Politicus 2022: MÄNNISKORELATIONER

POLITICUS MÄNNISKO RELATIONER

Sociologi

Etik i en globaliserad värld

femte året

Just nu går en stor del av min tid åt till studier och olika förtroendeupp drag. Jag fungerar i år som jämställdhetsutskot tet vid Åbo Akademis studentkårs ordförande. I allmänhet är det just jämställdhet som jag brinner för och önskar jobba med i framtiden. Jag älskar också att sitta och knåpa ihop kreativa projekt (t.ex. den här tidningen). Då och då kan man även hitta mig sparkas och slå i vit dräkt med gult bälte.

Folkrätt Sociologi fjärde året

Jag tycker om musik och spelar instrument och sjunger på fritiden. Jag ser ofta på serier och just nu ser jag på The Nanny. Till mina andra intressen hör att rita och måla, spela olika spel och umgås med mina vänner. I mina studier fokuserar jag mycket på internationellt samarbete, mellanstatliga och internationella organisationer och mänskliga rättigheter.

Folkrätt Datavetenskap andra året

På fritiden har jag fle ra olika hobbyer som att spela piano, sjunga i Bra he Djäknar och program mera. Jag gillar att läsa nästan allt men deckare eller scifi passar mig bäst. I framtiden vill jag jobba inom EU eller FN men datavetenskap ger också möjlighet att jobba vid tekniska bolag.

Folkrätt Statskunskap fjärde året

Jag gillar att diskutera om det mesta, jag lyss nar gärna på personer som är ivriga om det vad de finner intressant. På fritiden fyller jag tom rummen med musik. Jag lyssnar jättemycket på musik, antingen ur högtalare eller hörlurar. Sedan brukar jag utöver att lyssna på musik även spela musik, nämligen trummor. Det är nu sist och slutligen det jag vill helst göra i framtiden, musik.

Nationalekonomi Journalistik

tredje året

Jag är en mycket helhets orienterad människa och gillar att snacka om breda samhälleliga trender, frå gor, utmaningar etc.

Mitt sätt att tänka är ge nom helheter, koncept, visioner och orsakssam band. Naturvetenskaper, elektroniksnack, bilar…allt så dant småpripplande på detaljnivå är blää.

Fun fact: Jag är en passionerad friluftsmänniska och har som tanke att ännu någon vacker dag utbilda mig till vild marksguide. Weird fact: Jag blir orimligt taggad av att snacka om stadsplanering.

Statskunskap

Offentlig förvaltning sjunde året Jag har intresse för allt mellan himmel och jord. Och under det senaste året har speciellt arkitek tur och stadsplanering lyckats fånga mitt intres se. Hur vi bygger och bor har förstås en påverkan på sociala relationer. Något som jag anser att inte lyfts fram tillräckligt i politiken. Utöver det gillar jag att baka, peta i trädgårdar och även ibland om att skriva. Jag försöker lära mig att spela blinka lilla stjärna på violin och jag är en vargunge i scouterna.

AMANDA BYSKATA

Statskunskap

Folkrätt och masskommunikation

tredje året

Mina största intressen är musik, läsande och skrivande. Jag gillar att ha djupare diskussioner om samhällsproblem, människor överlag och bara allmänt händelser i samhället. Jag har ridit och hållit på med hästar i många år. Förutom det så tycker jag om att lyssna på musik, se på filmer och gå på promenader och jogga utomhus. I framti den skulle jag vilja jobba som journalist eller forskare inom politik.

Folkrätt Journalistik

sjätte året

Tycker om att läsa böcker, hänga med djur (främst hundar), umgås med vänner och vara i naturen. I framtiden vill jag ha ett jobb där jag känner att det jag gör faktiskt gör positiv skill nad i människors liv.

Sociologi Medier och kommunikation fjärde året

När jag inte studerar eller fotograferar brukar jag spendera min tid genom att läsa en bra bok om brutalism eller kriminologi av något slag. Mycket av mina fritidsintressen kan spåras tillbaka till sociologin eftersom samhällsförändring är något som alltid har fascinerat mig. Men när jag på riktigt vill rymma från verkligheten är det nog PS5:an som får klockan att gå.

GÄSTSKRIBENTER

CARINA GRÄSBECK

SF-klubbens kurator CAMILLA KRONQVIST Universitetslektor i filosofi EMIL BYSKATA

Fjärde årets psykologistuderande, Umeå Universitet JULIA SALMINEN Poet, tidigare SF-studerande SARAH DALY Doktor i kriminologi BETH MONTEMURRO Framträdande professor i sociologi vid Penn State University IDA NIKKANEN Finskastuderande

Offentlig förvaltning Statskunskap

sjätte året Samhällsintresserad Kyrkslättbo som inte kan säga nej till förtroendeupp drag. Spelar golf men nästan alla bollspel in tresserar. I framtiden vill jag jobba utomlands och lära mig om andra kultu rer och samhällen.

SPONSORER

FOLKHÄLSAN ÅBO SVENSKA TEATER SKÄRGÅRDSBAREN

RABALDER BAR LOKALTAPIOLA

LILLI

ESTHER DJUPSUND

När jag bestämde mig för att ställa upp som årets chefredaktör för Politicus hade jag en stark önskan. Jag ville att årets tema skulle vara någonting som alla kunde relatera till på sätt eller annat. Jag ville att skribenterna skulle bli inspirerade och läsarna berörda. Dessut om ville jag ha ett brett och mångsidigt tema. Därför landade jag slutligen på människorela tioner. Vi diskuterade det med redaktionen på vårt första möte i våras och idéer från en massa olika perspektiv rullade fram, de idéerna ligger nu framför er.

Jag vill här ta tillfället i akt och tacka alla de som på sätt eller annat har bidragit till årets nummer av Politicus.

Tack för att ni hjälpte mig förverkliga min vision, tack för era kloka tankar och intressanta resonemang. Och tack till fotografen, Wilhelm, för att du hjälpte mig skapa den ambiance jag såg framför mig men själv inte kunde åstadkomma.

Människorelationer. De präglar verkligen våra liv. Antingen på grund av relationerna i sig, eller avsaknaden av dem. De relationer som har format mig personligen mest är mina familjerelationer. Mamma och pappa, samt mina två äldre systrar. Jag har många otroligt viktiga nära vänskapsrela tioner som jag inte skulle vara här utan, men fa miljen har funnits i mitt liv från början och jag är i kontakt med dem dagligen, de har gjort mig till den jag är.

Mer specifikt skulle jag här vilja lyfta fram min mamma.

Jag kan inte jämföra min relation till min mamma med någon annan relation i mitt liv. Min mamma är min bästa vän, den roligaste människ an på planeten men kan minsann säga vad hon tycker om det krävs. Jag berättar så gott som all ting åt min mamma och är oftast lite nervös för vad hon kommer svara, för jag vet att hon har rätt. Vare sig jag tror på henne i stunden så har hon alltid i slutändan rätt analys av situationen.

Från henne har jag ärvt min förmåga att förlå ta och att hålla mig lugn i konflikter men också att möta livet med glimten i ögat.

Första gången min mamma hade cancer var 2008. Då var jag bara 8 eller 9 år gammal. En barnledare på lekis hade också haft bröstcancer så jag visste vad det handlade om. Jag minns inte så mycket från den tiden, bara att mamma ibland var

hemma från jobbet och jag gjorde pysselböcker åt henne. Jag tror mina föräldrar skyddade mig gan ska mycket från det hela.

I tonåren kände jag mig frustrerad över att jag visste så lite men nu i vuxen ålder är jag tacksam. Det tillät mig att fortsätta vara ett barn, göra vad andra tredje klassister gjorde utan att oroa mig. Jag vet att det var en tung tid och hur mina föräld rar orkade skydda oss barn i en sådan situation är mer än jag någonsin kommer förstå.

Våren 2021 fick vi budet igen. Cancern hade kommit tillbaka. I det här skedet vara jag 21 år gammal, vuxen. Jag råkade jag vara hemma i Sib bo när läkaren ringde. Jag hade egentligen plane rat att åka tillbaka till Åbo en vecka tidigare men av någon orsak jag (som jag inte ens kommer ihåg mera) förlängde jag mitt jullov med en vecka. Jag tror att det var mening en att jag skulle vara på plats.

Den våren bodde jag och min äldsta sys ter samt hennes sambo hemma hos mina föräld rar från januari till maj. Min andra syster var också där så mycket som möjligt. Vi tog tag i situa tionen som familj, vi val de att hjälpas åt, vara där för varann och fokusera på bordsspel och skratt istället för sjukdomen. När jag tänker tillbaka på den våren känner jag bara lycka.

Mamma är en myck et stark person. Det har nu gått över ett och ett halvt år sedan diagno sen. Även om det har varit långt ifrån lätt, har vi alltid hållit god ton och hoppet uppe. Tagit allting som det kommer och fortsatt fnissa. Vi har hanterat motgångarna när de dyker upp. Hen nes cancer har även rå

kat inträffa ganska långt samtidigt som min egen depression.

Många gånger har jag känt att hon har tröstat och stött mig mycket mer än vad jag har kunnat vara där för henne. Hon och pappa har många gånger fått bära mig då jag inte orkat gå mera själv och det är jag för evigt tacksam för, det kan inte heller ha varit lätt. Men cancer eller inte är de mina föräldrar och tar den rollen väldigt seriöst och gör det bra.

Jag kommer aldrig igen ha en mamma som inte har cancer. Det är en svår tanke att greppa. Då och då glömmer jag till och med hennes sjuk dom för att hon fortfarande är sitt positiva jag. Men egentligen sitter nog oron alltid någonstans i bakhuvudet. Värst var det då vi inte ännu vis ste någonting om läget. Vi visste inte om det var en dödsdom eller inte. Jag minns hur tankarna sprang omkring i huvudet:

”Jag måste gifta mig så snabbt som möjligt så att mamma kan uppleva mitt bröllop.”

”Nu är det bråttom att skaffa barn för jag vet att min mamma skulle vara en ännu mer fan tastisk mommo.”

”Jag kan inte åka tillbaka till Åbo för tänk om något händer och jag måste vara där på minu ter och inte timmar.”

Ibland återkommer dessa tankar. Mammas mående är ganska stabilt just nu, men det är just nu. Vi kan inte veta hur framtiden ser ut och det skrämmer mig. Hur ska man klara sig utan en mamma? Hur ska jag klara mig utan min mam ma? Det är omöjligt att föreställa sig ett liv utan en föräldrar. Det är nog så för alla människor, vare sig deras föräldrar är sjuka eller inte, vare sig de är nära med sina föräldrar eller inte. Det enda någon av oss kan göra i det här skedet är uppskatta, om famna och framför allt leva. Oberoende om vi har 3, 30 eller 300 år kvar med de vi älskar måste vi värna om våra relationer. Som min mamma skulle säga:

”EN DAG I TAGET, LILLA VÄN”

EMMY WIKSTRÖM chefredaktör

ONLY ANONYMITY IN THE CITY

Today more people than ever before are living in cities. It is estimated that three-in-four Euro peans today live in an urban area. In Finland, the rural exodus started in earnest in the ear ly 50’s and continues to this day. As more pe ople move in so does the character of our cities change. The modern western city has become one enormous Carnival of Venice where eve ryone is a stranger.

Just think of your own neighborhood. How many of those that you see out on the street do you rec ognize, or would consider greeting when passing by?

And how about your neighbors? You may have seen them a thousand times in the past, maybe even nodded a small hello when you have bumped into them in the stairwell, yet you probably do not know their first names or where they work. So what, why should I? You may be thinking. Af ter all, nobody wants a nosy Ulla Taalasmaa (the nosy neighbor from the Finnish soap opera ‘Sala tut Elämät’) as their neighbor. Best to just keep to myself.

But it may be comforting to know that there is always someone there, close by, that you can ask for help if you are ever in need.

A caring and informed neighbor may also know that the three bearded and heavily tattooed men trying to enter your flat are in fact not rela tives out to water your Yucca plant while you are on vacation, but rather thieves!

In Sweden, this way of thinking has been tak en slightly further, and a concept called huskurage (meaning house courage) that combats domestic violence has been introduced in many apartment buildings and complexes across the country.

The idea is that residents should be encour aged to act when they suspect domestic violence is taking place next-door, rather than remain pas sive observers.

We are of course not entirely without such concepts in Finland either.

Take for instance Kesko’s recent Kiusaamis vapaa-vyöhyke campaign. In the campaign K-Market stores are promoted as bully-free zones where children and youths can take cover from potential assailants, and if needed, ask the local retailer for help.

While the campaign is certainly a clever mar keting gimmick by Kesko whose effects are likely to be minimal, one can still applaud the effort. Grocery stores can and should have more func tions than just selling groceries.

It has long been said that street lighting has a preventive effect on crime. But as Jane Jacobs writes in her famous critique of modern city plan ning “The Death and Life of Great American Cit ies”, street lighting is only half of the story. You also need eyes and ears on the streets, someone that will intervene if something goes wrong. Area residents and passers-by are good, local entrepre neurs are even better.

The local entrepreneur can provide a watchful eye over an area in a way that a resident or simple passer-by can not.

Intoxicated troublemakers are best handled by the police, yet your average jogger might not feel it worth the effort of actually calling the police, when they see a drunken Teuvo angrily raising his fists against the careless electric scooter riders and

promising them a beating of the ages. The local entrepreneur however has something to lose, as violent raging drunks are rarely good for busi ness. And thus, might also be more inclined to do something about it all.

For stores and cafés to exist one of course needs dedicated spaces. Sadly, many of the new apartment buildings and complexes being built in Finland today are built with only housing in mind. Case and point the new Suntionportti com plex in Nummi (you’ll have to look it up).

The enormous apartment complex features big sleek six-to-eight story high buildings with a parking garage underneath. So modern are they, that they even green-roofed the garbage sheds (though not the roofs on the buildings them selves). Yet they seem to have forgotten to include any commercial spaces in their design. I only hope that the next big housing project in Turku, known as the ‘Ratapiha’ (you should look it up), includes commercial spaces as the developers have claimed it will, and in a smart and natural way.

In my other home-country, Greece, new apart ment buildings almost always contain street lev el commercial spaces for shops and workspaces. This however is more the result of the Greek an tiparochi system and the large number of small landowners and their requirements, than it is the result of good urban planning. For the those not familiar, the antiparochi (which can roughly be translated as ‘mutual exchange’) is a sort of union between landowners and building contractors. The landowner, instead of selling his land to the contractor, exchanges it for a share in the apart ment building, usually in the form of a couple of flats.

The (former) landowner can then rent out, sell, or give away the flats to his children.

While the antiparochi scheme has created many of the issues that plague Greek cities today, it has also managed to foster vibrant and safe city streets.

As small close-knit communities are quickly going extinct it should not come as such a great

surprise that people, and especially younger gen erations are also feeling lonelier than ever. Every summer a great migration takes place in Finland. Thousands of nineteen- and twenty-year old’s spread their wings and move out of their parents’ homes in the hunt for a university degree. Many moving to cities far-away from their old home towns.

For those hailing from smaller settlements the move can feel especially jarring as not only are they detached from their families, but also from the familiarity and closeness small towns can of fer.

And while neighbors and local acquaintances are not a substitute for family or friends, they can still play a positive role in creating a sense of be longing in a new strange city.

Savvas Saivanidis redaktör

ILLUSTRATION: FANNY WIKSTRÖM

VÄNSKAP

”Om du lever i 100 år så vill jag leva i 100 år minus en dag så att jag aldrig blir tvungen att leva utan dig”

Med dessa ord beskriver Nalle Puh äkta vänskap och vi kan säkert alla relatera till dessa ord. Vänskap är en form av kärlek vi känner för varandra, något som kan få oss att känna accepterade som sådana vi är.

Vänskap kan innebära skratt, tårar, tystnad, lugn, stöd och miljontals andra saker och känslor. Kan ske orsaken till att vänskap kan ta så många olika former är att vänskap i sig kan komma i många olika former. Alla vänner är olika och får oss att känna olika saker. Vissa vänner ser vi varje dag medan andra ser vi kanske några gånger i året men det betyder inte nödvändigtvis att de är min dre viktiga. Vänskap är en relation mellan två människor som kräver arbete, man måste ge nå got för att få något. Vänskap skapas sällan av sig själv utan ofta krävs det en stund av mod för att gå och introducera sig själv till någon för att börja en diskussion som ibland om man är lyckligt lottad, leder till en underbar vänskap.

De senaste åren har varit exceptionella och nya vänskapsband har varit svårare att skapa. I denna artikel har jag intervjuat sex studerande om de ras syn på vänskap och hur pandemin påverkat skapandet av nya vänskapsband men även hur pandemin påverkat redan existerande vänskap. Av de intervjuade personerna är två första årets studerande (grupp A), två andra eller tredje årets studerande (grupp B) och två n:te årets studeran de (grupp C). Alla dessa grupper har haft olika ut gångspunkter till att skapa nya vänskap när man påbörjat studierna på universitet. Grupp A har börjat studierna efter pandemin men ändå påver kats av den, grupp B har påbörjat studierna under

pandemin och grupp C har inte påverkats av pan demin i början av studierna.

Hur definierar du vänskap?

Här lyfts fram några av de intervjuades svar utan att göra några större jämförelser.

”Jag har två olika svar till definitionen av vänskap, en lättare och en djupare. Vänskap är när man kan ha någon att skratta med och vänskap är den fa milj man fått välja själv”

”Vänskap är ett spektrum beroende på hur nära vän man är. En vän är någon man alltid kan tala med, men nån som också kan respektera om man har en period då man inte hinner ha så mycket kontakt, speciellt nu när alla vänner bor i olika städer och har egna liv”

”Ett förhållande av ömsesidig förståelse om att se till att den andra inte hamnar i slagsmål, och att man bjuder på öl nu och då.”

Både grupp A och C tyckte att det var relativt lätt att få vänner under början av studietiden, men det går att se en klar skillnad mellan grupperna. Per sonerna i grupp C ansåg att man fick goda vänner väldigt snabbt dvs. det var lätt att bilda en djupare relation med andra medan grupp A ansåg att man fått många ”bekantskaper” men kanske inte ännu många goda vänner.

Det måste dock påpekas att grupp A hunnit studera bara en månad före de gett svaren till den

Var det lätt att bilda nya vänskap när du började studera?

na artikel. Grupp B i sin tur ansåg att det var svårt att få vänner i början av studierna. Båda personer na i grupp B lyfte fram distanstiden och bristen på sociala evenemang som en orsak.

Anser du att distanstiden påverkat relationerna med dina vänner? Om ja, på vilket sätt?

Alla grupper ger väldigt liknande svar till frågan hur distanstiden påverkat vänskapsrelationerna. Vissa skillnader går dock att hitta som vi kan se i svaren nedan.

”Visst, jag gick gymnasiet när distansstudierna började, plötsligt märkte man att vissa människor som man hade talat med i skolan varje dag hade man inte hört något av på flera månader. Men man insåg också vem som stannade kvar i ens liv, själv är jag otroligt dålig på att hålla kontakten via telefon men då var det lite måsta på ifall man ville ha kvar människor i sitt liv.” (Grupp A)

”Relationerna med vänner har inte direkt påver kats, i och med att då man träffar någon man inte sett på länge är fiilisen alltid lika trevlig! Men de man träffar regelbundet har kanske ”fokuserats” till en mindre krets, fastän man jättegärna nog all tid träffar på någon man inte ser lika ofta.” (Grupp C)

Men i de flesta svaren lyfts fram att kontakten till sina ”bekantskaper” har minskat eller tappats bort helt och hållet medan kontakten till goda vänner na finns kvar.

Men vad kan vi dra för slutsatser av detta? Den frågan får alla svara på själv men en sak är klar. Vänskap är något ingen klarar sig utan. Så nästa gång du är på K, på en motionsstund eller på en koppitur utmanar jag dig att vara modig och prata med en person du inte känner från förut. Vem vet, kanske det blir personen i ditt liv som du relaterar till när du hör Nalle Puhs visa ord om vänskap.

Joonas Karlsson redaktör

WHEN YOU LEFT I FELT LIKE I STUMBLED NOT ONLY THAT, MY WHOLE WORLD CRUMBLED. AND IT DIDN’T HAPPEN ONCE OR TWICE IT HAS BEEN HAPPENING EVERY DAY SINCE BUT I GUESS THAT’S THE PRICE THE PRICE YOU PAY FOR LOSING SOMEONE YOU LOVE WHOLE HEARTEDLY YOUR HEART FEELS LIKE IT’S BEEN REMOVED SURGICALLY BUT AT THE SAME TIME YOU FEEL IT MORE THAN EVER BECAUSE BEFORE THAT DAY YOU HAD NO IDEA WHAT PAIN FELT LIKE WHATSOEVER YOU TRY YOUR BEST BUT IT’S NEVER ENOUGH PEOPLE GET IRRITATED, THEY ARE IMPATIENT EVEN THOUGH YOU TRY TO ACT THOUGH. YOU TRY TO PUSH YOUR FEELINGS DOWN FOR THE SAKE OF OTHERS AND IF YOU SUDDENLY BURST OUR CRYING IT’S BEST YOU JUST HIDE UNDER THE COVERS. BECAUSE PEOPLE THINK THEY CAN DEAL WITH YOUR GRIEF BUT IN REALITY THEY CAN’T OR AT LEAST THAT IS MY BELIEF

YEAR

BECAUSE FOR SOMEONE TO TRULY UNDERSTAND IT, YOU HAVE TO EXPERIENCE IT. THE SLEEPLESS NIGHTS, THE UNEXPLAINABLE SUDDEN ANXIETY THE OVERREACTING, THE TRIGGERS THAT CAN’T BE UNDERSTOOD BY SOCIETY.

BECAUSE IN THEIR BOOK IT IS SAD AND YES, YOU CAN GRIEVE FOR ABOUT A MONTH BUT AFTER THAT YOU’RE EXPECTED TO BE JUST LIKE YOU WERE BEFORE.

BUT THE THING IS, ONCE YOU’VE BEEN THROUGH SOMETHING LIKE THIS THERE IS NO BEFORE. NO DOOR TO GO BACK THROUGH. THAT ONE’S ALREADY CLOSED. YOUR LOVED ONES BODY SOMEWHERE IN THE GROUND DECOMPOSED.

ALL THERE IS IS AFTER, AND AT THE END OF THE DAY IN ORDER TO PLEASE OTHERS, SOME FAKE LAUGHTER

Julia Zora Salminen poet, tidigare SF-studerande

INCELS AND MEN’S SUFFERING: the growing need for intervention

In recent years, there has been a global increase in concern and awareness about young men who perceive themselves to be marginalized, bullied, and otherwise overlooked by society. These men who struggle with finding roman tic and sexual relationships have congregated in online spaces and call themselves “involun tarily celibate” or “incels” for short. In the past decade, they have been linked to online vitriol and incidents of mass violence.

These online communities once aimed to offer support and advice to all people who experienced romantic difficulty, but over time, it has morphed into something more nefarious. From Reddit to incel-specific platforms, the themes of the online discussions include violence against women, vio lent ideations, and a general discontentment with changing societal standards. Many incels have a profoundly bleak outlook about their lives. Re searchers, media, and law enforcement agencies around the world have examined online incel communities and been appropriately appalled and concerned about the content; however, few

have noticed the less sensational themes such as depression and suicidality.

Most of the research that I have conducted has included direct contact with incels, and men have shared their most embarrassing, depressing, and personal insights with me Through these re search relationships, I have learned that there may be more to this group of men beyond their online personas or shitposts.

Gender issues, incel or otherwise, are complex, influenced by society and culture, and constantly changing. While women are often viewed as the sole victims of unrealistic body standards, re search has shown that men likewise suffer from expectations ranging from height, muscle mass, and more. Societal standards may prohibit them from sharing feelings of inadequacy, but in many ways, incels have brought these issues to light while cloaking them in vitriolic, violent speech.

Regardless, there is an urgent, pressing need to recognize the issues that young men experience. Whether or not we attribute this to centuries of the patriarchy that have led to modern progres sive demands for women’s choice, equality, and freedom, the threat of violence and self-harm still exists and demands intervention. Acknowledging

young men’s suffering is the first step to finding solutions, no matter how unappealing or horrific their posts or beliefs may be. Societies need to un derstand that they may be suffering and in need of positive interventions. There is a clear need for positive outlets to address their suffering.

It is increasingly easy to mock incels online for their outlandish, hateful posts, but this is a growing community that sees young new users each day. This is not simply a problem of mass violence, but one that is related to suicide and de pression. There is a continued need for research and interventions that include and address incel (and perhaps “pre-incel”) issues and identify ways to prevent self-harm and mass violence. Until we see that as a widespread issue, we will likely, un fortunately, continue to experience the wrath and the consequences of generations of discontented, sad men. And, as history as taught us, sadness in men often manifests as violence, and this is an is sue that needs to be addressed.

Sarah E. Daly Doktor i kriminologi

OM FÖRFATTAREN

Sarah E. Daly är en kriminolog bosatt i Pitts burgh, Pennsylvania som i huvudsak forskar i incel-relaterade frågor och massvåld. Även om hon har lämnat sin fulltidsanställning inom den akademiska världen för att jobba för en privat konsultfirma, brukar hon fortfarande besöka the department of criminal justice vid SUNY Oswego i USA som akademiker. Hennes forskning har publicerasts i Sex Roles, Jour nal of Qualitative Criminology and Criminal justice, och nu senast Forum: Qualitative So cial Research. Hon är också medgrundare och medredaktör för the Journal of Mass Violence Research.

ACKNOWLEDGING YOUNG MEN’S SUFFERING IS THE FIRST STEP TO FINDING SOLUTIONS, NO MATTER HOW UNAPPEALING OR HORRIFIC THEIR POSTS OR BELIEFS MAY BE.

RELATIONERNA VI BYGGER UNDER STUDIETIDEN

Det finns en faktor som under min studietid har varit extremt viktig för mitt psykiska väl mående. Vänskapsrelationerna som jag fått under min studietid är det finaste och mest värdefulla som Åbo gett mig under de senaste sex åren. Jag har haft turen att få en underbar grupp tjejer som hållit ihop i ur och skur. Att ha en axel att gråta mot, kompisar att ta sursatan med och vänner som får en att skratta så man inte får luft och magmusklerna värker efter att man hängt tillsammans är en oerhörd lycka. Vi har gått igenom mörka stunder, sjukdomar, familjetragedier, psykisk ohälsa, breakups och mycket mer. Vi har också haft de roligaste fes terna, resorna och myskvällarna som jag upp levt.

Idag är vi splittrade över fyra olika orter men trots det har vi daglig kontakt och bara vetskapen av att vi alla älskar varandra och finns där för varandra är ett sådant stöd som jag önskar att alla kunde ha i sin vardag. Jag kan ärligt säga att de relatio ner som jag fått och byggt under min tid i Åbo är flera av de viktigaste som jag har. Det är dom som

tröstat mig, hjälpt mig söka hjälp för mitt måen de, sagt att pojkar är skräp, kommit hem med mat och bakverk åt mig när jag varit sjuk och funnits där som ett dagligt stöd. Vi har agerat varandras terapeuter ibland när vi inte haft tillgång till våra verkliga terapeuter (läs: the blind leading the blind). Utan dom vet jag inte var jag skulle varit idag.

På grund av pandemin och distansstudier för står jag att det varit väldigt svårt att träffa och kny ta vänskapsband med andra studeranden. Men i och med att campus öppnats upp, föreningsverk samheterna har fortlöpt som de bör och evene mang ordnas så hoppas jag att alla som känt sig ensamma ska våga komma till campus och skaffa nya bekantskaper, vare sig det är i ett kafferum el ler på K. Folk är inte så skrämmande som dom verkar och många har varit i precis samma sits. Under studietiden har man möjlighet att bygga vänskapsband som varar livet ut och jag är oer hört tacksam för de vänner som jag fått och hopp as att alla andra också kan få njuta av en sådan lycka.

Esther Djupsund redaktör

känner du dig ensam?

Röda Korset förmedlar vänner där de behövs. Vänverksamhetens utbildade och frivilliga vänner gläder i den ensamma vardagen. Fram för allt är vännen någon som lyssnar och som man kan prata med.

VÄNFÖRMEDLING

Hos en äldre person som bor ensam skapar re gelbundna besök av en frivillig vän en känsla av trygghet och glädje i den ensamma vardagen. Ofta räcker blotta närvaron, men en frivillig väns sällskap uppmuntrar ofta en äldre person att röra på sig även utanför hemmet. Du kan till exempel hjälpa en äldre person med ett enskilt läkarbesök eller att handla. Sådan hjälp med att uträtta ären den är kortvarig och sporadisk.

När vi förmedlar en vän till en ung människa som vill ha en vän beaktar vi särskilt bådas intres sen och önskemål om gemensamma aktiviteter. Med vännen kan du också tillbringa tid genom att vara aktiv, till exempel utöva en hobby, gå på bio, kafé, matcher och konserter.

För en invandrare kan en frivillig vän vara ett oersättligt stöd. Du kan ensam, tillsammans med din partner, din familj eller en vän bli vän till en invandrare eller en hel familj som invandrat. Ni kan tillsammans göra vardagliga saker, till exem pel gå på promenad, laga mat eller besöka sevärd heter i närområdet.

För en person på sjukhus, serviceboende el ler vårdhem ger besök av eller utflykter tillsam mans med en frivillig vän efterlängtad variation i vardagen som piggar upp. Som frivillig vän kan

Vem som helst kan vara en frivillig rödakors vän till en ensam person. Om du har förmå ga att lyssna och vara närvarande passar du bra som frivillig vän. Inga specialkunskaper krävs.

du göra regelbundna besök och vara någon att prata med eller hjälpa till vid utomhusvistelser samt med att ordna tillställningar och gruppverk samhet – på egen hand eller tillsammans med an dra frivilliga.

Som besökare på fängelse är du en frisk fläkt från livet utanför fängelsemurarna. Efter ett avtjä nat straff är det lättare för en fånge att anpassa sig till vardagen om kontakten till det civila livet inte har brutits helt. Som besökare på fängelse kan du besöka samma fånge ett par gånger i månaden el ler ordna gruppaktiviteter tillsammans med andra besökare. Om gruppens teman och mål beslutar ni tillsammans. En besökare på fängelse ska ha fyllt 25 år.

VÄN PÅ WEBBEN

Tycker du om att skicka meddelanden och utbyta tankar genom att skriva? Som en vän på webben kan du föra privata och anonyma diskussioner med din vän på valbart sätt, via e-post eller i chat tappar. Vänskap på webben fungerar oavsett tid och rum.

Mera info hittar du på:

vill du hjälpa folk som är ensamma?

KRIS EFTER KRIS

Under senaste tre år har det kommit kris efter kris, först var det coronapandemin som ledde till karantän och sedan kom Ukrainakriget med dess ekonomiska påföljder. Dessa tider har varit ganska påfrestande för studerande med distansundervisning och stramare budget. Men hur har allt detta påverkat situationen i mänskliga förhållanden?

Eftersom det flesta skedde på distans under koro naåren så har man förstås inte kunnat träffas lika mycket som tidigare, och kunde samlas endast i mindre klungor t.ex. på hemmafester, men inte på klubbar eller krogar. Det minskade på möjlighe terna till sociala kontakterna och fick vissa per soner att känna sig ensamma. Om personen var redan ensam före pandemin kunde det leda till större psykiska problem, vilket kan märkas helt klart i statistiken på de som hade sökt terapi.

Efter att begränsningarna hade luckrats upp har ändå distansstudier med stängt campus fort satt vid Åbo Akademi. Sådan lång tid hade på verkat säkert många relationer negativt, och det var svårt att komma tillbaka också gällande studentverksamhet och man ser att också idag är det ganska få studerande som deltar på vissa eve nemang. Coronakrisen har brutit våra vanliga levnadsvanor, vilket vi har haft tidigare, vi träf fas överlag mindre och deltar i evenemang min dre.

Enligt min egen erfa renhet räcker inte kon takterna online som det var under pandemin för att ha samma nivå av re

lationer med personer man känner. Jag hade tap pat kontakter med några vänner, hade stress pga. distansstudier eftersom det är lättare att vara på plats och höra lektioner. Hybridmodellen orsaka de osäkerhet på grund av att man måste hålla koll om något går på zoom eller på plats, och det tog allt för mycket tid från allt annat. Dessutom när jag har personer som var i riskgruppen i sitt liv så gjorde det i princip alla kontakter omöjliga för min del, och det hade påverkat den psykiska häl san.

Och nu har vi en till kris, som handlar om enorm inflation och ekonomi, utan att vi hann att återhämta oss fullständigt från tidigare kris, vil ket gör situationen svårare. Men jag tycker att om man har det svårt för tillfället ska man inte tänka på dessa saker, utan man ska göra det som man tycker är nödvändigt och roligt, eftersom då kom mer det att bli bättre.

Alexander Kruglov redaktör

KÄRLEKENS SKIFTANDE FORMER

Har du tänkt på vad det innebär att lära sig att älska? Utan att veta vad just du svarar, kan jag berätta att den här frågan blivit allt viktigare för mig när jag funderar på vad vi kan lära oss filosofiskt av att närma oss begreppet kärlek. Den har t.o.m. blivit viktigare än de frågor som människor vanligtvis ställer mig när de hör att jag filosoferar om kärlek och också skrivit en doktorsavhandling om ämnet. Nämligen, vad kärlek är, och hur vi vet att något är kärlek.

När jag tänker på hur vi lär oss älska återkommer jag ofta till ett ställe i den brittiska filosofen och författaren Iris Murdochs essä ”The Idea of Per fection”. Där skriver hon att när det gäller värde begrepp som kärlek så handlar ökad förståelse inte om att få veta mer om vad människor överlag och i vardagslag kallar för kärlek. Istället handlar vår kännedom om kärlek om en personlig strä van efter att förstå begreppet på djupet. Den här strävan formas av vår egen livshistoria och våra erfarenheter av möten med andra. Den förståelse

vi har av kärlek är knappast den samma då vi är tjugo, fyrtio, sextio eller åttio år gamla.

Jag återkommer till den här tanken både då jag tänker på hur min egen förståelse av kärlek förändrats under åren och då jag reflekterar över möjligheterna att formulera en enhetlig vision om vad som är gott i vårt gemensamma liv. Om för ståelsen av det som är viktigt också skiftar inom ett och samma liv är det kanske omöjligt att hitta ett sätt att förstå vad som är gott i kärlek som alla skulle kunna anamma?

Den största förändring jag ser i mitt eget för hållningssätt är kanske den som gått från att tänka att ordet kärlek betecknar ett visst slags relation som vi kan ha till en annan människa till att tänka att ordet öppnar för ett sätt att tänka på alla mina relationer till andra människor.

Den förra förståelsen kopplar ordet till en ero tiskt färgad relation. Kärlek ses i första hand som en upplevelse, och likställs ofta med förälskelse,

förtjusning, förförelse. Kärleken är något jag sö ker efter i en annan. Den är något jag vill ha. Den andra förståelsen uppmärksammar möjligheten att bemöta andra på ett kärleksfullt sätt. Kärlek är inte bara något jag kan få. Den är något som jag kan ge. Den första kärleken är krävande. Det är inte så konstigt att den lätt förväxlas med sexuellt begär, för den söker ivrigt efter det goda som väckt vår lust.

Den andra kärleken ställer krav på oss. Den väcker viljan att göra gott men bär också med sig insikten att det kan gå fel också då vi vill väl. Allt jag gör kan inte kallas kärlek, och det spelar en roll både vad jag gör och hur jag gör det om jag vill påstå att jag älskar.

Ur ett etiskt perspektiv är den här kärleken viktig. Den uppmärksammar mig på mitt ansvar för andra och behovet av självkritik och gransk ning när jag försöker närma mig dem med kärlek. Men med åren tänker jag också att det finns en tredje form av kärlek som är minst lika viktig att få tag på. Det är den kravlösa kärlek som låter mig vila i vetskapen att jag är älskad. Och den behövs ofta för att jag ska orka leva upp till kärlekens krav.

Camilla Kronqvist Universitetslektor i filosofi

OM FÖRFATTAREN

Camilla Kronqvist publicerade sin doktorsav handling med titeln What We Talk bout When We Talk About Love. 2008. vid Åbo Akademi. Sedan dess har hon jobbat både som forskare och lektor vid ÅA. Kronqvist undervisar i hu vudsak i biämneshelheten Etik i en globalise rad värld men håller även i trådarna för ett par kurser i magisterprogrammet Social exclusion.

FOTO: TINKSU WESSMAN

VÄNSKAP PÅ DISTANS

”Distance makes the heart grow fonder”, ett citat som ofta används då man pratar om dis tansförhållanden. I det här fallet handlar det om vänskap på distans. Många har säkert upp levt hur det är att ha vänner som flyttar; det kan handla om att man flyttar för att studera, för att göra praktik eller för att arbeta. Oavsett kan säkert de flesta hålla med om att det är en tuff situation. Under coronan blev det här var dagen för många, att gå från att se sina nära och kära varje dag, till att endast se dem via små rutor på en skärm.

Även om det naturligtvis är roligt att ändå kunna se sina vänner, är det inte nödvändigtvis samma sak. Coronaläget har lyckligtvis blivit bättre men många är ännu i samma situation av olika orsaker. Att hålla vänskapen vid liv och upprätthålla kon takten blir desto viktigare, då det inte är en själv klarhet att man ses mer eller mindre varje dag. Det är en stor omställning men som tur är finns det ändå idag många hjälpmedel för att förkorta avståndet. Även om det fysiska avståndet är långt behöver det inte betyda att den mänskliga relatio nen och kontakten försvinner.

“FRIENDS FOREVER, NEVER APART. MAYBE IN DISTANCE, BUT NEVER AT HEART”

Sociala medier och den digitala utvecklingen har inneburit många framsteg vad det gäller att hålla kontakten, oavsett man befinner sig. I många fall är de endast några knapptryck borta. Även om det inte nödvändigtvis är samma sak som att ses fysiskt varje dag är det ändå en glädje och en trygghet att veta att ens vänner finns närmare än man tror. Att kunna ta del av varandras liv och vardag via Snapchat eller BeReal gör att man kan känna en närhet till varandra, även om man finns på olika sidor av planeten.

I alla relationer, och speciellt i distansrelatio ner, är kommunikation viktig, framför allt är ärlig och öppen. Det blir lätt att kommunikationen blir mer ytlig, då man inte på samma sätt är delaktig i varandras liv men det behöver inte betyda att det måste bli så. Satsa på att öppet berätta vad som är på gång och hur det känns. Vänskap och mänskli ga relationer bygger på ärlighet och öppenhet och utgör grunden till en stark relation.

När det gäller just distansrelationer blir ti den man spenderar tillsammans extra viktig. Att reservera tid för att prata med varandra, oavsett om det handlar om att ringa varandra eller skicka snaps eller tiktoks fram och tillbaka visar att man

värderar relationen och varandra. Alla relationer kräver att man medvetet sätter ner tid på att bygga den, det sker inte av sig själv. Det finns alltid tid för goda vänner, det gäller bara att hitta den rätta tiden.

För att återknyta till inledningen är det ändå min erfarenhet att det ofta stämmer. Känslan att få träffas igen efter att inte ha setts på ett tag är en fantastisk känsla och att planera vad man ska göra då man ses igen gör att tiden tills man ses igen känns allt kortare. Om någon känner igen sig i den här artikeln så ta det till er, de äkta vänskaps band som skapas under livet är värda att behålla och fysiskt avstånd behöver inte vara slutet. Det kommer säkert att ske flera gånger att en eller flera kära vänner under en kortare eller längre tid be finner sig längre bort, men var de än befinner sig finns de alltid med i hjärtat. Så länge viljan finns att hålla kvar relationen är de aldrig långt borta.

Amanda Byskata redaktör

AMANDA BYSKATA OCH EMMY WIKSTRÖM

OM DEN SVÅRA KONSTEN ATT KOMMUNICERA

Det finns knappast någonting som är så viktigt för oss människor som mellanmänskliga rela tioner. Ändå är det just relationer och svårig heten att kommunicera med varandra som vi människor har allra svårast med. Det arrange ras kurser och utbildningar, skrivs strategipap per, ges ut böcker och trots allt, en vag känsla av att vi aldrig riktigt får till den där slutexamen som verkar vara slutmålet för våra försök. Hela livet blir en resa kantad av en oändlig räcka med försök och misstag, men även glimrande guldkorn när relationerna flyter på. Och nej, vi är nog varken röda, gula, gröna eller blå och inte är vi heller omgivna av idioter även om det ibland kan kännas så.

Personer med någon form av funktionsvariation kan ha utmaningar med det sociala samspelet och svårigheter att tyda de osynliga koder som ofta in går som en självklarhet i kommunikationen mel lan neurotypiska människor.

I dag upplever också alldeles för många människor ensamhet. I intervjuer med skolbarn kan det framkomma att det finns barn som inte har en enda riktig vän. Medan det efter en titt i den egna bekantskapskretsen är lätt att se att det finns de som har så många vänner och bekanta att de egentligen inte hinner med dem alla. Inte alla barn och unga med en funktionsvariation är ensamma men kan tyvärr höra till den gruppen som har svårare att få vänner.

Min egen storebror som är född på 1950-talet

är en glad och öppen kille som aldrig ställt krav på att ha en enorm vänskapskrets. Däremot har det för honom varit viktigt att han haft åtminstone en riktig vän att prata med. En rimlig önskan kan en tänka, men har du Asperger som min bror, vars diagnos dessutom fastställdes först på 1990-ta let, så kan just den här önskan tidvis vara nästan ouppnåelig.

Kontrasten mellan mig och min krets av både barndomsvänner och studiekompisar kunde ibland vara riktigt plågsam, både för min bror och också för mig som i egenskap av lillasyster led då storebror var ensam och olycklig. Idag mår min bror bra och har i själva verket en ganska stor vänkrets, just så stor som han själv orkar med. Vårt behov av att klämma in allting i en norma litetsmall gör att en del blir utanför, även om vår förståelse för neurodiversitet och funktionsva riationer är på en helt annan nivå än på 70-talet då jag själv växte upp med klasskamrater som undrade varför min bror var så konstig. Och i en utomståendes ögon kanske han var det, men för mig var han min storebror som hade absolut ge hör, sjöng och spelade piano, var suverän på att teckna och lyssnade på spännande radioprogram

från främmande länder som han knappade in på sin transistorradio.

För en som under hela sitt liv arrangerat ota liga kurser och själv varit en ivrig kursdeltagare kan det låta kontraproduktivt, men jag tror fak tiskt inte vi löser alla kommunikationsproblem med utbildning. Ibland behöver vi helt enkelt nö tas mot varandra, öva oss på den svåra konsten att lyssna och i vardagen träna på förståelsen för att alla inte fungerar som vi själva.

Carina Gräsbeck SF-klubbens kurator

FOTO: MARIA SUNDSTRÖM

OM VINDMÖLLOR

OCH BENJAMIN BUTTON

Har ni någonsin upplevt att livet bjuder på upplevelser som känns allt för ”vuxna” i stun den? Som att det helt enkelt inte är rätt tid för det här just nu. Men ändå händer det ju nu? Hänger dessa upplevelser egentligen ihop med hur vi upplever oss själva, i en viss social kontext? Definierar vi oss själva på nytt i var je relation i kontexten av till exempel ålder? Yrt? Jo jag vet, jag ska göra mitt bästa för att

förklara lite tydligare. Exempelvis: jag är 25 år gammal när jag skriver denna artikel. Det finns knappt något sådant kvar här i världen som jag inte har laglig rätt att göra, i och med min ålder. En 25-åring är en vuxen individ i samhällets ögon. Man skall helt enkelt klara av iallafall det mesta som faller in i kategorin ”li vet” i den här åldern. Också de där förvirrande ”adulting”-delarna av hela eskapaden.

Men trots min mogna – nej, vet ni vad – vi säger: värdiga 25 års ålder, så tro mig: Varje gång jag står med far min i höstrusket på stugan, och hjälper honom ta ner vår vindmölla inför vintern, medan gubben maler på om stugans elsystem och vad jag skall komma ihåg när jag gör det på egen hand, någon annan höstruskig dag. Ja då känner jag mig som om jag vore typ fem år gammal igen. Som att jag inte är redo för alla dessa läskiga uppgifter, även om jag med all logik borde vara det! Förstår ni vad jag menar?

Kort efter att jag valt ämnet ”intergeneratio nella relationer” för artikeln, insåg jag hur mång facetterat men subtilt åldersuppfattning påverkar våra relationer. Det kändes som att vägarna jag kunde ha tagit med denna text var otaliga … eller åtminstone typ två. Hursomhelst svävade mina tankar strax över till grubbel om upplevd identitet i relationer. Så hur är det egentligen? Kan vi lära oss något om denna ”rydda” åldersuppfattning ger våra relationer?

Låt oss återvända till mitt och pappas årli ga stånkande och stönande på de hala klipporna i Nagu. Det är som sagt en konstig känsla, nära inpå katartisk, jag upplever i samband med denna episka far och son-operation. Så fort vindmöllan är tryggt nere på marken, växer jag tillbaka till 25-åring i ett nafs. Förhoppningsvis också i pap pas ögon. För att det är ju så att jag har funde rat en hel del också på hans roll i mina Benjamin Button-liknande upplevelser. Hur ser pappa mig där i höstrusket? Han har ju stått vid min sida och följt med hela mitt liv. Varit med i så gott som alla svängar av odyssén! Å ena sidan fattar han ju på ett rationellt plan att pojkspolingen redan är 25. Men å andra sidan kanske föräldraskap inte är särskilt rationellt. Kanske det är långt ifrån ratio nellt och han verkligen har svårt att förstå att hans barn plötsligt har gått och blivit vuxet.

Kommer ni på situationer där ni har blivit för virrade kring upplevelsen av ålder i relationer? Kanske i studielivet där alla är i samma livsskede men kan ändå ha relativt stora åldersskillnader? Eller till exempel i parförhållanden?

Ju mer jag tänkt på det, desto mer har jag bör jat inse att livet vimlar av dessa små möten. Möten där vi ständigt kalibrerar om en del av vår person lighet och vårt sätt att bemöta andra, i kontext av ålder, åldersskillnader och generationsskillnader.

För att knyta fast säcken vill jag bara säga följande: var inte rädda för att en situation kan plötsligt få er att känna er som femåringar. Ni kommer aldrig att vakna en morgon och känna er som ”färdiga” vuxna. Alla går helt enkelt om kring och gissar. Men vi samlar på oss upplevelser och erfarenheter. Så nästa gång du känner dig som en femåring, när låt oss säga, försäkringsbolaget ringer och ställer jobbiga överväldigande frå gor. Eller när jämnåriga kompisar gör saker som känns så himla vuxna. Bli inte rädd eller besvärad över att du inte just då känner dig som fisken i vattnet. Omfamna situationen, spetsa dina öron, kanske fråga någon dum fråga och njut av känslan av att ”bli vuxen”. För mer äkta än så blir det inte.

Pietari Matilainen redaktör

FAMILJETERAPI

Man kan gå en kurs på åtta högskolepoäng, slöläsa två till tre kursböcker med HBO i bak grunden och genomföra otaliga semimotivera de rollspel med sin klass, men min favorit gäl lande familjeterapi är och förblir den snabba ordväxling som sker mellan TV-historiens mest tyranniserade psykiater Dr. Jennifer Melfi och Sopranofamiljens matriark Carmela. Få me ningar fångar på ett mer överskådligt sätt de olustkänslor och det motstånd som väcks vid tanken på att, för att låna ett Sigge Eklund-ci tat, ”ta sig ett bad i familjens gemensamma kloakbrunn för att sedan gå ner på stan och sprida skitlukten”.

Att det idag fortsatt råder viss beröringsskräck kring ämnet är inte ovanligt eller ens underligt. Attityderna idag varierar men en tidstypisk norm är ”problem inom familjen kan och ska lösas inom familjen”. Familjebehandlarens uppgift är till viss utsträckning att sticka hål på getingbon, vilket ofta kan bli en smärtsam och inte alltid vacker affär. Trots detta visar studie efter studie på att grupp-och familjeterapi har god evidens och är ett

av de mest ekonomiskt effektiva alternativen när det kommer till psykologisk behandling.

Familjebehandling har erbjudits i Norden se dan början av 1970–talet. Den starkast bidragande faktorn till detta var att man inom missbruksvår den ofta kunde observera återfall bland patienter efter att de återvänt till sina familjer. Detta trots att stora framsteg gjordes under deras tid på behand lingshem. Synen på psykisk ohälsa kom således med tiden att skifta från att vara en inneboende karaktärsbrist hos individen till att bli något som uppstår mellan individer, och att ett värde finns i att involvera fler personer från patientens nätverk i terapin. Inspiration hämtades huvudsakligen från två källor.

Den första var Salvador Minuchin, en barn psykiater verksam i New York och senare Kalifor nien som tidigt gjort sig känd för sin strukturella modell, vilken belyser hur hierarkier uppstår och upprätthålls inom grupper. Denna behandlings metod visade sig fungera väl för utsatta familjer med hög konfliktnivå och fick stor genomslag skraft inom terapivärlden. Den andra källan kom under 1980-talet i form av Gianfranco Cecchin, affischnamnet för den behandlargrupp som gjort

PÅ FEM MINUTER

sig känd som ”Milanoskolan”, vilken integrerade och vidareutvecklade den strukturella modellen till vad som kom att kallas den ”systemisk-relatio nella modellen”. Som namnet antyder handlar det systemiska perspektivet om att se familjen som en levande organism i sig.

Precis som andra organismer är systemets viktigaste uppgift att överleva. När familjen ut sätts för stress testas systemets gränser. Var exakt gränsen går varierar mellan olika familjer men alla har en bristningsgräns. För att lätta på press sen finns en inneboende termostatfunktion in bakad i systemet. Ska man förstå familjemedlem marnas beteenden måste man alltså se till vilken funktion beteendet uppfyller. Ett exempel på allt detta är en familj som genomgår en kris i form av att 1) ena föräldern blir uppsagd från jobbet, 2) föräldrarna bråkar mycket hemma, vilket ökar pressen till den grad att 3) barnet uppvisar utå tagerande beteenden i form av rökning, snatteri eller hamnar i slagsmål med jämnåriga. Barnets beteende får då en funktion i och med att för äldrarnas uppmärksamhet inte kan vara kvar på bråket hemma, utan behöver riktas mot barnet. Risken med detta är då att barnet får rollen som

syndabock i familjen, inom terapin känt som tri angulering.

Eftersom ”bråkiga barn” blir väldigt synliga för skola och omgivning är detta en av de vanligas te orsakerna till att familjen träffar en terapeut. I dessa fall blir terapeutens roll att göra barnet ”ar betslöst” genom att rikta uppmärksamheten till baka till föräldrarnas konflikt. Kanske viktigast av allt är att inte köpa bilden av barnet som synda bock rakt av. Tappar man den terapeutiska relatio nen till dem är den betydligt svårare att reparera än fallet i början av denna text.

Familjeterapi är således ett brokigt fält fyllt av motsägelsefulla interventioner och djupdykanden i familjesystem och funktioner av beteenden. Fungerar det då? Sällan friktionsfritt och ofta be hövs en del pushande, ännu mer tålamod och inte så lite humor för att få kugghjulen att snurra i ma skineriet. Kort sagt, för särskilda typer av spretig problematik fungerar familjeterapi inte sämre än någon annan terapiform.

Emil Byskata psykologistuderande vid Umeå Universitet

SOCIALA MEDIER:

ISOLATION ELLER GEMENSKAP?

”

GOD TJÄNARE, MEN DÅLIG HERRE

HAR MAN SAGT OM FLERA SAKER. SAMMA GÄLLER OCKSÅ FÖR NÄTET OCH SOCIALA MEDIER.

Smarttelefoner har blivit en konstant del av vår vardag på en överraskande kort tid. När man tänker på saken så har vi smarttelefonen inom räckhåll nästan hela tiden. Vi spenderar också en stor del av vårt liv uppkopplade på nätet. Konsekvenserna av det här är ännu oklara. Har smarttelefonen öppnat upp en ny värld för oss där vi har möjlighet att samlas på nätet och ha kontakt med människor runt hela världen på ett helt nytt sätt? eller har smarttelefonen isolerat oss så att vi hela tiden är uppkopplade men i verkligheten isolerade från varandra?

Smarttelefoner har helt klart gjort planeringen av evenemang lättare. Tidigare har det till exempel ha varit mycket svårare att organisera allt från fester och träffar till gemensamma protester och namninsamlingar. Många av oss är helt enkelt så vana vid den här enkelheten att livet utan socia la medier skulle kännas helt omöjligt svårt. Hur skulle man ens ha kontakt med vänner eller or ganisera evenemang utan att använda nätet? Man skulle i så fall behöva helt enkelt knacka på kom pisens dörr eller dela ut broschyrer för större eve nemang. På nätet kan också människor samlas för att diskutera om gemensamma intressen, som kan vara allt från en viss popstjärna till en politisk frå ga. På det här sättet kan nätet och sociala medier till och med fungera som ett forum för att samla ihop människor.

För människor som lider av social ångest eller annars har svårt att lära känna andra människor kan sociala medier vara ett lätt sätt att börja. Efter att man har textat en stund på sociala medier kan tröskeln att träffas ansikte mot ansikte bli lägre. På det sättet kan kontakter via nätet till och med ändras till verkliga vänskapsrelationer i verkliga livet. Sociala medier ger också en möjlighet att hålla kontakt med vänner som bor längre borta. På det här sättet kan sociala medier till och med skapa människorelationer som annars inte skulle ha funnits. Speciellt under coronatiden har soci ala medier och applikationer som t.ex. zoom gett en väldigt fin möjlighet för människor att på ett sätt umgås med sina vänner trots coronarestrik tionerna. Hur skulle till exempel coronatiden ha hanterats före dataåldern då möjligheten att ha kontakt via nätet och sociala medier inte skulle ha funnits?

Å andra sidan har den här med att vara kon

stant uppkopplad också negativa effekter. Till ex empel har telefonen ofta blivit en räddare i olika sociala situationer. Vem av oss har inte någon gång tagit fram telefonen när vi inte har hittat på någonting att säga eller om situationen har känts pinsam? På det här sättet kan telefonen också bli ett sätt att undvika verkliga diskussioner. Ofta ser man också att människor har telefonen framme och textar en massa människor i stället för att pra ta med den som man sitter med, fast man skulle sitta med en vän eller partner. Det här kan kännas väldigt jobbigt och till och med sårande för den som man sitter med, och dessutom förstör det ge nast möjligheten till en verklig diskussion.

Problemet kanske ligger i att det tidigare i var dagslivet hela tiden uppkom situationer där man måste umgås med andra människor. Nuförtiden kan det mesta ordnas utan att ha kontakt med en enda annan människa. Det här kanske gör att våra sociala kunskaper blir sämre. Sociala medier ger oss också ett konstant flöde av underhållning. Det gör att vi inte längre behöver diskussioner eller till exempel sällskapsspel för att underhålla oss. I stäl let sitter vi ofta och ser på serier eller nyhetsupp dateringar på telefonen.

I en värld där vi mera eller mindre är uppkopp lade nästan hela tiden behöver vi göra ett medve tet beslut att lämna telefonerna bort och umgås med varandra. Det här med att bara umgås och på riktigt diskutera mera på djupet om saker är en kunskap som vi alla behöver träna på. Jag tror ändå att det för det flesta känns väldigt skönt att ibland bara umgås och på riktigt diskutera utan telefoner. Iallafall tycker jag själv att det är väldigt skönt att lämna bort telefonen när jag far till stal let, och istället bara umgås med människorna och hästarna där. Jag tror också att coronatiden har visat oss att det här med att kunna träffas ansikte mot ansikte är viktigt och att det inte kan ersättas med sociala medier.

”God tjänare, men dålig herre” har man sagt om flera saker. Samma gäller också för nätet och sociala medier. Sociala medier kan vara en effek tiv kanal att träffa nya människor och skapa kon takter med människor som har samma intressen. Ibland kan man till och med träffa människor via sociala medier som senare bli nära vänner. Till och med flera par har träffats via sociala medier. Användning av sociala medier behöver heller inte betyda att man inte träffar människor ansikte mot

ansikte. I stället kan man använda sociala medier som ett verktyg för att skapa kontakter och lättare planera träffar med vänner som man redan har.

Å andra sidan har sociala medier också en potential att bli en isolerande kraft. Kan man till exempel ens säga att två människor umgås med varandra om båda har telefonen i handen? Eller umgås båda två med sina telefoner? Jag tror att sociala medier lätt kan ge oss en illusion om att vi vet vad som händer i varandras liv och att vi håller kontakt med varandra, fast relationen egentligen är ganska ytlig. Därför är det viktigt att ibland på riktigt umgås med varandra och att fråga sina vänner och familjemedlemmar hur de mår. Socia la medier kan alltså med andra ord vara exakt det som vi gör det till.

Det är vi som måste se till att sociala medier inte hindrar oss från att leva i verkliga livet ut anför telefonskärmarna, och att sociala medier fungerar som ett verktyg för oss i stället för att låta sociala medier kontrollera oss.

Lilli Vainio redaktör

Evenemangskalender

TOR T6.10. OR 6.10.

TIS T11.10. IS 11.10.

TIS T18.10. IS 18.10.

TOR T20.10. OR 20.10.

TIS T25.10. IS 25.10.

FRE-LÖR F28.-29.10. RE-LÖR 28.-29.10.

FRE-LÖR F18.-19.11 RE-LÖR 18.-19.11

TIS T29.11. IS 29.11.

OM (BI)SEXUALITET OCH ÖPPNA FÖRHÅLLANDEN

Ifall någon hade sagt åt mig för tre år sedan att jag skulle börja ifrågasätta min sexualitet rätt ordentligt och för ett tag vara övertygad om att jag trots allt kanske är lesbisk, för att inte tala om att detta skulle ha hänt medan jag var i ett stabilt och monogamt, heterosexuellt förhållande som snart skulle utvecklas till ett öppet förhållande, så hade jag nog aldrig trott mina öron.

Att jag skulle vara något annat än hetero? Jag har ju bara sällskapat med män! Jag tycker högst att mina kvinnliga vänner är jättevackra, och det tycker väl alla? Det är ju bara en vänlig och ob jektiv åsikt – jag har bara råkat ha snygga vänner genom livet! Konstigare än så kan det inte vara. Ovannämnda scenario låter som ett väldigt på tvingat händelseförlopp i en ungdomsserie om 18-åriga Sabina som har en livskris, och det ma nuset relaterar jag inte alls till. Sådan är inte jag.

Nå, det visade sig att det manuset var mitt i alla fall. Jag är lyckligt lottad som fick genomgå mina diverse kriser i en miljö där det var helt okej att vara vilsen och att inte veta ifall jag ville be her or be with her, som de säger på internet, då jag umgicks med tjejer jag gillade ”bara som kompis”. Det var ingen som ställde onödiga krav på att jag skulle komma med svar som jag inte hade, fast jag på samma gång tänker att jag på någon nivå alltid vetat att jag inte är heterosexuell.

Nu känns det självklart och naturligt att säga att jag är bisexuell, men en sak jag fortfarande lär mig mer om är icke-monogama förhållanden. Jag

som alltid hade tänkt att öppna förhållanden är ett sätt att släcka bränder i dåliga parförhållanden, att vara otrogen med lov eller förlänga en oundviklig separation. Hur kommer det då sig att det kändes så naturligt att inleda ett öppet förhållande som först bara skulle vara tillfälligt och en chans för mig att, till exempel, ligga med kvinnor? Att det skulle kännas så bra med i ett öppet förhållande hade jag aldrig tänkt mig. Det är absolut inte för alla och det förstår jag mer än väl. Men jag är tack sam för att jag fått bevis på att kärlek för mig inte nödvändigtvis har något med fysisk exklusivitet att göra. Att älska med andra tog inte bort från det att jag bara älskade en person, det var bara en del av en personlig lärprocess.

Den lärprocessen fortsätter jag med än idag, numera singel och samtidigt både mer förvirrad och mer säker i mig själv än någonsin förut. Tydli gen så pass säker att jag skriver om det i tidningar också! Vem vet vart mitt otippade manus bär av till näst?

Ida Nikkanen Finskastuderande

STRAIGHT MEN’S SEXUALITIES IN PUBLIC AND PRIVATE

As a sociologist who studies gender and sexu alities, human relationships are at the core of my research. For my most recent book, Getting It, Having It, Keeping It Up: Straight Men’s Sexualities in Public and Private (2022, Rut gers University Press), my research assistants and I conducted in-depth interviews with 94 straight-identifying United States resident men in their 20s-60s about their sexual developme nt and sexual relationships.

One of my main findings was that men wanted to know that they mattered—both as men who per forming as they thought men should, and as peo ple seeking connection, intimacy, and affirmation. For the most part, men believed girls and wom en were key in this quest. In early days of sexual development, boys and men used girls and wom en’s bodies as objects through which they learned about sex. They looked at images in pornography, for instance, to prepare and gain knowledge that they believed would be useful both when they had sex and in their relationships with their men peers.

As men matured and began to have sexual ex periences, women also served as agents of affirma tion. Rather than being seen as bodies or objects that could convey or confer status to men, most men we spoke with began to think of women as subjects in sexual encounters. In other words, these were partners with desires and opinions. As such, women could provide validation of men’s sexual competence. Men worried about how to have sex. Frequently, men talked about concerns they had throughout their lives that they were do ing it “right” or well. Being able to satisfy sexual

My main research questions were: How does men’s sexuality change througout their lives?

In what ways in sex important in demonstrating manhood?

What role do women play in men’s sexual development?

partners is a measure of manhood, and when men lacked affirmation that they were doing so, they often felt emasculated. For example, Neil, a twice married, 47 year old recalled that during one of his first sexual experiences, “I had all those feel ings and thoughts of falling on your face or not being able to perform or whatever. You know, I came off really well. She was really, really happy with it. She told me how much better I was than her boyfriend and everything and really made me feel good about myself.”

My research highlights the idea that for the men we interviewed, sex was an act of affirmation. Sex was about much more than pleasure or physi cal satisfaction. Sex was something men could do to prove themselves to others, as well as to them selves. Having sex or being linked with women (particularly women who men labeled as “hot”) was a way of establishing status and rank in com parison with other men. However, sex was also a means of feeling valued, feeling loved, and feeling cared for by others.

OM FÖRFATTAREN

Beth Montemurro blev filosofiedoktor i sociologi från University of Georgia 2001. Hon har publicerat ett antal oli ka artiklar och även förtjänat pris för sin forskning och professur. Montemur ros specialområden är sexualitet och åldrande, genus och sexualitet, kultur, kvalitativ metodologi, bröllop och äk tenskap, populärkultur och symbolisk interaktion.

Beth Montemurro

Framträdande professor i sociologi vid Pennsylvania State University

FÖREBILDER

Politicus det här året handlar om människore lationer. När jag hörde temat för Politicus fun derade jag en stund på vad jag ville skriva om. Sedan slog det mig en dag att jag vill skriva om förebilder och mentorer och deras inverkan på vårt sätt att agera i vardagliga livet. Det kan också vara hälsosamt att ibland fundera, vem är det som har format mig? Vem är mina före bilder? Texten kommer inte på något sätt att vara banbrytande, den kan till och med funge ra som en påminnelse av vad förebilder är, så dant som man kanske lärde sig i gymnasiet på psykologilektionerna. Det jag hellre vill är att ni som läser texten kanske frågar er själva vem era förebilder är.

Förebilder är en person som föregår med gott ex empel som en annan individ kan imitera. Det är något väldigt primitivt i det hela att titta på vad någon annan, oftast lite äldre, gör och därefter imitera, ”monkey see, monkey do”. Förebilder är

oftast viktiga personer i ens liv, som exempelvis föräldrar, släktingar eller kamrater. Man glömmer dock att med dagens mediekonsumtion kan fö rebilder vara personer som man inte personligen har träffat, men man har just sett dem agera ge nom en skärm eller från långt håll. Här kan före bilderna vara skådespelare, artister, politiker med flera.

Förebilder kan ha en väldigt kraftig inverkan på individens sociala lärande. Förebilder kan ha inverkan på hur ni ser på er själva och världen runt omkring er, och i sista hand kan förebilder inverka på era beslut i livet. Förebilder har också betydande inverkan på attityderna och beteenden i både barn och vuxna, och inverkan kan komma i olika former.

Förebilder kan delas in potentiellt tre stycken grupper. Det finns förebilder som fungerar som en etisk mall för agerandet i det vuxna livet. Det här förebilderna är sådana som demonstrerar hur man ska uppföra sig i olika roller. Andra förebil

der kan fungera som symboler för prestation, med tanke på dagens ”presterar-samhälle” och mediers betydande roll i samhället kan det finnas många av oss som hittar förebilder på sociala medier som just fungerar som symboler för prestation. Som en symbol för prestation kan en förebild visa människor hur de kan uppnå deras egna mål. Den sista gruppen av förebilder är sådana som funge rar som fostrare och sådana som förser individer med lärdomar och utbildar en om livets gång. En förebild som fungerar som fostrare är oftast någon nära till en och här kan förebilden i princip bli en mentor vid något skede. Jag anser dock att det här är inte hela sanningen, som jag skrev så är det här en potentiell gruppering av olika förebilder, vissa av kategorierna flyter också ihop och en förebild kan fungera som alla tre kategorier av förebilder.

Vem är mina förebilder? Kan jag kategorisera dem in i dessa grupperingar? Inledningsvis kan jag avslöja att förebilderna i mitt liv är flera och för enkelhetens skull väljer jag tre stycken så att det inte blir en enda uppräkning av förebilder. Jag försöker också tänka på sådana förebilder som har påverkat mig just genom medier, i princip förebil der jag aldrig personligen har träffat.

Det finns två personer som står ut bland mäng den. Mina förebilder, för prestation och personer som visar att man kan uppnå sina mål man sät ter för sig men ändå ta ansvar för det man gör, är Dave Grohl och Taylor Hawkins. Båda är/var då medlemmar i ett av mina favoritband, Foo Figh ters, och 2015 var jag i Ullevi, Göteborg, på deras konsert när Dave Grohl snubblade av scenen, bröt benet, for till sjukhuset, kom tillbaks en halvtim me senare och spelade klart konserten. Båda två är förebilder för mig för de gör saker med ener gi, jovialitet, lättsamhet och de ser till att ge 110% varje gång de går upp på scen. Det här har jag tagit med mig från deras konserter och istället för att enbart tillämpa de i mitt musicerande så återspeg lar det sig även i vardagliga livet. Ifall man gör saker med en lättsamhet och jovialitet blir allting roligare och mera underhållande. Samtidigt ska man varje gång ge 110%, ifall man tänker göra det ”half-assed”, vad är då poängen att göra någonting alls?

Ovan nämnde jag att alla kategorier flyter ihop och här menar jag då att Dave Grohl och Taylor Hawkins som jag då möjligen klassar in i en ka

tegori även skulle kunna höra till de andra kate gorierna lika så. Utöver dem skulle jag även vilja sätta Matthew McConaughey i samma bubbla. Inte för någon annan orsak än att hans bok Gre enlights var ögonöppnande och en tankeställare. När man pratar om ansvar i det vuxna livet och en fostrare som förser individen med lärdomar om livets gång, så finns det en hel del att fundera på. Det som Matthew ställde som fråga i boken var kort sagt, när allting är klappat och klart och livet börjar lida mot sitt slut, vad vill ni bli ihågkomna för? Vad är det ni vill lämna efter er? Jag påstår inte att de här frågorna skall fylla era hjärnor, men alltid nu och då kan man ta sig en stund att funde ra på vad det är man vill bli ihågkommen för.

Slutligen vill jag ställa frågan åt läsarna Vem är era förebilder? Vem är det som har fått er att se på er själva med andra ögon? Vem har fått er att se på världen på ett annat sätt? Ni kan också fundera på att hur många av era förebilder är sådana som ni har sett via en skärm eller dylikt, sådana förebilder som ni aldrig helt enkelt har träffat.

Axel Rantanen redaktör

Lycka till med dina studier –vem vet var du landar?

Kanske på Folkhälsan, såsom vår styrelseordförande (tidigare SF:are Siv Sandberg) och vår vd (tidigare SF:are Georg Henrik Wrede)?

Kolla in vårt färska projekt Växthus, som vill öka unga vuxnas kunskap och kapacitet att förbättra sin psykiska hälsa. www.folkhalsan.fi/vaxthus

Folkhälsan erbjuder många slags jobb, även vid sidan om studierna.

www.folkhalsan.fi/jobb

www.folkhalsan.fi

#Folkhälsan