Aluminiumskrot – en strategisk resurs Europa inte har råd att förlora

Text av Patrik Ragnarsson

Europeiska unionen exporterar årligen över en miljon ton aluminiumskrot – en resurs som både EU och NATO klassar som strategisk. Aluminium kan återvinnas utan kvalitetsförlust och kräver endast fem procent av den energi som behövs för att framställa primäraluminium. Materialet spelar en avgörande roll inom områden som grön teknik, transport, byggnation och försvar. Att säkra tillgången på aluminiumskrot inom EU är därför centralt för både klimatambitioner och industriell motståndskraft. Trots ökad efterfrågan och omfattande investeringar i återvinningskapacitet i flera medlemsländer fortsätter stora mängder aluminiumskrot att lämna unionen. Den globala konkurrensen om sekundära råvaror ökar snabbt. Länder som Kina, Indien och

Malaysia har redan infört exportrestriktioner för att skydda sin inhemska försörjning, medan Europa fortsatt tillåter obegränsad export. USA:s tullar på aluminium riskerar dessutom att göra europeiskt skrot ännu mer attraktivt för aktörer utanför EU.

Konsekvensen är att europeiska återvinnare pressas av stigande priser, osäker tillgång och ökad global efterfrågan. Det försvårar planering, investeringar och uppskalning – trots att viljan och kapitalet finns. Samtidigt importerar Europa primäraluminium med höga koldioxidavtryck, vilket direkt motverkar unionens klimatmål.

Ett behov av samordnad strategi

För att vända utvecklingen krävs ett samlat, långsiktigt agerande på EU-nivå. En effektiv strategi bör inkludera:

• Exportavgifter på aluminiumskrot, oavsett mottagarland, för att skapa incitament att behålla materialet inom EU.

• Stärkt lagstiftning genom bl.a. lagen om kritiska råmaterial (Critical Raw Materials Act), avfallsförordningen (Waste Shipment Regulation) och den pågående översynen av direktivet om uttjänta fordon.

• Investeringar i infrastruktur för insamling, sortering och förbehandling av skrot, särskilt i medlemsländer med lägre återvinningsgrad.

• Handelspolitiska åtgärder som motverkar asymmetrier i det globala regelverket och skapar rättvisa konkurrensvillkor.

• Cirkulära styrmedel, såsom eventuella kvoter på återvunnet innehåll och gemensamma kvalitetsstandarder, för att stimu- lera efterfrågan på återvunnet aluminium.

Flera av dessa punkter återfinns i den nyligen lanserade europeiska handlingsplanen för stål och metaller. EU-kommissionen undersöker för närvarande möjligheten att införa exportavgifter på skrot och en lag om cirkulär ekonomi väntas dessutom till slutet av 2026, med målet att stärka handeln med sekundära råvaror och förbättra förutsättningarna för transport av skrot inom den inre marknaden.

Kommissionen analyserar även möjligheten att införa krav på återvunnet innehåll i aluminiumprodukter, särskilt inom ramen för förordningen om ekodesign och vid revisionen av förordningen om uttjänta fordon. Ett arbete pågår också för att förbättra klassificering och kvalitetsstandarder för aluminiumskrot.

Fönstret är öppet – men inte länge till

Det är positivt att frågan prioriteras inom EU:s industripolitik. Samtidigt är tidpunkten avgörande. Flera europeiska aktörer inom återvinning befinner sig i en fas av snabb expansion, och betydande investeringar har redan gjorts i ny teknik och kapacitet. Men utan stabil tillgång till råmaterial riskerar dessa satsningar att gå förlorade.

Att aluminiumskrot lämnar Europa i stora mängder är inte bara ett resursslöseri – det är en strategisk förlust. Vill EU ta ledningen i den globala omställningen mot mer cirkulära, koldioxidsnåla industrisystem måste tillgången på skrot säkras. Det kräver ett skifte – från beroende av import till kontroll över våra egna resursflöden.