Showtime för prinsar, dragqueens och alla
Att gå eller inte gå på teater. Det är frågan och vi har svaret!
I DN Kulturs specialbilaga hittar du det bästa från scenerna: ”Hamlet”, Marianne Mörck i cowboyhatt och mycket annat.
HÖSTENS PREMIÄRER FULLSPÄCKAT KALENDARIUM
Välkommen.
Kommer någon uppsättning på höstrepertoaren att kvala in i framtidens kulturkanon?
Det må vara tuffa förväntningar att ställa på scenarbetare med premiärnerver. Att i stället för ett ”spark!” ropa ”glöm inte att historien står på spel, om 50 år!”.
Men det är triggande för tanken att föreställa sig.
Bland verken som presenterades i kanonutredningen fanns sju stycken i kategorin scenkonst. Några av dem blev klassiker med åren, andra får betraktas som omedelbara sensationer.
Till exempel Per Lysanders och Suzanne Ostens ”Medeas barn”,
jämngammal med Unga Klaras invigning 1975, som precis hann smita genom utredningens tidsfönster.
Och av en händelse får pjäsen snart premiär igen på Kulturhuset Stadsteatern i Skärholmen, i en uppsättning regisserad av Mellika Melouani Melani.
Lysanders och Ostens generationskamrat Lars Norén betraktas däremot som alltför lättviktig pre1976 (även om det i utredningen noteras att Stagnelius kanoniserade dikt ”Vän! I förödelsens stund” inspirerade två av Noréns pjästitlar).
Inte så konstigt, men frågan är om han kommer att få plats i kanon när listan uppdateras
Scenvår/Scenhöst är en bilaga från DN Kultur och kommer ut två gånger per år.
Ansvarig utgivare Peter Wolodarski Kulturchef Björn Wiman Redaktör Jacob Lundström
framöver. Vem ska i så fall bort? Och vilken Norén kommer att representeras i urvalet – diktaren, dramatikern eller dagboksförfattaren? Läs mer om olika sidor av Norén i reportaget på sida 26, med anledning av att ”Communion” får urpremiär på Göteborgs stadsteater senare i september.
som gjorde succé på Sundsvalls teater år 1897. Nu är den kanoniserad – kanske påbörjas en liknande process i höst?
PÅ SCEN PRENUMERERA
GÄRNA PÅ MITT NYA NYHETSBREV. DN.SE/NYHETSBREV
Oavsett är scenkonst ökänt svår att bevara. Den är ju över på ett kick, även om sufflörmanus eller scenografi magasineras. Genom historiska källor vet vi dock hur upprörd en lokal biskop blev av sexualmoralen i Frida Stéenhoffs ”Lejonets unge”,
Redigering Tobias Rydin Omslagsillustration Iris Hautaniemi Kalendarium Ingegärd Waaranperä, Johanna Paulsson och Maina Arvas.
Förhoppningsvis blir det lika många premiärer, som inte kunde bry sig mindre om eftervärldens statliga kommittéer. Därför är varje säsong i salongerna något att se fram emot, med upplevelser i det kittlande spänningsfältet mellan det flyktiga ögonblicket och evigheten. På följande sidor skriver vi om några av dem!
Jacob Lundström jacob.lundstrom@dn.se
Kontakta oss Växel 08-738 00 00 Dagens Nyheter, 105 15 Stockholm
SVERIGEPREMIÄR 27/9 2025
BASERAD PÅ MUSIK AV ANE BRUN
Hotellerbjudande
En opera av Richard Wagner om den största längtan.
På Stora hotellet och U&Me Hotel bor du bekvämt i hjärtat av centrala Umeå med gångavstånd till Norrlandsoperan.
Premiär 25/10
Dirigent: Eduardo Strausser Regi: Dan Turdén
Biljetter: norrlandsoperan.se
läs mer om föreställningen
SPELAR HELA OKTOBER I KALMAR
BILJETTER: BYTEATERN.SE KALMAR TURISTCENTER MED STRÅKMUSIKER UR CAMERATA NORDICA
DN.Arkivet – upptäck en historisk skatt. 160 år av nyheter på dn.se/arkivet
Vi är nära dig. Närmare 40 000 medlemmar bildar över 200 föreningar i hela landet. Tillsammans är vi Riksteatern.
Vi har våra egna turnéer och vi arrangerar teater, dans, cirkus och musik från andra. Om din ort är liten kan din riksteaterförening ändå erbjuda de stora upplevelserna. Som publik får du uppleva det. Som medlem gör du det möjligt.
Läs om din lokala repertoar, våra egna turnéer och hur du blir medlem på riksteatern.se
BILD FRÅN B.U.S – BEDÅRANDE UNDER STRESS) – RIKSTEATERNS TURNÉ HÖSTEN 2025
”Hamlet”, Dramaten på Elverket i Stockholm.
Läs mer: DN Scenhöst listar dödsföraktande ”Hamlet”-tolkningar. Sidan 36.
Gustav Lindh har slagit igenom som ung förförare, men också tackat nej till mycket pengar och i stället sökt konstnärlig eufori. I höst medverkar han i ”Hamlet” – den sista uppsättningen någonsin på Dramatens scen Elverket. – Jag hoppas kunna få någon ung att fatta grejen med en jättejättegammal pjäs.
Gustav Lindh har redan blivit jämförd ”till leda” med Timothée Chalamet. Han nämner det själv, elegant i förbifarten, så att det inte ens låter som skryt. Men eftersom jämförelsen inte har uttalats förr i denna tidning så måste det trots allt nämnas.
Jo, de är lika.
Till ytan två framgångsrika, karismatiska skådespelare, födda samma år. Sylvassa käkben, mörkt hårsvall, modemedvetna, modellvackra. Det är inte för inte som Gustav Lindh ofta fått spela rollen som den syndiga förföraren, från tonårspojken i dansk-svenska milfthrillern ”Hjärter dam” till ångestriden filmregissör à la Bergman i Tomas Alfredson-regisserade triangeldramat ”Trolösa”.
För några år sedan utnämndes han till Sveriges bäst klädda man. Men när modellandet kommer på tal blir han generad.
– Virgil Abloh, som då var chefsdesigner på Louis Vuitton, hade sett ”Hjärter dam” och bjöd in mig för en plåtning med flera andra up and coming-artister från hela världen. Du vet, man är 24 år och får ett erbjudande om att få bo på ett lyxigt hotell i utbyte mot att hålla en väska …
Nu sitter vi i vad som får betraktas som motsatsen: en statligt subventionerad skrubb med gulnade gipsväggar som de senaste veckorna har fungerat som Gustav Lindhs loge. Han har lekt med tanken på att göra om – ”måla, inreda, göra något galet” – eftersom det ändå är sista gången rummet används i teatersammanhang.
Till årsskiftet stänger Elverket på Linnégatan, efter att Dramaten sagt upp kontraktet med scenen på grund av sparkrav.
– Det är sign of the times. Det känns vemodigt och bitterljuvt att vara de sista här.
Finaluppsättningen, ”Hamlet”, ges i Dramatenchefen Mattias Anderssons version med tillägget ”The death of theatre”. Teaterscenens öde blir ett slags metalager i Shakespeares tragedi om den hämndlystna prinsen som drabbas av galenskap och död.
– Det blir förhoppningsvis en brinnande föreställning. En tilltajtad, koncentrerad version med Mattias Anderssons fingeravtryck, utan att den känns krampaktigt moderniserad. Det är fortfarande
verkligen teater. Vi sliter just nu med den här språkdräkten, vi vill att puritanerna ska få sitt.
Själv hade filmskådespelaren aldrig sett en ”Hamlet” när han i vintras fick frågan, två år efter att han gjort sin första stora teaterroll som Raskolnikov i ”Brott och straff” på just Dramaten. – Jag har gjort försvinnande lite teater. När jag får möjlighet att göra en roll av det här slaget blir jag fett rädd och nervös. Men jag får också en stor kick. Jag får jobba mycket, det krävs så mycket av mig. För att förbereda sig hörde han av sig till regissören Robert Eggers, som sedan ”The Northman”-inspelningen har blivit en vän. Hans pappa är Shakespeareprofessor och Gustav bad om tips och råd. Men vilken Hamlet det blir vill han helst inte berätta i förväg.
– Det finns ingen annan roll som folk har så mycket förutfattade me-
ningar om. ”Hur kommer han att göra ’att vara’-monologen, hur kommer de att lösa vålnaden …” Allt det här vill jag hålla lite på. Det enda jag kan gå på, som blir min anledning att ställa mig där, är att ingen ännu har sett Mattias Andersson sätta upp ”Hamlet” med mig förut. Först Raskolnikov, nu Hamlet, hur tar man sig an så klassiska, allvarstyngda rollfigurer?
– Vi är en fett ironisk generation som tar lätt på allting. Det kostar att försöka göra något på allvar. Det är lätt att kalla det töntigt och pretentiöst, men jag brinner för de här sakerna. Jag är outtröttligt nyfiken. Jag är också tacksam över att jag får höga kickar av mitt jobb. Det gör att jag inte behöver söka dem på andra sätt i mitt liv …
En annan sådan kick var mötet och samarbetet med artisten Oskar Linnros, som i våras mynnade ut i ”Konstig”, en låt med tillhörande
video där Gustav Lindh både regidebuterar och regisserar sig själv. Filmen är inspelad analogt, i en tagning.
– Jag blev helt besatt av idén, jag jobbade som en dåre i två månader. Natten när vi spelade in den, och var tvungna att sätta tagningen eftersom vi bara hade fyra filmrullar… På tal om kickar finns det inte en enda cool fest som kan mäta sig med den typen av eufori och närvaro som ett sådant projekt framkallar hos mig. Allt började med att Gustav Lindh hörde av sig till sin gamla tonårsidol via en gemensam vän. Han ville tacka honom.
– Dels för musiken och texterna, dels för hur Oskar Linnros har förhållit sig till offentlighet, sociala medier, kändisskapet. Han har valt återhållsamhet snarare än att synas hela tiden och det har inspirerat mig mycket. Jag har själv haft stor respekt för att bli överexponerad, för hur det kan påverka mig som person.
Fakta. Gustav Lindh
Född 1995 i Västerås. Utbildad vid Teaterhögskolan i Malmö. Numera baserad i Stockholm. Medverkat i filmer och tv-serier som ”Springfloden”, ”Jordskott”, ”Hjärter dam”, ”Älska mig”, ”Bränn alla mina brev”, ”Top dog”, ”Industry”, ”The Northman”, ”Trolösa” med flera. 2022 spelade han huvudrollen Raskolnikov i Dramatens uppsättning av Dostojevskijs ”Brott och straff”, i regi av Oliver Frljić. Aktuell som Hamlet i Mattias Anderssons uppsättning.
Hur tar det sig uttryck?
– Om man är en manlig skådespelare i åldern 25–40 så ges alla möjligheter att tappa huvudet. Det är tvära kast mellan tystnad till en helt orimlig mängd uppmärksamhet från omgivningen. Jag vill inte ha det så. Jag har flera gånger tackat nej till väldigt mycket pengar och väldigt mycket exponering, med anledning av att jag helt enkelt inte hade pallat det, jag är för skör som person. Första mötet med Oskar Linnros blev djupt och viktigt, berättar han, och i dag är de nära vänner.
– Vi är lika på det sättet att vi är två människor som båda är väldigt besatta av våra hantverk, tar det på allvar och får kickar av att hålla på. Men som gör att vi också kan bli olyckliga, vilsna och tappa bort oss. Jag försöker samla på människor som delar samma syn och värderingar. Vi håller varandra hälsosamma i en ganska sjuk värld.
Han funderar en stund.
– På det sättet kan man verkligen se paralleller mellan ”Konstig” och ”Hamlet”. Filmen följer en opålitlig berättare i kris som går från att säga ”I’m the shit now, honey”… till att nästa stund känna sig som världens vrak. Den här opålitliga berättaren har jag haft med mig in i arbetet med min Hamlet.
När kulturscener stänger ner i rask takt, hur tänker du om din egen framtid som kulturskapare?
– Jag är optimistisk, jag måste tro på det. Jag har skojat om det på fyllan med polare, att vi är cowboys som rider ut i solnedgången och gör film för den sista generationen som bryr sig. Varför jag är här på Elverket, och gör den här pjäsen nu, är för att jag genuint vill och hoppas kunna få någon ung att fatta grejen med en jättejättegammal pjäs. Eller att gå och se en bra film på bio. Att man tar sig den tiden.
Kajsa Haidl kajsa.haidl@dn.se
”Hamlet”, premiär 27/9, Dramaten på Elverket i Stockholm.
”EN UNDERBAR DANS, SÅNG OCH GEMENSKAPSFÖRESTÄLLNING MED AVICIIS MUSIK OCH TEXTER. ÄLSKADE DEN! DEN MAGI SOM BENKE RYDMAN SKAPAT TILLSAMMANS MED DANSARE OCH MUSIKER ÄR OSLAGBAR!!”
”DANSARNA OCH KOREOGRAFIN VAR FANTASTISK OCH GAV MUSIKEN EN HELT NY DIMENSION. AVICIIS MUSIK LYFTE FÖRESTÄLLNINGEN TILL EN MAGISK NIVÅ.”
”HÄRLIG UPPLEVELSE, FANTASTISK MUSIK OCH SÅNG. DET KÄNDES SOM JAG VAR PÅ EN KONSERT MED AVICII.”
”JAG BLEV HELT BLOWN AWAY AV DANSARNA! NÄRHETEN TILL DEM OCH DERAS ENTUSIASM SMITTADE VERKLIGEN. SÅ FINT BUDSKAP OCH EN HÄRLIG KÄNSLA AV HOPP OCH GEMENSKAP.”
”MAGISKT FRÅN FÖRSTA TILL SISTA MINUT. EN OFÖRGLÖMLIG UPPLEVELSE FÖR ALLA SINNEN. BERÖRANDE. VILLE INTE ATT DET SKULLE TA SLUT.”
”FANTASTISKA DANSARE OCH SKÅDESPELARE – MAN ÄR HELT TAGEN NÄR MAN GÅR DÄRIFRÅN. MÅSTE UPPLEVAS!”
”ATT STÅ INNE PÅ SCEN OCH ATT HA UPPTRÄDANDET RUNTOMKRING OSS – OCH IBLAND ÄVEN MITT IBLAND OSS – VAR ATT TA DET TILL NÄSTA NIVÅ! HELT OTROLIGT!”
”EN EXPLOSION AV MUSIK, DANS OCH KREATIVITET FRÅN FÖRSTA STUND. WOW!”
”EXPLOSIVT, NÄRA, DJUPT & BERÖRANDE – HELT MAGISKT!”
”JAG SKRATTADE, GRÄT OCH DANSADE. OMVÄLVANDE OCH FIN UPPLEVELSE. VI BARA DANSADE UT PÅ GATORNA EFTERÅT!”
”DEN BÄSTA TEATERFÖRESTÄLLNINGEN JAG HAR SETT PÅ VÄLDIGT LÄNGE… ELLER KANSKE NÅGONSIN! JAG FICK GÅSHUD, JAG SKRATTADE, JAG GRÄT, JAG SJÖNG, JAG DANSADE MED – JAG KÄNDE VERKLIGEN ALLA KÄNSLOR!”
”JAG NJÖÖÖÖT!! ATT OMFAMNAS AV MUSIK, DANS OCH BERÄTTANDE I ETT MINIARENAFORMAT. JAG VILL UPPLEVA DET IGEN.”
”FINT ATT FÅ KÄNNA EN TILLHÖRIGHET MED FRÄMMANDE MÄNNISKOR – KÄRLEK OCH HOPP OM MÄNSKLIGHETEN.”
”EN HELT UNIK UPPLEVELSE AV TEATER, MUSIK, SÅNG OCH DANS I SIN BÄSTA FORM. ÅRETS KULTURUPPLEVELSE!”
”DET VAR SÅÅ BRA, ALLA ÄR SÅ DUKTIGA PÅ ATT SJUNGA, DANSA, CIRKUSKONSTER, ALLT! MUSIKEN FÖRDE MIG TILLBAKA TILL TONÅREN OCH GAV MIG EN SÅN NOSTALGI OCH GÅSHUD ÖVER HELA KROPPEN.”
”Kröna en drottning”, Kulturhuset Stadsteatern. | ”Hela världens recept”, Teater Galeasen.
Som tonåring skulle Christina Ouzounidis bli arkeolog. I stället blev hon en dramatiker med ena foten i det antika dramat. I höst premiärvisar hon två nya pjäser – med Robert Fux i drag och matinspo från Alice B Toklas.
Christina Ouzounidis beskrivs, förutom som en av Sveriges ledande dramatiker, ofta med att hon hämtar inspiration från den grekiska myt- och gudavärlden och det antika dramat. Såsom Klytaimnestra i ”Vit, rik, fri” på Kulturhuset Stadsteatern 2010, ”Agamemnons förbannelse” på Teater Galeasen 2012 eller ”(Spår av) Antigone” på Göteborgs stadsteater 2015.
Hon invänder inte mot den beskrivningen men verkar nästan tycka att den är lite … överflödig. Hon skriver väl dramatik rätt och slätt? Hon rör sig så självklart i mytologin att hon knappt tänker på det.
– När jag växte upp var det mycket med det grekiska. Pappa berättade alla gudasagor och landets historia. När vi var i Grekland på somrarna reste vi runt och besökte arkeologiska platser och utgrävningar. Min grekiska pappas historieintresse och min mammas bibliska intresse möttes där.
I dag har turister begränsat tillträde till Parthenon på Akropolis, men som barn kunde Christina Ouzounidis springa runt i templen.
– Det var något speciellt för mig därinne, bland trapporna och all marmor. Jag fick en stark känsla av historien och älskade det.
Med samma självklarhet rör sig hon i den arkeologiska och kulturhistoriska miljön på Medelhavsmuseet i Stockholm, där vi har stämt träff för att tala om allt hon är aktuell med i höst. Ansiktet lyser när hon sveper med blicken över arkaderna, marmorpelarna och samlingarna.
Faktum är att hon såg till att få jobb här som museivakt, när hon i 18-årsåldern hade bestämt sig för att bli arkeolog.
– Jag gick omkring och strosade, satt och läste bland statyerna. Det var väl en stark längtan att få vara i det grekiska och den här miljön. Och där är du fortfarande, som dramatiker och regissör?
– Ja, jag är ju det. Jag har aldrig slutat. Och det känns inte som ett aktivt val att jag söker mig dit, men jag upptäcker mig själv där igen. För mig är den mytologin ett sätt att angripa ämnen, en typ av läsart. De grekiska gudasagorna konkretiserar och härbärgerar så många komplexa företeelser. Jag förstår saker när jag tänker på dem med antiken.
Den senaste tiden har Christina Ouzounidis vistats mycket i sin egen dramatiska mytologi eftersom hon har arbetat fram en ny monolog utifrån två av sina egna nästan 20 år gamla pjäser. ”Kröna en drottning”
Foto: Moa Källström
Inspirationen kommer från den berömda kokboken från 1954 av Alice B Toklas, författaren Gertrude Steins livskamrat.
– Jag har ägnat mig mycket åt Stein. Det roar mig att tänka med olika författare, här finns även Simone de Beauvoir med. Men observera att de tre kvinnorna i pjäsen inte är Toklas, Stein och de Beauvoir, tillägger hon snabbt just när jag öppnar munnen för att fråga det. I stället frågar jag om båda pjäserna är roligare än vad man kanske brukar förknippa med hennes verk. Det låter kul när hon pratar om dem. – Både och. De är också nattsvarta. I dramatik måste konflikterna vara akuta, det är inte avspänt och färdigt.
Christina Ouzounidis debuterade som dramatiker år 2000 med en annan matig pjäs: ”Ljummen sallad”. Yrkesvalet kom inte ur något djupt förhållande till teatern, hon hade aldrig spelat skolteater och såg sin första teateruppsättning sent. Hennes starka relation var alltid till skrivandet. Men det var skrivandet för just teatern som förlöste henne. – Det som kastade in mig i dramatiken var att jag blev ombedd att bearbeta en novell till en tävling för unga dramatiker på Dramalabbet. Den blev uttagen som en av tio pjäser som sattes upp, och den erfarenheten fångade mig helt. Från den stunden var det dramatik som gjorde att jag kände mig fri. Den gav ett regelverk att förhålla mig till, och sedan omförhandla och bryta mot.
Ligger lockelsen också i att det outtalade kan tydliggöras på en teaterscen?
– Ja, dramatik fångar det som inte sägs, läckagen, det som finns där men som vi försöker dölja. Det är det jag tycker är intressant med dramatik.
Dramatiker, regissör och författare, samt hovslagare född 1969. Hon har varit med och drivit Teatr Weimar i Malmö och varit verksam som dramatiker och regissör vid institutioner och fria grupper som exempelvis Stockholms Stadsteater, Kungliga Operan och Galeasen.
som just nu spelas på Kulturhuset Stadsteatern, är en fortsättning på ”Ordet – kött” och ”Heterofil” som på 00-talet spelades på Teatr Weimar, scenkonstkollektivet i Malmö som hon var en del av. – Monologen är specialskriven för
Robert Fux som spelar drottningen, han förde ”Heterofil” på tal. De där pjäserna skrevs ju före mycket av de nuvarande identitetspolitiska diskussionerna, och före metoo. Det finns en vrede i dem som kändes intressant att låta få en ny form
Disputerade 2017 med doktorsavhandlingen ”Tvivel. Replikernas poetik”, Glänta. Våren 2024 utkom hennes första roman, ”Maskrosfrön och karyatider”, och i augusti kom pjäsboken ”Jag går nu”, båda på Modernista.
i dag. Jag har länge velat jobba med Robert. Jag tror att vi uppfattas som en udda kombination även om jag inte själv tycker det.
Robert Fux har sagt att han gillar din dramatik för att det inte finns några genvägar i den. Vad menar han då?
– Jag tror att han menar att det sällan finns någon att spela, alltså det finns liksom ingen att ikläda sig. Det gäller att bli till den som språket gör en till. Det kan vara lite krävande.
Dramatiksamlingar i bokform: ”Lögner”, 2013, ”Spår av Antigone”, 2014, ”Budbärare/Flyktdjur”, 2017, ”Terroristens kropp”, 2019, ”Kung mor”, skriven med Jenny Tunedal, 2022, ”Jag går nu. Två tidiga pjäser 2004–2006”, 2025, alla utgivna på Modernista.
Lite krävande låter även det omlottrepeterande på både Stadsteatern och Teater Galeasen som Ouzounidis har ägnat sig åt. På den senare scenen har ytterligare en nyskriven pjäs höstpremiär i hennes regi. I ”Hela världens recept” ses tre kvinnor en kväll och lagar mat. Det kanske låter harmoniskt men utanför väntar ett krig eller en kris, och rätterna ter sig märkliga. Eller vad sägs om kyckling i halvsorg, jätteduvunge i pyjamas och lammkotletter i morgonrock?
I september deltar hon även på Bokmässan i Göteborg, bland annat i ett seminarium om mytologins Antigone, samt med sin nysläppta pjäsbok ”Jag går nu”.
– Oftast är det mina nya pjäser som jag ger ut, men den här boken innehåller ett par av de första pjäserna som vi satte upp på Teatr Weimar. De ligger till grund för mycket av det som jag sedan har skrivit.
Utgivning av dramatik i bokform är en hjärtefråga och hon gläder sig åt att ett av Bokmässans teman i år är dramatik.
– Verkligen, det är en stor sak. Det handlar om att återknyta till ursprunget. Jag har i alla år insisterat på dramatikens plats i litteraturen.
Maina Arvas kultur@dn.se
”Kröna en drottning”, premiär 6/9, Kulturhuset Stadsteatern.
”Hela världens recept”, premiär 13/10, Teater Galeasen.
Sara Shirpey och David Book i Så tuktas en argbigga
SÅ TUKTAS EN ARGBIGGA
Av William Shakespeare / Farnaz Arbabi
Regi: Farnaz Arbabi Premiär 5 september Stora scenen GLOW UP
Av Sandra Beijer Regi: Carl Johan Karlson Urpremiär 11 september Tornrummet UNGA DRAMATEN
MOTSTÅNDETS
MELANKOLI
Av: László Krasznahorkai
Bearbetning och regi: Ulla Kassius Premiär 13 september Målarsalen HAMLET
Av William Shakespeare i en fri bearbetning av Mattias Andersson Regi: Mattias Andersson Premiär 27 september Elverket
MADAME BOVARY
Av Gustave Flaubert
Dramatisering och regi: Oliver Frljić
Urpremiär 16 oktober Stora scenen
SVINDEL
Av Sara Stridsberg Regi: Rebecka Hemse
Nypremiär 15 november Målarsalen
NEMESIS
Av: Hanna Nygren, Helle Rossing
Regi: Helle Rossing
Urpremiär 28 november Lejonkulan
UNGA DRAMATEN
DAS KAPITAL
Av Karl Marx
Regi och koreografi: Örjan Andersson
Urpremiär 6 december Stora scenen
PARALLAX
Av Kata Wéber
Regi: Kornél Mundruczó / Proton Theatre
Spelas 25 - 26 oktober Stora scenen
En produktion från Proton Theatre, Budapest, Ungern BERGMANFESTIVALEN
DÄMON – EL FUNERAL DE BERGMAN
Regi, text, scenografi och kostym: Angélica Liddell
Spelas 13, 14, 20, 21 september
Stora scenen BERGMANFESTIVALEN
FORTSÄTTER FRÅN VÅREN [BLANK] JEFFERSON JULORATORIET GERTRUDE STEIN GERTRUDE STEIN GERTRUDE STEN
DESSUTOM
1900 – EN AUDIOVISUELL KONSERT: KONTRAGARDE DRAMATEN.DOC
SALONG ESTHER SHOW BIZNIZ SNEDTÄNKT MED KALLE LIND & CO
JULKONSERT MED ROMEO & JULIA KÖREN
”Bolero”, Intiman i Stockholm.
Sigge Eklunds farmor och farfar var båda framstående skådespelare. Tills de förlorade sina karriärer, blev bittra och marinerade sitt barnbarn i hatet mot varandra. DN Scenhöst möter den debuterande dramatikern som låter familjen tala ut i ”Bolero”.
Sigge Eklund föddes på sätt och vis som åskådare. Pappa Klas Eklund är ekonom, skrev Olof Palmes tal och är en människa som tar stor plats. Farfar Bengt Eklund var skådespelare, känd av alla Sigges vänner som pappa till Tjorven i ”Saltkråkan”. Farmor Fylgia Zadig var också skådespelare, känd av lika många vänner som rösten som ropar ”Aaaaskungen” i Disneyfilmen på julafton. – Jag var omgiven av tre great personalities och jag kände mig färglös och osynlig. Jag hade mycket vrede i mig och det märktes nog i den första versionen jag skrev av den här texten, den var för elak mot dem. Den var också mer sentimental. Texten Sigge Eklund pratar om är ett manus till pjäsen ”Bolero”. Den ska sättas upp på Intiman i Stockholm med premiär i oktober och är hans debut som dramatiker.
För han ville aldrig vara åskådaren. Han drömde helt andra drömmar. Som sjuåring gjorde han annonser om ”Sigges samlade verk” samtidigt som han förstod att allt som kom från den här familjen behövde vara fantastiskt. Och oroade sig för att han kanske inte riktigt höll måttet.
– Bengt var sträng, han spände blicken i mig som barn och frågade: Är du villig att dö för konsten? Jag kunde inte svara på det.
Farfar Bengt Eklund var inte heller särskilt nyfiken på sitt barnbarns alster, han ville ha någon som lyssnade på de egna berättelserna om livets orättvisor och konstens jävlighet.
– Nu kan jag ju se hur det var, att han satt i en inrökt tvåa i Gamla stan utan att jobba. Han samarbetade inte med någon och hade bränt alla broar. Han hade förlorat teatern, äktenskapet och relationen till barnen. Han var väl tvungen att för
Fakta. ”Bolero”
Var: På Intiman i Stockholm. När: Premiär 3 oktober. Vem: Lena Endre, Johan Ulveson, Max Ulveson, Isac Calmroth.
svara det. Då var det lätt att prata om att vara sann mot konsten.
Verklighetens historia är denna: Sigge Eklunds farmor och farfar var båda framgångsrika skådespelare. De skilde sig långt innan han föddes. När Sigge var liten bodde de på varsitt håll, var djupt förbittrade och anklagade varandra för att ha förstört den andres karriär.
Sigge blev medlare, mellanhand. Han var den ende som orkade lyssna till deras eviga litanior. Detta har han redan berättat om i förra årets Sommarprat i P1, i sin mest uppmärksammade roman ”Det är 1988 och har precis börjat snöa” (2005) och i intervjuer under åren. Så varför känner han behov av att göra det igen?
– När de berättade om sina liv var det som om de stod på en scen. Så det var ganska givet att det skulle bli en pjäs. Sönerna är deras publik, precis som jag – och i viss mån min bror – var deras publik, säger Sigge Eklund.
Han började skriva på manuset till ”Bolero” 1998, och kallar det en fantasi som bygger på autentiska händelser. Det har blivit ett kammarspel, Bengt fyller 70 år och hustrun Fylgia och de två vuxna sönerna är samlade. Det här är vad som kunde ha hänt, om de aldrig skilt sig.
Vi träffas på Dramaten, i biblioteket. Redan 2012 försökte han sälja in pjäsen hit, men fick nej. Det berättar han i intervjuer från den tiden. Fotograf Anette Nantell säger att hon ordnat en liten överraskning. Sigge Eklund ser stressad ut. Ansiktet liksom låser sig.
Det är bibliotekarien Christine Sundberg som letat upp klippböcker från Bengt Eklunds tid i ensemblen. Han tilldelades Thaliapriset 1958 när han spelade huvudrollen i Eugene O’Neills pjäs ”Hughie” på Stora scenen. Det finns fullt av hyllande recensioner, analyser och hemma hosreportage i de dammiga luntorna. – Oj, det här hade jag inte sett! Här lägger han pussel med familjen, det tror jag inte hände så många gånger. Han ser ut som Kalles kaviar, säger Sigge Eklund, bläddrar och pustar lättat.
– Jag tänkte en stund att ni hade anlitat Ingmar Bergmans spöke, eller att ni skulle rulla in Thorsten Flinck i rullstol …
Sigge Eklund har blivit en författare och kreatör med stor bredd och intensivt flöde. Till de mer uppmärksammade verken hör en podd där han försöker sammanföra sina gamla vänner, bröderna Thorsten och Richard Flinck, svårt märkta av konflikter, droger och alkohol. Förra året regisserade han sin första långfilm, ”En del av dig”, för Netflix. Och så driver han långkörarpodden, ”Alex och Sigge”, tillsammans med parhästen Alex Schulman. De har flera hundratusen lyssnare i veckan. Det innebär att jag några dagar innan intervjun har hört honom prata om att eventuellt sterilisera sig och om det obekväma i att försöka lämna spermaprov på en toalett, medan tonårsdottern väntar utanför.
I verkliga livet ser han blyg ut. Ena benet skakar så mycket under intervjun att jag måste dra undan bordet för att kunna anteckna. De små ögonen är vänliga men sparsamma med direktkontakt.
Det är inte första gången Sigge Eklund spejar in i sitt förflutna.
Även om Ingmar Bergman inte dyker upp, fungerar han som något av ett spöke också i manuset. Bengt Eklund var med i flera Bergmanfilmer, men farfaderns själva grundsår handlar om att Bergman hånade honom efter att han spelat i ”Saltkråkan”. ”Var har du Båtsman då?” ska han ha sagt och syftat på Tjorvens hund. Och därefter var Bengt Eklund inte längre välkommen att arbeta med demonregissören. Farmor Fylgia Zadig å sin sida menar att hennes make hindrade henne med våld när hon skulle provspela för en viktig roll hos Bergman. Vilket, enligt henne, kunde blivit en vändpunkt.
– Jag älskade att lyssna på min farfar när han lät hatet mot Bergman flöda, han kallade honom ”det där aset på Fårö”. Det var kul för mig som tolvåring. Det var när jag började bli äldre som jag kände smärtan i det.
Sigge Eklund beskriver ”Bolero” som en pastisch på Eugene O’Neills ”Lång dags färd mot natt”. Även där har en skådespelare som sålt sin själ till kommersen (i det fallet ”Greven av Monte Cristo”) fått den förgrämda huvudrollen.
Och försök hänga med nu: den första pjäs Sigge Eklund såg var just ”Lång dags färd mot natt”. I regi av Ingmar Bergman, på Dramaten.
– Det var helt sjukt! Jag såg min farmor och farfar för mig i de här karaktärerna, jag hade deras röster i mig. Jag kunde inte förstå att det var tilllåtet, det kändes så privat och förbjudet att släppa upp något sådant på en scen.
Tidigare hade Fylgia Zadig spelat den kvinnliga huvudrollen i samma pjäs på Riksteatern, medan Bengt Eklund alltså gjorde succé i ett annat av O’Neills dramer.
Nu är det regissören Stefan Larsson, som tidigare satt upp ”Lång dags färd mot natt” på Dramatens Stora scen, som gör ”Bolero”. Lena Endre spelade huvudrollen i Larssons uppsättning och gör det också i Sigge Eklunds ”Bolero” på Intiman. Dessutom var hon berättarröst i hans sommarprat om samma historia.
Det är som ett intrikat nät av roller genom historien?
– Det är därför det har fått ta så lång tid. För jag har känt att jag får inte slarva bort det här. Det måste bli perfekt, och det känns som att stjärnorna står rätt nu.
Förutom Eugene O’Neill är Sigge Eklund starkt inspirerad av Lars Norén och August Strindberg. Och det märks i den giftiga familjedynamiken i manuset. Det är nattsvart. Men ibland lättas dialogen upp av den komik som kan uppstå när stora egon krockar och livslånga mönster tar sig bisarra uttryck. Eller i den åldrade skådespelarens ständigt underblåsta konflikt med Fårögiganten som verkar vara hans själva livsnerv. I manuset berättar han om sista gången Bergman regisserade honom:
”Till slut tappade jag lusten… Motarbetad och trött… Mot slutet köpte jag såna här vadd-tussar som jag stoppade i öronen när vi repeterade, för att jag skulle slippa höra honom surra… Jag visste redan vad jag skulle göra med rollen… Då blev han ju galen.”
Det händer också att kärleken skymtar fram, minnet av hur farmodern och farfadern en gång älskade, hoppades. De tar ett par danssteg tillsammans, innan tonen skär sig på nytt.
– Om de var oförlösta var ju också jag det. Jag som växte upp med dem. Jag marinerades i deras svärta och mörker. Därför var det en otroligt inspirerande tanke att till slut låta dem mötas, säger Sigge Eklund. Hur lyckades du som barn härbärgera deras mörker?
– Jag njöt. Farmor var så verbal och vass. Jag hade inget att jämföra med, det var min barndom och jag visste inget annat. Det var som ett slags underhållning.
Sigge Eklund satt där, timme ut och timme in. Törstig på bekräftelse, och stolt över att ha blivit utvald. Men med en växande insikt om att de var intresserade av sig själva, och endast av sig själva.
– Farfar hade också en hemlig plan på att jag skulle skriva hans biografi. Jag skulle berätta för eftervärlden vilket svin Bergman varit.
Båda gick bort på 1990-talet.
Vad tror du dina farföräldrar skulle säga om de fick se din pjäs?
– Jag låter ju två naturkatastrofer utkämpa den
Fakta. Sigge Eklund
Gör: Är författare, regissör och poddare. Ålder: 51 år.
Familj: Hustrun Malin Eklund och tre barn.
Bor: Sedan många år i USA. Förlorade sitt hus i Los Angeles i branden i våras och flyttar nu till New York.
Saknar från Sverige: Skogaholmslimpa och hushållsost.
sista striden och hoppas att jag har lyckats fånga deras röster. Jag tror farmor skulle njutit av att se Lena Endre formulera sina attacker mot farfar. Och farfar hade uppskattat att höra sina angrepp på Bergman utropas från en teaterscen. Vad har du fått med dig av dem?
– Det har varit en förbannelse för mig att det har känts omöjligt att leva upp till min farfars krav. Och det har gett en del dåligt självförtroende, jag har alltid varit rädd att jag saknar begåvning och mod. Men samtidigt gav det mig en styrka att de högg klorna i mig. De väckte mina drömmar.
Liksom dem blev också Sigge Eklund en offentlig och skapande person. Som känner skam över att vara en dålig pappa när dagens skrivande inte gått som han önskat. Och som i teorin skulle kunna föra samma förväntningar och ångest vidare till sina egna barn, som han en gång fick ta emot av sina farföräldrar.
– Jag hade önskat att någon pratat med mig om att det här är en livsstil med stora potentiella belöningar, men att 99 procent av arbetslivet kommer handla om att känna sig misslyckad. Så det har han pratat om. Speciellt med sitt mellanbarn, en 20-årig son som börjat fotografera. Och som upplever frustration över att vara ute en hel dag och ändå inte få till ett bra foto. För att till slut, på fredagen, äntligen fånga något som gör honom nöjd och därmed kunna andas ut. – Jag försöker förbereda honom så att han kanske kan må bättre än jag har gjort. Jag känner igen det där hålet i bröstet, viljan att göra avtryck på världen.
Fortfarande har Sigge Eklund en röst inom sig som frågar: brinner du tillräckligt mycket? För farfar Bengt dög inget som inte var på liv och död. Förutom ”Saltkråkan” då. Och det ångrade han gruvligt.
– Jag var en ja-sägare som försökte ställa mig in, precis som en av sönerna i pjäsen. Det är därför jag har skrivit in mig själv, för att kunna gå i svaromål mot dem, sätta ned foten. Hur känner du inför din farmor och farfar nu? – Jag grips av kärlek till dem båda när jag läser manuset. De gav mig språket. Men det är på ett sätt läskigt att jag själv har blivit en verbal person, jag kan höra dem i min röst ibland när jag bråkar med familjen.
När scenbelysningen tänds och Maurice Ravels ”Bolero” spelar ur högtalaren på Intiman, kommer Sigge Eklund att sitta på parkett med sin pappa och mamma, sin bror, hustru och sina barn. Han när en – möjligen barnslig – dröm om att pjäsen ska innebära en sorts förlösning av det trauma som skapades av att farfäderna bekämpade varandra ända in i döden.
– Det smittade oss alla och det är uppenbart att det finns en skada. Det ska bli intressant att se hur vi som grupp smälter det här.
Josefin Olevik
josefin.olevik@dn.se
”Bolero”, premiär 3/10, Intiman i Stockholm.
”Black lodge”, Malmö opera och Folkoperan i Stockholm.
Opera och slamrig industrirock kan låta som varandras motsatser. Men genrerna har mer gemensamt än man tror.
Johanna Paulsson skärskådar två traditioner som båda vurmar för surrealistiska överdrifter inför höstens
David Lynch-inspirerade ”Black lodge”.
Musiken har alltid haft en särskild betydelse i David Lynchs filmiska universum. På ett närmast operamässigt sätt kan den ge handlingen en ny undertext. Tack vare exempelvis Angelo Badalamentis drömskt trevande ”Twin Peaks”-tema är det sannolikt många som vet hur tv-serien låter även utan att ha sett den. Klangerna invaggar samtidigt publiken i ett bedrägligt sömnigt småstadslugn eftersom Lynch var skicklig på att snabbt destabilisera vardagliga situationer. Ofta genom små skiftningar som får det välbekanta att kännas främmande eller ”unheimlich” – motsatsen till hemtrevligt.
I höst får den svenska publiken möjlighet att flytta in i ”Black lodge”. Den svarta stugan ifråga är ett multimedialt verk som kombinerar opera med industrirock – och framför allt Lynchstämning. Det amerikanska gästspelet kommer både till Malmö opera och Folkoperan i Stockholm. I den mån man kan tala om handling kretsar föreställningen kring en plågad författare som konfronteras med demonerna han själv har skapat. Medan de flesta operaprojekt brukar börja med en story var upprinnelsen till ”Black lodge” snarare ett ljud knutet till en mycket specifik känsla.
– Det hade definitivt att göra med sprakande elektricitet. Som när man hos Lynch kan uppleva att en surrande glödlampa har ett budskap från en annan dimension, förklarar tonsättaren David T Little på videolänk från New York.
Hans producent, Beth Morrison, var i sin tur inne på att göra opera av olika ”Twin Peaks”-avsnitt. Men småningom utkristalliserade sig en mer löst Lynchinspirerad musikdramatik som även söker surrealistiskt släktskap med den franske teaterteoretikern Antonin Artaud och framför allt författaren William S Burroughs. Poeten Anne Waldman kallades in som librettist.
– En anledning till att det tog så lång tid att komponera ”Black lodge” var att jag hela tiden var tvungen att lyssna på vad det här stycket försökte säga mig och vart vi var på väg. Ibland hamnade vi på platser som var skrämmande för mig, både på ett känslomässigt och psykologiskt plan, berättar Little.
I nära samarbete med filmskaparen och regissören Michael Joseph McQuilken samt sångaren Timur Bekbosunov utmynnade ”Black lodge” i en sorts iscensättning av denna skapandeprocess och sådant som tonsättaren själv behövde bearbeta. Formen påminner mer om ett konceptalbum eller rockopera. På scen kombineras stråkkvartett, tenor och rockband med förinspelat ljudmaterial och videoprojektioner.
Den som förväntar sig ett verk om David Lynch lär bli besviken. Konceptet med ”den svarta stugan”, som en plats för inre mörker och ondska, är förvisso mest känt från ”Twin Peaks”, men idéerna kan härledas till det sena 1800-talets esoteriska strömningar såsom teosofin.
Liknande tankar om det undermedvetnas skrämmande natur bubblar dessutom upp i många expressionistiska operor från tidigt 1900tal.
– Ett verk som Schönbergs ”Erwartung” har haft stort inflytande på mig, säger Little.
Steget mellan Littles opera ”Black lodge” och Bela Bartoks ”Riddar Blåskäggs borg” är inte heller långt. I båda fallen handlar det om dystra boningar för undanträngda minnen. Det som i en postmodern kontext kan kallas Lynchmässigt uppstod inte ur tomma intet.
Inom musikdramatiken finns en lång tradition av inre psykologiska landskap och irrfärder. Under sin tid som konstnärlig ledare för Salzburgfestivalen respektive Parisoperan lär Gerard Mortier till och med ha försökt förmå David Lynch att ta sig an såväl Alban Bergs ”Lulu” som ”Hoffmans äventyr” av Jacques Offenbach.
Fakta. ”Black lodge”
Ett multimediaverk som kombinerar industrirock, klassisk stråkkvartett, film och opera. Musik av David T Little, libretto av Anne Waldman och film/ regi av Michael Joseph McQuilken.
Den Grammynominerade produktionen från New York gästspelar på Malmö opera 21–22 november och på Folkoperan i Stockholm 25–26 november med Timur Bekbosunov som sångsolist och stråkkvartett från Malmö operaorkester. Adjektivet ”Lynchian” finns sedan 2018 med i Oxford english dictionary. Det används för att beskriva något som påminner om eller imiterar David Lynchs filmer eller tv-produktioner.
Filmregissören nobbade operauppsättningar, men det är inte svårt att se någon av dessa rätt skruvade verk i Lynchtappning. Eller för den delen någon av Lynchs filmer som musikdramatik. ”Lost highway” blev 2003 också opera med en elektroniskt hemsökt klangvärld av österrikiska tonsättaren Olga Neuwirth och libretto av Nobelpristagaren Elfriede Jelinek. Den polske regissören Krzysztof Warlikowski har i sin tur ofta återkommit till det Lynchmässiga i fråga om såväl scenisk gestaltning som narrativ – ett fragmentariskt berättande utan riktigt säkra svar som därför ställer vissa krav på publiken.
Just det icke-linjära sättet att förmedla en historia är också det som lockat David T Little. Det går, menar han, tillbaka till William S Burroughs cut up-teknik och ett slags delat författaransvar med läsaren som får pussla ihop berättelsen på egen hand.
– Jag är precis som Lynch, Burroughs och Artaud intresserad av att se vad som händer när man bryter den där linjen och ställer saker och ting mot varandra, förklarar Little.
William S Burroughs cut up-teknik, med rötter i dadaismen, har även varit tongivande inom tidig industrimusik med brittiska pionjärer som Throbbing Gristle och Cabaret Voltaire. Inom musikdramatiken är Burroughs kanske mest känd som manusförfattare till Tom Waits musikaliska fabel ”The black rider”, som i vår är aktuell på Folkteatern i Göteborg. Robert Wilsons originaluppsättning tog starka intryck av expressionism
Operasångaren Timur
Bekbosunov framför ”Black lodge”, som nominerades till en Grammy 2024.
och storyn bygger på samma folksaga som Carl Maria von Webers opera ”Friskytten”, där skogen faktiskt fyller en lite liknande funktion som den där ”svarta stugan”.
Liksom ”The black rider” är ”Black lodge” ett verk som både överträder och tänjer på gränserna. Inte bara mellan olika genrer, utan även mellan olika medvetandenivåer och tidsepoker med mörkrets krafter i rörelse. Valet att blanda opera med industrimusik föll sig naturligt för en tonsättare och ”musikalisk storyteller” med bakgrund som rocktrummis.
– Jag kände att det var rätt språk för den tematik och de idéer som utforskas i ”Black lodge”, säger Little.
Blandningen låter kanske udda, men det fanns ingen motsättning mellan skönsång och slammer på 1800-talet heller. I Verdis ”Trubaduren” ackompanjeras till exempel hårt kroppsarbete av den så kallade ”Smideskören”, och stämda städ förekommer även hos Wagner. Inte minst i ”Rhenguldet”, där bland annat ringen ska smidas. Stannar man kvar i det tyska kan man dra en rak linje till industrimetalbandet Die Krupps, vars sångare Jürgen Engler brukar banka järnet ur sin steelophone – ett slags xylofon tillverkad av stålrör.
Folkoperans nya konstnärliga ledare Linus Fellbom, som fått ”ärva” gästspelet ”Black lodge”, känner sig hemma i ljudlandskapet runt stugan. Häromåret kombinerade han, tillsammans med dirigenten och arrangören Hans Ek, bland annat operapionjären Monteverdi med de tyska skrotskramlarna Einstürzende Neubauten i ”Eurydike” på Wermland opera. Resultatet: industribarockopera.
– Industrirockband förtjänar ju sitt namn genom att de använder metallskrot och andra icke-musikinstrument till att göra musik. Det blir automatiskt väldigt visuellt och teatralt. Opera är i allmänhet också en överdriven konstform, där alla känslor och uttryck är uppskruvade till hundra, konstaterar Linus Fellbom.
David T Little är inne på något liknande och menar att det finns något ”wagnerskt eller i alla fall operamässigt” över exempelvis Einstürzende Neubautens anspråksfulla sätt att säga något om civilisationen och moderniteten. Hela industrigenren är i sig sprungen ur lika delar fabriksromantik och civilisationskritik som knappast hade känts främmande för Wagner, vars ”Ringen”-operor vänder sig mot kapitalistisk exploatering. När Throbbing Gristle 1976 grundade skivbolaget Industrial Records var det som en reaktion mot den kommersiella skivindustrin. Med tiden har industrirock utvecklats till en mer kommersiellt gångbar genre. Inte minst tack vare bandet Nine Inch Nails. Innan frontmannen Trent Reznor gjorde sig ett namn som filmmusikkompositör producerade han soundtracket till ”Lost highway”, sammanställt av både egna och andras låtar.
– Jag minns inte exakt vad som var hönan eller ägget, men jag skulle gissa att jag hittade till Nine Inch Nails och Trent Reznor via David Lynch, berättar Linus Fellbom.
För snart 20 år sedan regisserade han Shakespeares blodiga drama ”Rikard III” i gotisk tappning med just Nine Inch Nails som tungt soundtrack till hela föreställningen och ”gjorde nästan en opera av pjäsen”.
– Personligen har jag alltid tyckt att det varit roligt att se likheterna snarare än skillnaderna mellan klassisk musik och industrirock eller pop. I grunden bygger de ju på samma mekanismer och samma dramaturgi. Alla vill uppnå samma extas.
Johanna Paulsson kultur@dn.se
”Black lodge”, Malmö opera 21–22 november, Folkoperan i Stockholm 25–26 november.
MAGNUSLINDGREN
SIMONOSLENDER BRUNOMÜLLER
CHRISTIANKAPHENGST JONASBÄCKMAN
NYACIRKUSSTOCKHOLM 4oktober-kl.20.00 TICKETMASTER.SE
En ny bok av Siw Malmkvist
Malmkvist
Konsert med fri entré i Sofia kyrka varje lördag 16.00 Hela höstens program: www.svenskakyrkan.se/ sofia/musik
”The rose thread”, Dansens hus.
Hon har dansat i 25 år, vunnit battles och medverkat i en guldbaggebelönad dokumentär. Nu tar Niki ”Awandee” Tsappos nästa kliv, och ger en soloföreställning där kärlekens blomma står i centrum.
– Rosen besitter värsta kraften! säger hon.
– Jag har väntat på att känna mig redo att göra en soloföreställning. I en dansares liv är det ett stort steg, för det är så utlämnande, intimt och sårbart att vara ensam på scen. Men man blir ju aldrig redo – det är bara att köra ändå, säger Niki Tsappos vars artistnamn är ”Awandee”.
Den 40-åriga kreatören har en bakgrund inom streetdancevärlden, och är förutom dansare och koreograf även pedagog som undervisat på många håll runt om i världen. Under hösten turnerar föreställningen ”Raised on rhythm”, som hon skapat, över hela Sverige med Riksteatern –samtidigt som hon själv står på scen i en soloshow. ”The rose thread” har premiär på Dansens hus 23 oktober och åker sedan på turné.
– Jag bär så mycket erfarenheter och historier i min kropp, och en vilja att berätta dem. Nu kan jag göra det, med precision och ärlighet. Det känns läskigt och jättekul.
Dramaturgin i ”The rose thread” följer årstiderna, med start i sommarens sötma och sociala surr. En kort tid på året där man gärna omger sig med andra människor och är beredd att studsa ut på picknick så fort telefonen ringer.
– Sedan kommer hösten, träden tappar sina löv och jag byter kostym på scen och blir introvert genom mindre publikkontakt. På vintern blir det extremt mörkt och stilla och något dör. Dansen får symbolisera allt det, tillsammans med musiken, säger Niki Tsappos.
Låtarna är specialkomponerade för föreställningen, och för att hitta den rätta känslan i musiken flög hon till Etiopien, där hon är född, tillsammans med kompositören och dj:n Yared Tilahun Cederlund. Duon reste runt i landet och vandrade i bergen,
i danstävlingar, battles. Scenen var mansdominerad och Martha och Niki blev de första kvinnorna att vinna prestigefyllda Juste debout i Paris, som kan beskrivas som ett världsmästerskap i streetdance. Det är svårt att inte drabbas av Niki Tsappos starka lyskraft i filmen. Hon sätter killarna på plats –samtidigt som hon bär på ett stort, smittande leende. Mitt under den framgångsrika resan grumlas dock glädjen av ett oväntat beslut – och vänskapen sätts på prov. Dokumen-
”Nu ser foajén ut som vid öppningen 1961 igen”
Nu öppnar Dansens hus igen efter sin renovering – och inviger en ny scen. Johannes Öhman, konstnärlig ledare, ser fram emot att flytta hem.
Foto: Mats Bäcker
1Hur känns det att flytta tillbaka till Norra Bantorget?
– Det känns fantastiskt bra, som att komma hem. Det är en plats som är vibrerande och relevant, och alltid har varit i svenskt dansliv. För mig personligen var det Dansens hus som öppnade fönstret till värl-
– Jag blev nyfiken på rosen och vad den står för. Den besitter värsta kraften! Rosen är drottningen av blommor och har använts så ofta som symbol. För mig symboliserar den det feminina: elegansen, mjukheten, den söta doften – samtidigt som den har vassa taggar.
Tara Moshizi tara.moshizi@dn.se
”The rose thread”, premiär 23/10, Dansens hus och Sverigeturné.
Bakgrund: Är dansare, koreograf och pedagog. Ligger bland annat bakom föreställningarna ”Head peace” (2022) på Riksteatern och ”Svaret” (2017) på Kulturhuset Stadsteatern. Vann hiphopkategorin i prestigefyllda mästerskapet Juste debout i Paris 2010 tillsammans med dans
Niki Tsappos testar ett par danssteg i sminklogen.
den på 90-talet. Som dansare fick jag då, med alla gästspel, tillgång till vad som pågick på de internationella scenerna. Det känns stort och speciellt, för det finns inte så många scener av den magnituden i Sverige.
2Visst har ni piffat upp foajén?
– Ja, det är ingen ombyggnad, utan vi har återställt det till original – så som det såg ut vid öppningen 1961. Markelius signum (arkitekten, reds. anm) märks i allt ifrån detaljer i inredningen till att det känns varmare. Och så är kaféet mer inbjudande och
två guldbaggar. Aktuell: Med soloföreställningen
”The rose thread” som spelas på Dansens hus i Stockholm 23–25 oktober och därefter åker på turné. Under hösten turnerar föreställningen
”Raised on rhythm”, som hon skapat, med Riksteatern.
akustiken mer hanterbar. Det är en ny fräschör i foajén, tanken är man ska känna ”hit vill jag gå igen”. 3
Berätta om er nya scen! – Tidigare har vi haft två scener, nu får vi ytterligare en som kan ta 110 personer. Vi ville ge en plats till barn och unga, så vi hoppas att den nya studioscenen kan bli ett slags nav för kultur. Hit kan man komma och se föreställningar, eller kanske prova streetdance. Viljan och ambitionen är att locka såväl de minsta som gymnasieelever.
4
Vad ser du själv mest fram emot att se på Dansens hus i höst? – ”A year without summer” med koreografen Florentina Holzinger. Hennes konstnärliga röst är samhällskritisk och för många radikal. Det här verket handlar om evigt liv och alla tillgrepp människan gör för att vara snygg, ung och glad.
Tara Moshizi tara.moshizi@dn.se
Dansens hus återinvigs med ”The homecoming party”, 2–3 oktober.
Sommarens deckarläsning blev en fullträff. Boken heter ”The twist of a knife” och handlar om mordet på en teaterkritiker. Författarens namn är Anthony Horowitz, känd för några av de bästa bidragen till evighetslånga tv-serier som ”Morden i Midsomer” och hela ”Foyle’s war”. Han tillhör den gamla skolan, gillar gåtor och och placerar gärna sig själv i bi- eller huvudrollen. Här har en pjäs av honom premiär på en teater i London. Redan på premiärkvällen nås ensemblen av innehållet i den stora tidningens recension, publicerad på nätet, skriven av en maktlysten kvinnlig recensent som sin vana trogen har lyckats tränga sig in på efterfesten; som om hon njöt av att fraternisera med skådespelare och övriga medskyldiga som hon i nästa stund lustmördar med sin penna.
På morgonen hittas hon själv mördad i sin säng. Huvudmisstänkt? Rätt gissat: Anthony Horowitz.
Jag hinner knappt lägga ifrån mig denna småtrevliga underhållning förrän jag hittar en artikel på Göteborgs-Postens kultursida som handlar om ännu ett kritikermord, i det här fallet ett karaktärsmord (7/8). Det är Johan Hilton som har sett en ny film med en ”makalös” Ian McKellen i rollen som en ”lättkränkt suput till teaterkritiker, ett monster till människa, i princip helt renons på försonande drag”. Filmen heter kort och gott ”The critic”. Kritikerföraktet har sina konjunkturer. Man kan därför undra över att denna populära genre lever kvar i en tid präglad av – som Hilton skriver – ”kritikens eroderade position under mediekrisernas 2000-tal”. Det vill
säga digitalisering och nätguider, ”i full färd med att slå ut i stort sett all estetisk expertis”.
Alla teaterkritiker har – eller bör ha – en liten Ian McKellen i sig, en känsla av att att inte vara fin. En romanförfattare som drabbas av hård kritik kan gömma sig under
PREMIÄR 17 & 18 SEPTEMBER
skrivbordet. En skådespelare, prisad eller ej nämnd, måste stå på scenen nästa kväll och nästa och nästa... Det gör oss alla sårbara, på gott och ont.
När Jonas Cornell, Lars Kleberg och jag startade teatertidskriften Dialog 1965, gick Ingmar Bergman ut i pressen och förklarade att vi var teaterns skadedjur. Jag längtar tillbaka till den tiden. Inte för stridens skull utan för att någonting stod på spel. Ingen blir arg i dag. Vem vill mörda en snäll teaterkritiker?
Teaterns offentliga funktion riskerar att göra oss alla försiktiga. Men det är samtidigt teaterns lycka att den lever i ögonblicket och aldrig riskerar att bli föremål för en kulturkanon. Teaterhatet har en lång och intressant historia. Det är någonting att skryta med. Leif Zern kulturdebatt@dn.se
”Dödsdansen”, Riksteatern.
Claes Malmberg har knappt torkat svetten ur nacken efter sommarens ”Spanska flugan” innan han ger sig ut på vägarna med ”Dödsdansen”. Men själv är han inte rädd för att dö. Marcus Berggren åker till Barsebäck och träffar en strålande man som inte tagit helg sedan 1988.
Jag skulle lika gärna kunna gå ut nu och hämta tidningen och ramla ihop och dö, säger Claes Malmberg i sin skånelänga som han hyr av den lokala greven. Den ser ut som platsen där inledningsmordet sker i ett avsnitt av ”Morden i Midsomer”.
Ja, jag noterade när jag gick in här att du inte verkar ha tagit in posten på länge … – Nej, jag vågar ju inte. Det enda som skiner mer än solen är Claes. Det här blir bra. Men det börjar inte bra. Två månader tidigare. Den här tidningen har frågat Claes Malmberg om en stor intervju, han har sagt ja, och vill nu att jag ”etablerar kontakt”. Uppgiften känns lika lätt som att representera Danmark i vm i poetry slam. På danska. För jag är pojken som inte kan tala med gubbar. Hade jag varit en invandrare i Gubblandet hade jag misslyckats med språktestet och blivit hemskickad. Som barn, när de andra tjurkalvarna sprang runt mellan radhusen och gladlynt misshandlade varandra med riktigt bra pinnar, satt jag med mammorna och hetsåt Mariekex och satte mig in i någon grannfrus skilsmässa. Till slut mejlar Claes i stället mig. Han undrar vad som pågår. Jag svarar inte. Men tyvärr svarar min mejl Claes på helt eget bevåg. Över sommaren har jag autosvaret som lyder: ”KUL ATT JUST DU VILL NÅ MIG DIN JÄVLA GAISARE MEN JAG E LEDIG SÅ SKA DU FÅ TAG I MIG FÅR DU TA TILL VAPEN MVH EL MACO GRANDE.”
Claes tekniska kunskaper, får jag reda på senare, är på samma nivå som den första drontens. Så inte fan vet han vad autosvar är för något. Dessutom är han gaisare.
Jag försöker plåstra om det svarta hålet som är vår ”etablerade kontakt” genom att skicka ett sms med en video föreställande min fyraåriga dotter utklädd till sjörövare. Mitt meddelande är läst men obesvarat i en månads tid. Till slut har jag inget annat val än att bala i mig en termos päronkonjak, gå ut på balkongen, blunda och ringa.
– Tjenare Magnus, är det du som jobbar på DN? Ville ni intervjua mig eller vad är det frågan om?
Jag har fått så konstiga meddelanden.
Jag försöker försvara mig med att autosvaret bara är en jargong, som jag tänkte passade herrn eftersom han själv improviserar och blajar så mycket på scen.
Fakta.
Claes Malmberg
Komiker och skådespelare, född 8 april 1961, Göteborg. Bosatt i Barsebäck.
Fick sitt genombrott med rollfiguren Ronny Jönsson på 1980-talet.
På scen har han medverkat i bland annat ”Les Misérables”, ”West side story”, ”Det våras för Hitler”, ”Vita hästen” och ”Hemsöborna”.
Deltog i Melodifestivalen 2013 med gruppen Ravaillacz.
Har på film och tv synts i ”Lotta på Bråkmakargatan”, ”Parlamentet”, ”Saltön”, ”En pilgrims död” och ”En hederlig jul med Knyckertz”.
Har fem barn, bland andra dottern Perla Malmberg. Engagerad buddhist, socialist och gaisare.
– Jag tycker att jag tar mitt jobb på allra största allvar, säger han just allvarligt. Du vet Charlie Parker, jazzsaxofonisten? Han improviserade också … men skulle du säga att han ”blajade”?
Lika mycket som jag hoppas att svaret är ”ja” vet jag att det är ”nej för helvete”. Trots det skoformade hålet i klaveret bestämmer vi att jag ska åka ner och se den sista föreställningen av farsen ”Spanska flugan” som Claes spelar med Eva Rydberg i Helsingborg. När vi lagt på vet jag inte om jag ska hoppa jämfota av lättnad eller ner från balkongen.
I Helsingborg checkar jag in på stans billigaste hotell och blir direkt fångad i min egen fars; eller det är mer som att eleverna på Medborgarskolan har gjort en Bondfilm. Jag har fått fyra olika koder till två grindar och två dörrar. Jag gick Montessoriskola. Det hela känns överväldigande. När jag lyckats bryta mig ut genom grindarna är det en kvart till ”Spanska flugan”. Kartappen skriker att jag är 22 minuter bort.
När jag kommer fram 27 minuter senare till Fredriksdalsteatern med pulsen i näsroten får jag lära mig den hårda vägen att Eva Rydberg har flyttat sin verksamhet till Sundspärlan på andra sidan stan. Jag tar en taxi och hinner precis fram till att Claes Malmberg äntrar scenen. När allt är klart reser sig publiken i en sälliknande applåd. Bakom scenen svettas en rödflammig Claes som efter samlag, tar min hand och säger ”vi ses hos mig i Barsebäck imorgon”.
Mitt uppdrag är mycket enkelt: Claes ska spela i Strindbergs pjäs ”Dödsdansen” med Riksteatern i höst. Claes har cancer, som inte går att bota, vilket man förknippar med döden. Jag har redan satt rubriken: ”Den sista dödsdansen.” Problemet är att Claes mår bra. Cancern försvinner inte men han äter medicin som bromsar den. Även om biverkningarna – koncentrationssvårigheter, testosteronnivåer – skulle oroa honom är han en man som har 200 ord för ”avspänd” men inget för ”problem”.
Claes strålar, mer än traktens numera nedlagda kärnkraftverk, på uteplatsen där Cornflakesfälten sträcker sig hela vägen till havet.
– Det här stället är det bästa jag har bott på. Jag har flyttat extremt mycket i mitt liv. Jag har hela tiden tröttnat och velat vidare och upptäcka nya platser. Sedan är det ju så att jag har bytt familj också. Packat ihop en konsumkasse med grejer och lämnat hus till fru och barn.
Själv har jag förlåtit folk i mitt liv ganska snabbt. Pappa som försvann, styvfar som slog mig och ju äldre jag är, ju mer diplomatisk har jag blivit.
Snart ska han alltså ut på vägarna med ”Dödsdansen”, en turné som slår ner i 23 städer. Han har tidigare spelat Carlsson i Strindbergs skärgårdskomedi ”Hemsöborna” på Kulturhuset Stadsteatern, men ödramat i ”Dödsdansen” är några resor mindre fryntligt.
I uppsättningen spelar han Edgar, som lever i ett förbittrat äktenskap med Alice. Ändå verkar de inte våga släppa taget om varandra. Just det problemet har inte Claes Malmberg haft privat. Han har fem barn, med fyra olika kvinnor (”Det hade varit värre om det var tvärtom!”). Han är mer en Carlsson än en Edgar. Ett yrväder som knappt har torkat svetten ur nacken efter sommarens 44 föreställningar innan han börjar repetera igen. Jag undrar hur det är att gå från fars till finteater.
– För mig är det inte så stor skillnad. Det som är viktigast är publiken. Det kan jag tycka saknas ibland på institutionsteatrarna, att man aldrig talar om publiken utan bara om det konstnärliga. Att vi liksom ska lära dem någonting och inte tvärtom.
Utöver ”Dödsdansen” ska han i höst medverka i skräckkomedin ”Mysteriet Myrna Vep” på Kajskjul 8 i Göteborg. Saknas det cash?
– Nä, sedan jag slog igenom har jag varit bra på att dra in mycket pengar men nästan ännu bättre på att göra av med dem. Hade jag varit lite smartare ekonomiskt hade jag kanske sluppit jobba hela tiden, men du vet, jag föddes med matjord i fickorna, fick en chans så jag har gasat. Men sen vetifan … Man kanske inte ska säga det här men jag hade gjort det gratis, säger han.
Han tystnar vilket känns som att se en häger i en hiss. Ovant. Jag försöker se naturlig ut och tittar spelat intresserat på hans trädgårdsland som bär vittne om hyresgästens frånvaro.
Om ni har fyra timmar och en treo över: läs Claes Wikipedia – den mannen har inte tagit helg sedan 1988. Han gillar också att prata jobb; även när jag ställer mina privata frågor. Han är alltid på scen. Men jag är inte bra på manliga ämnen som skådespelarteknik – jag vill bara prata känslor. Men det har väl funnits offer för din karriär också. Dina barn och fruar har vittnat om en ganska frånvarande pappa och make. Har de konfronterat dig någon gång?
– Inte än, men det kommer la. Vi får ta det när det dyker upp. Jag tror det är lugnt. Själv har jag förlåtit folk i mitt liv ganska snabbt. Pappa som försvann, styvfar som slog mig och ju äldre jag är, ju mer diplomatisk har jag blivit. Du kanske själv när en dröm om att bli förlåten … – Ja, det har varit skönt, ja. Ur ett mänskligt perspektiv tycker jag att det är viktigt att förlåta, annars kommer vi aldrig vidare.
Pappan Gösta Malmbergs påverkan på Claes är väldokumenterad. Under uppväxten var pappan, operettsångare till yrket, ute och rullade hatt tills en dag, då Claes var fem år gammal, hatten inte rullade hem igen. Sex år senare dog Gösta i sviterna av sitt missbruk utan att ha träffat sin son något mer. Man behöver ju knappt vara gymnasiepsykolog för att ställa frågan: Har du letat efter en ny fadersgestalt?
Efter intervjun tas det Björn Ranelidbilder vid ett äppelträd.
Foto: Daniel Nilsson
– Jo, det kanske jag har. Jag har inte tänkt på det. Men det är klart att han lämnade ett hål. Men de flesta män jag har sökt mig till senare i mitt liv har ju varit mer kompisar som man jobbat och festat med.
En eventuell fadersfigur som både kunde jobba och festa var Frank
”Dödsdansen”, Riksteatern.
Gunnarsson. Vänstergöteborgarnas sista boss, som väl ansåg att det är borgerligt att andas. Det var i hans radioprogram som Claes Malmberg fick sitt genombrott med karaktären Ronny Jönsson. – Frank Gunnarsson är kanske den enda äkta satirikern vi har haft i det här landet som inte var rädd för att stöta sig med någon. I hans program skojade vi med allt och alla men vi var ju vänster såklart. Men jag insåg ganska snabbt att partivänstern i Göteborg saknade humor. Alldeles för moraliserande och okritisk mot sig själv, noll självdistans. Jag har alltid haft vänsteråsikter men jag umgås inte med vänstern.
Claes Malmberg är en ytterligheternas man och inte bara fysiskt. Man kan se att Claes gillar livets goda. Märkeskläder, dyra bilar, slott och herrgårdar (”Jag levde som en miljonär långt innan jag var det.”). En vänsterman i en högermans kropp, med en högermans liv. Han är full av sådana motsägelser. Han är buddhisten som köpte en Ferrari. Det är kanske det som gör honom så älskad? Att han är lika komplex och hycklande som vem som helst. Finns det något folkligare än att ha och vara en frånvarande fadersfigur? Som samtidigt spelar myspappan i ”Lotta på Bråkmakargatan” med högsta trovärdighet.
I tidigare intervjuer har Claes berättat om ett tröstande kassettband i barndomen, där pappa sjöng ett potpurri från ”Vita hästen”. Och hade det här varit en långfilm skulle det finnas en stark scen där Claes långt senare träffar en åldrad teaterman som har haft en kärleksrelation med pappan, vilket hintar om ett dubbelliv och förträngda känslor.
Claes mamma Mona-Lisa träffade Gösta när hon var cigarettflicka på Rondo. Hon gifte sedan om sig men kom aldrig över Gösta som var hennes livs stora kärlek.
– Hon fick dra ett stort lass när pappa bara drog. Hon har varit min trygga punkt i livet och någon jag alltid återvänt till när det varit svårt. Men jag har kanske tagit henne för givet… inte uppskattat henne så som jag borde, säger Claes och tar en paus för att tänka efter.
Claes Malmberg ligger ogärna på latsidan. Ibland kikar han också fram på dottern Perla Malmbergs Tiktok, bland annat som karaktären ”Eva-Lotta från Staffanstorp i frisörstolen”.
– Hon är ingen mytologiserad figur som min pappa, som någon blir i sin frånvaro. Men utan mamma hade jag inte varit den personen jag är. Jag är ju uppfostrad av kvinnor och har alltid tyckt att det varit lättare att umgås med kvinnor, sedan kommer jag aldrig förstå kvinnor. Varför inte?
– För att vi är olika. Vad är det du inte förstår?
– Vågar man gå in på det? Nu när vi har en sån enorm debatt om olika sidor av könen och vad ett kön är för något och identitetsfrågor. Jag kan för lite om det men även om jag hade kunnat allt hade jag aktat mig för att prata om det. Har du några kvinnliga vänner?
– Vad är det för något? Är det någon ny uppfinning? De kvinnor jag har lärt känna bäst har väl blivit mina fruar, skrattar Claes.
Till Claes försvar har han haft många fruar.
När jag lämnat Skåne, förmodligen för alltid, söker jag Claes yngsta dotter Perla Malmberg, en underhållare som glänser långt från faderns skugga. Influerare, komiker, lika rolig som allvar lig – det verkar vara ett släktdrag. Hon har dock visat sig vara något bättre än sin pappa i ”Let’s dance”, vilket inte är svårt men lugnande.
I höst har 21-åringen minst lika mycket att göra som 64-åringen (när äter de?!) men jag får ställa några frågor. Hur var det att ha en handelsresande i skoj som fader? Och är han förlåten?
– Han var inte hemma lika mycket som andra pappor. Det kunde gå dagar när han var iväg så jag har saknat ho nom i vissa perioder, och det var svårt för honom att förstå vad en tjej i min ålder går igenom, men han har försökt och blivit bättre. Han är från en annan tid, messar Perla Malmberg.
– Men han har utvecklats kilometervis från när jag var liten tills nu. Jag trodde inte att människor utvecklades efter 40 men det har han gjort.
_ Han har blivit bättre med sin korta stubin, det är svårare att få honom arg i dag, även om jag alltid lyckas med det ändå.
Perla Malmberg om pappa Claes Malmberg.
Hur är han som pappa i dag då?
– Han har blivit bättre med sin korta stubin, det är svårare att få honom arg i dag, även om jag alltid lyckas med det ändå. Han lär känna sig själv mer och han har landat i sig själv. Han är snäll, generös och en väldigt fin pappa.
Back to Barsebäck. Claes Malmberg liksom kisar med munnen mot där det tidigare låg två kokvattenreaktorer. Han känner sig äntligen hemma men har, som sagt, flyttat runt mycket genom åren. Han lämnade Göteborg för Stockholm och fick en roll i ”Les Misérables” 1992. – Morfar som var en enkel månskensbonde från Bohuslän kom upp med mormor någon gång och tittade på mig på scen och när alla andra applåderade satt de och vinkade, de visste inte hur man gjorde, berättar Claes.
Han var långt från Kansas nu. Och från Heden och Gårda och Bergsjön och Hindås där allting började.
Med framgången kom umgänge med Tommy Körberg liksom en viss typ av luktsalt som passade Claes perfekt, för man blir både snygg och arbetsam. Claes jobbade som en nypiskad cirkushäst och pengarna regnade som regn från himlen. Svenska folket blev kära i honom och han blev kär i dem för knarkare älskar sina langare och Claes främsta drog har alltid varit publikens gunst. – Jag älskar när folk skrattar, när ingenting annat än nuet existerar. Det är väl så jag har förträngt allt annat.
Claes Malmberg har också tidigare berättat att han som liten, omedvetet, fick för sig att det var hans fel att pappa drack. Och att det senare missbruket av kokain, liksom specialintresset för tabletter, kanske grundade sig i känslan att han inte var värd att må bra.
Men tiden på behandlingshem har sedan länge försvunnit ur backspegelns synfält. I dag är han stolt som tusen tuppar och en frispråkig underhållare som inte verkar gilla att problematisera saker i onödan. Det känns omöjligt att avgöra om han är naiv eller det buddhister kallar zen. Hur vill du dö?
en beredskapsfars om d C a - AVTALET
av Jan Käll musik Janne Tavares regi Richard Turpin
URPREMIÄR 18 OKTOBER
Anita Nyman • Anna Maria Käll
Ann-Sofie Rase • Richard Turpin
Carl Axel Karlsson •Henrik Dahl samt Sofia Colling
– Gärna vid fullt medvetande. Samla alla barnen och väsa ”hämta Ronny Jönsson-kläderna” och sedan dra igång. ”Hallå allihopa! Ska säga en grej nu när jag ska dö: fan va gooo jag vart. Håll käften nu ni sabbar min tajmning när ni står och gråter. Sluta gråta annars kan du gott dö själv!” Och så hade alla skrattat så att de grät i stället. När jag själv torkat skrattets tårar ur bägge ögonvrår står Claes i trädgården. Det ska tas Björn Ranelid-bilder vid ett äppelträd, och jag passar på att gå ut och hämta hans post som sticker ut som en bukett tulpaner ur brevlådan. Trots att Claes Malmberg inte är rädd för att dö så vill inte jag att hela Sveriges mest förlåtna frånvarande fader ska lämna jordelivet än.
Marcus Berggren kultur@dn.se
”Dödsdansen”, 28/10, Riksteatern.
Mahler och Brahms, Mendelssohn och Bach. Och så mycket mer. Välkommen!
VÅRA VISOR OCH BALLADER
BILJETTER: SVENINGVARS.SE
PRESENTERAR
PERNILLA WAHLGREN • CHRISTINE MELTZER MÅNS NATHANAELSON • KIM SULOCKI ANDREAS T OLSSON LINUS EKLUND ADOLPHSON ANASTASIOS SOULIS VICTOR MORELL
HENRY LEWIS • JONATHAN SAYER HENRY SHIELDS
REGI KLAS WILJERGÅRD
Köp biljetter: biljettsidan.se
PREMIÄR PÅ GÖTA LEJON 23 JANUARI 2026
”Fetungen”, Banditsagor i Malmö.
När husägarna är på jobbet stövlar teatergruppen in i deras hem. Ett vanligt radhus på Sofielund i Malmö är spelplats för nyskrivna ”Fetungen”. DN Scenhöst gör hembesök när Banditsagor repeterar.
Adressen är hemlig tills vidare. Det bor ju folk i det här huset.
En familj, närmare bestämt, som i ett infall av generositet (och trolig medömkan) med vännen och regissören
Oskar Stenström, utbrast: ”Ah, men var hos oss då!”
Frigruppen Banditsagor hade letat spelplats till den ännu oskrivna föreställningen ”Fetungen” av Henrik Bromander i ett halvår. Gruppen, som tidigare bland annat satt upp sina pjäser på en restaurang och i en bar (eftersom de handlat om serveringspersonal respektive
en alkoholiserad bartender) var egentligen på jakt efter en lägenhet. En sådan visade sig svår att komma över.
– Jag trodde det skulle vara hur lätt som helst. Men man får inte driva verksamhet i hyresrätter och de bostadsrättsföreningar vi försökte med sa nej, säger Oskar Stenström.
Nu är de i alla fall på plats i huset. När pjäsen börjar har huvudpersonerna Pål och Fanny just fått nycklarna. De är barnsligt förtjusta när de kliver in i hallen, nyblivna ”husfucking-ägare”. De tycks båda förvånade. Kan det vara så här bra?
– Fannys föräldrar har fått gå in som borgenärer och de köper huset 2011, innan husen på Sofielund blir så dyra, förklarar Henrik Bromander. ”Fetungen” gör nedslag i familjens liv över en fjortonårsperiod – från lycklig inflytt till snårigare utbrytningsförsök.
& 26/9 LUND LUNDS STADSTEATER
& 28/9 YSTAD YSTADS TEATER 6/10 VÄXJÖ VÄXJÖ TEATER 7/10 BORÅS BORÅS STADSTEATER 8/10 HALMSTAD HALMSTADS TEATER 11/10 HÄRNÖSAND HÄRNÖSANDS TEATER 12/10 SUNDSVALL SUNDSVALLS TEATER 19-21/10 GÖTEBORG LISEBERGSTEATERN 4 & 5/11 STOCKHOLM SCALATEATERN 12/11 UPPSALA UKK
13/11 NYKÖPING NYKÖPINGS TEATER
18 & 19/11 STOCKHOLM SCALATEATERN 25/11 JÖNKÖPING SPIRA
26/11 VARA VARA KONSERTHUS
7/12 GÄVLE GÄVLE KONSERTHUS 11 & 12/12 GÖTEBORG LISEBERGSTEATERN 14 & 15/12 STOCKHOLM SCALATEATERN
Pål är en fyrkantig, ganska nördig person.
– Man skulle kunna kalla honom autistisk. Han har ett stort matintresse och snöar lätt in på saker. Fanny får honom att växa och våga mer, säger Henrik Bromander. De träffades på en matlagningskurs. Paret är omaka, och det är bra.
– Fanny är en nyfiken person som gillar att göra nya saker. Hon blir förälskad i sin motsats. De njuter av det där till en början, känner sig friare och modigare, säger skådespelaren Astrid Tägt, som spelar Fanny. Barnet i titeln är deras dotter Manda. Pål inviger henne i det stora intresset för matlagning, men i tonåren vill hon inte längre vispa ihop en perfekt bearnaisesås med sin pappa. Och så är det ätstörningen – hur allvarlig är den?
Frågan skapar konflikt mellan föräldrarna.
– När slår njutning över i de-
GÖTEBORG - 31 OKT - 29 NOV 2025
STOCKHOLM - 03 DEC - 20 DEC 2025 MALMÖ - 07 JAN - 24 JAN 2026
Fakta. ”Fetungen”
När: 26 september–12 oktober (fler datum kan komma).
Var: Norra Sofielund, Malmö.
Med: Frigruppen
Banditsagor.
Dramatiker:
Henrik Bromander.
Regissör:
Oskar Stenström. Kompositör och ljuddesigner:
Mattias Alheim.
Skådespelare:
Astrid Tägt och
Ludwig Bertling Wiik. Scenograf och dramaturg: Sanne A Boltes.
Ljusdesigner: Casper Wijlhuizen.
Producent: Frida Kärvegård.
struktivitet och flyktbeteende? Mat och hur vi äter är laddat för alla. Och vissa saker gör man bara i skydd av hemmets fyra väggar, säger Astrid Tägt.
En långbänk till publiken har monterats längs vardagsrummets ena vägg. Bara nio personer får plats. I övrigt är det tydligt att den verkliga familjen som bor här bara är på jobbet och i skolan: en liten skål chips från gårdagens matlagning står kvar på diskbänken. På köksfläkten i rostfritt stål ligger ett tunt lager damm. Realism på hög nivå, alltså.
Oskar Stenström och Henrik Bromander har samarbetat länge kring Banditsagors pjäser. Bara delar av manus är skrivet på förhand, arbetet pågår parallellt med repetitionerna.
Denna gång blir huset en tydlig ram. Fanny och Pål rör sig förstås i sitt hem, sover på ovanvåningen, duschar och spolar i toaletter – men publiken sitter där den sitter, på sin bänk i vardagsrummet.
– Vi behöver hjälpa publiken in i de rum man inte ser, säger Oskar Stenström.
Kompositör och ljuddesigner
Mattias Alheim provade först med mikrofoner på ovanvåningen och i badrum. Det visade sig onödigt, huset är lyhört.
Här får man vara flugan på väggen, man får komma hem till någon, komma väldigt nära.
Kylskåpet är trasigt och morrar betänkligt, men ingenting ska sminkas bort, utan snarare användas som effekter i föreställningen.
Är det coolt? Frågan är oundviklig, eftersom det i våras pågick en intensiv kulturdebatt om Malmös teaterliv på temat: var det coolare förr? Kulturskribenten Sara Berg gick hårt ut i sin första artikel i Sydsvenskan, kastade fram att restauranger kan vara fullbokade i månader, något som sällan händer ens med kritikerrosade föreställningar.
– Pass!
Sedan kan han ändå inte hålla sig. – Recensenter pratade med andra recensenter, jag tycker att man pratade om olika saker. Om en föreställning bara recenseras på ett ställe, blir recensionen ofta avgörande. Hyllas den, är den lyckad. Hyllas den inte, är den misslyckad.
Astrid Tägt tycker att frågan om pengar missades i kritikerfejden.
– Vilka får pengar? Har man råd att vara ideologisk eller cool? Det saknade jag i debatten.
Har ni pengar?
– Nej, säger Oskar Stenström.
– Man får trolla, göra val. Det är klart att kulturen behöver mer pengar, punkt!
En del politiker hade nog tyckt: ska ni bara ta in nio personer i publiken här?
– Ja. Vi spelar inte för dem, säger Oskar Stenström.
– Det är samma personer som jämför kultur med en vårdplats och säger: varför ska vi ha verksamhetsstöd till en frigrupp? Jag tänker inte diskutera på de villkoren, där kan vi inte mötas.
Astrid Tägt och Ludwig Bertling Wiik spelar Fanny och Pål, som nyss fått nycklarna till sitt nya hus.
– Man kan gå upp för trappan och viska, så hörs det, säger Mattias Alheim förtjust.
Det finns en poäng i att hemmet inte är uppbyggt på en scen, tycker Oskar Stenström.
– Det här är ingen teaterkuliss.
Hon skrev nostagiskt om en svunnen tid, några år från mitten av 2000-talet, när ”scenkonst var något av det kreddigaste man kunde ägna sig åt i Malmö” – en tid när en föreställning kunde sluta med att skådespelaren hissades ner i en enorm gräddtårta för att kissa på den.
Regissör Oskar Stenström ropar reflexmässigt när ämnet kommer på tal:
Gruppen återupptar sin repetition. Henrik Bromander fortsätter klottra i sina papper.
Om några timmar kommer familjen hem.
Hilda Ärlemyr hilda.arlemyr@dn.se
”Fetungen”, premiär 26/9, Banditsagor i Malmö.
NÅGOT LURAR I GAMLA STADENS GRÄNDER – VAD ÄR DET SOM DÖLJER SIG I SKUGGORNA? AV: JOAKIM STEN, REGI: CAROLINA FRÄNDE
HÖSTEN 1977. MALMÖ ÄR ALLT ANNAT ÄN LUGNT OCH TRYGGT.
HIPPODROMEN 20/9–29/10 2025
”Eriks och Elisabeths semester”, Orionteatern i Stockholm.
”Jag
på scenen”
Foto: Lotta Härdelin
Marianne Mörck har stått på scenen i snart ett halvt sekel – och har inga planer på att sluta. I höst är hon aktuell med ”Eriks och Elisabeths semester” på Orionteatern. DN Scenhöst möter den folkkära skådespelaren i ett samtal om lycklig ensamhet, Ozzy Osbourne och livets sista akt.
DN-fotografen Lotta Härdelins bil – vi har hämtat Marianne Mörck på Stockholms central och kör mot Orionteatern –börjar plötsligt pipa ilsket. – Någon har glömt att sätta på säkerhetsbältet, säger Lotta.
– Nej! replikerar Marianne Mörck pilsnabbt, det är jag som sjunger!
Hon imiterar larmet genom att brista ut i en liten operett. Fiskar upp bältet. Den nyblivna 76-åringen steg upp halv fem i morse för att ta tåget från hemstaden Malmö till Stockholm. Halvvägs tog det stopp. Signalfel i Nässjö. Ersättningsbuss till Tranås därför. Och så ett nytt tåg därifrån. Hon anlände till huvudstaden fyra timmar försenad.
– Det var ingen rolig start på dagen, säger hon och suckar bedrövat. Men så skiner hon upp: – Men jag stoppade i mig en påse Polly precis. Hon syftar på de chokladdragerade skumtopparna.
– Och då blev jag pigg igen! Jag älskar Polly. Enda felet är att man inte kan sluta äta dem när man väl har börjat.
Att intervjua Marianne Mörck är att sitta på första parkett i en lika osäkrad som underhållande föreställning. Hon hoppar intuitivt in och ut ur olika roller, växlar dialekt, är dräpande och självironisk. Utstrålar en Robin Williamsk intensitet. Jag frågar om hon har haft någon semester i sommar.
– Nej, fnyser hon, det förstår jag mig inte på. – Varför ska man flyga till Medelhavet för att bli full på en paraplydrink och äta en grillad gris? Jag får ju bättre fläskkött hemma. Och jag har inget behov av att dansa och dyka längre. Det har jag gjort. Nu är lugnet hemma som en fest för mig. Och jag är så glad att jag får ha det så. Men några längre perioder av hemmalunk blir det sällan, påpekar hon, eftersom hon arbetar så mycket.
– I fjol bestämde jag att 2025 skulle bli ett friår. Men det enda jag har gjort är att jobba. Det är så pinsamt! Att man bara håller på… Men om telefonen ringer och någon frågar: ”Vill du komma hit och göra det och det?” ”Ja du”, svarar jag, ”jag vet inte om jag lever då – men jag tar det!” I somras gjorde hon bland annat operetten ”Czardasfurstinnan” med Rickard Söderberg på Kammaroperan Syd och medverkade vid en jubileumskonsert för kompositören Johan Strauss på Bosjökloster.
– Jag lever i mina manus, pustar hon lyckligt medan vi kör över centralbron.
I november är det premiär för ”Eriks och Elisabeths semester” på Orionteatern, den gamla industrilokalen i Skanstull som 1983 omvandlades till fri teater. Pjäsen beskrivs som en absurd historia, en feberdröm med humor och livemusik. På Grangården – ”ett pensionat vid världens ände” – huserar ägarinnan (Marianne Mörck) som förvirrar gästerna. Hon glider sömlöst in i rollen.
– ”Vill ni ha frukost på rummet i morgon bitti?” ”Ja tack.” ”Det kan tyvärr bli svårt – för vi har ont om personal.” Ägarinnan driver sina provocerande frågor så långt att gästerna börjar tvivla på sitt eget omdöme.
Lars Rudolfsson, som var med och grundade teaterhuset och i dag är vd och konstnärlig ledare, ligger bakom den nyskrivna pjäsen.
– Vi har haft så mycket roligt jag och ”Rudolf”. Det är snart 30 år sedan vi gjorde ”Spelman på taket” på Malmö stadsteater. Och sedan ”Kristina från Duvemåla”. Det finns något telepatiskt mellan oss. Raka rör. Vi förstår varandras själar. Frågan som pjäsen ställer – ”Vad händer när allt man tar för givet sätts ur spel?” – skulle kunna fungera som en rubrik över Marianne Mörcks egen uppväxt. Vid födseln blev hon bortadopterad av sin 18-åriga mamma, som hade 15 syskon. I stället växte hon upp i en välbärgad och sträng familj i Göteborg, som ofta lämnade bort henne. – Det var aldrig någon där när jag behövde, så kanske man kan sammanfatta det. Som barn kände jag mig ofta utanför. Hade tandställning och veckad kjol. Jag var hemskt blyg. Som barn utsattes hon för övergrepp, något hon länge har valt att tala öppet om.
– Jag längtade under lång tid efter att hitta nå-
Marianne
Marianne Mörck, född 1949, är utbildad vid scenskolan i Göteborg och arbetade länge vid Malmö stadsteater. På scen har hon medverkat i bland annat ”Carmen”, ”My fair lady”, ”Les Misérables” och ”Kristina från Duvemåla”, på film och tv i ”Wallander”, ”Bonusfamiljen” och ”Sommarlov”.
got som var mitt, att inte behöva vara den där lilla rädda. Sången och teatern blev mitt hem, och kanske min räddning.
Medan vi svänger in på Ringvägen berättar Marianne Mörck om när hon fick anställning vid Malmö stadsteater 1977. Där blev hon kvar fram tills för 20 år sedan.
– Jag var 55 när mitt kontrakt gick ut. Och då ringde de från ”Wallander”.
Trots en mängd opera- och musikalroller –som Eliza i ”My fair lady”, Sally Bowles i ”Cabaret” och Maria i ”Sound of music” – var det just rollen som växeltelefonisten Ebba i de många ”Wallander”-filmerna som gjorde henne känd för en bred publik. Och tack vare en annan tv-roll, den hönsmammiga Birgitta i ”Bonusfamiljen”, blev hon folkkär. Under det senaste decenniet har hon varit julvärd och synts i ”Stjärnorna på slottet” och ”Sommarlov”. Hur har hon upplevt uppmärksamheten, som kom efter pensionsåldern?
– Jag vill inte ha uppmärksamhet. Hon låtsas rysa.
– Och jag skyr rampljuset. Inga premiärer och mingelfester för din del?
– Absolut inte. Folk frågar: Ska vi gå ut och ta en öl efter föreställningen?” Aldrig. Öl kan jag dricka. Men hemma! Då blir jag jättepackad. Och det räcker med en. Sen går jag och pratar med spegeln.
Hon förställer rösten.
– ”Jaha, är du här nu igen? Usch, du som är så tråkig.”
– Jag har bott ensam i 25 år. Och det är underbart. Ingen ringer på min dörr, om det inte är någon som vill sälja tubsockor. Precis som ägarinnan i den här kommande pjäsen så skyddar jag mina gränser.
Framme på Orionteatern tar Lars Rudolfsson emot. Marianne nyper den firade regissören i kinderna. Vi sätter oss i ett mötesrum. Hon pekar längtansfullt mot scenrummet, som medan vi pratar är upptaget för repetitioner.
– Jag vill dit, åh, jag vill in i det rummet! Det är som att vara religiös och få komma in i en kyrka förstår du.
I en trailer för pjäsen sjunger Marianne Mörck en munter men melankolisk countrysång, iklädd cowboyhatt och vit westernskjorta.
– Min rollfigur har varit ihop med en man som druckit för mycket. Och han gjorde henne mycket ont, hon fick panik många gånger. Nu, när hon möter människor, ser hon igenom dem, tar kontrollen. Ingen ska trampa på henne igen!
I självbiografin ”Som ett surr mellan brösten” (2021) berättar Mörck om hur hon under många
år levde som medberoende till en svårt alkoholiserad man. Rollerna i pjäsen är specialskrivna av Lars Rudolfsson för varje skådespelare.
– ”Rudolf” måste ha läst min bok… Vad är det roligaste du har gjort på en scen?
– (Byter till småländska.) Att jag fick vara med i ”Kristina från Duvemåla”. Det var en liten roll, men att få vara en färg i den Malacopåsen… Vad gör en bra regissör?
– Det handlar om att locka fram känslorna, att få skådespelarna att kyssas så att det känns. Sen går man hem och steker kotletter eller vad man gör. Men när man är där måste det kännas. Det kan det stå på min gravsten: ”Det måste vara på riktigt.”
I DN-recensionen av ”Spelman på taket” 1997 skrev Martin Nyström: ”Ingen kan spela avvaktande med en sådan precision som Marianne Mörck.”
– Jag blir alldeles svettig nu.
Vilka är dina styrkor på scen?
– Att stå långt bak, och ändå vara mest närvarande. Jag tar med mig själen dit ut.
Finns det någon roll du inte har gjort men som du drömmer om?
– Jag skulle vilja spela Norén. Mer allvarliga roller. (Rösten skarp.) ”Vad fan pratar du om?” ”Du ska inte komma hit och… nej, tyst!” Han har så många bra pjäser.
Går du själv på teater?
– Inte mycket.
Lyssnar du på musik?
– Jag kan lyssna på Ozzy (Osbourne) och Depeche Mode. Och ”Le cygne” av Camille Saint-Saëns. Det klassiska stycket handlar om en gråtande svan. Hon börjar sjunga stillsamt. Imiterar cello. Ögonen blänker till.
Du blir rörd nu?
– Ja, jag tänker på barnen. Så som det ser ut i Gaza nu. Alla som lider. Jag ser på nyheterna på telefonen, en mamma som håller sitt döda barn i händerna, då måste jag pussa telefonen.
”Som ett iiiih, ett aaaah, ett ååååh ska livet vara”, står det i din självbiografi. När kände du så senast?
– Nu, när vi åkte i bilen på vägen hit. Jag tänkte: ”Jag är inte klok! Vart är jag på väg? In på ’Orion’ …” Fattar du? Att få chansen att komma hit, att lära! Det är som att få en medalj av kungen.
Hon börjar kamma håret, rakt uppåt.
– Nej, förresten, det är mycket större än så. Det här är ett liv.
Johan Kellman Larsson kultur@dn.se
”Eriks och Elisabeths semester”, premiär 8 /11, Orionteatern.
PREMIÄR 25 OKTOBER
Läs mer och boka:
Av Charles Dickens Regi & dramatisering Bobo Lundén
En spökhistoria kring jul med Görel Crona som
En spökhistoria kring jul med Görel Crona som Ebenezer Scrooge
SPELAS MELLAN 9 JANUARI - 14 FEBRUARI
STORA RETORTEN, GÄVLE
Biljetter folkteaterngavleborg.se
En musikteater i en prolog och åtta scener Efter John Grays ”Tiggarens opera” Av Berthold Brecht (text) och Kurt Weill (musik) I samarbete med Elisabeth Hauptmann
”Solveig Balles eurekaögonblick”, Teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm.
På en månad skapade Emma Khanafer och Elsa Rosengren en pjäs från noll. Den skulle bara framföras en enda gång, på deras kontor i Göteborg. Nu flyttar ”Solveig Balles eurekaögonblick” in på Teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm.
– Att skapa magi på en scen kräver mer av en, säger Emma Khanafer.
Ett vansinnesprojekt. Så beskriver konstnären Emma Khanafer och filmskaparen Elsa Rosengren idén att skriva, regissera och producera en teaterföreställning, helt själva, på en månad, mer eller mindre utan budget.
– Elsa kom hem till mig och grät för att hon hade blivit deprimerad av att skriva ett långfilmsmanus. Jag var också deprimerad, men på grund av folkmordet i Gaza. Så vi tänkte skitsamma, vi gör något som bara är lustfyllt, säger Emma Khanafer.
Översättning
Sagt och gjort. En augustikväll 2024 hade pjäsen ”Solveig Balles eurekaögonblick” premiär. Namnet är felstavat. Den danska författaren till den uppmärksammade romansviten ”Om uträkning av omfång” – om en kvinna som fastnar i tiden – heter Solvej, inte Solveig.
Man skulle kunna tro att det var ett konstnärligt val.
– Nej, vi trodde att det stavades så. Det borde stavas så. Sen fick det vara, säger Emma Khanafer. Pjäsen har inte ens något med Solvej Balle att göra. Romansviten råkade bara vara i ropet vid tillkomsten, och Elsa Rosengren och Emma Khanafer gillade författarens namn. En impuls. Inte svårare än så.
Den 18 september får den nypremiär på Teater Brunnsgatan 4 i Stockholm. I stora drag handlar det om en man, Orion, och en kvinna, Kasia, som sitter på en grekisk restaurang. Om Kasia lämnar res-
taurangen kommer hon att utföra ett självmordsdåd. Alla på restaurangen, inklusive en ängel förklädd till servitör, vill få henne att stanna – hon försöker gå.
– Pjäsen är lik mycket klassisk teater till strukturen. Vi har tänkt en del på tragedier, med profetior om att man ska dö, säger Elsa Rosengren.
”Solveig Balles eurekaögonblick” kan samtidigt liknas vid ett performance. Den är bara 50 minuter lång (Emma Khanafer: ”Sluta göra så långa pjäser. Det är ingen som orkar kolla.”), skulle bara spelas en gång, och flera av momenten hade aldrig testats innan premiären, det fick bära eller brista i stunden.
Dessutom: pjäsen skulle inte spelas på en teaterscen.
– Scenrummet slukar så himla mycket magi. Så fort du sätter någonting på en scen finns det en förväntan. Och man måste förhålla sig till en massa regler. Man kan ju inte ha ett tänt ljus för då finns det risk att allting brinner ner. Sånt
Den barnförbjudna berättelsen om Sjöhäxan Ursula Unfortunate - musikalparodi för vuxna som ger oss sjöhäxan Ursulas version av historien. Humor, dramatik och en ekivok twist i en färgsprakande show fylld av 80-talsnostalgi och moderna clubhits. En lika rolig som tankeväckande berättelse där inget är som vi trodde!
13 sept–12 okt 2025
1 nov–6 dec 2025
”SKRÄMMANDE AKTUELL”
HISTORISK VÄRLDSPREMIÄR – En berättelse om kärlek, idealism och svek i en orolig tid före andra världskriget. Marc Blitzsteins opera, skriven för 100 år sedan, väcks nu till liv med Norrköpings Symfoniorkester och sju sångsolister under ledning av dirigent Karl-Heinz Steffens.
21 SEPTEMBER KL 19.00
Berliner Philharmonie, Berlin
25 SEPTEMBER KL 19.00
De Geerhallen, Norrköping
Rosengren och Emma Khanafer på premiärkontoret.
där dödar verkligen kreativitet, säger Emma Khanafer, som tidigare bland annat har gjort scenografi till ”Konstabs Ingmar Bergmans såsom i en spegel” på Dramaten.
Vi befinner oss på födelseplatsen. Lokalen huserar ett konstnärskollektiv och ligger där foten av Stigberget möter Masthugget i Göteborg. I källaren, där vi sitter, hänger en ATG-skylt på sniskan ovanför en provisorisk bar – ”Vi har fest här ibland” – och genom en öppen dörr skymtar en musikstudio.
Pjäsen spelades på övervåningen, som liknar en butikslokal med stora skyltfönster, fast stökigare och med fler färgfläckar på golvet. De 60 personerna i publiken satt riktade mot fönstren, ut mot världen.
– Vi använder ju oss väldigt mycket av gatan som bakgrund. Folk kommer utifrån staden in i pjäsen liksom, säger Elsa Rosengren.
”Solveig Balles eurekaögonblick” är en språngbräda ut mot omvärlden också på andra sätt. Kasia, som ska begå ett självmordsdåd, är inspirerad av Sana’a Mehaidli, en libanesisk självmordsbombare som attackerade en israelisk militärkonvoj 1985.
Det märks att de har pratat mycket om våld.
– Jag förespråkar inte våld, men jag fördömer inte våld om det är motstånd, säger Emma Khanafer.
– Och jag tror att våld föder våld i en oändlig spiral som jag inte riktigt kan stå bakom, säger Elsa Rosengren.
– Vi är väldigt olika. Det är konstigt att vi kan jobba så bra ihop, säger Emma Khanafer.
Men de verkar hitta sin konstnärliga energi i mötet mellan två bestämda viljor.
För de vill också samma med sin konst – att hitta det. De har inget ord för det, bara en rörelse: i synk gnider de sina tummar mot fingerspetsarna.
Var det så det kändes att göra ”Solveig Balles eurekaögonblick”?
– Ja. Kvällen var euforisk. Hela processen var ett härligt vansinne, säger Emma Khanafer.
I ensemblen ingick bland andra skådespelaren Elin Skarin och Anton Hellström från Konstab. Bägge medverkar igen när ”Solveig Balles eurekaögonblick” får nypremiär.
Trots att tanken var att den bara skulle spelas den där augustikvällen för ett år sedan.
– Att skapa magi på en scen kräver mer av en. Jag är ofta uttråkad på teater, säger Emma Khanafer.
– Det är inte jag. Och jag har inget problem med att sätta upp den på en scen, flikar Elsa Rosengren in.
– Nej, nu låter det som att jag hatar teater. Jag hatar inte teater, jag älskar teater. Vi har redan idéer för nästa pjäs, säger Emma Khanafer.
Filippa Kindblom filippa.kindblom@dn.se
”Solveig Balles eurekaögonblick”, nypremiär 18/9, Teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm.
Hitta spännande tjänster på jobb.dn.se
DJUPET
Enkät.
På repertoaren finns allt från ”Måsen” till ”Friskytten” medan Angélica Liddell begraver Ingmar Bergman i gästspelet ”Dämon” på Dramaten. Vi har frågat 20 scenprofiler om deras förväntningar inför hösten.
1. Vad ser du mest fram emot på höstens scener?
2. Vad skulle du vilja ”begrava” på scen?
AR UTKE ÁCS
Koreograf. Aktuell med ”Shivr” på MDT i Stockholm.
1. Jag ser fram emot Teo AlaRuonas ”Play overlay” som presenteras av ArkDes och MDT. Teo skapade ”Industry muscle” för arkitekturbiennalen i år och jag är nyfiken på att få uppleva hur han jobbar vidare med koreografi och arkitektur från ett transperspektiv.
2. Descartes tudelning mellan kropp och sinne. Inget mer ”jag tänker, alltså finns jag”. I en tid när AI gör insteg, känner jag mig aldrig mer mänsklig och intelligent än genom min kropp och möten med andra.
ANDERS BECKMAN
Skådespelare. Aktuell med ”Pappan” på Malmö stadsteater.
1. ”Lonely together” på Kulturhuset Stadsteatern ser jag fram emot. Med den streetsmarte allkonstnären Benke Rydman vid rodret kan det bli något alldeles extra.
2. Den Svenska Kulturpolitiken möter sitt öde i en dramatisk dödsmässa iscensatt av Makode Linde på Skeppsholmen. När kulturministern klipper det blågula bandet rasar allt och alla samman. Men ur svallvågorna pånyttföds en konstnärlig och kulturpolitisk vitalitet som inte skådats sedan 60- och 70-talet.
HANI ARRABI
Skådespelare. Aktuell med ”Kristina från Duvemåla” på Teater Västernorrland.
1. Benke Rydmans ”Lonely together” på Kulturhuset Stadsteatern. Det känns som ett spännande performance där flertalet kulturstilar får ta plats och med publiken närvarande på scen. Jag ser även fram emot musikalen ”Chicago” på Malmö opera i regi av Ronny Danielsson då den är en av mina personliga favoriter. 2. Hierarkier och maktspel. Och den föreställningen ska avslutas med ett färgsprakande musikalnummer.
ADA BERGER
Regissör. Aktuell med ”Orosdanser” på Kulturhuset Stadsteatern.
1. Anna Vnuks ”Landet utom sig” på Kulturhuset Stadsteaterns stora scen. Det ska bli spännande att se hennes värld i stort format. En fantastisk ensemble har hon också. Extra roligt att hon lyckats locka Sanna Persson Halapi från Skåne.
2. Jag tror egentligen mer på att gräva upp än på att gräva ned saker. Men visst finns det sånt jag gärna är utan. Hyperindividualismen, till exempel. Den hade jag inte saknat jättemycket om den plötsligt försvann. Och den skulle kanske passa bra att begrava på teatern, som ju är kollektivets altare.
ASTRID ASSEFA
Skådespelare. Aktuell med ”Motståndets melankoli” på Dramaten.
1. Vad väljer Örjan Andersson och Magnus Lindman att dansa fram ur ”Das Kapital”? Jag är nyfiken. Måtte ryktet om att Milo Rau ska regissera på Dramaten 2025/26 vara sant. ”Antigone in the Amazon” knockade mig och hans ”La Lettre” på sommarens festival i Avignon var ljuvlig.
2. En karnevalisk begravning och återuppståndelse för James Baldwin vill jag vara med på. Vi behöver hans skarpa analytiska perspektiv i dag. En kollega och jag skriver en pjäs i hans anda.
MARIA BLOM
Regissör. Aktuell med ”Parmiddag hos familjen Franck” på Riksteatern.
1. Ragna Wei är en spännande regissör. Därför ser jag fram emot att ta mig ner till Göteborgs stadsteater och se hennes tolkning av ”Stolthet och fördom”. Höra hur det knakar när hon sätter tänderna i Mr Darcys pompösa vader. 2. En dvärghamster. Ett mycket litet djur som väcker starka känslor när den lever bland människor. De lever i ungefär två år, ett perfekt tidsperspektiv för att skildra ett familjeepos som avslutas med en storslagen hamsterbegravning. På stora scen, såklart. Någonstans i Sverige.
NADER ATTIYAH
Skådespelare. Aktuell med ”Tunneln” på Kulturhuset Stadsteatern Vällingby.
1. ”Boxningsklubben” på Kulturhuset Stadsteatern i Husby, ”Hamlet” på Dramaten och ”Gatsby” på Uppsala stadsteater.
2. Jag vill begrava fördomar och de murar – både synliga och osynliga –som vi bygger av rädsla. När vi slutar se varandra som människor blir orättvisorna oundvikliga. I Palestina raderas liv i realtid. Oavsett våra olikheter måste vi börja se verkligheten som den är, och börja prata med varandra i stället för om varandra.
GÖREL CRONA
Skådespelare. Aktuell med ”En julsaga” på Norrbottensteatern i Luleå.
1. ”Communion” av Lars Norén på Göteborgs stadsteater med suveräna Eva Dahlman vid rodret tror jag på. Finfin ensemble och aldrig spelad. Den väcker intresse. ”Friskytten” på Göteborgsoperan med fantastiska sångare, trolldom och löften till djävulen ser jag gärna också.
2. Just Bergman faktiskt. Tänk att få höra den inre monologen av vännerna och fienderna som lägger en ros på hans grav. Höra tankarna från dem han lyfte, från dem han svek. Hans egna demoner som defilerar.
CAROLINA FRÄNDE
Regissör. Aktuell med ”Affären Jekyll & Hyde” på Malmö stadsteater.
1. Jag är på helspänn inför ”Black lodge”, av kompaniet Beth Morrison Project, som gästspelar på Malmö opera och Folkoperan i Stockholm. William S Burroughs mytiska text i ett opera-film-scendans-universum med doft av David Lynch. Helt i min smak, tror jag. 2. Jag vill göra ytterligare ett försök att begrava den psykologiska realismen eller snarare den psykologiskt realistiska traditionen så som publik och teaterarbetare hittills känt den. Den har spelat ut sin roll. Men den är svår att begrava. Det finns alltid en risk att den går igen.
JENS HULTÉN
Skådespelare. Aktuell med ”Gatsby” på Uppsala stadsteater.
ULLA KASSIUS
Regissör och scenograf. Aktuell med ”Motståndets melankoli” på Dramaten.
CATRIN MARTINSSON
Komiker. Aktuell med ståuppklubben Hemlis i Göteborg.
”Some thing folk”, Cullberg, Kulturhuset Stadsteatern. ”Katt på hett plåttak”, Göteborgs stadsteater. ”Boxningsklubben”, Kulturhuset Stadsteatern i Husby. ”Mästaren och Margarita”, Helsingborgs stadsteater. Foto: Carl Thorborg, Felix Swensson, Leonard Stenberg, Mattias Berglund
ZINAT PIRZADEH
Skådespelare och författare. Aktuell med ”När Zinat kom till bygden” på Västerbottensteatern.
1. ”Madame Bovary” på Dramaten. Romanen läste jag redan som tonåring i Iran, och jag minns hur jag både förfärades och berördes.
2. Jantelagen en gång för alla, se den sänkas ned i scenens mörker. Och samtidigt skulle jag vilja skänka en högtidlig och värdig avskedsceremoni åt ikonen Forugh Farrokhzad, min älsklingspoet. Att se hennes ande hyllas på scen, som den krigardrottning hon var, skulle vara en ceremoni av skönhet, upprättelse och evig kraft.
KAYODE ”KAYO” SHEKONI Skådespelare och artist. Aktuell med ”BUS” på Riksteatern. 1. Först på listan är Riksteaterns cirkusföreställning ”Ancrage” med rötter i Senegal. Den kommer värma i höstmörkret! Och Operans ”Midsommarnattsdröm” med Alexander Ekman. När jag drev klubb för en massa år sen dansade vi loss till discoklassiker till sent på natten.
2. Bristen på mångfald. Rädslan och ängsligheten som fortfarande leder i beslut på vilka uppsättningar som ska sättas upp. Ålderismen åker också ner i graven. Kan inte våra politiker gräva upp mer pengar till kulturen!
1. ”Nån måste göra det” på Lisebergsteatern. En pocketmusikal med två av våra främsta musikalstjärnor, Gunilla Backman och Helen Sjöholm, som handlar om två bibliotekarier som fått i uppdrag av okänd avsändare att rensa ut ”obehörig” litteratur. Låter som en allvarsam komedi, lite Harold Pinters ”Mathissen”feeling med musikinslag.
2. Den i alla instanser pinsamt undermåliga kulturbudgeten som maktens människor knappt ägnar en riktig tanke.
SANDRA MEDINA
Skådespelare. Aktuell med ”Medeas barn” på Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen.
1. ”Cold sweat”. Min favoritgrupp Forced Entertainment, i regi av Tim Etchells, gör en samproduktion med Konträr i Stockholm. Men också September Sessions, en konstfestival som sprider sig över stan bland annat med spelningar på MDT. Den vill jag inte missa!
2. Människors sjuka förmåga att avhumanisera varandra. Till en mäktig dödsdans begraver jag xenofobi och rasism. Det blir en världsturné!
SHADA SULHAV
Skådespelare. Aktuell med ”Romeo och Julia” på Folkteatern i Göteborg.
1. Shakespeare såklart – och ”Mästaren och Margarita” på Helsingborgs stadsteater.
2. Behovet av att vara älskad av publiken. Låt scenen bli en plats för det råa, groteska, såriga och utmanande. Jag längtar efter mer konst som vågar bränna till – mod i form, innehåll och uttryck.
1. Det ungerska gästspelet ”Parallax” som kommer till Dramaten den 25 och 26 oktober. Det är en fullkomligt fantastisk föreställning som på allvar utmanar skådespelarna och publiken. Ett samtida familjedrama som lyckas flytta gränserna för vad som är möjligt på teatern. Den ska jag se igen!
2. När jag var 9 år dog min pappa, jag fick inte vara med på begravningen. Jag skulle vilja göra den begravningen och spela den för 9åringar.
SUNIL MUNSHI
Regissör. Aktuell med ”Katt på hett plåttak” på Göteborgs stadsteater.
1. Anna Vnuks ”Landet utom sig” som bygger på den fantastiska fotografen
Lars Tunbjörks fotografier. Om ett Sverige som inte finns, eller någonsin funnits, och vilket Sverige vi vill bygga.
2. Jag skulle vilja göra en glamourös, överdådig och bombastisk begravningsrit av det mänskliga egot. Där vi, likt en demonfördrivning, får ur oss skiten. Jag känner bara att: nu fucking räcker det!
ANNA VNUK
Koreograf och regissör. Aktuell med ”Landet utom sig” på Kulturhuset Stadsteatern.
1. ”Some thing folk” av Ligia Lewis/ Cullberg och ”Orosdanser” av Ada Berger.
2. En stridsyxa kanske. Nordamerikansk urbefolkning begravde stridsyxan för att avsluta en strid. Och grävde man upp den fortsatte kriget. Föreställningen kunde handla om det djupt svåra i att acceptera svåra förluster och gå vidare. En pragmatisk önskan om att leva. Eller en plikt att hämnas? Pjäsen kan heta ”Fredsmäklaren”.
1. ”Katt på hett plåttak” på Göteborgs stadsteater. ”Luften dallrar av familjehemligheter, förträngd sexualitet och krossade drömmar.” Say no more, I’m on my way!! Jag vill också ta mig ner till Malmö för att se Källan Impro. Det har jag haft på min to dolist sedan jag hittade fantastiska ”Sagan om Dilan och Moa” på televisionen. 2. Mr Bean! Alla dagar i veckan! Jag hade begravt honom och sedan tagit plats i publiken för att bevittna hans majestätiska uppståndelse (räknar jag med i alla fall). Förhoppningsvis till toner från Jan Malmsjös ”Bygga upp ett stort berg”.
LENA OLIN
Skådespelare. Aktuell med ”Fadren” på Kulturhuset Stadsteatern.
1. Jag är febrilt sugen på en föreställning som jag missat: ”Dödsdansen” med Marie Göranzon och Gunilla Nyroos. Dessa två kvinnor har betytt mycket för mig privat. De är också lysande skådespelare. 2. Jag vill begrava all förställning! I livet! Och det är precis lika viktigt på scenen. Jag tror att publiken kommer för att se någonting personligt, från hjärtat och inte någonting som vi spelar. Förställning ställer sig ofta i vägen och skymmer femåringen i mig. Jag vill alltid vara vidöppen, och ett blödande, hoppfullt hjärta.
PHILIP ZANDÉN Skådespelare. Aktuell med ”Communion” på Göteborgs stadsteater.
1. ”Måsen” på Göteborgs Stadsteater. Regi Yana Ross. 2. Intetsägande pauser innan replikerna.
”Communion”, Göteborgs stadsteater.
När Lars Norén gick bort i januari 2021 låg det tre färdiga pjäser på hans skrivbord. I höst har den första av dem urpremiär på Göteborgs stadsteater. Men vilken Norén kommer eftervärlden att möta på scenen? DN Scenhöst träffar dramatikerns dotter Nelly Bonner, som ska ta pappas arv in i framtiden.
Ien källare i Bromma ryms Lars Noréns dramatiska arv på 30 hyllmeter. Det är här, en tio minuters avstickare från Alviks tunnelbana, som Centrum för näringslivshistoria håller hus. De förvaltar och tillgängliggör företagsarkiv, både för forskning och så kallad history marketing. Några av klienterna är byggföretaget NCC och matgrossisten Dagab. Och sedan ett par år tillbaka: Lars Natten Norén AB. Aktiebolaget har funnits sedan 1982 och förvaltar rättigheterna till dramatikerns texter. Natten i namnet refererar till hans mest kända pjäs ”Natten är dagens mor” som hade sin urpremiär på Malmö stadsteater samma år.
När författaren Lars Norén dog i corona i januari 2021 lämnade han efter sig ett enormt livsverk med uppåt 150 pjäser, 17 diktsamlingar, åtta prosaböcker, två volymer ”Fragment” och en dagbok i fem delar på cirka 6 300 sidor. När han gick bort låg det också tre färdiga pjäser, en ofullbordad roman, dagbokssidor och ett antal andra texter på hans skrivbord.
I dag är Nelly Bonner, dramatikerns dotter, vd för aktiebolaget.
Det märks att hon är en uppskattad gäst i Bromma när vi får en rundtur i lokalerna. I källaren finns Lars Noréns arkiv i en av de klämvänliga kompakthyllorna. I bruna kartonger ligger regimanus, färdiga pjäser, pressmaterial, korrespondens, dagboksanteckningar daterade ända från 1970 talet samt arbetsmanus. Det mesta är skrivet på skrivmaskin och det något lyxigare hundragramspapper som han unnade sig själv i arbetet.
Lars Norén hade skrivit nästan varje dag sedan tonåren, men när han hamnade på sjukhus under pandemin fanns ingen skrivmaskin till hands. – Då fick han skriva på mobilen i stället. Han skrev i anteckningar på sin Iphone, säger Nelly. Hon är född 1978, ett märkesår i Lars Noréns författarskap och liv. Bara några veckor efter Nellys födelse dör Lars far och det är samma år som han på allvar överlämnar poesin för att skriva dramatik. ”Modet att döda” blir vändpunkten. Under 1980talet kommer han att skriva några av sina mest kända pjäser, däribland hotelltrilogin som inleds med ”Natten är dagens mor”. Han är oerhört produktiv. I slutet av årtiondet är han Sveriges mest spelade dramatiker – mer spelad utomlands än här hemma.
Mitt i allt det här växer Nelly upp, med frånskilda föräldrar.
– Han hanterade skrivandet bra. Han hade sina rutiner, som jag tror att många föräldrar har. Men han gjorde verkligen plats för mig som barn, berättar hon när vi har slagit oss ner i ett konferensrum med gamla LM Ericssonmöbler från Telefonplan.
– För mig var han bara pappa. Nu är det något
Lars Norén (1944–2021).
Foto: Andrea Brask
annat. Nu är jag ju inte bara dotter. Jag är också vd. Det är en annan sak. Nu är min pappa min arbetskamrat. Han är högst levande på ett sätt. Hur känns det att ha Lars som arbetskamrat?
– Det känns väldigt fint och ärofyllt att få jobba med honom. Men det har varit en process att gå från att vara dotter till att göra båda delar. Så jag säger Lars när det är arbete och pappa när det är pappa. Ibland känner jag mig som dotter, men ska agera som vd. Det är bara att ta sig igenom. Nelly är utbildad lärare och arbetar på ett läromedelsföretag, men en dag i veckan ägnar hon helt och hållet åt Lars Natten Norén AB. Hon äger största delen av bolaget. En mindre procentandel ägs av hennes lillasyster som Lars har tillsammans med skådespelaren Annika Hallin.
– Nu är hon 16 och har fullt fokus på vänner och skola. Men jag hoppas att min lillasyster känner att hon vill vara en större del av bolaget när hon blir myndig.
● ● ●
Det finns ingenting som tyder på att det kommer att spelas mindre Norén på teatrarna runtom i världen. Snarare tvärtom. Inte minst är han stor i Frankrike, berättar Nelly Bonner.
– Men han spelas i Tyskland, Holland, Belgien, mer och mer i Grekland, i stort sett överallt … Mexiko, Brasilien, Nordmakedonien, Slovenien … Vi var i Japan förra året och såg honom.
I Norden är de mest spelade pjäserna ”Natten är dagens mor”, familjekvartetterna som ”Bobby Fischer bor i Pasadena” och de borgerliga pjäserna. Utomlands finns det fyra pjäser som sticker ut som de mest populära: ”Demoner”, ”20 november”, ”Kyla” och ”Krig”.
Men vilken dramatiker kommer Lars Norén att bli efter sin död? Arkivet i Bromma handlar inte bara om en dramatikers historia utan också om hans framtid. Den 26 september har den första av hans tre efterlämnade pjäser som låg på skrivbordet urpremiär på Göteborgs stadsteater.
När jag ringer upp regissören Eva Dahlman har hon hunnit repetera med skådespelarna i två veckor.
– Jag är en skådespelarregissör. Jag är extremt beroende av skådespelare. Nu har jag ju fått en pang ensemble. Så det finns inget att skylla på om det skulle gå fel, tyvärr.
”Communion”, vars arbetstitel var ”Musik”, skrevs under coronaåret 2020 när Lars Norén satt isolerad i Hammarby Sjöstad. Och isoleringen är framträdande i pjäsen.
– I sina tidiga pjäser skrev han om unga människor som hade problem med sina föräldrar.
I ”Communion” är det föräldrar som längtar förtvivlat efter sina barn, säger Eva Dahlman.
Det är inte otroligt att det var just därför den bytte titel till ”Communion”, som är det franska ordet för nattvard och gemenskap.
Lars Norén fortsatte att använda på skrivmaskin, långt efter att de flesta hade gått över till dator. När IBM slutade tillverka sina elektriska skrivmaskiner såg han till att köpa upp ett mindre lager. En av maskinerna såldes på Bukowskis 2021 för 70 000 kronor.
Eva Dahlman regisserar ”Communion”.
k
– Att dela något tillsammans. I ”Communion” delar främmande människor tillvaron en kort stund. Det är inte så mycket ”jag ska döda dig, din hora”. Det finns ingenting sådant kvar. Dahlman är ingen novis när det kommer till Noréns texter. År 1996 satte hon upp ”Kliniken” på samma teater, 2003 ”Detaljer” på Dramaten och 2022 ”Så enkel är kärleken” på Maximteatern. Vad är det svåraste med att sätta upp en Norénpjäs?
– Den här är skriven lite som en film fast det är för scen. Alla är på scenen, men en närbild för två personer måste skapas. Det är svårt, rent tekniskt, att på ett sätt ”sluta leva” och lämna över fokus till dem som är i ”närbild”. Sedan, att verkligen förvalta det lätta och tunga, det snabba och långsamma, djup och yta. Det är svårt. Och underbart.
Minns du ditt första möte med Lars Norén?
– Det var ”Natten är dagens mor” på Dramaten, tror jag. Uppsättningen med Ingvar Kjellson. Djupt rörande och väldigt rolig emellanåt, men där på Dramaten kände jag nog att ”Gud, jag får inte skratta nu”. Det finns extremt mycket humor i Noréns pjäser, som ibland kanske inte tas tillvara. Många har svårt att känna igen komiken hos Norén. För andra är den ständigt påtaglig. Det är inte för inte som han har inspirerat humorgrupper som Killinggänget. Och Ulf Brunnberg kontaktade Norén 1991 för att skriva sketcher till revyn ”Mulliga vitaminer” med bland andra Birgitta Andersson, Mi Ridell och Triple & Touch. Dramatikern tackade ja, men revygenrens förnyelse fick vänta. Några Norénsketcher kom aldrig med i den slutgiltiga produktionen.
Nelly Bonner vill inte berätta något om de andra två pjäserna som hennes pappa lämnade efter sig. Om det blir revy, tragedi eller något helt annat. Men det är svårt att inte bli nyfiken på vad mer som finns att upptäcka i källaren.
Lars Noréns arkiv har funnits arkiverat sedan sommaren 2023. Den som sorterade materialet var en familjemedlem.
– När vi tittade på materialet så var det inte bara arbetsmaterial. Det var också en hel del privat material. Så det kändes bra att det hölls inom familjen, säger Nelly.
Var det något som förvånade dig att han hade sparat?
Nelly Bonner är vd för Lars Natten Norén AB, som förvaltar rättigheterna till pappas texter. Foto: Sara Damne
– Att det fanns så mycket kvar! Lars var ju rätt osentimental. Han slängde mycket. Han hyrde en container på Gotland nästan varje sommar och kastade saker. Men jag vet inte om det var för att det var material som han ännu inte hade gått igenom eller om det var för att han ville spara det. Men det finns mycket pressmaterial från 1960-talet och framåt. Tidiga intervjuer. Det var roligt att se.
”Communion”, Göteborgs stadsteater.
POET. Debuterade 1963 med diktsamlingen ”Syrener, snö”. Skrev sedan ytterligare 18 diktsamlingar. ”Order” från 1978 blir teaterföreställning i höst.
FAMILJEDRAMATIKER. Delvis självbiografiska ”Natten är dagens mor” (1982) blev en vändpunkt. Senare kom bland annat ”Bobby Fischer bor i Pasadena” (1988) om en sönderfallande familj på Östermalm.
SAMHÄLLSDRAMATIKER.
Flyttade fokus från familjen till människor mot marginaliserade grupper i exempelvis ”Personkrets 3:1” (1998).
SUBSTANTIV. Ordet
Norénjul förekommer för första gången i svensk press 1996. Syftar på mycket dålig stämning.
I dagboken får man lätt uppfattningen att han är likgiltig inför tidigare arbeten.
”Beställa flyttning till slutet av nästa vecka. Det viktigaste är att jag får ner alla pärmar med gamla manuskript så att jag kan bränna dem”, skriver han när han rensar vindsutrymmet till gamla lägenheten på Östermalmsgatan 33 den 29 oktober 2008.
Men enligt författaren och Lars Norén-experten Mikael van Reis visste Norén mycket väl vad han gjorde.
– Han sa ibland att han slängde så mycket. Skitsnack! Han slängde ingenting. Visst körde han saker till tippen, men det var bara anteckningar, förarbeten.
Mikael van Reis har studerat och levt med Noréns författarskap intensivt i 30 år. I fjol gavs boken ”Anti/Minnen” ut på Ersatz förlag, en samling med alla hans samtal med Norén som pågick i närmare 20 års tid.
Jag ringer Mikael med anledning av en titel som finns i arkivet. Det är ett manus som heter ”Smutsiga blommor”, skrivet 1985.
Det är en storhetsperiod i Lars karriär. Det är runt den här tiden han närmast spottar ur sig förstklassiga dramer som ”Nattvarden”, ”Demoner” och ”Stillheten”. Men till skillnad från dessa titlar har ”Smutsiga blommor” aldrig spelats eller givits ut. Dess hemlighetsfulla plats i hans författarskap får man beskylla Lars Norén själv för. Första gången den nämns i ”En dramatikers dagbok” är inför en lägenhetsflytt 2007, när han letar efter originalmanuskriptet utan resultat.
Han hittar det till slut, i huset på Gotland. Några år senare funderar han på att låta regissören Vibeke Bjelke ta del av det. När hon lämnar tillbaka manuset medger hon att pjäsen är fantastisk, men de är överens om att den inte går att sätta upp på många år.
”Den är alldeles för smärtsam och självbiografisk”, skriver Norén i dagboken.
Men det finns kopior av pjäsen i omlopp. En av dem som har läst ”Smutsiga blommor” är Mikael van Reis. Han hittar pärmen i sin samling. Han säger att han på rak arm inte kan berätta så mycket om den, men bekräftar Noréns ord.
– Den handlar om en separation. Det är en starkt självbiografisk pjäs.
● ● ●
Att Lars Noréns liv har inspirerat hans dramatik är välkänt. Inte minst ”Natten är dagens mor”, som färgades starkt av hans egen uppväxtmiljö. I arkivet har man till exempel hittat en matsedel från barndomens hotell i skånska Genarp, med samma innehåll som den matsedel som läses upp i pjäsen.
I sina kontroversiella dagböcker osäkrade han också gränsen mellan liv och konst. För den som har läst ”En dramatikers dagbok” står det klart att han inte bara står Nelly väldigt nära. Han är i många fall beroende av henne. Och hon förekommer på var och varannan sida.
RUBRIKSKAPARE.
Omdiskuterade ”Sju tre” (1999) blev för evigt förknippad med Malexandermorden. Skildrades senare i reportageboken och tvserien ”Smärtpunkten”.
KULTURKANON. ”Fem scener Norén”, dramatisk remix i urval av Markus Öhrn, hade premiär på Dramaten 2024.
DAGBOKSFÖRFATTARE. Första delen av ”En dramatikers dagbok” utkom 2008. I somras röstades den fram till 2000talets bästa svenska bok i Expressen.
KULTUREXPORT. ”20 november”, en monolog om en skolskjutare som hade premiär i Bryssel, är en av Noréns mest spelade pjäser utomlands.
”Jag brukar säga att sorgen efter honom är ren och ljus. Lars klädde sig alltid i svart, så därför valde jag i dag att klä mig i vitt”, säger Nelly Bonner. Foto:PelleSjödé n
Hur var det för dig att läsa dagböckerna? – Varje gång en dagbok skulle komma ut så fick jag läsa den. Om jag ville stryka något så fick jag göra det. Men nu, och då, tittade jag på det som en kärleksförklaring. Han berättar verkligen hur mycket han älskar oss barn. Så det är helt fantastiskt att få ta del av det.
– Vi pratade tre, fyra, fem gånger om dagen, han och jag. Vi pratade jättemycket. Det kunde vara vardagssaker, men också arbete eller skola.
Frågan är om dagböckerna någon gång kommer att bli scenföreställning. I somras röstades ”En dramatikers dagbok” fram till 2000-talets bästa svenska bok i Expressen. Och med tanke på trenden att dramatisera böcker på svenska teatrar vore det inte otroligt.
De senaste åren har Noréns dramatiska universum expanderat på andra sätt. Förra året fick vi för första gången se människan Lars Norén i dramatiserad tappning i tv-serien ”Smärtpunkten”, där han spelades av David Dencik. I fjol tolkade också regissören Markus Öhrn Norén på ett eget vis i ”Fem scener Norén” på Dramaten, där alla skådespelare bar groteska masker. I höst är det premiär för ”Order” på Studio Lilla Paris i Stockholm, en iscensättning av Noréns diktsamling från 1978 i regi av Mats Flink.
En annan ständig fråga gällande dramatik är hur länge pjäser överlever tidens tand. När minst en nyskriven Norénpjäs sattes upp om året kunde han också tillåta sig att skriva om dagsaktuella händelser. När gamla pjäser sätts upp på nytt kan det bli rörigt, som när ”Höst och vinter” från 1988 sattes upp på Dramaten 2018 och man å ena sidan behöll dialogerna om aids, å andra sidan lät lägga in nyskrivna instick om Trumps mur mot Mexiko. Kan de daterade dialogerna vara ett hinder för Norén?
Mikael van Reis tror inte riktigt på det. – Det bärande i pjäserna är dialogen, dynamiken och konflikten mellan människor. Det är det
FASHIONISTA. Hyste en förkärlek för Comme des Garçons och Yohji Yamamoto.
som är det viktiga, inte referenserna till samtidsfenomen. Det som är hans geni är hans fantastiska förmåga att iscensätta konflikter. Även Eva Dahlman är säker på sin sak. – Jag tror att han kommer att spelas ännu mer om tio, tjugo år. Han påminner om Tjechov på många sätt. Tjechov spelas ju fortfarande och av honom finns det få färdiga texter. Medan Lars har skrivit väldigt mycket, så att alla kan tillfredsställa sin längtan just för tillfället. Det är ett långt författarskap med en osviklig kärna av musikalitet och ett undersökande av människans villkor. ● ● ●
Nelly Bonner hyser en förhoppning om att Lars Noréns arkiv ska utvidgas också. De 30 hyllmeterna inbegriper allt arbetsmaterial som han lämnade efter sig, men för den sakens skull inte allt som han har skrivit. Den som vill hitta hans porrnoveller för Piff och Paff från 1960-talets slut får i stället söka sig till Kungliga biblioteket eller botanisera bland gamla lösnummer. Men upptäcks material, så kan antal hyllmeter utökas. Och vad gäller tillgänglighet har hon ändrat sitt synsätt. Förr sa hon nej till många förfrågningar, nu har hon släppt mer på garden.
– Förr tänkte jag att allt inte skulle vara tillgängligt. Nu tänker jag nog, att jo… jag tror att allt kan vara tillgängligt. För vem är arkivet till för? Är det för oss barn eller är det för framtiden? Inte för oss barn, tänker jag.
Hur är det med de opublicerade pjäserna och dagböckerna? Kan de komma att ges ut?
– Ja, varför inte… Kanske.
Det står ”Smutsiga blommor – arbetsmanus” på ryggen på en kartong i Bromma. Men det får jag inte kika på. De opublicerade verken är än så länge behandlade med en viss sekretess. När vi är på väg att lämna Centrum för näringslivshistoria kommer vi in på den kanske största samling som Lars lämnade efter sig: hans kläder. I Hammarby Sjöstad hade han en walk in-closet. Vissa plagg betraktade han som konstverk. – Han älskade kläder. Och när han upptäckte att man kunde handla kläder online var det som en revolution för honom.
Till sina barn sa att de skulle få välja ut ett visst antal saker som de skulle få och resten skulle säljas. Vilket gjordes. Intresset för hans efterlämnade ting var stort när Bukowskis lade ut dem på auktion hösten 2021.
Nelly visar upp en accessoar hon har efter sin far, en handväska i hästskinn från Guidi. – Jag brukar säga att sorgen efter honom är ren och ljus. Lars klädde sig alltid i svart, så därför valde jag i dag att klä mig i vitt.
Tobias Rydén Sjöstrand kultur@dn.se
”Communion”, premiär den 26/9, Göteborgs stadsteater. ”Order”, premiär 5/11, Studio Lilla Paris i Stockholm.
Jukeboxteater.
Nu sätter artisterna tonen för dramatiken. Snart är det premiär för föreställningar baserade på Peter LeMarcs, Monica Törnells och Ane Bruns låtskatter. DN Scenhöst pratar med tre musikaliska dramatiker.
OLE ANDERS TANDBERG. Dramatiker och regissör till föreställningen ”LeMarc” på Kulturhuset Stadsteatern. Premiär 25/10. Varför hör Peter LeMarcs låtar hemma på teaterscenen?
– Hans låtar handlar ju om oss. Peter LeMarc låter oss få syn på oss själva, våra drömmar och tillkortakommanden. Han är bra på att förmedla den där akuta känslan av att ”det måste finnas någonting mer i livet än bara det här”. Teaterns stora mission är att lindra människors ångest, och det tycker jag att Peter LeMarc lyckas med, med den äran. Det är fantastiskt hur han behållit sin särart och skärpan inför de egna smärtpunkterna, genom åren och framgångarna.
Vilka möjligheter finns när man skapar dramatik utifrån musik?
– I det här fallet har jag haft ett otroligt rikt grundmaterial att utgå ifrån. Jag har inte skrivit till något eget. I stället har jag och Leif Jordansson klippt, klistrat och arrangerat utdrag från LeMarcs låtkatalog för att forma sex olika karaktärer. Någon är glad till naturen, en annan mer melankolisk, en tredje rent depressiv. Några får ihop det med varandra, bildar par, glider isär. I pjäsen får vi följa de här människorna genom förälskelse och uppbrott, eufori och den bråkiga vardagen som följer. Alla ”repliker” sjungs. Ett band beståendes av Leif och tre andra musiker är med och spelar, från första tonen till den absolut sista. Vad händer med LeMarcs sånger när de flyttar in på teatern?
– I LeMarcs fall kan jag uppleva att själva framförandet av låtarna ibland ställer sig i vägen för textens storhet. Man hör inte riktigt vad han försöker säga, för att det låter så bra. Min förhoppning är att låttexterna ska öppnas upp när de framförs på teaterscenen. En skådespelare är ju en helt annan sorts berättare än en musikartist. Framförandet har ett annat fokus. LeMarc är verkligen en stor poet och det ska bli tydligt i den här föreställningen.
NINA WESTER. Dramatiker till Ane Brunföreställningen ”Virvelvind” på Byteatern i Kalmar. Premiär 27/9.
PER SANDBERG. Dramatiker till Monica Törnell-föreställningen ”Barndomshemmet” på Norrbottensteatern i Luleå. Premiär 4/10. En pjäs om tre systrar, utifrån Monica Törnells sånger. Hur fick du idén?
Du har skapat ”Virvelvind” utifrån 20 låtar ur Ane Bruns diskografi. Vad förenar sångerna? – De handlar om olika sorters längtan. Det kan vara en längtan efter kärlek, förändring eller hopp. Eller att man längtar efter någonting utan att nödvändigtvis veta vad det är. Ane Brun är skicklig på att skapa emotionell förtätning i sina sånger. De är poetiska, men samtidigt självrannsakande och direkta. Hennes konstnärskap är ett sådant som man kan hålla i handen genom livet, få råd av eller söka tröst i. Samtidigt som hon uppmuntrar oss lyssnare att gå in i – och få syn på – oss själva. Det har varit en lyx att få gräva ner sig i hennes låtskatt. Och sedan omvandlade du poplyriken till dramatik?
– Precis. Runt sångerna har jag skapat ett sorts ramberättelse om fem karaktärer som möts på en fest. Låtarna blir en del av samtalet karaktärerna för med varandra, men också med sig själva. Festen i sig är lite av en abstraktion, det vilar någonting drömskt och svävande över den. Själva föreställningen bärs av kraften i musiken, den är grunden till allting som sker. Låtarna är också valda och arrangerade så att de ska kunnas spelas av stråkensemble på scen. När ”Virvelvind” sattes upp i Norge översatte Ane sina texter från engelska till norska. Nu har de i sin tur översatts till svenska.
Finns det nyckelspår som varit särskilt viktiga för dig under arbetet?
– Absolut. Ane Bruns ”Do you remember” fick sätta tonen för ”Virvelvind”. Den sticker ut lite i hennes diskografi, med sina distinkta trummor. Det är nästan lite cirkuskänsla över den. Musikvideon till den låten har i sin tur inspirerat scenografin. Men själva kronan i föreställningen är ändå ”Take hold of me”. Allt byggs upp och leviterar mot den helt fantastiska låten.
– Det började med att jag och min fru, Gunilla Röör som också regisserar pjäsen, var ute och körde i Västernorrland där vi har ett sommarställe. Vi passerade mängder av ödehus. Kåkar som nästan såg ut att falla ihop under sin egen tyngd, eller där träd och blommor växte rakt igenom väggarna. Det vilade någonting både vackert och sorgligt över de där husen. Och jag tänkte; här finns det sagor! Liv levda, drömmar, minnen. Samtidigt lyssnade vi på Monica Törnell i bilstereon. Sakta började en historia att ta form, utifrån låtarna.
Hur har du använt dig av musiken i skrivandet?
– Det är en väldigt speciell stämning i Monica Törnells sånger, och den fick sätta tonen. Melankolin och vemodet finns där, samtidigt kan hon vara ganska rättfram. Jag ser på Monica Törnell som en svensk Janis Joplin. Hon är både ett rivjärn och någon man kan gråta till. Jag har använt sångerna som både karta och kompass, kan man säga.
Vad har låtarna för roll i ”Barndomshemmet”? – Pjäsen är ett slags fantasi om tre systrar som länge levt åtskilda från varandra, men som återvänt hem. De har precis begravt sin mamma, och nu samlas de i sitt övergivna barndomshem. Inne i huset smyger minnena sig på, ackompanjerade av alla sånger som mamman en gång sjöng för systrarna. Monica Törnells musik blir på så vis både en röd tråd och ett tillstånd. Sångerna öppnar dörrar till frågor som;Vem var man då, när man var yngre? Vem har man blivit nu? Vad minns man? Varför minns man olika saker? Det är intressant med syskon, man är olika men ändå lika. Systrarna i pjäsen käbblar, bråkar, gråter, skrattar. Så där som syskon ofta gör.
Alexandra Sundqvist kultur@dn.se
En del premiärer dröjer längre än andra. I höst är det dags för en nästan hundraårig opera som försvann: ”Parabola och Circula”. Den amerikanske tonsättaren Marc Blitzsteins enaktare får en konsertant urpremiär i Berlin och Norrköping den 21 respektive 25 september med Norrköpings symfoniorkester under ledning av sin chefdirigent Karl-Heinz Steffens.
Tonspråket beskrivs som en blandning av senromantik och jazz. Tänk både Stravinskij och Kurt Weill. Det sägs för övrigt att delar av ”Parabola och Circula” kan ha inspirerat vännen Leonard Bernsteins Broadwaymusikal ”West side story”. Oavsett är verket en på många sätt spännande återupptäckt.
Blitzstein, född 1905 i Philadelphia, gästade Europa flitigt under mellankrigstiden. Här studerade han för såväl Nadia Boulanger som Arnold Schönberg. I Tyskland kom han också i kontakt med bland annat Bauhaus – en skola för
konsthantverk, formgivning och arkitektur med kopplingar även till musiklivet. ”Parabola och Circula” skildrar just kärleken mellan två geometriska former som slits isär av tvivel.
Wagners ”Lohengrin” – för övrigt aktuell på Malmö opera i oktober – har nämnts i samma andetag eftersom tvivlet även där triggar handlingen. Men Blitzsteins allegoriska opera, med libretto av George Whitsett, utspelar sig på en mer abstrakt nivå i relation till moderniteten.
Parabola (baryton) frågar sina vänner vad de tycker om hans älskade Circula (sopran). Redan utifrån röstfacken anar man en tragedi. Vännerna påtalar att kärleken inskränker individens självständighet och – spoiler! – allt slutar med att Parabolas tvivel växer till en svart projektil som dödar Circula.
Men storyn nådde aldrig scenen. Tidens strömningar satte av allt att döma stopp för ett planerat uruppförande i Dessau. 1933 stängde nazisterna ner Bauhausskolan helt,
”The cave” Titeln syftar på Makpelagrottan i Hebron, en helig plats för judar och muslimer. Minimalistiskt tonsatta intervjuer låter olika religionsperspektiv komma till tals i Reich och Korots multimediaopera. Skandinavienpremiär 16/10, Eskilstuna teater, sen turné.
medan Blitzstein fortsatte skriva vänsterpolitisk musikdramatik hemma i USA.
Om man ska tro musikvetaren Howard Pollacks biografi ”Marc Blitzstein. His life, his work, his world” (2012) hade kompositören själv kluvna känslor inför sin opera. När ”Parabola och Circula” varken blev publicerad eller framförd återanvände Blitzstein i stället
”Friskytten” Steget från folksaga till ”nordic noir” är kanske inte så långt. Regissören Philipp Rosendahl tänker sig von Webers opera som ett kriminaldrama, i en samtid som likt huvudpersonen Max tycks sakna moralisk kompass. Premiär 8/11 på Göteborgsoperan.
en hel del av musiken i andra verk. Kanske var det därför han senare beskrev operan som ett missfoster – ”an early operatic monstrosity” –och hoppades att den skulle förbli oupptäckt.
Om musik som ofrivilligt förpassats till glömskans arkiv och musik som motståndshandling handlar för övrigt höstens högintressanta
konsertföreställning ”Stulen musik” som bygger på Anders Rydells bok med samma namn. Efter premiären på Folkoperan i Stockholm den 10 oktober med skådespelaren Magnus Roosmann och stråkorkester under ledning av Sofia Winiarski går gästspelet vidare på turné.
”Stulen musik” belyser hur nazisterna försökte utplåna det ”judiska inflytandet” över den europeiska musiken och enskilda musikers kamp för att få behålla sina instrument. Mot den bakgrunden kan man påminna sig om att Blitzsteins Bauhausinspirerade opera tillkom i glappet mellan Hitlers misslyckade ölkällarkupp och maktövertagande. Ett decennium – så snabbt kan pendeln svänga. ”Parabola och Circula” gestaltar hur tvivel och yttre påtryckningar kan så split mellan människor i både relationer och samhället. Tematiken känns minst lika aktuell i dag som när operan skrevs 1929/30.
Johanna Paulsson kulturdebatt@dn.se
”Jordens hjärta” Det samiska kulturarvet hörs mer och mer i klassiska musiksammanhang. I november är det premiär för Britta Byströms nyskrivna familjeopera på nordsamiska i regi av Elle Márjá Eira (filmen ”Stöld”). Urpremiär 15/11, Kungliga Operan.
”The cave”, Scenkonst Sörmland.
Steve Reichs och Beryl Korots opera från 1993 tar oss till den omstridda grottan i Hebron. I höst får ”The cave” Skandinavienpremiär. Men hur låter dissonanserna från kriget? Och finns det en melodi för försoning? Paulina Sokolow skriver om hur urtidens berättelser kastar en skugga över dagens verklighet.
Steve Reichs och Beryl Korots multimediala opera ”The cave” inleds med rytmer slagna på ett ljudförstärkt tangentbord dubblerat av ett par klappande händer. Till de oregelbundna takterna av förtätningar och förtunningar matas synkront på fem skärmar textrader fram ur första Moseboken. ”Men Saraj hade en egyptisk slavinna, som hette Hagar.”
Skärmarna tänds och släcks i ett binärt kodspråk som under 122 minuter ska ta publiken på en resa till alltings början: till Hebron och Patriarkernas grotta, Makpelagrottan. Det var här, i dagens Västbanken, som Abraham/ Ibrahim, muslimers, judars och kristnas urfader, mötte Gud.
”The cave” hade premiär i Wien i oktober 1993, när Steve Reich redan var hyllad som en av de främsta nu levande kompositörerna med substantiellt inflytande på popikoner som Frank Zappa och Björk. Det enda som saknades på hans cv var en opera.
Videokonstnären Beryl Korot, gift med Reich sedan 1976, stod för den märkvärdiga inramningen. Redan i ”Dachau 1974”, filmad vid det före detta koncentrationslägret som redan hunnit bli en turistattraktion, använde hon sig av flerkanalig video.
Den visuella delen av ”The cave” baseras helt och hållet på hennes uppfinning med förprogrammerade synkroniserade skärmar. På dem visas inspelade intervjuer med människor, i och utanför Israel och Palestina.
”Vem är Abraham för dig?” Frågan ställs i presens i första akten, och den första som får svara är en ortodox jude från Jerusalem: ”Det är min förfader.” Sedan räknar han upp alla fäder och söner från Abraham, dennes alla barn och barnbarn och ner till sin egen farfarsfar Simon. Han berättar det med en sådan vardaglig ton att den avlägsna urfadern framstår som inom räckhåll. Ja, Abraham är snudd på närvarande. Så konkret är grottan i Hebron för vissa personer att ”The cave”, en individ i taget, kan ta oss 4 000 år tillbaka i tiden.
I den andra akten, vars intro utgörs av sjungen sura 3, ”AlImran”, får en palestinsk man samma fråga om Abraham: ”Ibrahim är far till Isak och Ismael, han är vår gemensamma förfader.” Ismael är Isaks halvbror, son till Saras tjänarinna, Hagar. På frågan ”Vem är Hagar för dig?” knyts svaret allt närmare nutid. Den palestinska kvinnan svarar: ”Hon var en flykting.”
De inspelade intervjuerna redogör inte bara för de personliga uppfattningarna om Abraham, Sara och Hagar, de bildar också grundstoffet till musiken, dess ljudbild och melodi. Intonationen går upp och ner, rösten tvekar, svajar, skrattar till och tonar ut i en tanke. Det är det här greppet, först använt i Reichs mest berömda verk ”Different trains” från 1988, som gör Reichs och Korots verk radikalt och som slutgiltigt kopplar loss det från alla sina klassiska föregångare i operagenren. Här är det inte rösten som följer kompositörens melodi, i stället får musiken underordna sig det spontana talet. Instrumenten ligger hela tiden alldeles intill de olika individernas unika talmelodi.
Man kan inte säga att det är vackert i konventionell mening, utan mer som att bjudas in till ett hemligt laboratorium och bevittna ett kvantfysiskt experiment. Syftet är att med kroppar, stämband och ljudvågor frambesvärja en ljudkropp i ett parallellt universum till den verkliga geografiska platsen på Västbanken. Eller, som DN:s musikkritiker Martin Nyström beskrev ”The cave” i samband med premiären, ”ett klangligt hålrum”.
Det vore inte riktigt att säga att Reich är en politisk konstnär eller att hans verk strävar efter att vara en röst i debatten. Men att Scenkonst Sörmland nu arrangerar dess
Skandinavienpremiär, under musikalisk ledning av Christian Karlsen, är ett tydligt ställningstagande av arrangören kring sakernas tillstånd. Föreställningarna äger rum strax efter årsdagen av Hamas terrorattack den 7 oktober 2023. Sedan dess har konfliktnivån och våldet runt grottan accelererat. I juli i år fråntog israeliska myndigheter den palestinska kommunen i Hebron dess kvarvarande administrativa befogenheter över Ibrahimimoskén under vilken grottan ligger. I stället har kontrollen övergått till bosättare och den 15 april tog sig Israels säkerhetsminister Ben Gvir, demonstrativt eskorterad av en grupp bosättare in i helgedomen och stängde moskén.
När Steve Reich skrev på ”The cave” var det fortfarande möjligt att besöka platsen.
Verket, det första paret Reich–Korot gjorde tillsammans, hade historien om Abraham som utgångspunkt och grottan hade länge fascinerat dem båda. Enligt sägnen besökte Abraham den redan i ungdomen, och det var där han hade sitt första möte med Gud. Händelsen är central eftersom det är där det går upp för Abraham att Gud är något större än naturens krafter och avgudadyrkan. Dessutom känner han vid detta tillfälle en särskild frisk doft, och det går upp för honom att grottan är ingången till paradiset. Han tycker sig se skuggorna av Adam och Eva.
Tiden för arbetet med ”The cave” var präglad av tillfälligt relativt lugn i Mellanöstern och Steve Reich besökte grottmoskén, den enda byggnaden i världen där judar och muslimer kunde be tillsammans. Där kunde han med bandspelare fånga upp det kluster av röster som bildades i valvet av de bedjande. Väl hemma lyssnade han igenom det inspelade materialet och fann att det gick i en särskild tonart, amoll. Det blev sedan vägledande för de två första akterna.
Oavsett om ”The cave” är ett politiskt eller ett bibliskt verk, kan platsen där den utspelar sig omöjligt kopplas bort från samtidens världshändelser. Att försoning är det underliggande temat, operans själva bevekelsegrund, är uppenbart. Resan till grottan kan vara ingången till paradiset och nyckeln till tiden då Abrahams barn, Isak och Ismael, bara var två vanliga halvsyskon. En möjligheternas plats där splittring skulle kunna läka. Men både de pågående Osloprocesserna och Reichs–Korots arbete skulle inom kort dränkas av ett blodbad.
Bara några månader efter urpremiären i Wien tog sig en ultrasionistisk fanatiker in i moskén och sköt ihjäl 29 palestinier. Efter att det högerextrema Kach hyllat dådet, förbjöds partiet i Knesset. I dag har partiet delvis återuppstått under namnet Judisk makt som ingår i Netanyahus regeringskoalition. Ljudmattorna av bedjande röster i underjorden har förbytts till andra sorters drones, de från surrande drönare från ovan.
Musikstycken skipar inte fred. De existerar som skyddade rum för fantasi. Hebron, eller El Khalil som staden kallas på arabiska, betyder vän eller länk på båda språken. Men länk till vad? Är det folkets länk till landet eller länken mellan bröderna som avses? Svaret beror på vem du är. Avståndet till alltings början är långt, men om man lyssnar noga kanske ledtrådarna fortfarande finns inne i Patriarkernas grotta: Ha inga avgudar, idolisera inte en nation och kom ihåg att våra gemensamma anfäder och mödrar ligger begravda här. Även om ekot knappt är hörbart.
Paulina Sokolow kultur@dn.se
”The cave”, Skandinavienpremiär 16/10, Eskilstuna
Kommer sedan till Nyköping, Katrineholm, Stockholm och Göteborg.
Utställningen är i regel öppen på tisdagar kl. 16–19. För övriga öppettider se statenskonstrad.se. Svensksundsvägen 11A, Skeppsholmen.
Upptäck hösten i Göteborgs Konserthus på gso.se
18, 19 SEPTEMBER
John Adams & Víkingur Ólafsson
Hör den skandinaviska premiären av John Adams pianokonsert After the Fall. Solist är omåttligt populära Víkingur Ólafsson. Dessutom musik av Debussy och Stravinsky.
24 OKTOBER Höstserenader med Symfonikerna
Ljuvlig musik med Mozart på sitt bästa humör och en oboekonsert i folkton skriven av Lille Bror Söderlundh. Symfonikerna leds av konsertmästare Sara Trobäck.
Välkommen till Kulturnatta i Götaplatsfoajén efter konserten.
24, 25 SEPTEMBER Vibrerande violinkonsert med Bahari
Göteborgs Symfonikers Artist in Residence Ava Bahari är solist i Hindemiths intensiva violinkonsert från 1939. Ett verk som kräver både briljans och lyhördhet. Dirigent är Jaime Martín.
3, 4 DECEMBER Brahms dubbelkonsert
Hör den mäktiga dubbelkonserten av Brahms med Göteborgs egen supernova Ava Bahari och cellisten Andreas Brantelid. Pekka Kuusisto leder också Göteborgs Symfoniker i Louise Farrencs symfoni nr 3.
3, 4 OKTOBER
Wagner Ringen utan ord
Känn den mytiska kraften i Wagners operor när Göteborgs Symfoniker och Santtu-Matias Rouvali spelar musiken från Ringen-cykeln. Cornelia Beskow sjunger också Wagnersånger.
14, 15 JAN
The White Book
I en unik världspremiär får vi höra
Laura Bowlers tonsättning av Den vita boken av nobelprisvinnaren Han Kang. Ett verk specialbeställt av förste gästdirigent Barbara Hannigan som också sjunger. Med Göteborgs Symfoniker och kör.
8 NOVEMBER
Familjekonsert: Majas Alfabetssånger
En konsert med massor av sångglädje! Följ med på upptäcktsfärd genom alfabetet i de folkkära sångerna från A till Ö av Kerstin Andeby. Med Göteborgs Symfoniker och Brunnsbo Musikklasser. Från ca 6 år.
Göteborgs Konserthus Götaplatsen 031-726 53 00
Följ Göteborgs Symfoniker
SCENHÖST
Barn & ung.
KRÖNIKA
Ivår tid tycks idén om klassrummet som en skyddad plats vara ett minne blott. Statsbidrag till skolan läggs på säkerhetshöjande åtgärder och på var och varannan lågstadieskola genomförs inrymningsövningar. I regeringens prioriterade ledord tussas mjuka värden ihop med en oroväckande följeslagare: barn, bildning, beredskap.
Därför är det kanske inte så konstigt att många av föreställningarna på höstens repertoar för barn och unga utspelas i en skolmiljö som är allt annat än trygg.
I Mohammad Al Attars nyskrivna pjäs ”Fear” (17/10) på Backa teater skakas en stad i grunden av en ung människas död. Och kanske är det något i den där rädslan som triggat dramatiker att ta spjärn mot antikens mer arkaiska förhållningssätt till etik och moral när de trängt in i svettiga gymnas-
tiksalar och på konflikthärjade skolgårdar. Som när Lovisa Onnermark i Dalateaterns ”Gravitation” (26/9) tar oss med på en resa genom en tonårings undermedvetna, triggat av mötet med en ny lärare, i väntan på vad som beskrivs som en katastrof värdig ett grekiskt drama. Eller som i Hanna Nygrens och Helle Rossings ”Nemesis” (28/11) på Unga Dramaten där den grekiska hämndgudinnan nedkallas för att trotsa idén om barnets stilla acceptans.
Inom klassrummets fyra väggar är rädsla knappast något nytt. Ingen beredskap i världen kan skydda dig mot det som Sandra Beijers ”Glow up” (11/9), även den på Unga Dramaten, kretsar kring. När en ny, perfekt tjej börjar i klassen är plötsligt avundsjuka, slagsmål och ensamhet ett faktum. Här finns dramatisk sprängkraft så det räcker och blir över.
En överväldigande majoritet av de pjäser som utspelas i skolmiljö utgörs också av urpremiärer, något en vuxenpublik bara kan drömma om.
Scenkonst för barn och unga handlar inte bara ofta om skolan – den kan också framföras i dess faktiska hjärta. Här vill det till för skådespelarna att kunna stå pall för det ofiltrerade omdöme bara en publik med närvaroplikt kan förmedla. Allt i klassrummets osmickrande lysrörssken och på katederkort avstånd.
Regionteater Väst, som under året hotats av Uddevalla kommuns planer att sälja sina andelar i teatern, kastar sig i höst huvudstupa ned i detta lejongap. I tre föreställningar, fördelade över tre stadier, har de tagit sig an skolan som spelplats och tema.
I högstadiedramat ”Slicka dina sår” utlovas publiken tillåtas göra
saker de aldrig tidigare gjort. Allt för att luckra upp berättelsen om vem man är i andras ögon. Allt medan mellanstadiepubliken i ”Mors lilla Olle till skolan gick” får möta en 53-åring som återvänt till skolan för att rätta till det som gick fel. Här lyfts frågor om vad vi tar med oss när vi lämnar skolan och vad vi lämnar kvar. Liknande spörsmål går igen i ”Allt jag kan” för de allra yngsta eleverna, där en borttappad vante leder till en upptäcktsfärd i tid och rum centrerad kring frågan om vad kunskap egentligen är.
Här förser oss scenkonsten med något Myndigheten för samhällsskydd och beredskap knappast förmår – utrymme för självkännedom och reflektion. Bättre beredskap inför den komplexa samtid som är vår är svår att få.
Anna Håkansson kulturdebatt@dn.se
BARN & UNG-TIPS
”Kejsarens nya kläder” För vidare förståelse av vår samtid finns knappast en mer passande klassiker. Här i Viktor Tjernelds färgskrapande bearbetning, i regi av Maria Blom. Premiär 6/12, Dalateatern i Falun.
”Framtidsbarnet” Omid Khansari dramatikerdebuterar och Martin Rosengardten regisserar och står för musiken när ett AIgenererat barn flyr sin kontrollerade tillvaro i längtan efter frihet. Urpremiär 3/10, Riksteatern.
”Tunneln” Nyskrivet av Alejandro Leiva Wenger bådar gott. Här ett drama där körlektioner väcker liv i gamla rädslor. Roadtrips, förälskelse och amatörpsykologi. Urpremiär 4/10, Kulturhuset Stadsteatern i Vällingby.
Ny kammarmusikserie i Uppsala
Artists in Residence: Kungsbacka Piano Trio
Malin Broman, violin
Jesper Svedberg, cello
Simon Crawford-Phillips, piano
21/9, 26/10, 23/11
2/10 Ravel 150 år
Mozart, Ravel, Boulanger
30/10 Eldfågeln Beethoven, Monnakgotla, Stravinsky
27/11 Dramatisk cellokonsert Peterson, Martinů, Brahms
Arrangör: musikiuppland.se
Plats: Uppsala Konsert & Kongress
Biljetter: tickster.se
dn.se/nyhetsbrev
Intro.
Upptäck nyhetsbrevet med DN:s bästa musikjournalistik.
Höstens program ute nu!
Klasshöjd, tonhöjd och takhöjd i musikkyrkorna på Östermalm
svenskakyrkan.se/engelbrekt/musikiengelbrekt
”Hamletmaskinen” (1977) av Heiner Müller Heiner Müllers ”Hamletmaskinen” har kallats för ett ”postdramatiskt fadermord” BLABLA. Inget korrfel, det är bara så denna massaker på Shakespeares tragedi ser ut. I fem korta scener samsas Polonius, Ofelia och de andra med textfragment, språkytor (”Heil COCA COLA”) och samhällskritik. Pjäsen blev förbjuden i Müllers DDR, men gjorde succé i väst.
Det var väl tanken på det automatiserade som gjorde susen, resonerade Müller själv, med viss inspiration från Andy Warhol. Det som blir tydligt när man läser ännu ljuvliga ”Hamletmaskinen” är att en knappt femtio år gammal dekonstruktion trots allt kan kännas mer daterad än originalet – och att vi kanske behöver nya sätt att klippa sönder klassiker på. Kristina Lindquist
”Hamlet” (2017) av Hannes Meidal och Jens Ohlin Jens Ohlin och Hannes Meidal måste ha drömt en gemensam mardröm och gjort pjäs av den. I deras ”Hamlet”, i det klaustrofobiska kungadömet på Galeasen 2017, var Ofelia förvandlad till en kanin. Ett barn i kanindräkt ersatte hennes roll – en mix av kaninmänniskan Frank från ”Donnie Darko” och den stumma pojken Bunny Boy från ”Gummo”. Så blev kaninbarnet en projektionsyta för våra föreställningar om ondska och godhet, när Ohlin och Meidal skapade en både oroande obekant och rysande välbekant ny klassiker av alla tiders klassiker.
”Hamlet” (1995) av Robert Wilson
”Hamlet” är inte bara monologernas pjäs –den spelas ofta som en monolog. Den mest komiska jag sett var en italiensk version med prinsen instängd på sitt rum, där han vårdade sina vapen och med jämna mellanrum smällde av några skott som snart hade skrämt iväg halva publiken. Robert Wilsons version var tvärtom texttrogen, med den nyligen avlidne stjärnregissören placerad på en upphöjd bänk. Wilson skapade, som Daniel Birnbaum skrev i sina minnesord i DN, ”ett slags tablåer snarare än dramatik”. Här satt Parispubliken lydigt kvar, full av beundran, jag nollställd. Någonting saknades: William Shakespeare. Leif Zern
”Hamlet. En standup” (1992) av Roger Westberg
Den 27 september har ”Hamlet” premiär på Dramaten – med underrubriken ”The death of theatre”. Men även om det blir nationalscenens sista uppsättning på Elverket lär den danska prinsen återuppstå. DN Scenhöst listar sex dödsföraktande ”Hamlet”-tolkningar.
En internaliserad favorit har denna enmanshamlet blivit sedan Roger Westberg 1992 hällde tragedin genom kroppen och tillsammans med regissören Peter Engkvist skapade en Shakespeareshow som tagit andan ur publik världen över. Genom mim, monolog, ”ögonteater”, dans, sång och jäklar anamma, förmedlar Westberg de 20 rollerna i pjäsen. Smäktande Gertrud. Plirögd Yorrick. Galen dödgrävaren som dunkar spade så det dånar i gravkamrar och skrattmuskler. 2017 hade ståuppen spelat 2 000 gånger. Fler har det blivit. Likt dramats Vålnad går den igen. Pia Huss
”Titta Hamlet” (2017) av Anna Höglund och Barbro Lindgren Ett hus av luft är teatern. Det blev mer tydligt än någonsin annars när Orionteatern satte upp ”Titta Hamlet”, för barn – eftersom Barbro Lindgrens och Anna Höglunds bok är en barnbok, nästan en pekbok med en rad text på varje sida. Tänk att ingenting av Shakespeares världsdrama gick förlorat, det vann hela tiden, i kom plexitet och djup, i lätthet och flams. Replikerna, så väldigt få, fick hjälp av mimisk humor, självironisk ompa-musik som anstår ett slott, och ett skådespeleri som höll ögonkontakt med hela publiken, i varje scen och stund.
Underbart!
Ingegärd Waaranperä
Dansnät Sveriges turnéer hösten 2025 www.dansnatsverige.se
Krišjānis Sants & Erik Eriksson (LV/SE) / La Chachi (ES) K. Kvarnström & co (SE) / Niki Awandee Tsappos (SE)
Attitudes (SE,ES,FR) / Mari Carrasco (SE)
Bobbi Lo Produktion (SE)
Krišjānis Sants & Erik Eriksson 23 aug, Umeå / 25 aug, Gävle / 28 aug, Säter / 30 aug, Jönköping / 2 sep, Malmö / 4 sep, Örebro La Chachi 13 sep, Karlshamn / 16 sep, Malmö / 18 sep, Linköping / 20 sep, Falun / 23 sep, Vara / 25 sep, Växjö / 27 sep, Varberg K. Kvarnström & co 10 okt, Umeå / 14 okt, Vara / 16 okt, Uddevalla / 18 okt, Knivsta / 21 okt, Västerås Niki Awandee Tsappos 23-25 okt, Stockholm / 28 okt, Uddevalla / 30 okt, Malmö /3 nov, Örebro / 5 nov, Alingsås / 14 nov, Säter Attitudes 28 okt, Malmö / 31 okt, Jönköping / 4 nov, Örebro / 8 nov, Kungsbacka / 10 nov, Västerås / Mari Carrasco 11 nov, Malmö / 13 nov, Uddevalla / 15 nov, Linköping / 18 nov, Knivsta / 20 nov, Gävle Bobbi Lo Produktion 14 nov, Jokkmokk / 16 nov, Piteå / 18 nov, Skellefteå / 21 nov, Umeå
Kalendarium. Kalendarium: Ingegärd Waaranperä (teater), Johanna Paulsson (opera), Maina Arvas (dans).
Scenhösten bjuder på nykanoniserade ”Medeas barn”, tjeckisk sagoopera om en vattennymf och The Clash i Örebro. Här är ett urval av höstens föreställningar – teater, dans, opera, barnteater och det som ryms däremellan. Teater
September
”Så var det” av Jon Fosse Av livet är bara minnen kvar: försummade barn, kraschade relationer. Monolog om när livet krymper, om sorg, men också om att tro, lita till konsten och en möjlig frid. På scen: Leif Andrée. Regi: Shebly Niavarani. Premiär 3/9 på Kulturhuset Stadsteatern.
”Så tuktas en argbigga” av William Shakespeare/Farnaz Arbabi Systrar så olika! Bianca – soft girl-influencer med många friare. Katarina – kaxig, tvär, vägrar behaga. Kan man spela detta idag? Nja … men så här: 1500-tal möter nutid via 1980, med dansare, clowner och musik. Regi: Farnaz Arbabi. Musik: Leo Goldman. Premiär 5/9 på Dramaten.
”Skymning” av Alfhild Agrell och Matilda Belin Larsson En intim och kompromisslös föreställning, där regissören Matilda Belin Larsson låter Alfhild Agrells text möta vittnesmål från kvinnor som överlevt utsatta relationer. En kvinnas berättelse blir många. Gränsen mellan då och nu suddas ut. Regi: Matilda Belin Larsson. Premiär 5/9 på Strindbergs Intima.
”Kröna en drottning” av och i regi av Christina Ouzounidis Att ta emot kronan är att också underkasta sig makten. Nyskriven monolog av en av Sveriges mest egensinniga dramatiker. Efter pjäserna ”Heterofil” och ”Ordet – kött” nu denna: poetiskt, rasande om en människas tvivel, där drottningen i skådespelaren Fux gestalt vill kränga av sig allt ansvar, alla pådyvlade egenskaper. Premiär 6/9 på Kulturhuset Stadsteatern.
”Boxningsklubben” av Loran Batti och Kristian Hallberg Willma tänker starta boxningsklubb trots hårt motstånd från kommunanställde Petter. Om att slåss underifrån för sin idé, oväntad vänskap och att brinna för platsen man kommer ifrån. Nyskriven pjäs. Regi och scenografi: Kristian Hallberg. Premiär 6/9 på Kulturhuset Stadsteatern, Husby.
”Mästaren och Margarita” av Michail Bulgakov Bulgakovs berömda roman rör sig fritt mellan himmel och helvete, historia och nutid. Kriminalgåta, kärlekshistoria, magiskt äventyr. I Stalins Moskva och i Jerusalem för 2000 år sedan går djävulen omkring på jorden. Nu också på scenen i Helsingborg. Premiär 6/9 på Helsingborgs stadsteater.
”Glow up” av Sandra Beijer Monolog om vänskap, svartsjuka, hångeldrömmar och ensamhet. Författaren/bloggaren Beijers drama-
debut. Regi: Carl Johan Karlson, konstnärlig ledare för Unga Dramaten. Premiär 11/9 på Dramaten. Barn/Ung.
”Ett trevligt judiskt par” av Marianne Goldman När världen brinner kokar det även hemma hos det judiska paren,. Och: som det trevliga judiska par de är kan de inte skilja sig… Med Lia Boysen och Michel Riddez. Regi och scenografi: Sara Key. Teater Gertrude. Premiär 11/9 på Teater Giljotin, Stockholm. Kort speltid.
”I den bästa av världar” av och i regi och scenografi av Åsa Berglund Cowburn Visst levde vi i den bästa? Hade fred i 150 år, ett folkhem för alla, fungerande skola, regeringar för allas bästa. Men också: kalla kriget, atombomben, kärnkraften… I detta teaterlaboratorium kring begreppet ”den bästa av världar” skickas skådespelarna ut i stan på uppdrag. Premiär 12/9 på Moment teater, Gubbängen.
”Trassel” av Ray Cooney
En av tidernas roligaste komedifarser nu på Oscars. En förbjuden kärleksaffär mellan justitieministern och den virriga partisekreteraren avbryts när de hittar ett lik på hotellrummet …
Med Peter Dalle, Ola Forssmed, Sussie Eriksson, Anders Jansson, Robert Gustafsson med flera. Översättning och regi: Edward af Sillén. Premiär 13/9 på Oscarsteatern i Stockholm.
”Dämon – El funeral de Bergman” av Angélica Liddell
Efter påve Johannes Paulus II:s begravning 2005 skaffade Ingmar Bergman på Fårö en likadan kista som påvens … Scenkonstverket om detta öppnade 2024 års teaterfestival i Avignon. Regi, text, scenografi och kostym: Angélica Liddell. 13–21/9 på Dramaten.
”Motståndets melankoli” av László Krasznahorkai
En solförmörkelse. Ett begravningstal. En kvinna välkomnar apokalypsen, en gömmer sin skräck bakom spetsgardiner. Sonen var finns han? Scenisk installation om ett samhälle som slås i spillror. Efter Man Bookerprisad (2015) ungersk roman från 1989. Bearbetning och regi: Ulla Kassius. Premiär 13/9 på Dramaten.
”Macbeth” av William Shakespeare När Macbeth, general i skotska armén, är på hemväg från ett slag möter han tre häxor. De spår honom att han ska bli kung. Det tror han väl inte, men tanken föds… Som monolog med och i bearbetning, regi och scenrum av Fredrik Gunnarson. Premiär 13/9 på Malmö stadsteater, Intiman.
”Unfortunate” Hur det började för Sjöhäxan Ursula: Varför förvisades hon till de mörka
vattnen? Musikalparodi med humor och allvar om kroppsideal och att inte passa in. Regi & koreografi: Camilo Ge Bresky. Musikansvar: Adam Dahlström. Premiär 13/9 på Östgötateatern, Norrköping. Från 1/11 i Linköping.
”The Clash was here” av Nils Granberg, Py Huss-Wallin m fl Nästan sant: Den 9 oktober 1977 kommer punkbandet The Clash till Stora Hotellet i Örebro. Någon ringer dit: ”Klockan 20.00 smäller en bomb!” Del 1 i teaterns stora musikdramatiska trilogi ”This is Örebro”. Regi: Py Huss-Wallin, konstnärlig ledare. Premiär 13/9 på Örebro Teater.
”Skuld” av Ulf Stenberg och Emil Rosén Adsten Pjäs om hedersrelaterat förtryck, byggd på ungas erfarenheter som både offer och förövare. Teater Elektra och Teater Fryshuset i samarbete. Regi: Rosanne Berjawi. Spelas 16-20/9 på Kulturhuset Stadsteatern, Fri scen.
”Vilse” av Mare Kandre 2025 är det tjugo år sedan Mare Kandre gick bort, 42 år gammal.
”Vilse” är till hennes minne. En lekfull skogsutflykt blir en maktkamp av beroende och närhet, mot ensamhet och rädsla. Kandres intensiva språk fångar uppväxtens skörhet. Samproduktion med Dramaten. Premiär 17/9 på Malmö stadsteater, Studion.
”Solveig Balles eurekaögonblick” av och i regi av Emma Khanafer och Elsa Rosengren Under Byblos ruiner ligger den grekiska tavernan Chez Pepe eller Pepe Abed. Där ska Kasia och Orion mötas en sista kväll innan hon ska utföra ett självmordsdåd. Servitören på tavernan är en förklädd ängel som till varje pris vill hindra henne. Kort gästspel 18/9 på Teater Brunnsgatan Fyra.
”Eddie/Errol” av Gertrud Larsson Sommaren 1982 slår könsrockens frontfigur Eddie Meduza ner som en bomb i folkparkerna. Sveriges Radio bojkottar Meduza, men kassettbanden går som smör. 20 år senare sitter Errol Nordstedt utfattig i stugan i Torahult och minns barndomens plågoandar… Regi: Olle Törnqvist. Premiär 18/9 på Regionteatern Blekinge Kronoberg, Växjö.
”Katt på hett plåttak” av Tennessee Williams I det klassiska dramat samlas familjen Pollitt för att fira patriarken Pappas födelsedag. Luften dallrar av hemligheter, gömd sexualitet och krossade drömmar. Snart exploderar allt i ett rått spel om arv, makt och självbedrägeri. Regi: Sunil Munshi. Premiär 19/9 på Göteborgs stadsteater.
”Djupet” i regi av Nadja Hjorton En storslagen havsshow i en outforskad undervattensvärld med fula
fiskar, rykande vulkaner och virvlar av bortglömda melodier från ett säreget coverband. Men ovanför vattenytan är något på gång som kan vända upp och ner på allt. Frågan är bara vad? Premiär 19/9 på Backa Teater, Göteborg. Barn/Ung.
”Apokalypserna” av Felicia Ohly Domedagsklockan tickar. 89 sekunder kvar till midnatt. Aldrig har vi varit så nära undergången. Kan vi stoppa den? Skratta åt misären i form av musikal, Noréndrama, fantasy och skräck… Regi: Gustav Bloom. Premiär 19/9 på Teater 23, Malmö. Barn/Ung.
”Treo, Enis & En till” av Maria Nilsson Thore Treo och Enis har tråkigt i radhuset på Enahandavägen. Alla hus är likadana, alla gräsmattor lika klippta, inget händer. Tills någon kommer på besök och allt förändras! Om det invanda livets trygghet, och hur – precis som i ”Petras prick” från 2012 – man med lite fantasi kan hitta lust och lek även i vardagen. Premiär 20/9 på Dockteater Tittut, Stockholm. Barn/Ung.
”Hoppsan!” av och i regi av Peter Engkvist En äldre man, en springande flicka: Från första steget till det sista. En lekfull, tänkvärd föreställning där gamlas livserfarenhet möter barns nyfikenhet. Komisk igenkänning, massor av musik och korta scener som lockar till rörelse. Livets egen koreografi byggd på frågor till äldre och yngre. Musik: Ulf Eriksson. Premiär 20/9 på Teaterverket, Stockholm. Barn/Ung.
”Affären Jekyll & Hyde” av Joakim Sten, efter Robert Louis Stevensons Hösten 1977 råder ekonomisk kris och arbetslöshet i Malmö. Visst, MFF går bra, AC/DC spelar i Folkets park, men byggherren Henry Jekyll vill skapa en modern, ljus, friktionsfri stad. Rysare om moral och makt i 70-talets Malmö. Regi: Carolina Frände. Premiär 20/9 på Malmö stadsteater, Hippodromen.
”POTUS” av Selina Fillinger Det är kris i Vita huset. Presidenten har trampat i klaveret, ohjälpligt. Vi följer sju kvinnor runt denne världens mäktigaste man i en grymt rolig berättelse om makt och lojalitet. Har patriarkatets bäst före-datum möjligen nu passerats? Prisad Broadwaypjäs från 2022. Regi: Peter Jansson. Premiär 20/9 på Östgötateatern, Linköping. (I Norrköping 8/11).
”Fia med knuff” av Danjin Malinovic Tre soldater råkas i en krigshärjad stad. Munhuggs, sjunger, skrattar och gråter, har mer gemensamt än de trott. En serb, en kroat, en bosnier i 1990-talets Balkan. Men det kunde vara i vilket krig som helst. Regi:
Se ett ännu fylligare kalendarium i mobilen.
Helena Röhr. Premiär 20/9 på Helsingborgs stadsteater.
”Republiken Lycka” av Martin Crimp Vass politisk satir om individualismens era skriven före Brexit i en tid av populism, splittring och ekonomisk osäkerhet. Uncle Bobs oväntade besök till jul startar en kedjereaktion som krossar familjefriden och vänder ut och in på hela världen. Norén möter White Lotus! Regi: Anja Suša. Premiär 20/9 på Uppsala stadsteater.
”Lida” av William Goldman efter Stephen Kings Efter en bilolycka vårdas författaren Paul Sheldon i ett ensligt hus av den före detta sjuksköterskan Annie, som beundrar hans romanserie om Lida Chastain. Men: hon tål inte att han lät Lida dö i senaste boken. Med: Maria Kulle, Samuel Fröler, Peter Järn. I samarbete med Riksteatern. Premiär 20 september i Växjö.
”Såsom i himmelen” av Kay och Carin Pollak. Musik: Fredrik Kempe Om stjärndirigenten Daniel som efter sjukdom kommer till barndomsbyn för att läka. Han väcker kyrkokören till nytt liv. Inte utan konflikter men gemenskap och kärlek segrar. Musikalen efter filmen kom 2018. Nu i regi, scenografi och ljus av Linus Fellbom. Premiär 20/9 på Smålands Musik & Teater, Kulturhuset Spira, Jönköping.
”Sanningsland” av Elsa Berggren Svensk-ryska Anjas bästa vän är kusin Michail i Ryssland. Ingen annan idiot i världen älskar hon att dissa lika innerligt, och det är ömsesidigt. Men när Ryssland invaderar Ukraina blir det svårt. Varför berättar ryska och svenska nyheter olika saker? Varför kan de två inte skriva fritt till varandra längre? Rappt och lekfullt om desinformation. Idé och regi: Dasha Nikiforova. Premiär 23/9 på Teater Giljotin.
”Högt i tak” av av Jonathan Spector På progressiva Eurekaskolan fattar föräldrastyret besluten enligt stolt devis: alla ska med! Men så kommer påssjukan – en stor prövning: Ska alla barn vaccineras? ”Vansinnigt rolig!” skrev New York Times om Tonynominerade ”Eureka Day” vid Broadwaypremiären. Regi: Dennis Sandin. Sverigepremiär 24/9 på Playhouse Teater.
”Communion” av Lars Norén När Lars Norén dog låg tre pjäser på hans skrivbord. Detta är den första av dem, ett körverk. I ett rum utan slut rör sig en grupp människor. De talar med och om varandra. Med djup och humor pejlas den mänskliga gemenskapen. Regi: Eva Dahlman. Premiär 26/9 på Göteborgs stadsteater.
”Parmiddag hos familjen Franck” av och i regi av Maria Blom
Nike och Henrik, hemvändare i Falun, bjuder sina nya vänner Vickan och Acke på middag i sin sekelskiftesvilla. De två, som har bott kvar här hela livet – fattar de vad de gett sig in på? Vasst och roligt om vinglandet mellan vem man vill vara och vem man verkligen är. Folkteatern i Dalarna i samarbete med Riksteatern. Premiär 26/9 i Folkets Hus, Säter.
”Nån måste göra det” av Per Naroskin
Se Helen Sjöholm som den missförstådda Kassandra och Gunilla Backman som den optimistiska Felicia i denna musikal. Det slår gnistor mellan dem, farligt i ett kruttorrt bibliotek … Regi: Sissela Kyle. Premiär 26/9 på Lisebergsteatern, Göteborg. Turné. 25/10 på Maxim, Stockholm.
”Hamlet” av William Shakespeare Gustav Lindh och Gizem Erdogan är Hamlet och Ofelia i den sista teateruppsättningen någonsin på Dramatens Elverket-scen. Ofelias mamma har försvunnit i kriget. Hamlets pappa har mördats. Runt dem rustas för krig. Snart ska allt gå under… Fri bearbetning och regi: Mattias Andersson, konstnärlig ledare. Premiär 27/9 på Dramaten, Elverket.
”Medeas barn” av Suzanne Osten och Per Lysander Här berättas den uråldriga grekiska Medeamyten ur barnens perspektiv. Vad händer när vuxna går sönder och barnen måste bära deras sorg?
Premiären 1975 förändrade synen på svensk barnkultur. Regi: Mellika Melouani Melani. Premiär 27/9 på Kulturhuset Stadsteatern, Skärholmen
”Gatsby” av F Scott Fitzgerald Jay, en ung soldat utan namn eller status, Daisy, societetslejon från en rik familj. De möts, men kriget och livet skiljer dem åt. Daisy gifter sig och fortsätter sitt lyxliv. Tills hon hör talas om en gåtfull man känd för sina flotta fester… Om klass, makt och drömmen om frihet i en värld där spelreglerna ligger fast. Regi: Maria Åberg. Premiär 27/9 på Uppsala stadsteater.
”Björnön” av och i regi av Mikael Kallin
Det var länge sedan de sågs – storebror Carl-Johan, kompositören som gjort karriär i Europa, och lillebror Johannes som tagit hand om mamma i alla år. Nu är hon död. På väg till begravningen vill Carl-Johan att de tar omvägen om Björnön. Vad är så viktigt i den förfallna stugbyn? CarlJohan tar med en kofot… Om familjerelationer, konst och kreativitet, med musikaliska återblickar. Premiär 27/9 på Västmanlands Teater, Västerås.
”Anette, du är huvudrollen i din egen film” av och i regi av Erik Holmström
Vi följer 64-åriga Anette som på bio ser filmen Il Gondoliere, om Gueseppe som vid 70 års ålder kommer ut som gay. Det blir hennes eget livs vändpunkt. Malmö Dockteater 27/9–18/10 på Bastionen, Malmö.
”Virvelvind” med Ane Brun En kväll för ödet samman fem främlingar. Ane Bruns låtar ger dem ord att uttrycka smärta, melankoli och eufori. De upptäcker nya sidor av sig själva och varandra, kanske början på något nytt. På scen: Anna Sise, Agnes Hargne Wallander, Stina
Nordberg, Josef Törner och Victor Ståhl Segerhagen. I samarbete med Camerata Nordica. Premiär 27/9 på Byteatern, Kalmar Länsteater.
”Macbeth” av William Shakespeare En natt på de skotska hedarna möter den utmattade krigshjälten Lord Macbeth tre häxor. De spår att han ska bli nästa kung över Skottland. Driven av profetian och sin hustrus ambitioner mördar han den nuvarande kungen. Och ett mord blir två, tre… Macbeth och hans Lady fångas i en mardröm, förstärkt av elektroatmosfäriska toner. Premiär 27/9 på Borås Teater.
Oktober
”Stygn” av Camilla Blomqvist 1972 startade Algots norra Europas modernaste syfabriker. Vi följer Sari, Britta, Eivor och Anette som fick jobb där: tuff ekonomi, krisiga äktenskap plus en dramatisk kamp för att rädda jobben. Efter sju år las fabriken ner. Vad betydde de åren för kvinnorna, och Västerbotten? Musik: Frida Johansson. Regi: Johanna Salander, konstnärlig ledare. Premiär 1/10 på Västerbottensteatern, Skellefteå.
”Ursäkten – Sii bivde ándagassii” av Åsa Simma och Kjell Peder Johansson. Efter idé av Dirk Gindt, Floyd Favel och Åsa Simma
Den 24 november 2021 bad ärkesbiskop Antje Jackelén om ursäkt för kyrkans del i koloniseringen av och övergreppen mot det samiska folket. Här ett samiskt svar med jojk, berättande och skådespeleri. Regi: Kjell Peder Johanson. Kompositör och organist: Hans-Ola Ericsson. Bildkonst: Britta Marakatt-Labba. Premiär: 2/10 i Uppsala domkyrka. Även turné.
”Nanny – en minimusikal” av och i regi av Annika Kofoed Nanny är inlåst på grund av boken hon har gett ut. Hennes livsverk kan slås i spillror… Nanny Palmkvist, född 1862 var folkskollärarinna i Skåne i 30 år. Skrev romaner, politiska skrifter, roligheter. Mot slutet av sitt liv får hon betala ett högt pris för sin envisa strävan… Med Frida Bergh. Musik: P-O Nilsson. Premiär 3/10 på Strindbergs Intima Teater, Stockholm.
”Framtidsbarnet” av Omid Khansari Sci-fi-drama om ett AI-barns flykt mot frihet. Om längtan efter kärlek och tillhörighet. Dramadebut. Regi och musik: Martin Rosengardten. Riksteatern. Premiär 3/10 i Sporthallen i Mockfjärd, Gagnef. Barn/Ung.
”Bolero” av Sigge Eklund En djupt personlig berättelse om konsten, kärleken och åldrandet. I detta kammarspel präglat av vansinne, sorg och humor möter vi Sigge Eklunds skådespelande farföräldrar Bengt Eklund och Fylgia Zadig i en äktenskaplig uppgörelse på liv och död. Med: Johan Ulveson, Lena Endre, Max Ulveson, Isac Calmroth. Regi: Stefan Larsson. Premiär 3/10 på Intiman i Stockholm.
”Omelas” av Emma Palmkvist, fritt efter Ursula K Le Guin Tyst! Cykelbanan måste vara öde och fritidsgården stängd. Bara då kan det höras: Någonstans under allt ekar historien. Med hjälp av utgrävningar, vittnesmål från folk i Rannebergen och minnet av en simhall väcks fantasier om en ny utopisk civilisation, bättre än nuets. Regi: Anders Paulin. Premiär 3/10 på Angereds Teater, Göteborg.
”Augustisnö” av Guillermo Calderón Ett filmbolag har sålt in en Nordic noir-serie till Netflix – svensk vinterkrim. Men snön har redan smält – katastrof! Så produktionen flyttas till södra Chile. Satir om klass, klimat och exportvänliga tv-format, medan världsklimatet brinner. Regi: Trinidad González. Samproduktion med Borås stadsteater. Riksteaterpremär 3/10 på Vävenscenen, Umeå.
”Tunneln”
av Alejandro Leiva Wenger Valentina kör redan ganska bra. Körskoleläraren skojar: hon kan köra upp direkt. Men just innan tunneln tvärbromsar hon, vågar inte köra in. Varför är hon rädd för tunnlar? I stället för bilkörning blir det en roadtrip bland minnen av kärlek och svek och om syskonkärlek. Regi: Lisa Färnström. Premiär 4/10 på Kulturhuset Stadsteatern, Vällingby.
”Pappan” av Florian Zeller Saker händer hos André, 80: Föremål försvinner, främlingar kommer och går. Var de alls där?André oroar sig inte, klarar sig bra. Men dottern Anne ser pappa tappa fotfästet. Psykologisk thriller: Vad är sant? Vem kan man lita på? Pjäsen blev filmsuccé som ”The Father” med Anthony Hopkins. Regi: Sara Cronberg. Premiär 4/10 på Malmö stadsteater , Intiman.
”Möss och människor” av John Steinbeck
”Såna som vi har ingenting”. Dom åker runt på olika jobb, plockar ut en lön, bränner den direkt. Sen står dom där och tigger nytt jobb på en ny plats. Steinbecks stora roman i vår tid! Översättning, regi, scenbild: Jonas Holmberg. Premiär 4/10 på Oktoberteatern, Södertälje.
”Stum” av Casper Vandeputte Sigge, 12 år, har slutat prata. Helt. Det hände en dag när hon fått veta en stor hemlighet. Samma dag träffade hon David. Nu följer han henne överallt, fast ingen ser honom. Med honom pratar hon. Alla andra oroar sig. Men måste man verkligen prata om allt hela tiden? Om hjärnspöken och medmänsklighet. Regi: Robin Keller. Premiär: 4/10 på Uppsala stadsteater. Barn/Ung
”Romeo och Julia” av Shakespeare Romeo och Julia blir förälskade, fast deras familjer är eviga fiender. Upplev passionen och våldet, sorgen, gråten och det lyckliga skrattet i historiens mest kända kärlekshistoria. Dessutom: gemenskapen i en sing a long-session med musik av Joel Igor Hammad Magnusson. Nyöversättning, bearbetning: Magnus Lindman, Frida Röhl. Regi: Frida Röhl. Premiär 4/10 på Folkteatern, Göteborg.
”Barndomshemmet” av Per Sandberg Systrarna Mona, Mika och Maj möts efter mammans begravning. Om vilsna syskonrelationer till Monica Törnells melodier. Musik och kapellmästare: Tomas Isacsson. Regi: Teaterchef Gunilla Röör. Norrbottensteatern. Premiär 4/10 i Råneå. Turné i norr.
”Ask me anything” av Alexandra Loonin När förlorade du oskulden? Gillar du dina arbetskompisar? Har du varit otrogen? Vad händer när ungdomar får ställa vilka frågor de vill? En jakt på sanning i en förljugen värld och ett
samtal mellan generationer och över kontinenter om drömmer och pinsamheter. Regi: Lars Bringås. Premiär 4/10 på Teater Västernorrland.
”Fadren” av August Strindberg Stjärnpremiären i höst: Lena Olin och Peter Andersson i Strindbergs ”Fadren”. Ryttmästaren och Laura strider om tonårsdottern Berthas framtid. Hon manipulerar maken vars makt i familjen krakelerar… Dramatiskt men med humor, om de giftiga konflikterna i borgarhemmet och den tunna linjen mellan förnuft och galenskap. Regidebut för F. A. Cambell, Lena Olins och Örjan Rambergs son. Premiär 10/10 på Kulturhuset Stadsteatern.
”Gröna stövelns teater” av Eric Ericson Universum är oändligt, med tusentals miljarder stjärnor, planeter, solsystem. Och med en teater: Gröna stövelns teater, vars teaterdirektör är en stövel. Underfundig dockteater om att inte bli lurad av den som tror sig veta bäst. Eric Ericson som skrev boken ”Brev till samhället” vet detta. Premiär 10/10 på Marionetteatern, Kulturhuset Stadsteatern. Barn/Ung.
”R U Scared Yet?” av Koncept: Teater Fatal Fyra nordiska dansare i möte med fyra brittiska författares nya, djärva poesi: en krock mellan språk och rörelse. Skräck som en kroppslig upplevelse! Teater Fatal i samarbete med Teater Giljotin med flera. Ges från 10/10 på Teater Giljotin, Stockholm.
”Ensamheten tur & retur” Om ofrivillig ensamhet, och om gemenskap. Byggt på vad elever i högstadiet och gymnasiet har skrivit och ritat om ofrivillig ensamhet, hur det känns och vad de tänkt. Musik: Thomas Burström. Processledare/ Regi: Klara Wenner Tångring. Premiär 10/10 på Ögonblicksteatern, Umeå.
”Min bästa ovän” av Mia Modig Pixi nyköpta ring ändrar färg efter bärarens känslor. Zaman är en oväntad expert på saken. De prövar hur känslorna/färgerna påverkar hur Pixi mår, vad hon tycker om sig själv. Zaman ”tipsar” Pixi hur hon ska bete sig. Det blir strid om kontrollen. Med humor och allvar om att handskas med våra inre röster. Spelas på svenskt teckenspråk. Text på svenska. Regi: Mindy Drapsa. Riksteaterpremiär 10/10 på Stenkrossen i Lund.
”Silver star” av Kristina Lugn Alfhild och Camilla möts i natten och finner oväntad likhet. Båda söker en pappas kärlek och drömmer om Silver Star, hästen vid drömmarnas grind. Kanske öppnar de ett nattcafé. Med Lugns vemodiga humor skildras ensamhet. Beata Hedman möter Marie Delleskog i Mattias Nordqvists regi. Premiär 11/10 på Göteborgs stadsteater.
”Hela världens recept” av och i regi av Christina Ouzounidis Tre kvinnor lagar mat ihop. Ingen pratar om framtiden eftersom den inte finns. Precis som i Alice B Toklas kokbok anar man kriget: Har det varit, eller kommer det? De avläser världen på håll. Utanför står de svarta bilarna. Premiär 13/10 på Teater Galeasen, Stockholm.
”Ummikkos” av Camilla Blomqvist Om språkstriden och försvenskningspolitiken i Tornedalen. Om att förlora
rötter och ta dem tillbaka. Regi: Filip Alexanderson. Samarbete Riksteatern och Tornedalsteatern. Premiär 16/10 i Pajala Folkets Hus
”Madame Bovary” av Gustave Flaubert
Skandalromanen från 1857 blev bästsäljare: Bonddottern Emma gifter sig rikt med läkaren Charles Bovary. Men instängd i borgarhemmet söker hon snart spänning i romaner, butiker och i passionens hetta. Kan hon slå sig fri? Den kroatiske regissören Oliver Frljić återvänder till Dramaten efter ”Brott och straff” 2022. Scenografi: Igor Pauška. Som Emma: Electra Hallman. Premiär 16/10 på Dramaten.
”Pang i bygden” av Jan Käll Någonstans i Sverige får en kommun äran att hysa en amerikansk militärbas… 30-årsfirande Tribunalen spelar gärna om militärer, men så här nära har inte kriget varit. Pinfärsk beredskapsfars/musikteater. Musik: Janne Tavares. Regi: Richard Turpin. Premiär 16/10 på Teater Tribunalen, Stockholm.
”Fear” av Mohammad Al Attar En ung människa är dödad. Vi tar del av vittnesmålen om händelsen. Versioner kolliderar, ett helt samhälle sipprar in. I centrum två mödrar på var sin sida om det ofattbara. Om skuld och sorg och sanningar vi klamrar oss fast vid, eller vägrar se. Regi: Omar Abusaada. Premiär 17/10 på Backa Teater, Göteborg.
”Blombergs Inferno” av och med Anna Blomberg och August Strindberg Med humor, skärpa och existentiella reflektioner undersöker Blomberg det kaos vi alla befinner oss i. Förbered er på lidelsefulla bekännelser, absurda föraningar och förvirrad förföljelsemani. Premiär 18/10 på Strindbergs Intima Teater, Stockholm.
”B.U.S – Bedårande Under Stress” med text av Eva-Maria Benavente Dahlin En ny sprakande kabaré om att leva som svart kvinna i Sverige. Divorna Blossom Tainton, Gladys del Pilar, Kayode ”Kayo” Shekoni , Vivian Cardinal, och Fransesca Quartey tar fram fjäderboorna i sin uppföljare till succén ”B.U.S! - Brun Utan Sol”. Regi: Josette Bushell-Mingo. Riksteaterpremiär 18/10 på Tumbascenen, Botkyrka.
”Kristina från Duvemåla” av Rudolfsson och Mark efter Moberg 30 år efter musikalens urpremiär: Karl-Oskar och hans Kristina och de andra fattiga smålänningarna tror på 1800-talet på framtiden i Amerika. Efter resans plågor börjar kampen i det nya landet. Hårt slit och hemlängtan som tär … Regi och koreografi: Melker Sörensen. Premiär 18/10, Teater Västernorrland i Tonhallen, Sundsvall.
”Ancrage”. Idé, koncept och regi: Modou Fata Touré Cirkusduett från Senegal. Med influenser från breakdance, akrobatik och traditionell dans tar artisterna Modou Fata Touré och Ibrahima Camara dig in i en ny värld, där människa och natur blir ett. Riksteatern. Premiär 21/10 på Kulturhuset Stadsteatern.
”Den som berövar annan livet” av Gustaf Almkvist m fl En pjäs skriven av jurister: Ett par har utfört två mord. Vem är skyldig? Vid det första mordet: vem höll i vapnet?
Värdiga avtagare till legendariska The Dubliners Upplev magin av irländsk folk & pubmusik!
Regi & koreografi: Siân Playsted
16 OKTOBER NÖJESTEATERN I MALMÖ ROCKYHORROR.SE
JULIUS PRODUCTION PRESENTERAR
EN JULSHOW FYLLD MED SKRATT OCH MUSIK
LYXIG JULMENY SIGNERAT DANIEL PEMBERT BILJETTER:
EN KVÄLL FYLLD AV
Traditionell irländsk folkmusik • Färgstarka berättelser och gemenskap En atmosfär som får dig att känna att du är på en äkta irländsk pub!
SVERIGETURNÉ OKTOBER 2025
STOCKHOLM • • MALMÖ • GÖTEBORG
DEAN MARTIN • SAMMY DAVIS JR. • FRANK SINATRA
20 NOVEMBER COMING SOON TO
Stockholm
MALMÖ 13, 14 & 15 NOVEMBER
Malmö • Göteborg Linköping • Jönköping • Halmstad
Mat & show samt endast showbiljetter juliusbiljettservice.se, 0775 700 400
SVERIGETURNÉ NOVEMBER 2025
Kalendarium.
Vid det andra vet vi detta, men är den andre medskyldig? I första akten visas händelserna. Den andra är en rättegång ledd av jurister med publiken som nämndemän. Vad såg du? Vad hörde du? Vad tror du hände? Om juridik och moral. Bearbetning och regi: Linda Kulle. Premiär 24/10 på Uppsala stadsteater.
”Måsen” av Anton Tjechov Sommaren 2025: På en lantgård samlas familj och vänner för att grilla, sjunga karaoke och spela spel. Alla är kära i någon som inte är kär tillbaka. Sensuellt kaos bland höns och kor utlovas. Bearbetning och regi: Yana Ross. Premiär 24/10 på Göteborgs stadsteater.
”Parallax” av Kata Wéber Internationellt gästspel: Proton Theatre från Budapest i Ungern får inte längre statligt stöd. ”Parallax” produceras av andra europeiska teatrar och turnerar i Europa. Om en judisk familj, tre generationer, i en liten Budapestlägenhet. Regi: Kornél Mundruczó/Proton Theatre. Ges 25 och 26/10 på Dramaten.
”Den gamle och havet” av Ernest Hemingway Den gamle fiskaren Santiago får ingen fisk. Hemingways sista stora roman gav honom Pulitzerpriset 1953. Nobelpriset kom 1954. Dramatisering, regi, scenografi, kostymdesign: Jonas Österberg Nilsson. Premiär 25/10 på Uppsala stadsteater.
”LeMarc” av Ole Anders Tandberg och Leif Jordansson efter Peter LeMarcs texter
Sex personer söker sin plats i tillvaron. Håller dem vid liv gör Peter LeMarcs låtar om kärlek, ensamhet och sökande efter mening. Hans låtskatt flätas till personliga berättelser, musikteater. Premiär 25/10 på Kulturhuset Stadsteatern.
”Utvandrarna 1.0” efter Vilhelm Moberg
Antihjälte-versionen av vårt svenska nationalepos! Har du nån gång hojtat ”horan gav mig löss” eller ”det är inte bara mitt fel att vi är med barn Kal Oska” på dålig småländska, så förstår du. Bearbetning och regi: Marie Nikazm. Premiär 25/10 på Turteatern, Kärrtorp.
”Våld är min syster” av Athena Farrokhzad Kan våld vara roligt? En lek? Något att skratta åt? Eller motstånd? Med
hjälp av en yster, allvarlig klassrumsföreställning ska vi, med sång och musik försöka förstå våldet och turbulensen i omvärlden, men också i vårt eget inre. Efter workshops med femteklassare i Sala. Regi: Carl Olof Berg. Ges offentligt 27-30/10 på Västmanlands Teater, Västerås samt på skolor. Barn/Ung
”Dödsdansen” av August Strindberg Äktenskapet är dött, bara giftiga repliker återstår. Men till silverbröllopet dyker kusin Kurt upp från Amerika och visar på nya möjliga val: bryta upp, klippa bojorna eller bli kvar i det gemensamma fängelset? Med Claes Malmberg, Pia Johansson och Jacob Ericksson. Regi: Nora Nilsson. Riksteaterpremiär 28/10 i Folkets Hus, Motala.
”Snedtänk med Kalle Lind & Co” Poddgästspel på Dramaten: Med humor, kunskap och kärlek till det smala och bortglömda bjuder Kalle och hans gäster på en kväll fylld av oväntade associationer, nöjeshistoriska kuriositeter och subkulturella fenomen. Gästspel 5 och 6/11 på Dramaten.
”Order” av Lars Norén I diktsamlingen från 1978 bearbetar Lars Norén sin sju månader långa vistelse på mentalsjukhus. Efter 1960-talets expressionism och surrealism är detta en hyperkomprimerad, kontemplativ dagbokspoesi som gestaltar psykosens skräck. Dikterna blir teater i bearbetning och regi av Mats Flink. Premiär 5/10 på Studio Lilla Paris, Stockholm.
”Böla Camping – så vackert att man gråter” av Bengt Järnblad Två personer av släktet män har strandat i en skamfilad husvagn. Där plöjer de i myllan av en fyrtioårig vänskap. Genom barndom, ungdom och så kallat vuxenliv följer vi dem och får till slut veta vad som hände på parkeringsplatsen i Dingle. Regi: Bortas Josefine Andersson. Premiär 5/11 på Borås Teater.
”Tjuven och lögnerskan Julia” av Jörgen Hjerdt Är ärlighet och lydighet överskattat?
Självöverskattning och självbedrägeri nyckeln till lycka? Vi prövar! Monologen hyllar livslögnen. Med Sanna Krepper. Regi: Åsa Kalmér. Premiär 6/11 på Källarbyn, Stockholm.
”Alla borde heta Anna” Triptyken om jämtländska bildkonstnärer avslutas (efter Berta Hansson
och Primus Mortimer Pettersson) med ett dubbelporträtt av konstnärerna Anna Erlandsson och Anna Fors. Som en nummerrevy om den hemliga, feministiska Anna-klubben, där de diskuterar både världsläget och varandras geniala konst. Scenkonstföreningen Undantaget på Frösön. Premiär 7/11 i Östersund.
”Orosdanser” av och i regi av Ada Berger Helena tvingar sin son att granska hennes bajs eftersom hon tror sig dödligt sjuk. Googla cancer var ingen bra idé. Sylvia, jätterädd att det ska ta slut, gör därför slut med Tommy, går tillbaks till Lars, fast hon inte älskar honom längre, eller just därför… Och så vidare, med humoristisk blick på människorna. Efter Roland Paulsens bok ”Tänk om”. Premiär 8/11 på Kulturhuset Stadsteatern.
”Erik och Elisabeths semester” av och i regi av Lars Rudolfsson Paret tänkte koppla av på landet. Men Grangårdens pensionat styrs av ägarinnan (Marianne Mörck) som plågar sina gäster med påflugna frågor. Allt görs till stora kriser. Med skärpa, humor och ett liveband på scenen skapas en absurd feberdröm på gränsen mellan det verkliga och det okända … Premiär 8/11 på Orionteatern, Stockholm.
”En jättehärlig dag” av Maria Maunsbach Två kvinnor, en konsthall och jävligt många rävsvansar. I denna pjäsdebut går bästisarna Mette och Mary på konstutställning och genomskådar den kvinnliga skammen en gång för alla. Konsten blir liv och kvinnornas relation går på djupet. Regi: Nina Haber. Kompositör: Ellen Olaison. Premiär 8/11 på Folkteatern, Göteborg.
”Joyride the musical” av Per Gessle En man har två kvinnor som inte vet om varandra. En liten lapp avslöjar detta. Kvinnorna slår sig ihop för att ge honom en läxa. Det börjar bra, men sen… Musikalen med många Roxette-hits som blivit en stor succé i Malmö kommer till Stockholm.. efter Jane Fallons komedi ”Got you back”. Premiär 11/9 på Chinateatern.
”Romeo och Julia” av William Shakespeare Passion och hat! Succén från 2023 är tillbaka. Samproduktion med Unga Klara. Regi: Gustav Deinoff. Nypemiär 12/11 på Helsingborgs stadsteater.
”Abrahams barn” av Svein Tindberg En resa genom Abrahams liv, hans söner och de tre religionernas syn på honom, i en blandning av historieberättande, humor och reflektion. Norsk monologföreställning som spelats över 300 gånger. I Göteborg förvaltad av Johan Gry. Premiär 13/11 på Göteborgs stadsteater.
”Om jag vetat hur trygghet känns” av och i regi av Maya Hultman I ett kollage av scener följer vi tonårstjejen Maya som till följd av sitt rörelsehinder lever med personlig assistans. På scen: Sofia Berg-Böhm, Esther Derlow, Nora Ericsson, Albin Hultman. Regicoach och scenografi: Gustav Deinoff. Premiär 14/11 på Unga Klara, Stockholm.
”En julsaga havererar” fritt efter Charles Dickens Amatörteatergruppen Limhamns Scengångare har bjudits in till Hippodromen med sin version av En julsaga. Proffsigt inslag är den pensionerade skådespelaren Tom Ahlsell i efterlängtad comeback som den snikne Scrooge – vad skulle kunna gå fel? Om, och för, alla som älskar scenkonst oavsett talang. Regi: Mattias Linderoth. Premiär 15/11 på Malmö stadsteater, Hippodromen.
”Århundradets kärlekshistoria” av Hanna Lekander Hanna Lekander flirtar med både Märta Tikkanens ”Århundradets kärlekssaga” och Ebba Witt Brattströms ”Århundradets kärlekskrig”. Med Jenny Wilsons nykomponerade musik. Premiär 20/11, Örebro Teater. Turné i länet.
”The Extraordinary History of Circus” av Filip Alexanderson Cirkus Cirkör på Hippodromen – Malmös historiska cirkusarena! Det blir tidsresa: från Cirkörs punkiga början på 90-talet, bakåt genom cirkushistorien ända till stenåldern. Skådespelare och cirkusartister samverkar i en historia fylld av mod, upptäckarlust och viljan att göra det där ingen annan gjort. Ännu! Samproduktion Cirkus Cirkör och Uppsala stadsteater. Gästspel på Malmö stadsteater, Hippodromen 25/11– 30/12.
”Nemesis” av Hanna Nygren och Helle Rossing Vuxna krigar och hatar – men barn måste vara snälla. Leka med alla. Kanske ge sin ovän en kram? Men hur hanterar man då en oförrätt? Berätta för en vuxen – eller ta saken
i egna händer? Och alla känslorna? Nemesis, hämndens och rättvisans gudinna, har en del att säga på resan genom nutid och historia, myt och verklighet. Regi: Helle Rossing. Premiär 28/11 på Dramaten. Barn/Ung.
”Århundradets kärlekssaga” av Märta Tikkanen
Märta Tikkanen skrev diktromanen 1978. En skrivande kvinna försöker göra sin röst hörd vid sidan av sin skrivande man, gestaltad av tre kvinnor i olika faser av livet. Universellt och lika aktuellt idag om kärlek, strider och drömmar. Dramatisering och regi: Hedvig Claesson. Premiär 29/11 på Malmö stadsteater, Intiman.
”Herr Arnes penningar” av Selma Lagerlöf
En spökhistoria och en saga, med Lagerlöfsk mystik och starka frågor om hämnd, kärlek och hur kriget förhärdar människorna. Regi: Hanna Nygårds. Premiär 29/11 på Örebro teater.
”En berättelse om smärta” av och i regi av Malin Axelsson Dolores har svimmat på sin mors begravning och vaknar med svår smärta. Ingen bot finns. Terapin hos den empatiske André tycks först hjälpa, men när det blir attraktion mellan dem tappar Dolores helt greppet. Absurt med humor och svärta om en kvinna på väg mot ett sammanbrott … Premiär 5/12 på Kulturhuset Stadsteatern.
”Stolthet och fördom” av Rob Shearman, efter Jane Austens roman Elizabeth Bennet, smart och självständig, tänker välja klokt i kärleksfrågan. Men mötet med den introverte Mr Darcy gör henne förvirrad. Han är arrogant, absolut, men har något visst… Elizabeth och hennes systrar är hårt insnörda i kvinnorollen i romanen från 1813. Men kanske hittar de sig själva på vägen ut? Regi: Ragna Wei. Premiär 5/12 på Göteborgs stadsteater.
”Das Kapital” av Karl Marx. Dansföreställning i regi och koreografi av Örjan Andersson Alla sladdar i trasigt-lådan. Din ömma rygg. Barnens skolgång. Sömnbristen. Alienationen. Drömmarna om frihet. Vår vanligaste vardag, i Karl Marx analys av kapitalismen: den osynliga, allrådande kraft vi själva skapat. 2 500 sidor på 1 tim 45 min. Det ska väl gå? Premiär 6/12 på Dramaten.
Familjekonsert med den fantastiska Clara Schumann som gör en tidsresa.
Musik av kvinnliga tonsättare från då och nu. Clara Schumann, spelad av Natalie Gourman Syberg, gör en tidsresa från 1800-talet till familjekonserterna i Konserthuset. Här får hon uppleva både sin egen och vänners musik. Marie Rosenmir leder Kungliga Filharmonikerna.
Lördag 4 oktober kl 13.00 & kl 15.00
Av John Steinbeck Regi & nyöversättning Jonas Holmberg
Med Simon Mezher, Dennis Önder, Mariam Namow, Philip Lithner, Yankho Kamwendo & Mia Ringblom Hjertner
Premiär 4 oktober
Biljetter tickster.com eller oktoberteatern.se
FÖR
Missa inte dina erbjudanden
Håll koll på dn.se/erbjudanden
Kalendarium.
Kejsarens nya kläder av Viktor Tjerneld efter HC Andersens saga Kejsaren har fått besök av två fantastiska skräddare som ska klä honom i det trendigaste någon sett. En viss nakenchock väntar utan tvivel, som i sagan. Men också pråligt hovfolk, en skönsjungande Kejsare, vimsiga rådgivare och massor med svängig musik. Kompositör: Hampus Hallberg Regi: Maria Blom. Premiär 6/12 på Dalateatern i Falun.
”En julsaga” av Charles Dickens Ebenezer Scrooge är snålheten förkroppsligad. När andra firar jul sitter han och räknar pengar. Men en vålnad och tre mystiska andar tar honom på en tidsresa. Han möter sitt förflutna – och sin framtid – en chans att välja en annan väg… Varm, vass klassiker om att få en andra chans. Regi: Mikael Dahl, konstnärlig ledare. Premiär 6/12 på Borås Teater. Barn/Ung.
”Fastighetsskötaren” av Harold Pinter I ett nedgånget hus erbjuder två bröder en hemlös man arbete som fastighetsskötare – men snart uppstår maktspel. Ett av Harold Pinters mest inflytelserika verk. Med Johan Rheborg, Sven Ahlström och Henrik Norlén. Regi: Emma Bucht. Premiär 11/12 på Kulturhuset Stadsteatern.
”Landet utom sig” av och i regi av Anna Vnuk Anna Vnuk tolkar Lars Tunbjörks fotobok i en fantasi om människorna som råkade fastna på bild med ögonblick ur sina liv. Om ett Sverige i förändring. Stor ensemble med både
dansare och skådespelare. Premiär 12/12 på Kulturhuset Stadsteatern (18/12 öppnar där också en utställning med Tunbjörks bilder.)
”7 sorters tystnad” av och i regi av Paula Stenström Öhman Om tystnadens makt och mysterier. Vad ryms i den? Hur påverkas vi av den? Och vad kan göra att vi vågar bryta den? Som i en visklek snuddar berättelserna varandra i detta drama byggt på intervjuer med människor som levt i skam och tystnad. Fyra skådespelare gör alla roller. Musik: Saemundur Grettisson. I samarbete med scenkonstkompaniet Lumor. Premiär 12/12 på Göteborgs stadsteater.
Opera
”La bohème” av Giacomo Puccini i regi av Max Webster Puccinis opera om Parisbohemerna tycks aldrig falla ur modet. Här i en uppsättning från 2020 förlagd till 1970-talet med studentrevolter och protestmarscher i fonden. Sopranerna Ida Falk Winland och Matilda Sterby alternerar i rollen som Mimí och tenoren Adam Frandsen sjunger Rodolfo. Nypremiär 6/9, spelas till 4/2 2026, Göteborgsoperan.
”Tosca” av av Giacomo Puccini i regi av Eirik Stubø Teatermannen Eirik Stubø följer upp sin vardagsnära, drabbande läsning av Bellinis ”Norma” på Folkoperan med Puccinis thrillerartade triangeldrama som kretsar kring ännu en stark kvinnoroll – operasångerskan Floria Tosca (Elisabeth Meyer/Dénise Beck). En samproduktion med Norrlandsoperan, där uppsättningen får nypremiär 28 mars 2026. Premiär 17 och 18 september på Folkoperan i Stockholm.
Maria Callas-inspirerade divastory som även klangligt gräver djupt i operahistoriens förflutna. Nypremiär 11/10 på Kungliga Operan.
”The cave” av Steve Reich och Beryl Korot Polarpristagaren Steve Reich och konstnären Beryl Korots multimediala opera från 1993 får senkommen Skandinavienpremiär i regi av Scenkonst Sörmland under musikalisk ledning av Christian Karlsen. Verket kretsar kring judars, muslimers och kristnas gemensamma historia och arv. Premiär 16/10 på Eskilstuna teater, därefter turné.
”Tristan och Isolde” av Richard Wagner i regi av Dan Turdén Norrlandsoperan tar sig an Wagners erotiskt laddade maratondrama med Dimitris Paksoglou och Åsa Jäger i titelrollerna. Uppsättningen spelas både som uppåt fem timmar lång fulllängdsopera och i en förkortad version för den som vill snabbspola resan mot den berömda kärleksdöden. Premiär 25/10 på Norrlandsoperan i Umeå.
”Lohengrin” av Richard Wagner i regi av Charlotte Engelkes Symbolladdad sagoopera om svanriddaren och självuppoffrande kärlek. Lohengrin respektive Elsa sjungs av Joachim Bäckström och Sabina Bisholt. Performanceartisten Charlotte Engelkes regisserar för första gången Wagner i långformat. Premiär 26/10 på Malmö opera.
En scenisk konsert om nazisternas försök att utplåna en musikalisk kultur.
Projek tet m öjl ig g örs tack vare sti p en di u m ur Micael Bi n defel ds S tif telse ti l l m i nne av Föri ntelsen
Konstnärlig idé
Sofia Winiarski & Anders Rydell Stråkensemble & Magnus Roosmann medverkar.
orrl an dso p eran, U m eå, 28 ok t
stulen m usik se
”Askungen” av Gioacchino Rossini i regi av Erik Söderblom Bländande bel canto-pärla och Rossinikomedi möter samtidens skruvade skönhetsideal i Verkstans turnéformat. En samproduktion mellan Malmö opera och Norrlandsoperan, där den spelas 17-18 januari 2026. Premiär 20 september på Dunkers kulturhus i Helsingborg, därefter turné.
”Rusalka” av Antonín Dvořák i regi av Netia Jones Brittiska regissören Netia Jones placerar historien om den olyckligt förälskade sjöjungfrun (eller vattennymfen) i en utseendefixerad samtid.
Librettisten Jaroslav Kvapil lär för övrigt ha funnit inspiration till denna sagopera under en semesterresa till ön Bornholm 1899.Premiär 27/9 på Kungliga Operan.
”As one” av Laura Kaminsky i regi av Ditte Hammar
Piteå kammaropera presenterar ett högaktuellt verk från 2014 med libretto av Kimberly Reed och Mark Campbell. Handlingen följer transkvinnan Hannah, som gestaltas av både en baryton (Sebastian Durán) och en mezzosopran (Julia Andersson), genom identitetssökande och hormonbehandlingar. Premiär 9/10, Studio Acusticum i Piteå, sen turné.
”Prima donna” av Rufus Wainwright i regi av Mårten Forslund Den amerikansk-kanadensiska singer/songwriterns debutopera hade urpremiär i Manchester 2009 och nådde Kungliga Operan pandemiåret 2020. Nu återvänder Elin Rombo till huvudrollen i denna
”Diktatorn” av Ernst Krenek i regi av Dan Turdén Fria operagruppen Kamraterna fortsätter att utforska årets tema beroende och girighet med en kortopera från 1920-talet av den österrikisk-amerikanske tonsättaren Ernst Krenek. Triangeldramat är löst baserat på den italienske fascistledaren Benito Mussolini. Premiär 3/11 på Musikaliska kvarteret i Stockholm.
”Friskytten” av Carl Maria von Weber i regi av Philipp Rosendahl Tidig romantisk opera i nytänkande ”nordic noir”-tappning. Regissören Philipp Rosendahl ser spökhistorien som ett kriminaldrama inspirerat av filmen ”Jägarna” och tv-serien ”True detective”. Handlingen kretsar kring jägaren Max som måste vinna en jakttävling för att få sin älskade Agathe och laddar sitt vapen med djävulens ammunition. Premiär 8/11 på Göteborgsoperan.
”Jordens hjärta” av Britta Byström i regi av Elle Márjá Eira Nyskriven familjeopera på nordsamiska som bygger på den samiska skapelsemyten och handlar om att leva i samspel med naturen. ”Eatnama váibmu” – eller ”Jordens hjärta” – är tonsättaren Britta Byströms andra operasamarbete med dramatikern Rawdna Carita Eira. Urpremiär 15/11 på Kungliga Operan.
”Black lodge” av David T Little i regi av Michael Joseph McQuilken Industrirock möter opera och videokonst i amerikanskt excentriskt gästspel. Plågad författare konfronteras med intre demoner och förträngda minnen i ett David Lynch-inspirerat, surrealistiskt universum. Gästspel 21–22/11 på Malmö opera, Folkoperan 25–26/11.
33 GÄSTSPEL PÅ 3 SCENER – SÄSONG 25/26 UTE NU!
< The World Famous
Directed by Jan Slottenäs ®
C hristmas h r i s t m a s S how h o w 2025
Konserthusets biljettkassa 08-50 66 77 88, www.konserthuset.se K ONSERTHUSET O N S E R T H U S E T Tisdag 2 december kl 19:30 2 december kl 19:30
Höstens föredrag, visningar och temakvällar. Onsdagar kl. 18.00
Läs mer på Kungligaslotten.se
Scenkonst Sörmland och dirigenten Christian Karlsen tar tillsammans den legendariska och ikoniska operan The Cave till Skandinavien för första gången!
Ett unikt verk om judars, muslimers och kristnas gemensamma historia och arv.
16 oktober - Eskilstuna Teater
Kalendarium.
”Trollflöjten” av Wolfgang Amadeus Mozart i regi av James Bonas
Supersopranerna Sofie Asplund och Kerstin Avemo alternerar i rollen som Nattens drottning när Göteborgsoperan tar sig an Mozarts magiska sångspel om jakten på kärlek och frihet. Premiär 13/12, Göteborgsoperan.
Dans
”Some thing folk”
Spöken och monster i våra sagor handlar om oss själva, menar koreografen och konstnären Ligia Lewis i detta nya verk för Cullberg. En påminnelse om hur folksagornas symboler kan hjälpa oss att se vår delaktighet i samtiden. 11/9–3/10, Ligia Lewis, Cullberg, Kulturhuset Stadsteatern, Stockholm.
”Myller”
Myllrande och rörliga kuddformationer ser ut att fylla scenen när tysk-amerikanska koreografen Heidi Vierthaler och Skånes Dansteater bearbetar anpassning och mening i en föränderlig värld. Efteråt får den unga publiken på denna familjeföreställning också utforska scenrummets myller.
16/9–4/10, Heidi Vierthaler, Skånes Dansteater, Studio Malmö, Malmö.
”Vem där?”
En gammal koffert visar sig vara en magisk portal så att två ensamma barn kan mötas i ett pas de deux i denna nyskrivna balett i klassisk stil för lågstadiet. Koreografi av tidigare premiärdansösen Jenny Nilson och musik av tonsättaren Jonas Valfridsson. Danssaga för barn från sex år. 20/9–5/10, Jenny Nilson, Kungliga Operan, Stockholm, Sverigeturné med Riksteatern.
”The homecoming party” och ”Carcaça”
Dansens hus flyttar tillbaka till sitt eget danshus efter att ha haft sin scen på Elverket i tre år. Hemkomsten firas med två danshelkvällar (2 och 3 oktober) som leds av Petra Mede och avslutas med gästspelet ”Carcaça”, portugisiska Marco da Silva Ferreiras verk för tio dansare, med slagverk, dj och i 145 bpm. 2–4/10, Marco da Silva Ferreira, Dansens hus, Stockholm.
”Air body sad” Norrdans firar 30-årsjubileum bland annat med världspremiär på det här nya dansverket i samarbete med brittisk-amerikanska koreografen Malik Nashad Sharpe. Referenser uppges vara mörk fantasy, skräck och coming of age-filmer. 4/10–24/11, Malik Nashad Sharpe, Norrdans, Härnösands Teater, plus turné.
”Hemsökt åtrå”
”Jobbigt”
Om att få som man vill, eller inte … Den chilensk-svenska koreografen och performern Ofelia Jarl Ortega intresserar sig ofta för makt och gruppdynamik. Hennes första verk för en yngre publik handlar om hur det är att vara i grupp tillsammans. Titeln ger kanske en vink om hur det kan kännas? 16–19/10, Ofelia Jarl Ortega, MDT, Stockholm.
”A year without summer” Nakenhet, beskrivningar av våld, smärta, blod. Stroboskopeffekter och höga ljud. Österrikiska koreografen, teaterregissören och performancekonstnären Florentina Holzinger gör det inte lätt för publiken. Med radikala uttryck undersöker hon teman som artificiellt liv, ungdomsideal och dödens visshet. 17–18/10, Florentina Holzinger, Dansens hus, Stockholm.
”Spöka”
Koreografen och performancekonstnären Stina Fors är även trummis och sångare, och har turnerat på festivaler med sitt onewoman-punkband Stina Force. På MDT utlovar hon nu lek, pyssel, kaos och njutning i verket ”Spöka”. Och eventuellt obekväm spänning och skam. 23–26/10, Stina Fors, MDT, Stockholm.
”The rose thread”
Streetdancekoreografen och -dansaren Niki Awandee Tsappos, vars samarbete med Martha Nabwire skildrades i den uppmärksammade dokumentärfilmen ”Martha & Niki” 2016, är tillbaka på scen i ett solo. Inspirationen till ”The rose thread” kommer från ”moder jord och moderns ord”, en resa i mödrars fotspår. 23/10–14/11, Niki Awandee Tsappos, turné med Dansnät Sverige med start på Dansens hus, Stockholm.
”Dugan/Naharin”
Klubbigt och klassiskt, balett, house och neon. ”If it feels good ...” är Kungliga Baletten-dansaren William Dugans koreografidebut för stora scenen, och den görs tillsammans med dj-duon Rebecca & Fiona. Samma kväll återkommer Ohad Naharins ”Minus 16”, den – judisk folkmusik, mambo och techno och Naharins typiska gagadans. 24/10–11/11, William Dugan, Ohad Naharin, Kungliga Operan, Stockholm.
”Dark field analysis” och ”Remachine”
17 oktober - Sörmlands museum Nyköping
19 oktober - Tallåsaulan Katrineholm
20-21 oktober - Folkoperan Stockholm
23 oktober - Stora Teatern Göteborg SKANDINAVIENPREMIÄR
Produktionen produceras av Scenkonst Sörmland & Föreningen Kammarmusik NU i samarbete med J! Judisk Kultur i Sverige, Folkoperan & Stora Teatern Göteborg med stöd av Statens Kulturråd, Stockholms Stad & Region Stockholm. Scenkonst Sörmland finansieras av Region Sörmland, länets nio kommuner samt Statens Kulturråd. Mer information om våra evenemang och biljetter via scenkonstsormland.se
I Björn Säfstens koreografi undersöks digitala algoritmer, kroppsideal och misslyckad mänsklig kommunikation. Tre dansvarelser har skapats av slumpmässigt skrollande, autobiografiskt blandas med fiktion i en dansföreställning om åtrå. 9–11/10, Björn Säfsten, Dansens hus, Stockholm.
”In-action”
Två nya dansverk för Göteborgsoperans Danskompani har skapats av två koregrafpar: den kanadensiska duon David Raymond och Tiffany Tregarthen respektive Spanienbaserade duon Antonio de Rosa och Mattia Russo. 11/10–5/11, David Raymond och Tiffany Tregarthen/ Antonio de Rosa och Mattia Russo, Göteborgsoperan.
Här finns möjligheten att se två verk av Jefta van Dinther på samma kväll. ”Dark field analysis” från 2017 är en duett mellan två män där vissa delar framförs i totalt mörker i Dansens hus lilla scen Blackbox. ”Remachine” från 2023 ges på stora scenen där en gigantisk vridscen gör dansarna till kuggar i ett evigt maskineri, med musik av kompositören Anna von Hausswolff. 27–29/11, Jefta van Dinther, Dansens hus, Stockholm.
”Virpiversum”
Ett eget universum, det kan man kalla ett värdigt kalaskoncept. När Virpi Pahkinen firar 40 år som dansare och koreograf bjuds vi in att under tre dagar vistas i hennes värld. Det blir bland annat film- och dansvisning i Blackbox och världspremiär av den nya föreställningen ”Virpi lunaire” på stora scenen. 6–11/11, Virpi Pahkinen, Dansens hus, Stockholm.
6/9–4/2
GöteborgsOperan i samarbete med CAMERON MACKINTOSH presenterar en ny uppsättning av BOUBLILS och SCHÖNBERGS
SCHÖNBERG RICHARD MALTBY JR och ALAIN BOUBLIL
Årets stora musikal.
Puccinis älskade opera. 8/11–4/12
Orkesterkonsert med musik av Mozart, Rachmaninov och von Weber. 16/11
Kärleksjakt och djävulsk ondska i von Webers opera.
Två nya dansverk om modet att förändra. Med GÖTEBORGSOPERANS DANSKOMPANI 11/10–5/11
Magisk uppsättning av Mozarts klassiker. En upplevelse för hela familjen. 13/12–7/2
Köp biljett och läs mer om alla föreställningar på opera.se
Huvudpartner: Göteborgs Hamn
GATSBY
Allt för en dröm
Baserad på F. Scott Fitzgeralds roman
Bearbetning Maria Åberg
& Joel Horwood
Regi Maria Åberg
Premiär 27 september
Stora scenen
STUM
Måste man prata om allt?
Av Casper Vandeputte
Regi Robin Keller
Skolpremiär 3 oktober
Premiär 4 oktober
Ettan
DEN SOM BERÖVAR ANNAN LIVET
Kallelse till huvudförhandling
Av Gustaf Almkvist, Henrik Bellander, Jonas Bernander & Anders Frigell
Bearbetning & regi Linda Kulle
Urpremiär 24 oktober
Lilla scenen
DEN GAMLE OCH HAVET
Hemingways klassiker
Av Ernest Hemingway
Bearbetning & regi
Jonas Österberg Nilsson
Sverigepremiär 25 oktober
Stora scenen
JOHANNA
Vinterns stora familjeföreställning!
Av Danny Wattin, Aksel Morisse
Tomas Ebrelius & Olga Morisse
Regi Aksel Morisse
Nypremiär 29 november
Stora scenen
LIDA
Stephen Kings psykologiska thriller
Av William Goldman
efter Stephen Kings roman
Regi Rikard Lekander
I samarbete med Riksteatern
Premiär 13 december
Lilla scenen
En familj
Ett samhälle
Ett sammanbrott
Av Martin Crimp | Regi Anja Suša
Sverigepremiär 20 september
Lilla scenen
