Artilleri- & Luftvärnstidskrift nr. 1 2023

Artilleri & Luftvärn

Artilleri-Tidskrift nr 1 2023

MOBILE SHORT-RANGE AIR DEFENCE

MSHORAD

MSHORAD identifies and counteracts all aerial threats. It detects targets, reacts and strikes fast. Consisting of the Giraffe 1X Mobile Radar Unit, RBS 70 NG Mobile Firing Unit and coordinated from our Command and Control solution it redefines ground-based air defence.

Redaktör och ansvarig utgivare:

Stefan Bratt, Lokförargränd 12

775 51 Krylbo, tel 0226-121 09

Mobil: 0703-999 708

E-post: sbratt67@icloud.com

Formgivning: Pernilla Höök

Höök Design AB

www.hookdesign.se

Mobil: 0768-41 57 22

E-post: pernilla@hookdesign.se

Artilleri & Luftvärn

Tidskrift för artilleri och luftvärn

Nr 1 | 2023 | årgång 152

Redaktionsadress:

Postadresseras till redaktören enligt ovan, i ekonomi- och prenumerationsärenden till Artilleri & Luftvärn

c/o Artilleri & Luftvärnsklubben

Jan Ohlson

Villagatan 73

253 54 Mörarp

E-post: art-lv@jiro.se

Artilleri- och Luftvärnsklubbens medlemmar erhåller tidskriften utan kostnad.

Redaktionen tar inget ansvar för insänt men ej beställt och överenskommet material.

ISSN 004 – 3788

Omslagsbild: En Ground launched small diameter bomb avfyras från sin grupperingsplats. Snart kommer denna långräckviddiga raket att verka mot ryska förband i Ukraina. Illustration: Saab.

Tryck: Exakta Print AB. Text och bild där inget annat anges är producerade av redaktionen.

Mikael Beck, ordförande

Nu måste vi prioritera kompetensförsörjningen

Lite mer än ett år har nu passerat sedan krig bröt ut i vårt närområde. Jag tror inte kriget har lämnat någon oberörd.

Försvarsförmåga, motståndskraft och inte minst behovet av kombinerade vapen i större förband visar sig vara avgörande för krigföring i markdomänen.

Vi är nu ett par år in i att leverera på försvarsbeslutet 2020 och arméorganisation 25. Nato-ansökan, stödet till Ukraina och det större behovet av Försvarsmaktens förmågor börjar bli tydligare. I detta börjar det skönjas prioriteringar i förmågetillväxten.

Nationella operationer

Våra förband och inte minst luftvärnsförbanden används nu mer och mer i nationella operationer. ÖB:s aktiva försvar märks tydligt i vardagen och ger en försmak på vad det innebär med stående förband!

En prioritering som tydligt behöver arbetas med i det pågående tillväxtarbetet, är kompetensen i organisationen.

Detta är inte minst viktigt för funktioner som artilleri och luftvärn. Det är nu vi behöver rekrytera och utbilda våra medarbetare för kommande uppdrag och strukturer. Detta gäller såväl soldater, civila som yrkesofficerare.

Försvarsmakten behöver fler som är duktiga på att utbilda, träna, utveckla och ingå i våra funktioner vid staber, krigsförband och Nato organisation.

Förhoppningsvis drar även du som medlem ditt strå till stacken om du är tidvis anställd eller reservofficer.

Utvecklingsmöjligheter

Parallellt med behoven här och nu som ligger för beslut och realisering finns alltid de längre perspektiven närvarande.

Vilka förmågor skall vi på sikt stå för från svensk sida i ett försvar av Sverige och Nato? Samarbeten kommer sannolikt även framöver vara avgörande för att både vara interoperabel och för rationell utveckling- och anskaffning. Här tror jag att våra bekämpningsförmågor står inför avgörande steg framåt mot en modern och användbar armé.

Jag vill slutligen också rikta en tanke till alla de som står upp för sitt land och för de värderingar vi själva även står för!

Presstopp: Första exportordern offentliggjord

Archer till arméerna i Storbritannien och Ukraina

Det kan vara tidernas snabbaste exportaffär?

För bara inom loppet av ett par månader gjordes den första exportaffären för Archersystemet upp m ellan Sverige och Storbritannien. Därmed blir brittiska armé den första användaren av Archersystemet

utanför Sverige. Samtidigt står det klart att åtta Archerpjäser ska skänkas av Sverige till Ukraina.

Torsdagen den 16 mars kom beskedet som många väntat på. Sverige skänker bland annat åtta Archerpjäser till Ukraina samt ett antal stridsvagnar 122, till ett sammanlagt värde av sex miljarder kronor. I regeringens beslut ingår också mer delar och ammunition till luftvärnssystem 97, HAWK.

Samtidigt meddelade regeringen lite mer oväntat att 14 Archerpjäser kommer att exporteras till Storbritannien. Storbritannien kommer i sin tur att tillfälligt införa Archer inom armén som en tillfällig ersättning för den 32 AS90pjäser som landet skänkte till Ukraina under 2022. För Storbritannien är införandet en övergångslösning då landet avser att anskaffa ett helt nytt artillerisystem via programmet Mobile Fires Platform med planerad start i slutet av detta decennium. Redan i april kommer Storbritannien enligt information från brittiska armén att överta ägandet av de 14 pjäserna och de ska vara fullt operativa inom armén om ett år.

Stor glädje i Karlskoga

– Samarbetet med Storbritannien innebär att både Sveriges och Storbritanniens stöd till Ukraina ökas. Artilleri såsom Archer tillsammans med stridsfordon och stridsvagnar ökar Ukrainas försvarsförmåga och möjliggör för dem att återta territorium, säger försvarsminister Pål Jonson i ett pressmeddelande.

Exportavtalet med Storbritannien bygger vidare på den bilaterala avsiktsförklaringen från 2014 mellan de båda länderna samt den solidaritetsförklaring som undertecknades 2022.

Inom BAE Systems Bofors är glädjen stor över att företaget nu, efter många års strävsamt arbete kammat hem den första exportordern där länder som Indien, USA och Schweiz visat intresse. Men, det blev alltså något mer oväntat Storbritannien och British Army:

- Det är mycket glädjande att Archersystemet får ytterligare en användare Vi välkomnar självfallet Storbritannien till Archerfamiljen. Landet kommer att få ett artillerisystem i världsklass. Vi ser ett ökat intresse för systemet från flera länder, säger företagets kommunikationsdirektör, Henrik Hedberg.

Inom kort får det ukrainska artilleriet förstärkning av åtta Archerpjäser som kommer att skänkas till Ukraina av Sverige. Foto: Ukrainian Army

Bekämpningsfunktionen väl förberedd inför kommande NATO-medlemskap

Att den svenska ansökan om NATO-medlemskap i viss mån kunde upplevas som en överraskning och att många tidslinjaler fick justeras är nog sann. Men, inom bekämpningsfunktionen upplevdes det mer eller mindre som en bekräftelse på att vårt arbete med att samordna funktionen med andra länder varit helt korrekt och framtidsinriktad.

Att vi inom bekämpning under lång tid arbetat med en anpassning mot internationella och NATO:s metoder har bäddat för en snabbare anpassning till framtida krav på interoperabilitet som ett medlemskap kommer att ställa.

NATO-ackrediteringar

Redan 1998-1999 reste några officerare till England och fick utbildning för att leda markmålsbekämpning med flygplan, Close Air Support (CAS). Detta har senare utvecklats till att Artilleriregementet satte upp en nationell utbildningsplattform som 2010 certifierades enligt de amerikanska kraven

”Joint Close Air Support” Memorandum of Agreement, MoA. År 2015 blev utbildningen även ackrediterad enligt

NATO:s krav. Detta innebär att elever som godkänns efter utbildning vid Forward Air Controller Training and Evaluation Cell (FACTEC) i Boden får behörighet enligt både NATO och amerikansk standard.

Fler exempel på tidig NATO-anpassning är bytet av det nationella geografiska referenssystemet Rikets Triangelnät (RT90) till globala World Geodetic System 1984 (WGS84) samt byte av vinkelenhet från streck till mils.

Eldreglering anpassades också till NATO-standard. Samtidigt med detta genomfördes även utbildning på orderskrivande enligt NATO-standard och artilleribataljonens

stridsledning genomfördes på engelska, eller åtminstone på ”svengelska” med stort inslag av egenpåhittade begrepp och orderuttryck.

Från och med år 2006 utbildades eldledare att använda NATO-metoden ”Call for fire” som talsignaleringsmetod.

Numera utbildas eldledare att använda talsignalering som reservmetod till ordinarie dataformatsignalering och då som gamla ”Eldsignalering ropa” eller som ”Formatsignalering tal”. Utbildning att använda ”Call for fire” sker fortfarande men används då som talsignalering med andra nationer.

Kanske inte en hundraprocentig NATO-anpassning men några första steg mot interoperabilitet.

Trevande har blivit strukturerad

Efter dessa, initialt trevande steg har en mer strukturerad utveckling skett. Framför allt har Sverige följt arbetet inom Artillery System Cooperations Activities (ASCA). ASCA är en medlemsorganisation, inte en NATO-organisation, som arbetar för att möjliggöra en digital sammankoppling mellan medlemsländernas nationella ledningssystem. ASCA anger en standard för vilken data och hur den ska vara paketerad för att alla ska kunna behandla och omsätta data till sina nationella system.

NATO kommer att hänvisa till ASCA styrdokument som standard för dataöverföring mellan nationer inom bekämpningsfunktionen. ASCA, som i dag består av tretton medlemsländer med tolv olika digitala ledningssystem måste komma överens om gemensamma standarder och i viss mån metoder för att möjliggöra att understödskedjan från eldledare till skjutande förband ska bli så snabb och flexibel som möjligt utan att stabsbehandling eller andra nationella olikheter begränsar effektiviteten hos våra skjutande system på stridsfältet.

Finland och Rumänien kommer troligtvis att bli godkända för fullvärdigt ASCA-medlemskap i år medan Sverige och ytterligare tre länder förväntas bli medlemmar inom de närmaste åren. Ytterligare en handfull nationer har anmält intresse för framtida medlemskap. Medlemskap innebär att nationen har ett ledningssystem som testats och godkänts av de övriga medlemsländerna att det stödjer ASCA funktionskrav.

ASCA kravställer bland annat att de nationella ledningssystemen ska kunna dela och motta symboler och geometrier för funktionsledning och stridsledning av bekämpningsförbanden och sensorer, hantera måldata, underrättelsedata, status på skjutande förband, genomföra skjutning och eldplanläggning. ASCA utvecklar standarder för att stödja markmålsbekämpning från både flyg och marinen.

Visualiserar samordning

Vårt framtida ledningssystem kommer med stöd av ASCA även ge oss möjligheten att på ett enklare och tydligare sätt visualisera samordningen mellan manöver och bekämpning i vårt ledningssystem. Vi kommer att med stöd av andra nationers sensorer förbättra vår lägesbild och underrättelseinformation. Sammanfattningsvis ger ASCA möjlighet till digital interoperabilitet som medger att i rätt tid och med rätt effekt understödja på ett effektivt sätt med indirekt eld i hela konfliktskalan. Sverige har med Danmark som stöd förberett sig för ett medlemskap i ASCA och är beredd att genomföra kvalificering av valt ledningssystem så fort beslut är fattat om vilket system som ska användas.

2020 slöts ett avtal mellan Sverige och Finland om ett gemensamt försvarssamarbete. Detta fick till följd att svenska och finska förband skulle strida sida vid sida och därmed uppstod behov att kunna understödja varandra. I väntan på nytt ledningssystem har vi tagit fram metod för hur vi ska genomföra understöd med finska förband. Metoden är än så länge analog och överföringen mellan nationernas nuvarande digitala ledningssystem sker via ett luftgap, Fire Support Element (FSE).

Anders Rehn

Fanjunkare Anders Rehn grundutbildades som eldsignalistledare vid dåvarande A 8 i Boden. Han har många års erfarenhet av bekämpningsledning, bland annat i befattningar som bataljonsartillerichef och brigadartillerichef.

Anders Rehn har även omfattande erfarenhet som huvudlärare i krigsvetenskap med inriktning på bekämpning och har det senaste året deltagit som Sveriges representant och nationell sekreterare i ASCA:s operativa arbetsgrupp.

Eliminera nationella olikheter

För att lyckas med detta måste de nationella olikheterna jämnas ut och detta görs genom att ett FSE etableras där den svenska eldsignaleringen översätts till finsk eldsignalering eller omvänt utan att de nationella skjutmetoderna behöver ändras.

Det som främst skiljer nationerna åt rent tekniskt är att Finland använder ”östmils”, med andra ord 6000 mils mot våra 6400 mils och att finländsk eldreglering sker med en vinkel med o-platsen som utgångspunkt. Dessutom får de svenska eldledarna möjlighet att bekämpa med raketartilleri, vilket skiljer sig något från att skjuta med artilleribataljon. FSE står för alla omräkningar och anpassningar som behöver göras för att understödet ska bli så effektivt som möjligt. Metoden testades med skarpskjutning under övningen Northern Forest i Finland våren 2021. Försöket var lyckat och fördröjningen i FSE-cellen var alltid kortare än två minuter. Detta var ett bra resultat men både Sverige och Finland hoppas att vi snart kan understödja varandra genom hopkopplade digitala ledningssystem som jobbar enligt ASCAstandard och då helt utan fördröjningar.

Framtiden?

Omvärldsutvecklingen ger oss tämligen små möjligheter att som enskild nation skapa den trygghet som vi så länge har eftersträvat. Det kommer att vara nödvändigt att vi tillsammans med andra nationer skapar en stabiliserande förmåga där bekämpning kommer att vara ett av de tyngst vägande argumenten.

Bekämpningsfunktionen är beroende av en fortsatt, interoperabel utveckling för att optimera funktionens potential. Studier av NATO-styrdokument och deltagande i ASCA:s arbetsgrupper ger underlag för framtida handböcker och reglementen. Att våra nationella styrdokument kommer att förändras är helt säkert men kanske inte så mycket som några verkar tro. Erfarenheter från tidigare försök att översätta funktionsbegrepp från NATO har inte alltid visat sig vara framgångsrika. Här kan det visa sig vara nödvändigt att i framtiden använda de i NATO fastställda begreppen på originalspråk, engelska, för att minimera riskerna för misstolkningar när vi samarbetar med andra nationer inom bekämpning.

Frustrerande väntan

Bekämpningsfunktionens kravställning på ett framtida ledningssystem med stöd av ASCA och nationella krav är sedan en tid lämnat till Arméstaben för fortsatt handläggning. Att vi som arbetar med funktionsutveckling väntar på hur nya Ledningsstödsystem Mark (LSS Mark) ska se ut så att vi kan fortsätta arbetet, i vad vi uppfattar, som en av de viktigaste, pågående arbetsuppgifterna inom Försvarsmakten är stundtals frustrerande då bekämpning och underrättelse verkar vara de sista delarna som ska lyftas in i LSS Mark. Ett tätare nordiskt samarbete under ledning av de nordiska ländernas artilleriinspektörer har inletts. Kortfattat kan sägas att de nordiska länderna inte kommer att nå sina målsättningar utan att vi hjälper varandra på vägen dit. Artilleriinspektörerna vill ha nordisk representation i NATO:s arbetsgrupper och är övertygade om att Norden kommer att få inflytande i dessa arbetsgrupper. Ur ett internationellt perspektiv är vi i Sverige välutbildade och kunniga inom bekämpningsfunktionen. Vi kommer att kunna bidra till den internationella utvecklingen av funktionen.

Anders Rehn konverserar med sin finske kollega Jari Luikki under ett av ASCA:s medlemsmöten. Till höger om Luikki sitter Estlands representant i ASCA, Veiko Dieves. Foto: Privat

IAMD – NATO:s koncept för integrerat luft och robotförsvar

I ÖB:s militära råd, som presenterades i slutet av förra året, framställs att Sverige skyndsamt bör integreras i Natos luft- och robotförsvar med namnet Integrated Air and Missile Defence (IAMD). Men varför är det viktigt och vad är det övergripande konceptet?

Anders Broberg vid Försvarsstabens strategienhet Lv 6 arbetar med att utveckla och införa IAMD-konceptet i Sverige.

”Integrerat luft- och robotförsvar innebär både försvar mot konventionella luftmål som flygplan, helikoptrar, obemannade farkoster och ballonger (luftförsvar) såväl som försvar mot ballistiska robotar och kryssningsrobotar (robotförsvar). Ordet ”integrerad” innebär teknisk och operativ samfunktion mellan system, olika vapenslag och från olika nationer i syfte att skapa en robust arkitektur i flera lager.

Detta innebär att IAMD inte kan uppnås med endast ett vapenslag och en nation utan hela syftet är att samarbeta för att nå maximal effekt. Den svenska definitionen av detta är med andra ord ”integrerat luft- och robotförsvar”.

IAMD högt prioriterad

Ett väpnat angrepp inleds troligen med en förbekämpning av basområden, ledningsnoder och annan kritisk civil och militär infrastruktur. Angriparens förbekämpning kan genomföras med kryssningsrobotar, ballistiska robotar, attackflyg, obemannade farkoster, nätverksattacker eller genom sabotage. Dessa typer av vapen har hög beredskap och kort insatstid vilket kan leda till överraskning.

En samlad förmåga att motverka dessa hot kan skapa en så hög tröskel att en motståndare helt avstår från att angripa. Här är den politiska nivån och strategisk kommunikation viktig.

Foto: Alexander Gustafsson, Luftvärnsregementet.

Då det inte går att försvara sig mot alla hot ingår även att aktivt kunna bekämpa utskjutningsanordningar, baser och systemkritiska punkter. Detta koncept beskrivs i Deterrence and Defence of the Euro-Atlantic Area (DDA). Av denna anledning är koncept och inriktningar för IAMD inom Nato utlyft ur Military Committee (MC) och leds via IAMD PC som lyder direkt under North Atlantic Council (NAC). För genomförande av de delar som NAC har delegerat MC används ett koncept med tillhörande system som benämns NATO Integrated Air and Missile Defence System (NATINAMDS). Som jämförelse med USA leds IAMD via US Strategic Command (STATCOM) med stöd av Missile Defence Agency (MDA).

Vad innebär integrerat?

Integrering mellan vapenslag och nationer är en förutsättning för att nå en hög tröskeleffekt och sker i flera möjliga nivåer som benämns Air Defence Integration Level (ADIL). Lägsta nivån innebär att ingående enheter inte har tekniska förutsättningar att tekniskt integreras utan samordningen sker genom metoder och geografisk uppdelning. Högsta nivån innebär att sensor-, lednings- och verkansystem är fullt integrerade och utsedd chef har full handlingsfrihet med alla resurser. Mellannivåerna innebär att sensor-, ledningssystem är integrerade men att enheterna lyder under ordinarie taktisk chef vilket medger koordinering där man delar information och avsikter.

Mellannivåerna är initialt lämpligast för nationella operationer. Vid högre konfliktnivåer och vid internationella operationer kan det vara ansluta till högre nivåer.

IAMD-konceptet

IAMD-konceptets uppgift är att förtydliga hur man genom en multi-domän-ansats når målet. Domänkoncept strävar efter att uppnå synergier. Synergier skapas när fler nationer, stridskrafter och nivåer samordnas mot ett gemensamt mål

Anders Broberg

arbetar på försvarsstabens strategienhet med ansvaret för att inrikta Försvarsmaktens samlade förmågor inom integrerat luft- och robotförsvar samt ledningssystem. Just nu är fokusområdena Nato-integrationen, deltagande i Natogrupper samt stöd till försvarsberedningen. Anders Broberg är major och har Lv 6 som hemmaförband.

från flera domäner. I domänkoncepten fokuseras det på den verksamhet som bedrivs, i den fysiska miljön och i informationsmiljön, istället för av vilket förband, försvarsgren eller nation.

I IAMD-konceptet är informationsmiljön och politiska konsultationer mellan nationer och organisationer en viktig del. Här följer en kortare sammanfattning av olika begrepp inom IAMD:

Passivt luftförsvar

Denna del innehåller alla passiva åtgärder för att minska effekten av hot från luften. Här ingår åtgärder som operationssäkerhet, maskering, spridning, skenmål samt fysiska skyddsåtgärder. Även system och metoder för varning ingår. Dessa system och metoder behöver implementeras både i militära förband och inom totalförsvarets alla delar.

Aktivt luftförsvar

I aktivt luftförsvar ingår alla delar som bekämpar hot från luften. Här ingår flygvapnets förmågor, luftvärn, marint luftvärn och truppluftvärn samt partners motsvarande förmågor. Grundförutsättningar är rymdsensorer, sensorsystem, ledningssystem och luftrumssamordning. Här är integration över domäner, nationer och truppslag viktig.

Offensiva operationer

Här ingår offensiva operationer i syfte att förhindra fortsatt start av flyg, UAV eller robotar. Detta sker genom bekämp-

ning av baser, utskjutningsramper, sensorsystem eller ledningssystem i syfte att förhindra fortsatt anfall. Här ingår anfall med förband, flyganfall, artilleribeskjutning, telekrigsåtgärder och cyber.

Tröskelhöjande och förmågebrytande

Denna del liknar offensiva operationer men är aktiv även före det att robotar eller att flyg startar. Syftet med denna förmåga är att presentera en så hög hotnivå att motståndaren avstår från att starta ett angrepp. Beroende på stadie i konflikttrappan och mandat kan detta även användas för att bekämpa utskjutnings- eller startplatser innan första avfyring så kallad ”left-of-launch”. Här är specialförband, cyber och långräckviddig bekämpningsförmåga viktig. Även här är domänöverskridande integration och samordning med partners viktig.

Motverka spridning och motståndares förmågehöjning

Den enklaste konfliktsituationen att hantera är den som aldrig uppstår genom att verka för att motståndare inte höjer sin förmåga eller sprider teknologi till andra parter. Här ingår strategisk kommunikation, konsultationer, informationsspridning och övriga politiska medel. Ansvaret vilar på politisk nivå men även militärstrategiskt stöd ingår.

Kontinuerlig utveckling

Ledningsprincipen benämns ”management-by-exception” vilket innebär att så många beslut som möjligt ska vara fattade innan en stridssituation uppstår och att mandatet att agera ska vara delegerat så långt ner som det är möjligt med anledning av det snabba stridsförloppet och i syfte att skapa en redundant förmåga. Denna ledningsprincip ställer stora krav på planering på strategisk, operativ och taktisk nivå där man bör ge detaljerade mandat och riktlinjer.

Vid genomförandet koordinerar enheterna direkt med varandra och högre nivå går endast in och styr då händelser uppstår utanför de planerade omfallen och mandaten.

IAMD är ett avancerat system som kräver en hög grad av samordning och integration mellan olika system och enheter. Det kräver också en kontinuerlig uppgradering och förbättring av tekniken för att hålla takt med de senaste hoten och teknologiska framstegen. Men med rätt investeringar och resurser kan det vara en avgörande försvarsstrategi som hjälper till att skydda nationer och militära styrkor från allvarliga hot och attacker.”

Konceptbilden är en sammanfattning översatt till svenska. Förklaringarna beskrivs från höger till vänster. Delarna är inte sekventiella utan kan ske samtidigt i alla domäner och nivåer. Det är de övergripande resultaten som tillsammans ska uppnå DDA.

Vilka effekter får IAMD för Försvarsmakten?

När Sverige blir medlem i försvarsalliansen NATO kommer Försvarsmaktens huvuduppgift att förändras från ett militärt alliansfritt punktförsvar av Sverige till ett avskräckande kollektivt försvar av samtliga Natomedlemmars territorium och suveränitet.

Sverige och Försvarsmakten befinner sig därmed i ett paradigmskifte som ingen har någon erfarenhet av med omfattande förändringar avseende landets säkerhetspolitik, försvarspolitik, samhällets totalförsvar och på Försvarsmaktens stridsförmågor. Det militära operationsområdet utökas till att omfatta alla medlemsländers territorium vilka är geografiskt placerade på två kontinenter, Europa och Nordamerika, men medlemsländernas territorium återfinns även bland annat i Nordatlanten, Arktiska havet, Barents hav, Karibiska havet, Polynesien för att nämna några exempel. Det betyder att Försvarsmakten fortsatt ska kunna leda egna och tillförda enheter i militära operationer för skydd av svenskt territorium men också kunna bidra med fullt stridsdugliga militära resurser i hela Alliansens operationsområde under Svensk-, annan nation- eller Natos ledning.

Möjliggör tidseffektiv ledning

Att etablera militär kontroll eller militärt herravälde över stora områden låter sig bara göras genom integrering av stor mängd data från olika sensorer, ledningssystem, sambandssystem och vapensystem. Desto fler system av system som integreras och koordineras under en tidseffektiv ledning, desto större geogra-

fiskt område kan en god lägesuppfattning etableras, kontrolleras, eller skyddas.

Integrated Air and Missile Defence (IAMD) är ett koncept framtaget av USA och som används av Nato. Konceptet är i dag väl etablerat och det finns redan nu möjligheter till tidig upptäckt och förvarning vid vapenavfyring från land, från havsytan, från undervattensläge, från luften eller från rymden. Det finns även möjligheter att målinmäta snabba objekt i luften och i rymden, att prediktera nedslagsplatser för ballistiska missiler samt beräkna framförpunkter för eventuell bekämpning av objekt såväl i luften som i rymden. Denna avsiktsförklaring som Sverige tagit fram med Nato för att bidra med resurser och förmågor till Natos integrerade luftoch missilförsvar. Avsiktsförklaringen får konsekvenser för Försvarsmaktens förmågeutveckling, försvarsplanering och tillväxt. Försvarsgrenarna ska integreras nationellt på ett helt annat sätt än tidigare men också med de utländska resurser som Natos försvarsplanering avseende IAMD ger vid handen. Mycket av Försvarsmaktens förmågeuppbyggnad handlar om att våga växla och anamma andra perspektiv och istället utgå från dagens och morgondagens tänkbara hot, framtida stridsuppgifter, annorlunda ledningsprinciper och andra operationsmiljöer.

Ett svenskt förbands grundorganisationstillhörighet får imorgon mindre betydelse än idag för vilka system som integreras med varandra.

Marinens roll i Natos integrerade luft- och missilförsvar omfattar initialt anpassning av våra fem befintliga Visbykorvetter och produktionen av fyra nya ytstridsfartyg under benämning ytstridsfartyg 2030 (YSF 2030). De nya långräckviddiga sensorerna och luftvärnsrobotsystemen ombord kommer under väl definierade förutsättningar stundtals nyttjas och ledas av chefer utanför marinen på samma sätt som exempelvis stridsflyg i vissa situationer i Nato leds av marina chefer som en integrerad del i en sjöstyrka. Befintliga Visbykorvetter kommer bestyckas med medelräckviddiga luftvärnsrobotar i syfte att med hjälp av egna eller andras sensorer möjliggöra skydd mot lufthot men även för att kunna begränsa en motståndares möjligheter att använda sig av luftrummet.

Två robotsystem

Det är ännu inte klart hur de nya ytstridsfartygen 2030 kommer att se ut. Förmågemässigt är marinens krav att de ska ha en utvecklad uthållighet och marginaler för modifikationer och anpassningar under sin livscykel. De ska fullt integrerat kunna operera tillsammans med andra nationer enligt Natos standarder och metoder samt kunna operera i stora delar av de havsområden som Nato ”definierar” som alliansens marina operationsområde.

Två luftvärnsrobotsystem anskaffas, dels det luftvärnsrobotsystem som snart installeras ombord korvett typ Visby, dels luftvärnsrobot- och sensorsystem med längre räckvidd och annorlunda prestanda.

Med det allvarliga omvärldsläget vi befinner oss i behöver de nya fartygen byggas utifrån koncept som redan finns i syfte att korta leveranstider. Stålskrov möjliggör att fler skeppsbyggnadsvarv runt om i världen kan bygga fartygen, som sedan utrustas och färdigställs av SAAB Kockums.

Carl-Christer Drangel

Kommendörkapten Carl-Christer

Drangel har sedan 1989

tjänstgjort i olika befattningar i flygvapnet, marinen, högkvarteret och Natos högkvarter i Bryssel. De första tjugo åren var han inom marinen engagerad i ytattackförband med befattningar som fartygschef, operationschef, planeringschef för högre marintaktisk ledning samt även ansvar för utvecklingen av sjöstrid. Inom Nato har han varit stabschef och militär rådgivare i särskild förhandlingsgrupp till Nato med resultatet ett nytt partnerskapsformat benämnt ”NATO Enhanced Opportunity Partners”. Den senaste tiden har han arbetat som särskild utredare inom marinen avseende marinens förberedelse som en del i Natos Integrated Air and Missile Defence.

Förstå koncept för stridsgrupp

Den svenska marinen har på inbjudan från USA deltagit med särskilda kompetenser i USS Gerald R Fords multinationella Carrier Strike Group. Detta i syfte att förstå sjöstyrkans indelning, gruppering, koncept, procedurer och tekniska krav för såväl ”Maritime Strike Operations” som skydd av världens modernaste och slagkraftigaste hangarfartyg under förflyttning mellan kontinenter.

En Carrier Strike Group till sjöss är ett praktiskt exempel på marintaktisk integrering av sensorer, ledningssystem, sambandssystem och vapensystem från olika arenor vilka tillsammans och kontinuerligt skapar en god lägesuppfattning av stora områden.

Kan man med gemensamma förmågor skydda ett så högvärdigt mål som ett hangarfartyg så kan man med gemensamma och integrerade färdigheter skydda det mesta i den maritima miljön. Det är dock först vid ett fullvärdigt medlemskap som Sveriges definitiva roll i NATO:s ”Deterrence & Defence of the Euro-Atlantic Area concept” (DDA) kan fastslås.

Fredrik Hassel, försvars- och säkerhetspolitisk rådgivare

28+Hu+Tu=32 – ekvationen som Nato och Stoltenberg måste lösa

28+Hu+Tu=32 är ekvationen som Nato, Stoltenberg och övriga inblandade behöver lösa och den ska allra helst vara löst till Natotoppmötet i juli. Låt oss zooma ut från koranbränningar och dockor av Turkiets president och istället fokusera på de militärpolitiska omständigheterna som följer av Sveriges och Finlands Nato-ansökan och vad som talar för att ekvationen går att lösa.

Det ryska angreppet på Ukraina slog sönder den europeiska säkerhetsordningen. Sverige och Finland konstaterade snabbt att alliansfriheten inte längre gagnade ländernas säkerhet och valde att ansöka om Nato-medlemskap.

Det skulle gå fort

Nato konstaterade tidigt att både Sverige och Finland redan uppfyllde alla krav för att bli medlemmar och Stoltenberg lovade att anslutningsprocessen skulle gå fort. På toppmötet i Madrid förra sommaren välkomnades Sverige och Finland efter att länderna kommit överens med Turkiet om ett avtal.

I skrivande stund (slutet av februari) har 28 medlemsstater ratificerat och det är ”bara” Ungern och Turkiet kvar.

I skrivande stund vet jag inte hur utfallet kommer att bli och exakt när Ungerns parlament röstar om att ratificera medlemskapen, men det vore märkligt om man inte ställer sig bakom de båda EU-länderna, inte minst eftersom man redan genom Lissabon fördragets artikel 42:7 redan har ett liknande säkerhetsarrangemang till dessa stater.

Samtidigt som Ungern och Turkiet tvekat eller förhalat sina beslut så har en rad Natoländer ingått säkerhetsarrangemang med Sverige och Finland; USA, UK, Tyskland, Norge, Danmark och de baltiska länderna. Med dessa arrangemang stabiliseras säkerhetsläget under anslutningsprocessen, men om processen drar ut på tiden skapas en obalans inom alliansen.

Viss obalans

Det faktum att Natos två starkaste allierade US och UK (ca 70 procent av Natos militära förmåga) ingått denna typ av säkerhetsarrangemang skapar en viss obalans i förhållande till alliansens artikel fem för övriga Nato-medlemmar. Obalansen förstärks av att även grannländerna till Sverige och Finland gjort liknande utfästelser. Om denna situation permanentas så får vi ett tudelat Nato. Alliansen får ett nordligt annex. Turkiets utspel, att man kan tänka sig att godkänna Finland och inte Sverige, skapar ytterligare problem för Nato. Redan när de baltiska staterna ville ansluta sig till Nato tvekade stormakterna pga. militärgeografins komplexitet.

Exempelvis konstaterade den amerikanske utrikesministern Eagleburger “if we ever think of bringing the Baltic countries into NATO we ought to have our heads examined.

Särskilt ansvar

I processen fram till att de baltiska staterna välkomnades in i Nato fanns det förslag från vissa Nato-länder att man skulle ge Sverige och Finland ett särskilt ansvar för de baltiska staterna. Detta avvisades kraftfullt av alla utpekade. Ryssland tyckte dock att det var ett bra förslag! Orsaken till att man tvekade innan man släppte in de baltiska staterna i Nato var att det är svårt att försvara Baltikum konventionellt, ett problem som till stor del undanröjs med Sverige och Finland i Nato. Men utan Sverige blir det med samma logik svårt för Nato att planera och genomföra försvarsoperationer i Finland. Från Sverige kan man kontrollera ryska

Fredrik Hassel har verkat inom det försvars- och säkerhetspolitiska området i snart 30 år. Han följde utvecklingen av svensk försvarspolitik i början av decenniet, först som politiskt sakkunnig på Försvarsdepartementet och därefter som expert i Försvarsberedningen. Han har bland annat deltagit i den svenska hanteringen av 11:e septemberangreppet i New York, tsunamin i egenskap av stabschef på Krisberedskapsmyndigheten samt kärnkraftsolyckan i Fukushima som ställföreträdande generaldirektör på Strålsäkerhetsmyndigheten. Han är utbildad officer och arbetade fram till 1997 på I 16 i Halmstad. Idag arbetar han inom Saab koncernledning som senior rådgivare med inriktning på försvars- och säkerhetspolitik.

operationer i södra Östersjön samtidigt som svenska och finska flygstridskrafter kan verka från en strategiskt mer fördelaktig basinfrastruktur. En infrastruktur som successivt kan fyllas på med flygstridskrafter från andra Nato-stater.

Det är med stor sannolikhet dessa insikter som gör att alla inblandade parter håller fast vid att Sverige och Finland är en odelbar helhet och att trycket successivt kommer att öka på Ungern och Turkiet.

Med både Sverige och Finland i Nato förbättras förutsättningarna för Nato att försvara Baltikum och alliansen får samtidigt ett förbättrat geografiskt läge i förhållande till Ryssland i det allt mer strategiskt viktiga områdena Östersjön, Nordkalotten och Arktis. Det som återstår är bara för Jens Stoltenberg och övriga inblandade att lösa ut ekvationen.”

Fredrik Hassel

Försörjningssäkerhet kräver val redan i fredstid

Försörjningssäkerhet eller engelskans ”security of supply” är begrepp som ofta framkommer i försvarsdiskussioner i dessa tider. Vad innebär egentligen försörjningssäkerhet? Beroende på vem du frågar kommer du att få en rad olika förklaringar. Min åsikt är att försörjningssäkerhet innebär att Försvarsmakten tilldelas de förnödenheter och materiel som behövs för att lösa sin uppgift oavsett vilka förhållanden som råder; kris, krig, stängda gränser eller brist på råvaror och/eller produktionskapacitet.

Redan i fredstid

Pandemin och situationen i Ukraina har fått oss att uppmärksamma flera frågor angående försörjningssäkerhet. Ett exempel är vad man gör när de internationella försörjningskedjorna är brutna. En annan fråga är vad man gör när det råder brist på vissa råvaror. En tredje mycket relevant fråga är hur stora lager som krävs eller vilken produktionskapacitet som är efterfrågad för att ha nationell försörjningssäkerhet.

Allt detta mynnar ut i en gemensam sak. För att uppnå försörjningssäkerhet krävs planering redan i fredstid.

Leveranser av ammunition är redan idag ansträngd på grund av den höga efterfrågan, därför måste försörjningssäkerheten ökas, anser Björn Andersson. Foto: Nammo A/S

Om vi begränsar oss till försörjning av ammunition kan vi konstatera att ammunitiontillverkning idag är en internationell process som i hög grad tillämpar ”just-in-time”.

För en finkaliberpatron kan råämnet till hylsan, tändhatten och krutet komma ifrån tre olika fabriker i tre olika länder, även om tillverkningen av patronen sker i Sverige. Samma förhållande kan gälla för alla typer av materiel. Det räcker därför inte att ha fabriker med garanterad förnödenhetsförsörjning och krigsplacerad personal, även om detta naturligtvis också är nödvändigt för att skapa försörjningssäkerhet. Vi behöver säkerställa tillgången på råvaror och ingående komponenter. Det kan lösas med lagring eller avtal och givetvis kan det även vara en kombination av båda.

Vi pratar ofta om att vi har en stor och mycket kompetent svensk försvarsindustri. Oavsett så är svensk försvarsindustri en del av svensk försvarsförmåga. Ibland uppfattar jag att detta är något som tas för givet. Dock är det är en väldigt liten del av försvarsindustrin som skulle fortsätta att fungera med stängda gränser. Beroendet av utländska råvaror, komponenter och delsystem är mycket stort.

Inte lika villkor

Vi kan också konstatera att svensk försvarsindustri inte verkar under lika villkor som en stor del av de utländska företagen. I Sverige och inom EU, har vi på politisk nivå under en lång tid fattat beslut om ett antal lagar och regler som våra svenska företag måste uppfylla. Detta är bra och ett tecken på välstånd, men om svenska myndigheter prioriterar lägsta pris i sina upphandlingar samtidigt som anskaffning från

Björn Andersson

började sin yrkesofficerskarriär vid dåvarande Lv 6 i Göteborg. Efter att Lv 6 omlokaliserades till Halmstad valde han att lämna yrkesofficerslivet men fortsatte som reservofficer. I egenskap av luftvärnsofficer har han tjänstgjort på bland annat Värmlandsbrigaden, Älvsborgsbrigaden och Norrbottensbrigaden med nuvarande placering vid arméstaben. År 2009 började Björn arbeta inom försvarsindustrin och

BAE Systems Hägglunds.I dag arbetar Björn för Nammo i Sverige med ansvar för affärsutveckling för divisionerna Large Caliber Systems och Small & Medium Caliber Ammunition.

länder med lägre ställda krav accepteras så får det en konsekvens. Tillverkning kommer att flytta från Sverige. Vill Sverige ha en försvarsindustri för att garantera försörjningssäkerhet måste svenska myndigheter handla från denna industri redan i fredstid. Om detta inte sker kommer industrin på lång sikt inte att finnas, alternativt kommer företagen att ha sin produktion i andra länder än Sverige. Det behöver också investeras i utveckling för att den svenska försvarsindustrin skall ha relevanta produkter, både till oss själva och för att sälja på export. Utveckling kan finansieras genom att den bekostas av staten, men också genom att man tidigt tecknar kontrakt på produkter som utvecklas av svenska företag. Ofta står svenska företag i en konkurrenssituation (även i Sverige)

där konkurrenten har statligt finansierad utveckling medan det svenska företaget måste ta betalt för utvecklingen i priset.

En annan fråga som är intressant i sammanhanget är försvarsexport. I Sverige har vi mycket hårda restriktioner avseende

Om svenska myndigheter prioriterar lägsta pris i sina upphandlingar samtidigt som anskaffning från länder med lägre ställda krav accepteras får det konsekvenser. Tillverkning kommer att flytta från Sverige, hävdar artikelförfattaren.

till vem det är tillåtet att exportera så kallade strategiska produkter. Dessa restriktioner gör att branschen agerar på ett strukturerat och moraliskt sätt. Det får dock en allvarlig konsekvens när svenska myndigheter tillåts att köpa ifrån länder som svensk industri inte får sälja till. I vissa fall har produkterna utvecklats genom finansiering från dessa länder och i andra fall går svenska pengar till att möjliggöra utveckling av produkter som kan användas av det aktuella landets försvarsmakt. En självklar effekt är också att industrin i dessa länder får finansiering för en utbyggnad av dess produktion på bekostnad av svensk försvarsindustris produktionskapacitet. Ytterligare en sak att beakta är konkurrens. Materielförsörjningsutredningen (SOU 2022:24) slår fast att konkurrens (marknadseffektivitet) och försörjningssäkerhet (överkapacitet av resurser) står i direkt konflikt med varandra. Ska du ha försörjningssäkerhet och snabbt kunna öka beställningsvolymerna krävs en överkapacitet från fredstida behov. Då det dessutom måste vara planerat i fredstid måste det bestämmas med vem eller vilka man tecknar avtal om att garantera försörjning. Det företaget måste också kunna garantera leverans, även om gränserna är stängda.

Staten ansvarar för kapacitet

Eventuellt måste även staten investera i kapacitet för att säkerställa försörjning av en viss produkt eller råvara. Kanske måste staten även investera för att säkerställa de volymer som eftersträvas. Ett exempel på detta finns i dag då man eftersöker kapacitet för att försörja Ukraina samtidigt som de flesta europeiska länder önskar styrketillväxa. Under många år har bland annat ammunitionstillverkning anpassats till fredstida behov. Idag då krigsproduktion krävs handlar det inte om att växa med tio procent eller ens med hundra procent. Behovet är att ammunitionsindustrin växer med flera tusen procent och på mycket kort tid. Det kräver nya produktionsresurser och att bygga en ammunitionsfabrik är inte gjort i en handvändning. Att få alla tillstånd på plats tar dessutom många år. Den typen av nyetableringar kan endast stater utföra.

En granathylsa under produktion vid norska Nammos anläggning i Raufoss. Foto: Nammo A/S

Min slutsats för att skapa försörjningssäkerhet inom ammunitionsområdet är därför följande.

• Ett grundbehov måste finnas i krigs/beredskapslager.

• En noggrann kartläggning av beroenden, inte bara fabriker och personal utan även råvaruförsörjning måste göras. De produkter vi vill ha möjlighet att producera i kris och krig måste vi planera för redan i fredstid. Råvaror som inte kan produceras i landet måste lagras. Forcerad och utökad produktion måste planeras och avtalas.

• Produkter vi inte kan eller bör tillverka eller lagra i Sverige måste omfattas av bi- och multilaterala avtal.

• En långsiktig planering är nödvändigt för att säkerställa kapaciteten att producera. Personligen tror jag på en kombination av dessa alternativ men endast genom planering och avtal i fredstid kan försörjningssäkerhet uppnås.

Beredskapsuppgift

i Göteborgsområdet

Första skarpa insatsen för Patriot

I början av februari kom ordern från Operationsledningen

– förbered en stridsgrupp för beredskapsoperation i Göteborgsområdet. Därmed var den första skarpa insatsen för nya luftvärnssystem 103 Patriot inledd.

Tiden från förberedelser till genomförande av uppgiften i Göteborg var mycket kort. Ordern innebar att den uppsatta stridsgruppen skulle förbereda, transportera och gruppera luftvärnssystem 103 Patriot samt eldenhet 98 med stödsystem på flera platser i Göteborgsområdet.

– Det som skiljer en beredskapsoperation från en övning är tidsaspekten från förberedelser till insats. Korta tidsförhållanden kombinerat med uppdragstaktik och initiativförmåga

är på riktigt och vi ser hur snabbt och effektivt våra förband och förmågor kan agera i en skarp situation, säger Fredrik Stålberg, ställföreträdande chef för operationsledningen, som förde befälet över beredskapsoperationen.

Premiär för Patriot

Beredskapsinsatsen var första gången som luftvärnssystem

103 används i en skarp insats.

– I ett starkt luftförsvar ingår förmågor ur hela Försvarsmakten och i den här operationen har vi snabbt och integrerat skapat ett skydd mot luftangrepp på västkusten och i Göteborgsområdet, säger Peter Greberg, flygvapnets operationschef.

– Operationen gick precis som jag förväntade mig, det vill säga alldeles utmärkt. Förbanden löste uppgifterna och vi nådde de operativa effekter vi ville. Ett väl utfört arbete, tack till alla förband och civila myndigheter som medverkat, säger Fredrik Stålberg i en kommentar på Försvarsmaktens hemsida

Foto: Alexander Gustafsson, Luftvärnsregementet.

Hög tid att köpa ny artilleriammunition

De stora lager av artilleriammunition som började anskaffades efter andra världskriget börjar nu minska samt falla för åldersstrecket. Därför är det hög tid för nyanskaffning av artilleriammunition, konstaterar en av landets ammunitionsexperter.

Jonas Granberg arbetar med utveckling av ammunition inom det europiska samarbetsorganet EDA och var tidigare ansvarig för artilleriammunition inom FMV Armémateriel.

övningar men nya köptes aldrig in då lagren var fortsatt stora. Ammunition till grövre kalibrar som artilleri och granatkastare anskaffades också ofta klumpvis i stora omgångar med större leveranser under kortare period för att där emellan inte ske någon anskaffning över huvud taget.

Skarpa spränggranater för artilleripjäser och granatkastare har inte nyanskaffats sen 90-talet, undantaget viss specialammunition som Excalibur och Bonus. Däremot har nya pjässystem, både för artilleri och granatkastare, tagits i operativt bruk under samma tidsperiod. De nya pjäserna har längre och andra eldrör, annan kammarvolym, andra bärarfordon och nya ammunitionsfordon för att nämna några skillnader. Den äldre ammunitionen är inte heller optimerad för de nya pjäserna, varken ur ett prestanda- eller logistikperspektiv.

”Under många år var ammunition något av en budgetregulator för Försvarsmakten. Stora volymer anskaffades och lagerhölls från andra världskriget och framåt. Dessa volymer var beräknade att täcka den enorma mängden granater som behövdes vid ett tänkbart angrepp mot vårt land.

Hotet ”försvann”

En stor utbildningsorganisation innebar också stor omsättning men när invasionshotet från öst ”försvann” hade Försvarsmakten fortfarande en stor mängd granater kvar i förråden. Under många år användes dessa granater vid

Allt detta sammantaget har skapat ett behov av anskaffning av ny ammunition. Ammunition som budgetregulator har skapat ett behov då vi under längre tid tullat på våra granatförråd. Den eviga kampen mellan verkan och skydd har inte heller tagit slut utan ett behov av ny ammunition med förbättrad prestanda kvarstår.

Samtidigt har förstås kraven ökat i allmänhet när det gäller säkerhet, funktioner, räckvidd och effekt. Det finns därför ett stort behov idag att förnya den svenska ammunitionsportföljen. Ny konventionell ammunition optimerad för de nya systemen behöver anskaffas i större volymer för att öka prestandan på systemen samt bygga beredskap.

Det är också här fokus ligger kommande åren. Vid dessa anskaffningar skall hänsyn tas till försörjningstrygghet och samanskaffning med våra nordiska grannar.

Konventionella, skarpa spränggranater för artilleriet och granatkastare har inte nyanskaffats sedan 1990-talet.

En gemensam nordisk upphandling av Nammos nya långräckviddiga spränggranat 155 HEER är planerad. Förutom att skapa en förbättrad försörjningstrygghet skapas möjligheter till samövning samt andra operativa fördelar.

Teknikutvecklingen samt motståndarens fortsatta taktikutveckling skapar också nya behov. Att skjuta längre med eldrörsartilleri och granatkastare är något som alltid efterfrågats.

Förfragmenterade granater

För att nå de mål FM satt upp för eldrörsartilleri krävs utveckling av flera olika delsystem. Bättre optimerade laddningar, slanka granater med basflöde/raketmotor eller kombination av dessa två behövs för att skjuta längre. De längre skjutavstånden kommer också kräva bankorrigering då spridningen ökar. Utveckling av ammunition är också något som svensk industri eller Försvarsmakten inte jobbat med på många år och något som måste återtas.

I framtiden krävs även nya typer av ammunition. Förbättrade skydd på såväl fordon som soldater har skapat ett behov av effektivare spränggranater. Granater efterfrågas som kan slå ut lättare bepansrade fordon, men som är billigare än direkta hårdmålsgranater. Ett sätt kan vara förfragmenterade granater. Inom FMV har ett koncept utvärderats och som är tänkt att jämföras med vad som går att anskaffa på marknaden (jämför med SAAB:s produkt THOR).

Även reaktiva material som integreras i granat-kropp kan bli en verklighet i framtiden. Nya material och nya tillverkningssätt förbättrar pre-standan men fördyrar förstås också granaterna. Helt klart är att mycket kommer att hända inom ammunitionsområdet och för oss som jobbar inom området är det en spännande tid som väntar runt hörnet.”

Det är hög tid för att anskaffa ny ammmunition, inte minst artilleriammunition, konstaterar Jonas Granberg. Bilden är från Nammos sprängsämnesgjuteri i Karlskoga.

Artilleri & Luftvärn firade 150 år Många svar på jubileumsquiz - nytt försök att vinna fina priser

Oj, inte visste redaktionen att quiz är en populär sysselsättning för er, bästa läsare. Med tanke på att förra numret hade en upplaga på cirka 1 200 exemplar tycker vi att drygt 80 svar från er är mycket tillfredsställande. Därmed grattis till alla vinnare och de fem, lottade förstapristagarna Per Pettersson, Täby, Magnus Poromaa, Luleå, Johannes Nilsson, Rättvik, Carl von Essen, Stockholm samt Christer Thoresson, Malmö. Övriga vinnare underrättas per post.

Med tanke på det stora intresse har redaktionen beslutat att genomföra quizet en gång till då vi också, från välvilliga sponsorer erhållit många priser vi kan dela ut. Artilleri & Luftvärn vill ånyo tacka BAE Systems Bofors och Hägglunds, Bodens Artilleriregemente, Bofors Testcenter, Elbit Sverige, Luftvärnsregementet, MBDA Missile Systems, Mildef, Nammo Sverige, Rheinmetall Sverige, Saab samt Systematics för givmilt stöd.

1.Vad kallas glaset som sitter i bakänden på en robot 70?

1: Bakre mikrospektralspegel

X: Laserspegel

2: Dikroitspegel.

2. Vad betyder begreppet dötid inom luftvärnet?

1: Dödtid är tiden det tar från det att målet mäts in i målpunkten till dess att det når den punkt där skottet avfyras.

X: Dödtid är den tid som går medan ett mål förflyttar sig från mätpunkten till den punkt där det beräknas befinna sig när skott går.

2: Dödtid är tiden mellan det ett lv-förband gör sig eldberett och högsta eldberedskap är beordrad att inledas.

3. Artilleripjäsen Archer har, förutom en imponerande ammunitionsportfölj, även lång skottvidd tack vare ett 52-kalibers eldrör. Vad menas med 52-kalibrigt eldrör?

1: Eldröret väger 52x155 kg

X: Eldrörets kaliber är 5,2 tum i diameter

2: Eldröret är 52x155 mm långt

4. Det finns flera benämningar för en tingest som skjuter en projektil i antingen en rak bana eller i en högre, kurvad bana. Kanon, mörsare och haubits är de mest förekommande. Från vilket språk kommer ursprungligen benämningen haubits?

1:Tjeckiska

X: Tyska

2: Ungerska

5. Ett nytt, svenskt pansarvärnsvapen har och står i fokus under det pågående kriget i Ukraina. En stridsvagnsdödare av rang som inom Försvarsmakten har vapnet beteckningen robot

57. Vad heter vapnet med en internationell benämning?

1: New Light carried antitank missile, NLCA

X: New light antiarmour missile, NLAM

2: New light antitank Weapon, NLAW

6. En het fråga i dessa dagar är om Försvarsmakten och armén ska införa något raketartillerisystem. Det finns idag flera tänkbara leverantörer med system som Puls, Himars och Chunmoo för att nämna några exempel. Vilket land kommer tillverkaren ifrån som producerar Puls?

1: Spanien

X: Israel

2: Sydafrika

Svaren på ovanstående frågor antingen mejlas till redaktören (sbratt67@icloud.com) eller skickas med vanlig post till redaktörens adress; Artilleri & Luftvärn, C/o Stefan Bratt, Lokförargränd 12, 775 51 Krylbo.

Ditt svar vill redaktionen ha senast den 15 maj. Rätta svar samt några av vinnarna kommer att meddelas i nummer 2. Övriga vinnare meddelas per e-post eller fysisk post.

PROTECTING SWEDEN

IRIS-T SLS

Ground Based Air Defence www.diehl.com

Ny rapport från Krigsvetenskapsakademien

Rapport om europeisk säkerhet ur svenskt markoperativt perspektiv

En av Artilleri- och Luftvärnsklubbens hedersmedlemmar, brigadgeneralen Anders Carell är en flitig debattör och skribent i olika militära sammanhang. Inte minst inom Kungliga Krigsvetenskapsakademien (KKrVa) där Carell varit med och tagit fram en rapport om europeisk säkerhet i ett markoperativt perspektiv. För Artilleri & Luftvärn har Carell sammanfattat rapporten.

”Kungliga Krigsvetenskapsakademins fleråriga forskningsprojekt (hösten 2018 till våren 2022), ”Säkerhet i morgondagens Europa – svenska perspektiv” hade som ambition att beskriva hur medel och metoder bör utvecklas inom ramen för den samlade säkerhets-, utrikes- och försvarspolitiken samt hur de militära och civila komponenterna kan och bör utvecklas och användas.

Projektet organiserades i sju olika delprojekt; säkerhetspolitik, krigs- och operationskonst, civilt försvar, cyber, försvarsindustri, sjöstridskrafter, luftstridskrafter och markstridskrafter. Delprojektens rapporter vägdes slutligen sam-

man till en syntes som publicerades i boken ”På allvar – svensk säkerhetspolitik i ofärdstider”, en syntes där också Rysslands invasion av Ukraina 24 februari 2022 samt den svenska och finska Natoansökan i hög grad påverkade analys och slutsatser. Boken finns att ladda ner gratis från KKrVa hemsida.

Delprojektledare

Uppgiften till delprojektet Markstridskrafter var att ”analysera och beskriv, inom ramen för delprojektgrupperna Säkerhetspolitik och Krigs- och Operationskonst, hur markstridskrafter kan organiseras, inklusive rekryteras, utbildas, utrustas, övas och strida.”

Jag utsågs till delprojektledare och hade till min hjälp fem kreativa projektmedlemmar, ledamöter ur Krigsvetenskapsakademiens avdelning 1 (avdelningen för lantkrigsvetenskap) samt dessutom alla avdelningens ledamöter som referensgrupp. Vår delrapport publicerades i slutet av februari med namnet ”Europeisk säkerhet – svenskt markoperativt perspektiv” (finns också den att ladda ner från KKrVa hemsida).

Denna artikel gör ett försök att sammanfatta den 150 sidor tjocka delrapporten, en rapport som färdigställdes innan Rysslands angrepp mot Ukraina och Sveriges/Finlands ansökan om Natomedlemskap – men vår bedömning är att rapporten i allt väsentligt är relevant trots dessa förändrade förutsättningar. Sverige är ingen isolerad ö, utan ingår i en större säkerhetsoch försvarspolitisk gemenskap genom vårt medlemskap i Europeiska unionen, vårt nära partnerskap med Nato och

våra med Finland gemensamma arrangemang med USA. Vår nationella säkerhets- och försvarspolitik kommer därför alltid att ha i en multinationell dimension och finnas i ett större geografiskt sammanhang där den nordiska regionen utgör Europas nordvästra flank. Ur ett europeiskt perspektiv finns flera militärstrategiska utmaningar att hantera i området. För

Sverige är det viktigt att kunna bidra till Europas – inte minst våra grannländers - försvarsförmåga.

Att försvara Sverige tillsammans med andra innebär alltså lika mycket att vi måste kunna stödja ”andras” operationer som att de stödjer våra.

Sammantaget bör alla militärstrategiska överväganden, såväl i ett normalläge och i gråzon som vid försvar mot väpnat angrepp, göras såväl i ett nordiskt multinationellt som i ett rent svenskt perspektiv.

Hela konfliktskalan

Den militärstrategiska utgångspunkten bör vara att förebygga konflikter och ytterst att avskräcka från krig, således vara fredsbevarande och krigsavhållande.

Försvarsmaktens viktigaste uppgift under fredsförhållanden och vid frånvaro av allvarliga kriser är att producera, vidmakthålla och för Sveriges befolkning och omvärlden demonstrera den militära komponenten i en grundläggande försvarsförmåga - en nivå av försvarsförmåga som inte bör underskridas ens i perioder av avspänning och frånvaro av krig i vårt närområde (definitionen utvecklas i SES slutrapport).

Med Försvarsmaktens förmåga att hantera krig och väpnat angrepp följer också potential att stödja samhället vid andra kriser och svåra påfrestningar genom att leda, genomföra och bistå vid insatser som andra myndigheter har svårt att utföra på egen hand. Även om den nationella försvarsförmågan genom de senaste försvarspolitiska inriktningsbesluten återigen aktualiserats så bedömer vi att det kommer ställas fortsatta krav på vår säkerhets- och försvarspolitik i den internationella dimensionen, bortom vårt närområde och i samarbete med andra stater och i olika internationella organisationer.

Anders Carell

är pensionerad brigadgeneral och hedersmedlem i Artilleri- och Luftvärnsklubben. Under sin aktiva officerskarriär var han bland annat chef för Wendes grundutbildningsbataljon vid A 3, Artilleriets Stridsskola, Artilleriregementet i Kristinehamn samt chef för avdelningen Armémateriel vid FMV. Han är sedan 2001 även medlem i kungliga Krigsvetenskapsakademien. Efter pensioneringen har han ägnat sig åt att vara bland annat god man och förvaltare samt att ta hand om familjens jordbruksfastighet i norra Bohuslän.

Krav på förmågeutveckling

För att Försvarsmaktens markstridsförmåga ska kunna utgöra ett verksamt bidrag till Sveriges grundläggande försvarsförmåga måste den kunna hantera ett brett krisspektrum. Den ska kunna verka både i nationellt och nordiskt försvar, från stöd till samhället vid svåra påfrestningar i fred och i en gråzon till framgångsrik väpnad kamp mot en kvalificerad motståndare, men också kunna delta i internationell krishantering för att värna svenska intressen.

I vår delrapport ger vi exempel på hur Försvarsmaktens markstridsfunktion bör utvecklas inom en rad påverkans-områden; doktriner och taktik, organisation, materiel, ledning och ledarskap, personalförsörjning och övning/utbildning samt logistik – allt inom ramen för kravet på interoperabilitet. Utrymme för denna artikel tillåter dock inte att varje delområde behandlas eller att beskrivningen blir särskilt djup, men låt mig nämna några centrala rekommendationer.

Även om Försvarsmakten i en kris i djupaste fred ur ett legalt perspektiv bedriver stöd till samhället, bör Försvarsmakten inledningsvis förhålla sig till en kris som om det vore inledningen av en upptrappning mot ett väpnat angrepp. Försvars-

makten bör därför ledas och agera i ett kontinuum; normalläge – kris – krig och därför överge den strikta åtskillnaden mellan ”GRO och KRO” för att istället (åter)införa principen med kaderorganisation på alla ledningsnivåer, det vill säga en modern variant av verksamhetsidé 90 (VI-90).

Tidsförhållandena, inte minst vid fredskriser som kan uppstå som en ”blixt från en klar himmel”, kräver att markstridsförband finns gripbara med relevanta enheter i tillräcklig volym med lämplig beredskap under adekvat ledning i för oss strategiskt viktiga områden redan i fredstid. I dessa områden bör vi vara på strategisk förhand för att en angripare tidigt vid ett angrepp, och i det längsta, ska förhindras etablera markoperativ kontroll.

ger på samverkan mellan kommuner, regioner, läns-styrelser och myndigheter inom alla samhällssektorer. ”Gråzonsproblematiken” gör detta särskilt påtagligt. För att Försvarsmakten utan onödiga dröjsmål ska kunna stödja lokala och regionala aktörer att skydda människor, miljö och samhällsfunktioner kräver detta att Försvarsmaktens ledning finnas representerad på, som lägst, regional nivå.

Gränsdragningen mellan de markoperativa områdena bör i möjligaste mån sammanfalla med regiongränserna för de civila delarna av totalförsvaret för att underlätta en effektiv samordning. Den markoperativa chefen bör förutom resurser för markoperativ ledning och samverkan med de civila delarna av totalförsvaret disponera enheter för säkerhetstjänst, bevakning och försvar av centrala skyddsobjekt och vital infrastruktur, exempelvis flyg- och marina basområden.

Minst en armégarnison per distrikt

I varje försvarsdistrikt bör minst en armégarnison vara lokaliserad vilken utgör basen för en armébrigad. Förutom de infrastrukturella resurser som en sådan bas innebär, får då varje distriktschef militära resurser att använda i hela konfliktskalan från grundberedskap (förutom hemvärn även stående förband med anställda befäl och soldater samt personal under grundutbildning) till högsta beredskap/krigstillstånd (utöver tidigare kategorier även mobiliserade förband).

Sex nyckelområden

I vår rapport identifieras sex strategiska nyckelområden som bör ses och hanteras som sex åtskilda markoperativa områden där det markoperativa ledningsansvaret bör vara delegerat till en markoperativ chef för respektive område, i det följande benämnt Försvarsdistrikt.

Men det är inte bara Försvarsmaktens beredskap för, och verksamhet under, krig och stridsverksamhet som talar för en decentraliserad ledningsprincip för verksamhet på markarenan. Samhällets beredskap, ledning och uthållighet vid kriser byg-

I varje försvarsdistrikt bör det också finnas resurser för markoperativ logistik såsom förråd, verkstäder och sjukvårdsförstärkning samt för trafikledning och upprätthållande av förbindelser. Stora delar av dessa resurser bör vara gripbara i hela konfliktskalan, bland annat för att redan under grundberedskap kunna stödja övriga samhället vid svåra påfrestningar och i gråzonslägen.

Regionala förband

Regionala territoriella förband utgör en viktig del i detta markoperativa koncept och ska inte förväxlas med ”kalla krigets” lågt prioriterade förband. Dessa förband, som förutom skyttebataljoner också bör bestå bland annat av ingenjör-/

förbindelseförband samt logistik- och trafikledningsenheter, ger tillsammans med hemvärn och tilldelade säkerhets- och jägarförband, en försvarsdistriktschef förmåga att lösa mer kvalificerade uppgifter. Tillgång till regionala förband minskar också risken för att divisions- och brigadförbanden binds i skydds- och bevakningsuppgifter, för att istället efter operativ eller strategisk förflyttning kunna kraftsamla för att nå ett avgörande, främst inom det nordiska operationsområdet.

Vi bedömer att brigader och lednings- och förstärkningsresurser på divisionsnivå i högsta grad är relevanta för att lösa morgondagens utmaningar vid strid mot en kvalificerad motståndare på marken. Vi ger i rapporten exempel på förmågor som relativt dagsläget bör utvecklas dels genom teknisk utveckling och nya system, dels genom utvecklade principer för strid och taktiskt uppträdande.

Brigad och division som företeelse stämmer väl överens med omvärldens framåtriktade utveckling av markstridsdoktriner

och principer för organisation av arméförband. Därmed utgör det grunden för att kunna ta emot, leda och snabbt integrera substantiellt stöd av markförband från andra nationer alternativt ingå i en annan nations förbandsstruktur.

Armékår?

I en tänkt försvarsoperation kan behovet av kraftsamling och samordning bli så omfattande att ett ledningsbehov tillkommer på nivån ovanför divisionsnivån - armékår. Denna kan organiseras på nationell basis där armétaktiska staben skulle kunna utgöra den kaderorganiserade basen eller utgöras av en stab ur ett partnerland eller en natostab.

De faktorer som bör styra utformningen av personalförsörjningssystemet är beredskapskravet samt totalt personalbehov. Den enligt oss erforderliga förbandsmassan (redovisas i rapporten) är större än vad ett system som enbart bygger på frivilligt rekryterade klarar av att försörja. Samtidigt måste av

Regionala, territoriella förband utgör en viktig del i detta markoperativa koncept och ska inte förväxlas med kalla krigets lågt prioriterade förband, anser gruppen av skribenter bakom rapporten.

beredskapsskäl så stor andel som möjligt av personalen vara gripbara för tjänst vid sina förband under grundberedskap utan behov av politiska beslut om höjd beredskap och mobilisering. Personalbehovet bör alltså tillgodoses både genom kontinuerligt/tidvis tjänstgörande och värnpliktiga.

Behov av förmågeutveckling

Vår uppfattning om den moderna markstridsmiljön leder oss bland annat till att en motståndare kan ha stora möjligheter att upptäcka och bekämpa oss samtidigt som vi, särskilt på det ”glesa slagfältet”, får svårare att få grepp på och bekämpa denne. Våra förband måste därför ha förmåga till rörlighet, förmåga att i tid upptäcka motståndaren och förmåga till verkan på relevanta, relativt idag större, stridsavstånd.

Förbanden måste också kunna agera inom ramen för ett större systemsammanhang med system i alla domäner i samverkan. Därför krävs en satsning på för oss utvecklade eller nya förmågor som i sin tur kräver tillförsel av nya materielsystem. Här följer ett urval av de förslag på system som delprojektet anser bör anskaffas: För att förbättra vår förmåga till lägesuppfattning och tidskritisk mållägesbestämning inom det ”glesa slagfältets” stora ytor krävs robusta C4ISTAR-system. En viktig delkomponent är obemannade flygande farkoster på bred front och på flera nivåer, från ”flygande sikten” för enskilda stridsfordon via stridsteknisk UAV för eldledning och kompani- och bataljonsspaning till uthålliga taktiska UAV med lång flygtid och räckvidd för brigad- och divisionsunderrättelser inklusive eldledning.

För att snabbt kunna bekämpa motståndaren även om denne är lokaliserad på långt avstånd från egna förband och utan att själv behöva exponera sig för angriparens direktriktade eld krävs förmågan att kunna sammanlänka mållägesinformation från ovanstående system med indirekta verkanssystem. Vapen av särskilt intresse är då dels både burna och stridsfordonsintegrerade pansarvärnsrobotar med räckvidd på några kilometer med förmåga att verka ”non-line-of-sight”, dels artillerisystem i vid bemärkelse.

För eldrörsartilleri både på brigad- och divisionsnivå bör åtgärder vidtas för att minska längdspridning för att därigenom öka effekten av konventionella spränggranater på långa avstånd samtidigt som andelen kvalificerad ammunition för precisionsbekämpning av ”hårda mål” bör öka.

Anskaffa raketartilleri

Även raketartilleri bör anskaffas som förstärkningsartilleri på divisionsnivå för att mer effektivt kunna såväl bekämpa ytmål som precisionsbekämpa på mycket stort avstånd. Möjligheten att skjuta avståndsutlagda minsystem, vilket är en viktig komponent för att begränsa en motståndares rörlighet och göra honom gripbar för bekämpning, särskilt på det ”glesa slagfältet” bör ingå i systemet. Även system för kvalificerad elektronisk krigföring för att kunna påverka en motståndares ledningsförmåga bör prioriteras.

Förutom den möjlighet till större spridning av förbandsenheter, som en mer indirekt ”approach” till verkan medför, bör våra förbands möjligheter till skydd mot en motståndarens bekämpning från luften öka betydligt. Därför bör bland annat bärbara luftvärnsrobotar införas på stor bredd inklusive luftvärnssystem med alternativa verkansformer för att effektivt kunna bekämpa små UAV.

En angripares bedömda tillgång till effektiva sensorer, även rymdbaserade, bör mötas av en offensiv satsning på signaturanpassningsåtgärder inklusive innovativa metoder för att skapa virtuella skenmål inom flera våglängdsområden. Vidare bör chefer minst ner till och med försvarsdistrikts- och brigadnivå ha tillgång till information om när motståndarens rymdbaserade sensorer täcker och inte täcker ett visst område och med vilken upplösning och vilka begränsningar.

Andra för vår förmåga viktiga områden som rapporten behandlar är doktriner och taktikutveckling, logistikförsörjning samt utbildning, träning och övning.

Fotnot: Vill du läsa hela rapporten hittar du den på

Krigsvetenskapsakademiens webbplats – www.kkrva.se/dp-mark/

Fem artillerister, Staffan Antonsson, Gunnar Wikberg, Torgny Lindfors, Rolf Emlén och Ove Söderlind uppmärksammades med en särskilt framtagen 40-årsmedalj för att kvintetten närvarat samtliga genomförda firanden av St Barbara i Boden. Foto: Viktoria Välilä, A 8.

40 år i Boden

För 40 år sedan inleddes firandet av artilleriets skyddshelgon Sankta Barbara i Boden. Något som uppmärksammades högtidligt

när förra årets Sankta Barbara-högtidlighet genomfördes.

Bland annat fick fem artillerister; Staffan Antonsson, Gunnar Wikberg, Torgny Lindfors, Rolf Emlén och Ove Söderlind under den högtidliga samlingen i A 8:s gymnastiksal motta sitt personliga bevis för att de inte har missat något års deltagande – en speciellt framtagen 40-årsmedalj! Sedan firandet och uppmärksammandet av Sankta Barbara startade har mycket hänt. Inte minst de senaste åren då Covid-pandemin satte stopp för all form av gemensamt firande. Det var av den anledningen extra glädjande att se alla de gäster som den fjärde december var på plats i Boden och firade tillsammans.

Annorlunda upplägg

I och med årets historiska milstolpe handlade en del av dagen om att återskapa och återberätta, men också visa på den resa vi har gjort fram till idag. De senaste årens firande och dess gäster har varit vana vid att genomföra de roteuppgifter som tilldelas på A 8 kasernområdet med omnejd. För att visa på vikten av

att man kan sin historia för att kunna blicka framåt, såg årets upplägg aningen annorlunda ut redan i uppstarten. Från uppställningen vid anläggning 9 på A 8, anslöt bussar som transporterade samtliga rotehjon upp till A8:s gamla pjäshall. Väl där höll major Anders Rönnqvist ett föredrag om Sankta Barbaras uppkomst, hur Sankta Barbara Höga Råd skapades samt några viktiga milstolpar under resan dit vi är idag. Ett enligt hörsägen mycket uppskattat inslag under detta jubileumsår.

Därefter fortsatte firandet enligt den normala rutinen med bland annat avgörandet av årets Babsan Cup i innebandy där Röd rote stod som slutlig segrare.

Under den högtidliga uppställningen medaljerade Sanka Barbaras Höga Rådet och årets fyrmästare, överstelöjtnant Niklas Collin de fem rotehjonen med varsin 40-års-medalj.

Sankta Barbara

Text: Viktoria Välilä, kommunikation A 8

Militär logik åter i teknisk tjänst

Luftvärnsofficeren, överstelöjtnant Mattias Bramstång, är ny chef för Försvarsmaktens Teknik- och Vidmakthållandekontor (TVK). Han reflekterar över den tekniska tjänsten i en tid av förändring och hur det påverkar hans vardag som förvaltningsansvarig för Försvarsmaktens markmateriel.

”När jag blickar ut i samhället ser jag en ökad mängd tekniska produkter. Mer och mer saker ska ske automatiskt och mjukvara finns snart i varenda liten pryl. Vi lever i en teknisk era! Samtidigt upplever jag att många är ointresserad av att lära sig hur tekniken fungerar; hur man ska ta hand om saker och reparera dem vid behov. Det är visserligen inte enkelt att begripa sig på dagens mjukvarustyrda tekniska saker som inte är tillverkade för att repareras enkelt. Men det handlar om något mer, en djupare okunskap om materiel kombinerat med en allmänt högre risktagning som leder till att nyttjandet framstår som mer oaktsamt och att förebyggande underhåll alltför ofta uteblir. Man kör så länge det håller, istället för att vidta åtgärder.

Försvarsmakten (FM) har som organisation (systematiskt och strukturellt) tagit risker med materielens nyttjande, beskaffenhet och försörjning. Strategisk time-out, ekonomistyrning, den eviga freden och risktagning har medfört att vi nu lever med obalanser och kortsiktiga cykler. Det har alltför ofta anskaffats materiel för att möta utbildningsbehov före krigsorganisationens behov. Reservmateriel har anskaffats selektivt och i begränsad mängd utifrån ekonomiska styrprinciper snarare än för att möta kraven som framkommer i målsättningsunderlag.

Avtal som långsiktigt säkrar försörjningsflödet av reservdelar har nedprioriterats. Detta syns i generellt högt nyttjande av materiel, bristande underhållsberedningar och låga beställningspunkter i centrala förråd eller helt uteblivna reservdelslager.

Mattias Bramstång

grundutbildades på Lv 2 på Gotland. I samband med att förbandets lades ned sommaren 2000 flyttade Mattias till Halmstad och omskolades till systemtekniker på rbs 77 (senare EldE 97) Hawk. Därefter har Mattias arbetat med teknisk tjänst och har bland annat haft befattningar som materielledare för EldE 97 vid Teknikkontor Lv och chef för LvSS Teknisk avdelning. Idag är han sektionschef för TVK Mark på Arméstabens stödavdelning.

Tydlig förändring

Jag upplever att 2019 började en tydlig förändring av hela Försvarsmakten (FM). Försvarsgrensstaberna gavs ökad rådighet över materielförsörjningen då mandat för anskaffningsoch vidmakthållandeprocesserna flyttade från FMV till FM i samband med verksamhetsövergången (VÖG) den första januari 2019.

FMV är fortsatt lika viktig för FM men gränsytor och mandat har anpassats för att ge FM ökad rådighet. Sedan VÖG

är styrningarna tydligare att vi ska bygga robusta krigsförband med redundans och skapa förband i balans. Försvarsbudgeten har också justerats markant för att möta nya och framtida krav. Jag tolkar det som sker som ett paradigmskifte efter en lång era av ekonomistyrning; återigen gäller militär logik. Självklart med ekonomisk kontroll och medvetenhet. Pengar kan bara investeras och förbrukas en gång så det gäller att göra rätt val.

När Ryssland anföll Ukraina förändrades omvärlden över en natt och svensk (utrikes)politik med den. Jag tror det fanns observationer och varningar som borde fått oss att agera tidigare men det passade inte svensk politiks önskningar om tillståndets varande. Politiken höll (förvisso i en föränderlig omvärld) fast vid en förlegad omvärldskuliss vilket gjorde att kontextkollapsen blev allvarlig och försatte nationen i

ett säkerhetspolitiskt efterhandsläge. Nu behövs omedelbart tillgängliga förband med en förbandsmassa som har uthållighet med tillhörande logistik och fler säkerhetspolitiska samarbeten. Det är bråttom, vilket medför att rätt saker måste göras först!

Som C TVK Mark har jag mandat att vara ägarföreträdarens representant (ÄFR) och det är jag som formellt sett tar emot all markmateriel som överlämnas till FM. Tillsammans med min personal ska jag säkerställa att materielen möter kraven på förvaltningsbarhet. Vi stödjer även Materielområdesansvariga (MOA) och FMV:s kontroller av materielens förmågekrav innan vi tar emot materiel, ofta eftersom personal vid TVK besitter mycket djup systemkompetens.

Ska fylla 40 vakanser

För materiel som är mottagen (ibland med bristande förvaltningsbarhet) ansvarar vi förenklat sagt för status- och konfiguration, att materiel är på rätt plats enligt verksamhetsuppdrag och att materiel krigsplaceras, se figur 1. För att utöva detta har vi mandat att fastställa teknisk order (TO) och vi är Arméns beställare av underhållsproduktion av markverkstäder och andra leverantörer.

Jag har, bildligt beskrivet, i min befattning och som ÄFR fått nyckeln till det hemliga rummet där status och försörjning

på all markbaserad materiel i FM visar sig. Det är upp till mig och min personal att använda vår arbetstid och statens medel på ett sådant vis att högre chefs avsikter infrias. Vi är drygt 70 medarbetare idag, har 40 vakanser att fylla och vi förfogar över närmare 1100 miljoner i budget.

Vi gör dagligen värderingar i komplexa sammanhang av vad som är viktigast att hantera för den tekniska tillgängligheten. Ett av våra centrala mål inom vidmakthållandet av materielsystem är att bidra till ökad försörjningsbarhet i fred och krig varpå vi engagerar oss i försörjningskedjor tillsammans med övriga delar av Arméstaben (Materielsektionen och Teknisk chef), FMV och FMLOG.

Patriot vittnar om militär logik

Vi hanterar materielsystem olika beroende på operativ relevans och försörjningsbarhet. Vi utgår från vårt arv och fäster blicken i den organisation försvarsmaktsledningen pekat ut för oss. Vi engagerar oss i särskilda fokusområden för att snabbt höja operativ effekt genom ökad teknisk tillgänglighet. Som luftvärnare har jag särskilt god förståelse för lv-systemens tekniska tillgänglighet oavsett om anskaffningen skett före eller efter 2019. Det är med glädje jag och min personal varit med och tagit emot det amerikanska Patriotsystemet. Det här systemet vittnar om att militär logik återigen råder när det gäller krav på driftsäkerhet, tillgänglighet och försörjningsbarhet. Det är en värdefull erfarenhet att ha i tanken för mig och min personal då vi anstränger oss för att vidmakthålla befintligt materielbestånd och bidra till relevant kravställning för materielförsörjning. Vi vet vad som behöver göras och vi gör det!”

FAKTA OM TVK MARK

Teknik- och Vidmakthållande kontor Mark (TVK Mark) är en utspridd del av Arméstaben i syfte att finnas verksamhetsnära. TVK Mark består (december 2022) av drygt 70 personer och ska öka till cirka 115 personer, varav 57 är civila.

Huvuduppgifter och uppdrag:

• Leder, följer upp och prioriterar vidmakthållandeoch verkstadsproduktion.

• Tar emot alla nya system som införs på markarenan och är förvaltningsansvariga för materielsystemen.

• Planerar, budgeterar, följer upp och rapporterar tilldelad ekonomi (omkring 1100 miljoner) för vidmakthållande.

Vi vet vad som behöver göras och vi gör det!

Vi digitaliserar världen

där insatserna är som högst, kraven de tuffaste och när teknologin spelar en avgörande roll

MilDef erbjuder en portfölj av produkter och tjänster med ett komplett sortiment av stryktålig elektronik, mjukvara och integrationstjänster. Våra produkter är beprövade och i drift till sjöss, på land och i luften hos nationella och internationella styrkor världen över, i de mest extrema och krävande miljöer.

Största övningen sedan kalla krigets dagar

Över 25 000 deltar i Försvarsmaktsövning Aurora

Sedan 1872

FÖRARTILLERISTER

Covid-pandemin medförde att Försvarsmaktens storövning Aurora 20 fick ställas in. Men, om en knapp månad inleds Försvarsmaktsövning Aurora 23 med ett deltagande som är det största sedan kalla krigets dagar – över 25 000 personer varav flera tusen utländska soldater och officerare.

”Kriget” startar den 24 april och övningen avslutas med en stor skjutförevisning på Ravlunda skjutfält i Skåne den 10:e maj. Men, en vecka tidigare har övandet inletts för många, inte minst personal vid Lv 6 i Halmstad, där en av de tunga övningsuppgifterna är att arbeta med värdlandsstöd för att ta emot flera, ankommande utländska förband.

I år är inslaget av utländska förband extra stort då amerikanska marinkåren samt finska förband är i majoritet bland gästerna. – Det stora internationella deltagandet är en av de saker som utmärker den här övningen då flera av dessa nationer som kommer och övar med oss också kommer att stödja oss i händelse av ett skarpt läge. Vi måste öva såväl värdlandsstöd som samarbete på alla nivåer, från stabsarbete till strid med att integrera utländska förband i svenska förbandsformationer, förklarar FMÖ 23:s övningsledare, brigadgeneral Stefan Andersson.

Ett övningsmoment är att flytta amerikanska marinkårsförband via operativa transporter från gränsen till Norge i höjd med Trondheim ner till södra Sverige.

Skydda Gotland

Övningen kommer att märkas i hela landet från norr till söder då några av övningens syften är att bland annat skydda Gotland och tilltransport av utländska förband, läs US Marines med flera från mellersta Norge. Ytterligare ett viktigt övningsmål är enligt företrädare för övningsledningen att skydda och eskortera luftvärnsförband. Överstelöjtnant Johan Sköld

är ställföreträdande chef för Markstridsskolan och övningsledare för markarenan under Aurora 23:

– För arméns del ligger vårt fokus på att strida med brigad inom divisions ram. Kopplingen till det är att vår återinsatta divisionsstab ska uppnå Initial operational capability (IOC) under 2023. Arméns förband kommer också att ha ett stort fokus på värdlandsstöd, att kunna ta emot hjälp från och ge hjälp till tredje part.

Nyligen utsågs chefen för Markstridsskolan, brigadgeneral Richard Johansson, till chef för Första divisionen vars stab kommer att övas fullt ut.

För arméns del inleds också FMÖ 23 med att den andra brigaden samlas i Skövde och inledningsvis sker övningar i Skövde-området för att ge officerselever från Officersprogrammet och Tak A möjlighet till truppföring. I slutet av veckan kommer indikationer på att fienden förbereder en landstigning i södra Sverige och divisionen får order att möta anfallet. För artilleriets del innebär detta bland annat skarpskjutningar på skjutfälten i Skillingaryd och Kosta innan den slutliga striden inleds på Revingehed.

För luftförsvaret ligger fokus på att öva återstartade flygstabens ledning av underställda förband, berättar luftarenans övningsledare, chefen för Luftstridsskolan, överste Anna Siverstig:

– Inom luftarenan kommer vi att öva tillsammans med Finland, USA, Storbritannien samt Polen med enheter.

Alla baserar dock inte i Sverige utan deltar från egna baser i utlandet.

I södra Sverige kommer bland annat brittiska, finska och amerikanska enheter att, tillsammans med luftvärnsförband, ha uppgiften att skydda svenskt luftrum när polskt flyg attackerar från sina ordinarie baser.

– För flygvapnet är syftet med övningen att öva flygstabens taktiska ledning av luftstridskrafterna (vilket inkluderar både stridsflyg samt luftvärn) i ett nationellt högkonfliktscenario från flottiljer och baser mot en högteknologisk motståndare under flera dygn. Ledningen skall ske i samverkan med övriga försvarsgrenar, säger Anna Siverstig.

– Förutom ledningen och genomförandet av gemensamt luftförsvar fokuserar flygvapnet på att stödja armén och marinens förband med helikopterenheter samt skapandet av en gemensam luftlägesbild (FM Broadcast), tillägger Siverstig.

I nästa nummer kommer naturligtvis en rapport från ”striderna” runt om i landet med fokus på verksamheten för artilleriet och luftvärnet.

Foto: Karin Malmsten, Försvarsmakten

En avslutad epok för den svenska försvarsindustrin

Snart tio år sedan sista

eldrörstillverkningen i Karlskoga

Nästa år är det tio år sedan en epok inom svensk försvarsindustri gick i graven – tillverkningen av eldrör i Karlskoga. Två som både varit med under tiden som tillverkningen pågick och som dessutom har arbetat för att bevara minnet av den mer än 100-åriga tillverkningen är Göran Sundmar och Mats Karlsson, båda tidigare anställda vid Bofors och idag aktiva inom Bofors Luftvärnsförening.

”För lite mer än 140 år sedan inleddes en epok inom den svenska försvarsindustrin i Karlskoga – inhemsk tillverkning av eldrörsstål och göt. Men, faktum är att redan på 1600talet hade Sverige en stor export av gjutjärnskanoner, eftersom man med träkol och bra järnmalm kunde tillverka tackjärn av god kvalitet.

Mer industriell utveckling och produktionskapacitet uppstod efter att dåvarande bolaget AB Bofors-Gullspång bildades 1873. Per Erland Lagerhjelm som tidigare varit ägare till smedjan Bofors blev nu chef för aktiebolaget. Han och

hans far, Pehr Lagerhjelm kom också att få stor betydelse för Bofors utveckling under 1800-talet. En verksamhet som dock startade redan 1646 med två smideshamrar, förlagda intill Boälvens fors i Karlskoga.

Om Per Erland Lagerhjelm har det skrivit att han ”i likhet med fadern var en begåvad och driftig man, som gärna gick nya vägar och icke rädes för svårigheterna. Både i uppträdande och handlande var han en bruksman av bästa märke och genom sina starka sociala intressen skapade han sig ett kärt namn bland bruksbefolkningen.”

Bofors stålverkshytta fotograferad i slutet av 1800-talet.

B-pilen registreras

Sex år före bildandet av AB Bofors-Gullspång registrerades ett, än idag, mycket internationellt välkänt varumärke, Bofors B-pil. Brukspatron Per Erland Lagerhjelm dekorerade B:et med en pil som symbol för järn. Detta skedde den 24 september samtidigt som Sveriges största valsverk invigdes. Ett år efter att aktiebolagets bildats, den 27 juni 1874, påblåstes den första masugnen där produktionstakten var 100 ton järn per vecka.

En annan mycket viktig person för arbetet med att stärka ståltillverkningen var Carl Danielsson. Han kom till Bofors som driftingenjör efter en anställning vid Munkfors där han varit med om att få igång Sveriges första martinugn under 1860-talet. Om Danielsson har det sagts att ”med sitt energiska kraftfulla väsen, sin tekniska skicklighet och sin sakliga, logiska argumenteringskonst förstod han att imponera på och övertyga både fackmän och politiker”.

Den första martinugnen i Bofors togs i bruk 1878 och man kan notera en viktig märkesdag den 16 augusti 1879 då Bofors tillverkade det första heltäta gjutstålet för eldrör (dessutom först i världen). Men man hade ingen utrustning för färdigbearbetning utan det fick ske i Finspång. Bofors hade under åren 1880-1882 en framgångsrik provtillverkning, vilket medförde att beslut fattades om att bygga ytterligare en martinugn.

Samtidigt fattade styrelsen beslut under hösten 1883 att bygga en kanonverkstad som stod färdig att ta i bruk ett år senare. Beslutet togs eftersom Bofors då fick den första av många kommande beställningar på tio kompletta 8,4 cm kanoner till svenska marinen - en stor framgång. Tester visade att Bofors eldrör höll betydligt längre än de från Finspång.

Mats Karlsson är civilingenjör i maskinteknik och har under många år arbetat som beräkningsingenjör och specialist i Bofors och BAE Systems Bofors med i riktning mot artilleri och luftvärn.

Göran Sundmar är utbildad arméingenjör samt civilingenjör i maskinteknik. Han har under sin tid i Bofors bland annat arbetat med mekanisk konstruktion av artilleri- och luftvärnsprodukter. Idag är Sundmar en av de stora eldsjälarna i att bevara och dokumentera Bofors historia, bland annat vad gäller att exponera Bofors första skjut plats vid den så kallade Tuggen.

”Från eldrör till helrör”, vilket man också kan bli kanon av…

Ogivalskruven

Bland de ingenjörer inom Bofors som var tongivande och drev utvecklingen framåt ska också nämnas Arent Silfversparre. Han ansågs vara en ”skicklig tekniker, hade skapande fantasi och förstod att leda driften på ett praktiskt sätt. Som kanonkonstruktör röjde han genialitet och framsynthet av ovanliga mått”. Silfversparre fick bland annat patent på den viktiga ogivala skruvmekanismen ”Bofors-skruven”, som markant ökade snabbheten vid laddningen av kanonen. Silfversparre och ytterligare fyra personer omkom dock 1902 i samband med en skjutolycka på Bofors dåvarande skjutbana. Nämnas bör i detta sammanhang att den aktuella kanonen inte var av Bofors egen konstruktion utan av engelskt ursprung.

En av Bofors verkligt betydelsefulla personer är förstås Alfred Nobel. I Paris fick han under en tid använda en skjutbana tillhörande franska staten för sina försök men när detta stoppades blev det i stället San Remo, där han bodde en tid och anlade en skjutbana på en brygga vid Medelhavet. Men hans experiment var inte populära bland grannarna och för att få mer avskildhet för sina experiment valde Nobel att 1894 köpa AB Bofors-Gullspång. Åtta år tidigare hade en skjutbana byggts för att kunna provskjuta Bofors kanoner. Denna skjutbana lockade Nobel att köpa Bofors då han, i avskildhet kunde testa de krutsatser som han experimenterade med. Under sin korta tid som ägare (Nobel avled 1896) investerade han två miljoner kronor för att utöka och förbättra bolagets maskinpark. I dagens penningvärde är detta drygt 135 miljoner kronor. Ett exempel är den stora kanonsvarven från 1894 som pensionerades först 1952.

”Tuggen”-området

På skjutbanan som låg några hundra meter norr om Bofors station anordnades 1922 en ”körbana” för att kunna testa kanonernas hållbarhet när de nu skulle dras av motorfordon.

Man hade insett att det medförde större påfrestningar än de tidigare hästtransporterna. Banan har varit ”försvunnen”

och helt övervuxen men sedan ett antal år tillbaka har området vid ”Tuggen” återställts. Idag kan fundament till såväl pjäsplatser som körbanan studeras av besökare. Ett omfattande arbete som utförts av ideella krafter av medlemmar från bland annat Bofors Luftvärnsförening.

År 2014 upphörde all mekanisk bearbetning i kanonverkstadens gamla lokaler. En 130-årig epok i Bofors historia hade upphört. Istället omvandlades verkstadslokalerna till spritlager. ”Från eldrör till helrör”, vilket man också kan bli kanon av…

Körbanan vid "Tuggen" i Karlskoga där Bofors via en sinnrik konstruktion med elektriskt driven draganordning testade alla tillverkade pjäsers transportförmåga. Innan elektrifieringen drogs pjäserna med hästar.

Göran Sundmar har guidat många besökare vid

under de senaste årena.

Tuggenområdet

T.v. Överingenjör Arent Silfversparre och t.h. bruksdisponent Per Erland Lagerhjelm. Aren Silfversparre och ytterligare fyra personer omkom 1902 i samband med en skjutolycka på Bofors dåvarande skjutbana. Den aktuella kanonen var inte konstruerad av Bofors utan av engelskt ursprung.

VIKTIGA MILSTOLPAR I BOFORS HISTORIA

1867 Boforspilen registreras som bruksmärke.

1873 AB Bofors-Gullspång bildas. Per Erland Lagerhjelm utses till bruksdisponent.

1874 Den första masugnen i drift.

1879 Av Bofors martinstål tillverkas ett eldrörsgöt till kanon överlägset det göt som tillverkade i Finspång.

1883 Beslut om att bygga en verkstad i Karlskoga för tillverkning av kanoner. Samma år lades den svenska marinen sin första beställning.

1894 Alfred Nobel köper hela AB Bofors-Gullspång och investerar i nya bearbetningsmaskiner.

1911 Bofors ensam kanontillverkare i Sverige.

1979 Beslut fattas om avveckling av Bofors ståldivision.

1986 Sista tillverkningen av eldrörsstål i Karlskoga. Av sista stålchargen tillverkades eldrör till 57mm luftvärnspjäser och därmed avslutades en 107-årig epok av eldrörsståltillverkning.

2014 All mekanisk bearbetning i kanonverkstadens gamla lokaler avvecklas.

DEBATT

"Inför långräckviddiga bekämpningssystem"

Jag har i tidigare artiklar beskrivit behoven av understöd och bekämpning. Nu vill jag understryka vikten av att Sverige inför en förmåga för bekämpning på djupet med långräckviddiga system.

En raket från det israeliska Pulssystemet avfyras. Nu är det hög tid för Försvarsmakten, anser skribenten att anskaffa eget raketartilleri för långräckviddig bekämpningsförmåga.

Major Mats Nilsson, reservofficer

Understödsbehov med indirekt eld över mycket stora ytor och med olika syften och mål finns alltså i dagens stridsmiljö. Det är otvivelaktigt så att manöverförband behöver kraftigt understöd i sin strid. Det är lika otvivelaktigt att våra jägaroch specialförband behöver förstärkt verkan av sina möjligheter till underrättelser och bekämpning på djupet. En långräckviddig, cirka 30 mils räckvidd, markmålsbekämpningsförmåga skulle kunna understödja våra förband över ytan. Dagens långräckviddiga system, exempelvis HIMARS, har med olika vapenalternativ möjlighet att precisionsbekämpa mål över stor yta vilket jag också tidigare beskrivit och exemplifierat i tidskriften.

Gamechanger

Dagliga rapporter från Ukrainakriget beskriver nu den ukrainska möjligheten att bekämpa mål på djupet, med tillförd HIMARS förmåga som något av en gamechanger. Detta eftersom ledningsförmåga, ammunitionsupplag, logistiknoder, förbindelser (broar, mm) bekämpas för att degradera rysk överlägsenhet i bland annat artilleri och bekämpningsförmåga, logistik med mera.

Vi har alltid pekat på rysk svaghet avseende logistik. Nu ser vi tydliga bevis för att bekämpning av denna förmåga i Ukraina har en avsevärd effekt och medför rysk svaghet. Naturligtvis behövs en djupare analys och utvärdering av Ukrainakriget.

Förmåga till bekämpning på djupet är idag eftersatt i den svenska Försvarsmakten. Jag menar nu att vi har godkänd förmåga att understödja manövern och därför i första hand behöver utveckla vår förmåga till strid på djupet.

Detta måsta ske tillsammans. Vi talar ofta om att det är system av system som ger verkan. Vi måste nu leva upp till denna bekännelse. Manöver- flyg- och ledningsförband, artilleri, underrättelseförband för att ta några exempel måste delta i stabsövningar, fältövningar. Vi måste även öva mer realistiskt och tillämpat.

Mats Nilsson har arbetat i många år som artillerist och har nyligen gått i pension men kvarstår som reservofficer.

Rysk oförmåga i Ukraina förklaras ibland med deras formella, förövade, förevisningsövningar med gott ”uppvisningsresultat” och slutrapport inför högre chef!

Sensorförmåga att ta ut och bekämpa mål på meterprecision är som ett exempel inte alldeles enkelt för alla förband och materiel. Förmåga att undkomma och utnyttja UAV:er samt lednings- och beslutscykel för att planera och effektuera tidskritisk bekämpning är, som jag ser det, andra utvecklingsområden.

Vi måste spänna bågen och öva mer realistiskt och tillämpat då vi kan nå en förbättrad förmåga till bekämpning på djupet och därmed mångdubbla våra viktiga och kompetenta underrättelseförbands effekter.

Min åsikt är att Försvarsmakten måste i närtid satsa på anskaffning av raketartilleri, kanske till och med till temporär nackdel för våra övriga förband inklusive eldrörsförband. När nu hela västvärlden sett verkan och den operativa effekt som raketartilleri (läs HIMARS) levererat i Ukraina. Då är det kanske inte längre vår vilja att anskaffa långräckviddigt raketartilleri som är problemet. Nu är det nog snarare leveranstakter och köer för inköp som kan vara den stora begränsningen.”

Ground launch small diameter Bomb har en räckvidd utan omgruppering på 150 kilometer i skjutriktningen, 115 kilometer nittio grader ut från skjutriktningen samt 70 kilometer rakt bakåt.

Ground launched small diameter bomb

Saab och Boeing levererar till Ukraina

Ukraina har upprepade gånger bett om stöd från västländer med leverans av precisionsvapen med längre räckvidd än de som idag är operativa. Ett system som diskuterats är amerikansk-svenska Ground Launch Small Diameter Bomb (GLSDB). Nu blir Ukraina den första användaren av systemet, enligt ett beslut i den amerikanska kongressen.

Den 3 februari fattades beslutet om att USA ska bidra med ytterligare ett paket med militärt stöd till Ukraina. En del av paketet är GLSDB, vilket innebär att Ukraina, när GLSDB kan börja verka, kommer att fördubbla räckvidden av raketartilleriet i jämförelse med det system som idag är tillgängligt för de ukrainska försvararna - GMLRS. Ukraina blir därmed den första staten någonsin som operativt använder systemet.

Allvarligt hot mot ryska förband

GLSD har nämligen en räckvidd på cirka 15 svenska mil i utskjutningsriktningen, drygt 11 mil nittio grader från skjutriktningen samt sju mil bakåt (se skiss). – Naturligtvis kommer tillgången till GLSDB att ytterligare försvåra de ryska operationerna, högvärdiga mål som till exempel ammunitionsupplag och stabsplatser måste flyttas ytterligare en lång sträcka bakåt för att vara utom portén från GLSDB:s räckvidd, konstaterar Per Järbur vid den svenska leverantören Saab Dynamics.

Arbetet med att vidareutveckla den flygburna Small Diameter Bomb (GBU/39- SDB) inleddes för drygt tio år sedan då Saab och Boeing slöt ett samarbetsavtal. Syftet var att utveckla systemet för att ge raketartilleriförmåga med lång, hög precision (CEP50 ~1 meter) till, en i dessa sammanhang, låg kostnad.

– Vi tycker att vi har lyckats väl med de syften vi hade med att ta fram GLSDB, inte minst att den avfyrande enheten kan vara en ordinär container som modifierats till att bära sex raketer, säger Niklas Lind, som varit med och arbetet med vidareutvecklingen av GLSDB.

En viktig komponent i utvecklingsarbetet har också varit att GLSDB ska kunna skjutas från existerande plattformar som HiMars och Chunmoo. GLSDB har ingen ballistisk flygbana utan stridsdelen glidflyger fram till träff. Att bomben glidflyger innebär att den kan bekämpa mål i alla riktningar utan omgruppering och att den kan anfalla mål från alla olika vinklar, både i sida och höjd.

Den modifierade GLSDB har försetts med en raketmotor som skickar upp bomben till en höjd på cirka 13 000 meter. Därefter glidflyger bomben fram till målet. De ursprungliga kraven på SDB från amerikanska flygvapnet var att kunna bekämpa många mål från ett och samma flygplan. Under åttio- och nittiotalen, då möjligheten till förbättrad precisionsbekämpning ökade tack vare GPS-styrning insåg US Air force att det inte krävs 500 till 1000 kilosbomber för att slå ut mål när precisionen blir träff med någon meters noggrannhet.

År 2002 fick Boeing kontraktet på att utveckla SBD och fyra år senare blev SDB operativ inom US Air Force. Idag har över 55000 bomber tillverkats till ett 20-tal olika användare och cirka 10000 har använts i strid.

Själva namnet Small Diameter Bomb kommer från det faktum att i flygvapnets arsenal är det just en liten diameter på bomben, men för arméer vidkommande är det ingen ”small diameter”, snarare tvärtom då raketen är nästan fyra meter lång med en diameter på knappt 25 centimeter. Vikten med raketmotor monterad är drygt 270 kilo. Sprängladdningen väger runt 100 kg.

Renässans för luftvärnsautomatkanonen?

BAE Systems Bofors vidareutvecklar

fjärrstyrning av 40 millimeterskanonen

I tider då ett hett diskussionsämne är luftvärnsmissilers förmåga att verka mot mättnadshot, inte minst i pågående Ukrainakrig, ser företrädare för BAE Systems Bofors i Karlskoga en klar möjlighet för renässans för ett luftvärnsvapen som många anser har passerat bäst-före datum – 40 millimeters automatkanon.

Som de flesta av Artilleri & Luftvärns läsare vet skördade dåvarande Bofors 40-millimeters pjäs omfattande framgångar under andra världskriget. Än idag är kanonsystemet det mest exporterade och mest licenstillverkade i världen. Men i takt med att fler länder tagit fram luftvärnsrobotsystem, som visserligen har markant högre kostnad per avfyrad enhet, men även väsentligt längre räckvidd, har diskussionen och intresset för att vidareutveckla automatkanonssystemet varit mycket lågt.

Mark 4

BAE Systems Bofors fattade därför beslutet för ett antal år sedan att med egna medel vidareutveckla 40 mm L70 till den senaste versionen 40 mm Mark 4 (Mk4). En avsevärt lättare och därmed billigare pjäs att anskaffa. Ett beslut som visade bli en lyckad åtgärd då efterfrågan på den lättare pjäsen, inte minst för marin verksamhet, markant ökade. Mk 4-versionen introducerade år 2011 i samband med en stor försvarsmaterielutställning i London (se artikel i nummer 4 2011).

– Eftersom BAE Systems Bofors fortsatt utveckla 40 Mk4 framförallt till sjöss har vi ett försprång och kan snabbt ställa om till landbaserade applikationer. Nu tror vi att vi har hittat en möjlighet att kunna förse kunder med ett flexibelt system med god verkan mot små mål, som till exempel drönare, säger David Larsson vid BAE Systems Bofors i Karlskoga.

– Det finns i dagens samhällen en mängd objekt som skulle kunna skyddas med denna typ av lösning. Det känns verkligen som vi står inför ett uppsving av vårt luftvärnssegment, fortsätter Larsson.

Har det uppstått en möjlighet för renässans för eldrörsluftvärn i och med erfarenheter från det pågående kriget i Ukraina? Det anser i alla fall företrädare för BAE Systems Bofors i Karlskoga.

David Larsson, marknadsansvarig för eldrörsluftvärn vid BAE Systems i Karlskoga poserar framför den vidareutvecklade 40 mm pjäsen.

Bekämpar mättnadshot

Ett av länderna som visat intresse för den nya, mobila och flexibla lösningen som BAE Systems presenterat är Indien. Framförallt har indierna velat prova ut ett system för nära skydd av infrastruktur.

– Det är flera länder som visat intresse för vår lösning med eldrör och programmerbar ammunition som kan vara ett allmålsskydd i form av verkan mot mål från små drönare till stridsflygplan men även lättare bepansrade fordon och marktrupp. Detta sammantaget till en betydligt lägre insatskostnad än en robotlösning, säger David Larsson.

Även det pågående kriget i Ukraina har visat behovet av att bekämpa ett mättnadshot i form av svärmar av drönare eller kryssningsrobotar.

– Mättnadshotet är ett problem för de ukrainska försvararna. Lösningen med modullära 40 Mk4 tillsammans med 3P har blivit riktigt aktuell, antingen i kombination med robotlösningar eller som fristående skyddslösning. Genom att ställa ut eldenheter med 40Mk4 på olika strategiska platser som också är kopplade mot en central eldledning ökar möjligheten att få redundant skydd, säger David Larsson.

Programmerbar ammunition

Ytterligare en faktor som spelar en viktig roll i arbetet med att öka marknadsföringen för automatkanonen är företagets unika, programmerbara 40 millimeters ammunition – 3P. 3P-projektilen har sex olika verkansfunktioner; sensor, tidsaktiverad sensor, sensor med fördröjd verkan, pansarbrytande, anslagsfunktion, samt tidmode. Eldhastigheten är 300 skott i minuten.

– 3P är utan tvekan en viktig komponent i vårt tänk då möjligheten att snabbt kunna verka mot olika typer av mål är avgörande för systemets verkansförmåga. Den allmålslösning som 3P medför täcker in verkan mot alla typer av mål, konstaterar David Larsson.

Magasinet rymmer 30 skott i primärmagasinet och det sekundära magasinet som finns under kanonen i själva ytterringen kan laddas med ytterligare 70 skott.

BAE System Bofors nya lv-koncept baseras på mobila pjäser som kan kopplas ihop mot en central eldledning. Illustration: BAE Systems Bofors

Hög efterfrågan på stridsfordon och robotsystem:

Saab och Hägglunds fick flera mångmiljardordrar

Det går bra nu. Det kan den i alla fall säga som är verksam inom Saabs affärsområden Dynamics och Surveillance med verksamheter i bland annat Karlskoga och Göteborg samt BAE Systems Hägglunds i Örnsköldsvik.

Inom loppet av ett år har nu Saab fått stora beställningar på vidareutveckling av robot 70-systemet, robot 70 NG. Nyligen presenterade Saab den 24 februari ytterligare en stor exportorder på 70 NG tillsammans med radarsystemet Giraffe 1X, till ett värde på drygt 8 miljarder kronor. Förra året valde också Lettland att köpa samma system. Värdet på den lettiska ordern valde Saab att inte offentliggöra. Även informationen om den senaste 70-ordern är knapphändig. Saab skriver i ett pressmeddelande att företaget har ”tecknat ett ramavtal med regeringen i ett land i västvärlden och tagit emot beställningar under avtalet gällande ett antal försvarssystem. Det totala ordervärdet är cirka 8 miljarder SEK och leveranser är planerade 2023–2026.”

Högtryck

Redan nu råder högtryck inom svensk försvarsindustri och bedömare anser att högkonjunkturen bara har börjat. Det är inte bara Saab som skördar framgångar på exportmarknaden. Nyligen presenterade BAE Systems Hägglunds i Örnsköldsvik ett omfattande samarbetsavtal (MoU) med Tjeckien i avsikten att förse det tjeckiska försvaret med drygt 200 vidareutvecklade stridsfordon 90. I slutet av förra året fattade Slovakien beslut i en stat till stat-affär att köpa 150 stridsfordon 90 till ett värde på 1,3 miljarder euro, nästan 14 miljarder kronor.

Lägg sedan till att Sverige tillsammans med flera andra länder i ett gemensamt ramavtal beslutat att köpa drygt 400

En av de nya bandvagnarna från Hägglunds som nu är Italiensk ägo. Bilden från en norsk Natoövning 2022. Foto: Forsvarsmakten, Norge.

bandvagn 410 så är det inte så svårt att inse att produktionen kommer att gå på högvarv de kommande åren i Hägglunds produktionsanläggningar.

Dubblerar personalstyrka

Företaget har också aviserat ett behov av att i stort sett dubblera antalet anställda under den närmaste tiden. Sverige har dessutom, via FMV, också beslutat att öka antalet granatkastarpansarbandvagnar med ytterligare 20 vagnar, vilket innebär att antalet vagnar i armén kommer att vara 80 stycken, vilket ytterligare ger välkommen beläggning in Hägglunds produktionslokaler.

Det var inte mer än drygt tio år tillbaka som Hägglunds brottades med svåra problem då orderläget var allt annat än ljust men nu verkar det ha vänt och företaget har kammat hem order på över 38 miljarder kronor under ett par års tid.

Den norska försökspjäsen har en standard pickup som dragfordon och hög mobilitet. Ett koncept som Gunnar Andersson tror kan komma ett bli ett stort utvecklingssprång för granatkastarområdet.

Aktuell exposé över granatkastarutveckling:

Hög tid att förändra och förbättra ett 110 år gammalt koncept och design

Det talas och analyseras mycket just nu om funktionen indirekt eld, inte minst artilleri med längre räckvidd. Men, vad händer inom granatkastarområdet ute i Europa? Artilleri & Luftvärn bad en initierad medlem, Gunnar Andersson från tyska Rheinmetall att skriva en exposé om pågående utveckling av bataljonsartilleriet.

”Riktkäppar på plats, belysning monterad och parallellställning klar efter en del trubbel med belysningen! Andra pjäs eldberedd efter 16 minuter - bra jobbat andra grupp!”

Många i Artilleri & Luftvärns läsekrets känner igen sig i ovanstående. En beskrivning för en grupperingssituation med fordonsdragen granatkastare. Ett moment som varit mer eller mindre oförändrat sedan 1915 då Wilfred Stokes utvecklade den ”moderna” granatkastaren med basplatta och bipod.

Grunddesignen är den samma som gäller för dagens dragna granatkastare. Nota bene - en 110 år gammal design! Naturligtvis har det skett en del förbättringar av prestanda avseende materialval, vikt och framförallt riktsystem, men principen är, vill jag hävda, densamma.

Saknade taktiska incitament

Under perioden år 2000-2014 saknades det bra taktiska och operationella incitament för att reducera grupperingstider och precision hos granatkastarförbanden. Dessa normalt stod mer eller mindre fastgjutna i utlandsmissionernas baser, med ett stort antal förberedda och väl inskjutna mål, som en viktig del av basens närskydd.

Invasionen av Krimhalvön 2014 och fjolårets ryska invasion av Ukraina har emellertid drastiskt och dramatiskt förändrat betydelsen av att ha tillgång till snabbrörligt, snabbgrupperat och precist bataljonsartilleri. Detta har tydligt uppmärksammats av de flesta, läs alla, europeiska och övriga västnationer. I dag pågår det ett stort antal program världen över för att

snabbt få denna rörliga och snabba förmåga i mekaniserade förband. En del nationer ser till och med på möjligheten att tillföra indirekt eld-kapacitet till territorialförsvarsförband för att på så sätt lösa fler uppgifter och framförallt kunna stödja reguljära förbandsenheter med indirekt eld. Jag har i min nuvarande yrkesroll förmånen att få insikt i ett antal större upphandlingar, eller planerade upphandlingar, av mobila granatkastare som för närvarande pågår i, framför allt, Europa. Jag dristar mig därför till att försöka summera ”marknaden” utan att gå in på detaljer av känslig natur för att på så sätt ge en beskrivning av den totala helomvändning som pågår avseende indirekta eldens betydelse, med fokus på granatkastare.

År 2011 fick Rheinmetall det första utvecklingskontraktet på ett mobilt 81 millimeters granatkastarsystem, för integrering i norska försvarsmaktens stridsfordon CV90, den så kallade multivagnen. Valet av 81 millimeters kaliber kan tyckas intressant, men Norge som haft lång historik med att använda

81 mm såg sannolikt att det skulle ta för lång tid att byta kaliber och därmed ett behov att anskaffa ny ammunition, nya utbildningsföreskrifter och ny doktrin för att ta några konsekvenser. Rheinmetall levererade tre år senare de första Mortar Weapon Station 81 (MWS81) till Norge.

Uppskalad version

Storbritannien befinner sig i en liknande situation. En lång historik med att använda 81 mm-system. Samtliga British Armys (BA) föreskrifter avseende utbildning och säkerhet bygger på bruk av 81 millimeters granatkastare. Det ser dock ut som att britterna kommer att besluta om att lämna kalibern och för det pågående stridsfordonsprogrammet, Boxer 8x8. övergå till 120 millimeters kaliber. Jag vill betona att något beslut ännu inte är fattat.

I september förra året genomfördes en förevisningsskjutning med MWS120 integrerad i en Boxer. MWS120 är en uppskalad version av MWS81 med samma funktionella principer, men lägre vikt. Vi sköt totalt åtta granater (3+3+3) mot tre olika mål. Skjutförloppet klockades på en totaltid på 95 sekunder.

Gunnar Andersson

är VD för Rheinmetall Sverige samt ansvarig för Rheinmetall Norges produktområde Indirekt eld. Han inledde sin karriär inom funktionen indirekt eld på

A 7 1993. Efter ett par år som ballistiklärare på ArtSS avslutade han sin militära bana 2005 med att vara projektledare för

anskaffning av eldobservationsinstrument (EOI). Det stora intresset och kunskaperna inom indirekt eld innebär att Gunnar även har befattning som produktansvarig för Indirekt Eld i Rheinmetall Norge.

Rörlighet – bästa skyddet

BA för, likt andra nationer, en intressant diskussion om vilken typ av granatkastarsystem som är mest lämplig och vilka krav som kan/bör ställas. En tornmonterad granatkastare ger ett bättre skydd än en golvmonterad granatkastare, men samtidigt har kriget i Ukraina tydligt visat att rörlighet ger ett högt skydd.

En golvmonterad granatkastare har sin stora fördel i ett betydligt större oberoende av plattform samt betydligt lägre anskaffningskostnad. Vad BA än väljer står det klart att de kommer öka sin operativa förmåga markant avseende indirekt eld på bataljonsnivå inom de närmaste åren.

Tyskland har också ett behov att ersätta ett större antal äldre granatkastarsystem i olika förbandsorganisationer. Dock är sedan länge 120 millimeter den huvudsakliga kalibern i Tyskland. Här är det dock mer öppet avseende vilken/vilka fordonsplattformar som kan vara aktuella.

I Tyskland pågår det bland annat en studie för att bedöma lämplighet av olika granatkastare/fordonskombinationer. Då behovet att ersätta de gamla granatkastarsystemen är stort kommer vi sannolikt, i en nära framtid, att se införande av

ett nytt bataljonsartillerisystem även i Bundeswehr. Även

Nederländerna har pågående program och med sitt politiska och militära nära förhållande till Tyskland är det inte svårt att anta att det kommer att finnas likheter i vad holländarna väljer att anskaffa. Liknande läge, som jag kortfattat har beskrivet ovan, råder i de flesta länder i Europa. I princip är de länderna i Norden väl med i den utvecklingen, till och med de nationer som i dag har det mest moderna, mobila bataljonsartilleriet i Europa; Sverige (grkpbv 90), Finland (Amos och Nemo) samt Danmark (Cardom 10). Eventuellt kan också Polen adderas till listan över moderna, mobila system med sitt M120 RAK.

Min uppfattning är att inom loppet av 5-7 år kommer vi att se mobila 120-millimeters granatkastarförband i huvuddelen av Europas länder. Men, fortfarande kommer ett stort antal

Inom loppet av 5-7 år kommer mobila 120-millimeters granatkastarförband att vara en vanlig syn i huvuddelen av Europas länder, tror skribenten Gunnar Andersson. Men, fortfarande kommer ett stort antal dragna system (bilden) att vara operativa då det blir en oöverstiglig, ekonomisk uppgift att ersätta samtliga dragna pjäser.

dragna system vara i operativt bruk då det helt enkelt blir en oöverstiglig, ekonomisk uppgift att ersätta samtliga dragna pjäser. En stor kostnadsdrivare i anskaffning av mobilt granatkastarsystem är det faktum att även fordonet måste anskaffas och högst sannolikt även ammunitionsfordon av samma typ. Handlar det då om splitterskyddade fordon som vapenbärare blir den totala anskaffningskostnaden per enhet hög. Men om vi håller fokus på att huvudkraven, taktiska och finansiella, på ett nytt mobilt granatkastarsystem borde vara snabbrörligt med grupperingstid under 60 sekunder och uppbröstningstid mindre än 30 sekunder samt hög eldhastighet och plattformsoberoende till en låg anskaffningskostnad med låga underhållskostnader. Denna kravnivå kan då öppna för att samtliga skyttebataljoner kan ha snabbrörligt och precist bataljonsartilleri som förhoppningsvis ryms inom tilldelad finansiell ram.

Norge testar med lätt terrängbil

I Norge har Forsvarets Forsknings Institutt (FFI) under en tid studerat möjligheter att tillföra förmåga med indirekteld till territoriella styrkor utan att reducera operativ förmåga till rörlighet. Med andra ord ett alternativ till dragna granatkastarsystem, som inte innebär en fördyrande integration på ett fordon, men som ändå ger den operativa rörlighet som eftersträvas. Ett av dessa försök och studier har utmynnat i tester med en pjäs monterade på en ordinär pickup (terrängbil), i detta fall VW Amarok som disponeras av Hjemmevernet. En av dessa försöksskjutningar skedde i början av december förra året på skjutfältet i Rena och här följer en kortfattad beskrivning av skjutmomentet:

Det är strax efter lunch på Rena. Pickupen från norska hemvärnet backar försiktigt in mot den gröna släpvagnen, parkerad strax bakom ett skjul. En av passagerarna, tillika laddare 1, hoppar ut och kopplar släpet på dragkroken. Gruppchefen beordras ”framåt” på radion och Amaroken styr mot det öppna fältet framför säkerhetstornet. Laddare 2, tillika ansvarigt bplats-befäl, informerar gruppchefen om att begäran om indirekt eld skickats via bataljonsnätet. Gruppchefen letar och hittar snabbt lämplig grupperingsplats. Fordonets position sänds till skjutelementräknaren varvid korrekt laddning, bäring och elevation beräknas.

Bekämpningsförlopp – tre minuter

Samtidigt har gruppchef och laddare 1 avlastat, sänkt ner golvet med granatkastaren till marken med hjälp det hydrauliska systemet. Smart nog höjs golvet igen med fjädrar som trycks ihop vid nedsänkning. På så sätt kan de alltid vara säkra på att snabbt komma iväg även om hydrauliken skulle fallera.

I pickupens baklucka ligger 32 granater i olika fack. Gruppchefen beordrar, efter att ha tagit emot skjutelement ”förbered fyra granater med laddning sex”. Genom att bekräfta mottagna skjutelement inriktas pjäsen med automatik.

Sex sekunder senare(!) lyser skärmens gröna cirkel i bulls-eye och gruppchefen beordrar ”eld!”. Efter första skottet noterar gruppchefen på den grafiska skärmpresentationen att släpet flyttat sig lite i den nyfallna snön och beslutar att inrikta på nytt samtidigt som laddaren är beredd med nästa granat. Efter sista skottet beordrar gruppchefen ”uppsittning, marschfärdiga”, returnerar eldröret i transportposition med en knapptryckning. Laddare 1 trycker på knappen som lossar fjädrarnas låsta position och granatkastaren lyfts snabbt upp till sin låsta transportposition. Ungefär tre minuter efter det att ERO mottogs rullar Amaroken vidare mot nya understödsuppgifter.

Unik lösning och konfiguration

Jag har medvetet valt att vika ut mig med denna, mer beskrivande och målande redogörelse av demon som genomfördes den 6 december med en unik konfiguration, vilket innebär att Rheinmetall tillsammans med holländska kollegor integrerat MWS120 på en släpvagn.

Detta medger att hela golvet med den integrerade MWS120 sänks ned till marken för att på så sätt minimera rekylerande krafter som påverkar släpet. Värt att notera är att maximal laddning avfyrades under skjutningen på Rena. Detta är ännu ett försökkoncept, men resultaten är hittills mycket lovande. En uppenbar fördel vi ser med konceptet är oberoendet av dragfordon. Totalvikten på ungefär 2,5 ton gör att pjäsen kan dras av de flesta standardbilar och därmed kan vilket förband/enhet som helst tillföras granatkastarförmåga. En dragkrok av standardtyp behövs.

Fram till idag har vi genomfört skarpskjutning med integrerad MWS120 i bland annat Ungern, Norge och Storbritannien.”

Rheinmetalls Mortar Weapon Station 120 millimeters (MWS 120) kan vara ett alternativ till nya, högmobila granatkastarenheter.

Granatkastarpansarbandvagn 90 förevisades i samband med en av föreningens höstträffar.

Granatkastartekniska föreningen (GrkTF) fyller 30 år

Laddar för jubileumsfirande i Kvarn

Det är inte bara Artilleri- och Luftvärnsklubben som firar jubileum i dessa dagar. En annan aktiv förening med verksamhet inom området indirekt eld fyller 30 – Granatkastartekniska föreningen. Ett jubileum som saluteras med firande på MSS i Kvarn med både skarpskjutning och högtidlig middag. Även medlemmarna i Artilleri- och Luftvärnsklubben är inbjudna att delta.

Det hela startade den 4 mars 1993 då ett antal medarbetare från dåvarande Bofors och FMV träffades på Zakrisdalsverken i Karlstad. På agendan stod bildandet av föreningen, vars idé uppkommit något år tidigare. Syftet med föreningen var ”bibehållande/utveckling av teknisk kunskap inom granatkastarområdet”.

En interimsstyrelse utsågs med Ulf Edlund från Bofors som ordförande och Age Hedman från FMV fick uppdraget som sekreterare. Inbjudan till medlemskap skickades ut till ett antal medarbetare inom FMV, försvarsmakten och berörda industriföretag.

Mångårig ordförande

Per Persson från Linköping är mångårig ordförande för föreningen och berättar att verksamheten har, trots ständiga nedskärningar inom såväl industrin som Försvarsmakten, funnits på en nivå där verksamheten har kunnat löpa på med sin tonvikt på tekniska frågor. – Men, det var ärligt talat, några kämpiga år efter millennieskiftet då medlemmar slutade inom försvarsmakten och intresset för föreningens verksamhet från industrin också var njuggt. Vi hade svårt att hålla våra möten ute i landet utan fick koncentrera mötesverksamheten till Stockholmsområdet, minns Persson.

Granatkastarteknisk förening har idag ett 70-tal medlemmar men välkomnar fler som är intresserade av granatkastarområdet.

Det var också under denna tid som idén föddes med att ha årliga, gemensamma seminarier tillsammans med Artillerioch Luftvärnsklubben, Pansarklubben (numera nedlagd) samt Pansarvärnsklubben. Ett koncept som varit lyckat och som attraherat nya ansikten att bli medlemmar i GrkTF.

70-tal medlemmar

Ett annat syfte med föreningen är att via medlemmarnas kunskaper och erfarenhet diskutera gemensamma frågor inom granatkasteriet utan att för den skulle beröra till exempel kontroversiella konkurrens- och kommersiella förhållanden men ändå vara berikande för medlemmarna.

Dåvarande FMV:s projektledare för grkpbv 90-anskaffningen, Lars Taraldsson diskuterar med några av användarna från Försvarsmakten i samband med ett besök på Kvarn.

Från början var också, enligt dåvarande stadgar, antalet medlemmar begränsat till maximalt 50, men idag finns ingen begränsning av hur många som kan vara medlemmar. För närvarande har föreningen cirka 70 medlemmar och genomför normalt två fysiska möten per

år.

Vi har en god seminarietradition som varit välbesökt och utvecklats med många intressanta föredrag genom åren.

– Föreningen har också haft tur genom att de sekreterare som har verkat har stannat kvar länge på sin befattning och därmed bidragit till att vi fått en god kontinuitet i föreningens arbete, konstaterar Per Persson. Själv har han jobbat inom Saab, bland annat med utvecklingen av den intelligenta granaten Strix. Han efterträdde Johan Lange som var föreningens ordförande under första delen av 90-talet och hade ett starkt inflytande på den inledande verksamheten. Tidskriftens tidigare biträdande redaktör och FMV-medarbetare, Joakim Lewin, tog över ordförandeklubban från Per Persson 2014 och han i sin tur efterträddes av en annan, inom artillerikretsar, välkänt namn, Niklas Edelsvärd. Idag är det den förre marknadsföraren och reservofficeren, tillika återkommande skribent i denna tidskrift, Harry Ollinen som leder klubbens verksamhet. Fredrik Hörnstein tillträdde som sekreterare år 2012 och har än idag samma uppdrag.

Lyckade seminarier

Per Persson tycker sig se att föreningens verksamhet har fått en nytändning de senaste åren, inte minst genom införandet av nytt bataljonsartilleri i form av granatkastarpansarbandvagn 90.

– Vi har en god seminarietradition som varit välbesökt och utvecklats med många intressanta föredrag genom åren. De klubbgemensamma seminarierna har, vilket jag tycker är en fjäder i vår hatt, också haft internationellt deltagande, främst från våra nordiska grannar. De senaste åren har det skett en nytändning i föreningens verksamhet och med rådande världsläge finns det stor anledning att dra nytta av det nätverk som skapas genom Granatkastartekniska Föreningen och våra övriga militärtekniska föreningar, anser Persson. Vill du också bli medlem i föreningen? Ta kontakt med redaktionen så vidareförmedlar vi dina kontaktuppgifter till företrädare för GrkTF.

Per Persson från Linköping har varit mångårig ordförande för föreningen.

Per Persson delar ut GrkTF:s standar till dåvarande tillförordnade chefen för Markstridsskolan i Skövde, överstelöjtnant Sven Antonsson.

Under de årliga mötena förekommer demonstrationer och föreläsningar om aktuella ämnen inom granatkastarområdet.

One Partner for all Missions

One Partner for all Missions

FORCE PROTECTION IS OUR MISSION.

FORCE PROTECTION IS OUR MISSION.

Rheinmetall Defence är en komplett leverantör och levererar system och kompetens inom områdena:

Rheinmetall Defence är en komplett leverantör och levererar system och kompetens inom områdena:

■ Transportfordon

■ Transportfordon

■ Bärgningsfordon

■ Reparations- och underhållsfordon

■ Bärgningsfordon

■ Stridsutrustning

■ Reparations- och underhållsfordon

■ Stridsutrustning

■ Artilleri- och granatkastarammunition

■ Stridsvagnsammunition

■ Artilleri- och granatkastarammunition

■ Stridsvagnsammunition

■ Specialammunition

■ Specialammunition

■ Stridsvagnar och stridsfordon

■ Indirekta eldsystem

■ Stridsvagnar och stridsfordon

■ Ledning och samband

■ Indirekta eldsystem

■ Simulering och träningsutrustning

■ Ledning och samband

■ Logistiklösningar

■ Simulering och träningsutrustning

■ Logistiklösningar

För mer information: www.rheinmetall-defence.com

För mer information: www.rheinmetall-defence.com

HX2 4x4 som bärare till 120 mm grk

MWS120, från Rheinmetall Norway. HX2 8x8 som bärare till 155 mm ARCHER, från BAE Systems Bofors.

Granatkastartekninsk förening inbjuder medlemmar i Artilleri- och Luftvärnsklubben

GrkTF 30-årsjubileum

MSS Kvarn, 20-21 april

Torsdag 20 april

Kl. 10.00 samling vid MSS Kvarn (fotbollsplan) för transport till förevisningsplats. Skarpskjutning med Mortar Vehicle System (MVS120) i samverkan med Artlokspanrr101 (obs! utomhusaktivitet, medtag lämplig klädsel).

12.00 Lunch på mässen: ärtsoppa och pannkakor med tillbehör.

13.00 Föredrag av bl. a. Elbit, Nammo, Saab samt FMV.

16.30 Årsmöte (endast medlemmar).

19.00 Middag och samkväm i matsalen för fortsättning på mässen.

Boende finns på Elevhotellet samt (ev.) logement för de som så önskar. Gemensam transport (minibuss) kommer att samordnas från FMV (Tre Vapen).

Anmälan senast den 5 april till Fredric Hörnstein, fredric.hornstein@saabgroup.com eller 073-437 42 07.

Kostnad: 725 kronor (inbetalas efter anmodan).

Artilleri- och

luftvärnsklubben

Adress

Artilleri- och Luftvärnsklubben

C/o Jan Ohlsson, Villagatan 73, 253 54 Mörarp

Kontaktperson:

Överstelöjtnant Lars Mörrby, Försvarets Materielverk, Stockholm. lars.morrby@fmv.se

Tel: 08-782 54 11, 070-217 0216

Ordförande

Överste Mikael Beck

Luftvärnsregementet Halmstad

035-266 20 00

Artilleri-Tidskrift

Bankgiro 833-4278

Prenumerationspriser

Inom Europa 300 kr per år

Utom Europa 350 kr per år

Lösnummerpriser

Enkelnummer 100 kr

Dubbel-/Temanummer 150 kr

© 2023 Artilleri-Tidskrift

Utdrag ur tidskriften får göras med angivande av källa.

Scanna QR-koden så kommer du till webbsidan där tidigare nummer av Artilleri-Tidskrift finns publicerade i pdf-format. Eller besök www.artlvklubben.se

Har du flyttat eller har ny adress?

Du vet väl om att som medlem är det din skyldighet att anmäla ny adress om du vill fortsätta att få tidskriften och vara medlem i föreningen.

Mejla eller ta kontakt med antingen sekreteraren (se kontaktuppgifter ovan) alternativt redaktören.

Posttidning B

Artilleri-Tidskrift, c/o Stefan Bratt

Lokförargränd 12, 775 51 KRYLBO

ARCHER – eldkraft och mobilitet i alla lägen

Utvecklad för Sverige

ARCHER utgör nästa generations mobila artillerisystem, utvecklad för komplexa hotbilder. Med eldkraft och mobilitet för att understödja snabbrörliga markförband – i alla lägen.

• Helautomatiskt system. Snabb eldgivning med hög precision och komplett skydd för besättningen.

• I bruk inom svenska Försvarsmakten. Service- och underhållsorganisation finns etablerad.

• Utvärderas av flera exportkunder för framtida användning.

BAE Systems Bofors i Karlskoga utvecklar och tillverkar högteknologiska produkter och system. Vi bidrar till en stärkt nationell säkerhet, försvarsförmåga och försörjningskapacitet.

baesystems.com