Issuu on Google+

FAMILJEVÅLD

Under flera år gick familjen på tå runt Erik av rädsla för hans många raseriutbrott. Det psykiska våldet raserade såväl kärleken som tilliten, och vägen tillbaka är ännu inte över.

När våldet tar plats ryms inte kärleken ka : ”At t våga lä

mn

a”

i

t vå

10

vec

Ar tikelserie

Del 1/2

delar. Nästa

T i d n i n g e n 7, n r 4 4 , d e c e m b e r 2 0 0 9


Tex t: M ä r ta K a r l s so n

Foto : H å k a n Nord st rö m

Erik har nyligen avslutat den ATV-be-

handling (Alternativ till våld) han erbjöds efter att sambon, efter många år av rädsla, slutligen tog kontakt med familjerådgivningen. Då förstod Erik ännu inte hur stor skada han vållat henne och de två barnen – sonen i tidiga tonåren och den yngre dottern. Utbrotten av raseri skedde ett par till några gånger i veckan. Och däremellan gick familjen och väntade på nästa. – De hade i princip inget förtroende för mig alls, säger Erik. Jag kunde inte uttrycka vad jag kände, utan gapade och skrek. Jag kunde slå näven i bordet och kasta saker. Svordomar och skrik blandades med skor och andra prylar som slängdes i väggen. Yttre faktorer, som ekonomiska problem och en dålig dag på jobbet, togs ut på dem där hemma. Och mest på Eriks sambo. – Jag är några storlekar större än min sambo och att komma skrikande och gapande mot en mindre person blir ju ett psykiskt övergrepp. Erik tror att hon var rädd att någonting värre skulle ske än en sönderslagen dörr. Orolig för sin egen och barnens säkerhet. Även om Erik säger att det aldrig skulle skett, så var situationen ohållbar som den var. Tryggheten, som hemmet ska utgöra för barnen, var som bortblåst. När behandlingen påbörjades visste inte

Erik vare sig hur skrämmande han varit för familjen eller varför han betett sig som han gjort. Olusten över situationen var stor. – Till en början kändes det kränkande eftersom allt fokus hamnade på mig. Det kändes som att jag var instängd i ett hörn och inte visste vart jag skulle ta vägen. Tur att man är som man är och inte tycker att kunskap är tungt att bära på, så jag hoppade på den här utbildningen eller vad man ska kalla det. Behandlingen har fått honom att komma till insikt om hur destruktiv hans egen metod att hantera konflikter, motgångar och

”Man har förstört så oerhört mycket. Som känslor, tillit och förtroende. Det är ingenting man får bara på en dag ...” känslor varit. I stället har han fått lära sig alternativ till att ta till våld. Tekniker och metoder samt att han helt enkelt fått tänka om. – Jag har lärt mig konflikthantering och hur jag ska hantera situationer som uppstår. Visst händer det att jag blir arg, men inte som förut. Nu vet jag vad som får mig att gå igång och jag kan stanna upp, analysera situationen och känna efter om det är värt det. Jag behöver inte elda upp mig i onödan, säger Erik och förklarar att han under sin barndom lärde sig att stoppa undan känslorna och inte prata om dem – trots tragiska händelser som moderns död när Erik var i fyraårsåldern, följt av den nya fostermammans död några år senare. – Till sist är den grytan full och då börjar det rinna ut och då kommer allting i stället. Idag har jag ställt bort den där grytan. Nu kan jag se om det är något att spara på och för det mesta är det inte det. Trots den initiala motviljan inför

behandlingen är Erik i dag väldigt glad att han tagit del av den och oerhört tacksam mot sin sambo för att hon tog kontakt med familjerådgivningen. – Det behövs troligen någon utifrån som kan peka och säga att det är fel det du gör, säger Erik och önskar att fler som står utanför och misstänker våld i en nära relation vågar ta upp det tabubelagda problemet. – Prata med dem först och se. Funkar inte det finns det bara en sak att göra – för allas bästa. Alla signaler ska tas på allvar. Ingen utanför Eriks familj kände till problemen och då Erik inte förstod den skada han åsamkade sina närmaste fanns det inga spärrar. – Allt skulle ut oavsett vad jag bar på. Ilskan lade sig, men den var bara ett uttryck för någonting annat – sorg. Och den lade sig inte utan blev bara större och större.

Sorgen finns där fortfarande, men jag tittar på den på ett annat sätt idag. Jag måste fråga mig om den är relevant för det som det gäller och om den är relevant för att nå dit jag vill. Är den av någon vikt för det jag behöver säga. Det gäller att fokusera på problemet som är. – Det blir lätt som en järnväg där man bara har ett spår att styra, men nu har jag mängder av olika sidospår att åka på – förbi sådana här konfliktsituationer. Relationen till barnen har, efter Eriks

behandling, förbättrats radikalt. De kan idag komma och fråga om saker och be om hjälp med läxor utan att vara rädda. Men förhållandet till sambon tar längre tid att reparera – om det ens går. – Det är dörrar som stängts på känslomässig nivå. Det jag kan göra är att knacka på och se om de kan glänta i alla fall. Och det är mycket som behöver byggas upp för att kärleken ska få fäste. – Man har förstört så oerhört mycket. Som känslor, tillit och förtroende. Det är ingenting man får bara på en dag – det får man jobba sig tillbaks. Och förhoppningsvis en dag är man där. Även om det är en bra bit kvar tassar familjen i alla fall inte längre på tå. – Små problem är små problem i dag. Vi har lättare att diskutera dem inom familjen. På det viset känns det mycket bättre. Känslor betyder så mycket. Fotnot: Erik heter i verkligheten något annat.

”Det gäller att lära sig använda sociala färdigheter istället för våld.” Behandling finns att få. Läs mer på nästa sida >>>

T i d n i n g e n 7, n r 4 4 , d e c e m b e r 2 0 0 9

11


FAMILJEVÅLD

Mattias Liljedahl lär ut alternativ till våld.

Hjälp finns att få

Män som misshandlar förstår sällan att det de gör är fel, och har därför svårigheter att ta sig ur sitt beteende. Men det finns hjälp att få. T e x t: M ä rta K arlsso n

F oto : H å ka n N o rdströ m

Mattias Liljedahl , behandlingspedagog med inriktning på familjevåld, har behandlat nästan trettio män under tre års tid i Örnsköldsviks kommun som på olika sätt misshandlat de kvinnor de levt med. Och behandlingen är effektiv. – Under den tiden har ingen återkommit till socialtjänsten eller kommit till Polisens kännedom. Det är värt att göra det här, säger Mattias Liljedahl. Behandlingen ATV, alternativ till våld, har funnits i över trettio år och lär männen både att ta ansvar för det de gjort samt visar dem metoder för att hantera situationer som annars skulle resultera i ett våldsamt beteende. Det handlar om att lära sig praktiska hjälpmedel, som att ta time-out, andningstekniker och att få kontroll över de

12

egna tankarna – för att sedan öva på detta. – Det gäller att lära sig använda sociala färdigheter istället för våld. Det fixar sig inte vid första försöket, men till slut så sitter det. Mattias Liljedahl poängterar att våld i nära relationer inte enbart rör sig om fysiskt våld, utan kan vara misshandel på många nivåer som begränsar kvinnans livsutrymme och bryter ner hennes självkänsla. Psykiskt våld, känslomässigt våld, latent våld, ekonomiskt våld, sexuellt våld eller materiellt våld kan vara lika skadligt som fysiskt våld och det är sällan någon plötsligt får en smäll utan att det föregåtts av en gradvis process där våldet blivit normaliserat. – Våld finns i olika former. Och mörkertalet om hur många kvinnor som är utsatta är väldigt stort, säger Mattias Liljedahl och fortsätter: – Våldet finns i alla åldrar, alla kulturer, alla samhällsklasser och alla religioner. Det går inte att se på en man om han utövar våld eller inte. Gemensamt för männen är att de har svag självkänsla och svårigheter att känna sympati för andra individer, då de har dålig kontakt med sitt eget känsloregister. När de hamnar i en konfliktsituation utövar de våld istället för att hantera konflikten genom att resonera eller släppa problemet. – Han har bytt ut kärleken mot makt och kontroll. För när våldet kommer in i bilden finns det ingen plats för kärlek.

För att hantera och legitimera det männen gör mot kvinnorna använder de olika försvarsmekanismer som osynliggörande, där de till exempel kan fly in i jobbet och inte vill diskutera det inträffade, och externalisering då de för över ansvaret till någon annan – ofta kvinnan själv. Detta urskuldande sker undermedvetet, liksom tendenserna att bagatellisera eller till och med att förneka våldet. Med hjälp av checklistor kan männen under behandlingen lättare se och erkänna vad de gör medan rollspel och diskussioner kan hjälpa dem att förstå skadan de orsakat genom sitt våldsamma beteende. – Det måste bli medvetandegjort. De måste börja förhålla sig till sitt eget våld. Det är viktigt att mannen tar sitt fulla ansvar för det han gjort. Annars kan han inte utveckla sin impulskontroll, säger Mattias Liljedahl och förklarar att varje man som utsätter sin partner för våld måste bli medveten om de startsignaler som kan utlösa ett våldsamt beteende, så att han kan lära sig att hantera dem. – Många tror att känslan kommer först, men mikrosekunden innan kommer en tanke. Att upptäcka dessa startsignaler är viktigt. Och att lyssna på dem på rätt sätt. När man känner att man håller på att bli arg ska man ta ett steg tillbaka och fundera på vad man egentligen känner. Det kan vara rädslan att förlora en relation eller någonting annat. Då gäller det att vara modig och förklara vad man är rädd för. – Man kan styra med ilska, men det man offrar är kärleken.

Sök hjälp Du som utövar våld i en nära relation och vill ha hjälp att sluta kan anonymt ringa 0660-885 19 och prata med Mattias. Du som blir utsatt för psykisk eller fysisk misshandel och behöver hjälp kan ringa Jeanette på socialtjänsten på 0660-882 25 eller Polisen på 0660-841 97 eller 070-270 00 66. ATV-behandling (Alternativ till våld) erbjuds som en individuell samtalsserie och riktar sig till personer som i nära relationer bedriver våld mot sin partner, i syfte att våldet ska upphöra. Som påbyggnad till ATV erbjuds personen möjlighet att gå RePULSE, en kognitiv metod som bygger på att lära sig se sambandet mellan tankar, känslor och handlingar/beteenden.

T i d n i n g e n 7, n r 4 4 , d e c e m b e r 2 0 0 9


FAMILJEVÅLD

Slag, sparkar, hot och hårda ord i femton år. En spräckt trumhinna och otaliga blåmärken. Och när hon väl brutit sig fri kom hoten om dottern.

”När

v å ld e t t a r p

la t

yms

” inte kärleken

n:

ka de l a r . F ör r a v e c

it

20

sr

A r t ik e l s e r i e

Del 2/2

Det är som att själen försvinner T i d n i n g e n 7, n r 4 5 , d e c e m b e r 2 0 0 9


T e x t: M ä r ta K a r l s so n

F oto : H å ka n N o r dst rö m

– Allra första gången det hände var

jag 18 år och vi hade bott tillsammans i ett halvår, säger Maria. Lars och jag hade varit på dans på Gnistan och en av hans kompisar skulle sova över. Det blev bråk, svartsjuka tror jag, och han jagade mig runt i lägenheten. Jag lyckades gömma mig på golvet bakom hörnsoffan. Kanske hade jag fått någon smäll, men det läskigaste var det hotfulla beteendet. Jag förstod att så här kan man inte ha det. Maria flyttade därför in hos föräldrarna, men efter ett par veckor kom Lars och ville att hon skulle flytta in igen. Han var snäll och gullig och efter ytterligare några veckor veknade Maria och gick med på ett nytt försök. Sedan gick livet vidare. Lars intressen blev sakta men säkert Marias, då hennes alltid kom i andra hand. Det som från början varit Lars hobby utvecklades till ett företag, som tog alltmer energi, tid och pengar. Och Marias livsutrymme begränsades alltmer. – Om jag ville göra någonting fick jag göra det till en viss gräns. Om jag fick ett eget intresse där han inte hade kontroll, då satte han stopp, säger Maria och berättar att paret år 1986 varit överrens om att skaffa en hund till henne, men när valpen väl var köpt och hemma fick han ett raseriutbrott. – Då fick jag ett jäkla stryk i köket, säger Maria och berättar om sparkar och slag. Det var den första riktigt allvarliga incidenten och den första sedan kvällen på Gnistan tolv år tidigare. Därefter trappades våldet upp och Maria blev slagen mellan fem till sju gånger per år. – Det är som att själen försvinner. Kanske känner man smärtan, men kroppen stänger av. Även om den fysiska misshandeln innefattade brutalt våld med sparkar och slag, så var det ändå den psykiska misshandeln som tärde mest på Maria. Lars skulle detaljstyra allt arbete hemma och i företaget. Och reglerna ändrades hela tiden. Någonting som skulle stå på ett visst sätt ena dagen skulle stå på ett annat nästa. Det fanns bara ett sätt som var rätt – och

När jag berättade att jag skulle flytta föll han ihop. Det var som att sticka hål på en ballong. Jag kände mig så stark. det var Lars sätt. Dessutom var Maria helt utestängd från det ekonomiska. Lönen skrevs över på Lars så fort den kommit och hon hade ingen inblick i hur företagets ekonomi sköttes. Pengabekymmer i företaget var anledningen till att Maria fick behålla sitt jobb inom vården. – Jag tror att det har burit mig hela tiden och gjort att jag klarat mig så bra. Jag var sämre än en piga hemma, men på jobbet hade jag ett visst inflytande. Jag gick dit och vilade på ett sätt. Det var först när dottern, Anna, föddes

1990 som tankarna på att bryta sig loss började komma sipprande. Anna föddes alldeles för tidigt och Maria följde oroligt hennes kamp för att överleva. När Maria senare fick ett missfall efter ett utomkvedshavandeskap och var nära att stryka med själv, började hon fundera över vad som var viktigt. Det var ett lugnare liv – för henne själv och dottern. – Det var en helt vanlig dag. Lars hade hämtat Anna från dagis – hon var nog fem år då. Jag stod och lagade mat i köket och ropade ut att ”nu är maten klar”. Då viskade Anna ”mamma, bråkar ni nu”. Det var då det lilla fröet började gro och jag insåg att så här kunde vi inte ha det. Sen tog det tre år till innan jag kunde flytta. – Barnen är part i målet. De lever i samma terror som de vuxna gör och samtidigt förstår de inte vad som händer. De lär sig att balansera och parera föräldrarnas humör och jag tror att det följer med dem ut i skolan och i resten av livet. Att de vill hjälpa på egen bekostnad. En vändpunkt i Marias inre inträffade när Lars skulle gå en utbildning på tre månader och de beslutade att Maria skulle ta hand om arbetet med företaget. – Men precis när han skulle åka berättade han att han anställt en kille – ”för du duger inte åt det här”. Det var så smärtsamt. Jag blev så arg inombords. Jag visste att jag inte kunde säga emot, för då skulle jag få stryk.

Men samtidigt kunde jag inte låta bli. Efter det behövdes det mindre och mindre för att jag skulle tända till. Det var då jag verkligen tog beslutet. Maria letade reda på en lägenhet i hemlighet. Hon hade försökt lämna förhållandet tre gånger tidigare, men den här gången skulle det bli av. – När jag berättade att jag skulle flytta föll han ihop. Det var som att sticka hål på en ballong. Jag kände mig så stark. Men uppbrottet satte inte slut för misshandeln. Kontrollen i vardagen byttes mot hotfulla telefonsamtal. Och trots att de turades om att släppa av och hämta Anna på skolan lyckades Lars misshandla Maria i tvättstugan – när Anna såg på. – Det blev ett positionskrig om Anna och vårdnaden. Om han inte kunde skada mig som person kunde han skada mig genom att ta henne. Jag ville inte bråka med honom för hennes skull. Hon mådde inte alls bra av det. Sen blev han sjuk och dog tre år senare. För mig var det som en befrielse. Så började det långa arbetet med att hitta

en egen identitet. I kropp, själ och umgänge. Utbildningar ledde till såväl kunskap som personlig utveckling och nya viktiga bekantskaper. Samtal ledde till ökad insikt i hur ett vanligt, tryggt liv kan vara och vem Maria är. – Jag är nog samma människa som jag varit hela tiden, men jag är så mycket mer nu. Nu väljer jag att göra det jag tycker är roligt. Det finns fortfarande sår – trots att det är tolv år sedan jag flyttade. Men det kommer att gå över det också. Fotnot: Personerna i artikeln heter i verkligheten något annat.

... viktigt att komma till insikt att man är misshandlad.” Att våga lämna. Läs mer på nästa sida

T i d n i n g e n 7, n r 4 5 , d e c e m b e r 2 0 0 9

>>>

21


FAMILJEVÅLD

Måste ge upp hoppet om kärleken Jeanette Ching, socialrådgivare i kvinnofrågor, har arbetat med många som utsatts för våld i sina relationer.   – För att lyckas komma ur förhållandet är det viktigt att komma till insikt om att man är misshandlad. T e x t: M ä r ta K a r l s so n

F oto : H å k a n N o r dst rö m

Att leva i en våldsam relation är tabube-

lagt och många upprätthåller illusionen av ett fungerande förhållande till varje pris. – Det är viktigt att man får veta att det inte är fel på en, säger Jeanette och förklarar att kvinnorna måste få veta att de inte gått med på hur relationen utvecklats, bara för att de stannat kvar. Utan att de varit utsatta för en långsam process som successivt brutit ner deras självkänsla. Först börjar småsaker som är lätta att ändra kritiseras – som kläder. Kommentarer som; ”måste du gå ut med en så djup urringning” är små detaljer som kvinnan ofta lätt finner sig i för att kompromissa i relationen. Det som verkar oskyldigt är i själva verket en omedveten och lång process att ta kontroll över kvinnan, som börjar skära alltmer i sina egna intressen. Intressen, vänner och släktingar börjar ifrågasättas. Till slut är hennes livsutrymme så avskalat att hon inte har någonting utanför mannens sfär och är så nedbruten att han har henne under sin kontroll. – De här förhållandena inleds inte med en käftsmäll, säger Jeanette. Det finns nog ingen fysisk misshandel som inte har

22

föregåtts av psykisk misshandel. Och det är det psykiska som är jobbigast, för det går inte att ta på och mäta. Det tär på självkänslan och är det jobbigaste att arbeta sig ur. Det är sällan kvinnorna lyckas bryta upp på första försöket. Oftast tar det mellan tre och fem gånger innan hon slutligen tar sig ur förhållandet. – Hoppet är det sista som överger de här kvinnorna. Det här är en man de en gång i tiden känt kärlekskontakt med, och i vissa fall fortfarande gör. Därför ska det till mycket innan de här kvinnorna lämnar sin partner. Och när de slutligen lyckas gäller det oftast livet. Sitt eget, sina barns eller någon annan närstående. Men det behöver inte vara rädsla för att mista det fysiska livet utan kan lika gärna vara rädslan för att gå under själsligen och bli galen. När kvinnan väl bestämt sig för att bryta sig loss behöver hon hjälp med de rent praktiska sakerna som trygghet och skydd. – Sen behöver hon lite tid att tänka. På hur hon känner och vad hon vill. Om hon säger; ”jag älskar honom så otroligt mycket” så kommer hon troligen inte att lämna honom. Då är hon inte beredd att ge upp än. Och det är okej – det innebär inte

att jag tänker ge upp, säger Jeanette och fortsätter: – Säger hon ”jag hatar honom” har hon också fortfarande känslor kvar. Man kan inte hata någon om man inte hyser starka känslor i övrigt. Och när vreden lagt sig kommer kärleken fram. Men säger hon ”jag känner inte någonting för honom längre” – då har den känslomässiga bindningen försvunnit och därmed även hoppet hon har för relationen. Det är då hon kan bryta sig loss. Jeanette tar aldrig ställning i frågan om kvinnan ska gå och kritiserar inte hennes beslut – det tjänar inget syfte. Om det inte finns barn med i bilden – då blir situationen annorlunda. I stället fungerar Jeanette som bollplank och samtalspartner, samt berättar vart kvinnan kan vända sig. Dessutom kan hon hjälpa till med väldigt konkreta saker som boende och skydd. Jeanette ger även råd till anhöriga som ringer. Även om de kan hjälpa sina kära genom att stötta dem så är det bra att se till att de utsatta kvinnorna får prata med någon utomstående – som någon inom kvinnojouren, företagshälsovården eller psykiatrin. En viktig del i uppbrottsprocessen för kvinnan är att förstå vad i allt hon tänker, känner och gör som faktiskt tillhör henne själv. – Man ser sig själv med sin partners ögon till slut och när man kliver därifrån vet man inte alltid vem man är. Som en ros klippt vid marken. Man ser inte vad det är, men det är fortfarande samma ros. Så är det för de här kvinnorna. Det är en fantastisk resa, men jobbig. Och det måste få ta tid. Har man nött i samma fåra i femton års tid är det inte lätt att sudda ut den och hitta nya tankebanor och mönster. Det gäller bara att vänta och ta hand om sig själv – då kommer det att komma upp. Det är en jättestor aha-upplevelse.

Sök hjälp Du som blir utsatt för psykisk eller fysisk misshandel och behöver hjälp kan ringa Jeanette på socialtjänsten på 0660-882 25 eller Kvinnojouren på 0660-841 97 eller 070-270 00 66. Du som utövar våld i en nära relation och vill ha hjälp att sluta kan anonymt ringa 0660-885 19 och prata med Mattias.

T i d n i n g e n 7, n r 4 5 , d e c e m b e r 2 0 0 9


TIdningen 7 - Artikelserien "Familjevåld"