utvärdera de människor man möter, enligt hur stor potential de besitter att bli en verklig vän – som ett sista undermedvetet försök att hålla kontrollen över en situation du inte kan styra.

Den (något falska) frihetskänsla man får av att flytta utomlands på egen hand har även en baksida: avsaknaden av ett etablerat stödnätverk. Det vanliga budskapet är att utbytet är höjdpunkten av hela din studietid, vilket ofta är helt sant. Det som man ofta låter bli att nämna är att den lätt också blir den ensammaste tiden. Och nu menar jag inte att det är en fråga om antingen eller; under ett utbyte upplever var och en både dagar som hör till de absolut bästa och de absolut sämsta i hela ens liv, oberoende vad ens instagramfeed låter förstå. Här kommer igen timglaset i bakhuvudet in i bilden; varje kväll man tillbringar ensam i sitt rum omvandlas till en missad möjlighet, tid som man lätt beskyller sig själv för att kasta bort. Att man under dessa kvällar inte har någon alternativ umgängeskrets leder till att utbytesvardagen blir betydligt mer kontrasterad än hemma. De bra dagarna är ofta ännu bättre men de dåliga dagarna blir till motsvarande grad ännu sämre.

Själv har jag börjat fundera på dessa saker först efter att jag återvänt till Finland och desto mer jag tänker på det, desto tydligare blir slumpens inverkan på hela utbytesupplevelsen. Flera av de människor jag stötte på under den första veckan såg jag aldrig någonstans mer – men vad om jag gjort det? Flera av de personer som skulle komma att bli några av mina bästa vänner lärde jag känna först efter att över halva utbytet redan gått – hur hade mitt utbyte sett ut om vi träffats tidigare? Hur många trevliga personer fanns det månne bland dem jag aldrig träffade överhuvudtaget? Dessa frågor har givetvis inga svar men likväl är det något jag funderat på i efterhand.

Syftet med denna artikel är inte att avskräcka er läsare från att våga åka på utbyte. Åk! För mig var det lätt bland de bästa besluten jag någonsin gjort, och jag rekommenderar det till var och en. I stället önskar jag att jag själv haft en mer realistisk bild av utbytet innan jag åkte i väg. Om allt går exakt som du tänkt dig – bra för

35

Politicus 2023.indd 35

31/10/2023 12.27.14

dig! Men när det med all sannolikhet inte kommer göra det – ge inte upp, utan omfamna istället slumpen och det faktum att du aldrig kommer kunna ha total kontroll över ditt eget liv, hur mycket du än försöker.

Rickard Lindholm, redaktör

“UNDER ETT UTBYTE UPPLEVER VAR OCH EN BÅDE DAGAR SOM HÖR TILL DE ABSOLUT BÄSTA OCH DE ABSOLUT SÄMSTA I HELA ENS LIV, OBEROENDE VAD ENS INSTAGRAMFEED LÅTER FÖRSTÅ.”

36

Politicus 2023.indd 36

31/10/2023 12.27.15

Om etiskt liv och tofu

..

i plastforpackningar Den västerländska kulturen präglas av individualism, något beundransvärt eller avskyvärt? Som finländare ansvarar vi för oss själva i så gott som allt. Man ska i ett tidigt skede flytta ut ur familjehemmet, man ska ha koll på sin ekonomi och klara av att sköta hushållet på egen hand.

Vi ska ha framgångsrika studier och arbetsliv, vi ska ta bra hand om vår psykiska samt fysiska hälsa. Hur långt utsträcker sig ansvaret som man ensam ska bära på?

I dagsläget understryks också individens ansvar gällande klimatförändringen allt mer. Det enskilda och det gemensamma, det lokala och det globala är tätt samman i många frågor, också då det är fråga om klimatförändringen. Det blir till ingenting om alla inte tillsammans arbetar emot fenomenet, vilket således betyder att individens ansvar väger tungt.

Jag och de allra flesta i min närkrets lider mer eller mindre av klimatångest. Många är veganer eller vegetarianer, de flesta jag känner oroar sig för att de inte gör tillräckligt medan de tärda försöker få reda på hur man sorterar rätt (Ska smutsig plast tvättas eller är slöseriet av vatten en även större skada på klimatet?)

När har en individ gjort tillräckligt? Det känns ofta som om det inte finns utrymme för felsteg. Har individen någonsin en möjlighet att säga ”nu har jag gjort tillräckligt för idag, för denna vecka, för detta år”?

Eller slåss vi individer en ensam och oändlig kamp om att konstant göra de rätta valen för att leva ett mer klimatvänligt liv. En kamp som dygnet runt spökar i våra tankar och påminner oss om hur viktigt det är att göra det goda etiska valet när det kommer till så gott som allt. Har du sorterat rätt? Har du åkt cykel istället för bil? Har du valt ett

elkontrakt som endast använder sig av förnybar energi.

Köper du ekologiska och veganska produkter som inte har en plastförpackning och som du med säkerhet vet att är etiskt producerade? Är du säker att din mobiltelefons litium är producerat under fair trade och kommit till Finland genom klimatvänliga transportsätt?

Hur stort ansvar är befogat att lägga på enskilda individer som omöjligen kan hålla reda på vad som är det klimatsmartaste alternativet i våra oändliga val vi står framför i vår vardag? Visst, våra handlingar som individer räcker inte om vi inte alla tillsammans tar på oss en del av ansvaret. Men ska bördan och pressen på den enskilda individen vara så stor att vi vakar om nätterna, att vi blir gråtfärdiga om vi i misstag fått i oss ett ägg eller då vi vill flyga på en semesterresa?

Aleksandra Sjöberg, redaktör

37

Politicus 2023.indd 37

31/10/2023 12.27.18

38

Politicus 2023.indd 38

31/10/2023 12.27.25

Lost and Found Finding myself here felt surreal. Staring out over the South China Sea with a with a tumbler of single malt felt both euphoric and lonely. Existential doubt seems commonplace and I feel adrift in a place that can be so unforgiving.

At times I want to soften the blows of a world that is so unfair. I am looking for an escape and am tempted to pull a Christopher McCandless.

I need a way to get away.

One also has to understand that loneliness is not always the solution.

Happiness is about the people you hold dear and love. We can always forgive and forget but the essential thing is to always value love over sadness. Not sure where to place myself.

It all comes down to this: It is not just about me, myself, and I. It is about friendship, love, and the things that make you feel alive.

Sean Rehn, poet, gastronom, kosmopolit

39

Politicus 2023.indd 39

31/10/2023 12.27.25

Politicus 2023.indd 40

31/10/2023 12.27.25