Page 1

THE

World’s Children’s Prize Magazine #58/59 2014

Globen • Le Globe • El Globo O Globo •

VOTE! RÖSTA! ¡VOTA!

World’s Children’s Prize for the Rights of the Child

PRIX DES ENFANTS DU MONDE POUR LES DROITS DE L’ENFANT

PREMIO DE LOS NIÑOS DEL MUNDO POR LOS DERECHOS DEL NIÑO

PRÊMIO DAS CRIANÇAS DO MUNDO PELOS DIREITOS DA CRIANÇA


Hej! Tidningen Globen är till för dig och alla andra unga som deltar i World’s Children’s Prizeprogrammet. Här möter du kompisar från hela världen, får kunskap om dina rättigheter och tips om hur världen kan bli lite bättre!

World’s Children’s for the Rights of the Child

SVERIGE KANADA

STORBRITANNIEN

MARIEFRED

USA PALESTINA ISRAEL

BRASILIEN

BENIN NIGERIA GHANA SIERRA LEONE D.R. KONGO LIBERIA ELFENBENSKUSTEN KAMERUN BURUNDI REP. KONGO MOÇAMBIQUE ZIMBABWE

SYDAFRIKA

Thanks! Tack! Merci ! ¡Gracias! Obrigado! HM Drottning Silvia Barnrätts-huvudpartners Svenska PostkodLotteriet ECPAT Sverige Lotteriet för en bättre värld

Barnrättspartners Survé Family Foundation, Giving Wings, The Body Shop, eWork, Kronprinsessan Margaretas Minnesfond, Altor, Grupo Positivo, Sparbanksstiftelsen Rekarne och Global Children’s Rights Support Finland.

Barnrättsfaddrar Bengt Norman, PunaMusta, Helge Ax:son Johnsons Stiftelse, Microsoft, Dahlströmska Stiftelsen, Goodmotion, ForeSight Group, Twitch Health Capital, Avisera, Saxi Sport, Centas, SamSari, Gripsholms Värdshus, Gripsholms Slottsförvaltning, ICA Torghallen Mariefred, Elsas Skafferi,

Skomakargården, In My Garden, Röda Magasinet, Djurgårdsporten, Maggie Chinchilla, Sofia Lewandrowski /Artofficial Agency, Svenska Bil, Eric Eric Ericsonhallen, Kulturfyren, Lilla Akademien & alla individuella Barnrättsfaddrar


Prize

Vi hedrar Nelson Mandela............................. 4 Vad är World’s Children’s Prize?................ 6 Möt barnjuryn!......................................................... 8 Vad är barnets rättigheter?....................... 12

I de här länderna bor personerna i den här Globen PAKISTAN NEPAL INDIEN

Hur mår världens barn?................................. 14 Global Vote jorden runt................................ 16 Häng med till Ghana och andra länder där barn röstar för sina rättigheter! Vägen till demokrati........................................ 18

BANGLADESH BURMA/MYANMAR FILIPPINERNA THAILAND KAMBODJA

Årets barnrättshjältar.................................... 26 Malala Yousafzai, Pakistan............................. 27 John Wood, USA.....................................................48 Indira Ranamagar, Nepal.................................68 Kämpa för tjejer...................................................86 Möt barnrättsambassadörer i Ghana, Moçambique, Brasilien, Zimbabwe, Sydafrika, DR Kongo och Nepal som arbetar för flickors rättigheter. World’s Children’s Press Conference.............................................. 114 Barnens beskyddare...................................... 114 Den stora finalen.............................................. 115

ISSN 1102-8343

Tack även till: Barnjuryn och alla: elever och lärare i Global Friend-skolor, Honorary Adult Friends och beskyddare, Adult Friends, focal points och samarbetspartners, styrelsen, Youth Advisory Boards och advisory board för World’s Children’s Prize Foundation, samt styrelsen för World’s Children’s Prize USA.

Globen är i Sverige delvis finansierad av Sida, Styrelsen för Internationellt Utvecklingssamarbete. Sida delar inte nödvändigtvis de åsikter som här framförs. Ansvaret är uteslutande skribenternas. Chefredaktör och ansvarig utgivare: Magnus Bergmar Medarbetare i nr 58–59: Andreas Lönn, Johan Bjerke, Carmilla Floyd, Kim Naylor, Britt-Marie Klang, Eva-Pia Worland, Marlene Winberg, Satsiri Winberg, Christiane Sampaio, Paula Rylands, Sofia Marcetic, Jan-Åke Winqvist Översättning: Semantix (engelska, spanska), Cinzia Gueniat (franska), Glenda Kölbrant (portugisiska), Preeti Shankar (hindi) Grafisk form: Fidelity Omslagsfoto: Satsiri Winberg Tryck: PunaMusta Oy

World’s Children’s Prize Foundation Box 150, 647 24 Mariefred, Sweden Tel. +46-159-12900 Fax +46-159-10860 prize@worldschildrensprize.org www.worldschildrensprize.org facebook.com/worldschildrensprizefoundation twitter.com/worldschildrensprize


Vi hyllar barnens hjälte N När Nelson Mandela, eller Madiba som alla barn i Sydafrika känner honom som, blev beskyddare av World’s Children’s Prize sa han: ”Det här är bra. Ni har vårt stöd vare sig vi lever eller är i graven.”

2010 utsåg 7,1 miljoner barn, som röstade i World’s Children’s Prize Global Vote, Nelson Mandela och hans hustru Graça Machel till världens barns Årtiondets barnrättshjältar. Mandela för hans långa kamp för lika

FOTO: LOUISE GUBB

När Nelson Mandela föddes 1918 i byn Mvezo fick han namnet Rolihlahla. Det var hans fröken som lade till namnet Nelson.

Jag vallade boskapen och lärde mig rida på kalvar...

En bångstyrig åsna lärde mig en läxa. Vi turades om att klättra upp på ryggen på den. När det blev min tur skenade åsnan rakt emot ett törnsnår...

Den böjde sitt huvud för att jag skulle falla av. Jag gjorde det först sedan taggarna rivit sönder mitt ansikte...

Jag blev utskämd, men lärde mig hur grymt och onödigt det är att ta heder och ära av någon man besegrat...

I Sydafrika rådde apartheid, åtskillnad mellan raser. Svarta diskriminerades och de vita hade all makt. Mandela var advokat och blev aktiv i kampen för ett fritt Sydafrika.

När jag kom till Johannesburg började jag förstå vad hövdingen menat. Det var EN värld för de vita och EN för oss svarta. Många lagar förbjöd oss tillträde till de vitas värld. Det var apartheid, åtskillnad mellan raser...

Visa passet!

Vi svarta behövde pass för att få förflytta oss i vårt eget land...

Mandela greps flera gånger. Det var när han lyckades hålla sig undan polisen länge som tidningarna började kalla honom för Svarta Nejlikan. Till slut blev han dock fast.

På kvällarna förberedde jag mitt försvarstal...

När advokaterna tittat på det... Om Mandela läser upp det här, hänger dom honom direkt!

Jag läste i fyra timmar... ...vi vill ha samma rättigheter för svarta och vita... Det ideal jag har är ett fritt samhälle där alla människor kan leva tillsammans. Om det är nödvändigt är jag beredd att dö för det!

Alla döms till livstids fängelse!

4

JÅW_4–5_mandela.indd 4

2014-03-09 18.28


e Nelson Mandela rättigheter för alla Sydafrikas barn och Machel för hennes insats för Moçambiques barn. De stod båda alltid också upp för barnets rättigheter vart än i världen barn utsattes för kränkningar. När Nelson Mandela dog

5 december 2013, 95 år gammal, sörjdes och hyllades han av en hel värld. – Madiba har ett gott hjärta. Han satt i fängelse i 27 år, men ville inte hämnas. Han ville ha fred och visa att svarta och vita kan leva tillsam-

mans. Det är fantastiskt, sa Phumeza, 14, när barnen utsåg Mandela till World’s Children’s Prize-pristagare. – Madiba kämpade för våra rättigheter och räddade vårt land. Om jag mötte honom skulle jag säga: Trevligt att

träffas – och tack för vår frihet! sa Zanele, 12. Du kan läsa hela serien Svarta Nejlikan (13 sidor) om Mandela på: worlds childrensprize.org/ mandela-nelson

Nelson Mandela kom att tillbringa 27 år av sitt liv i fängelse, många av dem på fångön Robben Island. 1990 blev han, 72 år gammal, äntligen fri.

I min hemby...

Den 27 april 1994, 82 år efter att ANC inlett kampen, kunde jag och alla andra svarta rösta för första gången. 62 % av alla sydafrikaner röstade på ANC och jag blev president...

ÄR I LA ROLIHLAH FRIHETEN ! ! DIN HAND MANDELA

När jag var i deras ålder visste jag inget om politik!

Mandela slutade aldrig att kämpa för barnets rättigheter.

På Robben Island var det förbjudet för barn att besöka oss... Comrade Kathy vad jag längtar efter att höra barnskratt!

Jag såg hur apartheid hade gjort livet svårt för så många barn och startade Nelson Mandelas Barnfond...

Vi ska inte leva som feta katter medan barn går hungriga. En tredjedel av Det är en min presidentlön går overklig värld till Barnfonden. utan barn.

Du gav 27 år av ditt liv Madiba, du tänker på alla barn utan hem. Mandelas Barnfond Madiba så att jag kan ha mitt liv. är den bästa idé någon fått.

Madiba, idag kan jag gå i vilken skola som helst tack vare dig.

Ödet och Graças arbete för barn i krig förde oss samman. Jag slogs av hennes skönhet och kärlek till barn. Jag ringde henne ofta…

När jag fyllde 80 år gifte vi oss... Jag är kär i en fantastisk kvinna. Hon får mig att blomma ut. Utan henne är jag svag.

År 2010 utsåg 7,1 miljoner röstande barn mig och Graça till Årtiondets Barnrättshjältar. Vi var mycket stolta!

5

JÅW_4–5_mandela.indd 5

 TEXT: MAGNUS BERGMAR ILLUSTR ATION: JAN-ÅKE WINQVIST

Nelson Mandela och Graça Machel beskyddar båda World’s Childrens’s Prize. De har av miljoner barn utsetts till Årtiondets barnrättshjältar och mottagare av World’s Children’s Prize for the Rights of the Child.

2014-03-09 18.28


Vad är Wor Genom World’s Children’s Prize-programmet kan du och andra barn över hela världen lära er om era rättigheter och kämpa för en mer medmänsklig värld, där barnets rättigheter respekteras av alla. Varje år utses tre barnrätts­hjältar till kandidater för World’s Children’s Prize for the Rights of the Child av World’s Children’s Prizebarnjuryn. Innan priserna delas ut har du och miljontals andra barn lärt er om barns rättigheter och demokrati, och om pris­ kandidaternas arbete för att göra världen bättre för barn. Programmet avslutas med att barn röstar på sin barnrättshjälte i världs­ omröstningen Global Vote. Som mest har 7,1 miljoner barn röstat. Vill du också vara med?

Barn i Nepal bjöd in medier till sin World’s Children’s Press Conference (Barnens presskonferens).

6

Flickor i D.R. Kongo pratar om barnets rättigheter.

Barn i Benin öppnar World’s Children’s Prize-programmet i sin skola.

Gör så här: World’s Children’s Prize 2014 öppnas Startskottet går när barn jorden runt presenterar årets barnrättshjältar och priskandidater, samt berättar om hur barnets rättigheter respekteras där de bor och i hela sitt land. Bjud in till en öppnings­ ceremoni i skolan på en dag som passar er. OBS! Bara barn får leda festligheter och ceremonier. De vuxna är där för att lyssna!

Barnets rättigheter i ditt liv (Läs faktabladet och sidorna 12–13) Respekteras barnets rättigheter i ditt och kompisarnas liv? Hemma, i skolan och i Sverige? Läs faktabladet om barnets rättig­ heter i Sverige, som följer med i tidningen Globen (eller ladda ner på worldschildrens­

prize.org). Diskutera hur det kan bli bättre för barn och förbered en presentation för föräldrar, lärare, politiker, andra vuxna och medier. Kanske vill ni starta en WCPbarnrättsklubb på din skola?

Barnets rättigheter i världen (Läs sidorna 8–11, 14–15, 27–113) Barnets rättigheter gäller alla barn, överallt. Lär dig mer genom att möta jurybarnen, barnrättshjältarna, barnrättsambassadörerna för flickors rättigheter och barnen som de kämpar för. Ta också reda på hur världens barn egentligen mår.


ld’s Children’s Prize? Hittills har 35 miljoner barn jorden runt lärt sig om barnets 
rättigheter och demokrati genom World’s Children’s Prize-programmet. Omkring 60 000 skolor med 29,3 miljoner elever i 109 länder har anmält att de som Global Friend-skolor stöder World’s Children’s Prize.

Barn i Sverige som läser Globen.

Förbered er världsomröstning (Läs sidorna 16–26) Bestäm datum för er valdag och förbered allt som hör ett demokratiskt val till, med inspiration från andra barn som röstat. Bjud in medier, föräldrar, politiker – alla som vill uppleva er Global Vote-dag.

Valdagen – Global Vote Day Rösta först och fira sen med fest och uppträdanden! Glöm inte att rapportera ert röst­ resultat via valurnan på worldschildrensprize.org.

Det stora avslöjandet! (Läs sidan 114) Samma dag jorden runt avslöjas vem som i Global Vote röstats fram och får World’s Children’s Prize for the Rights of the Child och vilka som får hederspriserna. Bjud in medierna där ni bor till en World’s Children’s Press Conference (Barnens presskonferens) eller samla hela skolan och avslöja röstresultatet. Berätta då också vilka förbättringar ni vill se i respekten för barnets rättigheter.

World’s Children’s Prizeprogrammet 2014 börjar 5 februari och pågår fram till 22 oktober.

Den stora finalen! (Läs sidan 115) En avslutande prisceremoni leds av jurybarnen på Gripsholms Slott i Mariefred. Alla tre barnrättshjältarna hedras och får prispengar till sitt arbete för barn (sammanlagt 100 000 US dollar). Drottning Silvia hjälper jurybarnen att dela ut priser­ na. Många skolor arrangerar senare en egen avslutningsfest för att fira barnrätts­ hjältarna och barnets rättigheter. Visa då gärna filmen från prisceremonin och bjuder även in föräldrar, politiker och medier.

Kolla och berätta själv! youtube.com/worldschildrensprize facebook.com/worldschildrenprizefoundation twitter.com/wcpfoundation www.worldschildrensprize.org

Åldersgräns för World’s Children’s Prize World’s Children’s Prize är till för dig som är från tio upp till 18 år. Åldersgränsen uppåt är för att FN:s Barnkonvention säger att du är barn tills du fyller 18. Åldersgränsen nedåt har flera skäl: För att kunna rösta i Global Vote måste du först lära dig allt om priskandidaterna och barnen de kämpar för. Barnen har ofta upplevt mycket svåra kränkningar av sina rättigheter. Ibland är deras berättelser hemska och kan vara skrämmande för yngre barn. Tyvärr har vi ännu ingen möjlighet att göra ett material för dig under tio år. Även om du är äldre kan det vara jobbigt att läsa om svåra livsö­ den. Det är därför viktigt att du har en vuxen att prata med efteråt. Det gäller särskilt avsnittet om flickors rättigheter på sidorna 88–111 i det här numret av Globen.

7


Barnjuryn samlad i Mariefred år 2013.

Möt barnjuryn! Medlemmarna i World’s Children’s Prize Barnjury är experter på barnets rättigheter genom sina egna erfarenheter. Varje jurybarn representerar i första hand alla barn i världen som har liknande erfarenheter som han eller hon. De represente­ rar även barnen i sitt land och på sin kontinent. När det är möjligt ingår barn från alla världsdelar och stora religioner i juryn.

8

❤ Jurybarnen delar med sig av sina levnadsberättelser och om vilka av barnets rättigheter de själva fått kränkta eller kämpar för. På så sätt lär de miljoner barn jorden runt om barnets rättigheter. De kan vara jury­ barn tills de är 18 år. ❤ Barnjuryn utser varje år de tre slut­ kandidaterna till World’s Children’s Prize for the Rights of the Child bland alla som blivit nominerade. ❤ Jurybarnen är ambassadörer för World’s Children’s Prize i sina hem­ länder och i världen.

❤ Barnjuryn leder den årliga avslutning­ en av World’s Children’s Prize pro­ grammet, den stora prisceremonin. Under den veckan besöker jurybarnen skolor i Sverige och berättar om sina liv och om barnets rättigheter. På www.worldschildrensprize.org hittar du längre berättelser om flera av jury­medlemmarna. Under 2014 kommer fem nya medlemmar att utses.


Ndale

HANNAH TAYLOR, 18 Kanada Representerar barn som kämpar för barnets rättigheter, speciellt för hemlösa barns rättigheter. När Hannah var fem år såg hon en hemlös man äta ur en soptunna. Sedan dess har hon talat med skolbarn, politiker, direktörer och Kanadas premiärminister om att ingen ska behöva vara hemlös. Hon har startat en stiftelse, som har samlat in miljontals kronor till projekt för de hemlösa, och startat ett program för skolor. – Vi vill visa att alla kan engagera sig och göra skillnad för de hemlösa och barnets rättigheter. Vi behöver alla dela med oss av det vi har och bry oss om varandra. När jag besökte ett hem för hemlösa tonåringar kramade jag alla barn. En av dem som varit tystast sa: ”Tills idag trodde jag att ingen tyckte om mig, men nu vet jag att du tycker om mig”.

NDALE NYENGELA, 16 D.R. Kongo Representerar barnsoldater och barn i väpnade konflikter. När Ndale var 11 år och på väg till skolan kidnappades han och tvingades bli barnsoldat.
 – Vi vandrade i tre dagar utan att äta eller sova. När vi gick för sakta sparkade dom på oss och skrek. Senare, när vi lärt oss hantera vapen sa dom att nu skulle vi lära oss döda människor. En dag gömde vi oss i skogen nära en väg. Någon började skjuta. Människor föll ner döda bredvid mig. Jag kände mig

M ae

Brianna

Hannah

alldeles översvämmad av rädda känslor. När jag försökte dra mig undan knuffade dom andra soldaterna fram mig och sa: ”Om din vän dör, bry dig inte om det, kliv bara över honom! Det är din plikt!” 
 Efter tre år lyckades Ndale fly. Han fick hjälp att BVES att bearbeta sina upplevelser och börja skolan. – Jag var så lycklig och mitt liv började igen. Efter studierna vill jag göra musik som handlar om hur det är i armén och om barns rättigheter. Jag vill se till att barn inte görs till soldater. Alla vuxna måste komma ihåg att dom varit barn.

BRIANNA AUDINETT, 17 USA Representerar barn som är hemlösa och barn som kämpar för barns rättigheter. När Brianna var elva år lämnade hennes mamma Briannas våldsamma pappa. Brianna och hennes tre bröder blev hemlösa i Los Angeles. Till slut fick de plats på ett härbärge. Här bodde de tillsammans med andra hemlösa i en sovsal med våningssängar i många månader. De måste alltid vara tysta och kan knappt leka. Men mittemot härbärget

hittade de en organisation där Brianna och bröderna fick plats att leka, skolmaterial och läxhjälp. – Jag ska bli läkare när jag blir stor och särskilt hjälpa de hemlösa. De har inga pengar, men jag tänker hjälpa dem ändå, säger Brianna, som nu äntligen fått en egen bostad tillsammans med sin familj.

MAE SEGOVIA, 15 Filippinerna Representerar barn som utnyttjats i sexhandel och barn som kämpar för barns rättigheter. När Mae var nio år tvingades hon sluta skolan och börja arbeta för att hjälpa till att försörja sin familj. Hontvingades dansa och klä av sig framför en kamera på ett internetcafé. Bilderna skickades ut över hela världen via internet. Det tog två år innan ägaren som utnyttjade Mae togs fast av polisen. Nu sitter han och många av dem som tittade på bilderna i fängelse. Men Mae kunde inte bo kvar hos sin familj. Det fanns risk för att hon skulle råka illa ut igen på grund av fattigdom. Idag bor hon i ett säkert hus för utsatta flickor. Hon går i skolan och kämpar för andra flickor som utsätts för övergrepp. – Jag saknar min familj, men jag älskar skolan och har det bättre här, säger Mae.

Hanna från Canada, och Hamoodi från Palestina, tillsammans med före detta jurymedlemmen Gaba.

9


Liv

LIV KJELLBERG, 15 Sverige Representerar barn som blir mobbade och barn som kämpar mot mobbning. – Det börjar med att man blir retad för något, som för att man har fel kläder, för att man är blyg eller inte ser ut som alla andra. Och sen fortsätter det bara, med knuffar och sånt, och blir bara värre och värre, säger Liv. Redan första åren i skolan hamnade hon utanför tjejgänget. Hon fick sitta ensam i skolmatsalen, blev utsatt för knuffar och glåpord. – Lärarna har inte alltid koll på vad som händer mellan elever och när man blir mobbad säger man kanske ingenting. Man tänker liksom att i morgon blir det nog bättre och jag får vara med de andra. Liv tog själv tag i frågan och samlade in pengar för att kunna jobba mot mobbning i sin skola. – Nu är det kul i klassen och ingen mobbar. Och jag har många bra kompisar i skolan, säger Liv.

NUZHAT TABASSUM PROMI, 16 Bangladesh Representerar barn som får sin rättighe­ ter kränkta till följd av naturkatastrofer och miljöförstöring, och barn som kräver att flickors rättigheter respekteras. – Om havsytan stiger en meter kommer södra delen av Bangladesh, där jag bor, att dränkas under vatten. Det tänker jag ofta på. Den globala uppvärmningen som gör att isarna runt polerna och uppe i Himalaya håller på att smälta gör att vi drabbas svårare av cykloner och översvämningar. När jag skulle gå till skolan dagen efter megacyklonen låg det döda 10

David

Netta

Nuzhat

och skadade överallt, säger Nuzhat. Hon bor i en liten stad i södra Bangladesh. Varje morgon sätter hon på sig skoluniformen, hejdar en cykelrickshaw och ber att få bli skjutsad till sin skola. – Cykloner, mycket kraftiga stormar, drabbar Bangladesh varje år. Men landet är förberett och har ett bra cyklonvarningssystem. Det absolut värsta som hänt mig i mitt liv var när jag trodde att skolan utplånats i megacyklonen.

NETTA ALEXANDRI, 14 Israel Representerar barn i konfliktområden och barn som vill ha dialog för fred. – Jag kommer fortfarande ihåg kriget som pågick när jag var liten. Mina föräldrar var så oroliga för att något skulle hända mig och min syster så dom skickade iväg oss och vi fick bo hos mina mostrar. Vi fick inte träffa mamma och pappa på länge. Det var skrämmande. Jag och min syster var väldigt oroliga och rädda. Vi förstod inte vad som hände, varför vi inte kunde bo hemma! Jag minns att jag tänkte: Jag vill inte dö. Jag vill inte lämna mitt hem. Netta tror att dialog – att prata med varandra – är det bästa sättet att uppnå fred.

World’s Children’s Press Conference i Eric Ericson­ hallen i Stockholm leds av jurybarnen.

– Att prata med varandra är faktiskt den enda vägen!
Det är viktigt att vi barn känner till våra rättigheter så att ingen kan ta dem ifrån oss.

DAVID PULLIN, 17 Storbritannien Representerar barn som skilts från sina föräldrar och tas om hand av samhället, och barn som kämpar för de barnens rättigheter. Davids mamma och pappa var alkoholister. De lämnade honom ofta ensam i lägenheten hela dagarna när de gick ut för att dricka sprit. – Eftersom jag var inlåst kunde jag inte ta mig därifrån. David fick växa upp i en fosterfamilj och är aktiv i ett projekt där barn som tas om hand av samhället träffas och stöttar varandra. – Jag fick en fantastisk ny familj och det går bra för mig. Men jag vet att alla barn som tas om hand av samhället inte har haft samma tur, och jag vill kämpa för deras rättigheter David är också med i Barnfullmäktige där han bor.

Hanna Taylor i talarstolen under prisceremonin på Gripsholms slott i Mariefred 2013, där Kronprinsessan Victoria var med. Jurybarnen leder alltid ceremonin.


Emelda i Hamood

– Tillsammans med ledamöter från dom vuxnas kommunfullmäktige, besöker jag till exempel barnhem för att kolla att barn som hamnat där har det bra. Min dröm är att alla barn som tas om hand av samhället ska få leva bra liv. Att vi ska respekteras och ha en röst.

HAMOODI MOHAMAD ELSALAMEEN, 16 Palestina Representerar barn i konfliktområden och barn som lever under ockupation. Hamoodi bor i en fattig by söder om Hebron på Västbanken, ett område som ockuperas av Israel. – En natt kom israeliska soldater i stridsvagnar till vår by. De gav order i högtalare om att alla skulle tända lamporna och sköt sedan åt alla håll. Tre dödades. När han var fem år och hörde att en liten pojke hade dödats sa Hamoodi: ”Jag vill ha ett gevär!”. Men nu deltar han i samtal för fred. Han har judiska vänner och spelar fotboll med dem flera gånger i månaden i Israel. – Jag gillar att spela fotboll, men vi har ingen plats att spela på här i byn. Vi brukar spela på ett fält långt borta, men när de israeliska soldaterna kommer för att gripa någon så kör de bort oss. Det förstör det roliga, säger Hamoodi.

EMELDA ZAMAMBO, 15 Moçambique Representerar föräldralösa barn och barn som kämpar för barnets rättigheter. När Emelda var sex år blev hennes pappa skjuten till döds av rånare. Några månader senare dog hennes mamma i malaria.


Kewal

– Jag trodde inte att något skulle bli bra igen. Jag var livrädd för att jag skulle bli ensam och hamna på gatan. Men trots allt det hemska som hände hade jag en otrolig tur. Emelda fick flytta hem till sina släktingar. Hon fick mat, kläder och möjlighet att gå i skolan. 
 – Framförallt fick jag en familj som älskar mig. 
 I dag driver Emelda sin egen skola i sitt hem, för barn som annars inte skulle ha en chans att få en utbildning. Hon lär dem att läsa, skriva och räkna. 


KEWAL RAM, 16 Pakistan Representerar barnarbetare, skuldslav­ barn och barn som ”inte finns” eftersom ingen registrerat deras födelse.
 När Kewal var åtta år blev hans mamma svårt sjuk. För att kunna köpa mediciner lånade Kewals pappa pengar av en man som ägde mattvävstolar. – Villkoret var att någon i familjen skulle arbeta av skulden och eftersom jag var äldst så fick jag åka och arbeta i en mattfabrik. Det var en hemsk tid. Jag fick nästan ingen mat och skulden blev aldrig mindre, hur mycket jag än arbetade. Efter ett år tog min farbror ett annat lån så att jag kunde åka hem till byn och gå i skolan på förmiddagarna. Varje dag efter skolan satt Kewal sedan vid vävstolen tills det var så mörkt att han inte längre kunde se att knyta, och hela söndagarna. Han arbetade minst 40 timmar i veckan men fick aldrig några pengar för sitt arbete. Halva lönen gick till mannen som äger vävstolarna, och den andra hälften till att betala av andra skulder hos handlaren i grannbyn. Men Kewal var duktig i skolan. När han var 14 år fick han flytta till

Manchala

en stad för att studera vidare. Då tog pappans bror över ansvaret för att knyta mattor och betala av på skulden.

MANCHALA, 15 Nepal Representerar barn som utnyttjats i människohandel och barn som utsatts för sexuella övergrepp.

Manchala växte upp utan sin mamma, men stod nära sin mormor som gav henne mycket kärlek. – Mormor dog när jag var 13 år. Snart slutade jag skolan och började arbeta, först i en tefabrik och sedan i ett stenbrott. Jag drömde alltid om något bättre. En dag träffade Manchala två män som lovade att ordna ett bra jobb med hög lön åt henne i grannlandet Indien. Men istället sålde de Manchala som piga till ett privat hem. Hon arbetade hårt men fick ingen lön och hölls inlåst. Men det värsta var att en av männen som sålt Manchala började komma på besök och utsatte henne för övergrepp. Det hände flera gånger under lång tid. Till slut stod Manchala inte ut längre. Hon lyckades rymma och mannen greps av polisen. Men nu hotades Manchala till livet av hans vänner och släktingar och fick söka. Idag bor Manchala på ett hem i Nepal för utsatta flickor och går i skolan igen.

11


Fira barn FN:s konvention om barnets rättigheter – barn­ konventionen – samlar en lång rad rättigheter som ska gälla för alla världens barn. Här sammanfattas några av dem. Du hittar hela texten på www.worldschildrensprize.org Grundtankar i barnkonventionen är att: • Alla barn har samma rättigheter och lika värde. • Varje barn har rätt att få sina grundläggande behov uppfyllda. • Varje barn har rätt att få skydd mot övergrepp och utnyttjande. • Varje barn har rätt att få uttrycka sin mening och bli respekterat. Vad är en konvention? En konvention är en internationell överenskom­melse, ett avtal mellan länder. Barnkonventionen är en av de sex FN-konventionerna om mänskliga rättigheter.

 ILLUSTR ATION: LOT TA MELLGREN/ESTER

Rätt att klaga! Ett helt nytt tillägg till Barnkonventionen innebär att barn som fått sina rättigheter kränkta kan klaga direkt hos FN:s Barnrättskommitté, om de inte fått hjälp och upprättelse i sitt eget land. Det ökar pressen på världens länder att ta barns rättigheter på allvar. Tillägget skrevs redan 2011 men det måste godkännas (ratificeras) av minst tio länder innan det kunde börja gälla. Nu har Costa Rica, Albanien, Bolivia, Tyskland, Spanien, Gabon, Montenegro, Thailand, Slovakien och Portugal godkänt tillägget om barns klagorätt! Därmed har du och alla andra barn fått bättre möjligheter att göra era röster hörda om era rättigheter. Det är barnrättshistoria!

12


Den 20 november är en dag att fira för världens barn. Den dagen 1989 beslutade FN om KONVENTIONEN OM BARNETS RÄTTIGHETER. Den gäller för dig och alla andra barn under 18 år och kallas för BARNKONVENTIONEN. I år, 2014, fyller barnets rättigheter 25 år! Alla jordens länder, förutom Somalia, USA och Sydsudan, har ratificerat (förbundit sig att följa) Barnkonven­tionen. De ska alltid först tänka på vad som är bäst för barnen och lyssna på vad barnen har att säga.

ets rättigheter Artikel 1 Alla barn i hela världen under 18 år har dessa rättigheter. Artikel 2 Alla barn är lika mycket värda. Alla barn har samma rättigheter. Ingen får diskri­ mineras. Du får inte behandlas annorlunda på grund av ditt utseende, din hudfärg, ditt kön, ditt språk, din religion och dina åsikter. Artikel 3 De som bestämmer om sådant som gäller barn ska först och främst tänka på vad som är bäst för barnet. Artikel 6 Du har rätt att överleva och att utvecklas. Artikel 7 Du har rätt till ett namn och en nationalitet. Artikel 9 Du har rätt att vara med dina föräldrar, om det inte skulle vara dåligt för dig. Du har rätt att växa upp hos dina föräldrar. Om det är möjligt.

Artikel 12–15 Alla barn har rätt att säga vad de tycker. Barn ska tillfrågas. Dina åsikter ska respekteras i alla beslut som rör dig; hemma, i skolan, hos myn­ digheter och domstolar. Artikel 18 Båda dina föräldrar har gemensamt ansvaret för din uppfostran och utveckling. De ska alltid först tänka på ditt bästa. Artikel 19 Du har rätt att skyddas mot alla former av våld, mot vanvård, misshandel och övergrepp. Du ska inte bli utnyttjad av dina föräldrar eller andra vårdnadshavare. Artikel 20–21 Du som förlorat din familj, ska ha rätt att få omvårdnad. Artikel 22 Om du har tvingats fly från ditt hemland har du samma rättigheter som alla andra barn i det nya landet. Om du har flytt ensam ska du få speciellt stöd och hjälp. Om det är möjligt ska du återför­ enas med din familj. Artikel 23 Varje barn har rätt till ett bra liv. Om du har en funktions­ nedsättning, har du rätt till extra stöd och hjälp.

Artikel 24 Om du blir sjuk har du rätt att få all den hjälp och vård du behöver. Artikel 28–29 Du har rätt till att gå i skolan och lära dig sådant som är viktigt att kunna, t ex respekt för mänskliga rättigheter och respekt för andra kulturer. Artikel 30 Varje barns tankar och tro ska respekteras. Du som till­ hör en minoritet har rätt till ditt eget språk, din egen kul­ tur och din egen tro.

Artikel 37 Du får inte bli straffad på ett grymt och skadligt sätt. Artikel 38 Du får inte bli värvad som soldat och delta i väpnad konflikt. Artikel 42 Alla barn och vuxna ska känna till barnkonventionen. Du har rätt att få information och kunskap om dina rättig­ heter.

Artikel 31 Du har rätt till lek, vila och fritid och att leva i en bra miljö. Artikel 32 Du får inte tvingas till skad­ ligt arbete som hindrar din skolgång och skadar din hälsa. Artikel 34 Du får inte utsättas för över­ grepp eller barnsexhandel. Om du behandlas illa ska du få skydd och hjälp. Artikel 35 Ingen har rätt att kidnappa eller sälja dig.

13


Hur mår världens ÖVERLEVA OCH UTVECKLAS

2,2 MILJARDER BARN UNDER 18 ÅR I VÄRLDEN Över 80 miljoner av de barnen lever i Somalia, USA och Sydsudan, de enda tre länder som inte ratificerat barnets rättigheter. Alla andra länder har lovat att följa barnets rättigheter, men kränkningar av dem är vanliga i alla länder.

NAMN OCH NATIONALITET När du föds har du rätt att få ett namn och bli registrerad som med­ borgare i ditt hemland. Varje år föds 135 miljoner barn i världen. Av dem blir 68 miljoner barn aldrig registrerade. Det finns inget skriftligt bevis på att de finns!

Du har rätt att överleva. Varje land som skrivit under barnets rättigheter ska göra allt för att alla barn ska över­leva och utvecklas. 1 av 20 barn i världen (1 av 9 i de fattigaste länderna) dör innan det fyllt fem år, de flesta av orsaker som går att för­hindra.

HÄLSA OCH SJUKVÅRD Du har rätt till mat, rent vatten samt läkarvård. 19 000 barn under fem år dör varje dag (6,9 miljoner per år) av sjukdomar som har att göra med brist på mat, rent vatten, hygien och hälsovård. Vaccineringen av barn mot de vanligaste barnsjukdomarna räddar 2,5 miljoner liv varje år. Vart femte barn vaccineras aldrig. 2 miljoner barn dör varje år i sjuk­domar man kan vaccineras mot. 4 av 10 barn i de 50 fattigaste länderna har inte tillgång till rent vatten. Varje år dör 1 miljon människor, de flesta barn, av malaria. Bara 2 av 10 sjuka barn behandlas mot malaria och bara 4 av 10 barn i de fattigaste malarialänderna sover under myggnät.

HEM, KLÄDER, MAT OCH TRYGGHET Du har rätt till ett hem, mat, kläder, utbildning, hälsovård och trygghet. Mer än hälften av alla barn i världen lever i fattigdom. Omkring 550 miljoner barn har mindre än 1,25 USD (8 kronor) att leva på per dag.

14

BARN MED FUNKTIONSNEDSÄTTNING Du som har en funktionsnedsättning har samma rättigheter som alla andra. Du har rätt till stöd så att du kan delta aktivt i samhället. Barn med funktionsnedsättning tillhör de mest utsatta barnen. I många länder får de inte gå i skolan. Många behandlas som mindre värda och blir undangömda. Det finns cirka 200 miljoner barn med funktionshinder i världen.


barn? BARN SOM LEVER PÅ GATAN Du har rätt att leva i en trygg miljö. Alla barn har rätt till utbildning, sjukvård och en dräglig levnadsstandard. Omkring 100 miljoner barn lever på gatan. Många har gatan som sitt enda hem, andra arbetar och tillbringar sina dagar på gatan men har familjer att återvända till på nätterna.

BROTT OCH STRAFF Barn får bara fängslas som sista utväg och för kortast möjliga tid. Inget barn får utsättas för tortyr eller annan grym behandling. Barn som begår brott ska få vård och hjälp. Barn får inte straffas med livstids fängelse eller dödsstraff. Minst 1 miljon barn hålls fängslade. Fängslade barn behandlas ofta illa.

SKADLIGT BARN­ARBETE Du har rätt att skyddas mot att utnyttjas ekonomiskt, och mot arbete som skadar din hälsa eller hindrar dig att gå i skolan. Barn under 12 år får inte arbeta alls. Omkring 306 miljoner barn arbetar, och för de flesta av dem är arbetet direkt skadligt för deras säkerhet, hälsa, moral och skolgång. 10 miljoner barn tvingas till den allra värsta formen av barnarbete som att vara skuldslavar, barnsoldater eller utsättas för barnsexhandel. Årligen utsätts minst 1,2 miljoner barn för”trafficking”, som är dagens slavhandel.

SKYDD MOT VÅLD Du har rätt att skyddas mot alla former av våld, vanvård, misshandel och övergrepp. Varje år utsätts 40 miljoner barn för så svår misshandel att de behöver läkarvård. 34 länder i världen har förbjudit alla former av fysisk bestraffning mot barn och bara 4 av 100 barn i världen är därmed helt skyddade mot våld enligt lagen. Många länder tillåter aga i skolan.

MINORITETSBARN Barn som tillhör minori­tets­ grupper eller urbefolkningar har rätt till sitt språk, sin kultur och religion. Urbefolkningar är t ex Amerikas indianer, aborigi­ nerna i Australien och Nordeuropas samer. Urbefolknings- och minoritetsbarn får ofta sina rättigheter kränkta. Deras språk respekteras inte, de mobbas eller diskri­ mineras. Många barn har inte tillgång till sjukvård.

SKYDD I KRIG OCH PÅ FLYKT Du har rätt till skydd och vård i krig eller om du flyr. Barn i krig och på flykt har samma rättig­heter som andra barn. Under de senaste 10 åren har minst 2 miljoner barn dött i krig. 6 miljoner har fått allvarliga fysiska skador. 10 miljoner barn har fått allvarliga psykiska skador. 1 miljon har förlorat eller skilts från sina föräldrar. Omkring 250 000 barn utnyttjas som soldater, bärare eller minröjare (över 1000 barn dödas eller skadas varje år av minor). 18 miljoner barn är på flykt.

SKOLA OCH UTBILDNING Du har rätt att gå i skolan. Grundskolan ska vara gratis för alla. Över 9 av 10 barn i världen går i skolan, men fortfarande får 57 miljoner barn ingen utbildning alls. Av dem som inte går i skolan är fler än 55 av 100 flickor.

DIN RÖST SKA HÖRAS! Du har rätt att säga vad du tycker i alla frågor som berör dig. Vuxna ska lyssna på barnets åsikt innan de fattar beslut, som alltid ska vara till barnets bästa. Är det så i ditt land och i världen idag? Det vet du och resten av världens barn bäst! 15


Dags för Global Vote

Röstning i Global Votevalurna, Ngisimani School, Limpopo, Sydafrika.

Du som är elev i en Global Friend-skola har rösträtt i världsomröstningen Global Vote till och med det år du blir 18 år. I Global Vote bestämmer ni vem som får World’s Children’s Prize for the Rights of the Child 2014. På sidorna 21–26, 92–93, 100–101 och 106– 107 kan du besöka Global Vote-dagen i olika länder.

R

edan när ni börjar arbeta med årets World’s Children’s Prize-program är det viktigt att bestämma datum för er Global Vote Day. På en del håll har flera skolor, till och med hela städer och skoldistrikt, sina valdagar samtidigt. Det är viktigt att ni innan er Global Vote Day har gott om tid, veckor eller månader, för att lära er om och diskutera barnets rättigheter där ni bor och i världen. Och för att hinna läsa hela Globen! Bjud in medierna Kom ihåg att i god tid bjuda in alla lokala medier till er Global Vote Day. Det är ni barn som gör det och berättar om ert arbete för barnets rättigheter. Ni kan också bjuda in föräldrar och lokalpolitiker.

• Röstlängd Alla som har rösträtt ska stå med i en namnlista och noga prickas av när de får sin val­

16

• Röstsedlar Använd de ni får från World’s Children’s Prize, kopiera upp flera eller tillverka egna. • Valbås Tillverka gärna själva ert valbås. Ni kan också låna valbås från vuxenval. Ni ska komma en i taget till valbåset så att ingen annan ser hur ni röstar. • Valurna I Globen ser du valurnor av olika slag. De kan tillverkas av till exempel en kartong, en stor burk eller av flätade palmblad. Skicka gärna ett foto på er valurna till World’s Children’s Prize. • Färg mot valfusk Färg på tummen, målad nagel, streck på handen eller i ansiktet, det finns många sätt att visa att du redan röstat.

Jordglob som valurna i Nepal.

Det ska vi fira! När röstningen är över firar många skolor barnets rättigheter och sin Global Vote Day med uppträdanden, te, kex och tårta eller på annat sätt. Andra ordnar en manifestation för barnets rättigheter. World’s Children’s Prize-tårta. Firardans i Limpopo, Sydafrika. SATSIRI WINBERG

Val med rösthemlighet Det är mycket som behöver förberedas för att Global Vote ska bli ett demokratiskt val, där din rösthemlighet garanteras. Ingen annan ska få påverka ditt val, vare sig kompisarna, din lärare eller dina föräldrar. Om du inte själv talar om det ska ingen annan kunna få veta vem du röstar på. Ni behöver förbereda:

sedel eller när de lämnar sin röst i valurnan.

• Utse valförrättare, valkontrollanter och rösträknare Valförrättarna prickar av i röstlängden och delar ut valsedlar. Valkontrollanterna övervakar att valet, färgmärkningen och rösträkningen går rätt. Rösträknarna räknar rösterna. Glöm inte att rapportera röstresultatet för alla tre kandidaterna! Se Global Vote-video på worldschildrensprize.org


AT SVERIGE FOTO: THOMAS ANDERSSON/ECP

Demokratiskt val i Burma I flera år har Globen, i översättning till karen, i hemlighet förts in i Burma (Myanmar) för att barn ska få lära sig om barnets rättig­ heter och rösta i ett demokratiskt val. Situationen i Burma har blivit bättre och när det blir dags för demokratiska val i landet vet barnen i Saw Bwe Dern-skolan i Karen-provinsen hur det går till.

Burundi för barns rätt – I vår barnrättsklubb har vi lärt oss att barn har rätt till utbildning och inte ska behöva arbeta. Men de flesta hembiträden här är flickor som får jobba dag och natt i en månad för en slant som inte ens räcker till att köpa ett par strumpor, säger Inés, 15. Hon är med i World’s Children’s Prize för andra gången.

Vid valurnan i Nepal Dags för beslut vid valurnan i Shree Pashupati-skolan i Hetauda i Nepal. Den nedre bilden är från Global Vote på Teresa Academy i Kathmandu.

Sierra Leone Fler och fler skolor och barn i Sierra Leone kommer med i Word’s Children’s Prize-programmet. För inte så länge sedan var det strider i landet, med många barnsoldater. Men idag vill barnen att deras rättigheter ska respekteras.

Fruktvalurna i Kamerun Valförättaren Wesley bär sitt WCP-kort runt halsen. Hans skolkamrater i valkön väntar på att få lämna sin röst i valurnan föreställande en frukt. – Vi vill ha en värld där barnets rättig­ heter respekteras, säger Wesley.

Rolig dag för WCP i Nigeria Ogoro-Magongo-skolan i Nigeria inledde årets WCP-program med en dag fylld av uppträdanden och tävlingar.

Val i Kongo – Jag älskar Globen. Tidningen har fått mig att upptäcka barnets rättigheter, säger Gloire, 15, i Kongos huvudstad Brazzaville, när hon för första fången ska rösta i Global Vote.

17


Vägen till Varje år avslutas World’s Children’s Prizeprogrammet med att ni barn och ung­domar genomför er egen demokratiska världsom­ röstning, Global Vote. Följ med på en tidsresa till demokratins framväxt i världen.

Vad är demokrati? I en del frågor kanske du och dina kompisar tycker lika. Om andra saker tycker ni helt olika. Kanske kan ni lyssna på varandra och diskutera er fram till en lösning, som ni alla kan acceptera. Ni är då överens och uppnår konsensus. Ibland måste ni komma överens om att ni inte är överens. Då får majoriteten, de som är flest, bestämma. Det är demokrati. I en demokrati ska alla män­ niskor ha lika värde och lika rättig­ heter. Alla ska få säga vad de tycker och kunna vara med och påverka. Motsatsen till demokrati är diktatur. Då är det bara en eller några få som bestämmer allt och ingen får protestera. I en demokrati ska alla få göra sin röst hörd, men man måste kompromissa och rösta för att komma till beslut. Det finns direktdemokrati och representativ demokrati. Direktdemokrati är när alla får rösta om en viss fråga, till exempel er Global Vote om vem som ska få World’s Children’s Prize for the Rights of the Child. Eller när ett land håller folkomröstning. De flesta demokratiska länder styrs med representativ demokrati. Då väljer medborgarna sina representanter, politiker, som ska styra landet enligt folkets vilja.

18

I al la tider

Gemensamma beslut I alla tider har människor samlats för att tillsammans fatta beslut. I början tas beslut i gruppen eller byn. Kanske handlar det om jakt eller odling. En del använder ritualer för hur gruppens bästa ska diskuteras och gemensamma beslut tas. Det händer att ett föremål, till exempel en fjäder, skickas runt. Den som håller i fjädern har ordet. Prova det med dina kompisar!

Ordet demokrati föds

508 F.K.

508 F.K. föds ordet demokrati ur de grekiska orden demos (folk) och kratein (styre). Alla med­ borgare i Grekland får kliva upp på en trappa och säga sin åsikt om viktiga saker. Om man inte kan komma överens så röstar man om saken med handuppräckning. Men bara män har rösträtt. Kvinnor, slavar och utlänningar räknas inte som medborgare och får inte rösta.

let 1700-ta

Enväldiga härskare På 1700-talet styrs de flesta länder i till exempel Europa av enväldiga kungar och kejsare som struntar i folkets vilja. Men vissa tänkare börjar intressera sig för nygamla idéer om att alla människor är födda fria, med lika värde och lika rättigheter. Varför ska vissa grupper i samhället ska ha mer makt och rikedom än andra? Andra kritiserar kungarnas för­ tryck och menar att om alla får mer kunskap kommer de att upptäcka samhällets orättvisor och protestera mot dem.


demokrati

1789

De rikas röst 1789 blir det revolution i Frankrike. Folket krä­ ver frihet och jämlikhet. De idéerna och kraven får stor spridning i Europa och påverkar sam­ hällsutvecklingen. Men fortfarande är det bara män som räknas som medborgare. Dessutom får männen ofta bara rösta och bli politiker om de är rika och äger hus och mark.

Inte kvinnor och slavar 1789 skrivs USA:s första författning (grundlag). Det är ett viktigt steg i demokratins historia. I den står att folket ska ha makt över besluten och att människor ska ha rätt att skriva och tycka vad de vill. Men författningen gäller varken kvinnor eller slavar.

Första hemliga omröstningen

Australien

1856 hålls den första hemliga omröstningen med valsedlar med kandidaternas förtryckta namn i Tasmanien i Australien.

185 6

19 47

Tasmanien

1906 1921 Kvinnor kräver rösträtt I slutet av 1800-talet börjar allt fler kvinnor 1945 kräva rösträtt i politiska val. Finland är

Världens största demokrati

Första demokratin i Afrika 1957 blir Ghana i Västafrika fritt och själv­ ständigt från sin kolonisatör, Storbritannien. Kwame Nkrumah blir landets förste ledare. Kolonisationen av Afrika, Asien och Latinamerika började hundra­ tals år tidigare. Europeiska stor­ makter skickade ut militär och upptäcktsresande. De ockupera­ de landområden, stal naturresur­ ser och gjorde människor till sla­ var.

1957

19

 TEXT: CARMILL A FLOYD & MAGNUS BERGMAR ILLUSTR ATION: JAN-ÅKE WINQVIST

1947 frigör sig Indien från det brittiska imperiet och blir världens största demokrati. Frihetskampen leds av Mahatma Gandhi, som tror på motstånd utan våld, icke-våld.

1906 först i Europa med kvinnlig rösträtt. I Storbritannien och Sverige dröjer det till 1921. Och i de flesta länder i Europa, Afrika och Asien dröjer det till efter andra världskrigets slut, 1945, eller ännu senare, innan kvinnor får rätt att rösta.


1955 2010

Lika rättigheter i USA 1955 vägrar Rosa Parks, som är svart, att ge upp sin plats på bussen till en vit man. Rosa får böter, för i den amerikan­ ska södern har svarta inte samma rättigheter som vita. De får inte heller gå i samma skolor som vita barn och ibland får de inte rösta. Medborgarrättskämpen Martin Luther King startar en bojkott mot bussbolaget. Det blir början till en stor proteströrelse i USA mot rasism och för allas lika fri- och rättigheter.

19 9 4

Rösträtt för alla i Sydafrika 1994 blir Nelson Mandela Sydafrikas första demo­kratiskt valda president. Han har suttit 27 år i fängelse för sin kamp mot Sydafrikas rasistiska apar­ theidsystem, som skilt folk åt utifrån deras hudfärg. I valet av Mandela deltar för första gången alla syd­afrikaner på lika villkor.

Den arabiska våren 2010 får en fattig ung man i Tunisien sin grönsaks­ kärra beslagtagen av polisen. Han tänder eld på sig själv i protest och när nyheten om hans död sprider sig går hundratusentals människor ut och demonstrerar. De lyckas avsätta landets diktator Ben Ali. Folk i grannländerna inspireras och dikta­ torerna i Egygpten och Libyen störtas efter folkets protester. Demokratirörelsen i Mellanöstern kallas Den arabiska våren.

Fortsatt diktatur Idag råder fortfarande diktatur i flera av jordens länder, men även i många demokratier sker kränkningar av mänskliga rättigheter. Barnets rättigheter kränks i alla länder. I diktaturerna saknas rösträtt, det fria ordet och rätt att utrycka sina åsikter, åsiktsfrihet. De styrande bestämmer allt och berikar ofta sig själva och sina familjer.

Burma på väg mot demokrati

2010 släpps Aung San Suu Kyi ur sin husarrest i diktaturens Burma. Hon har då tillbringat femton av de senaste 23 åren i husarrest för sin modiga kamp för demokrati i Burma. 2011 blir hon beskyddare av World’s Children’s Prize Foundation.

2014

20

2010

Barnens demokratiska Global Vote 2014 genomförs World’s Children’s Prize-programmet för fjortonde gången. Hittills har nära 35 miljoner barn lärt sig om sina rättigheter och demokrati genom programmet. Det är viktigt att varje ny generation får den kunskapen. Den hjälper dig och dina kompisar att hela livet kunna bidra till att bygga ert land, så att demokratin stärks och barnets och mänskliga rättigheter respekteras. När ni lärt er allt om barnets rättigheter och om priskandidaternas insatser förbereder ni er demokratiska världsomröstning, Global Vote. Din röst är ditt eget beslut. Ingen kompis eller lärare ska tala om för dig vem du ska rösta på. Den som majoriteten, de flesta, röstar på får World’s Children’s Prize for the Rights of the Child 2014!


Olivia och Benin för barns rätt

Jumelé-skolan röstar för barnets rättigheter.

Banderollmålning.

Stämpelfärg mot valfusk.

L’Horizon-skolans valfunktionärer.

”Vår skola är med”. Global Vote på Lycée des Jeunes Filles Toffa.

En röst i valkorgen för barnens rätt.

Rösträkning.

”Jag motiveras att vara ansvarig för WCPbarnrättsklubben när jag ser mina kompi­ sars rättigheter bli kränkta. Många bor inte med sina föräldrar och deras förmyndare behandlar dom illa. Dom accepterar inte att flickor går i skolan. Och när tjejerna kom­

mer hem från skolan måste dom sälja varor på gatan. World’s Children’s Prize-programmet är ett bra verktyg för mig när jag kämpar för barnets rättigheter i Benin och mot hur de svagaste barnen behandlas. Tiotusentals barn i Benin drabbas årligen av människo­ handel, två tredjedelar av dom är flickor. Flickor måste få gå i skolan och skapa sig en egen framtid. Dom ska inte utsättas för tvångsäktenskap utan själva få välja vem dom vill gifta sig med. Flickan kan bli ledare och det är mer värdefullt för landet än pengarna föräld­ rarna får för att gifta bort henne. För att nå dit måste man informera föräldrarna och höja deras och folkets medve­

tenhet. Så som man gör genom berättel­ serna i Globen, som hjälper till att föra frågan framåt. Lärarna utbildas också av Globen. Vi ska dom kommande åren använda oss av WCP-programmet och av vad vi lärt oss i WCP-klubben. Jag ska lära ut barnets rät­ tigheter och se till att olika veckoverksam­ heter startar i barnrättsklubbarna och Global Friend-skolorna i min stad. Under Global Vote-delen av programmet lär jag ut den demokratiska processen. Att kunna den stärker dig som person och dina rättig­ heter.” Olivia, 16, Lycée des Jeunes Filles Toffa, Benin

Jag är flicka. Jag vet mina rättigheter. Gör du?

21


Valkön sträcker sig långt genom flyktinglägret.

Valpolisen visar de röstande vart de ska gå i vallokalen.

Global Vote på – Tänk att dom vuxna startade ett krig när dom hade val. Vi barn hade en stor fest istället när det blev vår tur, säger flyktingbarnet Estelle, 12, och skakar på huvudet åt hur vuxna beter sig. I Estelles hemland Elfenbenskusten startade ett blodigt inbördeskrig efter presidentvalet 2010. Tre tusen människor dödades och hundratusentals flydde från sina hem. Många av flyktingarna tog sig till grannlandet Ghana. Idag har barnen sin Global Vote i flyktinglägret Ampain. Står jag med i röstlängden?

Barnens val en fest! ”VÅR GLOBAL VOTE här i flyk-

Varsågod, här har du valsedeln. Sätt ett kryss på den du röstar på. Estelle

22

tinglägret idag har varit ett lugnt, rättvist och demokratiskt val. Allt sköttes perfekt. Och alla var glada. Hemma i Elfenbenskusten, när dom vuxna röstade, blev det helt annorlunda. Där började den sittande presidenten och den politiker som hade utmanat honom att kriga istället, eftersom dom inte kunde komma överens om valresultatet. Soldater gick från dörr till dörr för att ta reda på vem som hade röstat på vilken kandidat. Och dom dödade folk. Det var skjutande överallt.

När folk försökte ta sig igenom vägspärrarna och fly, var det många flickor som fick order om att kliva ut ur bilarna. Soldaterna utnyttjade dom och kastades in dom i bilen igen. I andra fall tvingades flickor att stanna kvar hos soldaterna medan alla andra i bilen fick åka vidare. Precis det hände en tjej i vår bil. Jag har inte sett henne sedan dess. Hela tiden var jag livrädd att soldaterna skulle ta mig också. Tänk att dom vuxna startade ett krig när dom hade val. Vi barn hade en stor fest istället när det blev vår tur. Vi

som har deltagit i Global Vote vet hur rättvisa, fredliga och demokratiska val ska gå till. Och vi känner även till barns och flickors rättigheter. Om vi någon gång får komma hem igen så måste vi använda det vi lärt oss. Då tror jag att mitt land Elfenbenskusten kommer att bli bättre i framtiden. När jag blir vuxen vill jag bli flygvärdinna och se världen!” Estelle, 12, WCP-barnrätts­ klubben, flyktinglägret Ampain.


 TEXT: ANDREAS LÖNN FOTO: JOHAN BJERKE

flykt

I flyktinglägrets vallokal står valbåset bakom de tre gula ballongerna till vänster mitt i bild.

En röst för en barnrättshjälte.

Presidenten borde vara som WCP-kandidaterna är ”KRIGET VAR FRUKTANSVÄRT.

Det går inte att beskriva hur rädd jag var. Jag såg med egna ögon hur soldater dödade både kvinnor och barn. Tillsammans med mamma och lillasyster lyckades jag fly undan striderna och ta mig över gränsen till Ghana mitt i natten. När vi kom hit till flyktinglägret var jag otroligt lättad. Mitt i allt hemskt kände jag mig trygg på något sätt. Som om jag kommit i säkerhet och att ingenting hemskt skulle kunna hända mig längre. Men så blev det inte. Mamma började arbeta i byn här utanför och jag började diska på en restaurang här i lägret på kvällarna. Oftast fick jag bara lite mat som betalning. En kväll gick jag på sandvägen mellan flykting­ tälten mot restaurangen, när en man tog tag i mig. Han la sin hand över min mun och min näsa. Jag blev snurrig för

han hade något slags starkt medel i handen. Sedan drog han snabbt in mig i sitt tält. Jag svimmade, och när jag vaknade såg jag att min klänning var sönderriven och blodig. Jag hade så ont att jag nästan inte kunde gå. Mamma och jag anmälde mannen, men när polisen kom hade han rymt från lägret. Ingen har sett honom sedan dess.

Om jordens ledare och presidenter var som WCPkandidaterna skulle världen vara en säkrare plats för oss tjejer.” Grace, 12, WCP-barnrätts­ klubben, flyktinglägret Ampain.

Ingen möjlighet till valfusk efter märkningen.

Lägrets barnrättsklubb Jag är med i lägrets World’s Children’s Prizebarnrättsklubb. Vi läser i tidningen Globen och lär oss om våra rättigheter. Förut visste jag ingenting om mina rättigheter. Tack vare Globen får vi många bra tips på hur vi kan kämpa för våra rättigheter. Det är bra att vara många tjejer i en grupp för då kan man stötta varandra. Man blir starkare än om man är ensam. 23


Global Vote Döv och tjej dubbelt utsatt ”POJKAR BEHANDLAS alltid

bättre än flickor här i Ghana. Tjejer gör allt hemma och arbetar mycket hårdare än killar. Vi diskar, lagar mat, städar… allting! Killar gör nästan ingenting. Är familjen fattig väljer man alltid att skicka sonen till skolan, inte dottern. Döva barn räknas inte i familjen. Om en familj får ett dövt barn som första barn, kommer det barnet oftast inte att få gå i skolan, oavsett om det är en kille eller tjej. Alla hörande syskon som föds senare får gå i skolan före det döva barnet. Om familjen är fattig tvingar ofta föräldrar sina barn med funktionsnedsättning att tigga. Barnen utan funktionsnedsättning älskas av sina föräldrar. Döva barn, eller barn med annan funktionsnedsättning, får ofta stryk. Eftersom många inte lär sig teckenspråk, kan vi inte göra oss förstådda. Vi blir utanför. Som döv tjej har man det extra jobbigt. Vi står definitivt sist i kön för att få gå i skolan. Eftersom döva barn ofta inte får gå i skolan, lämnas vi ensamma i huset när föräldrarna arbetar och

G 24

Bernice

hörande syskon går till skolan. Det är mycket farligare för oss tjejer än killar. Efter­ som vi inte hör kan män ta sig in i huset och utnyttja oss. Globen lär mig världen Helst hade jag bott hemma i min by med mamma och inte här på internatskolan. Men jag kommer från en liten by fyra timmar med bil härifrån. Jag är med i skolans WCPbarnrättsklubb och genom att läsa tidningen Globen har jag lärt mig att alla, även döva och barn med andra funktionsnedsättningar, har rätt att få gå i skolan. Det visste jag inte innan. Globen är jättebra! Jag lär mig om världen och om våra rättigheter, och det gör mig glad att läsa om modiga personer som kämpar för våra rättigheter. Idag har vi haft Global Vote, och det kändes bra att få visa mitt stöd för någon som kämpar för våra rättigheter! I framtiden vill jag bli affärskvinna och föreståndare för ett stort varuhus.” Bernice, 15, medlem WCPbarnrättsklubben, Sekondis skola för döva.

Det finns 200 miljoner barn med funktionsnedsättning i världen. Många av dem tillhör de mest utsatta barnen. De behandlas som mindre värda än andra och blir ofta undangömda. Allra värst är det för tjejer med funktionsnedsättningar. – Jag vet att det är fel eftersom jag tillhör en World’s Children’s Prize-barnrättsklubb för tjejer. Vi läser Globen tillsammans och nu vet jag att vi har samma rättigheter som alla andra, säger Matilda, 14. Hon är en av 300 elever som har sin Global Vote på skolan för döva och hörselskadade barn i staden Sekondi i Ghana.

L O BA

L


 TEXT: ANDREAS LÖNN FOTO: JOHAN BJERKE

med tecken Dövhet = funktions­ nedsättning?

En röst för alla barns lika rättigheter.

I flera länder kämpar nu många teckenspråkiga döva för att ses som en språklig minoritet, och inte som en grupp med funktions­nedsättning.

Duncan

Duncan var hemmaslav ”BARN MED funktionsned-

sättning har samma rättigheter som alla andra barn. Det lärde jag mig när vi läste tidningen Globen i skolan och det gjorde mig otroligt glad. Jag ska berätta det för min familj, för så var det inte när jag växte upp. Jag har tre hörande bröder och dom behandlades helt annorlunda. Dom fick mat, kläder, skor…allt. Visst fick jag också, men mina bröder fick alltid mer, finare och nyare. Dom fick även mycket mer

V

kärlek. Mer kramar och så. Jag var inte alls lika mycket värd. Ingen brydde sig om att försöka kommunicera med mig på riktigt. Det var samma sak med killarna där jag bodde. Jag fick aldrig vara med och leka eller spela fotboll. Dom tyckte att jag var dum i huvudet eftersom jag inte kunde höra. Ingen skola Jag fick inte gå i skolan heller. När mina bröder gick till skolan måste jag vara hemma och

hämta vatten, laga mat och arbeta i fälten. Det var så sorgligt att se mina bröder gå till skolan i sina fina uniformer. Jag kände mig som en slav. Nu vet jag att det var helt fel. Jag har samma rätt som alla andra att gå i skolan! Till slut, flera år för sent, fick jag äntligen börja här på internatskolan för döva barn. Här får alla vara med och jag har många kompisar. Jag hoppas att det så småningom kommer bli så för oss ute i samhället också. Att vi har

samma värde som alla andra. Om vi som har varit med i World’s Children’s Prize och lärt oss om våra rättigheter, lär våra familjer och alla andra där vi kommer ifrån om barnets rättigheter, tror jag faktiskt att livet kommer att bli bättre för döva barn i Ghana. Själv vill jag bli mattelärare i framtiden.” Duncan, 14, Sekondis skola för döva.

OT E 25


Matilda kallades djur

Matilda

Barnrättshjältar 2014

”JAG HAR blivit illa behandlad eftersom

jag är döv. Hemma blev jag alltid mobbad av jämnåriga tjejer. Jag är en bra löpare, men jag fick aldrig vara med och springa eller leka. Dom höll mig utanför och kallade mig för ett djur. Ibland plockade dom gräs och höll fram mot min mun för att jag skulle äta, precis så som man gör med en ko. Sedan skrattade dom och gjorde tecken åt mig att jag var dum i huvudet. Det gjorde så ont. Jag ville inte gråta inför dom, men, jag sprang därifrån och gömde mig i skogen. Ofta kröp jag inte fram förrän myggorna började bita mig på kvällen. Då smög jag hem, så att ingen skulle se mig. Ibland blev jag till och med slagen av folk. Även av vuxna. Eftersom jag inte hörde vad dom sa, och varken dom eller jag kunde teckenspråk, blev det ofta missförstånd och jag fick stryk. Vill bli trummis Jag är med i World’s Children’s Prizebarnrättsklubben här på skolan. Vi läser Globen tillsammans och pratar om våra rättigheter. Jag har lärt mig att det jag utsattes för, att inte få ett språk, att inte få vara med och att bli mobbad kränkte mina rättigheter. Innan jag kom till skolan för döva kunde jag aldrig göra min röst hörd. Idag hade vi Global Vote och då kändes det som om jag verkligen kunde göra

Under valfesten uppträder några av barnen med dans trots att de inte hör trummorna, men de ser dem och känner rytmen.

min röst hörd! Det var en ovanlig känsla för här blir vi döva barn sällan lyssnade till. Vår åsikt räknas inte. Idag var det annorlunda. Jag röstade tillsammans med barn runt hela jorden, både döva och hörande. Och min åsikt räknades. Det gör mig lycklig! Jag vill gärna bli trummis. Även om jag inte hör musiken, känner jag rytmen och vibrationerna i kroppen. Jag brukar träna med pinnar på stockar. Folk pekar finger och skrattar eftersom dom vet att jag är döv. Men då skrattar jag bara tillbaka. Jag gillar att trumma och ibland spelar jag i kyrkan. Jag vill vara med i kyrkans band och spela varje söndag.” Matilda, 14, medlem WCP-barnrätts­ klubben, Sekondis skola för döva.

World’s Children’s Prize-barnjuryn väljer varje år ut tre barnrätts­hjältar bland de som nominerats. De blir slut­kandidater till att få World’s Children’s Prize for the Rights of the Child. För att du ska kunna göra ett rättvist val i världsomröstnin­ gen Global Vote är det viktigt att du vet lika mycket om alla tre kandidater. Det gör du om du läser allt om dem på de kommande sidorna. De två kandidater som inte får de röstande barnens pris får hederspriset World’s Children’s Honorary Award. Alla tre barnrätts­hjältar erhåller prispengar till sitt arbete för barnen.

Malala Yousafzai Pakistan Sidorna 27–47

John Wood USA

 TEXT: ANDREAS LÖNN FOTO: JOHAN BJERKE

Sidorna 48–67

Indira Ranamagar Nepal Sidorna 68–85

26


Varför nomineras Malala?

Nominerad Barnrättshjälte • Sidorna 27–47

Malala Yousafzai

Malala Yousafzai nomineras till World’s Children’s Prize 2014 för sin modiga och farliga kamp för flickors rätt till utbildning.

FO

TO

:E

LY S

EM

AR

KS

Malala började tala öppet om flickors rättigheter vid elva års ålder, när talibanerna förbjöd flickor att gå i skolan i Swat-dalen i Pakistan. Malala vägrade lyda dem och fortsatte att gå till skolan. Hon hotades till livet och var tvungen att hålla sig gömd i perioder. Till slut sköts hon, 15 år gammal, av talibaner när hon var på väg hem från skolan, och var nära döden. Men Malala överlevde. Talibanerna trodde att de kunde tysta Malala genom att döda henne. Istället gav de henne en ännu starkare röst, som nu hörs över hela världen. Malala är fast besluten att fortsätta sin kamp för alla barns rätt till utbildning. Hon menar att utbildning är framtiden, och att ett barn, en lärare en bok och en penna kan förändra världen. Hon har en egen fond, Malala-fonden, som ska hjälpa flickor att få gå i skolan.

FOTO: MASROOR/CORBIS/TT

En månad efter att Malala sköts håller barn upp bilder på henne vid en ceremoni i staden Karachi i Pakistan.

Det är den 9 oktober 2012. – Vem av er är Malala, frågar den vitklädda mannen. Han skyler sitt ansikte med en näsduk. Ingen av flickorna, som är på väg hem från skolan på minibussens flak, säger något. Men deras blickar visar vem som är Malala. Mannen höjer sin pistol och avfyrar snabbt tre skott. Den första kulan träffar Malala i huvudet. Malala har länge kämpat mot talibanerna i Swat-dalen i Pakistan för flickors rätt att gå i skolan. Hon är nu, 15 år gammal, nära att dö. Men när Malala vaknar upp ur medvetslösheten, har hon blivit en symbol för flickors rätt att gå i skolan i hela världen.

Malala.

N

är Malala föds firas hon inte som det skulle ha gjorts om hon vore en pojke. Många pashtuner, som folket i Swatdalen kallas, anser att pojkar är viktigare än flickor. Men Malalas pappa Ziauddin är annorlunda. Ända från början är Malala hans ögonsten. I boken om sitt liv berättar Malala om att hon föddes på världens vackraste plats: – Swat-dalen är ett himmelrike av berg, forsande vattenfall och klara sjöar. ”Välkom­men till Paradiset” står det på skylten när man åker in i dalen. I detta ”paradis” ska Malala komma att uppleva jordbävningar och en svår översvämning som dödar många. Men värst av allt är det när talibanerna kommer till Swatdalen. De hotar, dödar, tvingar kvinnor att skyla ansiktet 27


På hemvägen från skolan åkte Malala minibuss tillsammans med flera skolkamrater, vilket talibanerna fått veta. På väg till skolan åkte Malala alltid riksha det sista året innan hon blev skjuten. Tidigare gick hon till skolan, men hennes mamma var orolig efter alla hotelser till familjen.

FOTO: ANJA NIEDRINGHAUS/AP

Flickor drabbas Malala tillbringar mycket tid i sin pappas skola i Swats största stad, Mingora. Tidigt lär hon sig hur olika pojkars och flickors liv är och hur männen bestämmer allt. Men Malala lär sig också av sin pappa att det inte behöver vara så. Han kämpar för allas, även fattigas och flickors, rätt att gå i skolan. När hennes familj hälsar på hos släkten i bergsbyn märker Malala att hennes kusin Shahida saknas. Hon är bara tio år, men hennes pappa har sålt henne till en äldre man som redan har en hustru. Malala klagar till sin pappa över hur flickor drabbas i Swat. Han svarar att det är ännu värre i grannlandet Afghanistan, som bara ligger 150 kilometer bort. Där tvingar talibanerna kvinnor att bära burka för att skyla sitt ansikte, de bränner flickskolor och misshandlar kvin-

FOTO: ANJA NIEDRINGHAUS/AP

och flickor att sluta skolan. De ska komma att spränga över 400 flickskolor i Swat.

nor som bär nagellack. Många talibaner är pashtuner, liksom de flesta i Swatdalen. Talibanerna kommer Malala är tio år när talibanerna kommer till Swat-dalen. De samlar in folks CD och DVD-skivor och TV-appara­ ter i stora högar på gatorna och bränner upp dem. Talibanerna hindrar också vaccineringen av små barn

mot polio. De släcker ner kabelkanalerna på TV och förbjuder brädspel som barnen älskar att spela. Sedan riktar talibanerna in sig på skolor för flickor. När Malalas familj kommer hem från ett besök hos släkten på landet sitter ett brev uppsatt på skolporten. I det varnas Malalas pappa från att låta flickorna fortsätta att bära vanlig skoluniform. Istället

Malala gick i sin pappas skola Khushal Girls High School. Det går inte att se från gatan att det är en skola.

Ur familjens fotoalbum Malala tillsammans med sin lillebror Khushal och farfar, som de kallar Baba.

FOTO: ANJA NIEDRINGHAUS/AP

Malala har börjat läsa och lillebror Khushal härmar henne.

28

ska de bära burka och skyla sina ansikten. Efter det täcker flickorna alltid sitt huvud när de går in till eller ut från skolan. Ingen flicka i skola Det är nu 2008 och talibanerna börjar spränga skolor, främst flickskolor, nästan varje dag. Malala är elva år och intervjuas i flera TV-kanaler. Hon talar för flickors rätt att gå i skolan. När hon är med i


Varje morgon i Malalas skola Khushal Girls High School samlas flickorna under Pakistans flagga. Bilden togs en månad efter att Malala sköts. Hennes skolkamrater har varit mycket oroliga för hur det skulle gå för Malala, men också för sin egen säkerhet.

FOTO: ANJA NIEDRINGHAUS/AP

en BBC-sändning på urdu, Pakistans språk, säger hon: – Hur vågar talibanerna ta ifrån mig min rätt till utbildning? Det blir bara värre och värre. Så meddelar talibanerna att alla skolor för flickor ska stängas. Efter den 15 januari 2009 får ingen flicka i Swatdalen gå i skolan. Malala tror först inte att det är möjligt. Hur ska talibanerna kunna hindra henne och hennes kamrater från att gå i skolan? Men hennes vänner frågar vem som ska kunna hindra talibanerna från

det, de har ju redan kunnat spränga hundratals skolor. Malala börjar skriva en dagbok om livet i Swat under talibanerna. När den läses upp i BBC-radio har hon ett påhittat namn, Gul Makai, som betyder blåklint. Skolkompisarna talar om dagboken i skolan, men de vet inte att det är Malala som skriver den. Hon berättar om hur det är att vara rädd, om förbudet mot att gå i skolan och om tvånget att bära burka och gömma sitt ansikte. När hon är med i en dokumentärfilm säger Malala:

”De kan inte stoppa mig… vår uppmaning till omvärlden är: Rädda vår skola, rädda vårt Pakistan, rädda vårt Swat.” Men snart stänger talibanernas deras skola. Protester leder till att talibanerna ändrar sig och låter flickor upp till tio års ålder gå i skolan. Malala och hennes kompisar, som är för gamla, går till skolan i vanliga kläder och gömmer sina skolböcker under sina sjalar. Flickornas rektor kallar skolan ”den hemliga skolan”. Så kommer dagen då Pakistans armé beordrar

invånarna i Swat-dalen att lämna sina hem. Armén ska inleda en offensiv mot talibanerna. Mer än miljon människor blir flyktingar i sitt eget land. Malalas familj lämnar dalen och först tre månader senare kan de återvända hem. Armén säger att talibanerna är besegrade, men snart börjar talibarena att spränga skolor igen. Allvarliga hotelser I januari 2012 reser Malala med sin familj till storstaden Karachi. Provinsregeringen där har beslutat att en skola i staden ska uppkallas efter Malala. Hon talar inför alla politiker och säger: – Vi måste alla arbeta tillsammans för flickors rättigheter. I sin bok berättar Malala hur hon sitter på stranden i

Flickorna på bilden är på väg hem från skolan i Malalas hemstad Mingora. De är klädda i burka. Talibanerna kräver att de iakttar Purdah, som innebär att flickor och kvinnor inte får visa sina ansikten för män. Talibanerna vill hindra flickor från att gå i skolan och har sprängt över 400 flickskolor i Swat-området, som Malala kommer ifrån. Pakistan är med 185 miljoner invånare världens sjätte folkrikaste land. Tre av fyra kvinnor i Pakistan kan inte läsa. På landsbygden finns områden där bara tre av hundra kvinnor kan läsa. 5 miljoner flickor som borde gå i skolan får ingen utbildning och Pakistan är ett av de få länder i världen där analfabetismen ökar. Många familjer ger sönerna utbildning, men inte döttrarna eftersom de lämnar familjen när de gifts bort. Mindre än 2 procent av Pakistans budget går till utbildning, medan mer än 25 procent går till militären.

FOTO: VERONIQUE DE VIGUERIE/GETTY IMAGES

Skola för flickor under hot

29


Malalas skola syns inte från gatan. Flickorna går snabbt in genom gallergrinden och brukar försiktigt titta ut innan de går ut på gatan.

FOTO: ANJA NIEDRINGHAUS/AP

Karachi och tänker på hur flickor och kvinnor har det i hennes land: – Vi vill kunna fatta våra egna beslut och vara fria att gå i skolan eller till arbetet. Ingenstans i koranen står det att en kvinna ska vara beroende av en man eller måste lyssna på en man, tänker hon. Medan de är kvar i Karachi ser Malalas pappa på internet att talibanerna hotar två kvinnor, och att en av dem är Malala. ”De två kvinnorna bör dödas”, står det. Malalas föräldrar berättar för henne om hoten och hennes pappa säger att hon för ett tag bör sluta att tala för flickors skolgång och mot talibanerna. – Hur ska vi kunna göra det? Jag är ju inbjuden att tala på flera håll och jag tycker inte att jag kan tacka nej, säger Malala. När familjen kommer tillbaka till Swat vill polisen visa den information de samlat in om Malala. Där står det att

O : S H E RI N Z A D A /A P

30

Skolbussen stoppas Malala och henns pappa planerar att åka till byarna i bergen i Swat under nästa skollov och tala med föräldrar och barn om hur viktigt det är att lära sig läsa och skriva. – Vi blir som utbildnings-

predikanter, säger Malala till pappa. Malalas mamma tillåter inte längre henne att promenera till skolan. Istället åker hon alltid dit i en riksha. Hem åker hon tillsammans med tjugo skolkamrater på ett flak med duk spänd över. På flaket står tre långa bänkar på tvären. Skolskjutsen stannar vid trappan som går upp till Malalas gata och hon är nu alltid rädd för talibaner när hon går uppför trappan. När resten av familjen somnat går hon runt och kontrollerar att alla dörrar och fönster är ordentligt stängda och låsta. Hon ber till Allah om beskydd för familjen.

FOT

Malala är medvetslös efter att ha skjutits med tre pistolkulor. En av dem träffade henne i huvudet. FOTO: AP

Efter att ha flugits från sin hemstad Mingora i helikopter dagen då hon sköts bärs Malala till ett militärsjukhus i staden Peshawar.

hon till följd av att hon blivit känd både i Pakistan och i världen för sitt motstånd mot talibanerna blivit dödshotad. Provinsregeringen vill att Malala ska bli fredsambassadör, men hennes familj säger att det är för farligt. Malala börjar låsa grinden framför familjens hus varje kväll. Hennes pappa förklarar att talibanerna nu är ute efter dem som höjer sina röster mot det som talibanerna står för.

Vem är Malala? Det är nu dags för terminsprov. Natten till 9 oktober sitter Malala uppe länge för att plugga till provet i Pakistankunskap. Hela familjen äter frukost tillsammans. Idag ska Malalas mamma börja ta lektioner för att lära sig att läsa och skriva. Skolskjutsen kör två vändor varje dag. Malala och hennes kompisar stannar kvar och pratar efter provet och åker med den andra vändan, klockan tolv. Plötsligt kliver två vit­ klädda unga män ut i vägen och tvingar minibussen att tvärbromsa. En av dem, klädd i mössa och en näsduk som döljer ansiktet, kliver upp bak på bussen och böjer sig in, nära där Malala och hennes bästa vän sitter. – Vem är Malala? frågar han. Några flickor ropar på hjälp, men mannen hyschar ner dem. Malala är den enda flickan som inte har ansiktet täckt. Ingen säger vem som är


14 oktober 2012, fem dagar efter att Malala blivit skjuten, demonstrerade barn på gatorna i staden Karachi mot talibanernas attack mot henne.

FOTO: FAREED KHAN/AP

Utbildning först är den enda lösningen, svarar Malala FN-chefen.

hon, men flera tittar på henne. När mannen höjer sin svarta pistol kramar Malala sin bästis hand. Mannen skjuter snabbt tre skott. Det första träffar Malala i huvudet. FN och priser Malala flygs först i helikopter till ett militärsjukhus och sedan vidare till ett sjukhus i Storbritannien. Det är där som hon efter en vecka vaknar upp ur medvetslösheten. Ena ansiktshalvan är förlamad. Men efter en åtta timmar lång operation lyckas

läkarna laga ansiktsnerven. Malala får flera priser och blir till och med, som den yngsta någonsin, nominerad till Nobels Fredspris. Hon hamnar på listor i tidningar över de mest inflytelserika personerna i världen. 12 juli 2013, dagen då Malala fyller 16 år, är hon bjuden till FN. 100 ungdomar från 80 länder har kommit dit för att lyssna på Malala och FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon kallar dagen för Malala Day. I sitt tal till Malala säger han:

– Jag ber dig att fortsätta höja din röst. Fortsätt att öka trycket. Fortsätt att göra skillnad. Låt oss tillsammans följa denna modiga flicka och sätta utbildning först. Låt oss göra denna värld bättre för alla. – Den här dagen är för alla kvinnor, pojkar och flickor som höjt sina röster för sina rättigheter. Låt oss kämpa mot läsokunnighet, fattigdom och terrorism i hela världen. Låt oss ta upp våra böcker och pennor. De är våra starkaste vapen.

Malalas röst Talibanerna trodde att de kunde tysta Malala genom att döda henne. Istället gav de henne en ännu starkare röst, som nu hörs över hela världen. Malala är fast besluten att fortsätta att kämpa för flickors rättigheter. Idag har Malala en fond, Malala-fonden, som ska användas för att stärka flickors rätt till utbildning över hela världen. – Jag vill inte bli känd som flickan som blev skjuten av talibanerna utan som flickan som kämpar för utbildning, säger hon. 

FOTO; ESKINDER DEBEBE/UN

Malala tillsammans med sin pappa Ziauddin och småbröder Khushal och Atal på Queen Elizabeth-sjukhuset i Birmingham i Storbritannien.

 TEXT: MAGNUS BERGMAR

FOTO: QUEEN ELIZABETH HOSPITAL/GETTY IMAGES

12 juli 2013 firades Malalas 16 årsdag i FN, inför hundra ungdomar från åttio länder. FN:s generalsekreterare kallade dagen för Malala Day och gav Malala en skinninbunden bok med FN-stadgarna. Den får annars bara statsöverhuvuden.

31


Malala är inte ensam. Flickorna på det här uppslaget kommer alla från områden där det finns talibaner. Precis som Malala kämpar de för att flickor ska få gå i skolan. Även för dem kan det vara farligt att göra det. Därför är deras ansikten övertäckta. Ofta exploderar bomber och då måste de stanna hemma från skolan.

Fler modiga

Bomber stoppar skolan ”Utbildning är så viktig. Den ändrar våra liv. Alla har rätt att gå i skolan. När jag drömmer om framtiden, drömmer jag att jag är lärare, precis en sådan lärare som jag har. Jag bor i ett område som är oroligt. När det smäller mycket bomber är jag rädd. Då får jag inte gå i skolan. Jag är glad när det är lugnt och jag kan gå igen. Jag vill inte vara borta från skolan. Malala är så bra. Hon kämpar mot talibanerna i vårt område. Hon är en förebild för oss. Alla vet hur hon tänker och vilka hon kämpar mot.” Mariam, 12

Utbildning ger fler arbeten ”Det är bra att ha utbildning. Då kan man välja mellan fler arbeten. Jag gillar naturkunskap och vill bli doktor. Alla har rätt att gå i skolan. Malala kommer från Swat. Hon vill ha utbildning och tycker att alla flickor ska ha rätt till det. För detta blev hon skjuten. Hon är viktig och duktig. Också i vårt område är det svårt ibland, precis som i Swat. Vi vill också ha utbildning, även om det är farligt här också. Ibland måste jag stanna hemma från skolan fast jag inte vill vara borta.” Sheila, 11

32

Utbildning är allt ”Utbildning är allt. Det påverkar livet och utan utbildning kan jag inte göra mycket. Rätt utbildning kan betyda mycket. Alla yrken i mitt land som pojkar kan utbilda sig till kan flickor också utbilda sig till och arbeta med. Om jag vill kan jag bli polis, soldat, pilot eller något annat. Pojkar och flickor kan ha samma yrken. Politik är också viktigt. Utan politik kan vi inte utveckla vårt land. Alla har rätt att arbeta politiskt. Jag vill också göra det och när jag får makt så ska jag arbeta för att alla i vårt land får utbildning. Då ska det vara en bra utbildning. Nu har vi har inget bra system i de flesta skolor. Många lär sig bara att rabbla utantill och fattiga föräldrar tycker det är bättre att barnen får arbete och en inkomst. Ibland har vi problem med bomber och det är oroligt i vårt område. Då får jag stanna hemma från skolan och det är jag inte glad för. Jag vet att jag missar något viktigt. Jag är tacksam att Malala varit så tydlig med att alla flickor har rätt att gå i skolan. Det finns många föräldrar i vårt område som håller flickorna kvar i hemmet för att de vill ha full kontroll över dem. Jag och mina kompisar pratar med barn och föräldrar vi möter och uppmuntrar dem att börja skolan. Vi pratar också med deras föräldrar. Ibland lyssnar de på oss och barnen får gå till skolan. Jag är glad att Malala kan fortsätta studera. När jag fick veta att hon skriver dagbok så skaffade jag mig också dagbok och nu skriver jag i den varje dag.” Asma, 14


 TEXT & FOTO: BRIT T-MARIE KL ANG

flickor

Utbildning utvecklar vårt land ”Alla har rätt till utbildning, precis som jag har fått. Bara när alla får utbildning kan vårt land utvecklas. Alla vet inte det, så vi får säga till och påminna. Jag pratar med våra grannar och med andra som bor i vårt område och flera av deras barn har fått börja skolan. Det är så viktigt för mig att alla får utbildning och jag försöker uppmuntra dem som börjat att de ska fortsätta och att vara noga med sin utbildning. Det tråkiga är att så många flickor inte får gå ut från sina hem överhuvudtaget och inte får gå till skolan. Det gör mig så ledsen. Utbildning för alla är vårt mål, så även om vi ibland är rädda och vet att många talar illa om oss så har vi bestämt oss för utbildning och vi fortsätter att kämpa! Malala är som vi och en förebild för oss.” Rainaz, 14

Kämpar för andra ”Vi som får gå i skolan vet att vi också har ansvar för andra. I det området där jag bor finns många flickor som kommer från fattiga familjer och ingen har brytt sig om att sända dem till skolan. Ibland har det räckt att jag har pratat med flickorna, ibland får jag gå till föräldrarna och diskutera med dem. Detta har gjort att många av dem går i skolan nu. Vi har många problem i vårt område, talibaner, bomber och otrevliga pojkar som skriker dumma saker efter flickor som går till skolan. Jag har bestämt mig för att jag vill ha utbildning och då måste jag gå till skolan även när vägen dit är jobbig. Utbildning är ljus, om det börjar lysa så sprider det sig. Vi vill ha det ljuset i hela området där jag bor och i hela vårt land. Malala är så modig. Jag tycker precis som hon och vill att alla ska ha utbildning. Alla flickor har rätt till utbildning. Jag är glad att jag fått gå i en skola där jag lärde mig hur jag kan kämpa för andra. Man kan inte prata om Malala överallt, många är emot henne och att flickor ska ha utbildning, men vi är många som kämpar som hon gör.” Sofia, 15

Föräldrar har ansvar ”Utbildning behövs för att vårt land ska kunna utvecklas. Föräldrar har ansvar för att alla barn går till skolan. Där jag bor är alla rädda för talibaner och för att bomber ska skada oss. Det är bara några dagar sedan det hände senast. Många vågar inte gå ut när det är oroligt. Jag vill helst gå och försöker, fast jag är rädd. Min familj är också rädd och väntar på att jag ska komma hem. Malala är så modig. Jag beundrar henne. Hon skrev dagbok om talibaner som gjorde dem arga och de sköt mot henne.” Manoor, 14

33


Flickorna drömmer om

Föräldrarna säger nej

Tusentals te

”Vi arbetar tillsammans i familjen. Strax efter soluppgången går vi till tegelbruket. Afsana blandar lera och vatten till rätt konsistens och kör fram leran på en kärra till oss andra. Jag gör tegelstenar som ligger i långa, långa rader. Tegelstenarna räknas sedan och vi får betalt efter hur många tusen tegelstenar vi har gjort. Om jag inte utbildar mig kommer jag att få arbeta hela mitt liv på tegelbruket. Det vore hemskt.” ”Jag vill också gå i skolan. Pappa säger nej. Jag frågade mamma också, men hon säger också nej. Våra föräldrar bryr sig inte om utbildning. Fast jag vet ju att vi måste arbeta. Om inte alla i familjen arbetar så räcker inte våra pengar. Om någon i familjen blir sjuk så minskas vår inkomst och vi behöver köpa mat varje dag.” Samina, 13, och Afsana, 12

Under tusentals år har tegel tillverkats för hand. På många håll i världen görs teglet idag av maskiner. Men i Pakistan kämpar många familjer fortfarande under slavliknande förhållande med att göra tegel för hand. Familjens skuld till tegelbruksägaren tvingar arbetet vidare från föräldrar till barn. Slaveriet är förbjudet i Pakistan. Men fort­farande är lergropen en daglig hemvist för många skuld­ slavbarn, som egentligen borde gå i skolan.

Vill starta egen skola Samina

Afsana

”Vi arbetar tillsammans, alla i min familj, även mina fem systrar och min lillebror, som är fem år. Vi går tidigt på morgonen till tegelbruket. Vid etttiden går vi flickor hem tillsammans och tar hand om hushållssysslorna. Vi brukar leka på eftermiddagarna också, ofta kurragömma. Min dröm är att gå i skolan varje dag. När jag lärt mig mycket ska jag ha en egen skola där jag kan undervisa andra barn och få en inkomst. Men det är nog bara en dröm. Därför tänker jag också att jag vill bara vara hemma utan arbete, aldrig gå till något tegelbruk, bara arbeta hemma. Men vi behöver pengar. Ibland har mina föräldrar inte råd att köpa mjöl till chappattibröd.” Nosheen, 11

Vill bara få sitta

 TEXT & FOTO: BRIT T-MARIE KL ANG

Funderar jämt på skolan ”Jag arbetar på tegelbruk och det är verkligen inte vad jag vill om jag själv fick bestämma. Arbetet är väldigt tungt. Varje dag när jag kommer hem är jag så trött. Hela min kropp värker. Hemma har jag ansvar för hushållsarbetet tillsammans med min syster. Jag har bett pappa att få börja skolan, men han vägrar. Jag drömmer om att kunna läsa, skriva och räkna. Varje dag funderar jag på hur jag ska hitta ett sätt att få utbildning. Jag gillar att titta på TV, särskilt indiska filmer om kärlek. Just nu om en kvinna som dör, men hennes själ går inte till himlen utan blir kvar på jorden och stör mannen.” Rubina, 12

34

”Vi går hemifrån tidigt och har en timmes promenad till tegelbruket. Jag kör fram den tunga leran och formar den sedan i klumpar som ska passa i formarna. Alla måste bli exakt lika, utan sprickor och gropar. På kvällen går vi samma långa väg hem och sedan har jag allt arbete hemma. Tvätta, städa, damma, diska, laga mat. Det blir aldrig färdigt. Ibland drömmer jag att jag ska kunna sitta hemma en hel dag utan att arbeta. Bara sitta. Jag drömmer ofta om att få gå i skolan, men jag vet att det är omöjligt. Om jag hade gått i skolan hade allt varit annorlunda.


ett annat liv

gel men ingen skola

Kan mitt liv bli bättre? Då hade jag sluppit tegelbruket, kunnat läsa och skriva och sedan lära andra i vårt område. Jag och hela min familj hade haft ett annat liv. Pojkar och flickor gör samma arbete i tegelbruket, fast pojkarna arbetar längre på dagen. Vi flickor går hem och gör hushållsarbete. Ofta tittar vi på TV på kvällen. Mitt favorit­ program handlar om vuxna som gör saker som barn egentligen gör.” Samina, 14

”Jag har alltid drömt om att få gå i skolan men alltid varit tvungen att arbeta. Jag arbetar från tidig morgon till sent på kvällen. Allt på tegel­ bruket är så tungt. Jag känner mig jämt varm och trött. Mina ben svullnar och jag blir dammig precis överallt. När jag kommer hem är jag helt slut och då ska jag städa, diska och laga chapattibröd. När jag tänker på hur mitt liv ser ut blir jag bara ledsen. Jag funderar på varför jag har det så svårt och om det kan bli bättre. Jag tycker att pojkars och flickors liv är ganska lika när vi arbetar på tegelbruket. Fast bara där. Pojkar behöver inte göra hushållsarbete och de behöver inte be om lov för att få gå ut. Det måste vi flickor alltid göra. Jag drömmer om ett annat liv. Jag har skaffat en bok för att lära mig räkna. Jag har lärt mig att räkna pengar. En dag vill jag bli affärskvinna och kunna lämna detta tunga arbete.” Uzma, 15

35


Skoldrömmar vid vävstolen

 TEXT & FOTO: BRIT T-MARIE KL ANG

Aldrig riktigt glad ”Det finns inga jobb för våra föräldrar här i öknen. Så jag måste hjälpa min familj. De fyra bröderna får alla gå i skolan. Jag knyter mattor tillsammans med mina systrar. Jag började när jag var fyra år. Efter frukost tidigt på morgonen börjar jag knyta. Jag knyter och knyter tills jag lagar lunch och äter med familjen. Sedan fortsätter jag att knyta tills det blir kväll. Jag har alltid drömt om att få börja skolan. Jag har bett och bett mina föräldrar, men de svarar bara: Du måste knyta mattor. Det är vår inkomst. Jag vet inte så mycket om skolan, vet inte vad den skulle göra för skillnad för mig, men jag vill i alla fall veta. Jag vill verkligen gå i skolan. Mattknytningen gillar jag inte alls. Jag tror aldrig att jag är riktigt glad. Arbetet vid vävstolen bara fortsätter. Mina bröder får gå i skolan. När de är fria kan de leka. Vi systrar arbetar både vid vävstolen och i hushållet. Mina bröder gör aldrig något. Pojkar och flickor behandlas så olika här. För några månader sedan brann det i vår by, det är det hemskaste jag varit med om. Många hus förstördes, våra också och vår fina solpanel brandskadades så att vi inte kan använda den mer. Det gick inte att stoppa elden. Vi har så ont om vatten. Det finns en brandkår, den kom efter två och en halv timme och kunde inget göra. Allt hade brunnit ner.” Roshni, 14

36

Ökensanden letar sig in i flickornas hårbotten och innanför kläderna. Värmen och ulldammet gör luften tung att andas. En entonigt mäs­ sande röst beskriver mattans mönster. Flinka barnfingrar letar reda på rätt färg och knyter snabbt efter mönster­instruktionen. Knut efter knut efter knut. Oftast är det flickor som sitter vid vävsto­ larna. När flickor som bor i öknen gifter sig flyttar de till mannens familj i en annan by. Pojkarna stannar kvar. De har ansvar för föräldrarna när de blir gamla. Bättre att satsa utbildning på pojkar, säger många föräldrar. Flickorna får knyta mattor och bidra till hem­ giften och familjernas inkomster.

Medan barnen knyter beskriver en av dem, med mässande röst, mattans mönster. Barnen letar snabbt reda på rätt färg och knyter efter mönsterinstruktionen.


Knyter alla veckans dagar ”Jag har knutit mattor sedan jag var mycket liten, åtminstone i åtta år. Jag fick gå några år i skolan, men i vår by fanns ingen möjlighet att gå i skolan efter femte klass. Jag tycker inte om att knyta mattor. Det är tråkigt, hela kroppen värker efter en dag vid vävstolen. Jag sitter med mattknytning från morgon till kväll, oftast alla dagar i veckan. Jag önskar så att jag hade fått fortsätta gå i skolan. Jag har börjat lära mig, men vill lära mig mer. Det är oftast vi flickor som får arbeta, pojkarna är fria att leka.” Lathmi, 14

Inget gör mig glad mer

Vill inte tänka på arbetet

”Jag har gått två år i skolan, men fick sedan sluta för att det inte fanns någon kvinnlig lärare. Jag tyckte så mycket om att gå skolan och det var en stor sorg för mig när jag tvingades sluta. Jag ville så gärna fortsätta, men jag fick inte bestämma själv. Jag blev tvungen att arbeta. Jag har inte utbildning som räcker till något annat arbete och då har jag inget jag kan drömma om. Min bror går i skolan och jag sitter här och knyter mattor. Vi har inte samma rät-

tigheter. Vilka rättigheter har jag? Det är inget bra arbete att knyta mattor, men här finns inget annat som jag kan göra. Jag vet inte om det finns något som gör mig glad mer. Jag är nog gladast när jag äter. Tre gånger om dagen äter jag. Då slipper jag i alla fall att sitta vid vävstolen!” Roshni, 15

”Jag har arbetat med mattor sedan jag var riktigt liten. Jag tycker inte om det och jag vill bara inte tänka på att jag ska fortsätta med det. Jag drömmer om att jag ska få gå i skolan. Då skulle jag kunna få ett riktigt arbete. Det finns en skola här i byn. Mina bröder går i skolan, då borde jag också få gå. Pojkarnas lärare kommer varje dag. Det finns en kvinnlig lärare för flickorna, men hon kommer ofta inte och då får flickorna inte gå. Det är lättare för pojkarna. De får gå till den lärare som kommer.” Seeta, 15

Pojkarna fria att leka – Det är oftast vi flickor som får arbeta medan pojkarna är fria att leka, säger Lathmi

37


Malala har rätt

Kunskap ljus i livet

”Det är viktigt att flickor får utbildning. När jag vill ha ett arbete är det bättre för mig om jag har utbildning. Jag kan få ett bättre arbete då. När jag kan läsa i böcker kan jag hela tiden lära mig nya saker. Jag är glad att jag får gå i skolan. Malala arbetade för att flickor skulle få gå i skolan. Hon har rätt. Alla flickor ska ha utbildning. Det är viktigt att alla vet det.” Sadia, 12

”Kunskap är liksom ljus i livet. När jag har utbildning så finns det fler arbeten att välja på. Min dröm är att bli en sådan lärare som min egen lärare är. Hon lär ut så bra. Mina föräldrar fick aldrig utbildning. Jag är glad att jag får chansen. Malala gjorde rätt när hon fortsatte gå i skolan fast hon blev hotad. Hon är mycket modig.” Amina, 15

t r å v a l e ”H

Vi gillar Malala

Utbildning för livet ”Det är bra med utbildning. Jag lär mig mycket i skolan, både vad som är bra och vad som är dåligt. Utbildning handlar om livet. Malala är så speciell. Jag vet ingen annan som är så modig och skulle klara det hon gör.” Fauzia, 13

Ber för Malala ”Utbildning är viktig för flickor. Jag har en så bra lärare, Jag tycker så mycket om min skola. Jag har lärt mig läsa så bra nu att jag också kan läsa hemma. Malala är en mycket bra person för hon stöder att flickor får utbildning. Hon blev skjuten av terrorister, men Gud gav henne ett nytt liv. Jag ber för henne varje dag att hon ska kunna fortsätta.” Zeenat, 12

38

Malala mycket stark ”Med utbildning förstår jag mycket mer av livet. Pojkar och flickor har olika liv. Mina bröder kan leka hemma och i skolan. Jag kan bara leka i skolan. Mamma säger till mig att jag får leka på gatan precis som mina bröder, men jag vill inte. Inga andra flickor gör det. Malala ville gå i skolan men alla tyckte inte om det. Hon hotades men gick ändå. Då sköt de mot henne. Hon är mycket stark och förlorade inte kampen. Hon vill att alla flickor i Pakistan ska gå i skolan. Hon har rätt.” Amna, 12

Meningslöst utan utbildning ”Jag går i klass fem nu, men jag vill fortsätta att studera. Helst vill jag bli lärare, men ibland tänker jag att jag hellre vill bli hälsoarbetare. Om jag inte får utbildning kan jag inte göra något med mitt liv. Det blir meningslöst. Malala är så modig som vågade gå i skolan fast hon hotades.” Razia, 15


Vill vara utbildad

Vill lära mig mer

”Jag tycker om att gå i skolan och jag vill vara utbildad. Min dröm är att bli lärare. Min lärare är så fin och vacker. Jag vill bli som hon. flickors utbildning, att de ska studera, därför blev hon skjuten av dem som tycker att kvinnor ska vara hemma. Hon är mycket modig!” Amna, 15

”Jag drömmer om att få studera mer. Jag fick sluta efter klass fem, men jag vill fortsätta. Jag ser att andra barn fortsätter sin utbildning. Jag vill lära mig mera. Det finns så mycket jag inte vet. Helst vill jag bli lärare. Jag tycker om Malala. Hon kämpar för att flickor ska få utbildning.” Shamim, 16

a k s d n la

utbildas!” Kan hjälpa föräldrarna

Utbildade kvinnor utvecklar samhället

Hela landet ska utbildas ”Det är viktigt att flickor får utbildning. Jag lär mig läsa och skriva och mycket annat som jag annars inte skulle vetat om. Malala vill ha utbildning själv men hon vill också att alla flickor i Pakistan ska få utbildning och att hela vårt land blir ett utbildat land. Hon skrev dagbok om talibaner och hur flickor har det. Hon blev skjuten av terrorister. Hon är mycket modig, ett viktigt föredöme för oss alla.” Aisha, 12

39

 TEXT & FOTO: BRIT T-MARIE KL ANG

”Det är mycket viktigt att kvinnor får utbildning. Utbildade kvinnor betyder mycket för hur ett samhälle utvecklas. Kvinnor som är utbildade, de vet också att de har rättigheter. De kommer att få sina rättigheter och sprida dem till andra. Malala vet att alla flickor har rätt till utbildning. De som inte gillar det försökte döda henne. Men Allah räddade henne och hon har fått hälsan tillbaka.” Warda, 15

”Mina föräldrar kan inte läsa och skriva. Om jag får utbildning kan jag hjälpa dem. Jag drömmer om att bli polis. Jag har sett kvinnliga poliser på TV och det har varit bra personer. Jag har sett Malala på TV och när hon stod i sitt klassrum och pratade om utbildning. Jag tycker så mycket om henne.” Asma, 13


Hushållsarbete hela dagen En flicka i Pakistan ska kunna sköta allt i ett hem. Sopa, städa, ta hand om småsyskon, diska, tvätta kläder, koka te och laga mat. Flickor som arbetar på tegelbruk, med jordbruk, knyter mattor, sortera och samlar skräp har långa tuffa arbetsdagar. Men de måste också hushållsarbeta när de kommer hem. Många flickor arbetar i andras hem. Oftast är flickan helt ensam med sina arbetsgivare, får dåligt betalt och vågar inte klaga om hon behandlas illa.

Skulle studera hela dagen ”Jag arbetar i andras hem. Allrahelst vill jag gå i skolan men min pappa säger att det inte passar sig att jag går ut ur hemmet och till skolan. Jag drömmer ofta om att få börja skolan, men traditionen i vår by här i Baluchistan tillåter det inte. Om jag kunde bestämma själv, ja då skulle jag välja ett liv som gav mig friheten att gå i skolan. Jag skulle inte arbeta i andras hushåll en endaste dag utan gå i skolan och studera hela dagen!” Fareeda, 14

Inga flickor från Fareedas by får vara med på bild.

Hushållsarbete hemma och borta ”Så länge jag kan minnas har jag arbetat i hem. Jag har gått i skolan men fick inte fortsätta längre. Det var så roligt och spännande att få lära sig nya saker. Jag vill så gärna fortsätta i skolan, men det får jag inte. Nu gör jag hushållsarbete hela dagen, hemma och borta. Alla dagar i veckan.” Rafia, 10

Pappa säger nej till skola

 TEXT & FOTO: BRIT T-MARIE KL ANG

Vill bli doktor ”Jag gick i skolan i tre år. Sedan blev jag tvungen att börja arbeta. Jag hjälper till med allt som min matmor ber mig om. Jag skulle vara så lycklig om jag fick börja skolan igen. Nu känns det som om jag ska arbeta i hushåll hela livet. Helst vill jag bli doktor eller hälsoarbetare, men ofta räcker inte pengarna till mat hemma. Det är därför jag måste arbeta.” Shumaila, 13

40

”Klockan fem stiger jag upp, sopar, gör i ordning hemma och lagar frukost till familjen. Sedan går jag till familjen där jag arbetar. Jag sopar, lagar frukost, diskar, tvättar golven, tvättar kläder, passar små barn, tvättar och badar dem. Sedan är det dags att förbereda nästa mål, diska och städa. När jag kommer hem på kvällen, fortsätter jag med hushållssysslorna. Min stora dröm är att få utbildning. Jag har bett min pappa många gånger om att få gå i skolan, men han bara säger att så här är det i vår familj, det är vår tradition och inget jag vill

diskutera. Mina tre bröder får gå i skolan och leka och spela cricket på eftermidda­garna. Jag är så ledsen över mitt arbete och funderar ofta över hur mitt och familjens liv skulle vara om jag kunde få utbildning. Jag vill kunna läsa böcker och veta vad som står i

tidningar. Allra mest drömmer jag om att bli lärare.” Sapna 12


Sommarvärmen dallrar. Det är nära 50 grader Celsius. Barn och vuxna med stora plastsäckar släpande efter sig återvänder till sin lilla by. De har gått igenom kvarter efter kvarter i sin jakt på skräp som går att sälja. De låga husen med tunna käppar som väggar och plastsjok och plåtbitar på taken är noga sopade, rena och och fräscha inuti. Runt den lilla byn ligger skräp i stora osorterade, avgränsade högar. Varje familj har sin hög att ta hand om.

Ingen skola i skräpbyn Skolan inte för mig ”Jag är den enda flickan i min familj och har ansvar för hushållsarbetet tillsammans med mamma. Jag samlar också skräp och kan få ihop fyra kilo på en dag. Ibland gör jag mig illa. Det kan finnas vassa plåtbitar, krossat glas, sprutor och nålar bland skräpet. Då tvättar jag såret och sätter på bandage. Jag har bett pappa att få börja skolan. Han sa att det inte går därför att han förlorade sitt ID-kort vid den senaste översvämningen. Jag vet egentligen att jag måste arbeta. Skolan är inte för mig. Fast jag drömmer om att bli doktor eller hälsoarbetare.” Asma, 10

En försäljare med lastbil surrar fast stora säckar med sorterat skräp på flaket medan de som sålt räknar sina pengar.

41


Jag måste tigga ”Mamma dog för sju månader sedan. Hon höll på att föda barn och blev mycket sjuk. De tog henne till sjukhus, men hon dog när hon kom dit. Farmor samlar skräp, det gör pappa också, de samlar hela dagen. Jag tigger. Det vill jag inte, men jag blev tvungen när mamma dog. Ge mig bröd för Guds skull, säger jag. Ibland får jag några mynt, de flesta går förbi utan att se mig. Visst vill jag gå i skolan, men det går inte. Jag måste passa mina småsyskon. Det är ingen idé att fråga.” Seema, 11

Ogräs går

Skolan bara ett hopp ”Jag gifte mig förra året med min kusin och flyttade till hans hem. Bröllopet var speciellt. Jag hade fina, röda kläder med en stor röd schal och det kom massor av människor. Vi hade fest och åt god mat. Några gav presenter, tyg eller kläder. Jag har en så fin man. Han slår mig inte, men blir arg när maten inte är färdig när han kommer hem. Min man samlar skräp. Eftersom jag är gift går jag inte ut på gatorna. När han kommer hem sorterar jag skräpet. Svärmor samlar också skräp och svärfar är tiggare. Jag fick religiös utbildning hos en granne när jag bodde hos mina föräldrar och kan halva Koranen utantill. Jag önskar så att jag också skulle få gå i skolan. När jag frågade pappa sa han att det var omöjligt. Om jag fick utbildning tror jag att jag skulle få ett bättre liv. Det är bara ett hopp. Jag vet inte hur det skulle gå till. Min framtid ser ut som livet gör nu. Jag är glad när jag är med min man och vi sitter och pratar. Vi har ingen TV, men det finns en i byn och jag ser ibland.” Razia Bibi, 15

Året runt hackar och hackar flickorna bort ogräset i långa rader med bland annat vete-, bomulls- och chilliplantor. – När vi är färdiga så har ogräset i början av raden börjat växa igen och vi får börja om, suckar Chanda. När de inte arbetar på fälten ska flickorna hämta vatten, göra hushållsarbete och reparera lerhusen. Det finns ingen tid för skola.

Alla på TV är utbildade ”När jag inte arbetar på fälten så lagar jag vårt hus eller arbetar i hushållet. Jag drömmer om att gå i skolan. Om jag får råd ska jag också åka till Kunri och studera. Min allra största dröm är att få utbildning. På TV är alla så utbildade, hela familjerna, alla familjerna. Det finns en TV i vår by. Alla får inte gå dit och titta, men jag får. Jag vill bli som Sania. Hon är gift med Sutley, hjälten i mitt favoritdrama på TV.” Mumal, 13

42


före skola

Enda flickan i skolan ”Jag är inskriven i skolan i den närmsta staden härifrån. I år har jag klarat examen för klass två och fått mina böcker för klass tre. Det är för långt att gå så jag måste åka buss till skolan. Bussen kommer inte alla dagar. Jag blir så besviken när jag står och väntar och den inte kommer. Jag vill lära mig mer, men det går inte då. Varje dag väntar jag på bussen och blir så glad när den kommer.” Mavi, 10

Ingen rast ingen ro

Min största dröm ”Jag har aldrig gått i skolan. Det finns ingen skola här men om den fanns skulle jag gå dit. Jag vet inte riktigt vad de gör, men om jag gick dit skulle jag lära mig att förstå tidningar. Egentligen är min största dröm att få gå i skolan, men jag är väl för gammal.” Chanda, 12

Mavi är enda flickan i byn som går i skolan. Hon åker med sin bror och hans kamrater. Hon visar stolt boken för klass tre, som fått omslag av papper som sytts fast med tråd för att den ska hålla sig fina hela året.

En lantarbetarflickas långa arbetsdag: Laga frukost Diska Sopa Göra rent hos djuren Arbeta på fältet Hämta foder till djuren Hämta vatten Laga lunch Diska Arbeta på fälten Laga middag Ge djuren vatten Diska Göra i ordning sängar för natten

Drömmer om skolan

43

 TEXT & FOTO: BRIT T-MARIE KL ANG

”Jag drömmer om att jag en dag ska få gå i skolan, men det finns alltid så mycket hemma och på fälten som jag måste göra. Jag drömmer ändå om hur det skulle vara om jag verkligen fick gå. Flickor har inte samma rättigheter som pojkar i vår by. Föräldrar tycker mer om pojkar som ska vara hos dem hela livet. Vi flickor flyttar till andra hem när vi gifter oss.” Dema, 13


Du m

Zahida såldes ”Jag var bara fjorton år när jag blev bortgift. Mina föräldrar är mycket fattiga och när de erbjöds 100 000 rupies (6 000 kronor) för att jag skulle gifta mig så bestämde de snabbt att det skulle bli bröllop.

I

ngen frågade mig. Jag blev helt förtvivlad. Jag grät och grät. Jag rymde hemifrån och gömde mig hos en farbrors familj. De har alltid varit så snälla mot mig. Mina föräldrar misstänkte att jag rymt dit och kom genast efter mig. De var så arga på mig, slog mig och sa att detta var inte något som jag kunde bestämma om. Min man och mina svärföräldrar är inte nöjda med mig. De klagar jämt och

min man slår mig när det blir fel. Den första tiden var jag så arg på mina föräldrar, men de är fattiga och behövde pengarna. Jag har förlåtit dem och nu är jag så glad när de kommer på besök. Jag får träffa mina föräldrar fast min man blir arg när de kommer eller när jag åker och hälsar på dem. Mina vänner får jag inte träffa längre och de får inte besöka mig. Det saknar jag.

För mig finns ingen möjlighet till utbildning. Det känns som om mitt liv är slut. Inga föräldrar får göra så här mot sina döttrar. Flickor ska inte gifta sig förrän de är vuxna. Det är föräldrarnas ansvar att flickorna ska få ett värdigt liv.”

J

ag var elva år. Jag ville inte gifta mig och hade inte träffat min blivande man. Jag kände mig förvirrad. Två dagar före bröllopet berättade en äldre kvinnlig släkting för mig vad som var mitt ansvar. Att leva med mannen, dag och natt. Jag blev så rädd och försökte säga till mamma att jag inte ville gifta mig. Hon svarade bara: Du måste lyda, alla flickor gifter sig och det är din tur nu!

 TEXT & FOTO: BRIT T-MARIE KL ANG

Lärarna brydde sig inte ”Jag fick gå i skolan, men lärde mig inte läsa, skriva eller räkna. De bara flyttade upp mig till nästa klass, nästa och nästa. Jag kan skriva mitt namn, men inte mer. När mamma blev sjuk och behövde hjälp hemma fick jag sluta skolan. När hon blev frisk fick jag börja sy fotbollar tillsammans med henne. Lärarna brydde sig inte om mig. De såg mig inte. Jag vill ju ha utbildning. Mina föräldrar har aldrig gått i skolan, så de kunde inte hjälpa mig. Nu ska jag få hjälp genom mitt arbete med fotbollar att få lära mig läsa och skriva. Varje dag ska jag ta ledigt några timmar och få undervisning. Malala vill att vi flickor ska ha rätt till utbildning. Det är bra att hon kämpar för flickors utbildning. Det behövs fler som gör det.” Fatima, 16

44

– Du ska också gifta dig Perveen! Det passar bra att du och Yasmeen gifter er på samma gång. Vi har hittat en man som passar dig. Det är dyrt med bröllop och det blir billigare om ni har ert bröllop tillsammans. Perveen blir chockad när hennes mamma säger att hon ska gifta sig samtidigt som sin storasyster.

Var förtvivlad Jag kunde inte protestera. Flickor måste vara lydiga när

Bruden väntar på att föras till mannens familj. Fatima syr fotbollar, men ska nu också få utbildning.


åste gifta dig! de äldre i familjen bestämmer. Ingen frågade mig hur jag ville ha det. Min storasyster Yasmeen, som var tretton år då, kände sin blivande man. De hade pratat med varandra och tyckte om varandra. Hon var glad. Bröllopet förbereddes i flera dagar. Flickorna i vårt område, vänner och grannar, sjöng för oss och gav oss henna. Jag var bara rädd och ville försvinna, men visste inte vart jag kunde ta vägen. Vi flickor ska se ledsna ut när vi gifter oss. Annars säger alla att vi inte är nöjda med vårt hem och våra föräldrar som vi flyttar ifrån när vi gifter oss. Ingen brydde sig om min förtvivlan eller förstod att den var på riktigt. Dög aldrig På bröllopsdagen badade vi på morgonen och lagade en traditionell dessert, kir, som man gör på ris, socker, mjölk

Bröllopsföljet, med blåsare och trumslagare, är på väg till mannens familj.

och mandel. Sedan klädde vi oss i våra nya röda kläder och tog på oss nya silversmycken, som vi fått av våra blivande svärföräldrar. Till sist tog vi på de nya, röda skorna. Våra vänner målade vackra hennamönster på våra händer. Bröllopet var i vårt hem och på kvällen fick vi i sällskap med våra släktingar till svärföräldrarnas hem, som också blev våra nya hem. Jag var rädd och gråtfärdig, ville bara stanna hos mamma. Nu skulle jag arbeta i hushållet tillsammans med min svärmor. Jag kände mig alltid övervakad. Jag gjorde mitt bästa, men min svärmor och min mans systrar var aldrig nöjda. De klagade på mig,

Perveen giftes bort när hon var elva år och har aldrig fått gå i skolan.

gjorde miner och suckade högt åt allt jag försökte göra. Skola för livet Efter några månader lämnade mina svärföräldrar mig plötsligt hos min mamma. Sedan åkte resten av familjen, också min man, till storstaden Karachi. Min man hade drogproblem. För ett år sedan kom han tillbaka till mig. Han använder inte droger mer. Vi bor båda två hos min mamma nu. Jag arbetar med min mamma i olika hem. Min man har arbete ibland. Vi har aldrig gått i skolan. Jag såg barnen som gick till skolan. Då längtade jag också, men vi måste hjälpa mamma att tjäna pengar när pappa dött i tuberkulos. Om jag hade fått gå i skolan då hade vi lärt oss mer om livet och våra liv kanske hade blivit annorlunda. 

Brickan med vad som behövs för hennaceremonin på bröllopsdagen.

När hennamålningen är färdig tvättas den och byter färg.

45


Rösta för flickors lika rätt

Börja prata om det i skolan

”Pojkar och flickor har olika liv i Pakistan. Jag tycker att vi ska ha samma rättigheter Det är inte så nu och det kan bli mycket svårt att ändra. Vi måste prata om det och sen får vi rösta om vi ska kunna ändra på de orättvisor som finns idag. Vi måste rösta på bra ledare som arbetar för att orättvisor försvinner från vårt samhälle.” Baber, 12

m o r a k j o P

s r o k flic

Bättre om lika

Föräldrar tänker på gammalt sätt

 TEXT & FOTO: BRIT T-MARIE KL ANG

”Hos oss har pojkar och flickor inte samma rättigheter. Pojkar får lov att gå ut och göra olika saker. Det får inte flickor göra. Jag tycker att lärare och föräldrar ska tänka på det. Det skulle vara bättre om det var lika.” Haseeb, 12

Samarbeta för flickors rättigheter ”Flickor ska ha samma rättigheter som pojkar, men de har inte det. En bra regering kan nog ändra på detta. Viktigast att alla får gå i skolan, både pojkar och flickor. De ska ha samma rättigheter hemma också, men då måste skola och hem samarbeta mer.” Ali Usama, 15

46

”Alla ska ha samma rättigheter, rätt att gå i skolan och rätt att leka. Det är inte så. Det är särskilt orättvist för flickor. De får inte leka utomhus i vårt samhälle. Det är svårt att ändra på. Föräldrar är inte alltid så högutbildade och de har lärt av sina föräldrar att flickor inte ska gå ut. Det gör att det inte finns skydd för flickor i samhället. Flickor som går ut på gatorna behandlas illa. Det tycker jag är fel. Vi måste ha samma respekt för alla. Samhället kan ändra på det. Det måste bli viktigt att prata om detta i skolan. Det gör man inte nu.” Nazar Abbas, 15

”Flickor ges inte samma rättigheter som pojkar. Föräldrar är inte lika mot pojkar och flickor. Våra föräldrar tänker på gammalt sätt och vi måste lyda dem. Pojkar kan inte göra hushållsarbete, flickor kan inte gå ut när de vill och hur de vill. Jag vet att Pakistan har ett cricketlag med kvinnor, men min syster skulle aldrig kunna vara med där. Det tycker inte min familj.” Umer Altaf, 15

Många måste samarbeta ”Pojkar och flickor ska ha samma rätt till utbildning. Vi ska inte gå i samma skolor men skolorna ska ha lika bra kvalité. Regeringen måste ta ansvar och göra något med extra resurser. Det måste vara många som samarbetar, en ensam kan inte göra skillnad. Flickor är bättre på hushållsarbete. Flickor ska också få lov att spela cricket. Jag skulle tillåta min syster att göra det.” Said-ur-Rehman, 14


Svårt att ändra

Ska vara lika, men …

”Det ska inte finnas skillnad mellan pojkars och flickors rättigheter. Skillnaden är purda, att flickor måste täcka sig. Om en flicka inte öppet kan gå till skolan kan hon skyla sig när hon är ute, och gå i skolan och vart hon vill. Flickor ska vara med flickor. Vi har olika regler i samhället. Om en bror bestämmer att en syster ska vara hemma och inte gå ut, så måste hon vara hemma. Det är svårt att ändra på.” Wahab Gul, 16

”I mitt område har vi samma rättigheter. Vi har samma utbildningssystem och får samma utbildning. Det ska vara lika men ibland är det inte det. Då måste vi lyda våra föräldrar. Våra föräldrar är inte lika mot oss. Vi har olika regler. Jag tycker det är bra, för vi har en kultur där kvinnor har problem när de är ute.” Sajjad, 10

r e t e h g i rätt

i Pakistan

Det ska vara som alltid ”Både pojkar och flickor ska ha arbete och ha ansvar i vårt samhälle. Flickor arbetar mer hemma och pojkar arbetar mer på tegelbruk i min by. De gör olika saker. Kanske skulle det ändras, fast jag tycker att det ska vara som det alltid varit. Det tycker jag är bäst.” Wakas, 11

Vi unga måste prata med familjerna ”Pojkar och flickor har samma rätt till utbildning, det är föräldrarnas ansvar. Vi som är unga är också ansvariga, vi måste prata med familjer som inte gör så. Vi måste vara föredömen så att de som vägrar ge sina flickor rättigheter och särskilt rätt till utbildning känner skuld. Flickor kan göra allt som pojkar kan, till exempel spela cricket, men det går inte att göra det öppet på gatan, då blir de illa behandlade.” Ubaid Ullah, 13

Ska ha samma regler och rättigheter ”Flickor och pojkar ska ha samma rätt till utbildning och samma regler hemma och i skolan. Det måste bli fler kvinnliga lärare om alla flickor ska få utbildning. De kan inte ha manliga lärare. Där vi bor kan flickor inte gå ut utan skydd. De blir illa behandlade på gatan. Om jag hade makt skulle jag ge flickorna särskilda områden där de hade skydd. Jag tycker att flickor ska ha samma rätt, men mina föräldrar tillåter det inte.” Shakeel, 17

Måste ha lika rättigheter ”Pojkar och flickor ska ha samma rättigheter. Det gäller utbildning och det gäller när de ska ärva. Om flickorna inte får sina rättigheter ska de som bor i området prata med föräldrarna. Det ansvaret kan både yngre och äldre ta. Flickor kan inte gå ut så som pojkar kan, då blir de illa behandlade. Vi måste hitta möjligheter så att de också kan göra det vi pojkar kan, till exempel spela cricket. De kan ju spela i skolan. ” Qadeer, 14

47


Varför nomineras John?

Nominerad Barnrättshjälte • Sidorna 48–67

John Wood

 TEXT: CARMILL A FLOYD & MARITA LINDQVIST FOTO: KIM NAYLOR & ROOM TO READ

John Wood nomineras till World’s Children’s Prize 2014 för sin 15åriga kamp för barns rätt till utbildning. John hoppade av chefsjobbet på företaget Microsoft för att uppfylla sin dröm: Att bekämpa fattigdom genom att ge barn över hela världen möjlighet att gå i skolan. John menar att när barn kan läsa och skriva kan de bättre skydda sig mot övergrepp, människohandel och slaveri, och kan kräva respekt för sina rättigheter. John och hans organisation Room to Read har byggt nära 1 700 skolor och över 15 000 skolbibliotek i några av världens fattigaste länder. De har publicerat 874 barnböcker på lokala språk och spridit över tio miljoner böcker till fattiga barn som aldrig tidigare har haft tillgång till böcker. John och Room to Read satsar särskilt på flickors utbildning och har hjälpt över 20 000 fattiga flickor att kunna gå kvar i skolan och att få ett bättre liv. Room to Read arbetar i Bangladesh, Kambodja, Indien, Laos, Nepal, Sydafrika, Sri Lanka, Vietnam, Zambia, samt Tanzania, och har nått 7,8 miljoner barn!

48

John Wood hoppade av karriären för att kämpa för alla barns rätt till utbildning. Hans organisa­ tion Room to Read bygger skolor och bibliotek för de allra fattigaste barnen i tio länder, ger ut barnböcker och kämpar för flickors utbildning och rättigheter. John säger att utbildning är det bästa sättet att bekämpa fattigdom.

D

et börjar i Hong Kong för 15 år sedan. John jobbar som hög chef på Microsoft. Han reser kors och tvärs över Asien, har hundratals möten och arbetar långa dagar. Karriären går bra men efter sju år känner John sig sliten. Han tar semester för att uppfylla en gammal dröm: Att vandra i Himalayas berg i Nepal, långt från datorer och ringande telefoner.

På bergets topp Några veckor senare sitter John på ett litet tehus på en bergstopp i Himalaya. Han har vandrat flera timmar och beställer en dricka av den lilla pojken som hjälper till att servera gästerna. Pojken återvänder snabbt med en flaska. John har övat in några nepalesiska ord och säger: – Flaskan är lite för ”tato” (varm). Har du en ”chiso” (kall)?

När John kom fram till skolan i Himalaya och började packa upp böckerna blev det kaos! Alla ville titta, bläddra och läsa.

Pojken skakar sorgset på huvudet. I bergen finns inga kylskåp. Men plötsligt får han en idé. Pojken rusar ner för den branta bergsluttningen mot floden och lägger flaskan i det iskalla smältvattnet från glaciärerna. John skrattar och gör tummen upp och en man vid bordet bredvid skrattar också. – Är alla barn i Nepal lika smarta som han? frågar John. – Här måste vi vara påhittiga, för vi har så lite, säger mannen. Han heter Pasuphati och arbetar för skoldistriktet. Just nu besöker han bergsbarnens skolor och tar reda på vad de saknar.


– De saknar nästan allt, förklarar han för John. Följ med mig imorgon så får du se. 50 barn i klassen Nästa morgon hivar John upp sin blytunga packning på ryggen, överfylld med dyrbar campingutrustning. Pasuphati har bara en liten portfölj och går med snabba steg uppför berget. John har svårt att hänga med fast han är minst tjugo år yngre. Medan luften blir allt tunnare ju högre upp de kommer berättar Pasuphati att Nepal är ett av världens fattigaste länder. – När vi är framme vid skolan kommer du att se att vi är för fattiga för att ha råd med utbildning. Men utan utbildning kommer vi alltid att förbli fattiga! John är förberedd, men blir ändå chockad när han visas runt i den fallfärdiga skolbyggnaden. Rummens jordgolv har förvandlats till lervälling efter de senaste regnen. Det är 40 grader varmt under plåttaken som har

När Room to Read tryckt sin tionde miljonte barnbok, i Vietnam, höll barnen en ceremoni tillsammans med John i sin skola.

värmts upp av solen. Ett 50-tal elever trängs i varje klassrum. Barnen har inga bord utan sitter tätt intill varandra på långa bänkar med anteckningsböckerna i knäet. Bibliotek utan böcker Rektorn föreslår att de ska

avsluta rundvandringen i skolbiblioteket och John fylls av förväntan. Han har älskat bibliotek sedan han var liten. Johns mamma sa ofta till honom: ”Om du har en bra bok är du aldrig ensam.” Egentligen fick man bara låna åtta böcker i veckan på

biblioteket i Johns lilla stad, men bibliotekarien och John hade en hemlig överenskommelse. Han fick låna tolv böcker i veckan, bara han inte sa det till någon!

Under en bergsvandring i Nepal besökte John Wood en fattig skola som inte hade några böcker i sitt bibliotek. Sex månader senare åter­vände han till Himalaya med tusentals böcker som fraktades upp på bergstoppen med yakar och åsnor.

John och Room to Read • Jobbar tillsammans med utbildningsdepartement för att utveckla bättre skolböcker och utbildningsmetoder. • Bygger skolbibliotek och fyller dem med böcker, pussel, spel, färgglada möbler och kuddar som gör biblioteken till en favoritplats för barn. • Låter lokala författare och konstnärer skriva och illustrera nya barnböcker på lokala språk, så att barnen får bra böcker som de kan känna igen sig i. På många av språken har det inte funnits några barnböcker tidigare. • Bygger nytt eller renoverar så att barnen får ljusa, säkra klassrum där det är lätt att lära. • Ger stipendier och stöd till flickor som annars till exempel skulle ha tvingats hoppa av skolan för att börja arbeta eller gifta sig.

49


Rektorn öppnar dörren med skylten Bibliotek. Men rummet är helt tomt. Inga hyllor, stolar, bord eller läslampor. Och inga böcker. I ett hörn står ett litet skåp. – Våra böcker är så få och sällsynta. Vi måste skydda dem, förklarar rektorn medan han låser upp hänglåsen på skåpdörrarna. John hoppas att skåpet ska vara proppfullt av böcker. Men därinne ligger bara några gamla pocketböcker som turister har lämnat efter sig. Det är vuxenböcker på engelska och italienska. I det ögonblicket förändras Johns liv. När han ska lämna byn säger rektorn: – Kanske kan du en dag komma tillbaka med några böcker? En yak kommer lastad John återvänder till jobbet i Hong Kong och börjar ringa och skriva brev till alla han känner hemma i USA. Han ber dem skicka alla barnböcker de kan avvara till hans föräldrar. Snart är deras garage överfullt av boklådor. Johns åttaåriga systerdotter utlyser en tävling i sin skola om vem som kan samla in flest böcker. Alla hjälps åt och efter sex månader reser John och hans pappa tillbaka till Nepal med tusentals böcker i bagaget. Böckerna lastas på åsnor

John tycker om att resa och möta barnen som nås av Room to Read, som här i Vietnam.

och yakar och sedan börjar vandringen uppför berget. När de närmar sig bergstoppen där skolan ligger ser John en enorm folksamling. Barn, för­äldrar och lärare är där för att välkomna bokleveransen. Eleverna möter dem med blomstergirlanger och när det är dags att packa upp blir det kaos! Snart sitter barnen spridda över bergssluttningen och bläddrar i de färgglada böckerna.

Min favoritbok Prakash, 11 (namnet betyder Ljuset) ”Min favoritbok heter Knepiga Jackie. Om jag skulle skriva en bok skulle den handla om handikappade barn, för jag har en kompis som är handi­kappad.”

50

Senare, när de äter kvällsmat, frågar Johns pappa: – Okej, vad är nästa steg? John har inte tänkt så långt, men nu snurrar det i huvudet. Tidigare har han bara tänkt på sitt företags vinster och försäljningssiffror. Sånt som skulle göra rika människor ännu rikare och ge honom själv högre lön, ny bil och större hus. Men det känns oviktigt nu. John bestämmer sig. Han ska hoppa av sitt

toppjobb och satsa all sin tid och sina sparade pengar på att ge barn i hela världen tillgång till böcker. Tusentals nya bibliotek Många tror att John har blivit galen när han hoppar av jobbet och startar organisationen Room to Read, Rum för läsning. Men hans föräldrar stöttar honom. Snart hittar han också fler personer som vill jobba tillsammans med

Dipa, 9 (Eldsflamma) ”Jag gillar boken Tempo för den har så bra teck­ ningar. Min egen bok skulle handla om mig och min syster.”

Sirjana, 14 (Skapelse) ”Jag gillar his­ torier där karaktä­ rerna är djur. Men om jag skulle skriva en bok skulle den vara realistisk och handla om min by. Den kunde heta ’Min bys historia’ eller kanske ’Sami och getterna’, för jag tar hand om våra getter.”


Room to Read använder ofta lekar och spel för att göra utbildnigen roligare. Här provar John en stavningslek med en flicka i Zambia.

honom. John berättar för alla som orkar lyssna om sin idé. En del av dem är rika människor han lärt känna under sin tid som hög chef. Många vill bidra till att barn lär sig läsa och skriva. De skänker böcker men också pengar, så att John kan anställa fler medhjälpare och bygga fler bibliotek. Room to Read växer snabbt. Snart byggs skolbibliotek inte bara i Nepal utan

också i Kambodja, Vietnam, Sydafrika, Indien och Bangladesh. Men efter tag inser John och hans medarbetare att de har missat en viktig pusselbit. De har öppnat tusentals skolbibliotek men fyllt dem med barnböcker på engelska! Barnen måste få läsa på sitt eget språk. Men det finns nästan inga barnböcker på till exempel Nepali eller på Khmer, som talas i Kambodja.

– Vi måste hitta bra författare och illustratörer och publicera egna barnböcker på barnens eget språk, säger John. Mot 100 miljoner barn Idag har Room to Read vuxit till en global organisation i tio länder. Över sex miljoner barn har nu tillgång till skolbibliotek, och över 20 000 flickor har fått stöd till utbild­ ning. Men John är inte nöjd.

Inga bilar till cheferna! I många fattiga länder vimlar det av dyra jeepar på gatorna. John blev arg när han förstod att de flesta tillhörde chefer på organi­ sationer som ska hjälpa fattiga människor. En jeep kan kosta runt 75 000 US dollar – för det kan 300 barn få utbildning under ett år. Därför bestämde Rom to Read att deras chefer skulle åka buss och tåg istället för i egen jeep med privat chaufför.

Nirjala, 9:

Dipak, 12

”Jag har läst Chandramukhi säkert tio gånger. Det är en his­ torisk fabel. Jag har funderat på att skriva en bok, men jag har glömt vad den skulle handla om.”

(Ljus) ”Min favoritbok är Människa och honung. Den handlar om byarnas olika traditioner. Jag gillar gåtor, så jag skulle vilja skriva en bok med en massa gåtor.”

Krishna, 9 (hinduisk guds namn) ”Mushuset är min favoritbok. Den handlar om möss som arbe­ tar. Jag skulle vilja skriva en bok som stöttar bönder. Där jag bor är många bönder och de har ett hårt liv.”

Binod, 10 (Ny) ”Jag tycker om boken Min träd­ gård, om hur man odlar, rensar ogräs och vattnar och sånt. Om jag skulle skriva en bok, skulle den handla om vår ko som heter Eyeliner.”

51


 TEXT: EVA-PIA WORL AND FOTO: JOHAN BJERKE

Biblioteket skolans hjärta! Sudip, 13, och hans skolkompisar har startat en egen klubb. De träffas i biblioteket, som Room to Read har byggt tillsammans med skolan och föräldrarna i en fattig by i Himalaya. Barnklubben hjälper till att sköta biblioteket och ordnar många aktiviteter i skolan. – Vi har till exempel frågetävlingar varje dag. Vi ställer en fråga på morgonsamlingen, och sedan rusar alla till biblioteket för att hitta svaret i böckerna där. Biblioteket har blivit en samlingsplats, och har gjort det lättare för oss barn att lära känna varandra på skolan.

Med och påverkar Sudip och barnklubben hjälper också till att hålla rent på skolgården och ordnar dikt- och novelltävlingar. De gör dessut-

om en skoltidning och ordnar debatter om viktiga frågor. – Debatterna är allra roligast, tycker Sudip. Vi har till exempel diskuterat snabbmat och kommit fram till att det är onyttigt och dyrt. Nu äter nästan inga elever snabbmat längre. Barnklubben får också rösta tillsammans med de vuxna i skolrådet. – Det är bra och demokratiskt, säger Sudip. Jag tycker om att vara med och påverka skolan.

Barnklubbens önskelista

Datorer Ännu fler intres s Större klassrumanta böcker En fläkt i biblio tek Ett riktigt labb et

Barnklubben samlas i biblioteket eller under ett träd på skolgården.

– Vi når fortfarande bara en procent av alla barn som behöver oss, säger han. Nu måste vi sätta fart så att vi en dag kan nå 100 miljoner barn! Vårt motto är att ”världsförändring börjar med utbildade barn". Vi vägrar acceptera att ett barn ska få höra att ”du är född på fel plats, vid fel tillfälle och med fel föräldrar, och

52

därför får du inte gå i skolan”. Den uppfattningen hör hemma på den mänskliga historiens soptipp!  Manju, 13, önskar sig större klassrum i skolan.

Gokul, 13, vill ha en fläkt i biblioteket så att det går att vara där även under den varmaste tiden på dagen.


Room to Read har arbetat i Kambodja i över tio år. Över 2 500 flickor har hittills fått hjälp att fortsätta studera, istället för att tvingas arbeta. Flickorna i den här skolan, i Khampung Plok, är stolta över sin nya skola, som byborna har byggt tillsammans med Room to Read.

Kambodja, ett av värl­ dens fattigaste länder, har en hemsk historia. För snart 30 år sedan togs landet över av den våldsamma gruppen röda khmererna och dess ledare Pol Pot.

Landet där alla skolor s e d R g n ä st öda khmererna ville skapa ett nytt perfekt land och utplåna allt de tyckte var dåligt. De stängde alla skolor och förbjöd utbildning. Nästan alla utbildade vuxna kambodjaner mördades. Barnen skildes från sina föräldrar och fick lära sig att röda khmererna var deras riktiga familj. De förlorade alla sina rättigheter och tvingades arbeta, som soldater, fångvaktare, i jordbruket och med att spionera på de vuxna.

Blev föräldralös Kall Kann, som leder Room to Reads arbete i Kambodja, var bara tolv år när röda khmererna och Pol Pot kom till makten. Han skildes från sina föräldrar och skickades ut på landsbygden. – Jag blev föräldralös och levde som ett vilt barn, säger Kall Kann. Han återsåg aldrig sin mamma eller pappa. De dödades av regimen för att de hade utbildning. Under de fyra år som röda khmererna styrde dog över

Får aldrig hända igen När Kambodja befriades från röda khmererna var Kall Kann fattig och ensam i världen. Han kämpade hårt för att skaffa en utbildning, för han ville se till att inget liknande någonsin skulle kunna hända igen. – Om vi ger våra barn utbildning blir de starka. Då kan ingen lura och påverka

dom som Pol Pot och röda khmererna gjorde, säger han. Idag har mycket blivit bättre, men särskilt på landsbygden finns få jobb, och sällan elektricitet eller rent vatten. Nästan 80 procent av barnen börjar visserligen första klass men de flesta hoppar av studierna tidigt för att börja arbeta och hjälpa sin familj. Fler flickor slutar skolan i förtid än pojkar. Flickor betraktas som mindre värda att satsa pengar på. Dessutom tror en del föräldrar att en välutbildad flicka får svårare att hitta någon att gifta sig med. Därför satsar Room to Read i Kambodja mycket på flickors utbildning. 

Foto: Arkiv/Dccam

53

 TEXT: CARMILL A FLOYD & MARITA LINDQVIST FOTO: KIM NAYLOR

Röda khmererna avskaffade alla vanliga skolor. De ordnade enklare undervisning utomhus som mest gick ut på att få barnen att förstå hur de skulle tjäna sina ledare.

1.8 miljoner kambodjaner av tortyr, avrättningar, sjuk­ domar, utmattning och svält. När regimen föll fanns det nästan inga överlevande med utbildning kvar i landet, inga lärare, författare eller läkare. Därför blev det ännu svårare för Kambodja att bygga upp landet igen och ta sig ur fattigdomen.


Morfar förstår inte Reaksa, 14, bor hos sina morföräldrar. Hennes föräldrar är skilda och kan inte ta hand om henne. – Utan Room to Reads hjälp skulle jag inte kunnat gå kvar i skolan, säger hon. Min morfar tjatar ofta om att jag ska sluta och börja arbeta. Han växte upp under röda

khmererna och Pol Pot och på den tiden fanns inga skolor. Därför förstår han inte vad utbildning ska vara bra för. Men det får mig bara att plugga hårdare. Mina favoritämnen är matematik och khmer. Min dröm är att bli lärare.

Lisa, Sopheak, Sokhit och Kunthi har just lärt sig skriva sina namn. De älskar sitt nya skolbibliotek och att lära sig läsa i roliga färgglada böcker på sitt eget språk, khmer.

Roligare läsa fina böcker – Vi har just lärt oss skriva våra namn, berättar Lisa, som börjat första klass tillsammans med kompisarna Sopheak, Sokhit och Kunthi. Deras favoritrum på skolan är biblioteket, som Room to Read har byggt med hjälp av barnens föräldrar och byns ledare. Alla har hjälpts åt. Biblioteket har fyllts av Room to Reads egna barnböcker på khmer. – Det är mycket lättare att lära sig läsa i fina och roliga böcker, säger Sopheak. Och både bibliotekarien och min lärare är också bra på att förklara! Dom lär oss alfabetet och hur man ljudar och sätter ihop ord.

Room to Read hjälper barn ”knäcka koden” Språket omringar oss, på skyltar, skärmar, tidtabeller och prislappar. Om du inte kan läsa stängs många dörrar i samhället. Läsande är också grunden för allt lärande i skolan. Room to Read satsar därför mycket på att hjälpa de yngsta barnen att ”knäcka läskoden” tidigt. Det betyder att de ska kunna läsa och skriva vanliga ord och enkla meningar, och kunna uttrycka sig tydligt. Det är kunskaper som hjälper dem under hela skoltiden.

Lär dig khmer! I Kambodja talar man khmer, ett språk med unik uppbyggnad. Nu arbetar Room to Read tillsammans med utbildningsministeriet för att förändra hur lärarna lär barnen att läsa och skriva khmer. Den gamla undervisningen byggde på europeiska metoder för språkundervisning. Men khmer måste läras ut på ett helt eget sätt. Med de nya smarta metoderna lär sig barnen läsa och skriva mycket snabbare.

54

Hej

Jag mår bra

hejdå

Vad heter du?

Förlåt

Jag heter

Tack

Jag förstår inte!

Hur mår du?


Sacty fick hoppet åter En dag händer det som Sacty varit rädd för så länge. Solen håller på att gå ned över hustaken i den flytande byn och floden är fylld av båtar på väg hem. Mamma ser allvarlig ut när hon sätter sig på golvet bredvid Sacty, som nyss har fyllt tolv år. – Du måste sluta skolan, säger hon.

V

i har inget val. Jag har inte råd med skolavgifterna och vi behöver din hjälp att jobba och tjäna pengar, fortsätter mamma. Sacty vill gråta, men hon tvingar bort tårarna. Hon vill inte göra sin mamma ännu mer ledsen genom att visa hur det känns. Inuti är hon förkrossad och vet inte vad hon ska ta sig till. Till mamma säger hon bara: ”Jag förstår.”

Nästan alla som bor i Kompong Phluk, den flytande byn, är fiskare.

mamma berättat för Sacty många gånger. När någon frågar om hennes pappa brukar Sacty säga att han är död. Det känns så. Men hon vet att han lever och har en ny familj. Det gör ont att veta att han inte bryr sig om henne. Värst är det när grannbarnen retar Sacty. – Du är föräldralös och fattig, du har bara en mamma, kan de säga. Sacty blir ledsen men också arg. Hon bestämde sig tidigt för att satsa allt på skolan, så att ingen skulle kunna se ner på henne. Och hon har aldrig missat en läxa, trots att hon jobbar i hushållet före och

efter skolan och följer med mamma i båten för att lägga ut och hämta in fiskenät. Nu måste hon sluta skolan. Har allt varit förgäves? Första arbetsdagen Sacty börjar arbeta några veckor innan hennes klass ska göra examensprov för att bli uppflyttade till nästa årskurs. Det skär i henne, men hon protesterar inte. Mamma har nyss varit sjuk och var tvungen att låna pengar till medicin, så de har mindre pengar än någonsin. Hon vill hjälpa till och vet att familjen kommer att bli arg och besviken

om hon inte ställer upp. Tidigt på morgonen väntar Sacty, hennes mamma och storasyster vid vägkanten nära floden. En lastbil stannar och de klättrar upp på flaket. Där trängs redan många andra barn och vuxna från byn som ska arbeta på fälten. Lastbilen slirar fram på den smala lervägen och Sacty förstår snart att de kommer att passera skolan. Hon sneglar uppåt under sitt vida hattbrätte och ser sina vänner där, iklädda skoluniformer. Sacty tror att de ser henne också, men hon vågar inte vinka. Hon skäms, det känns som om hon har svikit dem och sina lärare. Vad ska de tycka om henne nu? 55

 TEXT: CARMILL A FLOYD & MARITA LINDQVIST FOTO: KIM NAYLOR

Pappa försvann Sacty bor i en liten by som flyter på vattnet halva året. Barnen åker båt till skolan och de flesta familjer överlever på att fiska: Sedan sjunker vattnet undan och sjön runt husen krymper ihop till en smal flod. Plötsligt står husen långt över marken på upp till sex meter höga, skrangliga pålar. Barnen springer upp och ner till sina hus på smala stegar. Alla lever enkelt här, utan el eller rinnande vatten. Men Sactys familj är en av de allra fattigaste. Hennes pappa övergav familjen strax innan hon föddes och kom aldrig tillbaka. Sedan dess har Sactys mamma fått kämpa hårt för att familjen ska överleva. – Jag var tvungen att börja arbeta igen när du var bara var tio dagar gammal, har


Sactys hus står på nästan sex meter höga pålar. Här går hon på spången som leder till familjens hus.

Hela dagen plockar Sacty sötpotatis och lägger på tork. Efter många timmar i den brännheta solen är hon utmattad när lastbilen kör hemåt. Ryggen värker och armarna känns blytunga. Händerna är svarta av jord och fulla av blåsor. Ändå kan hon inte somna på kvällen. Hon ligger blickstilla på golvet och hör storasysterns andning bli långsammare. När Sacty är säker på att alla sover vågar hon gråta, tyst för att inte väcka någon. Var är Sacty? Först tror lärarna att Sacty är sjuk. Men efter flera dagar utan ett ljud från en av de duktigaste eleverna frågar de hennes klasskamrater. – Hon har hoppat av skolan, säger en flicka. – Hon arbetar med sin mamma och syster nu, berättar en annan. En av de unga lärarna, Srey Leap, har ett viktigt uppdrag vid sidan av lärarjobbet. Hon 56

jobbar för Room to Read som stödperson för de fattigaste flickorna. Srey Leap vet att Sactys familj har det svårt och misstänker att hon har tvingats sluta skolan. Hon ber rek-

torn ordna ett möte med ledaren för den flytande byn. Nu måste alla hjälpas åt för att få Sacty att återvända till skolan innan det är för sent. Byns ledare är ett viktigt

stöd för skolan och Room to Read. Om han ber familjen tänka om finns det chans att de ändrar sig. Byledaren, rektorn och Srey Leap besöker Sactys mamma

De flytande byarna

Sacty, 14 Tycker om: Att läsa skolböcker och berättelser. Blir ledsen: När jag blir retad för att jag inte har någon pappa. Rädd för: Att tvingas sluta skolan. Och krokodiler! Äter helst: Sur soppa med chili. Vill: Kunna använda en dator. Vill bli: Lärare.

Nästan alla som bor i Kompong Phluk, den flytande byn, är fiskare. Byn ligger i utkanten av Tonle Sap-sjön, ett av världens största sötvattensområden. När vattnet står som lägst, i maj, krymper sjön till att täcka ett område på 250 000 hektar. När monsunen kommer i juni stiger vattnet i Mekongfloden igen och Tonle Sap-floden rinner ut i sjön och vidgar den till mer än en miljon hektar. När det regnar och stormar mycket stiger vattnet ibland så högt att det blir översvämning. Husen fylls av vatten och de bybor som har råd höjer golvet på sina hus. De flyttar upp alla sina ägodelar och sover i hängmattor nära taket. Andra, som har stora båtar, flyttar dit tills vattnet sjunker undan. De fattigaste, som Sactys familj, har varken stora båtar eller pengar till att höja sitt golv. Deras hem och allt de äger blir förstörda och de har ingenstans att ta vägen tills de har lyckats bygga ett nytt hus.


Room to Read satsar på flickor

Båtvägen bättre Under lågvattenperioden måste Sacty gå till skolan. Det tar över en timme och vägen är mycket hal av leran. Under högvattenperioden åker hon båt till skolan. Det går mycket snabbare.

måste hon gå om ett helt år. Då är risken stor att hon aldrig kommer tillbaka. Mamman lovar att tänka på saken. Hon berättar inte för Sacty att de har haft besök. Under nätterna som följer är det nu mamman som har svårt att sova.

Sactys mamma är stolt över at ha en dotter med kunskap.

när hon är ensam hemma. De frågar varför Sacty inte är i skolan. – Det är för dyrt att köpa uniform, material och betala skolavgifter. Jag vill verkligen att hon ska få en utbildning men det är omöjligt, förklarar mamman. Byns ledare talar om hur

viktigt det är med utbildning. Och Srey Leap säger att Room to Read kan hjälpa Sacty. – Hon kan få ett stipendium som betalar skolavgifter och nästan alla kostnader. Ni i familjen måste i så fall lova att stötta Sacty i hennes studier. Men det är bråttom. Om hon missar examensproven

Examensdagen En morgon när Sacty klättrar upp på lastbilsflaket känns det extra tungt. Hon vet att det är i eftermiddag som hennes vänner ska göra examensprov till sjunde klass. När de kliver av vid fälten vänder sig mamma plötsligt till Sacty. – Är det för sent? Har du missat examen? – Nej, än finns det tid, några timmar, säger Sacty förvånat. – Jag har bestämt mig, säger mamman. Du ska tillbaka till skolan! Innan Sacty hinner förstå

I Kompong Phluk har flickor tidigare tvingats sluta skolan i 12-årsåldern. Föräldrarna har inte råd att betala skolavgifter, skoluniform och material. De vill istället ha döttrarnas hjälp i hushållet, fisket och jordbruket. En del flickor skickas också till storstäderna och får arbeta som hembiträden eller gatuförsäljare. Några blir där lätta offer för män­ niskohandlare. Hittills har 80 flickor i Kompong Phluk fått stipendium och stöd av Room to Read. I hela Kambodja har över 2 000 flickor fått stöd. Det har betytt mycket för dem och deras familjer. Dessutom blir de förebilder för sina kompisar, både flickor och pojkar. Stödet är till för de fattigaste och samtidigt mest studie­ motiverade flickorna. Föräldrarna får skriva på ett kontrakt där de lovar att stötta sin dotter i hennes studier.

57


Vi tar hand om skolan och vår by! Sacty och de andra eleverna hjälps åt att sköta skolan, till exempel genom att:

Rensa ogräs och plantera grönsaker och kryddor som chili, pumpa och mynta. Grönsakerna säljer de sedan på marknaden. Samla ved Gräva dammar för att samla upp regnvatten. Det används bland annat för att vattna skolans grönsaksland.

vad som händer har hennes mamma rusat ut i vägen och stoppat en motorcykeltaxi. Hon ropar åt föraren att köra Sacty så snabbt han kan till skolan. Sacty kommer fram i sista stund och alla är förvånade men glada att se henne. Hon är nervös när papperna läggs framför henne på skolbänken. Kan hon klara provet efter att ha missat så många lektioner? Efter två dagar kommer beskedet: Sacty har svarat rätt på alla frågor och får börja sjunde klass! Så fort hon kommer hem berättar hon de goda nyheterna. Mamman blir glad och stolt. – Det är bra, säger hon. Var inte okunnig som jag. Jag vill att du ska lära dig saker. Sacty håller tal Den 8 mars varje år firas den 58

Sacty gör läxor i hemmets enda rum.

Internationella kvinnodagen i hela världen. Sactys skola ska ordna en stor fest för flickors rättigheter tillsammans med Room to Read. Hela byn är inbjuden, tillsammans med journalister och hedersgäster från stan. Rektorn har bett Sacty hål-

la ett tal och berätta sin historia. När dagen är inne står hon bredvid scenen och håller hårt i pappret med sitt tal. Hon skakar och mår illa. Hjärtat bankar snabbt och när hon hör sitt namn ropas upp känns det omöjligt att ta de få stegen upp på scenen.

Men plötslig står hon där ändå med en mikrofon i handen. När Sacty börjar berätta blir det knäpptyst. Tårarna börjar rinna nerför hennes kinder, men hon fortsätter. – Jag har aldrig träffat min egen pappa. Jag känner mig ofta så ensam och övergiven och min familj har det mycket svårt. Därför tvingades jag ge upp mina studier. Men tack vare mina lärare och Room to Read har jag fått chansen att fortsätta i skolan. Utbildning är det viktigaste av allt. När jag tvingades sluta och börja arbeta i fälten saknade jag skolan. Jag trodde att mitt liv var över. En bättre framtid När Sacty närmar sig slutet på sitt tal gråter nästan alla i publiken också. De andra eleverna, hennes vänner, och


 TEXT: CARMILL A FLOYD & MARITA LINDQVIST FOTO: KIM NAYLOR

Pumpa vatten från floden till disk, städning och tvätt.

Livskunskap för framtiden Sacty och de andra flickorna åker hem tidigt på eftermiddagen för att laga lunch och ta hand om småsyskon. Ett par eftermiddagar i veckan åter­ vänder de till skolan i sina vanliga kläder för att få läxhjälp och lektioner i livskunskap!

deras föräldrar. Till och med rektorn, byns ledare, journalisterna och de höga politikerna från stan torkar tårar ur ögonvrån. – Om jag lyckas slutföra min utbildning och bli lärare tänker jag återvända hit till byn där jag föddes och ge kunskap till andra barn, avslutar Sacty. Alla applåderar högt och länge medan de ler stort. Hennes mamma springer fram och ger henne en kram. – Jag hade ingen aning om att du kunde hålla ett sådant fint tal, och för så många främmande människor, säger hon. Jag är lycklig över att ha ett barn som har kunskap! Många andra föräldrar kommer också fram och vill tacka och berömma henne. – Du är verkligen modig, säger en mamma. Sacty hoppas att hon har

inspirerat många föräldrar att låta sina döttrar gå kvar i skolan. Alltid rädd Med stödet från Room to Read hoppas Sacty kunna gå ut tolfte klass, och sedan läsa vidare till lärare. Men hon är alltid rädd för att tvingas sluta skolan. – Min morfar har tjatat om att jag ska sluta skolan igen och börja jobba, men mamma vägrar. Jag har ingen pappa, men min mamma är stark och tar hand om mig så att jag kan få en utbildning. Jag ska skapa en bättre framtid för mig och hela min familj! 

Livskunskapen handlar om allt från hur man klarar stress och vardagsbekymmer, till hur man sköter om hälsa och pengar, tänker kritiskt, fattar beslut och planerar inför framtiden. – Vi får lära oss massor av nyttiga saker som hjälper mig varje dag, säger Sacty. Jag har fått bättre självförtroende och vågar säga vad jag tycker och tänker. Vi lär oss om våra rättigheter och hur vi ska skydda oss själva från faror. Min mamma och andra vuxna i byn röker mycket. På livskunskapslektionerna har vi fått veta hur farligt det är. Jag är rädd för att min mamma ska dö av någon av alla dom där farliga sjukdomarna som hänger ihop med rökning. Därför försöker jag få mamma att sluta röka!

Kunskap med sång och musik På livskunskapen är det mycket sång, musik och lekar. Porath, 15, älskar att sjunga – Min favoritsång är sorglig, säger hon. Den handlar om hur vi som bor i Kompong Phluk är fattiga och får lida svårt när det blir skogsbrand. Vi använder gasolkök och öppna eldar, och det kan lätt börja brinna. Då kan hela byar förstöras, för det finns inga vägar som brandkåren kan ta sig hit på. Jag minns själv när det brann en gång. Vi rafsade ihop alla ägodelar vi orkade bära och samlades vid floden. Alla var beredda att hoppa i båtarna och fly om elden kom för nära. Vi kände röklukten och hettan, men vi klarade oss den gången.

Porath


Srey Leap flickornas förkämpe – Jag vet vad flickorna i Kompong Phluk behöver, för jag var själv en av dom, säger Srey Leap. Hon växte upp i den flytande byn och drömde om att bli lärare. Men när hon fyllde tolv år sa hennes mamma att Srey Leap måste sluta skolan.

 TEXT: CARMILL A FLOYD & MARITA LINDQVIST FOTO: KIM NAYLOR

M

amma såg att andra barn arbetade och gav pengar till sina föräldrar. Hon såg andra flickor gifta sig och ville att jag också skulle hitta en man. Pappa förstod att jag kunde få ett bättre liv om jag skaffade utbildning. Men de hade inte råd. Srey Leap fick hjälp i sista stund. Hon blev en av de första Room to Readstipendiaterna i den flytande byn. – Room to Read hjälpte oss med skolavgifter och material så att jag kunde gå färdigt gymnasiet. Dom fick också mamma att förstå att utbildning är viktigt. Nu arbetar Srey Leap för Room to Read som stödperson för flickorna i den flytande byn. – Dom är blyga först, men sedan växer deras självförtroende. När dom får livskunskap vågar dom stå upp för sig själva och sina kompisar. I början jagar föräldrarna iväg mig ibland. Men det blir bättre. En mamma sa nyligen till mig: ”Min dotter är även Room to Reads dotter nu, för ni tar så väl hand om henne.”

60

Vill bli byns lärare Srey Leap har jobbat extra som lärare i byns skola, fast hon bara har gått gymnasiet. Men snart ska hon börja en lärarutbildning i stan och ta en riktig examen. – Det är mycket svårt att få lärare till skolan i den flytande byn. De flesta lärare kommer från storstäderna och klarar inte av att vara på landet. De är rädda för allt: Vattnet, råttorna och insekterna. Dom tycker att det är för varmt och smutsigt och kan varken simma eller ro en båt. Skolstyrelsen kan tvinga lärarna att jobba här ett år, men efter det slutar nästan alla. Om fler av oss som bor i byn utbildar sig till lärare blir det mycket bättre för eleverna. Srey Leap är den som har studerat längst i sin släkt. – Jag uppfyllde min dröm! Nu vill jag ge andra flickor samma chans och vara en förebild. Min mamma är väldigt stolt över mig. Det enda hon ångrar är att inte mina äldre syskon också fick chansen att fortsätta i skolan. 

Srey Leap hjälper till som lärare i Sactys klass.

Rum för lärande!

Så här såg skolan i den flytande byn ut förut. Den rymde få elever och förstör­ des varje gång vattnet steg och det blev översvämning.

Den nya skolan i den fly­ tande byn har byggts av byborna och skolledning tillsammans med Room to Read. Den står på höga pålar för att inte översvämmas när högvattnet kommer.

I många fattiga länder är det stor brist på barnvänliga klassrum och skolbyggnader, särskilt på landsbygden. Room to Read arbetar tillsammans med lokalbefolkningen för att bygga eller renovera skolbyggnader med ljusa, luftiga klassrum. I Asien och Afrika har Room to Read hjälpt till att bygga över 1 400 nya skolor med över 5 500 klassrum, skolbibliotek och lärarrum. Lokalbefolkningen delar på kostnaderna för material och arbetet. När skolbyggnaden står klar ägs den av byn och landets skolmyndigheterna tillsammans.


Rattana hjälper till att torka fisken familjen har fått upp, varje dag efter skolan. Hennes namn betyder ”juvel”.

Skoluniform och skor som håller i vått och torrt.

Utrustad för utbildning! Rattana, 15 år, har fått ett stipendium av Room to Read som gör att hon kan fortsätta i skolan, trots att hennes familj är mycket fattig. – Förut hade jag svårt att hänga med på lektionerna. Jag missade ofta skolan för att jag måste hjälpa min familj med hushållet och fisket. Nu får jag allt jag behöver av

Room to Read och dessutom extra lektioner. Det går äntligen bra för mig i skolan och mitt favoritämne är matte! Rattanas föräldrar och äldre syskon är fiskare. Själv vill hon bli sjuksköterska men föräldrarna vill helst att hon slutar skolan efter nionde klass. – Jag hoppas att de ändrar sig, säger hon. Jag hjälper till allt jag kan hemma fast jag har mycket läxor. Ibland följer

Pennor, sudd, linjal, sax, med mera.

jag med och fiskar eller tar extrajobb och plockar bönor. Pengarna ger jag till mamma. Hon blir glad och det gör mig glad att kunna hjälpa till. Men min storasyster är aldrig nöjd. Hon hittar fel med allt jag gör och blir extra arg när jag har långa skoldagar. Jag blir jätteledsen när hon klaPengar till skolavgifter gar på mig. 

och extra­undervisning.

Det här får Rattana och hennes tjejkompisar av Room to Read:

Skolväska.

Skrivböcker och skolböcker.

Cykel att ta sig till skolan på. Tandborste, tvål och annat som behövs för att hålla sig hel, ren och frisk.

Studieresor till spännande platser som Angkor Wat. Hälsokontroll.

61


Sony ledare för Vän-till-vänklubben Sony, 13 har röstats fram av sina kompisar som en av ledarna för skolans Vän-till-vän-klubb. Sådana klubbar finns i alla Room to Read-skolor i Kambodja som satsar på flickors utbildning.

V

i kämpar för varandra och stöttar de andra flickorna så att de inte hoppar av skolan, berättar Sony, som har fått skolstipendium från Room to Read. Vi hjälper de andra med läxorna, ger dem goda råd och håller koll. Om någon inte dyker upp i skolan försöker vi ta reda på varför. Ibland går vi hem till dem och sedan berättar vi om vad som har hänt för vår stödperson från Room to Read. Vän-till-vänklubben har hjälpt mig att få bättre självförtroende. I Kambodja har pappor och söner mer

makt än flickor och kvinnor. Jag tycker att vi ska få bestämma lika mycket. Kontor drömjobb Sony drömmer om att jobba på ett kontor med datorer och luftkonditionering. – Jag har aldrig använt en dator, men jag har sett en på skolan. Allt verkar bli enkelt med en dator. Luftkonditio­ nering stötte jag på när jag var jag på utflykt med Room to Read och vi samlades på ett hotell. Det var kokhett ute men därinne var det svalt. Helt otroligt! Hemma hos

Sony läser läxorna i ljuset från fönstret, i hennes hus finns ingen el.

mig är det alltid varmt. Vi fläktar oss med kartongbitar men det hjälper inte. Man blir varm och jättetrött. Mitt på dagen lägger vi oss i hängmattor i skuggan under huset. Ibland häller jag en hink vatten över mig. Värmen ger mig feber ibland och då kan jag inte gå till skolan. Det känns orättvist att rika människor kan ha det svalt och skönt hemma, men inte vi.

 TEXT: CARMILL A FLOYD & MARITA LINDQVIST FOTO: KIM NAYLOR

Bra att kunna läsa och skriva – Mina föräldrar arbetar hårt på risfälten och mamma vill verkligen att jag ska gå i sko-

Vän-till-vänklubben sköter om en liten trädgård på sko­ lan, där de har blommor och andra växter. – Vi odlar grönsaker, mango och kål också. Vi har roligt här, säger Keo, som leder klubben tillsammans med Sony. Här är hon i träd­ gårdslandet med klubbkom­ pisen Reaksa.

62

Att skjuta slangbella är visserli­ gen roligt, men det är egentligen ingen lek. Sony skjuter mot fåg­ larna så att de ska bli rädda och inte äta av familjens fruktträd.

lan för att få ett bättre liv, säger Sony. Mina föräldrar är analfabeter, de kan inte ens skriva sina namn. Man blir lätt utnyttjad och lurad om man inte kan läsa, skriva och räkna. Om du säljer saker på marknaden kan du få fel växel tillbaka och luras att sälja till fel pris. Du kan förlora ditt hem om du inte kan läsa kontraktet. Och du kan inte rösta om du inte kan ta reda på vilket politiskt parti som är bäst. Om jag får en utbildning kan jag hjälpa mina föräldrar mer. 


Keos garderob Keo, 14, har också valts till ledare för vän-tillvänklubben. – Jag fick själv hjälp när jag ville rymma från skolan, berättar Keo. Min pappa hade lånat pengar till en njuroperation och kunde inte betala tillbaka. Jag kunde tjäna 15 kronor om dagen på att plocka sötpotatis och ville ta jobbet för att hjälpa pappa. Men mina kompisar och Room to Read övertalade mig att inte ge upp.

Peng tycker att det ska vara rättvist mellan flickor och pojkar.

Peng spelar lerfotboll I den flytande byn Kompong Phluk kan man bara spela fotboll när vattnet sjunker undan. Då öppnar sig ytor som annars är täckta av vatten. När häftiga regn kommer på eftermiddagen blir marken till en leråker, men det hindrar inte Peng, 14, och hans kompisar från att spela boll efter skolan.

1

L 3 2

1. Skoluniform – Har jag fått av Room to Read. Den är snygg, men det är svårt att hålla skjortan vit och ren i all lera.

2. Sovstass – Jag sover i en t-shirt och en sarong av bomull. De finaste sarongerna är gjorda av siden, men det har jag inte råd med.

eran är klibbig och hal. Den fastnar under fötterna och gör att man får "elefantfötter" på bara några sekunder. – Leran kan vara jobbig, men också rolig om man är på rätt humör, säger Peng och skrattar. Just idag är det bara killar som spelar, men Peng tycker att det är självklart att även tjejer kan vara med. – Det är klart att det finns en del skillnader mellan tjejer och killar säger han. Som att killar ofta är starkare och att tjejer kan föda barn. Men det betyder inte att det ska vara skillnad på tjejer och killars rättigheter. Det är till exempel viktigt att tjejer har samma rätt som killar att gå i skolan. Pojkarna i skolan tycker ibland att det är synd att inte de kan få skolstipendium från Room to Read. De kommer också från fattiga familjer som har svårt att

överleva om de ska betala alla skolkostnader. – Men vi vet att det är mycket svårare för flickor att få utbildning i Kambodja, så vi förstår, säger Peng. Viktigt för alla Att ha gått i skolan är speciellt viktigt när man bildar familj och får barn menar Peng. – Båda föräldrarna måste ju kunna ta hand om familjen. När jag gifter mig vill jag att min fru har bra utbildning så att vi kan dela på ansvaret på lika villkor. Vi ska kunna fatta viktiga beslut tillsammans.

Jag tänker också se till att mina barn ska förstå hur viktigt det är att gå i skolan. Det är viktigt för dom och hela landet. Då kan samhället gå framåt och utvecklas på ett bra sätt. Peng har tre äldre systrar som redan har flyttat hem­ ifrån. – Jag vet att dom fick hjälpa till mycket mer hemma när dom var i min ålder. Jag får också hjälpa till en hel del, men har nog haft lite mer tid att leka än dom hade trots allt! 

3. Fritidskläder – Mina bekvämaste kläder. Dom är sköna och praktiska när jag jobbar och gör hus­ hållsysslor.

Efter skolan spelar Peng och hans kompisar fotboll. Det är ingen idé att försöka und­ vika att bli smutsig och blöt. Snart ser hela laget ut som lergubbar.

63


5:30 Myggfri sömn Syskonen sover tillsammans under ett rosa nät. Det är varmt och fuktigt på nätterna och då trivs myggorna.

Ensamma

Channys mamma och pappa.

I ett litet fyrkantigt hus med ett rum och plåttak bor Channy, 12, och hennes två systrar. Deras föräldrar har rest till grannlandet Thailand för att få arbete. I Channys lilla by finns inga jobb. – Dom ska vara borta minst ett år och skicka hem pengar. Jag saknar dom mycket, säger Channy. Det är värst på kvällarna. Dom brukade sjunga för oss och då var det lättare att somna.

11:00 Bibliotekskö

06:00 Channy hämtar vatten till morgontvätt och frukost. Vattnet som blir över använder hon till trädgårdslandet.

Channy väljer ett rött sugrör när hon går in i biblioteket och lägger i en skål. Pojken efter henne tar ett grönt. Room to Read vill vara säkra på att flickor och pojkar får vara lika mycket i biblioteket. Varje dag räknar bibliotekarien sugrören och skriver upp resultatet.

07:00 Bråttom till skolan

11:15 Hitta rätt bok

Storasyster har gått till jobbet och Channy skjutsar sin lillasyster till skolan på pakethållaren.

– Jag tittar på omslagen, läser på baksidan och lånar böcker som verkar roliga och spännande. I fram­ tiden vill jag skriva en egen bok. Den ska handla om min familj.

64


 TEXT: CARMILL A FLOYD & MARITA LINDQVIST FOTO: KIM NAYLOR

hemma 16:00 Vatten till förfäderna Nästan alla i Kambodja har ett litet andehus i trädgården. Channy tänder rökelse och fyller en skål med vatten till förfäderna som skyddar familjen.

14:30 Stilla hungern Channy lagar mat till sig och lillasyster.

17:00 Batteri-TV

19:00 Gungläxa

21:00 Saknar föräldrarna

Flera av grannbarnen brukar komma förbi och se på TV hemma hos Channy. Bilden hoppar och är suddig, men programmet är spännande ändå. TV:n drivs med ett bil­batteri. Varje vecka släpar syskonen det tunga batteriet in till byn för att ladda om det.

I hängmattan gör Channy läxor. Ibland läser hon högt ur låneböckerna för sin lilla­ syster innan det är dags att gå och lägga sig.

Channy saknar sin mamma och pappa mest på kvällen när det är mörkt och hon ska lägga sig.

Thim vill bli bibliotekarie THIM, 12, BOR med sin mormor.

Hans mamma har en psykisk sjukdom och kan inte ta hand om honom. Tidigare blev han ofta retad av de andra barnen och hade svårt att koncentrera sig i skolan. Men tack vare att bibliotekarien uppmuntrade honom att läsa böcker är Thim nu en av de bästa eleverna i skolan. Han har fått självförtroende och kan försvara sig mot barn som retas.

Thim är yngst av fem syskon. Ibland säger de andra att Thim borde sluta skolan och börja arbeta. – Jag förklarar att det är viktigt att kunna läsa och skriva. Annars är det lätt att bli lurad, i affären och av elaka människor. De som inte kan läsa och skriva fortsätter att vara fattiga, de kan inte göra något med sina liv. Jag blir ledsen när jag inte har råd att äta eller när jag inte har tid att leka för att jag måste jobba.

När Thim kommer hem från skolan kokar han ris, diskar och hugger ved. – Om jag får en stund över gillar jag att spela fjäderboll och volleyboll. Jag vill bli läkare och få människor som min mamma att må bättre. Eller ännu hellre bli bibliotekarie! Det gör mig lycklig att läsa böcker. – Att läsa är det bästa jag vet och jag är bra på det, säger Thim, 12.


Lek bra för hjärnan! John Wood och Room to Read tror att barn som mår bra och har roligt lär sig bättre. Lekar och spel är bra för hjärnan och det är aldrig fel att skratta. Här är några lekar som barnen i Kambodja brukar leka på rasterna.

Pochey anvä

Gummibandsleken Dela upp er i två lag. Alla får varsitt sugrör eller rör av papper och ställer sig på led. Varje lag får en gummisnodd och nu gäller det att lirka över snodden från den ena lagmedlemmen till den andra utan att använda händerna. Det lag som först lyckas få över gummisnodden från den första till den sista lagmedlemmens rör vinner!

 TEXT: CARMILL A FLOYD & MARITA LINDQVIST FOTO: KIM NAYLOR

Monster, dam eller munk? Två personer eller två lag kör flera omgångar mot varandra, till exempel bäst av fem. Gör så här om ni är två: Välj tyst för dig själv en av tre olika personer: monster, dam eller munk. Monstret ska se läskigt ut med händer som klor och ett hemskt grin. Damen är vacker med ett elegant, spretande pekfinger. Munken gör en buddistisk gest. På given signal gör du din min eller gest. Monstret vinner över damen. Damen vinner över munken och munken vinner över monstret. Om ni båda har valt samma person är omgången oavgjord!

Kraman, ett vävt tygstycke av bomull eller siden, har använts i Kambodja hundratals år. Pochey, 16, kan använ­ da sin krama till allt från att bära skolböcker till att vifta bort flugor. Det lär faktiskt finnas minst 60 sätt att använda en krama. Poochey är den enda i sin familj som går i skolan. – Dom tycker att utbildning är onödigt. Min storasyster säger: “Ju mer du lär dig, desto knäppare blir du.” Kanske har hon rätt. Men jag drömmer ändå Skärp om att bli lärare eller sjuksköterska. Om jag lyckas kan jag hjälpa min familj mer. Pochey bor hos sin mormor. Hon har alltid uppmuntrat Poochey till att gå i skolan och har hjälpt henne med skolavgifterna. – Min mormor är ett medium. Folk betalar henne för att kontakta andevärlden, och för att hon ska spå deras framtid. Utan hennes hjälp hade jag fått sluta för länge sedan, säger Pochey.

Dam och munk.

Monster och dam.

Huvudprydnad Pochey kan vira kra­ man på många olika sätt för att göra en vacker huvudbonad. Monster

Svalka

Dam

66

Munk

Lägg en dyblöt krama på huvu­ det när det är varmt och låt den kyla av dig.

Flugviftare Pochey bor nära floden. Under den blöta perio­ den stiger vattnet ända upp till dörren, och myggor och flugor trivs. Kraman är bra att vifta bort flygande insekter med.


nder kraman till allt Docka Om man inte har råd med vanliga leksaker kan man enkelt göra en kramadocka.

Huvudstöd Kraman får saker att ligga säkert om man bär dem på huvudet.

Badhandduk Kraman finns i alla möjliga storlekar och mönster. Den rödvitrutiga i bomull är en klassiker.

Pochey tvättar sig själv och familjens kläder i floden. Hon gillar också att simma och leka kurragömma i vattnet.

Just nu ligger mormor på sjukhus. Pocheys föräldrar har åkt till Thailand för att arbeta och tjäna ihop pengar till sjukhusräkningar och en operation. Pochey oroar sig ännu mer för framtiden nu. – Ofta äter jag inget på hela dagen, för jag har inga pengar till mat. Nu täcker ett skolstipendium från Room to Read en del av Pocheys kostnader. – Mina föräldrar är glada för det, men tycker ändå att det snart räcker med skola. De vill köpa en liten vagn till mig så att jag kan sälja bröd och kakor vid vägkanten. Det gör mig så ledsen. Jag hoppas att Room to Read kan övertala mina föräldrar att ändra sig.

Grytlapp, förkläde och kökstrasa Pochey hjälper sin mormor att laga mat i köket under huset. De lagar maten över öppen eld så det blir svettigt. Pochey torkar sig med Kraman.

Klänning eller kjol Väska Kraman görs enkelt om till en påse att bära böcker eller mat i. Här har Pochey virat kraman runt en bricka med frukt och kex som hon lämnar som offergåva till mun­ karna i buddhist­ templet.

Skydd Kraman skyddar dig mot stekande sol men också mot damm, vind, kyla och regn.

Vila Kraman kan bli hängmatta för små barn, eller täcke och kudde för större.

67


Varför nomineras Indira?

Nominerad Barnrättshjälte • Sidorna 68–85

Indira Ranamagar

 TEXT: EVA-PIA WORL AND FOTO: JOHAN BJERKE

Indira Ranamagar nomineras till World’s Children’s Prize 2014 för sin 20-åriga kamp för fångars barn i Nepal. Indira växte upp som mycket fattig flicka och fick kämpa länge för att få gå i skolan. Redan när hon var liten visste hon att hon ville hjälpa andra som också hade det svårt. Indira har byggt upp orga­nisationen Prisoners Assistance Nepal (PA), som räddat över tusen barn ur trånga och smutsiga fängelser. Barnen hamnar där för att deras föräldrar blivit dömda till fängelse och ingen annan kan ta hand om dem. När Indira räddar barnen kommer de till något av de tre barnhem som PA har. De får utbildning och en trygg uppväxt. De får också lära sig att sköta jordbruk och ta hand om djur. På barnhemmet Jankuri finns en skola dit även barn från byarna omkring välkomna. Indira påverkar politiker och myndigheter att göra fängelserna mänskligare. Många fångar kommer från mycket fattiga familjer. Indira och PA lär dem läsa och skriva. Då klarar de sig bättre när de kommer ut ur fängelset och kan ta hand om sina barn bättre.

Djungelflickans envisa skolkamp Indiras fötter halkar i gyttjan på den smala stigen mellan risfälten. Hon är sex år. Naken och barfota samlar hon ved i en stor korg på ryggen. Två äldre flickor kommer emot Indira på stigen. De har blå skoluniformer och långa blanka flätor. När de möts på den smala stigen knuffar de till Indira så hon ramlar omkull. Flickorna skrattar högt och går vidare.

I

ndira samlar ihop veden igen. Det gör ont. Men det är inte sprickorna i fötterna som svider. De som hon får av att gå barfota i lera och grus. Det är något annat, inuti henne, som gör ont och får henne att gråta.

68

Hela dagen har hon sprungit runt i byn som vanligt och hjälpt till överallt. Hämtat vatten och ved. Tagit kor och getter ut i djungeln för att beta, och letat ätliga svampar och rötter att ta med hem. Hon har fångat ett par

krabbor i floden, gjort upp eld och grillat dem. Indira vet att man måste arbeta hårt. Man får inte vara lat. Hon tycker om att arbeta och att lära sig nya saker. I byn har hon två andra namn och kallas sällan Indira. Det ena är Kanchi, Minstingen, eftersom hon är det yngsta av barnen i familjen Magar. Det andra namnet är Niguri, som är namnet på en frukt i djungeln täckt av krullig borst. Indira har vilda lockar runt huvudet. Den enda med lockigt hår i byn, så hon är lite annorlunda. Hår ska vara slätt och rakt och gå att samla


Hej mamma! Roshina hälsar på hos sin mamma och lillebror i fängelset. Hon bor på Indiras och Prisoners Assistance barn­ hem.

ihop i blanka flätor. Indira tycker inte om att bli kallad Niguri, men försöker att inte bry sig om det. Sover hos korna Mamma och pappa träffar hon inte på dagarna. De arbetar på fälten åt andra för att försörja familjen. När de kommer hem på kvällarna hittar de ofta Indira bland korna där hon tycker om att sova. – Kanchi, suckar mamma, nu får vi gå hem och tvätta bort kobajs igen. Familjens enkla hus står på pålar. Det är öppet rakt igenom, med väggar bara på två sidor. Golvet är täckt av gamla rissäckar.

Till kvällsmat är det ris. Nästan alltid bara ris, men ibland har mamma tagit med lite sojabönor från fältet. Hon har gömt dem i kläderna. Indiras två äldre bröder går i skolan. Det vill hon också göra. Hon vill lära sig läsa och skriva och ha en fin skoluniform. Nu är ett skynke av stickig säckväv hennes enda kläder. Indira tjatar och tjatar och hon ber till Gud. Men pengarna räcker inte. Sen är hon ju flicka också. Dem behöver man inte kosta på någon utbildning när de ändå bara ska gifta sig och ta hand om barn. Istället hänger Indira över axeln på sin ena bror när han

gör sina läxor. Och hon frågar och frågar och frågar. Han blir irriterad, men hon fortsätter att fråga. Till slut ger han med sig och börjar lära henne bokstäver och siffror. Indira lär sig snabbt. Allt repeterar hon och skriver bokstäver i sanden. Brodern har också lite undervisning hemma för vuxna i byn och medan Indira hackar grönsaker eller kokar ris, lyssnar hon oavbrutet. Han läser högt om kända män och kvinnor i historien, som gjort bra saker för andra. Indira suger i sig allt och glömmer ingenting. Nu vet hon att hon vill bli en människa som hjälper andra. När hon är tio år kan Indira

De första fotografierna på Indira

läsa och skriva och vet att hon kan lära sig nästan vad som helst. ”Jag kan visst!” Ingen ska säga att Indira inte kan vissa saker för att hon är flicka. Som att ploga till exempel. – Jag kan visst! säger Indira och orkar dra plogen lika bra som de starka pojkarna. Hon får krafter av ren envishet och hon visar sig ofta till och med starkare än de äldre pojkarna. Hon slår dem i fotboll. En lärare har hört talas om Indira och övertalar föräldrarna att låta henne börja skolan. Skolavgiften tjänar hennes bror ihop till genom att sälja bananer. Läraren tycker att hon kan börja i fjärde klass. Det tycker inte Indira. Femte klass passar mycket bättre, och så får det bli. Men det finns inga pengar till skoluniform eller väska. Indira har bara sitt skynke. Det blir hennes uniform skoltiden ut. Det finns inte ens pengar till pennor eller kritor. Hon måste anstränga sig att komma ihåg allt som läraren visar på svarta tavlan. Så fort det blir rast sätter hon sig på marken och skriver ner allt i sanden från minnet. Därför har hon aldrig tid att leka med de andra barnen. På lunchrasten måste hon springa hem och flytta djuren till nytt bete. Det måste hon varje morgon, middag och kväll. Det går bra i skolan. Särskilt duktig är hon på matte. Inom ett år är Indira bäst i klassen och får ett stipendium. Och hon har mycket högre betyg än de där två flickorna som knuffade omkull henne. Dem har hon förlåtit för länge sen. Men orättvisor tänker hon aldrig gå med på. 

69


Fick inte gå in i köket

I

ndira hade inte många vänner i skolan. Hon var fattigare än de flesta, och tillhörde en lägre kast än de andra barnen. Kastsystemet är förbjudet i Nepal sedan länge, men det lever ändå fortfarande kvar. Människor delas in i olika grupper, som kallas kaster. De som tillhör de lägsta kasterna behandlas ofta illa. – En gång var jag hemma hos en flicka, berättar Indira. Då kom hennes mamma och sa att jag absolut inte fick gå in i köket. Eftersom jag var av lägre kast var jag ”oren”, smutsig, och fick inte röra något som hade med mat eller med köket att göra. Det kändes förfärligt orättvist. Jag blev både ledsen och arg. I ett kastsystem styr massor av regler människors liv. Vad de får jobba med och vem de får gifta sig med, till exempel. Redan när du föds tillhör du en kast, en grupp, som har högt eller lågt värde. Är du född i en låg kast så tillhör du den hela livet och kan aldrig tillhöra en ”finare” kast. Det finns människor som föds helt utan kast. De kastlösa har inget värde alls enligt gamla idéer. De är oftast mycket fattiga och har arbeten som att till exempel tömma toaletter eller sortera sopor. De måste ofta tigga för att överleva och kallas ibland också ”de orörbara” för att de anses orena. De får inte dricka ur samma brunnar som andra, eller äta vid samma bord.

70

När Indira kommer med barnen till fängelset för att hälsa på har mammorna gjort iordning mat till barnen och de äter tillsammans.

Indira vill hjälpa Vart Indira Ranamagar än går känner människor igen henne. – Namaste Aama, ”goddag mamma”, hälsar de. Gatubarnen, politikerna och rika affärsmän. De vet att Ubdura räddar fattiga barn från fängelser. När hon kommer gående i sin glänsande vita sari är det svårt att förstå att Indira en gång sprang omkring naken i djungeln. Att hon varken kunde läsa eller skriva. Men Indira själv glömmer aldrig sin fattiga barndom. Det är den som driver henne att hjälpa andra.

N

är Indira var sjutton år lämnade hon sin by för att fortsätta skolan i huvudstaden Kathmandu. Hon arbetade hårt med att städa och tvätta åt andra, för att ha råd med skolan. Hon arbetade också som lärare. På en skola lärde

Indira känna Parijat, en känd författare som skrev mycket om mänskliga rättigheter. Parijat var emot att människor sattes i fängelse för att de protesterat mot orättvisor i samhället. Hon skrev också om hur dåligt fångarna hade det och besökte fängelser där hon delade ut mat och kläder. Vill hjälpa andra En dag frågade Parijat vad Indira ville göra med sitt liv. – Jag vill hjälpa andra människor, svarade Indira. Särskilt dom som är lika fattiga som jag själv har varit. Då ville Parijat att Indira

skulle arbeta tillsammans med henne. – Jag var rädd första gången jag kom till ett fängelse, minns Indira. Jag trodde att fångarna var farliga, men märkte att de var människor precis som alla andra. De flesta var mycket fattiga och kunde varken läsa eller skriva. Indira började besöka fängelser varje helg när hon var ledig från skolan. Hon höll läs- och skrivkurser och skänkte kläder och mat. Hon var mest chockad över att så många barn tvingades bo med sina föräldrar i de smutsiga överfyllda fängelserna.


Pappas cell.

Väntar på Pappa.

Hej då pappa!

Nu kommer han!

fattiga – Det var en hemsk miljö för barnen, säger Indira. Hon försökte hitta plats för barnen på olika barnhem, men det var svårt. Barnhemmen var också överfulla av fattiga barn. Det första barnet När Indira är tjugo år och på väg att besöka ett fängelse som vanligt. Vid fängelseporten stannar hon plötsligt till. Där ligger ett barn och sover.

Indira tillsammans med sin dotter Subani och Anjali, den första flickan som hon tog hand om.

Indira har följt med två bröder så att de kan hälsa på hos sin pappa i fängelset.

Det är en liten flicka som kommer att förändra Indiras liv. Flickan är tre år gammal och heter Anjali. Hennes pappa har just hamnat i fängelse och hennes mamma är död. Anjali har krupit ihop och lagt sig utanför fängelset för att vara så nära pappa som möjligt. Hon har ingen annan. Indira, som redan har hjälpt många barn att flytta från fängelset till olika barn-

hem, försöker att hitta en plats för Anjali. Men ingen kan ta emot flickan. Indira bestämmer sig då för att ta hand om Anjali själv. Hon är också besviken på barnhemmen. De ger sällan barnen den kärlek och omsorg de behöver. Indira har förstått att fängelsebarnen behöver extra mycket kärlek och trygghet, eftersom de ofta varit med om otäcka saker. Om de varit länge i

fängelse har de också kommit efter i sin utveckling. Indira, som studerar på gymnasiet, låter Anjali följa med henne till lektionerna. Anjali får Indira att arbeta på ett nytt sätt. Istället för att befria barn ur fängelser och lämna dem på barnhem, börjar hon ta hand om allt fler barn själv. Till slut har hon så många barn att hon måste starta egna barnhem. Senare startar hon också skolor och

”Välj mig eller barnen!” När Indira hade tre barn från fängelser som hon tog hand om själv, träffade hon en man och de blev kära. De blev tillsammans och fick en liten dotter, Subani. Indira fortsatte sitt arbete på fängelserna, och ibland var Subani med henne. Hennes man tyckte att hon lade för mycket tid på barnen i fängelser. Och att det blev för många barn i huset. – Nu får du välja, sa han. Mig eller barnen. – Det var inte svårt, säger Indira idag. Han hade ingen respekt för mitt arbete. Då förstod jag att han inte älskade mig. Självklart valde jag barnen.

71


jordbruk över hela Nepal. I dag har det gått 22 år sedan Indira hittade den lilla flickan sovande utanför fängelseporten. Anjali är vuxen nu och har egen familj. Indira har hunnit rädda över tusen barn ur fängelser och sett till att de har fått en trygg uppväxt och fått gå i skola. 

På Indiras barnhem uppmuntras barnen att röra på sig mycket.

Struntar i att flickor inte ska cykla Indira är inte bara känd för att hon räddar barn ur fängelser utan också som den första kvinna som tävlat i mountainbike i Nepal. När hon började med cyklingen tyckte många att flickor inte skulle cykla överhuvudtaget. Men det Förut tyckte många i Nepal att flickor inte skulle cykla. Det struntade Indira i.

struntade Indira i. Hon tyckte det var kul. Och bra för kroppen. Hon har vunnit många tävlingar och inspirerat andra flickor att börja tävla. Nu är det mycket vanligare med flickor som cyklar i Nepal. Flera av Indiras barnhem

har kurser för barnen i mountainbike. Att få använda kroppen, röra sig, cykla, springa och simma är viktigt för barnen tycker Indira. – När man klarar mer fysiskt får man starkare självförtroende.

Subanis hundratals småsyskon Subani, 17 år, är Indiras biolo­ giska dotter. Hon är uppvuxen med flera hundra småsyskon. – Jag har aldrig känt mig svartsjuk på de andra barnen, säger hon. De känns som mina riktiga syskon. Ibland önskar jag förstås att jag hade mer tid med mamma, men jag förstår hennes arbete och jag är så stolt över henne. Vart vi än går berömmer folk henne.

Indira och Subani.

72

Indiras dotter Subani spelar gärna för barnen i hemmet.


Alla barn kommer springande ner från barnhemmet för att möta Indira, som kramar om dem alla.

Alla barn har ljus inom sig – Jag döpte barnhemmet utanför Kathmandu till Junkiri, som betyder eldfluga, berättar Indira. – När jag var barn brukade jag följa dem när de flög. Jag tänkte att alla varelser, alla människor, allt levande har ett ljus inom sig. Hos alla barn måste vi hitta det ljuset! Det är det vi gör här. Därför blev namnet Junkiri.

Barnen i barnhemmet och skolan tvättar själva sina kläder.

Odla och bli stolt

De skumma går fria

På alla Indiras barnhem finns djur och odlingar. – Djur och natur mår man bra av, säger Indira. När barnen får ta hand om djur, växer de som människor och känner ansvar. Att odla är att förstå meningen med livet. De ger respekt för naturen. Barnen upptäcker att de kan så ett litet frö, få det att gro och sedan kommer deras grön­saker till nytta när vi alla äter av dem. ”Den här har jag odlat”! Det är en skön känsla.

– De som sitter i fängelse är inte de värsta bovarna, säger Indira. De flesta är fattiga människor som kanske stulit mat för att överleva. De kan också ha övertalats att begå något brott åt någon annan, för att få lite pengar. – Fattigdomen är den största boven. De andra kriminella, de som tjänar pengar på skumma affärer och utnyttjar människor, de går alltid fria. – Jag är så vansinnigt arg över att det är så här i mitt land! Nepal har så många tillgångar och ett underbart folk. Vi skulle kunna bli ett fantastiskt land om alla hjälptes åt.

Indira och Prisoners Assistance • Driver tre barnhem, två skolor, samt program för ungdomar om organiskt jordbruk, hantverk med mera. • Stöder flickor i byar så att de kan gå i skolan. De får också cyklar eftersom de ofta har långt till skolan. • Ser till att barnen får träffa sina föräldrar i fängelset. • Letar efter släktingar och ger dem stöd så att de kan ta hand om barnen.

• Har program så att barnen kan gå i skolan på dagarna och sova hos sin mamma i fängelset på natten. De undervisar också mammor i fängelset upp till femte klass och ger dem arbetsträning. • Stöder fångar som släppts så att de kan återförenas med sina barn. • Är en röst för de svagaste i sam­ hället och kämpar för att fångar, särskilt kvinnor och deras barn, ska behandlas humant och rättvist.

Pojkar på Indiras barnhem gör ren en vattentank.

73


 TEXT: EVA-PIA WORL AND FOTO: JOHAN BJERKE

Nima Nimas värld är en mörk gård av cement omringad av höga murar. En bygg­ nad på ena sidan har en rad trånga öppningar. Det är ett gammalt stall där det nu bor tio fångar i varje spilta. Nima vet att det finns en annan värld där utanför murarna, men minns inte hur den ser ut.

N

är Nima är två år dör hans mamma. Den enda som kan ta hand om honom är pappan. Men han sitter i fängelse. Nima körs från sin lilla hemby till pappan och fängelset i huvudstaden Kathmandu. Många andra barn bor också hos sina föräldrar i fängelset. Barnen leker mycket med varandra. De gör bollar av gamla strumpor och spelar volleyboll och fotboll. Men Nima är sällan med. Han tycker om att se på när män-

– När man målar tanka måste man vara helt koncentrerad, säger Nima. Är man inte det, kan man lika gärna gå hem säger vår lärare.

Nima Rima, 15

Nima för några år sedan, när han hade bott i flera år på Indiras barnhem.

Vill bli: Ingenjör. Hobby: Att teckna. Favoritbok: Allt om vetenskap. Favoritfilm: Spiderman. Tycker om: Att göra nya saker. Det gör mig arg: När folk inte lämnar tillbaks vad de lånat.

74


växte upp i fängelse nen spelar schack och han tycker mycket om att rita. Han ritar och ritar, men blir aldrig nöjd med sina teckningar. Han slänger dem alltid och börjar om på nytt. Teck­ ningarna är mörka. Svarta och grå och ibland med något rött som ser ut som blod. År i fängelse Fångarna får matransoner av vakterna och sedan lagar var och en sin egen mat på ett gasolkök. Frukosten är en bit bröd eller en kaka. Till middag är det nästan alltid bara ris. Utom en gång i veckan då de får en grönsakscurry till riset. På dagarna tillverkar pappa och de andra fångarna mös�sor. Barnen har någon slags skola några timmar om dagen. Men Nima är inte så intresserad. Han sitter ofta och funderar på vad som finns utanför murarna. Det hörs ljud därifrån, men han

vet inte vad det är som låter. I fängelset ser dagarna likadana ut. De flyter ihop och blir till flera år. Det händer inte mycket innanför murarna. Men det finns tillfällen när alla fångar blir glada och det nästan blir lite fest, tycker Nima. Det är när det kommer en kvinna och hälsar på. Hon delar ut mat och frukt. Ibland har hon kläder med sig till Nima och de andra barnen. Kvinnan heter Indira Ranamagar och hon lär fångarna att läsa och skriva. Hon läser tidningar för dem, och berättar att de och deras barn har rättigheter fast de sitter i fängelse. En ny värld När Nima är fem år får han hög feber. Läkarna på fängelset har inga mediciner och hans pappa är mycket orolig. Det är farligt för Nima att

bo i fängelset nu. Där är trångt och smutsigt och alla sover så tätt intill varandra. Bakterier sprids snabbt och det kan vara svårt att bli frisk igen. Nästa gång Indira kommer ber Nimas pappa henne om hjälp. Hon håller med honom om att Nima genast behöver komma till ett riktigt sjukhus. – När Nima blir frisk kan han få komma till mitt barn-

hem och börja i skolan, föreslår hon. Det tycker både Nima och hans pappa är en bra idé. När Indira tar Nima i handen och går ut ur murarna genom de tunga gallergrindarna öppnar sig en helt ny värld för honom. Nima har inga minnen av livet utanför fängelset. Det är en värld som rör sig alldeles för fort. Som flimrar, blinkar, bullrar, tutar, och tjuter. Vad är en stol? – Jag var livrädd, berättar Nima nu. Hur kunde bilarna röra sig? Allt gick så fort. Och det var människor som rörde sig överallt och affärer och cyklar. Och färger! Jag hade aldrig sett så mycket färger förut. Jag blev helt yr av alltihop. Hela vägen håller han Indira hårt i handen och frågar om allt han ser.

”Att måla Tanka hjälper mig i skolan” Tankamålning är en gammal nepalesisk och tibetansk konstform. Den finns både i den buddhistiska och hinduistiska religionen. Målningarna är berättelser som inne­håller mycket detaljer och symboler. Det tar många år att bli en bra tankamålare. Man måste arbeta långsamt och vara total koncentrerad. Nima håller på att lära sig konsten hos en tankamästare. – Han märker direkt om man inte är fokuserad, säger Nima. ”Om ni inte är koncentrerade, kan ni lika gärna gå hem igen”, säger han. När man målar Tanka finns bara det. Ingenting utanför, ingenting som distraherar. – För mig har målandet betytt jättemycket i skolan. Jag kan koncentrera mig bättre. När jag jobbar med matte till exempel finns bara matten och ingenting annat. Jag blir inte distraherad.

Nima, som sitter i mitten, levde sina första fem år i fängelset. När han kom till Indiras barnhem tyckte han mycket om att rita och nu lär han sig att bli tankamålare.

75


Nima, längst fram i mitten, några år efter att han kom till Indiras barnhem. Han är tacksam för att Indira räddade honom från fängelset.

På sjukhuset får Nima träffa en läkare och får mediciner. Han får stanna på sjukhuset några veckor. När han mår bättre flyttar han till Indiras barnhem, där andra barn hon har räddat från fängelset redan bor. – Där var det mattor och möbler, sånt som jag aldrig sett förut, berättar Nima. Jag

Ungdomarna får lära sig gamla hantverk som träsnideri. Indira har visat att flickor kan bli träsnidare. Det har bara pojkar fått bli tidigare.

76

pekade på en märklig sak och Indira förklarade att det var en stol. Som man skulle sitta på. Jag tyckte den var så stor! Tänk att jag aldrig hade sett en stol. Och jag minns att jag fick smaka på mango. Det hade jag aldrig smakat förut. De var det godaste jag ätit! För första gången på flera år var Nima inte inlåst längre

Nima tecknar så fort han får en möjlighet.

– Jag fick en egen säng! Och kunde röra mig hur jag ville. Gå utanför gården. Sprakar av färger Nu är Nima 15 år och intresserad av mekanik. Han har fått flytta till ett hus i en stad i närheten av Kathmandu där Indira driver två hem för ungdomar. Ett för flickor och ett för pojkar. De lär sig att bli självständiga och klara av alla praktiska sysslor. På kvällarna turas de om att laga mat. Halva dagen går ungdomarna i skolan och på eftermiddagarna lär de sig olika hantverk. Några lär sig träsnideri och keramik. Nima målar traditionella nepale­ siska tavlor. En konst som kallas tankamålning. Han älskar fortfarande att måla och rita, men nu sprakar hans målningar av färger. – Jag är så lycklig nu, säger han. Jag går i skolan och har en stor familj. Indira är som en mamma för mig. Helst vill Nima bli ingenjör. Han skrattar. – Nu vet jag ju att det är bensin som driver bilarna framåt, och att det inte sitter riktiga gubbar inne i teven. 

Tankamålning är en gammal nepalesisk konstart. Målning­ arna har mycket symboler och detaljer.


Roshani

flyttar från fängelset till Indiras barnhem Det är första natten Roshani bor på gatan. Hon håller andan och lyss­ nar. Vad var det för ljud? Det är bara några timmar sen poliserna bankade på hemma hos Roshani. De tog hennes mamma och pappa med sig.

P

olisen sa att mamma och pappa skulle i fängelse. Roshani vet inte varför. Det fanns ingen som kunde ta hand om barnen, så Roshanis två små bröder fick följa med till fängelset. Några grannar skulle ta hand om Roshani. Men när

Roshani, 9 Vill bli: Sjuksköterska och ta hand

Först hamnade Roshani på gatan, sedan levde hon med sin mamma i fängelset under ett år. Till sist fick hon komma till Indiras barnhem.

om sjuka människor Favoritlek: Eld och Is. En slags kull. Bästa bok: Min engelskabok. Bästa film: Säg inte nej. En kärleksfilm. Tycker om: Mango Gör mig arg: När någon retas och mobbar.

77


Två av Roshanis småbröder fick komma med henne till Indiras barnhem, men deras minsta bror är kvar med mamma i fängelset.

 TEXT: EVA-PIA WORL AND FOTO: JOHAN BJERKE

hon kommer dit släpper de inte in henne. De har låst dörren. Hon knackar och ropar. Det blir mörkt och natt. Skuggor rör sig i mörkret. Hotfulla ljud. Roshani, som är sex år, kryper ihop på trottoaren och gör sig liten. Hjärtat bankar. Det är spöken överallt. Det känns som om de smyger runt henne. Hon kan inte sova. Nästa dag sitter Roshani kvar på gatan. Hon har ingenstans att ta vägen. Men någon ser henne och ringer till polisen. De hämtar Roshini och tar henne till mamma i fängelset. Bättre än att bo på gatan – Jag blev så glad, berättar Roshani. Jag ville ju bara till mamma och pappa. Först fick hon bo med sin mamma, de var elva personer i en liten cell. – Vakterna skrek och gapade och det var trångt, säger Roshani. Men det var ändå mycket bättre än att bo ensam på gatan. Efter några veckor flyttades familjen till ett annat fängelse. Roshanis pappa kom till den manliga avdelningen och resten av familjen till den kvinnliga. – På lördagarna fick vi gå till pappas avdelning och hälsa på. Han brukade spara av sitt ris varje vecka och ge till oss. 78

I fängelset fanns det många barn som Roshani kunde leka med. Byggnaden var som en labyrint med många trappor och små öppna rum överallt. Det fanns inga dörrar mellan rummen. – Vi lekte kurragömma där, berättar Roshani. Går i skolan Indira kom ofta på besök i fängelset. Hon delade ut mat och kläder och lärde fångarna att läsa och skriva. Hon tog också hand om barn från fängelset, som fick komma till något av hennes barnhem. När Roshani och hennes bröder hade varit i fängelset i ett år hämtade Indira dem till sitt barnhem utanför Kathmandu. Där bor de nu tillsammans med över sjuttio andra barn i ett stor hus på landet. De går i skolan och får lära sig sköta jordbruk. Barnen tar också hand om djuren. 24 getter, några hundar och en ko. – Jag älskar att få vara här, säger Roshani, fast jag längtar mycket efter mamma och pappa. Men om bara några dagar ska jag få hälsa på i fängelset. 

På besök hos

När Roshani hälsar på i fängelset har hennes mamma lagat mat åt henne.

Det är underbart att ses, men man blir lite ledsen också


mamma i fängelset

Mamma gör Roshani fin i håret.

Besökstiden är slut. Mammorna ropar några sista ord till sina barn.

När Roshani kommer vill mamma pyssla om henne.

Roshani dröjer sig kvar ett tag utanför den låsta fängelsegrinden för att ta farväl av mamma och lillebror.

– Var inte ledsen Roshani, säger mamma när de skiljs åt. Vi ses snart igen!

79


Joshnas första dag i frihet Joshna är fem år och har suttit två år i fängelse. Idag ska hon äntligen få komma därifrån. Indira Ranamagar ska hämta henne till sitt barnhem för barn till fångar.

11.00 Indira pratar med Joshna och hennes mamma. – Jag är så glad att Joshna får komma härifrån nu och kan börja skolan, säger Joshnas mamma.

13.00 På centralfängelset i Kathmandu känner alla Indira. Hon har vandrat ut med många barn härifrån. Idag är det Joshnas tur.

15.00 Joshna har redan hittat en kompis, Mamita, som var i samma fängelse som hon förut. Det finns mycket att upptäcka i huset. Och man kan titta ut. Det kunde man inte i fängelset.

Välkommen Joshna! De andra barnen på hemmet i Kathmandu välkomnar Joshna. Hon får en vacker sjal om halsen. Det är så man välkomnar någon i Nepal. Det kallas Sawagatan.

14.00 16.00 Joshna är först blyg. Det är lite läskigt att lämna mamma och fängelset.

80


 TEXT: EVA-PIA WORL AND FOTO: JOHAN BJERKE

19.00 18.00

Indira och Joshna leker tillsammans. I fängelset fanns det inga gosedjur.

Alla äter tillsammans på kvällen. Stora portioner ris med grönsaker. Efteråt diskar alla sin egen tallrik

20.00 Joshna får sova med sin kompis. Indira, eller någon av de andra vuxna på barnhemmet, sover alltid med de nya barnen. De behöver trygghet.

Lär dig hälsa! För samman händerna som Bibash, 11. Böj ner huvudet lite mot händerna. Räta upp huvudet igen och se personen du hälsar på rakt i ögonen. Säg Namaste och le.

Läser högt för mamma ”När jag hälsar på mamma i fängelset, brukar jag läsa högt för henne. Hon är så stolt över att jag kan läsa! Hon har aldrig gått i skolan. Jag ska bli bäst i klassen och sen ska jag tjäna pengar. När jag har blivit rik ska jag bygga ett stort hus åt mamma och mig. ” Swastika, 12

81


Från fänge Pojkarna har byggt huset med hjälp av sin bygglärare.

Pojkarnas odlingar På Aama Paradise Home odlas tomater, gurka, vitlök, gul lök, bönor, mango, papaya, ingefära, potatis, bananer, turmeric, koriander, kaffe, lady fingers, jack fruits, chili, jordgubbar, broccoli, blomkål, sötpotatis, kål, jordärtskocka, aubergine, citroner, morötter, granatäpplen, päron, persikor, pomelo, ananas, majs, litchi och örter.

 TEXT: EVA-PIA WORL AND FOTO: JOHAN BJERKE

Suman börjar genast arbeta i jordbruket tillsammans med de andra pojkarna, som han redan känner från Indiras barnhem. Idag ska de plantera tomater.

82


lse till paradis Suman, 18, är spänd och förväntansfull. Idag flyttar han till Aama Paradise Home, som ligger högt upp i djungeln. Det är Indiras jordbruk där ungdomar från fängelser får lära sig odla och ta hand om djur.

M

olnen sveper nära husen. Härifrån ser man flera mil. Från bäckar som startar i bergskedjan Himalaya forsar rent vatten året om. Det leds ut till de organiska odlingarna, ut till det vedeldade köket och till utomhusduschen bland mangoträden. Jordbruket sköts av en grupp tonårspojkar. De flesta har räddats ur fängelser i Nepal och har vuxit upp i något av Indiras barnhem. Indira hittade Suman när han var fem år. Han levde på gatan med sin mamma, som var alkoholist och inte kunde ta hand om honom. – Utan Indira hade jag inte levt idag, säger han. Jag har fått ett fantastiskt liv tack vare henne. Och nu får jag komma hit. Så vackert det är! Sover under stjärnhimlen De andra pojkarna på Aama Paradise visar runt Suman. Han känner dem sedan förut. De har vuxit upp tillsammans på Indiras barnhem. Efter lunch är det dags att plantera tomater. Arbetet leds av en jordbrukslärare och teori blandas med praktik.

Indira hittade Suman på gatan när han var fem år. Nu är han 18 år och har precis flyttat till jordbruket uppe i bergen.

Pojkarna får lära sig att tillverka brädor.

Sängen får sin botten och blir färdig. I natt kommer Suman att sova utomhus i sin säng.

83


Indira lagar kyckling till kvällsmat. Pojkarna älskar hennes mat. Efter middagen drar de ut sina sängar för att sova under stjärnhimlen.

Det finns också en anställd snickare som lär pojkarna att bygga allt från möbler till hus. Efter arbetet springer pojkarna ner till floden som rinner i dalen. Där kan de simma och svalka sig. I floden brukar de också fiska.

Till kvällsmat lagar Indira kyckling på den öppna elden. Det finns ingen elektricitet. När det är dags att sova drar pojkarna ut sina sängar på gården. De vill sova utomhus. – Jag kommer att trivas här, säger Suman och ser upp mot stjärnhimlen. 


Pojkarna svalkar sig i floden efter arbetet på odlingarna. Här brukar de också fiska.

Svamp mot ormbett I djungeln finns många växter som används som mediciner. Pojkarna i Palpa är ofta ute i djungeln och letar. I dag har de hittat en märklig svamp som kallas nätsvamp. – Om man blir ormbiten lägger man svampen på bettet så suger den upp giftet, berättar Indira

– Den här roten ska man koka med aska, säger Indira. Minst en gång om året ska man äta den. Då håller man sig frisk. Indira och pojkarna har hittat den ute i djungeln.

85


Kämpa för tjejer! Var med och arbeta för flickors rättigheter – Flickor och pojkar ska ha samma rättigheter! Det är orättvist att vi inte får gå i skolan och måste göra allt arbete i hemmet, medan pojkarna får studera och leka, säger Sanjukta, 12, från Indien. Hon är ett av miljontals barn som räknas som mindre värd för att hon är flicka.

B

arnets rättigheter gäller alla barn, både flickor och pojkar. Ändå behandlas flickor ofta sämre än pojkar. Hälften av världens barn är flickor, men många fler pojkar går i skolan. Flickor är fattigare, hungrigare och sjukare än pojkar. De arbetar hårdare, utsätts oftare för våld och tvingas gifta sig när de fort­ farande är barn. Flickor överallt har också svårare att göra sina röster hörda och få bestämma över sina egna liv.

Flickor till salu En av de värsta formerna av kränkning av barnets rättigheter är barnsexhandel. Barn över hela världen utnyttjas som sexslavar och i pornografi. De flesta som drabbas är flickor. Men nu slår flickor i hela världen tillbaka med hjälp av World’s Children’s Prize! Och de får hjälp av många killar! Kämpar tillsammans Hundratals flickor har utbildat sig till World’s Children’s Prizebarnrättsambassadörer och i år blir de ännu fler. Många av dem har själva upplevt våld, övergrepp och svåra orättvisor. De lär sig om sina rättigheter och om hur flickor har det i deras land och i världen samt om barnsexhandel. Sedan hjälper de flickor att starta egna barnrättsklubbar. Barnrättsambassadörerna hjälper också flickorna i barnrättsklubbarna att involvera alla flickor i skolan. Även pojkarna får lära sig om flickors lika rättigheter och barnsex­ handel medan World's Children's Prize-programmet genomförs i skolan. I en barnrättsklubb kan barn tillsammans: • Sprida kunskap om barnets rättigheter. • Berätta om och diskutera flickors lika rättigheter. • Göra sina röster hörda. • Ställa krav på att barnets rättigheter ska respekteras, för både killar och tjejer! På sidorna 86–113 kan du läsa om flickors rättigheter och om barnsexhandel. Svenska PostkodLotteriet har gjort det möjligt för World’s Children’s Prize att i samarbete med ECPAT Sverige arbeta för flickors rättigheter och mot barnsexhandel.

86

Jag kräver respekt för tjejers rättigheter!


Diplom ”Sista dagen på utbildningen fick jag ett diplom som visade att jag var färdig WCP-ambassadör för tjejers rättigheter. Jag var så stolt! Det kändes viktigt! Jag har satt upp det på min vägg.”

Victory ambassadör för flickors rättigheter

V

ictory och hennes tjejkompisar är förväntansfulla. En efter en ropas de upp och får ta emot diplomet som bevisar att de nu är barnrättsambassadörer som kämpar för tjejers rättigheter. Äntligen är det hennes tur: – Victory! Stolt tar hon emot diplomet av chefen för områdets socialkontor. – Du heter Victory, och det betyder ju ”seger”. Jag vill att du ska vinna många segrar när det gäller att förändra livet för barn, säger han.

Misshandlad hemma Victory vet att livet måste förändras för många fattiga barn i Ghana. Speciellt för flickor. – Min familj är väldigt fattig. Så länge jag kan minnas har jag varit tvungen att arbeta för att hjälpa till, säger Victory. Redan när hon bara var ett par år började hon hjälpa sin mamma att sälja flodmusslor på marknaden och att ta hand om hushållsarbetet tillsammans med sina systrar. De diskade, städade och lagade mat.

 TEXT: ANDREAS LÖNN FOTO: JOHAN BJERKE

– Ända sedan jag var liten har jag känt att flickor behandlas orättvist och som mindre värda här. Jag har alltid velat göra något åt det, men inte riktigt vetat vad. Som WCP-barnrättsambassadör har jag äntligen fått en möjlighet att kämpa för flickors rättigheter, säger Victory, 17, i den lilla staden Ada vid Voltafloden i Ghana.

Ambassadörsutbildning ”Jag lärde mig massor av saker om barnets rättigheter, speciellt om flickors rättigheter och barnsexhandel. Det kändes som om jag blev starkare tillsammans med dom andra tjejerna.”

– Min pappa har aldrig älskat mig. Men han har ofta slagit mig. Jag har ärr på hela kroppen. Mina syskon också. Jag glömmer aldrig när jag var tolv år och pappa kom hem sent en kväll. Han väckte mig och sa att jag skulle värma soppa åt honom. Jag

var yrvaken och lite klumpig så jag råkade spilla lite på honom. Då blev han vansinnig. Han slog mig så hårt att jag kände att jag lika gärna kunde dö. Han skrek: ”Glöm inte att det finns barn som ligger på kyrkogården! Vill du göra dom sällskap?” 87


Victory, 17 Bor: I Ada vid Voltafloden. Älskar: Att dansa. Hatar: När barn behandlas illa. Bästa som hänt: Att få börja skolan. Värsta som hänt: Att pappa miss­ handlade mig. Vill bli: TV-reporter. Dröm: Att starta en förskola för fattiga barn där de får mat och kärlek.

Blir barnarbetare När Victory fyllde fjorton år blev livet ännu tuffare. Hennes pappa vägrade att betala för hennes utbildning, trots att han hade lovat att göra det. – Jag började lasta musselskal på lastbilar för att familjen skulle överleva och för att jag skulle kunna fortsätta att gå i skolan. Varje lass väger 30 kilo och man bär det på huvudet. Det var väldigt tungt. Jag var ju mycket mindre då. Jag blev ofta sjuk, fick feber och värk i hela kroppen av utmattning. Så småningom blev jag tvungen att även börja arbeta som diskare på en restaurang på helgerna och under skolloven. Så ser mitt liv ut fortfarande, och de dagar när jag bär musselskal går jag inte till skolan överhuvudtaget. Flickors rättigheter Det var när Victory tvingades arbeta så hårt som hon började tänka mycket på att tjejer och killar inte behandlas på samma sätt. 88

”Jag sopar först gården, hämtar vatten vid floden, diskar och slänger skräp. Sedan hämtar jag och mina systrar upp musslor från floden. Därefter tvättar jag mig och äter frukost innan jag går till skolan som börjar klockan åtta.”

– Det är vi flickor som gör allt i hemmet. Killarna spelar fotboll och leker med sina kompisar och har gott om tid och ork att göra sina läxor. Vi tjejer måste hjälpa till att dra in pengar till familjen och se

till att alla överlever. Vi missar massor av tid i skolan. Vissa familjer väljer att inte skicka sina döttrar till skolan alls. Dom tycker att det enda vi egentligen klarar av är hårt arbete och att stanna hemma. Att det är vår uppgift i livet. Det som Victory tycker är allra värst är att flickor i fattiga familjer lever väldigt farligt.

– Ibland blir flickor utkastade från hemmet och tvingas klara sig själva. När det händer blir dom lätta att utnyttja. I utbyte mot mat, någonstans att sova eller mot pengar hamnar tjejerna i barnsexhandel. Killar skulle aldrig bli utkastade från hemmet på det sättet. I andra fall blir våra föräldrar lurade. Folk kommer förbi och säger att dom kan erbjuda dottern i familjen arbete som hemhjälp, affärsbiträde eller servitris i någon stad. Föräldrarna får lite pengar och blir lovade pengar från flickornas kommande lön. Men det blir inga mer pengar. Istället hamnar flickorna i barnsexhandel. Blir ambassadör Ända sedan Victory började bära musselskal till lastbilarna har hon velat göra något åt att tjejer behandlas så mycket sämre än killar. – Jag tycker det är otroligt


”Jag lastar musselskal från floden på lastbilarna två gånger i veckan. Chaufförerna annon­ serar dagen innan och dom dagarna blir det ingen skola för mig och många av tjejerna här. Varje lass man bär på huvudet väger ungefär 30 kilo, och jag får 10 cedis (30 kronor) för en dags arbete.”

en situation där man pratade om flickors rättigheter. Det var också första gången någon varit intresserad av att höra våra berättelser.

dumt och orättvist. Vi är lika mycket värda! Jag har hela tiden velat kämpa för att vi tjejer ska få det bättre men inte vetat hur jag ska göra. Men så blev jag och andra tjejer här i Ada tillfrågade av World’s Children’s Prize om vi ville gå en utbildning i tre

dagar om barnets rättigheter och bli ambassadörer som kämpar för att flickor ska få det bättre. Jag kände ”äntligen”, och tackade ja direkt! På kursen fick Victory lära sig om barnets rättigheter, flickors lika rättigheter, barnsexhandel och om

”På tisdagar och fredagar turas jag och mina systrar om att hjälpa mamma att sälja musslor på marknaden. Mina marknads­dagar hinner jag oftast inte med någon skola.”

World’s Children’s Prizeprogrammet. – Det var första gången någonsin som jag hamnade i

Sprida kunskap På utbildningens sista dag fick Victory och hennes kompisar diplomet som är beviset på att de nu är barnrättsambassadörer som kämpar för flickors rättigheter.

”Så fort jag har tid försöker jag läsa i min Globen-tidning. Jag tycker att den är riktigt bra. Den lär mig massor om mina rättigheter och om hur barn har det runt om i världen. Jag känner ofta igen mig. Till exempel i berättelserna från Nepal där det också är tjejerna som måste arbeta hårt, precis som jag. Det gör mig ledsen för det är orättvist! Berättelserna i Globen övertygar mig om att vilja kämpa för flickors rättigheter.”

89


Fem gånger Victory visar kläderna i sin garderob Alla fem tjejerna är Victory och från vänster till höger är hon klädd som: barnrättsambassadör, marknadsförsäljare, skolelev, musselbärare och som kyrkobesökare i sin fina söndagsklänning. – Min skoluniform är helt klart mina favoritkläder. Den är ett bevis på att jag går i skolan, och så tycker jag att jag ser bra ut i den, säger Victory.

Global Vote-halsband De flätade gröngula banden som ambassadörerna bär runt halsen kallas Kpa Na Lo. – Valarbetare från dom olika partierna använder ofta sådana band inför politiska val. Då är banden färgade i partiernas olika färger. Som barnrättsambassadörer valde vi gult och grönt nu inför Global Vote, för att vi tycker det är snyggt, berättar Victory.

– Jag var jättestolt! Från den dagen arbetar jag och mina ambassadörskompisar på olika sätt för att tjejer ska respekteras och få en bättre framtid. Först och främst utbildar vi tjejer i deras rättigheter och hjälper dom att starta barnrättsklubbar. Flickorna i klubbarna tränar i 90

sin tur upp andra tjejer. Men lika viktigt är att vi under­ visar lärare och rektorer om flickors rättigheter, barnsexhandel och om hur man använder Globen och World’s Children’s Prize i klassrummet.

– Vi pratar jättemycket om att tjejer och killar har samma människovärde och ska behandlas på samma sätt. Att det är en självklarhet att killar och tjejer borde dela lika på allt arbete, så att vi tjejer inte tvingades vara borta från

skolan så mycket och ha mer tid och kraft att orka göra våra läxor ordentligt. – Genom att informera och sprida kunskap tror jag faktiskt att flickors rättigheter kommer att respekteras i framtiden! 

Utbilda rektor och lärare ”Jag lär även ut om barnets rättigheter, flickors rättigheter och om barnsexhandel till lärare och rektorer. Tanken är att det som vi lär ut, lär dom sedan vidare till sina elever när dom deltar i World’s Children’s Prizeprogrammet. I vanliga fall är det aldrig så att barn undervisar vuxna här. Aldrig! Men dom lyssnar faktiskt och tar oss på allvar.” Här utbildas lärare på Presby Junior High School.


Barnsexhandel i krig

Barnrättsradio ”Jag lyssnar ofta på ett nyhetsprogram för barn som heter Kids News på Radio Ada. Jag har länge velat vara med och prata om flickors rättigheter i programmet men jag har inte vågat. Men efter ambassadörsutbildningen har jag fått mer mod och självförtroende, så i lördags vågade jag vara med för första gången. Jag pratade om flickors rättigheter, barnsexhandel och World’s Children’s Prize. Jag var så nervös, men jag kände att jag hade viktiga saker att säga, så jag gjorde det ändå. Jag längtar redan efter nästa sändning!”

Senaste nytt!

Barnrättsklubbarna ”Vi ambassadörer hjälper tjejer att starta barnrättsklubbar. Vi undervisar i barnets och speciellt flickors rättigheter, barnsexhandel och WCP-programmet. Klubbarna är jätteviktiga för där lär sig flickor om sina rättigheter, så att dom vet vad dom ska kämpa för. Sedan sprider klubbarna sin kunskap vidare till flickor runt om på olika skolor. I klubbarna tänker vi också försöka hjälpa den medlem som behöver extra hjälp genom att virka dukar och babykläder som vi ska sälja på marknaden. Pengarna kommer tillhöra klubben, men ges till den som behöver hjälp just då.” Här bildas en tjejklubb på Methodist Basic School.

Radiostationen där Victory pratar om flickors rättigheter har en gonggong som symbol. Förr i tiden vandrade så kallade ”Town Cryers” mellan byarna i Ghana och berättade om de senaste nyheterna. För att så många som möjligt skulle få höra slog de i en gonggong för att samla alla. Nu förmedlas senaste nytt och information om flickors rättigheter, barnsexhandel och World’s Children’s Prize med hjälp av radio i Victorys område.

”Jag har bott här i flyktinglägret i två år nu på grund av kriget i mitt land, Elfenbenskusten. Krig är väl­ digt farligt för oss flickor. Vi blir utsatta för övergrepp av soldater och ofta utnyttjar män i krig att många flickor är fattiga och hungri­ ga. Först verkar dom snälla och säger: `Kom och ät med oss om du är hungrig!´ Men flickan får ingen mat om hon inte först går med på att dom får utnyttja henne. Det kallas för barnsexhandel. Det har jag lärt mig i Globen som vi läser till­ sammans i barnrättsklubben här i lägret. Även när soldater lovar att inte döda en flickas föräldrar eller syskon om dom får ligga med hen­ ne, är barnsexhandel. I Globen står det om hur barnets rättigheter kränks på alla möjliga sätt i krig. Barn blir ofta kidnappade och tvingade att följa med till sol­ daternas läger. Både killar och tjejer tvingas att bli barnsoldater. När det är krig stänger skolorna och lärarna springer för sina liv, precis som alla andra. Att inte få gå i skolan kränker våra rättigheter. Nu ska jag bli en WCP-barnrätts­ ambassadör och få chansen att lära andra flickor om våra rättigheter. Om många får den här kunskapen, kommer världen att bli bättre för barn överallt. Till och med i Elfenbens­kusten!” Manuella, 12, WCPbarnrättsklubben, flyktinglägret Ampain i Ghana.

91


Valaffischer

Valbåset

Tillverkning av affischer om barnets rättigheter och om kandi­ daterna.

När väl pålarna är i marken kläs röstnings­båset med traditionellt vävda stråmattor.

Global Vote på High Class – Idag har vi ambassadörer hjälpt barnrättsklubben på High Class Academy att genomföra sin Global Vote. Omröstningen är viktig eftersom vi får en chans att stötta riktiga ledare som kämpar för oss barn, säger Victory. Valurna av fläktar! – Vi tillverkade valurnan av handfläktar av bambu som vi sydde ihop med garn i starka färger och det blev ganska bra, förklarar Victory.

Valkö Det är varmt och valkön lång, men allt går lugnt till i dagens Global Vote.

Lele-färg mot valfusk I skuggan av ett träd sitter WCP-barn­ rättsklubbens medlemmar Elisabeth, 14, Vivian, 13, Belinda, 14 och Francisca, 13, och blandar till röd, vit och svart färg. Alla som röstar blir märkta med färgen i ansiktet så att ingen ska kunna rösta mer än en gång. Röd färg: Blad från leleträdet mals ned med en sten tillsammans med grovsalt. Sedan tillsätts lite vatten. Degen kramas ut med handen och saften som rinner ut är den röda färgen, färdig att användas. Vit färg: Mald tavelkrita blandas med vatten. Svart färg: Mald kol från eldstaden blandas med vatten.


Visa ID-kortet! Okej, du står med i röstlängden!

Academy

Ett hugg för valbås Barnrättsambassadören Bernice hugger till pålar till valbåset i en dunge av neemträd.

Där är valurnan! Victory visar vägen från valbåset till valurnan.

Inget val utan ID-Kort Alla som röstar måste ha sådana här ID-kort.

Redaktionsmöte under trädet. Dagens radiojournalister diskuterar sin bevakning av Global Vote.

”Tjejer, bjud in oss killar!” ”Idag är jag reporter på vår skolradiostation High Class Radio Station 93,1. Jag frågar skolkompisarna hur dom tänker när dom röstar och så där. Alla som jag frågar tycker att det här är en viktig dag eftersom den handlar om våra rättigheter, som är det viktigaste som finns. Alla jag intervjuar är överens om att ingen ska få kränka våra rättigheter. Det lär vi oss genom World’s Children’s Prize. Och när vi känner till våra rättigheter kan vi också skydda oss bättre. WCP-ambassadörerna har hjälpt tjejerna på vår skola att starta WCPbarnrättsklubbar, men vi killar har inte bli­ vit inbjudna ännu. Jag hoppas att vi blir det snart eftersom det är viktigt för oss också. Men här i Ghana har tjejer det svårare så jag förstår om dom bildar klubbar för sig själva först och lär sig om sina rättigheter. Men sen tror jag att det skulle vara bra om vi också är med. Om tjejer ska få det bättre i framtiden måste ju vi killar lära oss att tje­ jer har exakt samma rättigheter som vi. Det har varit en fantastisk dag idag. Att rösta och få visa vårt stöd för RIKTIGA leda­ re som kämpar för våra rättigheter kändes otroligt bra . Nu ska vi renskriva våra anteckningar så att alla i skolan kan läsa om allt det viktiga som hände här idag.” Prosper, 13, High Class Academy.

93

 TEXT: ANDREAS LÖNN FOTO: JOHAN BJERKE

High Class Radio

Prosper, 13, en av skolradion High Class Radio Stations reportrar som bevakade dagens Global Vote.


Vi är alla barnrät Här var det många stolta nyutexaminerade World’s Children’s Prizebarnrätts­ambassadörer.

Vi är starka tillsammans! ”Jag har precis blivit barnrättsambassadör för flickors rättigheter. Jag är med i en WCP-barnrättsklubb också. Det ger mig en chans att kunna berätta för andra tjejer om våra rättigheter. För det behövs verkligen här i Ghana. Vi tjejer får bara slita hemma med hushållsarbete. Det är värdelöst! Inte rättvist! Allt vi gör borde killarna också göra. Vi borde dela lika på allt. Vi har samma rätt till god utbildning och bra jobb. Vi är också smarta. Allt killar gör kan vi också göra. Ofta till och med bättre! Som ambassadör vill jag uppmuntra alla tjejer och kvinnor att våga kräva att bli bra behandlade. Vi måste våga det! En av mina bästa kompisar råkade riktigt illa ut. Hennes familj är fattig. En dag sa en man i femtio-års­ åldern till min kompis mamma: ”Ge mig flickan så ska du få mat, pengar och allt annat som ni behöver.” Mamman gav bort min kompis till mannen. Hon var bara tretton år då. Nu vet jag att det som hon utsattes för kallas barnsexhandel. Jag hjälpte henne först till sjuk­ huset och sedan till polisen. Jag uppmuntrar henne att fortsätta orka gå till skolan och att gå med i vår barn­ rättsklubb. Hon behöver vårt stöd eftersom hon blir ensam med sina jobbiga upplevelser annars. I våra byar säger vi att ”Tillsammans så bygger vi”, ”Ensamma faller vi”. Precis så är det med barnrättsklubben och flickors rättigheter. Tillsammans blir vi starka! I framtiden vill jag bli nyhetsuppläsare i TV och berät­ ta för folk om vad som händer i världen.” Deborah, 14, WCPbarnrättsambassadör, Ada, Ghana.

94

Vägrar vara tyst ”Jag växte upp i grannlandet Togo med min pappa. Min mamma har jag aldrig sett. När jag gick i femman tyckte pappa att jag skulle åka hit till min faster i Ghana och fortsätta skolan. Jag åkte och i början blev jag bra behandlad, men allt förändrades den dagen det försvann pengar i huset. Min faster anklagade mig trots att jag var oskyldig. Hon sa att det inte kunde vara hennes egna barn eftersom dom minsann inte var några tjuvar! Efter det vägrade hon hjälpa mig med pengar till skolan. För att klara att gå kvar i skolan måste jag börja bära tunga laster med musselskal från floden upp till lastbilarna. Jag började även tvätta kläder för folk. Tänk att pappa skickade iväg mig till Ghana men lät mina två bröder stanna kvar hos sig i Togo. Det hade aldrig hänt om jag varit en kille. Det är inte rätt! Nu är jag WCP-ambassadör och med i en barnrätts­ klubb. Det är jättebra. Förut visste jag inget om mina rättigheter. Jag hade ingenting att säga till om hos min faster och lydde minsta vink. Nu vet jag att det är min rättighet att säga vad jag tycker, att ha en åsikt och att bli lyssnad på. Därför vägrar jag att vara tyst längre. Jag vet att det är min rättighet att gå i skolan och det säger jag till min faster. Barnrättsklubben ger mig mod att våga kräva mina rättigheter! I framtiden vill jag bli matte- och naturkunskapslärare. Racheal, 15, WCP-barnrättsambassadör, Ada, Ghana.


tsambassadörer Nej till människohandel

Lär rättigheter i klubben

 TEXT: ANDREAS LÖNN FOTO: JOHAN BJERKE

”Killar och tjejer behandlas inte lika här. När det är dags att laga mat eller städa säger föräldrarna att killarna kan gå ut och leka med sina kompisar medan tjejerna tvingas stanna kvar hemma och arbeta. Jag tycker att killarna borde hjälpa oss i hushållsarbetet. Vi tjejer skulle också vilja leka ibland och bara ha roligt. Om jag ber att få gå och hälsa på mina kompisar hän­ der det att jag får stryk hemma eftersom dom tror att jag ska träffa killar. Som straff får jag ibland inga pengar till skolböcker och avgifter och då får jag svårt att klara skolan. Ibland får jag ingen mat. Sånt skulle aldrig hända en kille. Nu är jag barnrättsambassadör och med i en WCPbarnrättsklubb. Där lär vi oss att vi tjejer faktiskt har exakt samma rättigheter som killar. Förut kände jag inte alls till mina rättigheter. Tack vare klubben vet jag vad det är jag och mina kompisar ska kämpa för! I framtiden vill jag bli polis. Jag tycker att kvinnliga poliser har ett viktigt yrke.” Sarah, 15, WCP-barnrättsambassadör, Ada, Ghana.

”Här kan flickor bli utsatta för människohandel. Man säljs och tas från en plats till en annan för att arbeta. Det hände mig när jag var tio år. Min familj var väldigt fattig. När en kvinna erbjöd sig att ta hand om mig och se till att jag fick börja skolan, blev mamma och jag glada. Jag trodde att jag skulle få gå i skolan hela dagarna. Istället blev det väldigt lite skola och väldigt mycket arbete. Tidigt på morgonen sålde jag vatten på markna­ den och på eftermiddagen skolböcker och andra saker. En dag tog kvinnans dotter emot en falsk sedel från en kund på marknaden men alla skyllde på mig. Dom miss­ handlade mig så svårt att jag fortfarande har ärr kvar på kroppen. Dom brände mig med brinnande vedträn på benen och slog mig med en järngryta på ryggen. Och dom vägrade att ge mig min lön. Eftersom jag inte hade någonstans att ta vägen tving­ ades jag slavarbeta för kvinnan i två år. Men en dag när jag hade blivit svårt misshandlad fick jag nog. Jag satte på mig min favoritklänning och rymde. Så småningom hamnade jag här i Ada hos min moster. Nu går jag i sjunde klass och är barnrättsambassadör och medlem i en WCP-barnrättsklubb. Innan jag kom med i klubben visste jag ingenting om barnets rättighe­ ter eller om flickors lika rättigheter. Men nu vet jag att jag har rätt till utbildning och att jag har rätt att bo med mina föräldrar. Genom att vara WCP-barnrättsambassadör kan jag berätta för andra tjejer om våra rättigheter. Så att dom inte blir lurade och hamnar i samma situation som jag gjorde. Det är viktigt att känna till sina rättigheter. Om du läser tidningen Globen blir du välinformerad om dina rättigheter! Theresa, 15, WCP-barnrätts­ ambassadör, Ada, Ghana.

95


Barnrättsambassadörer – Det pågår ett krig mot tjejer på vår skola. Här utnyttjas flickor av lärarna och rektorn i utbyte mot godkända prov och betyg. Det är barnsexhandel, säger Maria Rosa, 17, WCP-barnrättsambassadör från internatskolan i Namaacha, Moçambique. Maria Rosa kämpar tillsammans med Sara och Fatima för flickors rättigheter på Skräckens skola.

Krig mot tjejer

J

ag har bott här på skolan i fyra år. Innan jag flyttade hit såg jag verkligen fram emot att börja. Men snart för­ stod jag att någonting var fel. Ingen behandlar barn bra på den här skolan. Varken lärar­ na, rektorn, vakterna eller dom ansvariga för sovsalarna. Det är som om dom för ett krig mot oss tjejer. En dag blev jag uppkallad till rektorn. Han bad mig stänga dörren och satte igång porrfilm på sin dator. Han sa att jag skulle titta. När jag frågade honom varför, svara­ de han att jag ju redan visste allt om vad människor gör i såna filmer. Sedan frågade han mig om jag tänkte berät­ ta sanningen eller inte. Jag sa att jag alltid berätta­ de sanningen. Då visade han mig en lista med namn på

96

skolans elever. Han pekade på ett pojknamn och frågade om det stämde att jag var tillsam­ mans med den killen. Jag sva­ rade som det var, att jag inte hade någon pojkvän. Då sa han att jag ljög. Privata frågor Sedan frågade han om jag var oskuld och jag sa att jag var det. Då sa han åt mig att visa upp mina handflator och så sa han: ”Du ljuger! Jag kan se i dina händer att du inte är det!” Jag sa att alla frågorna som han ställde till mig var min ensak och att dom var väldigt privata. Då sa han: ”Jag är din rektor och jag är äldre än dig! Jag har rätt att fråga dom här sakerna. Passa dig så att jag inte säger till dina föräldrar!” Jag sa att min mamma och pappa vet att jag alltid talar sanning och att jag själv tänk­ te berätta för dom om vad som hänt. Då sa han: ”Om du gör det kommer jag att sparka ut dig från skolan och se till att du inte kommer kunna gå på en enda skola i Moçam­ bique så länge du lever! Nu kan du kalla in din klasskom­ pis som sitter utanför.” Den dagen förhörde rektorn många tjejer på skolan på samma sätt.

Viktigt att ha Global Vote och fira barnets rättigheter.

Utnyttjar svaghet Men förhörsdagen är inte det värsta som händer här på sko­ lan. Lärare hotar oss och säger att vi inte kommer få godkänt på våra prov eller klara examen om vi inte lig­ ger med dom. Samma sak gäller rektorn. En av mina kompisar och jag gick i samma klass förut. Hon är inte så bra i skolan och jag hade betydligt bättre resultat på proven. När rek­ torn förstod hennes svaghet utnyttjade han den för att få det han ville. Eftersom hon var rädd för att bli underkänd och inte klara skolan kände hon sig tvingad att gå med på allt som rektorn begärde. Sedan dess har hon god­

känts på alla prov och fått höga betyg. Även om jag är bättre är det hon som blivit uppflyttad till klass 12 och jag som är kvar i klass 10. Jag misslyckas i skolan eftersom jag vägrar göra det som rek­ torn kräver av mig. Rädslan försvann Jag blir arg och orolig när vi tjejer utnyttjas på det här sät­ tet. Jag tror det beror mycket på att jag själv blev utsatt för övergrepp när jag bara var åtta år. Jag har länge velat kämpa mot allt det hemska som händer på skolan men inte vetat hur jag ska göra. Men så en dag blev jag utvald att gå på utbildning till barnrättsambassadör med


på Skräckens skola Inte alla utför övergrepp OBS! Det är inte alla lärare och vakter på Namaachas internatskola som utsätter flickor för övergrepp.

De tre vännerna på Skräckens skola, Maria Rosa, Sara och Fatima bor alla på internatskolan. Många av tjejerna som bor på internatet kommer från fattiga familjer långt därifrån.

World’s Children’s Prize. Genom tidningen Globen öppnades mina ögon. Jag för­ stod att vi inte längre kunde tolerera det vi utsattes för på skolan. Att vi skulle bli som tjejerna i Globen och kämpa för våra och andras rättighe­ ter. Förut såg vi bara proble­ men och visste inte vad vi skulle göra. Nu lärde vi oss om våra rättigheter och om vart vi ska vända oss om vi blir utsatta för saker som är fel, som till polisen och utbildningsministeriet. Förut var vi rädda för att säga vad vi tycker. Men World’s Children’s Prize tog bort vår rädsla. Plötsligt kände vi oss starka att möta alla dom som kränker våra rättigheter.

Hatar ambassadörer Från den dagen vi barnrätt­ sambassadörer kom tillbaka från utbildningen och skulle starta upp WCP-programmet på skolan, blev rektorn och lärarna rädda för oss. Dom började hata World’s Children’s Prize. Dom vill inte att vi lär andra tjejer och killar om våra rättigheter eftersom dom vill fortsätta utnyttja oss. För om vi lär oss att det vi utsätts för kränker våra rättigheter och vem vi ska kontakta om vi får pro­ blem, blir det mycket svårare för dom att fortsätta med det dom håller på med. Dom vill att vi tjejer ska vara kvar i okunnighet. Men det kommer aldrig att hända

för nu har vi fått kunskap. Och vi har fått nog! Idag har vi haft Global Vote på skolan men rektorn och många av lärarna har motar­ betat och saboterat vårt val från första stund. Lärarna i flera klasser delade inte ut Globen till eleverna. Inte en enda lärare kom till Global Vote idag. Det är tydligt att man från skolans sida är helt emot att vi lär oss om det vik­ tigaste vi har, våra rättigheter. Dom vuxna motarbetade oss på alla sätt men för oss var det otroligt viktigt att ha Global Vote och fira barnets rättigheter på skolan. För vi vet att det som rektorn och lärarna håller på med är barnsexhandel. Dom använ­

der sin makt för att få det dom vill. Vi tänker inte sluta infor­ mera om flickors rättigheter förrän alla övergrepp på vår skola och alla andra skolor har stoppats!” Maria Rosa, 17, WCPbarnrättsambassadör, internatskolan i Namaacha, Moçambique.

97


Sara har hemsk rektor

E

n lördag tvättade jag kläder bakom skolan. Då kom rektorn och parkerade sin bil. Han sa till mig att hämta en tallrik med mat till honom från köket. När jag räckte över tallriken sa han åt mig att kliva in i bilen. Jag förstod inte varför men han sa att om jag inte lydde skulle han sparka ut mig från skolan. När jag hade satt mig bred­ vid honom började rektorn ta mig på benen och drog av mig min capulana, tygstycket som jag hade som kjol. Jag blev naken på underkroppen. Rektorn tog fram sin mobil­ telefon och tog bilder på mig när jag var naken. Samtidigt kladdade han både på mig och sig själv. Jag var livrädd. När han var färdig gav han mig ett paket med kakor och en läsk och sa att jag inte fick berätta för någon om vad som hade hänt. Då skulle jag först få stryk och sedan skulle han sparka ut mig från skolan.

– Det som lärarna och rektorn gör mot oss flickor på skolan gör mig väldigt ledsen. Den som är värst är rektorn själv, säger Sara.

98

Utnyttjad igen En söndag när jag promene­ rade hem från kyrkan stanna­ de rektorn och sa åt mig att hoppa in i bilen. Jag vägrade, men då sa han att han skulle

se till att jag fick sluta i sko­ lan. Jag var för rädd för att säga nej. Rektorn sa att han skulle köra till skolan men körde åt ett helt annat håll, i säkert en timme. Jag var så rädd att jag inte kunde röra mig. På en enslig plats stannade han bilen och tog av mig alla klä­ derna. Han tvingade mig att lägga mig i baksätet och sedan tog han på mig över­ allt. För mig är det som att jag har blivit våldtagen av min egen rektor. Skäms så mycket En dag berättade en av mina klasskompisar att rektorn hade visat henne nakenbilder på mig. Det var fruktansvärt. Jag skämdes så otroligt myck­ et. Jag tror rektorn gör sam­ ma sak med henne. Att det var därför han visade henne bilderna på mig. Det känns skamligt och olustigt att veta att nakenbilderna på mig finns i rektorns mobiltelefon. Det gör mig orolig. Vad gör han med bilderna? Barnrättsambassadörerna har undervisat oss tjejer på skolan om våra rättigheter. Nu vet jag att det som händer mig och andra tjejer är mot

våra rättigheter. Ambas­sa­ dörerna har också gjort mig modigare. Jag har fått nog. Jag vill berätta så att det blir känt hur rektorn beter sig mot oss flickor. Så att det inte händer igen, med mig eller någon annan. En rektor bor­ de vara en bra person som tar hand om sina elever. Den raka motsatsen till den rektor som vi har. Han borde spar­ kas från skolan och aldrig någonsin mer få arbeta med barn.” Sara, 17, medlem i WCPbarnrättsklubben, internat­skolan i Namaacha, Moçambique.

Vallokalen i Skräckens skola.


Fatima vågar kämpa

N

är jag kom hit till skolan för fyra år sedan respekterade lärarna oss i en månad. Dom såg oss som elever, som barn. Vi lärde oss mycket. Sedan ändrades allt det där. Lärarna började kladda på mig och säga: ”Om du inte kommer till mitt sovrum, kommer du inte få göra det första viktiga provet.” Då var jag fjorton år. Det var många flickor som kände sig tvingade att vara med lärare för att få godkänt på proven och klara sina betyg. När vi har våra slut­ prov blir detta extra tydligt. Många är nervösa för att inte klara proven och sitter uppe sent inne i sovsalarna och pluggar. Då händer det ofta att lärare kommer in till oss och säger: ”Häng med till mitt sovrum så ska jag se till att du klarar dig ändå.” Tjejer som ligger med lära­ re får bra betyg och klarar sin examen utan problem. Dom som inte gör det får dåliga betyg, klarar ofta inte sin examen och får gå om ett år. Osäkra sovsalar Lärarna vänder sig till oss som bor här på skolans inter­ nat eftersom vi är fattiga. I

utbyte mot sex erbjuder lärar­ na inte bara bra betyg, utan även god mat och pengar. När som helst kan lärare komma in och hämta tjejer till sina sovrum. Vi känner oss aldrig trygga. Många av tjejerna blir gra­ vida. Då tar lärarna dom till sjukhus där dom får göra abort. Ibland ger lärarna tje­ jerna någon typ av medicin för att barnet ska komma ut. När flickorna kommer till­ baka till skolan är dom ofta sjuka eftersom fostret inte har kommit ut ännu. Utnyttjar fattiga Även vakterna vid skolgrin­ den utnyttjar tjejerna. Om man kommer tillbaka till skolan lite för sent på kvällen under helgen säger dom: ”Om du inte ligger med mig kommer jag att säga till dom ansvariga att du var sen, och då blir du utkastad från sko­ lan direkt.” En tjej hade tagit en kvälls­ promenad med sin pojkvän och blev inte insläppt förrän hon gick med på att ligga med vakten. Det här händer fram­ förallt flickor som kommer från fattiga familjer utan makt. Alla vet att det är en

stor ansträngning för famil­ jen att kunna ha sina barn i skolan. Det händer inte flickor som kommer från rikare familjer. Vi tjejer vågar inte stå upp mot läraren och säga nej. En av dom viktigaste uppgifter­ na för oss barnrättsambassa­ dörer är att göra tjejer starka så att vi vågar kämpa för våra rättigheter. World’s Children’s Prize har gett oss mer själv­ förtroende och hjälpt oss bli av med mycket av vår rädsla.” Fatima, 17, WCPbarnrättsambassadör, internatskolan i Namaacha, Moçambique

Lärarna kommer till sovsalen för att erbjuda flickorna bra betyg om de följer med dem.

 TEXT: ANDREAS LÖNN FOTO: JOHAN BJERKE

Valurna.

Märkning mot röstfusk. En röst för barnets rättigheter i Skräckens skola.

99


Det är Global Vote Day hos Allas Cirkus i Betim i Brasilien. Det är cirkusframträdanden men också en demonstration för barnets rättigheter. Barnrättsambassadörerna i Rättighetsartisterna ser till att allt fungerar. Det är så deras barnrättsklubb heter.

Medlemmar av Rättighetsartisterna uppträder under Global Vote Day på Allas Cirkus.

V

alesca, 13, och hennes vänner i Rättighetsartisterna brukar gå Valesca omkring i området där de bor för att ta reda på hur barn har det. – Vi började att gå från dörr till dörr och fråga när vi märkte att många barn inte kommer till cirkusen för att leka, eftersom dom har för mycket hushållsarbete att utföra. Sayra delar ut diplom till WCPRättighetsartisterna besök­ barnrättsambassadörerna. er också skolorna i Betim som är med i World’s Children’s Prize. Valesca förklarar hur gruppen förbereder besöken i hemmen och i skolorna. – Varje vecka samlas vi på Allas Cirkus för att diskutera rättigheterna för Betims barn och alla Brasiliens barn.

 TEXT: CHRISTIANE SAMPAIO FOTO: PAUL A RYL ANDS

Cirkus för flickors rä Tillsamman för förändring Sayra, 13, är också med i Rättighetsartisterna. Utöver att gå i skolan och göra hus­ hållsarbete tar Sayra även hand om ett tvåårigt barn. – Vi flickor har inte alltid något att säga till om hemma eller i skolan. Därför är jag stolt över att vara med i World’s Children’s Prize. Vi lär oss mycket om flickors rät­ tigheter. Den som inte känner

Vi vill ändra på pojkarna

Flickors rättigheter väckte mig!

Flickor förslavas

”Många tror att bara för att vi bor i förorterna så ska pojkarna bli drogmissbrukare och vi flick­ or prostituerade. Man ser ner på oss för att vi är fattiga. Att lära sig om sina rättigheter är att lära sig sitt värde och att res­ pektera sig själv! Även när vi diskuterar barnets rättigheter här på Allas Cirkus finns det mycket fördomar mot flickor. Men vår grupp har jobbat myck­ et med pojkarna och långsamt ändrar vi deras inställning.” Jordana, 15

”Att studera flickors rättigheter väckte mig! Här där jag bor finns barn som måste utföra hårt arbete och flickor som säljs av sina egna föräldrar. Här finns barn som måste byta sina stu­ dier mot arbete. Det är ett brott! Barn behöver studera för att kunna få en bättre framtid. World’s Children’s Prize är mycket viktigt för det försvarar alla barns rättigheter.” Yara, 15, Arthur Trindade-skolan

”Jag arbetar med World’s Children’s Prize i min skola, och lär mina klasskompisar om flickors rättigheter. Många flick­ or förslavas och tvingas att vara prostituerade. Här i Betim är det vanligt att se barn som säl­ jer saker på gatan. Flickor som gör det riskerar att hamna i pro­ stitution. Alla kan se det hända, men ingen gör något åt det.” Scarlet, 13, Arthur Trindadeskolan

100

till sina rät­ tigheter förblir okunnig och blir en slav! Om du vet dina rät­ tigheter så kan du kämpa för Sayras vänner valde henne som ordförande i valkommissionen för Global Vote.

Vi måste öka vår medvetenhet ”Vi har problem med mobbning i vår skola och flickor drabbas svårt. Vi måste öka vår medve­ tenhet och stå för en annan syn på livet. Under World’s Children’s Prize blev jag så imponerad av de nominerades solidaritet och övertygelse. Jag insåg att vi när vi växer upp och får ledningen i världen inte får lämna de mer utsatta bakom oss.” Ismael, 15, Adelina Gonçalvesskolan


Vi lär ut flickors rättigheter ”I Brasilien har pojkar för det mes­ ta fler rättigheter än flickor. Vi flickor behöver kämpa för att samhället ska inse att även vi har våra rättigheter. Under 2014 ska jag och mina vänner besöka andra skolor där vi bor så att eleverna lär sig om flickors rättigheter. Vi vill göra andra barn medvetna om vilken skillnad respekt för flickors rättigheter gör i våra liv.” Ana Carolina, 13, EMEF Maria de Melo, São José dos Campos, BrasilienBrazil

ttigheter dig själv, säger Sayra. Hon valdes till ordförande i valkommissionen för Global Vote på Allas Cirkus. Valesca berättar att de upp­ täckt en bordell i närheten, där barn utnyttjas. – Därför startar vi diskus­ sioner i skolorna om flickors rättigheter, så att vi kan stär­ ka våra röster och delta i kampen för att vårt land ska utvecklas. Barn har rätten att

Inget snack om flickors rättigheter Lorrayne

göra sina röster hörda, så att vi kan göra omvärlden med­ veten om alla kränkningar. Till­sammans kan vi ändra på det. – Många barn här vet inte om att dom har rättigheter. Därför läser vi under våra skolbesök också upp artiklar­ na i FN-konventionen om barnets rättigheter. Vi stop­ par lappar med de viktigaste artiklarna i en ask. Sen drar

Barn bäst på att prata om rättigheter ”Genom att lära oss om våra rättigheter av World’s Children’s Prize, lär vi oss att veta hur vi ska bete oss när vi möter vissa situationer. Nu vill vi berätta för andra barn om hur viktiga våra rättig­ heter är. Vi unga är givetvis bäst på att göra det.” ”Vuxna litar dock inte på oss, dom tror inte att vi kan det. Idag under Global Vote var jag så imponerad av att så många barn ville debattera barnets rättig­ heter. De frågor vi diskuterar här under Global Vote Day är viktiga för alla barns liv.” Esther, 16 and Joyve, 15, Maria Aracélia Alves-skolan

varje barn en lapp och läser upp texten för alla och så pra­ tar vi om den. Vi har upptäckt att det finns mycket mer kränkningar av barnets rät­ tigheter mitt ibland oss än vi kunde ana när vi började! Det sker så mycket övergrepp!” säger Lorrayne, som också är en av Rättighetsartisternas barnrättsambassadörer. 

Mina bröder hjälper inte till ”Min åsikt är att lära sig om flickors rättighe­ ter är att lära för livet. Nu vill jag dela med mig av den kunskapen till mina kusiner och skolkompisar. Jag känner i hela kroppen den stora skillnaden mellan flickor och pojkar vad gäller barnets rättigheter. Vi är sex personer hemma hos mig. Eftersom jag är den enda flickan lämnas allt hårt arbete åt mig. Ingen av mina fyra bröder hjälper till med hushålls­ arbetet. Utöver att gå i skolan har jag även arbetat med att ta hand om en femåring. Det var en jobbig period. Ibland hann jag inte äta lunch för jag oroade mig för att det inte skulle vara städat hemma åt mamma. Hon är alltid så trött när hon kommer hem från arbetet. När jag ber mina bröder att hjälpa mig i hushållet så vägrar dom. Ibland är dom till och med hotfulla när jag ber dom.” Kethelin Jenyffer, 12, EMEF Ruth Nunes da Trindade, São José dos Campos, Brasilien

”World’s Children’s Prize gjorde mig medveten om mina egna rät­ tigheter. Kränkningarna av flickor är inte så omfattande där jag bor. Men de sker. I skolan förekommer inga diskussioner om flickors rät­ tigheter. Mest bryr man sig där om att eleverna ska studera väl och ha bra betyg.” Esther Gladys, 13, EMEF Hélio Walter Bevilacqua, São José dos Campos, Brasilien

Flickors rätt hjäper mig förstå mamma ”Det är mycket viktigt att lära sig om våra rättigheter. Jag brukade ha ett dåligt förhållande till min mamma. Vi grälade mycket. Jag skrek år henne. När vi började lära oss om flickors rättigheter, börja­ de jag tänka på min mors rättig­ heter. Det är inte lätt för henne. Vi har en bättre dialog sedan jag upptäckte och lärde mig att flickor också har rättigheter.” Amanda Laís, 13, EMEF Luzia Levina Aparecida Borges, São José dos Campos, Brasilien

101


s e d a j t t y n t u Chelsea Nu är hon barnrättsambassadör – I nästan hela mitt liv har jag fått mina rättig­ heter kränkta. Som 9-åring hamnade jag i barnsexhandel första gången. Nu kämpar jag som barnrättsambassadör för att andra tjejer i Zimbabwe inte ska råka ut för likadana övergrepp som jag. Och jag kämpar för rätten att som tjej få uttrycka min åsikt! säger Chelsea, 15.

M

in mamma dog när hon födde mig och min pappa dog en vecka senare. Som tur var hade jag mormor och morfar som kunde ta hand om mig. Men när jag var nio år var både mormor och morfar all­ varligt sjuka i aids. Till slut blev dom så svaga att dom inte orkade arbeta i fälten längre. 102

Jag var hungrig nästan jämt. Ofta hade vi bara toma­ ter från vårt trädgårdsland att äta. Ibland fick vi lite majs­ mjöl av någon granne så att vi kunde göra majsgröten sadza. När morfar dog blev jag hem­ skickad från skolan när mor­ mor och jag inte längre kunde betala skolavgiften. Jag var helt förstörd. Jag äls­ kade att gå i skolan och jag

visste redan då att utbildning var det enda sättet för mig att få ett bättre liv i framtiden. Tomatförsäljare Mormor bad mig att gå upp till vägen och sälja tomater till folk som passerade, precis som många andra flickor från byn brukade göra. Varje mor­ gon plockade jag tomater från vårt lilla trädgårdsland som jag la upp fint på ett fat vid vägkanten. Sedan sprang jag efter varje bil som passerade och försökte sälja. Efter en hel arbetsdag i värmen hade jag kanske tjänat 13 kronor En dag stannade en lastbil. Jag sprang dit och frågade chauffören om han ville köpa några tomater. Jag hade sett

att mina tomater inte var rik­ tigt lika fina som dom andra tjejernas, och därför ville jag sälja så billigt att han valde mina i alla fall. Jag sa att han kunde få köpa hela tallriken för sex kronor (1 US-dollar). Då sa chauffören: ”Om du gör mig en tjänst kan jag ge dig tio dollar istället. Vad säger du om det?” Jag visste att tio dollar skulle hjälpa mig och mormor mycket. Vi hade inte ätit på flera dagar och mormor behövde medicin. Först var jag tyst men sedan sa jag ja. Lastbilshytten Jag trodde att jag skulle städa ur lastbilshytten och började torka av instrumentbrädan med en trasa. Men då sa han:


Svårt för tjejer i Zimbabwe – Situationen för flickor är fruktansvärd i Zimbabwe. Pojkar anses överlägsna på alla livets områden. Vi tjejer behandlas som mindre värda. Som lägre stående varelser. Det gör mig ledsen och väldigt arg, säger Chelsea och räknar upp sådant som är fel: • Tjejer gör allt arbete i hemmet. Killarna får leka och sänds till skolan. • Tjejer tvingas arbeta mycket tidigare än killar, som hemhjälp till exempel. • Tjejer hamnar lätt i barnsexhandel. • Tjejer så unga som tolv år utsätts för barnäktenskap med äldre män. • Om föräldrar dör ärver sonen allt. Dottern får ingenting.

”Du kan sluta med det där. Det är inte det jag vill att du ska göra.” Han visade mig en liten säng längst in i hytten. Men jag var bara nio år och förstod inte vad det var han ville att jag skulle göra. Då sa han: ”Kom och sätt dig här på sängen med mig.” Sedan började han ta mig på benen. Då blev jag rädd och reste mig upp, men han drog ner mig på sängen igen. Jag blev skadad. Efteråt kastade han en handduk till mig och sa att jag skulle torka mig. Jag började gråta. Då sa han till mig att jag inte skulle vara ledsen och att det var så här som alla tjejer tjänade pengar. Han gav mig mina tio dollar och sa: ”Berätta inte

det här för någon. Om andra tjejer får reda på det kommer alla att komma till mig. Då blir det inga pengar över till dig”. Så öppnade han dörren och sa: ”Glöm inte dina tomater! Fortsätt att sälja dina tomater precis som van­ ligt och så kommer jag att stanna igen”. Jag var ledsen. Samtidigt tänkte jag att tydligen är det så här alla tjejer tjänar peng­ ar. Jag tänkte också på hur glad mormor skulle bli när jag kom hem med pengarna. Helt ensam Nästa dag kunde jag köpa medicin till mormor och mat till oss båda. Så jag fortsatte att gå upp till vägen och sälja

tomater. När lastbilschauffö­ ren kom hände alltid samma sak och jag fick mina 10 dol­ lar. Så såg mitt liv ut i ett år. En dag när jag kom hem låg mormor alldeles stilla i sin säng med slutna ögon. Jag trodde att hon sov. Nästa dag försökte jag mata henne med lite majsgröt men det gick inte. Jag tänkte att hon kan­ ske behövde vila sig. Tredje dagen var det massor av flu­ gor kring mormor. När jag gick ut för att hämta en hink med vatten så att jag kunde tvätta av henne kom en gran­ ne förbi. Hon ville se att allt var bra med oss. Hon försökte väcka mormor men det gick inte. Efter ett tag sa grannen att mormor var död.

När hon var nio år började Chelsea att sälja tomater vid stora vägen. En dag stannade lastbilschauffören som skulle komma att utnyttja henne under ett år.

Min värsta mardröm hade blivit verklighet. Jag var bara tio år och helt ensam. Pastorns svek En pastor sa att han tyckte synd om mig och att han ville ta hand om mig. Jag var glad över att någon brydde sig om mig. Pastorns fru och deras barn hälsade mig varmt väl­ kommen till deras hem. Jag fick mat, någonstans att bo och jag kunde börja skolan igen. Jag behövde inte längre gå upp till vägen för att sälja tomater. Eller träffa lastbils­ chauffören mer. 103


bli barnpå kurs för att När hon varit g Chelsea ör bestämde si rättsambassad som or st från den pa ng och för att rymma ra sp on H a. nne ill buss behandlade he en på ppade sedan sprang och ho e. n Harar till huvudstade

Ett tag var allt bra. Sedan reste frun och barnen för att hälsa på släktingar. Bara jag och pastorn blev kvar hem­ ma. En kväll kom han hem sent och var full. Han frågade mig var nycklarna till hans sovrum var eftersom han sa att han inte kunde hitta dom. Han sa att jag hade gömt nycklarna och att jag därför blev tvungen att låta honom sova i min säng. Han började ta på mig. Det var precis som med lastbils­ chauffören. Och det fanns ingen chans för mig att säga nej. Det här var vad han för­ väntade sig av mig eftersom han gav mig ett hem, mat, möjlighet att få gå i skolan och någon slags familj. Det 104

här var priset jag måste beta­ la. I tre år utnyttjade pastorn mig. Barnrättsambassadör Medan det här pågick fick jag och några andra flickor från skolan chansen att åka till huvudstaden Harare på en ambassadörsutbildning i flickors rättigheter, som World’s Children’s Prize höll i. Vi lärde oss att tjejer inte får utnyttjas och att vi inte får bli sålda. Vi lärde oss också att vi har rätt att göra våra röster hörda och att våra kroppar tillhör oss och ingen annan! Jag tänkte mycket på att alla dom här hemska sakerna som vi under utbildningen lärde oss var fel och mot våra

rättigheter, var sådant som jag hade råkat ut för under nästan hela mitt liv. Det gjor­ de så ont. Jag fick också veta att det som lastbilschauffören och pastorn utsatt mig för heter barnsexhandel. Dom två dagarna i Harare föränd­ rade mitt liv. När vi kom tillbaka hem bildade vi barnrättsklubbar där vi ambassadörer lärde ut det vi lärt oss till andra flickor. Vi dansade och sjöng, var glada och stärkte varan­ dra. Jag var glad för det vi gjorde var otroligt viktigt. Samtidigt insåg jag att jag levde i ett hus där jag utsattes för just dom brott som jag undervisade om, och varnade andra tjejer för. Det gjorde

mig förvirrad och ledsen. Jag hade fått nog. Flykten från pastorn En eftermiddag när jag kom hem från skolan packade jag en väska med mina kläder, min skoluniform och mina böcker. Sedan gömde jag väs­ kan i skogen. Jag gick tillbaka till huset och städade, sopade gården, diskade och lagade lunchen. När jag lagade maten på baksidan av huset satt dom andra i familjen på framsidan. Efter ett tag smög jag bort från huset för att hämta min väska. Hjärtat bultade och jag var så rädd att jag nästan inte kunde röra mig. Men till slut sprang jag allt vad jag orkade mot stora


– Inför vår Glo bal Vote läste vi mycket i tidningen Globen och vi lärde os sm barnets rättig heter och om hu assor om r barn har det hela världen. U i nder Global Vo te var det vi ambassadörer som såg till at t allt Det var en fant astisk dag! säge fungerade. r Chelsea.

Säker by för tjejer På barnrättsutbildningen hade vi fått telefonnummer till Girl Child Network (GCN) som tar hand om tje­ jer som har det svårt. Dom hämtade mig när jag kom

fram till Harare sent på kvällen. Jag förstod att livet nog skulle bli okej för mig till slut. Nu bor jag i en av GCN:s säkra byar för tjejer och GCN har även polisanmält pastorn. För första gången i livet kän­ ner jag mig säker och trygg på riktigt. Jag går i skolan och jag är fortfarande en WCPbarnrättsambassadör. Det tänker jag fortsätta med. Jag vill att alla i hela landet ska känna till att flickor har rät­ tigheter.

 TEXT: ANDREAS LÖNN FOTO: JOHAN BJERKE

vägen. Där hoppade jag på en buss mot Harare. När jag satt på bussen kände jag mig ledsen för det kändes som om jag svek dom andra ambassadörerna och vårt viktiga arbete med tjej­ klubben. Samtidigt var jag lycklig för att jag äntligen kanske skulle få frihet. Ambassadörskursen hade gett mig kunskapen och modet att kunna lämna det liv jag levde.

I framtiden vill jag bli läka­ re och tjäna mycket pengar. För pengarna ska jag hjälpa tjejer som har det svårt.” 

”Jag är en WCP-barnrätts­ ambassadör. Jag vill att alla flickor i landet ska känna till att flickor har rättigheter.”

105


Flickor lär flickor som I skuggan av träden på Sadzaskolans gård i Zimbabwe har tjejerna i barnrättsklubben samlats. Barnrätts­ ambassadörerna Pride och Loveness leder Faina och de andra klubbmedlemmarna. Så har det sett ut minst en gång i veckan sedan Pride och Loveness kom tillbaka från ambassadörsutbildningen i huvudstaden Harare för snart ett år sedan. De fick sin utbildning samtidigt som Chelsea. De är precis som hon, övertygade om att kampen för flickors rättigheter är livsviktig i Zimbabwe. Möte i barnrättsklubben i Sadzaskolan.

Samma rätt som pojkar Fantastiska rättigheter ”Som barnrättsambassadör är vår främsta uppgift att lära andra flickor om deras rättighe­ ter och att kämpa mot barnsex­ handel. Ju mer vi vet, ju lättare kommer det bli att bevaka och kämpa för våra rättigheter. Det är något som verkligen behövs här. I Zimbabwe är livet inte likadant för tjejer och killar. Många flickor får inte gå i sko­ lan och hamnar i barnsexhandel istället. Faktiskt är det så att många föräldrar inte tycker att flickor ska gå i skolan alls. Dom tycker att döttrarna så snabbt Barnrättsambassadörerna Pride och Loveness.

som möjligt borde hitta en man att gifta sig med istället. Det gör ont att höra det där efter­ som det är så fel. Vi har samma rätt att få ett bra liv som killarna! Nu har tjejerna som vi lärt upp blivit nya barnrättsambas­ sadörer och dom lär i sin tur nya flickor om flickors rättigheter. På så vis kommer livet att bli bättre för oss zimbabwiska tjejer i framtiden!” Loveness, 12, WCPbarnrättsambassadör, Sadzaskolan, Zimbabwe.

”Här i Zimbabwe är den största faran för flickor att bli utnyttja­ de av killar och män. Plus att föräldrar inte har råd att betala så att barnen kan gå kvar i sko­ lan. Det drabbar oss tjejer värst. Om familjen är fattig är det all­ tid dottern som måste sluta skolan, aldrig sonen. Den situa­ tionen är farlig för oss. Blir vi ensamma kvar hemma händer det att vuxna män utnyttjar oss. Det är vanligt att flickor blir utnyttjade av lastbilschauffö­ rer som passerar våra byar. Eller att unga tjejer tas till barer där dom utnyttjas

under natten och sedan släpps fria på morgonen. Förra året fick jag och några skolkompisar åka till huvudsta­ den och gå en barnrättsutbild­ ning för att bli WCP-barnrätts­ ambassadörer. Jag var jätte­ glad! Det kändes fantastiskt att få lära mig om våra rättigheter. Det mesta som vi lärde oss kände jag inte till innan. Det är emot flickors rättigheter att köpa och sälja våra kroppar. Som barnrättsambassadörer lär vi nu ut detta till tjejerna i barn­ rättsklubbar som vi har startat. Jag tror jag att handeln med flickor så småningom kommer att minska och tjejers liv bli bättre.” Pride, 13, WCPbarnrättsambassadör, Sadzaskolan, Zimbabwe.

Dags för en av flickorna i barnrättsklubben, som är valförättare, att rösta för barnets rättigheter i Sadzaskolans Global Vote.

106


lär flickor… ”När tjejerna som hade varit på utbildning till barnrättsambas­ sadörer i Harare kom tillbaka hit till byn, bildade dom den här barnrättsklubben som jag är med i. Ambassadörerna berät­ tade för oss om allt dom lärt sig om flickors rättigheter. Att vi tjejer måste få gå i skolan. Och att vi absolut inte får bli sålda som slavar, som är vanligt i Zimbabwe. Flickor hålls som fångar av män som använder dom som slavar. Jag blir så arg när jag tänker på det! Tillsammans i en barnrätts­ klubb är vi mycket starkare än om vi är ensamma. Om någon mår dåligt eller blir utsatt för någonting kan vi hjälpa varan­ dra. Och när vi som en grupp tjejer känner till våra rättighe­ ter är det inte lika lätt längre att behandla oss illa. Det är viktigt för det är vanligt att killar och män behandlar tjejer och kvin­ nor dåligt här.

Tidigt i morse kom vi hit till skolan och förberedde vår Global Vote. Tillsammans med barnrättsambassadörerna var vi i barnrättsklubben ansvariga för att allt skulle fungera. Global Vote är viktigt för det handlar inte bara om att rösta, utan om att lära sig om sina rättigheter innan man röstar. Global Vote är extra viktig för oss tjejer. Vi lär oss om våra rättigheter och röstar ofta på personer som kämpar just för flickors rättigheter.” Faina, 13, medlem i WCPbarnrättsklubben, Sadzaskolan, Zimbabwe.

 TEXT: ANDREAS LÖNN FOTO: JOHAN BJERKE

Tillsammans är vi starka

Faina

Barnrättsambassadörerna och medlemmar i barnrättsklubben såg till att allt flöt på som det skulle under Sadzaskolans Global Vote.

107


Dunani ledare för bar Dunani och hennes kompisar, Hlayisani och Ntwanano, som också är barnrättsambassa­ dörer, hjälper flickor i byarna runt Ngisimaniskolan i Limpopo i Sydafrika att starta barn­ rättsklubbar. I klubbarna kan flickorna berätta om sina hemligheter och problem för varandra.

Dunani förbereder dagens möte i World’s Children’s Prize-barnrätts­ klubben.

Vi vill ha hjälp av byns ledare ”Morbrorn till en flicka i min by betalade hennes skolavgifter. Han bestämde att han därför hade rätt att utnyttja henne. Flickan berättade inget. Men hennes lärare märkte att hen­ nes skolresultat blivit sämre och pratade med henne. Läraren gick till polisen, som sen gick till familjen. Polisen sa att familjen måste bestämma om den ville anmäla morbrorn, men familjen bestämde att inte göra det. Vår stora utmaning i byn är bristen på kunskap om barns rättigheter. Vi ambassadörer måste kämpa hårt. Vi ska be byhövdingen att sammankalla

ett bymöte så att vi ambassa­ dörer kan tala om barnets rättigheter och om vad dom innebär. Vi talar om dom här utma­ ningarna i vår klubb. Att vara ambassadör har fått mig att drömma om att jag, när jag avslutat mina studier, kan hjäl­ pa barn att bli medvetna om sina rättigheter. Jag är en ledare nu och det har fått mig att inse att jag, ett barn som vet sina rättigheter, har en uppgift. Jag uppskattar varje stund av det, även om det också är smärt­ samt. Jag känner att jag kan göra skillnad.” Dunani, 17

Dunani tillsammans med sin mamma. Hon och de andra klubb­ medlemmarna vill undervisa byns vuxna om barnets rättigheter.

108

Dunani kan diskutera flickors rättigheter med sin farmor. Byn har förändrats mycket sedan hennes farmor och farfar gifte sig. Men Dunani vill att den ska förändras till en by där barnets rättigheter är välkända och alltid respekteras.


ns rättigheter Rätten att säga nej

”Efter att först ha kopplat av med sång och dans samtalar vi om våra erfarenheter. En del flickor är rädda och kan bara skriva vad de upplevt. Sen läser vi om våra rättigheter i Globen

”Globen lärde mig om barnsex­ handel och om hur den före­ kommer överallt. En av flickor­ na i vår klubb bar på en hemlig­ het. Jag gav henne Globen och hon började läsa. Nu är hon inte längre rädd för att berätta. Våra föräldrar förstår inte mycket om barnets rättigheter och det finns många utmaning­ ar vad gäller respekten av dessa rättigheter i vår by. Dom vuxna kan förändras om dom lär sig förstå barnets rättigheter. Dom behöver också komma till vår klubb, lära sig om våra rättighe­ ter, läsa Globen och få kunskap från den. I vår klubb lär jag mig att pra­ ta med pojkar om våra rättighe­ ter och om att pojkar och flickor har samma rättigheter. Jag har

och kan se att det vi upplevt är fel. Det är viktigt att ha en barn­ rättsklubb eftersom många flickor i vår by är rädda för att tala om övergrepp de utsätts för. I vår kultur förväntas vi vara tysta om problemen med våld­ täkter och övergrepp. I klubben uppmuntrar vi flickorna att berätta om vad dom upplevt och ger råd om vad dom kan göra och hur övergreppen kan bekämpas. Många flickor här har utsatts för övergrepp. Om vi inte kan tala om det kan vi inte förändra vår by.” Ntwanano, 17

Ntwanano är valkontrollant under byns Global Vote.

Hlayisani är valobservatör som ska se till att det går lugnt och säkert till under Global Vote-dagen.

lärt mig att jag har rätt att säga vad jag anser och att få mina åsikter respekterade. Jag har också lärt mig att jag har rätt att säga nej och att äldre perso­ ner inte får fatta beslut om mitt liv utan mitt samtycke. Jag vill vara tusentals barns röst och hjälpa till att förändra den här världen genom att berätta om barns rättigheter, speciellt flick­ ors rättigheter, för alla.” Hlayisani, 17

Pojkmedlemmar i flickors klubb När Godfrey och Nyikiwe hörde att tjejerna bildat en barnrättsklubb var de ivriga att också få bli medlemmar i den.

Använd dina rättigheter

Utbilda de vuxna

”Global Vote Day på vår skola var speciell. Byhövdingen och andra vuxna från lokalregering­ en såg hur dagen stärkte barn, medan vi använde vår rätt och makt att rösta. Jag har lärt av Globen att det finns många barn och vuxna i världen som kämpar för barnets rättigheter. Det ger mig styrka. Jag anser att vi ska kämpa för både flickors och pojkars rättig­ heter på vår skola. Barnrätts­ klubben hjälper oss till mer kun­

”Under vår Global Vote Day visade vi att inget barn ska tvingas att göra något mot sin vilja. I vår pjäs spelade jag en elak rektor som slår barnen till dess att barnen tvingar honom att inse att han gör fel. Lärarna och alla andra vuxna som var med på vår Global Vote Day såg pjäsen. Alla har rätt att respekteras som människa. Globen handlar om barnens syn på saker. Jag tycker att vuxna ska respektera

oss på samma sätt som vi res­ pekterar dom. Regeringen bor­ de komma till byarna och lära vuxna barnets rättigheter. Jag gick med i barnrättsklubben för att jag vill veta mina rättighe­ ter. Jag behöver kunna dom för att om någon kränker mina rät­ tigheter kunna säga: Det är fel!” Godfrey, 16

skap om våra rättigheter. I vår klubb har vi diskuterat männis­ kohandel, som händer överallt. Folk tar barn för att använda dom till att sälja droger eller till barnsexhandel. Jag vill inte att det ska hända personer här. Därför talar jag om det i klubben.” Nyikiwe, 17

109

 TEXT: MARLENE WINBERG FOTO: SATSIRI WINBERG

Vår by måste förändras


 TEXT: MARLENE WINBERG FOTO: SATSIRI WINBERG

! r a k j o p d e m k Jämli Det är möte i barnrättsklubben på Chris Haniskolan i Khayelitsha, en förort till Kapstaden i Sydafrika. Amanda skriver upp förslagen på vad som orsakar barnsexhandel på tavlan.

S Yolanda

Xolelwa Stolta barnrätts­ ambassadörer.

110

om barnrättsambassadör kan jag kämpa för barnets rättigheter och förklara för andra barn att det inte är nöd­ vändigt att behöva bli förödmju­ kad och illa behandlad. Vet du dina rättigheter kan du finna hjälp och anmäla dom som utsätter dig för övergrepp, säger Amanda, 15. Här i Khayelitsha finns det taxichaufförer som erbjuder flickor gratis resor mot sex eller våldtar dom. Flickorna är för rädda för att berätta om det. I vår klubb har två flickor utsatts. Inte ensam Barnrättsklubbens medlemmar har många historier om över­ grepp. – Den gamla xhosa-generatio­ nen anser ofta att flickor ska ta ansvar för hushållet och inte ska få studera. Vill du ha det annor­ lunda kan din mamma säga: ”Jag födde dig så du ska lyda mig. Ingen man vill gifta sig med dig om du vägrar att göra hushållsarbetet. Om du inte lyssnar på mig kan du lämna mitt hem och leva någon annan­ stans.” Det är en av orsakerna till att flickor hamnar på gatan och säljer sina kroppar, säger Xolelwa, 15. Jag är barnrättsam­ bassadör för det är farligt för flickor där ute. När någon av oss

har upplevt något hemskt och berättar om det, är hon inte ensam längre. Vill förändra – Vi flickor behöver berätta om det som gömmer sig i våra hjär­ tan. Jag vill bidra till föränd­ ring. Som barnrättsambassadör vill jag lära alla om våra rättig­ heter, säger Sisanda, 17. Många flickor vet inte om att de har rät­ tigheter. I vår klubb vet dom att om det händer dom något dåligt beror det inte på att dom själva är dåliga utan på att någon kränkt deras rättigheter. Jag är jämlik med pojkar. Med hjälp av World’s Children’s Prize kan våra föräldrar läras det. – Det är sant att även pojkar utsätts för övergrepp, säger Yolanda, 17, men flickor utsätts för övergrepp hundra gånger så ofta. I vår klubb har jag haft modet att berätta för dom andra flickorna om vad jag själv utsatts för. Och sen upptäckt att dom också har övergrepp att berätta om.

Sisanda


En radiointervju med barnrättsambassadören

Barnrättsambassadör i Nepal

Isabelle från staden Beni i DR Kongo är nybliven barnrätts­ambassadör. Flera radiostationer intervjuar henne om varför hon ville bli ambassadör för flickors rättigheter. Isabelle och 202 andra flickor har stolta tagit emot sina diplom som barnrättsambassadörer. Östra Kongo hör till de värsta platserna för flickor. Många utsätts under vapenhot för övergrepp av olika väpnade grupper eller behandlas illa på annat sätt. En del av barnrättsambassadörerna har svåra egna upplevelser, men vill kämpa för att flickors rättigheter ska respek­ teras i DR Kongo.

Lär vänner om barnsexhandel

Döttrar inget värda

Vill kämpa mot våld

Jag vill bli president

Florence, 14, är en av sex syst­ rar i en familj utan söner. – Vår pappa tar inte hand om oss, för att vi är flickor, säger Florence, och berättar att två av hennes systrar har tvingats börja sälja sex för att överleva. – Pappa sa till mig att jag bara är en börda. Det är mina systrar som betalar mina skolavgifter och ger mig kläder. Nu har jag fått chansen att bli barnrätt­ sambassadör och kämpa för flickors rättigheter. Min pappa har fått läsa tidningen Globen, och har börjat ställa frågor. Jag tror att han har börjat förändras!

Angeline, 13, blev mamma när hon var elva, efter en våldtäkt. – Jag tvingades sluta skolan, för vi hade inte råd med skolavgifterna. Att bli barnrätt­ sambassadör är en möjlighet för mig att dela med mig av mina erfarenheter till andra flickor och kämpa mot utnytt­ jande och våld. Angeline har äntligen fått hjälp att börja skolan igen. – I min ålder borde jag redan gå i högstadiet, men jag skäms inte. Jag vill studera och skapa ett bra liv för mig och min dotter.

– Mina föräldrar lät mig inte gå i skolan, bara för att jag är flicka, berättar Elizabet, 17. När jag behövde något när jag var liten lät de alltid min brors behov gå före. Därför vill jag studera, så att jag en dag kan bli vårt lands president och förändra situa­ tionen för flickor och kvinnor. Och därför vill jag vara en ambassadör för flickors rät­ tigheter.

Stolta barnrättsambassadörer med sina diplom, beredda att kämpa för flickors rättigheter och mot barnsexhandel.

☛ Namnen på flickorna har ändrats, för att de inte ska kunna kännas igen.

”Många barn känner inte till sina rättigheter eller att flickor utsätts för människo­ handel. Jag är glad att jag fått lära mig om barns rättig­ heter och att jag kan lära mina vänner vad jag lärt mig.” Phoolmati, 16

Ensam i världen Sophia var åtta år när hennes mamma dog. Pappan gifte om sig och den nya frun ville inte ta hand om henne. – En dag, när pappa reste bort för att arbeta, slängde hans fru ut mig hemifrån. Jag var fattig och föräldralös. Till slut hittade jag någonstans att bo, men bara på villkor att jag blev tvingad till sexslaveri. Jag hade ingen annanstans att ta vägen. Mina rättigheter togs ifrån mig, för jag fick inte gå i skolan, och stöttes bort av min familj och alla andra. Men nu har jag bör­ jat skolan igen. Jag tänker skaffa mig en utbildning vad som än händer, berättar Sophia, 16.

Vill hjälpa andra förstå ”Jag gillar det här program­ met och har lärt mig mycket. Nu är jag intresserad av att hjälpa andra att förstå sina rättigheter och om människo­ handel.” Subita, 15 Läs mer om barnrättsambassa­d­örer i DR Kongo och Nepal på www.worldschildrensprize.org/ childrightambassadors

111


Flickorna i Benin har gjort en egen banderoll när WCPprogrammet börjar med texten: ”Jag är flicka. Jag är utbildad. Är du?”

grepp. Andra är skuldslavar. Flickor utnyttjas också i barnsexhandel. Lek och fritid Eftersom flickor ofta måste hjälpa till hemma, har de mindre tid att träffa kompi­ sar och för lek. Ibland gör gamla traditioner att flickor inte får cykla, springa eller dansa.

Flickors rättigheter FN:s konvention om barnets rättigheter slår fast att alla barn har samma värde och ska ges samma möjligheter i livet. Ändå behandlas flickor ofta sämre än pojkar. De diskrimineras av två anledningar: för att de är barn och för att de är flickor! Överleva och utvecklas Flickor drabbas hårt av fattig­ dom. De är ofta både hungri­ gare och sjukare än pojkar. Av de 1.4 miljarder människor i världen som lever på mindre än 8 kronor om dagen är sju av tio flickor eller kvinnor. Flickor diskrimineras redan i sin mammas mage. FN beräknar att det saknas upp till 100 miljoner flickor i värl­ den på grund av abort av flickfoster och mord på nyfödda flickor, för att söner betraktas som mer värda än döttrar. Utbildning Att satsa på flickors utbild­ ning är ett av de bästa sätten att bekämpa fattigdom. En flicka som får gå i skolan gif­ ter sig senare och föder färre och friskare barn. När hon lär sig läsa och skriva kan hon

112

bättre kräva respekt för sina rättigheter. För varje extra skolår ökas en flickas framti­ da lön med upp till 20 pro­ cent! Men många föräldrar tycker inte att det är värt att låta döttrarna gå i skolan eftersom de ändå ska giftas bort. Av de 57 miljoner barn i världen som inte går i skolan är 31 miljoner flickor. Hälsa och sjukvård Flickor har sämre möjligheter än pojkar att få gå till dok­ torn, och att bestämma över sin egen kropp. Många föder barn när de är för unga. Förlossningsskador är den vanligaste dödsorsaken bland fattiga flickor mellan 15 och 19 år. Gamla traditioner som könsstympning gör också stor skada. Flickor drabbas också oftare än pojkar av psy­ kisk ohälsa och ätstörningar.

Våld och övergrepp Flickor utsätts ofta för våld i hemmet och i skolan. Nästan hälften av allt sexuellt våld i världen drabbar flickor under 15 år. Flickor som måste gifta sig innan de fyller 18 blir oftare misshandlade av sina män än de som gifter sig när de är vuxna. I krig och kon­ flikter blir många flickor kid­ nappade och utnyttjade som barnsoldater och sexslavar. Skadligt barnarbete Miljontals flickor måste börja arbeta istället för att gå i sko­ lan. De arbetar i och utanför hemmet. Omkring 88 miljo­ ner av världens barnarbetare är flickor. Många har de lägst betalda och farli­gaste jobben, i fabriker, på jordbruk och på byggarbetsplatser. Miljontals är pigor i privata hem och sär­ skilt utsatta för våld och över­

Makt och inflytande Flickor har svårare att göra sin röst hörd och få bestäm­ ma över sina eget liv. Deras åsikter och idéer behandlas ofta med mindre respekt av både jämnåriga och vuxna, som lärare, föräldrar och politiker. Många känner sig också pressade av gammal­ modiga idéer om hur en flicka ska se ut och vara, och vilket yrke hon kan ha. 

Jag är flicka.. d Jag är utbilda Är du?


Barnsexhandel

Nutida slaveri! – Jag blev kidnappad och såldes till utländska män. Jag kände mig som en levande död, säger Mary från Filippinerna, som var 13 år när hon utsattes för en av de värsta formerna av kränkning av barnets rättigheter. Barnsexhandel drabbar minst 1,8 miljoner barn varje år. De flesta är flickor.

Var finns barnsexhandel? Barnsexhandel finns i hela världen. Barn utnyttjas på gatan och på bordeller, men också i privata hem, på skolor och barnhem. Exempel på barnsexhandel är: • när personer reser inom eller utanför sitt land för att ha sex med barn (barnsex­ turism) • när barn köps och säljs för att förövare ska kunna ha sex med dem (handel med barn för sexuella ändamål). • när förövare tar bilder av eller filmar sexuella över­ grepp på barn (barnporno­ grafi). Barnhandel Årligen förs hundratusentals barn från en plats till en annan, i sitt eget land eller utomlands, för att förövare

ska kunna utnyttja dem sexu­ ellt. Människohandel är idag den tredje mest lönsamma olagliga handeln i världen efter narkotika och vapen. Fördelen med att handla med barn istället för exempelvis narkotika är att barnen kan säljas om och om igen. Barnsexturism Personer som reser inom sitt eget land, eller utomlands, för att begå sexuella övergrepp på barn, kallas barnsexturister. En del är på semester, andra är på affärsresa. Barnsex­ handel är olagligt i hela värl­ den, men i en del länder är risken för att straffas mindre och barnens kroppar säljs bil­ ligare. Men enligt FN:s Barnkonvention måste alla stater stoppa sina medborga­ re om de utnyttjar barn sexu­ ellt, även om brottet begås i ett annat land.
 Barnpornografi När sexuella övergrepp på barn filmas eller fotograferas kallas det barnpornografi. Förövare byter, köper och säl­ jer bilderna och filmerna genom Internet, på webbsi­ dor, via fildelningsprogram och med e-post. Barnporno­ grafin sprids också genom mobiltelefoner, i böcker, tid­

Barnäktenskap Varje dag gifter sig omkring 25 000 flickor under 18 år. Av dem är en tredjedel mellan 10 och 15 år. Många föräldrar arrangerar äktenskap för sina barn, oftast med äldre män, för att familjen ska få något i utbyte, som mark, pengar eller boskap. I krigsdrabbade områden tvingas flickor gifta sig med soldater för att resten av familjen ska få skydd. Det är också barnsexhandel, eftersom flickorna då ofta tvingas till sexuellt umgänge. Varför finns barn­sexhandel? En orsak till att barn dras in i barnsexhandel är fattigdom. Fattiga flickor och föräldrar kan vara lättare att lura eller tvinga in i slavhandel. Men grundproblemet är att det finns människor som vill köpa sex med barn. Deras efterfrågan gör att personer som vill tjäna pengar alltid letar efter fler barn att sälja. Ju fler köpare det finns, desto fler unga utnyttjas. Utan köparnas pengar skulle det inte gå att göra någon vinst. Då skulle människohandlar­ na hålla på med någon annan, mer lönsam verksamhet.

Barnen har inget val När ett barn utnyttjas sexu­ ellt mot ersättning tror en del att barnet har gått med på att sälja sexuella tjänster. Men ett barn väljer aldrig att bli såld och sexuellt utnyttjad. Det är alltid förövare som lurar, pressar, hotar eller tvingar barnen och ibland deras för­ äldrar, för att få dem att göra som de vuxna vill. Skador för livet Barn som utnyttjas i barnsex­ handel skadas svårt, både fysiskt och psykiskt. Över­ greppen påverkar hur de mår och utvecklas hela livet. Barnen utsätts för hot och våld och riskerar att smittas av sjukdomar som hiv/aids. De får dålig självkänsla, mardrömmar, depressioner, skuldkänslor, sömnsvårig­ heter och självmordstankar. De som lyckas ta sig ur stöts ofta bort av sina familjer och har ingenstans att ta vägen. 

113

 TEXT: CARMILL A FLOYD FOTO: PAUL BLOMGREN & TOR A MÅRTENS

Vad är barnsexhandel? Barnsexhandel är när ett barn utnyttjas sexuellt av en förö­ vare, oftast en vuxen, som betalar för det med pengar, gåvor eller tjänster. Gåvorna kan vara exempelvis mat eller kläder. En tjänst kan vara till exempel ett löfte om beskydd eller bättre betyg. Barnsexhandel skiljer sig från andra sexuella övergrepp mot barn, för att den blandar in någon slags ersättning. Det kallas också för "kommersiell sexuell exploatering av barn".

ningar och på DVD. För de utnyttjade barnen är bilderna och filmerna ständiga påmin­ nelser om övergreppen. Varje gång de sprids vidare kränks barnens rättigheter.


Du och dina kompisar kan arrangera en World’s Children’s Press Conference. Bara barn får tala och bli intervjuade av journalisterna under presskonferensen. Årligen leds presskonferenser av barn samtidigt jorden runt. De hålls i slutet av WCPprogramperioden, när ni röstat fram hur priserna för barnets rättigheter ska fördelas. SÅ GÖR NI: 1. Tid och plats Välj gärna ortens viktigaste byggnad för er presskonferens, för att visa att barnets rättigheter räknas! Det går också bra att ha den i skolan. 2. Bjud in medier Bjud i god tid in alla tidningar, TV- och radiobolag. Skriv noga tid och plats. Använd gärna e-post, men ring också till de journalister som ni tror kan vara intresserade av att komma! Påminn dem per telefon eller personligt besök dagen innan.

3. Förbered er Skriv ner vad ni ska säga. Formulera i god tid vad ni vill säga om hur barnets rättigheter kränks i ert land. Strax innan presskonferensen får ni hemlig information om barnrättshjältarna från World’s Children’s Prize, som ska avslöjas på presskonferensen. 4. Håll presskonferensen Inled gärna med dans och musik och tala om att andra barn också håller presskonferenser över hela världen samtidigt. Genomför presskonferensen ungefär så här: • Ge fakta om World’s Children’s Prize och visa gärna en kort informationsfilm. • Berätta hur barns rättigheter kränks i ert eget land.

Nadine, 14, ledde den första Barnens presskonferens i Burundi. Aldrig tidigare har journalister lyssnat på barn. Nadine berättade om kränkningar av barnets rättigheter i Burundi och uppmanade regeringen och lokala myndigheter att göra sitt bästa för barnen.

MARINA GABRIEL A ALVES

Arrangera World’s Children’s Press Conference

När World’s Children’s Press Conference avslutades på Etec Paulinho Botelho-skolan, São Carlos i Brasilien, sa Lucas: ”Någonstans i världen finns det alltid de som tar ställning och kämpar för förändring. Bevis på det är pristagarna, som inte nöjer sig med att stå bredvid, utan engagerar sig för de utsatta barnen.”

• Berätta om era krav till politiker och andra vuxna på respekten av barnets rättigheter i ert land. • Avslöja dagens stora »nyhet« om barnrättshjältarna. • Avsluta med att ge journalisterna ett pressmeddelande och det barnrätts-faktablad om ert land som ni får från World’s Children’s Prize. I pressmeddelandet sammanfattar ni er information om WCP, barnets rättigheter och barnrättshjältarna. Ni får ett exempel på hur ett pressmeddelande kan se ut från WCP.

På worldschildrenprize.org hittar du: Barnrätts-faktablad för ditt land, tips på hur du bjuder in journalisterna, frågor till politiker och andra tips. På webbsidan finns också pressbilder som journalisterna kan ladda ner. Är ni flera skolor som når samma medier håll gärna en presskonferens tillsammans. En representant för varje skola kan vara med på scenen.

114

R EB

EC C

A GÖ

THE

Faith intervjuades i TV i Ghana.


Vi firar barns rätt!

 FOTO: SOFIA MARCETIC

Chandana i den indiska dansgruppen Nadam dansar inför kronprinsessan Victoria och jurymedlemmarna Poonam från Nepal och Nuzhat från Bangladesh.

Lisa från Zimbabwe ledde ceremonin, som var hennes sista som jurymedlem.

Den årliga globala ceremonin hålls i Gripsholms slott i Mariefred. Den leds av jury­barn och uppträdande barn från 15 länder. 2013 fick de hjälp av kronprinsessan Victoria att dela ut priser till barnens barnrättshjältar.

Kimmie Weeks och Youth Action Inter­national arbetar för Abigial och andra barn som utsatts för väpnade konflikter i Liberia med flera länder. Kimmie erhöll World’s Children’s Honorary Award från kronprinsessan.

Makukhanye från Khayelitsha, en förort till Kapstaden i Sydafrika uppträdde under ceremonin. 2,2 miljoner röstande barn bestämde i Global Vote att ge World’s Children’s Prize for the Rights of the Child 2013 till James Kofi Annan, som räddar fiske­slavbarn i Ghana. Kwesi är ett av barnen som James och Challenging Heights räddat.

Loreen ny beskyddare

Kronprinsessan delade ut World’s Children’s Honorary Award till Sompop Jantraka, som kämpar för ett bättre liv för barn som riskerar att hamna i barnsexhandel i Thailand. Fanta är ett av barnen som får hjälp.

Sångerskan Loreen är ny beskyddare av barnets rättigheter och World’s Children’s Prize Foundation. Hon delar det hedersuppdraget med fem Nobelpristagare och flera globala legendarer. Bland beskyddarna finns Nelson Mandela (avliden), Graça Machel,

Aung San Suu Kyi, Burma, Xanana Gusmão, Östtimor och Desmond Tutu, Sydafrika. WCP:s första beskyddare, drottning Silvia, har sagt: – World’s Children’s Prize gör ett fantas­ tiskt arbete för barnets rättigheter.

Drottning Silvia

JAME

Loreen till­ sammans med WCP-barnjuryn.

SM A

KA Y

Poonam och Nuzhat framförde jurybarnens tack till kronprinsessan Victoria.

SENAY BERHE

Aung San Suu Kyi

115


REBECCA GÖTHE

Faith, Sarah och Bridget i Ghana är alla med i projektet Rättigheter och demokrati för en miljon flickor. World’s Children’s Prize genomför projektet i samarbete med ECPAT Sverige. Lotteriet för en bättre värld, Svenska PostkodLotteriet, finansierar projektet.

JO H AN

JO HA N

BJ ER KE

BJ ER KE

THE WORLD’S CHILDREN’S PRIZE FOR THE RIGHTS OF THE CHILD

Globen2014 svenska  

Tidningen Globen 2014, Läs mer på www.worldschildrensprize.org

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you