Konservering av böcker [Preservation and Care of Books]

Konservering av böcker - en verksamhet med många aspekter Proseminarieuppsats vid Institutionen för biblioteksvetenskap och informatik Aart Jan de Heer, Åbo Akademi, Åbo, 11 nov. 1991

INNEHÅLLSFÖRTECKNING 1. INLEDNING................................................................3 1.1. UNDERSÖKNINGENS SYFTE..................................................3 1.2. VAD ÄR KONSERVERING?...................................................3 1.2.1. DEFINITION...........................................................3 1.2.2. KONSERVERINGENS HISTORIA.............................................3 1.3. VARFÖR KONSERVERING?...................................................4 2. KONSERVERING PÅ BIBLIOTEK................................................5 2.1. KEMISKA ASPEKTER AV BOKKONSERVERING....................................6 2.1.1. KEMISKA SKADOR OCH DERAS FÖREBYGGANDE................................6 2.1.2. BESTÅNDSDELAR I BOKLIGA DOKUMENT OCH DERAS EGENSKAPER................6

1

2.1.2.1. DET SURA PAPPERET..................................................7 2.1.2.2. LÄDER OCH PERGAMENT................................................7 2.1.2.3. ADHESIVER..........................................................8 2.1.2.4. BLÄCK..............................................................8 2.1.3. DESINFEKTERING.......................................................8 2.1.4. KEMISK RENGÖRING.....................................................8 2.2. TEKNISKA ASPEKTER AV BOKKONSERVERING...................................9 2.2.1. TEKNISKA METODER FÖR BEVARING AV BOKLIGA DOKUMENT I ORIGINALFORM.....9 2.2.1.1. INBINDNING.........................................................9 2.2.1.2. LAGNING............................................................9 2.2.1.3. VAKUUMFRYSTORKNING.................................................9 2.2.1.4. LAMINERING........................................................10 2.2.2. TEKNISKA METODER FÖR REPRODUCERING AV BOKLIGA DOKUMENT..............10 2.2.2.1. REPRODUCERING MED HJÄLP AV MAGNETISKA MEDIA.......................10 2.2.2.2. REPRODUCERING MED HJÄLP AV MIKROGRAFISKA MEDIA....................10 2.2.2.3. REPRODUCERING MED HJÄLP AV OPTISKA MEDIA..........................11 2.2.3. TEKNISKA METODER FÖR LAGRING AV BOKLIGA DOKUMENT....................11 2.3. BIOLOGISKA ASPEKTER AV BOKKONSERVERING................................12 2.4. KULTURHISTORISKA ASPEKTER AV BOKKONSERVERING..........................12 3. BOKONSERVERINGENS NULÄGE I FINLAND......................................12 4. FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR EFFEKTIV BOKKONSERVERING............................14 5. DISKUSSION..............................................................17 LITTERATURFÖRTECKNING......................................................20

BILAGOR: BILAGA 1:

DEN FINSKA KONSERVERINGSNÄMNDENS FÖRSLAG FÖR EN ALLMÄN GRUNDKURS I KONSERVERING

BILAGA 2:

DEN FINSKA KONSERVERINGSNÄMNDENS FÖRSLAG FÖR EN SPECIALKURS I KONSERVERING AV ARKIV- OCH BOKMATERIAL

BILAGA 3:

ÖVERSIKT ÖVER OLIKA BOKKONSERVERINGSMETODER

2

Habent sua fata libelli.

(Terentianus Maurus, ca. 400 e.Kr.) Non refert quam multos libros habeas, sed quam bonos.

(Seneca) 1. INLEDNING 1.1. UNDERSÖKNINGENS SYFTE Föreliggande studie eftersträvar att redovisa för bokkonservering som en verksamhet, vilken kan granskas från många olika synvinklar. Studien bygger på en selektiv litteraturundersökning (1), som omfattar de viktigaste aspekterna förknippade med problematiken omkring konservering av böcker. Syftet är inte att i detta sammanhang behandla varje aspekt uttömmande, utan att ge en uppfattning om de verksamheter och de problem vilka tillhör bokkonserveringen. Ytterligare ingås i denna studie på bokkonserveringens nuvarande behov och läge i Finland och klarläggas förutsättningarna som ligger till grund för effektiv konservering inom biblioteksområdet.

(1) En heltäckande litteraturundersökning var på praktiska grunder inte möjlig, för det finns en stor mängd litteratur om konservering av böcker; t.ex. LISA (Library and Information Science Abstracts) ger 348 referenser på bl.a. engelska, tyska, ryska, franska och italienska.

1.2. VAD ÄR KONSERVERING? 1.2.1. DEFINITION Konservering av byggnader, skulpturverk, målningar, textilier, papper (böcker, manuskript) m.m. avser att så långt möjligt skydda från (ytterligare) förfall.

Enligt nutida principer försöker man att bevara konserveringsobjektets utseende samtidigt som man avlägsnar de till dess förstöring bidragande orsakerna såsom fukt och mask. Då så är lämpligt, borttages nyare mindre värdefulla tillsatser, oftast gjorda vid någon hårdhänt restaurering. Som allmän regel gäller, att allt vad som görs vid konservering skall kunna konstateras vid undersökning av fackman, men ej vara så iögonfallande, att det stör helhetsintrycket eller fördärvar patinan. I denna definition av konservering (se Nordisk Familjebok 1929, volym 11) talas om skyddandet (och restaurering, dvs. reparering) av originalobjektet, men inte om möjligheter för reproducering av originalet, dvs. om möjligheter för bevarandet av objektets intellektuella innehåll genom att ersätta originalet med ett surrogat. Definitionen härstammar ju från en tid då reproduceringsteknikerna ännu var outvecklade.

Nuförtiden används det vid sidan av termerna konservering och restaurering även termen preservering. I engelskspråkiga länder använder man vanligen termen preservering, när man menar både skyddandet (eller reparerandet) av originalobjektet och ersättning av originalobjektet med hjälp av någon reproduceringsteknik, medan man användar termen konservering enbart för skyddandet eller reparerandet av originalobjekt. I Central-Europa däremot används vanligen konservering som paraplyterm för alla typer av skyddande- och reproduceringsverksamhet och används restaurering som underordnad term för att avse enbart skyddandet eller reparerandet av originalobjektet. (Wilson 1988, 12).

I denna studie används termen konservering för alla aktiviteter som syftar till bevarandet av (bokliga) material, antingen i originalform eller i surrogatform.

1.2.2. KONSERVERINGENS HISTORIA

3

Konserveringens historia går tillbaka till urminnes tider, då människan började skydda föremål, som ansågs vara värdefulla och som var särskilt utsatta för förstörelse eller förfall. Efter skriftens uppfinning började konservering och

- 4 därmed sammanhängande aktiviteter också gälla dokument. Välkänd är kejsar Fredrik den andras förordning från år 1231, att alla offentliga dokument borde skrivas på pergament "så att de kan vara ett vittnesbörd för framtiden och inte hotas av förstörelse under seklens gång".

Konservering i modern tid började på 1700-talet vid upptäckten av Pompeji och Herculaneum. Mellan 1800 och 1860 sysslade flera franska vetenskapsmän med problem knytna till konservering av antikens skatter. I slutet av 1800-talet höll biokemins och mikrobiologins banbrytare Louis Pasteur (1822-1895) en serie specialkurser i kemi, fysik och geologi för studenter vid "Ecole des Beaux Arts" i Paris, och i Tyskland utfördes år 1885 och år 1896 omfattande forskningar kring hållbarheten hos moderna pappersslag. År 1919 valde mykologen Pierre See svamp som angriper papper som ämne för sin doktorsavhandling. Under 1920- och 1930-talet skrev Harry Miller Lyndenberg, chef för New York Public Library, flera artiklar om konservering av biblioteksmaterial. Vid samma tid blev Lyndenbergs landsman, William B. Barrow, intresserad av orsakerna till papprets förfall, och år 1932 inrättades vid Virginia State Library i Richmond (USA) en verkstad för reparering av dokument. År 1938 grundades i Rom "Istituto di Patalogia del Libro". Ävenså började under 1930-talet forskningen kring konservering av dokument vid Leninbiblioteket i Sovjet.

Den katastrofala branden vid "The Jewish Theological Seminary" i New York i april år 1966 och översvämningen av Arnofloden i Florens i Italien i november samma år förstörde väldiga mängder av unika konstskatter och dokument (1) och erbjöd sålunda viktiga impulser till forskning av räddande, reparering och restaurering av papper, böcker m.m. i stor skala. (Library Conservation 1978, s. 1-3; Wilson 1988, s. 49).

Intresset för konservering på bibliotek blev i allmänhet ganska begränsat under 1970-talet (Wilson 1988, s. 10). Emellertid började man på den tiden i några länder utveckla nationella konserveringsprogram för biblioteksmaterial, och år 1980 grundades i Förenta staterna i samband med Library of Congress en skild avdelning, National Preservation Program Office (NPPO), som övervakar förverkligandet av det amerikanska nationella konserveringsprogrammet (Tieteellisten 1986, s. 2). Publiceringen av IFLA:s nya program om konservering vid en CDNL-kongress (Conference of Directors of National Libraries) i Wien april 1986 visar, att den internationella uppmärksamheten för konservering håller på att växa (Wilson 188, s. 10, 136).

(1) Enbart i Florens nationalbibliotek skadades ca. 1.200.000 dokument (Lenzuni 1987, s. 98).

1.3. VARFÖR KONSERVERING? Kunstföremål, byggnader, dokument etc. hotas av talrika faktorer såsom eld, fukt och föroreningar, men i synnerhet då det är fråga om böcker är människan utan tvivel ett av de största hoten. Böcker och andra sådana dokument är sköra föremål som slits snabbt och lätt. Trots att böcker är mycket sårbara objekt, behandlas de ofta illa: man ritar och skriver i böcker, spiller i dem, böjer bokens pärmar backåt osv. Utom dessa former av bokmisshandling finns det även många exempel på bokförstöring, som är en följd av olika skadliga rutiner som xeroxkopiering och lagring av böcker i dåliga förhållanden. (Wilson 1988, s.

16, 137; Tieteellisten 1986, s. 1; Bibliotekshandbok 1929, s. 535).

Men som sagt är människan inte bokens enda stora fiende; G. M. Cunha (1971, 60) utpekar nio grupper av bokfiender: 1. Människan 2. Luften

4

3.

4.

5.

6.

7.

8.

9.

Ljus / Mörker Hetta Fukt Insekter Gnagare Svamp Syra - 5 -

C. Wessel (Library conservation 1978, s. 105) åtskiljer i sin tur tre huvudgrupper (I-III) av icke-mänskliga faktorer, som bidrar till bokens förstörelse: I - ATMOSFÄRISKA FAKTORER A - Smutspartiklar 1. Olika typer av aerosol (smuts, damm, rök, osv.)

B - Gaser 1. syra bildande ämnen (t.ex. SO 2) 2. oxiderande ämnen (fotokemiska atmosfäriska ämnen, t.ex. O 3, NO 2 och CO 2) C - Ämnen, vilka utgör beståndsdelar i andra ämnen 1. vatten II - STRÅLNINGSENERGI A - Ljus (t.ex. ultraviolettstrålning) B - Hetta (termodynamisk strålning) C - Annan strålningsenergi (t.ex. röntgen- och gammastrålning) III - BIOLOGISKA FAKTORER A - Mikrobiologiska faktorer 1. svamp 2. bakterier 3. achinomycetes B - Makrobiologiska faktorer 1. insekter 2. gnagare Ofta är det en kombination av olika faktorer (t.ex. ljus och fotokemiska reaktioner, vatten och bildandet av syror (1), smuts & värme och uppkomst av insekter) som förorsaker biblioteksmaterialets förfall (Library conservation 1978, s. 110-117).

Det är självklart, att den stora mängden bokfientliga faktorer, vilka nämns av Cunha och Wessel, gör kvalificerad konservering nödvändig vid upprätthållandet av stora boksamlingar. Sakkunnig konservering kan emellertid åstadkommas endast, då bibliotek (och myndigheter!) inser, att större satsningar på konservering bidrar till förbättring av biblioteksmaterialets tillgänglighet (Wilson 1988, s. 13).

(1) En mycket skadlig syra för böcker med avseende på deras papper och pärmläder är t.ex. svavelsyra (H 2 SO 4). Denna syra kan uppkomma då det t.ex. vid förbränning av dieselolja uppstår svaveldioxid (SO 2), vilket reagerar med ett oxiderande ämne, säg ozon (O 3); som resultat av denna reaktion (SO 2 +

5

O 3 > SO 3 + O 2) tillkommer svaveltrioxid (SO 3) och syre (O 2). Svaveltrioxid kan reagera vidare med vatten (H 2 O), och således bildas svavelsyra (SO 3 + H 2 O > H 2 SO 4). (Library conservation 1978, s. 125 - 127).

2. KONSERVERING PÅ BIBLIOTEK Konserveringsverksamheten inom bibliotek kan hänföra sig till olika dokumenttyper: 1) handskrifter (brev, medeltida och äldre dokument, maskinskrivna dokument som pro gradu-arbeten etc.), 2) trycksaker (t.ex. tryckta böcker, tidskrifter, tidningar, bilder, kartor) och 3) nya dokumenttyper, vilka utgörs av audiovisuellt material (ljudband, kassetter, diabilder, videoband etc.) och av

- 6 mikrofilmer (Tieteellisten 1986, s. 7, 13, 15). Då de konventionella biblioteksmaterialen (trycksaker och handskrifter) idag tillsvidare utgör den största dokumentgruppen (Tieteellisten 1986, s. 7), kommer denna studie att begränsa sig till konserveringen av dessa material.

Konservering på bibliotek kan anses vara en av bibliotekens väsentliga stödfunktioner (Wilson 1988, s.21). Dess uppgift är 1) att förebygga skador, 2) att säkerställa materialets tillgänglighet i någon form och 3) att reparera skador (Konserveringsverksamheten 1981, s. 7; Tieteellisten 1986, s. 8).

Som konserveringsmetod, vilken är avsedd för förebyggandet av skador, bör vid sidan av ändamålsenlig och effektiv lagring av biblioteksmaterialet först och främst nämnas inbindning av sköra dokument liksom tidningar, tidskrifter och häftade monografier. En annan viktig preventiv konserveringsmetod, vilken tillämpas i t.ex. Kanada, är massneutalisering av nya böcker som tryckts på surt papper. Till konserveringsmetoder, vilka avser att garantera biblioteksmaterialets tillgänglighet i någon form, bör räknas främst olika reproduceringsmetoder som kopiering och mikrofilmning av sådana sköra eller värdefulla dokument, vilka man vill skydda från (över)användning eller av sådana dokument, vilka egentligen redan är så förstörda, att konservering i originalform inte mer är möjlig. Konserveringen, som avser reparerande av skadade dokument, kan betraktas som den mest rena formen av denna verksamhet.

Fastän masskonserveringsmetoder har utvecklats, sker konservering dock huvudsakligen som handarbete och är mycket långsam och kräver stor färdighet. Konservering är dessutom ett tekniskt svårt arbete, som förutsätter kunskaper om bokens och konststilarnas historia, om de bokliga materialens ( bl.a. papperets, pergamentets, lädrets, bläckets och tryckfärgernas) kemiska egenskaper samt om bokens tekniska framställningsmetoder. (Tieteellisten 1986, s. 8,9).

I följande kapitel gås närmare in på själva konserveringsverksamheten inom biblioteksområdet och en analys görs av de aspekter, som knyter till kvalificerad konservering av bokligt material (1,2). Som utgångpunkt gäller en indelning enligt de fackområden (kemi, teknik, biologi och bokhistoria) en konservator av böcker måste - åtminstone i viss mån - känna till. Indelningen är inte absolut, för i det praktiska konserveringsarbetet är ovannämnda områden ofta mycket nära förknippade med varandra.

(1) Aspekter, vilka har att göra med de allmänna förutsättningarna för effektiv konservering, såsom samarbete och utbildning, behandlas i kapitel 4.

(2) I bilaga 3 finns det en översikt över olika konserveringsmetoder.

2.1. KEMISKA ASPEKTER AV BOKKONSERVERING 2.1.1. KEMISKA SKADOR OCH DERAS FÖREBYGGANDE Böcker och andra dylika dokument består huvudsakligen av organiskt material som cellulosa (papp, papper) och djurhud (pergament, läder), och är därför utsatta för talrika former av förfall. De viktigaste skälen för kemisk förstörelse av bokliga dokument är oxidering och hydrolys. Oxidering innebär, att t.ex.

6

atmosfärens ozon reagerar med det organiska materialets kolatomer under påverkan av ljus, hetta och i synnerhet av syror. Hydrolys innebär, att cellulosans, pergamentets och lädrets struktur förstörs pga. att dessa materials kolatomer reagerar med vatten och fukt; liksom vid oxidering fungerar ävenså vid hydrolys ljus, hetta och särskilt syror som katalysatorer av förstörelseprocessen.

Oxidering av bokligt material är med avseende på konserveringsverksamheten i regeln ett problem av mindre brådskande art än hydrolys, som effektivt kan bekämpas genom att skapa lämpliga förvaringsförhållanden på bibliotek och genom att neutralisera de sura beståndsdelarna i de bokliga materialtyperna. De olika neutraliseringsmetoder, som finns idag, har vanligen utvecklats för att kunna skydda den nutida bokens viktigaste komponent, det sura papperet, från total förstörelse. (Library conservation 1978, s. 103, 107-111; Tieteellisten 1986, Liite 1 2(2) ).

2.1.2. BESTÅNDSDELAR I BOKLIGA DOKUMENT OCH DERAS EGENSKAPER

- 7 2.1.2.1. DET SURA PAPPERET (1) Problemet med det sura papperet är en följd av förändringar, som gjordes i pappersframställningsteknikerna mot mitten av 1800-talet. Intill 1830-talet gjordes pappret för hand och man använde som råvara olika lumpfibrer. Papper, som framställdes på detta sätt, har visat sig mycket hållbart: det gulnar inte och intill idag har det gamla papperet bevarat sin flexibilitet. På 1830-talet började man använda alunhartslim i tillverkningsprocessen av papper för att åstadkomma en glatt och jämn yta, vilken har fördelar vid tryckning. Alun och harts faller emellertid sönder till svavelsyra, som förstör papprets struktur. På 1870-talet började man i stället för bomullslump använda kemiskt och mekaniskt framställd trämassa som råvara för papperet. Sedan dess har pappeet blivit svagare, är ofta surt och förstörs därför av sig själv. (Pärssinen 1991, s. 30; Library conservation 1978, s. 233).

Det löner sig inte att konservera sönderfallet surt papper, för det är inte möjligt att återge dylikt papper sin ursprungliga kvalitet. Vad som kan göras, är förebyggande av papprets förfall genom neutralisering. Det finns flera neutraliseringsmetoder, av vilka de sk. massneutraliseringsmetoderna är de viktigaste på grund av att antalet böcker, som borde behandlas, är stort. Längst har massneutralisering varit i bruk vid Kanadas nationalbibliotek, där under några år alla nya böcker har behandlats med den sk. Wei T'o -metoden. Denna metod bygger på att böcker blöts i en lösning av magnesiummethoxid och methanol. Med Wei T'o -metoden kan man behandla 20 - 30 böcker i sänder och kostnaderna per bok uppskattades år 1986 till 3.50 dollar. Nackdelen med metoden är att den kräver noggrann förselektering av de böcker, som kan behandlas: färgbilder i böcker bör maskeras, läderband måste behandlas skilt och vissa plastsorter tål inte alls metoden. En annan viktig massneutraliseringsmetod är den sk. DEZeller diethylzink-gasmetoden, vilken har utvecklats i Förenta staterna vid Library of Congress. Med DEZ-metoden kan behandlas till och med 5000 böcker på en gång och kostnaderna per bok är mellan 3 och 5 dollar. Nackdelen med denna metod är bl.a. DEZ-gasens giftighet och explosivitet. Utom Wei T'o- och DEZmetoden tillämpas i världen (bl.a. i Indien och Österrike) flera andra massneutraliseringsmetoder, men de flesta av dem befinner sig tills vidare i ett experimentellt stadium. Om massneutraliseringsmetodernas långsiktiga effekter vet man idag bara litet, samtidigt som metodernas resultat för det mesta ännu har varit otillfredsställande. Allmänt antas, att massneutralisering förlänger bokens livstid från 20 är till åtminstone 60 eller 80 år. (Pärssinen 1991, s. 31-32; Wilson 1989, s. 50-51; Scott 1987, s. 94-99).

Vid sidan av de olika (mass)neutraliseringsmetoderna finns det en alternativ metod för skyddandet av det sura papperet. Denna metod, som håller på att utvecklas vid British Library, bygger på förstärkning av papprets fibrer genom att impregnera papprets substrat (papprets underliggande nätverk) med en polymer (en makromolekylförbindning, här ett akrylat). Metoden, som även kan för-

7

ädlas genom att sätta till pappret en neutraliserande co-monomer (ammo-alkylmethaonylat), ger lovande resultat, men befinner sig ännu i ett experimentellt stadium. Tills vidare kan med metoden behandlas 5 - 10 böcker åt gången och kostnaderna per bok är ungefär samma som vid Wei T'o -metoden. (Wilson 1988, s. 52).

(1) Som surt papper betraktas papper med ett PH-värde lägre än 7 (Pärssinen 1991, s. 30).

2.1.2.2. LÄDER OCH PERGAMENT Läder och pergament är urgamla produkter, vilka båda görs av djurhud. Skillnaden mellan läder och pergament är, att läder framställs genom att garva djurhuden, medan pergament framställs utan garvning enbart genom att torka och tänja huden. Hållbarheten hos lädermaterial beror på vilken garvningsmetod som har använts och hur väl garvningen har utförts. Läder är mycket känsligt för sura beståndsdelar i atmosfären, särskilt för svavelsyra, vilken färger lädret rödbrunt och gör det skört. Hållbarheten hos pergament beror i första hand på lagringsutrymmenas fuktighetsgrad; i mycket fuktiga förhållanden blir pergamentet hydrolyserat till lim, men i torra förhållanden blir pergamentet skört.

- 8 Atmosfärens sura beståndsdelar spelar ingen roll vid förvaringen av pergament, för pergament är ett alkaliskt material. (Library conservation 1978, s. 79-92).

2.1.2.3. ADHESIVER Användning av adhesiver d.v.s. klister och limprodukter anses vara ett nödvändig ont vid bokbindning, för ett ställe, som har fästs med en adhesiv, är en potentiell källa för bokens skörhet. Det finns en stor mängd olika adhesiver, vilka grovt kan indelas i tre grupper: 1) vegetabiliska adhesiver (t.ex. veteklister och alunhartslim), 2) animaliska adhesiver (t.ex. ben- och kaseinlim) och 3) syntetiska adhesiver (icke-organiska limprodukter). Till de syntetiska adhesiverna kan också räknas tejp, vars användning i konserveringsarbetet absolut inte är tillåten: tejpen sugs in i papperet, torkar och lämnar vanligen efter sig ett ful, brunt limspår. Bland de vegetabiliska, animaliska och syntetiska adhesiverna finns med avseende på bokbindning lämpliga och skadliga produkter. Mycket skadliga adhesiver är t.ex. lim, vilka innehåller alun; sådana lim bildar nämligen syror, vilka angriper papperet. Vid konservering och inbindning av böcker är det viktigt att känna till de olika adhesiverna och deras egenskaper, för de påverkar väsentligt bokens hållbarhet. (Library conservation 1978, s. 53-68; Tieteellisten 1986, s. 1).

2.1.2.4. BLÄCK Under historiens lopp har det framställts många olika typer av bläck. Ämnen, vilka använts vid tillverkning av bläck, har traditionellt varit sot, kol, indigo, koppar- och järnsulfat, gallussyra (ett extrakt av bl.a. ekbark), arabiskt gummi, vin, ättika och vatten. Senare har man ytterligare tagit i bruk ämnen som brasilin, ett träextrakt, som används för framställning av röda bläcksorter, ferriferrocyanid för framställning av "preussiskt blått", en blå bläcksort, och linoleum för framställning av tryckbläck. De olika bläcksorternas egenskaper skiljer sig mycket från varandra. Det finns bläck, som löser sig i vatten (t.ex. preussiskt blått och brasilinbläck) och permanenta bläck (t.ex. tryckbläck och järnsulfatbläck), ljuskänsliga bläck (t.ex. brasilinbläck) och ljusbeständiga bläck (t.ex. indigobläck), neutrala bläck (t.ex. tryckbläck) och sura bläck (t.ex. järnsulfatbläck). Att göra en indelning i goda och dåliga bläck med avseende på deras lämplighet för långsiktigt bruk är inte enkelt. Som exempel kan nämnas järnsulfatbläck och brasilinbläck: järnsulfatbläck är i sig själv särskilt durabelt, men dess sura beståndsdelar an-

8

griper med tiden pappret, medan brasilinbläck inte skadar pappret, men däremot är känsligt för ljus och vatten. Grundliga kunskaper om bläckets egenskaper är till nytta vid värdering av lagerförhållanden på bibliotek och vid konservering av bl.a. manuskript. (Library conservation 1978, s. 36-52).

2.1.3. DESINFEKTERING Eftersom böcker, tidskrifter, kartor osv. huvudsakligen består av organiskt material, kan de i lämpliga (framförallt fuktiga och varma) förhållanden vara näringsämnen för talrika organismer, i synnerhet för insekter, bakterier och (mögel)svamp. Insekter i bokmagasin kan bekämpas genom att behandla hyllor med insektspray eller genom att placera böcker i lådor, vilka innehåller paradichlorobenzenkristaller. Bakterier och mögel kan avlägsnas med tymol. (Library conservation 1978, s. 117-122, 326). I Finland behövs desinfektering av biblioteksmaterial bara sällan; landets kalla vinter och bokmagasins ringa fuktighetsgrad under vintertiden som följd av utrymmenas uppvärmning förebygger uppkomst av insekter, bakterier och svamp. Däremot förekommer på Finlands bibliotek ofta mögel som följd av vattenskador. (Tieteellisten 1986, s. 11).

2.1.4. KEMISK RENGÖRING Kemisk rengöring av bokmaterial kommer endast i fråga, då materialet har blivit angripat av lätt spridande ämnen (t.ex. anilin) eller av ämnen, som förändrar materialets egenskaper (t.ex. tejp). Anilinfläckar i papper kan avlägs-

- 9 nas med hjälp av vatten och ammoniak, varefter papperet bör blekas lokalt med t.ex. vätesuperoxid; neutralisering av det blekade stället sker med en blandning av destillerat vatten och ammoniak. Tejp och tejpfilmens limspår kan lösas med hjälp av toluen. (Vård och förvaring 1982, s. 22).

2.2. TEKNISKA ASPEKTER AV BOKKONSERVERING Det finns idag en avsevärd mängd icke-kemiska tekniker, vilka tillämpas i det moderna konserveringsarbetet vid bibliotek. En del av dessa tekniker hänför sig till bevarandet av dokument i originalform, och en annan del av teknikerna avseer metoder för reproducering av ursprungliga dokument. Ytterligare finns det tekniker för lagring av dokument. I följande kapitel ingås närmare på de olika tekniska metoderna för bevarandet, reproducerandet och lagrandet av bokliga dokument.

2.2.1. TEKNISKA METODER FÖR BEVARING AV BOKLIGA DOKUMENT I ORIGINALFORM 2.2.1.1. INBINDNING Inbindning är en metod som allmänt tillämpas vid bibliotek för skyddandet av häftade monografier och periodika. Med inbindning eftersträvas å ena sidan att skydda materialet för förtidig förstörelse och å andra sidan att reparera slitna band för återanvändning. Genom inbindning av tidskrifter kan man även förhindra, att lösa nummer försvinner. Inbindning används främst för skyddandet av den för vardagsbruk avsedda litteraturen, men i viss mån också för den gamla värdelitteraturen. Framförallt vid den frekvent använda litteraturen kan behovet av inbindning med tiden förnyas. Fastän inbindningen kan betraktas som en särskilt viktig och effektiv metod i det preventiva konserveringsarbetet, har metoden dock några nackdelar. Inbindning är fackarbete, som nuförtiden är svårt att erhålla och relativt dyrt. Dessutom är metoden vad gäller den äldre värdelitteraturen bara begränst tillämpbar, för inbindning förändrar dokumentets framställningssätt, material och utseende. (Tieteellisten 1986, s. 8, 27).

9

2.2.1.2. LAGNING Lagning av böcker o.d. innebär bl.a. insättning av lösa blad, reparerandet av revor i papperet och fastsättning av lossnade pärmar. För lagning kan användas materialier såsom japanpapper och rispasta, men aldrig tejp (se kapitel 2.1.2.3.). Lagning av papper kan nuförtiden (delvis) skötas med speciellt därför utvecklade maskiner, vilka uppfyller hål i pappret med en färdig pappersmassa. Än så länge kan man med de olika maskinella lagningsmetoderna behandla bara små bokmängder. Maskinell lagning av papper lämpar sig bäst för reparerandet av litteratur, som är avsedd för vardagsbruk. (Tieteellisten 1986, s.

11; ABC 1973, s. 55-56; Library conservation 1978, s. 221-222).

2.2.1.3. VAKUUMFRYSTORKNING Eftersom vattenskador är mycket allmänna i biblioteksmagasin, har det utvecklats flera metoder som förstahjälp för böcker, vilka blivit våta. För detta ändamål används i olika länder djupfrys- och vakuumtorkningsmaskiner, med vilka man kan förebygga böckernas fullständiga förstörelse och bildandet av mögel samt förlänga den tid, under vilken den slutliga konserveringen bör utföras.

Med vakuumfrystorkningsmetoden kan man behandla stora bokmängder (1), men böckernas efterbehandling är jobbig, för den kräver alla normala konserveringsåtgärder såsom rengöring, lagning, neutralisering, återinbindning osv.

(Tieteellisten 1986, s. 10, 11).

(1) T.ex. i Vlissingen (Nederländerna) behandlades år 1984 med vakuumfrystorkningsmetoden ca. 60.000 böcker, vilka hade blivit våta som följd av en översvämning (Meijer 1985, 121-127).

- 10 2.2.1.4. LAMINERING Skadade böcker, tidskrifter, tidningar etc. repareras ibland med hjälp av maskinell laminering, vilket innebär, att en cellulosa-acetatfolie limmas maskinellt på papperet. Laminering förändrar dokuments utseende och kan således inte allmänt godkännas som konserveringsmetod. I vissa fall kan laminering dock vara motiverad som metod för förstärkning av särskillt slitna dokument liksom överanvända monografier och trasiga tidningar, vilka inte kan repareras på något annat sätt. (Tieteellisten 1986, s. 11; Library conservation 1978, s. 231-232).

2.2.2. TEKNISKA METODER FÖR REPRODUCERING AV BOKLIGA DOKUMENT Med reproducering av dokument avses bevarandet av bokliga dokuments intellektuella innehåll i surrogatform. Detta innebär, att reproducering som konserveringsmetod har vissa begränsningar vad gäller bevarandet av dokuments fysiska och konstnärliga egenskaper. Det oaktat har reproducering en viktig ställning i konserveringsarbetet, för den möjliggör att skydda unikt material för användning och att göra säkerhetskopior av ursprungliga dokument. (Tieteellisten 1986, s. 8).

Det finns tre grupper av reproduceringstekniker, vilka i mer eller mindre mån har betydelse vid konservering av bokliga material: 1) reproducering med hjälp av magnetiska media (magnetband, hårdskiva och diskett), 2) reproducering med hjälp av mikrografiska media (mikrofilm, mikrofiche, ultrafiche) och 3) reproducering med hjälp av optiska media (CD ROM, videodisk, digitalisk optisk skiva etc.) (Wilson 1988, s. 24).

2.2.2.1. REPRODUCERING MED HJÄLP AV MAGNETISKA MEDIA Magnetiska media är som instrument för dokumentkonservering snarare problem än lovande möjligheter för framtiden. T.ex. magnetband, som är det vanligaste medium för långsiktig förvaring av data, vilka har lagrats i magnetisk form, måste uppfriskas och kopieras vartannat eller vart tredje år. Dessutom är magne-

10

tiskt lagrade data känsliga för skadlig påverkan av starka magnetiska fält.

(Wilson 1988, s. 24; Erikoistallenteet 1985, s. 98-99).

2.2.2.2. REPRODUCERING MED HJÄLP AV MIKROGRAFISKA MEDIA Mikrografisk reproducering, dvs. mikrofilmning, är en av de viktigaste och mest ekonomiska metoderna för att trygga böcker, tidskrifter och andra dylika dokument. Mikrofilmning tillämpas idag runt i världen, och dess betydelse har ökat på senaste tiden pga. att det tillsvidare inte finns andra metoder för att garantera dokuments tillgänglighet i lika stor skala. Behovet av mikrofilmning riktar sig till det mest använda, illa hållbara eller särskilt skadade materialet såsom tidningar, handskrifter och äldre, frekvent använda böcker. Mikrofilmning har många fördelar; den möjliggör 1) att hålla materialets intellektuella innehåll tillgängligt på film, fastän det ursprungliga materialet har förstörts; 2) att skydda sällsynta tryckalster för användning, 3) att få säkerhetskopior för katastrofer och 4) att lätt få extra kopior. Mikrofilmmaterial är pga. att det är lätt och billigt att framställa mycket användbart i fjärrlånetrafiken mellan bibliotek. Eftersom mikrofilmmaterial har liten storlek, sparar det postavgifter och kräver ett minimum av utrymme i biblioteksmagasin (1). Mikrofilmning sköts enligt internationella standard, vilket är nödvändigt för att kunna säkerställa, att apparater för avläsning av mikrofilmmaterial är allmänt användbara. (Tieteellisten 1986, s. 30, 45-46).

Fastän mikrofilmning har avsevärda fördelar, knyter till metoden också en mängd problem: 1) mikrofilmning är en jobbig process, som kräver många förberedelser t.ex. katalogisering och komplettering av det för filmning avsedda materialet; 2) uppbevaring av mikrofilmat material kräver speciella magasinförhållanden, för materialet är särskilt känsligt för ljus och smuts; 3) läsapparaterna för mikrofilm, mikrofiche o.d. är användarovänliga; 4) copyrightproblem; 5) mikrofilmning är dyr i förhållande till t.ex. massneutralisering. Dessutom kan det vara svårt att få tag på mikrofilmmaterial, för det råder en stor brist på nationella och internationella samkataloger över denna materialtyp. (Tieteellisten 1986, s. 31; Wilson 1988, s. 29, 33, 35; Erikoistallenteet 1985, s. 108-

- 11 109).

(1) Mikrofilmmaterial kräver enbart 5 % av det utrymme, som behövs för det ursprungliga materialet (Wilson 1988, s. 28).

2.2.2.3. REPRODUCERING MED HJÄLP AV OPTISKA MEDIA Optiska media kännetecknas av att de har en ljuskänslig yta, där information av olika slag kan registreras och avläsas med hjälp av en laserstråle. Det finns tre typer av optiska media, vilka har potentiell betydelse för konserveringsändamål: 1) videodisk, 2) CD ROM (Compact Disc Read Only Memory) och 3) digital optisk skiva. Videodisken bär informationen främst i analog form, men den har också något utrymme för digitalt kodad information. Fördelen med videodisken är, att den sammankopplad till en mikrodator är ett flexibelt medium, som kan inte bara lagra text, bild och ljud, utan även erbjuder direkt åtkomst och har möjligheter till bildmanipulation, t.ex. bildförstoring. Nackdelen med videodisken är, att den är bunden till TV-formatet och att den bjuder inga möjligheter för registrering av ny information. Dessutom är videodiskens lagringskapacitet begränsad i förhållande till de andra optiska media. CD ROM -skivan är ett digitalt kodat medium, som används sammankopplad till en mikrodator.

Fördelen med CD ROM är, att den har en stor lagringskapacitet (540 K megabyte) och att den möjliggör snabb åtkomst av information. Nackdelen med CD ROM är, att den saknar möjligheter för registrering av ny information. Som den stora möjligheten för framtiden betraktas den digitala optiska skivan, för den har en enorm lagringskapacitet (1 gigabyte) och erbjuder exceptionellt snabb återvinning. Dessutom kan den digitala optiska skivan registrera (men inte stryka!)

11

ny information. (Wilson 1988, s. 24-25, 38-39).

Fastän ovannämnda optiska media kan spela en stor roll i framtidens bokkonservering, är de idag inte tillräckligt utvecklade för att kunna vara allmänt tillämpbara inom konserveringsområdet. Andra faktorer, vilka tills vidare bromsar entusiasmen för optiska media, är den osäkra hållbarheten hos optiska skivor och upphovsmannarätten för materialet, som lagrats på optiska skivor. (Wilson 1988, s. 22-23, 33, 37).

2.2.3. TEKNISKA METODER FÖR LAGRING AV BOKLIGA DOKUMENT Tillämpning av ändamålsenliga lagringsmetoder på bibliotek kan betraktas som en viktig aspekt av konservering; bibliotekens lagringspraktik har direkt inverkan på de lagrade materialens skick och har sålunda stor betydelse i avseende på förebyggandet av skador och upprätthållandet av materialens tillgänglighet. Vid tillämpning av lagringstekniker är man starkt beroende av biblioteksmagasinens tekniska förutsättningar. Särskilt stor uppmärksamhet måste fästas vid 1) magasinens tillräcklighet och funktionsduglighet, 2) magasinens trygghet vad gäller eldsvådor och vattenskador, 3) magasinens atmosmosfäriska egenskaper och 4) magasinens belysning. Trånga eller dåligt fungerande biblioteksmagasin, som är utsatta för eldsvådor eller vattenskador, är naturligt olämpliga ställen för förvaring av dokument, men är dock vardag på många bibliotek. Att förvandla dylika magasin till lämpliga ställen för förvaring av dokument kräver ofta stora finansiella ansträngningar och förändringar i biblioteksarkitekturen. Lättare och billigare är att påverka magasinens atmosfäriska egenskaper, dvs. temperatur, fuktighetsgrad och grad av förorening, samt magasinens belysning. Lämpliga atmosfäriska förhållanden i biblioteksmagasin förutsätter 1) att temperaturen är beständig och relativt låg (högst 20 grad C), 2) att fuktighetsgraden är mellan 45% och 55% och 3) att föroreningar, som hamnar utifrån i biblioteksluften, filtreras bort. Vid belysning av biblioteksmagasin får ljusstyrkan ej överstiga 150 lux och all ultraviolettstrålning bör filtreras bort.

Böcker o.d. kan lagras på olika sätt; de kan 1) placeras på hyllor, 2) packas i lådor och 3) förses med fodral eller andra skyddsmaterial. Om böcker förvaras på hyllor, måste de vara uppställda vertikalt och ge stöd åt varandra. Då böcker lutar mot varandra, blir deras papper och pärmar skadade, och de blir sneda. Hyllorna får inte vara för fulla, men de måste vara utrustade med ändstöd, som kan justeras efter behov och som inte har skarpa hörn, som kan skada

- 12 böckernas pärmar. Stora volymer måste placeras horisontellt på hyllorna, dock man får ej mera än tre exemplar stapla på varandra. Särskilt stora eller tunga böcker får inte alls staplas på varandra, utan måste ha egna hyllor. När lagringen gäller sköra, oinbundna böcker,lösa blad eller arkivmaterial, rekommenderas det att packa dessa material i lådor. Lådorna bör inpackas så, att dokumenten inte kan trasslas ihop. Fastän de flesta lådorna har utvecklats för vertikal inpackning och sparar utrymme, rekommenderas ändå horisontell inpackning.

Vid lagrandet av värdefulla böcker eller av material, som är särskilt utsatt för skador, är det ofta nödvändigt att använda fodral, etuier, bandskydd etc.

Det är viktigt, att skyddshjälpmedlen består av neutralt material, så att kemiska skador kan undvikas. (Tieteellisten 1986, s. 8, 39-40, 44; Library conservation 1978, s. 181-182, 328).

2.3. BIOLOGISKA ASPEKTER AV BOKKONSERVERING Biologiska aspekter av bokkonservering gäller skyddandet av bokmaterial för skador, vilka uppstår som följd av skadedjur (främst insekter) och olika mikroorganismer såsom bakterier och mögel. Som metoder för förebyggandet och bekämpning av biologiska skador på bibliotek kan tillämpas 1) förbättring av lagerförhållanden och 2) desinfektering (se kapitel 2.1.3.). För Finlands vidkommande är mögel den mest förekommande formen av biologisk skada i bibliotekslager

12

(Tieteellisten 1986, s. 11).

2.4 KULTURHISTORISKA ASPEKTER AV BOKKONSERVERING Det är svårt att utreda enligt vilken princip förvaring av biblioteksmaterial måste skötas, för man kan inte veta på förhand vilka dokument som kommer att ha långsiktigt värde och vilka dokument bara kortsiktigt. Det är nästan varje doments öde, att dess värde som bärare av aktuell information minskar med tiden, men det kan också förekomma att föräldrade dokument med tiden får kulturhistoriskt värde. I sådana fall blir dokument (vanligast böcker) objekt för bokhistoria, en multidisciplinär vetenskap, vars uppgifter är att undersöka 1) bokens tillkomst och framställning (skriftens, boktryckarkonstens och bokbindarkonstens historia), 2) bokens konsthistoriska aspekter (illustrationer, miniatyrmålningar, dekorationer, reliefer, intaglioarbeten, typografi, lay-out, ex libris etc.), 3) bokens lärdomshistoriska aspekter (bl.a. bokens betydelse som representant av ett visst skede i vetenskapshistorien) och 4) bokens sociologiska aspekter (bokspridning och -konsumtion, bibliofili, censur etc.). (Tieteellisten 1986, s. 6; Lindberg 1988, s. 97-107; Whalley 1977, s. 337-354).

Vid konservering av kulturhistoriskt betydelsefulla dokument eftersträvar man att bevara vid sidan av dokumentens intellektuella innehåll även deras ursprungligt utseende, framställningssätt och material. Dokumentens ålder, ekonomiska värde, konstnärliga utseende, bandtyp och andra yttre faktorer förutsätter vanligtvis, att autenticiteten och alla ursprungliga egenskaper bevaras.

Dessutom kan dokument ha viktiga historiska eller sociologiska egenskaper, vilka bör lika väl bevaras. Anteckningar, randanmärkningar, ägarnas namnteckningar, dedikationer, ex libris mm. vilka finns i böcker av vetenskapsmän, konstnäre eller kulturpersoner måste bevaras i ursprunglig form; gamla böckers uppgifter och hänvisningar om ägareförhållanden, läsvanor, användningssätt, spridning osv. är viktiga källor för kulturhistorisk forskning. (Tieteellisten 1986, s. 7; Nuorteva 1989, s. 4-9).

Många värdefulla historiska dokument har under århundradens gång förstörts och förstörs fortfarande idag pga. att man inte inser deras kulturhistoriska värde eller inte har kunnat förutse deras långsiktiga värde. Därför är det viktigt, att man i konserveringsverksamheten på bibliotek fäster särskilt mycket avseende vid bevarandet av kulturhistoriskt värdefullt material. (Tieteellisten 1986, s. I, 7).

3. BOKKONSERVERINGENS NULÄGE I FINLAND Fastän Finland internationellt sett inte har särskilt omfattande boksamlingar, råder det i landet dock ett allvarligt konserveringsproblem; enligt en av TINFO (Tieteellisen informoinnin neuvosto) år 1983 utförd enkätundersökning,

- 13 finns det på Finlands vetenskapliga bibliotek totalt ca. 12.500.000 band, varav ca. 900.000 behöver konservering (Tieteellisten 1986, s. V, 1 och 13). Det finns många faktorer, vilka ligger till grund för Finlands nuvarande konserveringsproblem. Som viktigaste kan nämnas: 1. överanvändning av bokliga material (friexemplar är i Finland inte undantagna från andra dokument), 2. bristfälliga lagerförhållanden på bibliotek (vattenskador, för stark belysning, temperatursvängningar), 3. det sura papperet och dess allmänna förekommande i tryckalster och handskrifter, 4. otillräcklig förebyggande vård av bokliga material pga. de begränsade resurserna för inbindning av sköra objekt,

13

5. brist på kvalificerad konserveringspersonal. (Tieteellisten 1986, s. 15-19).

Konserveringsbehovet är stort i synnerhet vid Helsingfors universitetsbibliotek, vilket har i sina (nästan) kompletta nationella samlingar och värdefulla utländska samlingar ca. 400.000 band som på något sätt bör konserveras (Pärssinen 1991, s. 31).

Konserveringens betydelse har i Finland uppfattats först under de senaste åren. Intill 1990 utfördes konservering av biblioteksmaterial bara i begränsad mån vid Helsingfors universitetsbibliotek. Det har inte varit möjligt att få utbildad personal för konserveringsuppgifter, eftersom inhemsk utbildning helt har saknats eller har varit otillräcklig (1). De reparerings- och konserveringsmetoder som tillämpats har varit beroende av personalens fackkunskap (2). Dessutom har konserveringsverksamhetens omfattning årligen varit mycket anspråkslös i förhållande till behovet. På hösten 1990 skedde ändå avsevärd förbättring av situationen, då man i anslutning till Helsingfors universitetsbibliotek grundade en mikrofilmnings- och konserveringscentral i St. Michel.

Tillsvidare sköts i St. Michel enbart mikrofilmning, men i början av 1992 inleds även konserveringsverksamheten. Syftet med centralen i St. Michel är, att den blir en riksomfattande anstalt, som ensam svarar för utvecklandet av konserveringsmetoder för biblioteksmaterial i Finland. Detta innebär, att konserveringscentralen måste: 1. följa med den nationella och internationella utvecklingen på området; 2. delta i det nationella och internationella samarbetet på konserveringsområdet; 3. ge riktlinjer för konservering och förvaring av bokhistoriska samlingar; 4. publicera och informera om områdets verksamhet; 5. anordna kurser och seminarier om konserverings- och förvaringsproblem; 6. utveckla färdiga planer, rådgivning och räddningsverksamhet för katastrofsituationer; 7. sköta krävande konserveringsarbeten för alla bibliotek i landet. (Tieteellisten 1986, s. 51, 52; Häkli 1990, s. 35-37; Pärssinen 1991, s.31).

Trots att inrättandet av konserveringscentralen i St. Michel ger anledning till optimism, är konserveringen i Finland jämfört med t.ex. England (3) fortfarande

- 14 mycket eftersatt i relation till andra verksamhetsformer på bibliotek (Tieteellisten 1986, s. 1).

(1) År 1984 igångsattes vid Vanda hemslöjdläroanstalten ett treårigt utbildningsprogram i konservering av bl.a. arkiv- och biblioteksmaterial. Vidareutbildning av kvalificerade konservatorer saknas fortfarande i Finland. (Tieteellisten 1986, s. 56).

(2) Konservatorer på bokområdet har vanligen bokbindarkunskap (Kommittebetänkande 1974: 122, s. 32).

14

(3) T.ex. Cambridge universitetsbibliotek reserverade under läsåret 1985/1986 6 procent av sin budget (ca. 276.000 brittiska pund) för konserveringsverksamheten (Wilson 1988, s.102).

4. FÖRUTSÄTTNINGAR FÖR EFFEKTIV BOKKONSERVERING Ehuru bibliotek har drabbats nationellt och internationellt av väldiga konserveringsproblem, har lägets allvarlighet otillräckligt uppfattats av de ansvariga beslutsfattarna (regeringar, akademiska institutioners och forskningsinstitutioners föreståndare ock ibland även ledande bibliotekarier). Stora mängder kulturhistoriska, ekonomiskt eller på något annat sätt viktiga dokument blir förstörda innan deras intellektuella innehåll har kunnat överföras i surrogatform. Detta måste tillskrivas en kombination av faktorer, vilka utgörs bl.a. av dåliga magasinförhållanden och katastrofer på bibliotek, materialets överanvändning, otillräcklig materialvård, brist på kännedom om konserveringsmetoder och brist på anslag för konservering. Olämpliga metoder i bokens nutida framställningsprocesser är också en faktor av betydelse, men ännu viktigare är papperets förfall som följd av papperets sura beståndsdelar och luftens smutspartiklar. (Wilson 1988, s. 11).

Under 1980-talet utfördes flera nationella och internationella enkäter om konserveringsläget på bibliotek. Av dessa enkäter framgår, att effektivare konservering inom biblioteksområdet förutsätter: 1. bättre attityder gentemot konservering hos beslutsfattarna, användarna och bibliotekarierna: mera kännedom om konservering och mera resurser (ekonomiska och personals-) för denna verksamhet; 2. förbättring av konserveringspersonalens kompetensnivå; 3. en effektiv konserveringspolicy, som bör förverkligas på lokal, regional, nationell och internationell nivå och som bör integreras som en del i den generella bibliotekspolicyn. (jfr. Wilson 1988, s. 61-63, 136-137).

Bättre attituder gentemot konservering är ett viktigt förhandsvillkor för förbättring av det nuvarande konserveringsläget på bibliotek. För att åstadkomma bättre attityder måste man öka medvetandet om konserveringens betydelse hos beslutsfattare, användare, massmedia och (!) bibliotekarier. Som metoder kan användas 1) "metvetandekampanjer" på bibliotek, 2) mera publicitet om konservering i massmedia, 3) seminarier, konferenser etc. där konserveringsexperter och beslutsfattare kan mötas, 4) redogörelser, utredningar etc., som vädjar till de högsta myndigheterna för mera uppmärksamhet för konserveringen, och 5) kurser i konservering för bibliotekarier. (Wilson 1988, s. 58-61, 139).

Utbildning och kompetensökning spelar en central roll vid åstadkommandet av effektivare konservering på bibliotek. Konserveringspersonalens svaga kompetens är ett avsevärt problem, och ställandet av vissa kompetenskrav kan ha positiv inverkan på konserveringsarbetets nivå. Vid fastställandet av kompetenskrav för konserveringspersonalen måste man ta hänsyn till att personalen arbetar på flera nivåer; man kunde åtskilja t.ex. följande grupper av personal: 1. konserveringsadministratörer, vilka bestämmer konserveringspolicyn och fördelar resurser samt upprätthåller kontakten med biblio

- 15 teksstyrelsen; 2. konserveringsforskare, vilka sköter forsknings- och utvecklingsarbetet inom området, utför kvalitetskontroll och ger undervisning;

15

3. konservatorer, vilka bestämmer konserveringsmetoden och gör prioriteringar; 4. bokbindare och konserveringsbiträden, vilka sköter det praktiska (rutinmässiga) konserveringsarbetet. (Wilson 1988, s. 59; Banks 1978, s. 214).

Enligt den finska konserveringsnämndens förslag (Kommittebetänkande 1974:122, s. 67) borde konserveringsforskare (och -administratörer?) inom biblioteksområdet ha en högre högskoleexamen med huvudämnena kemi, biokemi, träkemi eller papperskemi. Ytterligare borde dessa forskare (och administratörer?) ha vissa delar av en allmän grundkurs i konservering (se bilaga 1) och bli förtrogna med konserveringsverksamheten för arkiv- och biblioteksmaterial utomlands. Bibliotekskonservatorer borde enligt samma förslag ha en bokbindarutbildning, som kunde kompletteras med praktiska övningar och två kurser: en allmän kurs i konservering (se bilaga 1) och en specialkurs i konservering av arkiv- och biblioteksmaterial (se bilaga 2). Konserveringsbiträden borde enligt konserveringsnämndens förslag ha en tillämpbar grundutbildning, som kunde kompletteras med en intern kurs.

Eftersom biblioteksmaterialets konservering kunde ses som en aspekt av biblioteksbeståndets upprätthållande och som en metod för att garantera bibliotekssamlingarnas tillgänglighet, vore det önskvärt, att utbildningen för bibliotekarier utvidgades med kurser i uppbevaringsmetodik, konservering och bokhistoria. För Finlands vidkommande gäller, att det råder en brist på lärare i konservering av biblioteksmaterial. Detta medför, att det för kompletterande utbildning av bibliotekarier i konservering borde inrättas stipendier för studier utomlands. (Wilson 1988, s. 13, 60; Tieteellisten 1986, VI).

Ett program för en effektiv konserveringspolicy inom biblioteksområdet borde bestå av åtminstone följande beståndsdelar: I - RESURSER Säkerställandet av tillräckliga resurser (anslag, personal, kompetens) för ändamålsenlig uppbevaring av biblioteksmaterial i original- eller surrogatform. Detta sker genom att öka beslutsfattarnas metvetande om konserveringens betydelse som metod för upprätthållandet av bibliotekssamlingarnas tillgänglighet och genom att förbättra utbildningsmöjligheterna i konservering av arkiv- och biblioteksmaterial.

II - AKTIVITETER OCH ANSVARSFÖRDELNING A - LOKALA UPPGIFTER Formulering av lokala konserveringsprogram, vilka har som beståndsdelar: 1. publicering av broschyrer, som upplyser bibliotekspersonalen och användarna om konserveringens betydelse; 2. integrering av konserveringsverksamheten som en del i bibliotekets normala verksamheter; 3. urval av det material, som borde konserveras först; prioritering av unikt, sällsynt och ekonomiskt värdefullt material; - 16 -

4. bedömning, förbättring och övervakning av bibliotekets magasinförhållanden och konserveringsmetoder.

16

B - SAMARBETE MELLAN BIBLIOTEK Samarbete på regional, nationell och internationell nivå är nödvändigt för 1) att möjliggöra en ändamålsenlig ansvarsfördelning i konserveringsarbetet, 2) att undvika oönskat dubbelarbete vid reproducering av dokument, 3) att åstadkomma gemensamma standarder och 4) för att kunna utveckla gemensamma strategier inför förlag och myndigheter.

Samarbetet på regional, nationell och internationell nivå kan förverkligas på åtminstone följande områden: 1. REPRODUCERING: MIKROFILMNING Skapandet av nationella och internationella mikrofilmningsprogram, vilka bör eftersträva: a. kooperativ mikrofilmning av dokument i regionala eller nationella centra; b. skapandet av samkataloger över alla mikrokort, vilka innehåller ursprungliga dokument i surrogatform; c. katalogisering av mikrokort enligt AACR2/MARC-standarden.

2. KONSERVERING AV URSPRUNGLIGT MATERIAL a. nationella och internationella program för urval av dokument, som borde konserveras; internationella avtal för prioritering av unika, sällsynta och ekonomiskt värdefulla dokument; b. ansvarsfördelning vad gäller konservering av ursprungligt material: varje land borde konservera sin egen nationallitteratur; c. skapandet av retrospektiva samkataloger över den äldre värdelitteraturen från före 1800-talet.

3. BEHANDLING AV FRIEXEMPLAR Åtminstone ett friexemplar borde uppbevaras som nationellt konserveringsexemplar och måste skyddas för varje form av användning och lagras i optimala förhållanden.

4. UTVECKLANDET AV STRATEGIER a. gemensamma ansträngningar för att öka myndigheternas beredvillighet att bevilja mera anslag för konservering; b. gemensamma ansträngningar för tvinga förlag att börja använda permanent (alkaliskt) papper; c. gemensamma ansträngningar för att åstadkomma en innationellt godkänd standard för permanent papper (t.ex. den amerikanska ANSI-standarden); d. gemensamma ansträngningar för att bibliotek fritt

- 17 -

17

får reproducera dokument för konserveringsändamål; e. gemensamma ansträngningar för att få förlag intresserade av förmånlig nytryckning av äldre publikationer.

5. UTBILDNING OCH FORSKNING a. internationellt samarbete vad gäller utbildningen i konservering av arkiv- och biblioteksmaterial i form av student- och forskarutbyte, stipendier och samordning av utbildningsprogram; b. inrättandet av regionala och nationella konserveringscentraler med ansvar för konserveringen, utbildningen och forskningen på regional eller nationell nivå; c. främjandet av forskningen inom konserveringsteknologin med tonvikt på massneutraliseringsmetoder, lagringstekniker och metoder för reproducering med hjälp av optiska media.

6. KATASTROFKONTROLL Skapandet av internationella program för katastrofkontroll i bibliotek och arkiv.

7. ADMINISTRATION Skapandet av administrativa organ, vilka styr, koordinerar och övervakar bibliotekens konserveringsverksamheter på lokal, regional, nationell och internationell nivå. (jfr. Wilson 1988, s. 14, 22, 94, 115, 116, 138140; Library Conservation 1978, s. 413-449).

5. DISKUSSION Bibliotek i Finland och i hela världen står inför ett allvarligt problem: förfall av böcker, tidskrifter, tidningar och annat dokumentmaterial. Problemet är en följd av en kombination av faktorer, av vilka främst bör nämnas det sura papperet, fel lagring, katastrofer, fel behandling, överanvändning och allmän likgiltighet inför problemet. Bibliotekssamlingarnas förfall kan ändå bekämpas genom adekvat och effektiv konservering av dokument. Med konservering avses alla verksamheter, som syftar till att bevara dokument i originalform eller surrogatform. Konservering är ett område med många aspekter: den har anknytningspunkter med kemi, teknik, biologi och bokhistoria. Vid bekämpningen av bibliotekssamlingarnas förfall kan man koncentrera sig på 1) förebyggande vård, 2) reproducering av dokument och 3) reparering av dokument. Reparering av dokument kan betraktas som den renaste formen av konservering. Denna metod är emellertid dyr, arbetsam, tidskrävande och ställer höga krav på personalens sak- och fackkunnighet och lämpar sig således nästan enbart för bevarandet av unikt, sällsynt eller ekonomiskt värdefullt material. En billigare, men tillsvidare också arbetsintensiv och kompetenskrävande metod är reproducering (främst mikrofilmning) av dokument. Metoden lämpar sig för framställning av kopior av värdefulla dokument, vilka bör skyddas för varje form av användning, och lämpar sig för räddandet av särskilt sköra eller skadade dokument, men har som nackdel, att man med den enbart kan bevara dokuments intellektuella innehåll. Om man vill bevara dokument i originalform löner det sig att i första hand satsa på förebyggande dokumentvård såsom inbindning, massneutralisering, skyddandet för överanvändning och skapandet av optimala magasinförhållanden.

Fastän man har i olika länder under de senaste åren blivit alltmera medveten

18

om konserveringens betydelse som metod för bevarandet av den nationella litte-

- 18 raturen och för garanterandet av bibliotekssamlingarnas tillgänglighet, kvarstår ännu mycket att göra, särskilt vad gäller säkerställandet av resurserna för konserveringsverksamheten och vad gäller utbildningsmöjligheterna respektive samarbetet inom området. I t.ex. Finland kunde man förbättra landets bibliotekens konserveringsläge avsevärt genom att vidta följande åtgärder: 1. anordning av vidareutbildning för konserveringsforskare; 2. inkludering av en allmän kurs i konservering (se bilaga 1) i utbildningen för bibliotekarier och inrättandet av ett nytt utbildningsalternativ för bibliotekarier, som vill specialisera sig på konserveringsmanagement; 3. anpassning av friexemplarlagen i följande avseende: a. alla friexemplar måste vara tryckta på permanent papper, som följer den amerikanska ANSI-standarden; b. alla böcker som levereras som friexemplar, bör vara inbundna; c. ett friexemplar måste uppbevaras som nationellt konserveringsexemplar och arkiveras i optimala förhållanden och måste skyddas för varje form av användning; d. alla friexemplar måste filmas på mikrokort, vilka bör katalogiseras online enligt AACR2/MARC-standarden; e. av alla mikrokort, som innehåller friexemplar i surrogatform, måste uppbevaras ett exemplar som nationell kopia i optimala förhållanden och skyddas för varje form av användning; 4. anpassning av lagen om upphovsmannarätten så, att bibliotek fritt får reproducera dokument för konserveringsändamål; 5. inrättandet av ett nationellt konserveringsmagasin i anslutning till St. Michels konserveringscentral, där friexemplar, som bör skyddas för användning, kan förvaras i optimala förhållanden, och där allmänna och vetenskapliga bibliotek kan deponera unika, sällsynta och ekonomiskt värdefulla dokument (t.ex. medeltida manuskript, inkunabler och första tryck); 6. inrättandet av ett nationellt biblioteksförlag i samarbete med Finlands stora förlag; förlaget har som uppgift: a. att regelbundet utge förmånliga nytryck av den äldre inhemska litteraturen, så att bibliotek genom kompletterande anskaffningar på ett mera ekonomiskt sätt än genom dyrbara reparationer kan ersätta utnötta publikationer; b. att efter behov på nytt utge hela nationallitteraturen på permanent papper och i inbunden form, så att man kan försäkra sig om fortbeståndet av den nationella litteraturen i hållbar form; 7. formulering av lokala och nationella konserveringsprogram, som ger riktlinjer för urval och prioritering av dokument, som bör konserveras (först);

19

8. skapandet av nationella retrospektiva samkataloger för konserveringsändamål över a) den hela nationella litteraturen och b) unika, sällsynta och ekonomiskt värdefulla utländska dokument i Finlands bibliotek; dessa kataloger bör fungera som lokaliseringsinstrument för konservatorer och de måste vara utformade så, att

- 19 varje bibliografisk post i katalogerna innehåller avsnitt med information om ifrågavarande dokuments konserveringsläge och -historia samt om dokuments bokhistoriska egenskaper. Katalogernas bibliografiska poster kunde utformas enligt reglarna formulerade i AACR2 (1) eller ISBD(A) (2).

(1) Anglo-american cataloguing rules. - 2. ed. - London: The Library Association, 1978.

(2) ISBD(A): international standard bibliographic description for older monographic publications (antiquarian). - London: IFLA, 1980.

9. inrättandet av fonder för forskningen inom konserveringsområdet och för utveckling och förbättring av bibliotekens magasinutrymmen.

10. inrättandet av fonder för medvetandekampanjer på bibliotek om konserveringens betydelse vid upprätthållandet av samlingarnas tillgänglighet; Då resurserna för konservering på Finlands och andra länders bibliotek är än så länge mycket begränsade medan behovet av konservering är stort, bör man i en realistisk konserveringspolicy lägga tonvikten på sådana åtgärder, som ger ett snabbt och gott resultat, men medför relativt små kostnader. Dylika åtgärder är: 1. satsningar på förebyggande vård i form av bättre behandling av böcker o.d., undvikande av överanvändning och bättre magasinering; 2. anpassning av friexemplarslagen till nutida behov; 3. tryckning på permanent papper, ökning av färdigt inbundna publikationer; 4. nyutgivning av äldre publikationer i syfte att minska bibliotekens konserveringsbehov; 5. undvikande av dubbelarbete genom samarbete; 6. effektivt urval av de dokument, som bör konserveras först; prioritering av unikt, sällsynt eller ekonomiskt värdefullt material.

- 20 -

20

LITTERATURFÖRTECKNING

ABC 1973

ABC i bokvård: Om bokframställning, bokbandsbedömning och lagning / Britta Cronvall. - 3. uppl. - Lund: Bibliotekstjänst, 1973.

BANKS 1978

Preservation of Library Materials / P.N. Banks.

Publ. i: Encyclopedia of Library and Information Science / exec. ed. Allan Kent, Harold Lancour, Jay E. Daily. - New York: Marcel Dekker.

Vol. 23. - 1978.

BIBLIOTEKSHANDBOK 1929

Svend Dahls bibliotekshandbok / utg. av Samuel E. Bring. - Uppsala: Almqvist & Wiksell.

(Vol.) 1: Bokhistoria; Bokframställning.

- 1929.

CUNHA 1971

Conservation of Library Materials: A Manual and Bibliography on the Care, Repair and Restauration of Library Materials / by George Martin Cunha and Dorothy Grant Cunha. - 2. ed. - Metuchen, N.J.: Scarecrow.

Vol. 1. - 1971.

ERIKOISTALLENTEET 1985

Erikoistallenteet kirjastoissa / toimituskunta: Leena Pärssinen, Marja-Leena Rantanen, Marja-Leena Vilkko-Hämäläinen; julk.

Suomen kirjastoseura. - Hki: Kirjastopalvelu, 1985.

HÄKLI 1990

Konservointi tehostuu / Esko Häkli.

Publ. i: Bibliophilos 1990; 49 (4): 3539. - Hki: Bibliofiilien seura, 1990.

KOMMITTEBETÄNKANDE 1974:122

Konservointialan koulutustoimikunnan mietintö / Opetusministeriö. - Hki: (Opetusministeriö), 1974. - (Komiteanmietintö; 1974:122).

KONSERVERINGSVERKSAMHETEN 1981

Konserveringsverksamheten inom biblioteken: rapport / utarb. på riksbibliotekariens uppdrag av Göran Bäärnhielm...(et al.). - Stockholm: Kungliga biblioteket, 1981. - (Rapport / Kungliga biblioteket; 1).

LENZUNI 1987

Coping with Disaster / Anna Lenzuni.

Publ. i: Preservation of Library Materials: Conference held at the National Library of Austria, Vienna, April 7-10, 1986 / Merrily A. Smith (ed.). - Munchen: Saur, 1987.

Vol. 2.

LIBRARY CONSERVATION 1978

Library Conservation: Preservation in Perspective / ed. by John P. Baker and Marguerite C. Soroka. - Stroudsburg: Dowden, Hutchinson & Ross, 1978.

21

- 21 LINDBERG 1988

Bokhistoria som vetenskap: Dess ställning och uppgifter i vår tids bildningsliv: Föredrag vid Svenska bibliotekariesamfundets årsmöte den 6 maj 1988 / Sten G. Lindberg.

Publ. i: Nordisk tidskrift för bok- och biblioteksväsen 1988; 75 (4): 97-107. Stockholm: Almqvist & Wiksell, (1989).

MEIJER 1985

Het vacuumvriesdrogen van grote hoeveelheden natte boeken in Zeeland / A.C. Meijer; R.M. Rijkse.

Publ. i: Open 1985; 17 (3): 121-127.

NUORTEVA 1989

Kirja yksilönä / Jussi nuorteva.

Publ. i: Bibliophilos 1989; 48 (4): 4-9.

- Hki: bibliofiilien seura, 1989.

PÄRSSINEN 1991

Vanhat kirjat tuhoutuvat / Leena Pärssinen.

Publ. i: Bibliophilos 1991; 50 (1): 3034. - Hki: Bibliofiilien seura, 1991.

SCOTT 1987

Mass Deacidification at the National Library of Canada / Marianne Scott; National Library of Canada. - Restaurator 1987; 8 (2/3): 94-99.

TIETEELLISTEN 1986

Tieteellisten kirjastojen kokoelmien säilytys ja konservointi: TINFO:n konservointijaoston selvitys / (TINFO:n konservointijaosto). - Hki: (Valtion painatuskeskus), 1986.

WHALLEY 1977

Book Design and Illustration / Irene Whalley.

Publ. i: Art Library Manual: A Guide to Resources and Practice / ed. by P. Pacey.

- London: Bowker, 1977.

WILSON 1988

Library Policy for Preservation and Conservation in the European Community: Principles, Practices and the Contribution of New Information Technologies / Alexander Wilson; Commission of the European Communities. - Munchen: Saur, 1988.

VÅRD OCH FÖRVARING 1982

Vård och förvaring av museiförmål / (utg. av) Finlands museiförbunds konservatorutskott; red.: Anja-Tuulikki Huovinen...(et al.); övers.: Nordiska museet: Heidi Henriksson. - 3. omarb. uppl. - (Hfors): (Finlands museiförbund), 1982. - (Finlands Museiförbunds publikationer; 24).

22

BILAGA 1 (1) Den finska konserveringsnämndens förslag till en ALLMÄN GRUNDKURS I KONSERVERING (Kommittebetänkande 1974:122, bilaga XI / 1,2) Grundkursen i konservering tar ca. 3 månader och omfattar ca. 400 lektioner och övningstimmar.

I ALLMÄN MÅLSÄTTNING

Syftet med grundkursen i konservering är, att man bekantar sig med konserveringsverksamhetens grunder och att man får en allmän insikt i de olika konserveringsområdenas viktigaste problem och uppgifter.

Tonvikten i undervisningen ligger på kemi, fysik, materiallära och miljölära.

II KURSENS INNEHÅLL 1. KEMI / mål:

kännedom om kemins grunder, kemins vanligaste forskningsmetoder och om forskningsmetodernas tillämpningar - organisk och oorganisk kemi: forskningsmetoder och deras tillämpning - grundämnen, det periodiska systemet - enkla föreningar - ämnens olika aggregationstillstånd - luftens sammansättning och påverkan - vattnets sammansättning och rengöring - syror, baser och salter, surhet, PH, neutralisering - organiska lösmedel - tvättmedel - färgämnen och pigment - bindemedel, vax, lack, hartser och lim - oxidering och reducering - plastsorter

2. FYSIK / mål:

kännedom om fysikens grunder, fysikens vanligaste forskningsmetoder och om forskningsmetodernas tillämpningar -

3. MATERIALLÄRA / mål:

mekanik värmelära elektricitetslära optik

kännedom om konserveringsobjektens material samt om de material, som används i konserveringsarbetet - naturliga ämnen - syntetiska ämnen

4. MILJÖLÄRA / mål:

a) kännedom om faktorer, som förorsakar skador i arkiv- och biblioteksmaterial; b) förtrogenhet med preventiva åtgärder -

23

fuktighet värme ljus föroreningar

- skadedjur - mikroorganismer - förvarings- och behandlingsmetoder BILAGA 1 (2) 5. KONSERVERING och RESTAURERING / mål:

kännedom om allmänna principer, olika problem och konserveringsmetoder

6. DOKUMENTERING / mål:

kännedom om de viktigaste dokumenteringsmetoderna - katalogisering - åtgärdsbokföring - fotografering, utnyttjande av mikroskop, röntgning, fotogrammetri etc.

7. BAKGRUNDSÄMNEN / mål:

kännedom om musei-, arkivs- och biblioteksväsandets allmänna organisation, mål och lagstiftning

8. ARBETSSKYDD / mål:

kännedom om arbetsskyddsäranden (lagstiftningen och allmänna åtgärder)

BILAGA 2 Den finska konserveringsnämndens förslag till en SPECIALKURS I KONSERVERING AV ARKIV- OCH BOKMATERIAL (Kommittebetänkande 1974:122, bilaga XII) Specialkursen i konservering av arkiv- och bokmaterial tar ca. 6 månader och omfattar i medeltal 500 lektioner och övningstimmar.

I MÅL

Syftet med specialkursen i konservering av arkiv- och bokmaterial är att ge en bra teoretisk underbyggnad för a) att kunna förstå problem förknippade med bevarandet och konservering av arkiv- och bokmaterial samt för b) att kunna välja och behärska de metoder, som används i konserveringsarbetet.

II KURSENS INNEHÅLL 1. KEMI / mål:

kemiska tillämpningar i konserveringen av arkiv- och bokmaterial, särskilt: - organisk kemi (i synnerhet papperskemi) - makromolekylföreningar - färger och pigment

2. MATERIALLÄRA / mål:

-

papper pergament läder plastsorter konserveringsmaterial

24

3. MILJÖLÄRA / mål:

grundlig kännedom om faktorer, vilka förorsakar skador i arkiv- och bokmaterial samt grundlig kännedom om åtgärder, som syftar till förbyggandet av skador -

4. KONSERVERING och RESTAURERING / mål:

fuktighet värme ljus föroreningar mikroorganismer uppbevarings- och behandlingsmetoder

- skadeanalyser - rengöring - egentlig konservering (neutralisering, desinfektion och förstärkning) - lagning och komplettering - konserverings- och lagningsmetodernas historia

5. BAKGRUNDSÄMNEN / mål:

-

paleografins grunder dokument- och arkivhistoria bok- och bibliotekshistoria konstens och konsthantverkets teknik pappersframställningens och bokbindarkonstens historia

6. ARBETSSKYDD / mål:

grundliga kunskaper om områdets specialproblem

BILAGA 3 Översikt över olika BOKKONSERVERINGSMETODER: egenskaper, tilämpningar, fördelar och nackdelar 1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

11

12

13

WEI T'O -METOD

+

+

-

+

?

+

+

-

+

+

+

-

-

DEZ-METOD

+

+

-

+

?

+

+

-

+

+

+

-

-

FÖRSTÄRKNING M.H.A. ETT POLYMER

+

+

-

+

(+)

+

(-)

-

?

+

+

(+)

-

DESINFEKTERING

+

?

-

+

+

+

?

-

+

(+)

+

-

-

RENGÖRING

+

?

-

-

+

+

(+) (-)

-

-

+

(+)

-

INBINDNING

+

?

-

-

(+)

+

(-)

+

-

+

+

+

-

LAGNING

+

?

-

(+)

+

+

(-)

+

-

+

-

+

-

VAKUUMFRYSTORKNING

+

+

-

+

+

+

-

-

-

-

(+)

-

-

LAMINERING

-

?

-

(+)

-

+

-

+

-

+

-

25

(-) (-)

REPRODUCERING M.H.A. MAGNETISKA MEDIA

-

+

(+)

-

-

-

-

(-)

-

-

-

-

+

MIKROFILMNING

+

?

-

-

+

+

-

(+)

-

+

-

-

+

REPRODUCERING M.H.A. OPTISKA MEDIA

+

+

-

-

+

+

-

(-)

-

+

-

-

+

LÄMPLIG LAGRING

+

+

-

+

+

+

-

-

-

+

+

-

-

LAGNING M.H.A. TEJP

+

XEROX-KOPIERING

+

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13

= = = = = = = = = = = = =

+ +

Metoden är allmänt godkänd Metoden håller på att utvecklas Metoden bör helt undvikas Massbehandlingsmetod Metoden lämpar sig för bevarandet av värdefulla dokument Metoden lämpar sig för bevarandet av mindre värdefulla dokument Metoden kan skada bokens material Metoden är dyr och arbetsintensiv Metoden innehåller risker och skadar miljön Metoden lämpar sig för långsiktig konservering Metoden är avsedd för förbyggandet av skador och som första hjälp Metoden är avsedd för reparering av böcker Metoden är avsedd för reproducering av böcker

26