Sv, Ann Skelton

Ann Skelton

VARFÖR NOMINERAS ANN?

NOMINE R AD • Sidorna 90–109

Ann Skelton nomineras till World’s Children’s Prize 2012 för sin 20 år långa och framgångsrika kamp för att barn som påverkas av rättssyste­ met ska få sina rättig­ heter respekterade.

Ann har gjort banbrytande arbete för Sydafrikas barn både i domstolen och genom att ändra på lagarna som påverkar barns liv.

När Nelson Mandela blev president bad man Ann om att bli ordförande i den kommitté som skrev de nya lagar som skulle hjälpa de barn som hamnat på fel sida av lagen. Genom att hjälpa till exempel ett barn i ett skilsmässofall, ett barn som behandlats illa på ett barnhem, ett ensamkommande flyktingbarn, barn som misshandlas i fängelse och barn i lerskolor i dåligt skick, och få till ett domstolsbeslut till barnens fördel, har Ann hjälpt och skyddat alla Sydafrikas barn i liknande situationer.

Ann, som är chef för Centre for Child Law (Barnlags-centret) vid Universitetet i Pretoria får hjälp i sitt arbete för barnen av unga kvinnliga advokater.

90

Ann med elever från Pretoria High School som intresserar sig för att främja barnets rättigheter. fOTO: MASI LOSI

Ann växte upp under den våldsamma apartheidregimen i Sydafrika.

När hon var femton blev svarta barn som protesterade mot rasismen skjutna och fängslade. Senare, som ung åklagare, såg Ann barn som misshandlats av polisen och som bitits av polishundar dömas till att bli piskade. Hon är sedan dess en advokat som kämpar för barnets rättigheter och hon har även skrivit lagar som skyddar barnen.

Ann tar barns rättsfall till domstol och när hon vinner de fallen så att barnet får rätt, innebär det att domstolens beslut även hjälper andra barn i liknande situationer.

Det är viktigt för Ann att vuxna lyssnar på barnen.

– Barn är människor. De måste få möjlighet att ta del i de beslut som påverkar deras liv, säger Ann.

N

är Ann var tonåring hatade hon alla regler i skolan.

– När jag började på gym­ nasiet var jag och mina klasskamrater tvungna att gå omkring med stora skyl­ tar med våra namn på runt halsen. Jag tyckte det var förnedrande och vägrade ha på mig min skylt.

Men det var bara den

första i en lång rad för­ nedringar som Ann skulle utsättas för på sin nya gymnasie­skola.

– De äldre barnen retade oss och skickade iväg oss för att köpa saker åt dem och behandlade oss som slavar bara för att vi var yngre. Jag protesterade mot all den där mobbningen, och hamnade såklart ofta i skolans kvar­

Barnrättviselagen togs fram av en kommitté som leddes av Ann. Lagen betonar behovet av omsorg och rehabilitering för barn- och ungdomsbrottslingar snarare än straff. De flesta barn som hamnar på fel sida av lagen i Sydafrika hamnar nu på stödcenter för barn.

sittningsrum. Jag kände mig aldrig som en del av det sys­ tem där man kunde straffas bara för att man hade egna tankar eller en annorlunda åsikt.

Apartheidlagar

Ann gick på en skola som var ”endast för vita” i Pieter­ maritz­burg, på den tiden som svarta och vita barn var skilda från varandra i alla delar av livet. Det var rent av ett brott för ett svart barn att besöka ett vitt barn i en vit stadsdel utan ett tillstånd, som kalla­ des ”pass”!

Ann minns en dag när svar­ ta barn gav sig ut på gator och torg för att protestera mot apartheid.

– När jag var femton år såg jag på TV hur svarta sydafri­ kanska barn vägrade lyda apartheid-lagarna. Jag för­ stod deras smärta på ett annat sätt än de flesta andra på min skola eller i min stadsdel, som endast var för vita. Det här

Endast vita tilläts bada vid den här stranden.

var 1976, när svarta barn pro­ testerade mot apartheidregeringen som tvingade dem att bo i fattigdom och lära sig saker på afrikaans, de vitas språk. Men många av barnen som protesterade på gatorna 16 juni 1976 fängslades eller sköts ihjäl av polisen, bara för att de hade sina egna åsikter och för att de vägrade behandlas som slavar. Jag kommer ihåg att jag skrev en dikt om mina känslor och om

barnen som var tvungna att betala med sina liv för frihet.

hur det var att stå i en sådan kö.” I den stunden visste jag att min familj inte var annor­ lunda från svarta familjer, och att vi alla var samma, alla värda respekt.

– Under mitt sista år i gym­ nasiet höll jag ett tal om orättvisa. Det gjorde mig inte populär, för det här var under apartheid-tiden, men det var viktigt för mig för jag lärde mig hur jag kunde sätta ord på mina upproriska känslor och tankar. Jag visste inte då att jag skulle bli en advokat som skulle föra barns talan och slåss för deras rättigheter.

Men det var det som hände.

Anns familj

Barn i fängelse

– Min pappa, som var son till en gruvarbetare i England innan han kom till Sydafrika förstod hur det var att vara fattig. En dag när vi gick förbi en plats där det stod en massa svarta människor i kö utanför en fabrik för att försöka få jobb, sa min pappa ”Stackars människor, jag kommer ihåg

– Flera år senare pluggade jag juridik och 1986 fick jag mitt första jobb som allmän åkla­ gare. I det jobbet såg jag

Apartheid var laglig rasism

När Ann var femton år såg hon hur svarta barn protesterade mot apartheid. Hector Pieterson, som bara var tolv år, sköts ihjäl av polisen.

Hector fick postumt (efter sin död) World’s Children’s Honorary Award år 2000.

Rasism fanns tidigt i Sydafrika, men 1948 blev den laglig och kallades apartheid.

Det betyder ”åtskillnad”. På den tiden hölls svarta och vita åtskilda och svarta diskriminerades och förföljdes. Sydafrika var uppdelat i svarta och vita områden. Miljontals svarta barn och deras familjer tvingades leva i ”svarta” områden. De svarta vuxna lämnade barnen där då de försökte få tag i jobb långt borta, i vita människors hem, eller på gårdar eller fabriker som ägdes av vita. Många svarta barn träffade bara sina föräldrar runt jul. Svarta personer greps av polisen om de kom till vita områden utan att ha tillstånd till det. De fick inte använda samma bussar, parker, offentliga toaletter, restauranger och annat som bara fick användas av vita. När svarta barn protesterade mot dessa orättvisor och krävde sin frihet använde polis och militär våld för att tysta dem.

91

Genom att hjälpa Shaafi från Somalia och andra ensamkommande flyktingbarn i rätten har Ann skyddat rättig­ heterna för alla barn i samma situation i Sydafrika.

många barn i rätten.

Fängslade barn slagna av polisen. Barn med öppna sår, som bitits av polishundar, och barn som frös utan kläder att hålla dem varma. De var ofta väldigt unga och blev fängsla­ de utan rättegångar. De kun­ de sitta i celler på polisstatio­ ner hur länge som helst. Om de dömdes som skyldiga till ett brott kunde de straffas med att piskas.

– Jag insåg att lagarna var skadliga för barn som hade hamnat i problem och att vi behövde ändra på det. Jag lämnade domstolen och bör­ jade arbeta för ”Advokater för mänskliga rättigheter”, och hjälpa barn som satt i fängel­ se. Nu kunde jag och mina

advokatkollegor vara i rätten på dagarna och på kvällarna kunde vi själva se vilka barn som fängslades.

– Ibland var vi tvungna att sitta och vänta på polisstatio­ ner på hårda bänkar i flera timmar, eftersom polisen gjorde sitt bästa för att vi skulle försvinna. Men vi satt kvar och väntade tills de visa­ de barnen för oss. Vi gjorde vårt bästa för att kontakta deras familjer så att vi kunde berätta för dem att deras barn blivit fängslade, och hjälpa dem med att komma till rätt­ en så att de kunde ta med sig sina barn hem. Man måste komma ihåg att det inte fanns mobiltelefoner på den tiden.

Det var väldigt svårt att hitta ens en familjemedlem som hade en telefon, men när vi gjorde det, då kunde vi verkli­ gen hjälpa barnet och få det frisläppt.

Slagen till döds

– En dag 1992 bröt sig en tret­ tonårig pojke, Neville Snyman, in i en affär tillsam­ mans med sina kompisar. De – Jag såg många barn arresteras, bli slagna av polisen och bitna av polishundar.

92

stal godis, chips och läsk inn­ an polisen kom och fängslade dem. I fängelset våldtogs Neville och slogs sedan ihjäl.

Tidningar i hela landet skrev om den här chockerande hän­ delsen och för första gången förstod många människor hur illa det var för barn i fängelse.

För Ann var det här drop­ pen som fick bägaren att rin­ na över. Hon stod inte ut längre.

– Jag förstod att jag dittills bara hade hjälpt få barn i en stad, och att vi omgående måste hjälpa alla barn i fäng­ else i hela landet. Så vi starta­ de en kampanj vi kallade ’Släpp ett barn fritt till jul’.

Jag ringde till hundratals människor och varje männis­ korättsadvokat i landet ring­ de till en annan advokat och så vidare… så gjorde vi en kedja av vuxna som arbetade tillsammans för att se till att vi kunde skicka hem så många barn som möjligt till jul. Jag talade med regeringen och fängelsemyndigheterna och fick dem att samarbeta med mig. Det året fick vi ut 260 barn ur fängelset till jul!

Hotades med fängelse

En dag kom apartheidreger­ ingens säkerhetspolis och gjorde en razzia på kontoret där Ann och de andra män­ niskorättsadvokaterna arbe­

tade. De tog många doku­ ment med information om de barn som Ann hjälpte. Ann insåg direkt att det var möj­ ligt att hon själv kunde fängs­ las, eftersom säkerhetspolisen fängslade hennes svarta kolle­ gor runt om i landet, och tusentals andra som kämpade för att apartheidlagarna skul­ le avskaffas. Hon åkte direkt hem och ringde till sin man.

Hon sa till honom att han var tvungen att lära sig mata deras spädbarn med nappflas­ ka redan samma dag, ifall Ann skulle hamna i fängelse.

Hennes man blev chockad, men han gjorde som hon sa.

Han visste att Ann aldrig skulle ge upp sin kamp för barnen i fängelse, även om det betydde att hon själv kun­ de fängslas.

Det här var 1992 och saker förändrades snabbt.

Apartheid började gå mot sitt slut och det var en spännande tid i Sydafrika. Till slut, efter många års kamp mot apar­ theidsystemet, släpptes Nelson Mandela och andra frihetskämpar ur fängelserna.

Det var en tid då man kunde drömma om hur ett bra land ska behandla sina barn.

Nelson Mandela blev presi­ dent 1994 och i sitt första tal till parlamentet sa han: ”Vi måste tömma våra fängelser på barn.” Och han menade det verkligen. Ann tillfråga­ des om att bli ordförande i en kommitté som skulle skriva en ny lag för de barn som hamnade i problem med lagen.

– När polisen kom för att arrestera mig pratade han snällt. Men på polisstationen blev det annorlunda. Jag tor­ terades och erkände saker som jag inte gjort bara för att han sa att jag gjort de saker­ na. Det är bättre att ha en för­ älder eller en socialarbetare med sig när man talar om vad som hänt så att man inte blir rädd.

– Polisen bara tog mig och låste in mig. De berättade inte för mig att jag hade rätt till ett telefonsamtal. Även om man arresteras har man rättigheter.

– Det finns inga

sängar i fängelset. Man kan inte köpa mat där. Det finns ingen som kan hjälpa en när man blir sjuk. Man sover till­ sammans med äldre männis­ kor som utnyttjar en.

Fängelset leder till själv­ mordstankar när man är deprimerad.

– Domstolar måste vara mer barnvänliga, med färg­ glada affischer, färg, möbler, godis. De vuxna får inte ha på sig långa svarta jackor för de ser så skrämmande ut.

Barn är människor

Ann förklarar att barnens berättelser om fängelser Ann blev en sådan advokat som för barns talan och kämpar för deras rättigheter.

När Nelson Mandela blev president 1994 sa han, ”Vi måste tömma våra fängelser på barn!” Ann fick uppgiften att leda den kommitté som skulle skriva den nya lagen för barn.

och domstolar var fyllda av förtvivlan och ilska. De visa­ de den skräck och den ensam­ het som barn känner när de hamnar i konflikt med lagen.

– Våra undersökningar visade också att vuxna sviker barn när de hamnar i knipa.

Men de visade också att om vi verkligen frågar barnen om deras åsikter och behandlar deras tankar med värdighet och respekt så kan de uttrycka sig logiskt och för­ nuftigt. Det kan hjälpa oss att hjälpa dem.

Ann kallar barnen som hon hjälper för sina ”barnkli­ enter.”

– Barn är människor, säger hon. De måste få möjlighet att ta del i de beslut som påverkar deras liv. En av de saker som jag tycker allra bäst

Frågade barn

Under arbetet med den nya lagen bestämde sig Ann och hennes kollegor för att fråga barn vad de tyckte. Det var ju för dem lagen skulle gälla!

Det här är några av deras kommentarer.

– Barn som är yngre än tio år är för unga för att kunna planera brott om det inte finns någon äldre som upp­ manar dem att göra det.

93

Ann anser att barn ofta sviks av rättssystemet, och att vuxna måste lära sig att lyssna till barnen.

om är när vi lyckas hjälpa ett barn att ta tag i sin egen ilska och upproriska tankar så att barnet kan hitta sätt att för­ ändra sin egen situation!



TE X T: MARLENE WINBERG FOTO: SATSIRI WINBERG

Brott skadar

Ann ler när hon säger: – Idag har vi den nya lagen som vi skrev. Den kallas Barnrättslagen (Child Justice Act). Den accepterar att barn gör misstag och att tonåring­ ar ibland bryter mot regler.

Om vi behandlar dem som brottslingar finns det en risk att de kommer i kontakt med riktiga brottslingar, att de blir hårdare och växer upp och begår riktigt allvarliga brott. Om vi inser att de gjort fel men ger dem en andra – Idag när vi tar fall till en domstol är det inte längre för att hjälpa barn som redan sitter i fängelse, som det var under apartheidregimen. Nu har vi lärt oss att det som sker i domstolar kan påverka tusentals barns liv.

94

I ett mål som i början handlade om sju ”lerskolor” i Sydafrika påpekade Ann att hon och Barnlags-centret representerade alla barn i Sydafrika i samma situation. Resultatet av målet blev att den sydafrikanska regeringen lovade att använda 5,6 miljarder kronor att byta ut alla lerskolor.

chans, en chans att göra rätt utan att ta dem till domstol eller fängelse, är det troligt att de lär sig av sina misstag och att de växer upp och blir laglydiga vuxna som respek­ terar andra människors rät­ tigheter.

– De ska inte behöva leva med följderna av sina misstag för resten av livet och bli kri­ minella. Den här lagen låter dem bli slussade in i program där de kan lära sig vad som är rätt och vad som är fel, hur man ska uppträda gentemot andra människor och varför brott skadar andra männis­ kor. De kan växa upp och bli laglydiga medlemmar av samhället.

– Men om de fortsätter att utföra brott eller om deras brott är allvarligare, som mord, väpnat rån eller våld­ täkt, säger den nya lagen att de måste få en rättegång och att om de är skyldiga så måste de skickas till ett säkert stöd­ center eller fängelse. Om de döms till fängelse måste det vara för så kort tid som möj­ ligt och de måste vara skilda från vuxna. Alla barn har rätt

till en advokat, och om de inte har råd med det så ord­ nar sydafrikanska Rättshjälpen, som finansieras av staten, en advokat som inte kostar barnet något.

Ett fall hjälper många

– Idag handlar mitt jobb inte bara om barn i fängelse. Jag tar många olika fall som berör barn till domstolen.

Trots att vi nu har bättre lagar i Sydafrika följs de inte

alltid och barn lider. Ibland åtar vi oss ett fall som direkt berör många barn, så att deras rättigheter kan respek­ teras. Ibland åtar vi oss ett fall som rör ett barn, och om vi vinner det fallet så hjälper vi många barn i samma situa­ tion. Så var fallet med flyk­ tingpojken Shaafi. Det fallet handlade om honom, men det hjälper alla barn som kommer till Sydafrika som flyktingar. 

Förr skulle de här två pojkarna som läser Globen på ett stödcenter suttit i fängelse. Men den nya lagen för barn som Ann varit med och skrivit betonar behovet av omsorg och rehabilitering för barn- och ungdomsbrottslingar snarare än straff.

bombades, rånades, Shaafi var olaglig och sen laglig När Shaafis hem i Somalia bombades flydde han och reste genom fyra länder innan han kom till Sydafrika. Där blev han ”olaglig” och fängslades. Men när Shaafi träffade Ann Skelton tog hon hans fall till Högsta Dom­ stolen för att kämpa för hans och andra flyktingbarns rätt att vara ”laglig”. Ann visste, för det var hon som hade skrivit lagen som skyddar barnen ...

Ö

–

ppna dörren!

Mannen väser fram sin order med låg röst medan Shaafis ögon stirrar på pisto­ len som mannen håller på disken mellan dem. Han springer bort för att låsa upp dörren. Två män kommer in i affären och slår ner honom.

Han faller ner på golvet.

– Var är pengarna?, frågar tjuvarna.

Shaafi pekar på mynten och sedlarna som ligger i två kartonger bredvid disken.

– Om du ropar på hjälp skjuter vi dig, varnar en av männen och siktar på Shaafi.

En av männen tömmer ner pengarna i en påse och plockar åt sig ett par burkar fisk bakom disken. De för­svinner lika plötsligt som de kom.

95

Shaafi sover på golvet under disken i den lilla butiken.

Shaafi ställer sig upp och går och låser dörren efter männen. Hans händer ska­ kar, men han håller sig sam­ lad och står upp. Den soma­ liske butiksägaren har bett Shaafi ta hand om affären idag eftersom han var tvung­ en att åka iväg på viktiga ärenden. De har blivit rånade

förr och Shaafi är fast beslu­ ten om att inte svika sin chef.

Han behöver sitt jobb.

Ber fem gånger

Ett par minuter senare kom­ mer en kvinna och vill köpa bröd. På knagglig engelska förklarar Shaafi att han inte har någon växel idag.

Ensamkommande barn Barn som likt Shaafi ensamma korsar gränser kallas ”ensamkommande barn”, eller ”ensamkommande minderåriga”. En del flyr för att det är något hemskt som händer i deras land, som krig eller svält. Andra flyttar för att de bor i länder där de flesta är fattiga och de hoppas kunna hitta nya möjligheter i ett annat land, kanske utbildning, eller om de är över femton år, arbete. En del letar efter familjemedlemmar som de kommit bort ifrån.

Det kan vara farligt för barn att resa ensamma eftersom en del vuxna kan försöka utnyttja dem.

När de väl kommer in i landet kan det vara svårt för dem att hitta någonstans att bo eller en skola att gå i, eftersom de inte har papper som kan bevisa att de ska få vara i landet. Advokater kan hjälpa dem med att få de papper som kan se till att de inte blir ”utvisade”, vilket betyder att de skickas tillbaka till sina länder. Om ett barn inte kan skickas tillbaka till det land det kom från för att det fortfarande är för farligt där, kan barnet få flyktingstatus, och kanske få komma att bo i det nya landet för alltid. I Sydafrika finns det många ensamkommande barn från andra afrikanska länder som Zimbabwe, Moçambique, D.R. Kongo och Somalia.

96

Shaafi har alla sin ägodelar i en liten resväska. Han öppnar väskan fem gånger om dagen för att ta ut sin koran för att be till Allah. Han ber för sin familj och för sin egen framtid.

– Hur många ägg får jag för växeln jag skulle fått tillbaka på brödet?, frågar hon.

Shaafi gör lite snabb huvudräkning.

– Tre, svarar han och slår försiktigt in äggen i gammalt tidningspapper.

Shaafi sover under den lilla affärens disk, där hans mad­ rass och filtar är ihoprullade under dagen. När solen går

ner låser han dörren bakom sig och när solen går upp låser han upp. Mellan dessa klock­ slag är han för rädd för att gå på toaletten, som ligger på granntomten.

Bredvid sängen, på en hylla med burkmat, ligger Shaafis enda ägodel, hans resväska.

Hans få kläder ligger prydligt ihopvikta i den, bredvid hans Koran, som han använder

fem gånger om dagen när han ber till Allah. Han ber för sin familj i Somalia, för deras säkerhet, för sin egen framtid i Sydafrika, och alldeles sär­ skilt för att han ska kunna få gå i skolan.

Hemmet bombades

Hur kommer det sig att Shaafi nu arbetar och bor i en liten affär i Mamelodi, den farliga förorten till Tshwane, i Sydafrika?

I september 2010 bombades Shaafis hem i Somalias huvudstad Mogadishu. Hans pappa dödades och hans mamma och hans bröder flydde åt olika håll i paniken efter bombattacken.

Oräkneliga hus bombades den dagen och soldater från olika milisgrupper sköt många människor. Shaafi anslöt sig till en grupp överle­ vande som flydde för sina liv.

Han lämnade sin hemstad med bara de kläder han hade på sig, utan att veta om hans mamma levde eller var död.

I flera veckor färdades Shaafi och de andra flykting­ familjerna till fots eller med bil, mot Sydafrika, i hopp om ett bättre liv där. De färdades genom Kenya, Tanzania, Zambia och till slut Zimbabwe. Där förklarade de för gränspolisen att de sökte asyl och bad om tillstånd för att ansöka om flyktingstatus.

De fick ett genomresetill­ stånd som tillät dem att söka upp det närmaste flykting­ kontoret inom fjorton dagar.

Shaafi Daahir Abdulahi ,17 GILLAR: Att läsa koranen och be för fred.

DET VÄRSTA: När mitt hem bom­ bades, min pappa dog och min mamma försvann.

DET BÄSTA: När Ann Skelton hjälpte mig att bli laglig i Sydafrika och jag inte kunde bli arresterad mer.

SER UPP TILL: Allah.

VILL BLI: Framgångsrik. Ha egen familj och kunna ta hand om den.

DRÖM: Att hitta min mamma.

Orolig och fängslad

– De vuxna i min grupp beta­ lade för min transport till Johannesburg och i gengäld bar jag deras packning, berät­ tar Shaafi. När vi kom fram och hittade flyktingkontoret där vi skulle ansöka om till­ stånd att söka asyl, så vägrade de att hjälpa mig där eftersom jag var ett barn. De sa åt mig att söka upp den sydafrikan­ ska regeringens Departement för Samhällsutveckling. Jag visste inte vad det var eller

hur jag skulle hitta dit. Vid det här laget började jag bli orolig, eftersom mitt fjorton­ dagars-tillstånd snart skulle gå ut. Jag var tvungen att hit­ ta någonstans att bo och arbeta så jag kunde köpa mat.

– Det var så det kom sig att jag började arbeta för den somaliske butiksägaren. Jag lärde mig engelska från mina kunder. Jag letade efter en skola och fick en plats på en muslimsk skola. Men jag kun­ de inte börja eftersom jag inte hade de papper som behövdes för att bevisa vem jag var, och för att jag inte kunde betala skolavgiften.

– Polisen gjorde en razzia mot butiken i december 2010 och sa att de ville se mitt till­ stånd. Eftersom jag inte kun­ de engelska så förklarade butiksägaren att jag inte kun­ de få ett eftersom jag var

barn. Polisen anhöll mig och sa att jag var en olaglig invandrare, och att om jag verkligen var ett barn skulle jag i alla fall inte arbeta.

Butiksägaren gav honom 30 Rand (25 kronor) och då släpptes jag.

Anns lagar skyddar

– Ett par veckor senare gjorde en annan polisman en razzia mot affären, men som tur var så hamnade jag inte i fängelse.

Sedan tog min tur slut och en dag blev jag tvungen att visa mina tillståndspapper när jag bara var ute och gick. Jag anhölls och de trakasserade mig i en timme i polisbussen.

Jag släpptes först när en vän kom till polisstationen och betalade 50 rand (40 kronor).

Jag levde i skräck och hade ingen chans att ordna till mitt liv eller ens tänka på skolan.

Mellan solnedgången och soluppgången är Shaafi för rädd för att lämna den låsta butiken, inte ens för att gå på toaletten på grannens gård, som han får använda.

97

upprätta en lista över alla flyktingbarn utan föräldrar och göra en plan för hur de bäst ska få sina rättigheter tillgodosedda.

Shaafi är nu laglig

När det inte finns några kunder lekar Shaafi med barnen utanför butiken.

– Andra somalier rådde mig att gå till en organisation som heter Advokater för mänskli­ ga rättigheter för att be om hjälp med mitt tillstånd.

Advokaten där var snäll mot mig och förklarade att det finns en lag som skyddar flyk­ tingbarn som jag. Sedan tog han mig till den sydafrikan­ ska regeringens Departement för Samhällsutveckling. De vuxna där vägrade att hjälpa mig och sa att det inte fanns någon lag som tvingade dem att hjälpa utländska flykting­ barn.

Departement för Sam­ hällsutveckling kunde inte sitt eget lands lagar. Sydafrika

har skrivit under FNs Barnkonvention som skyddar flyktingbarns rätt till att söka asyl. Ann Skelton bestämde sig för att hjälpa Shaafi. Hon visste att Sydafrika hade nya lagar som skyddar barn, eftersom hon hade lett arbe­ tet med att skriva dem. Hon visste att Shaafi hade rätt att gå i skolan, få hjälp på sjukhus när han behövde det och bli skyddad från trakasserier från polisen eller andra vuxna.

• Att omgående ge Shaafi hans tillstånd att söka asyl, där det står vem han är och vilka lagliga rättigheter han har.

• Att tillkännage att alla för­ äldralösa flyktingbarn ska få samma tillstånd som Shaafi.

• Att beordra Departementet för Samhällsutveckling att

Shaafi är nu en ”tillåten” lag­ lig person med rättigheter i Sydafrika, men det skyddar honom inte från den främ­ lingsrädsla människor visar honom. De som inte tycker om honom för att han kom­ mer från ett annat land och har en annan religion. Men tillståndet att vara i Sydafrika gör att Ann nu kan hjälpa honom planera sin framtid.

Shaafi har nu tillstånd att söka asyl. Men det räcker inte. En kall vintereftermid­ dag kör Ann Skelton till Mamelodi-förorten där

I Högsta domstolen

Shaafi och Ann gick tillsam­ mans till Högsta domstolen.

Domaren där beordrade lan­ dets Departement för Samhällsutveckling att kom­ ma till domstolen. Nu skulle de människor som hade väg­ rat hjälpa honom bli tvungna att lyssna på Shaafis historia.

Det här är vad Ann och Shaafi bad Högsta domstolen om:

Det här är Shaafis utsikt från butiken, där han är nästan 24 timmar om dygnet.

Svårt att leva långt hemifrån ”Jag var åtta år när en väpnad grupp tog mig från skolan.

Innan det bodde jag med min mamma i Bukavu, i östra D.R. Kongo. Det var många andra pojkar som togs samtidigt som jag, till ett ställe där vi lärde oss att använda vapen.

Efter en tid lyckades jag fly, tillsammans med fyra kompi98

sar. Vi färdades genom flera länder och bodde på alla möjliga ställen. Jag kan den afrikanska kartan jättebra! Till slut hamnade jag i Sydafrika.

Jag har fått hjälp, någonstans att bo, och mina skolavgifter och mina resor till skolan betalda. En del sydafrikaner tycker inte om utlänningar,

och ibland attackeras utlänningar på grund av främlingsrädsla, eller xenofobi. När det händer är jag rädd för att gå ut, och en gång gick jag inte i skolan på en hel månad för jag var för rädd för att ta tåget. Jag har delat med mig av min bakgrund och historia på min skola för jag vill att de

andra barnen ska förstå hur svårt det är för barn att vara skild från sin familj, och långt hemifrån. Jag har ett år kvar i skolan efter det här. När jag blir klar hoppas jag kunna plugga internationell politik.”

Joshua Masudi, 17

Shaafi arbetar. Hon riskerar att rånas och till och med sitt liv för att sitta bredvid honom utanför butiken, för att få reda på vad Shaafi vill med sin framtid. Hon vill hjälpa honom bygga upp sitt liv och kunna förverkliga sina drömmar.

– Det är något jag vill berätta, säger Shaafi. För ett tag sedan träffade jag en annan pojke som flytt från min hemstad i Somalia, där kriget fortfarande pågår. Han berättade att min yngsta bror fortfarande levde. Soldaterna hade tagit honom och tvingat honom att bli soldat i deras krig. Han sa att ingen hade hört något om, eller sett, min mamma.

Respektera min religion

– Shaafi, nu när dina rättig­ heter har blivit erkända i Sydafrika, vill du att jag ska

leta efter ett säkert barnhem och en skola du kan gå i? frågar Ann. Shaafi behöver inte fundera på svaret.

– Jag vill gå i skolan, men inte till ett barnhem.

– Varför vill du inte åka till ett säkert barnhem? undrar Ann. – De skulle inte låta mig be fem gånger om dagen eller respektera min religion. Min kultur är annorlunda och de andra barnen skulle mobba mig eller skratta åt mig, som de gör här.

Ann nickar, hon förstår.

Många vuxna skulle ha sagt åt honom att han var otack­ sam och borde åka dit han blir tillsagd att åka. Men Ann lyssnar. Hon vet att religions­ frihet och att slippa mobb­ ning är grundläggande mänskliga rättigheter. Och att barn är människor. Nu

TE X T: MARLENE WINBERG FOTO: SATSIRI WINBERG

”Jag vill inte till ett barnhem för de skulle inte respektera min religion och de andra barnen skulle mobba mig”, säger Shaafi.

har hon ett nytt uppdrag.

Hon funderar över hur det skulle gå att skapa ett barn­ hem för flyktingbarn, där barn som Shaafi skulle känna sig fria att komma ihåg sina familjers kulturer, utan dis­ kriminering eller rädsla. 

Xenofobi och rasism gör att människor behandlar andra illa ”Xeno” betyder utlänning och fobi betyder rädsla, så ordet xenofobi betyder ordagrant ”främlingsrädsla”. Varför är människor rädda för utlänningar, som ju också är människor? I en del länder, speciellt där det är många som är fattiga, är de rädda för att utlänningar ska komma och

bosätta sig i landet och ta deras jobb eller andra möjligheter, som utbildning. Ibland visar de här människorna som är rädda för utlänningarna sin rädsla genom våld för att försöka få utlänningarna att lämna landet. De hotar dem, skadar dem eller deras egendom, och i en del fall till



Ann Skelton frågar Shaafi vad han vill göra nu när hans rättigheter i Sydafrika erkänts.

och med dödar dem. Detta gör att utlänningar, och speciellt utländska barn, är väldigt rädda. De kan oftast inte åka tillbaka till sina hemländer eftersom krig eller andra livshotande saker pågår där.

Xenofobi, eller främlingsrädsla, kan även leda till rasism.

ho p o n e X m Racis

Vad tycker du om främlingsrädsla och rasism?

Vad tycker du om främ­ lingsrädsla och rasism?

Har du upplevt främlings­ rädsla eller rasism? Berätta din historia och dina tankar runt hur man behandlar ”andra” människor illa för World’s Children’s Prize.

Badly

99

treate d

Ann ändrade lagen för alla barn i Sydafrika

S

ydafrikas författnings­ domstol är en väldigt viktig domstol, för den kan bestämma om en lag stämmer överens med rättigheterna i Sydafrikas författning.

Författningen är den viktigaste lagen i ett land, och andra lagar eller människors handlingar kan inte bryta mot den.

Den vars rättigheter kränks kan ta ett fall till domstol, även barn, så länge någon hjälper dem.

Ett av de fall som Ann tagit till författningsdomstolen för alla barn i Sydafrikas räkning handlade om en lag som tillät barn att sitta i fängelse väldigt länge, till och med att få livstidsstraff. Författningen säger att om man ska fängsla barn måste det vara den sista utvägen, och att en domstol alltid måste försöka hitta ett annat slags straff, och för så kort tid som möjligt.

Författningsdomstolen fann att lagen, som tillät långa fängelsestraff och livstidsstraff för barn, stred mot barnets rättigheter i författningen. Den beordrade därför att den lagen skulle tas bort ur lagböckerna. Barn kan inte längre få livstidsstraff. Det här viktiga fallet ändrade lagen för alla barn i Sydafrika, för alla domare i alla domstolar i landet måste lyda det som bestäms i författningsdomstolen.

100

Inlåsta barn När Nelson Mandela blev president 1994 satt många barn i fängelse i Sydafrika. Mandelas regering bad Ann Skelton ta fram ett nytt juridiskt system för barn. År 2010 sattes Barnrättslagen i bruk, framtagen av en kommitté som Ann ledde. Lagen betonar att ungdomsbrottslingar snarare behö­ ver vård och rehabilitering än straff. De flesta barn som hamnar på fel sida av lagen i Sydafrika kommer nu till stöd­ center där de får särskild terapi, och där det finns klassrum för utbildning, konst, snickeri, svetsning, rörmokeri, möbel­ stoppning och olika sporter.

Fyra pojkar på Horizon BOSASAcentret i Kapstaden berättar hur de hamnade i knipa och vad de har för framtidsdrömmar.

Det här glada ansiktet är Dominiques hälsning till sin mamma.

Bästa mamman jag kan ha ”Jag hade en bra barndom med den bästa mamman en pojke kunde ha. När jag var två månader skilde sig min mamma från min pappa för att han höll på med droger. Jag träffade inte min pappa innan jag var fem år gammal. Jag hade ett bra liv tills jag var femton och en kompis bjöd mig på droger. Jag blev snabbt beroende och började stjäla.

Mamma märkte att saker började försvinna och att jag blev smal och inte åt så mycket. En kväll frågade hon mig, ”Dominique, håller du på med droger?”

Jag sa ”Är du galen?” Till slut satte mamma mig i ett hem för drogberoende pojkar. Jag bodde där i ungefär en vecka. Sedan stal jag en bärbar dator och hamnade i häktet. Det är därför jag är på BOSASA. Jag är med i ett program som ska hjälpa mig av med mitt beroende. De vuxna här är snälla mot oss, men jag vill åka hem, varje dag.

Jag vill sluta vara en knarkare och en dag bli naturvårdare. Det skulle vara mitt sätt att säga förlåt till min mamma för att jag gjort henne så illa.”

Dominique

Michael

n

Gjorde fel val ”När jag var tre år började min mamma och pappa dricka, och de slog mig. En socialarbetare tog mig till ett barnhem.

När jag var sju år gammal skickade de mig till fosterföräldrar som jag inte kände. Jag bodde där i ett år, sedan rymde jag för att de drev med mig. När jag var nio år gammal satte de mig i ett annat fosterhem. Jag slogs mycket för att de skrattade när de frågade mig om jag hade riktiga föräldrar. Det var därför jag blev så arg och började bråka.

När jag var tolv år började jag fråga efter mina riktiga föräldrar. Jag blev väldigt aggressiv. Därför skickade de mig till en plats långt borta. En dag frågade jag mina fosterföräldrar efter pengar och de svor åt mig. Jag rymde och började göra inbrott i hus och stjäla folks saker. Jag blev tagen och dömdes till sex månader i fängelse. Efter det stal jag igen och 2010 fick jag ett två år långt straff. Jag är inte stolt över vad jag gör. Jag gjorde fel val i livet. Därför vill jag att någon ska hjälpa mig sluta göra inbrott.”

Michael

Förlåt mamma ”Min mamma och min pappa skildes för länge sedan. Pappa gifte om sig och har fem barn med sin fru. Han bryr sig inte om mig, och min mamma arbetar ensam för mig och min syster. Jag gick i skolan till nian, men sedan började jag med droger med mina kompisar. Det förstörde hela mitt liv. Vi började stjäla för att kunna betala för drogerna. Jag anhölls för inbrott och stöld. I rätten skickade de mig till Pollsmoor-fängelset i fyra veckor, men när jag var i rätten nästa gång skickade de mig till BOSASA. Jag hoppas de skickar hem mig nästa gång jag är i rätten. Om jag blir straffad kommer de skicka mig till Pollsmoorfängelset igen för att jag då är över 18 år gammal och inte längre ett barn.

Jag vill be min mamma, som jobbade så hårt för att betala för min skolgång, om förlåtelse. Om jag har tur nog att inte straffas vill jag gå klart skolan och bli motoringenjör.”

Kevin



Pojkarna skriver sina livshistorier.

”Min pappa dog i en motorcykelolycka när jag var sju år. Mamma var också med på motorcykeln och kan på grund av olyckan inte arbeta. Vi kämpade hemma med att få tag i det vi behövde. Min familj betyder allt för mig.

Jag hängde med fel kompisar och hamnade på gatan där jag letade efter pengar till droger. Jag slutade gå i skolan. Jag anhölls för att jag blev så arg på min mamma och för att jag var stökig på grund av drogerna. Jag slog mamma i axeln och hon skadades. Hon anmälde mig till polisen för att hon ville att jag skulle lära mig vad som var fel. Mamma sa att hon skulle lägga ner åtalet om jag samarbetade. Rätten skickade mig till BOSASA där jag nu är med i ett program som hjälper mig hantera min ilska och mitt sug efter droger. Min dröm är att slutföra skolan och en dag bli svetsare på en oljeplattform och äga ett fint hus och en bil.”

Brandon

TE X T: MARLENE WINBERG FOTO: SATSIRI WINBERG

Familjen betyder allt

Kevin

Brandon

101



TE X T: MARLENE WINBERG FOTO: SATSIRI WINBERG

Ingen skola för

Ann ordnade miljarder till lerskolorna

Zinathi är elev på Tembani-skolan, en av Syd­ afrikas många lerskolor. När det regnat kan inte Zinathi eller hennes klasskamrater komma in i sina klassrum utan att lägga ut plankor som en spång in i det runda lerhuset.

– Eftersom min dröm om att kunna förändra våra liv kräver att vi kan gå i skolan blir jag upprörd när vi inte kan det, säger Zinathi. Hon hoppas att det kommer att bli bättre nu efter­ som hennes skola är en av de lerskolor som den sydafrikanska regeringen lovat att byta ut.

F

allet med ”lerskolorna” började med sju grund­ skolor i Östra Kapprovinsen i Sydafrika, som saknade de mesta som behövs för att ha en bra skola.

Byggnaderna är gjorda av lera, det finns inget rinnande vatten och barnen har inte bänkar eller stolar så det räcker.

Zinathis skola, Tembeni-skolan, är en av dessa skolor. Där går 220 elever och de delar på 53 bänkar.

I en del klasser finns det inte en enda stol. I en annan skola, Nomandla-skolan, måste barnen använda sina klasskamraters ryggar som stöd när de ska skriva eftersom det inte finns några bänkar. Föräldrarna och barnen i dessa skolor bestämde sig för att gå till domstol, med hjälp av advokater, för att kräva att deras skolor görs iordning och får rinnande vatten, bänkar och stolar så det räcker till alla.

Ann skrev en affidavit (en försäkran om att man talar sanning) till domstolen. I den skrev hon att hennes organisation, Barnlags-centret, stödjer vad de vuxna och barnen i de sju skolorna bad om. Men hon skrev även att problemet var mycket större än så.

Hon påpekade att det finns många skolor över hela Sydafrika som också är gjorda av lera och som inte har bänkar eller stolar så det räcker. Betydelsen av att Barnlags-centret slog sig ihop med de som drev målet var att de nu representerade alla barn i hela Sydafrika i samma situation som barnen i de sju skolorna. Det betydde att regeringen inte kunde ordna problemet bara för de sju skolorna.

Resultatet av den här anmälan till domstolen är att Sydafrikas regering har gett ett skriftligt löfte om att man de kommande tre åren ska förbättra alla lerskolor i hela landet. De ska få skolbyggnader, rinnande vatten, bänkar och stolar så det räcker till alla.

Regeringen har lovat att satsa 70 miljoner kronor på de sju skolorna, och sammanlagt 5,6 miljarder kronor på att byta ut alla lerskolor i hela Sydafrika.

102

07.00

Zinathi stiger upp från sin vass­ matta och tvättar sig i en bunke med vatten.

Zinathi vid regn Z

inathi sitter nära elden, som värmer upp famil­ jens traditionella hus i den lil­ la byn Ngqeleni. Hon tittar på gnistorna som skjuter upp ur lågorna och blandar sig med röken som stiger upp mot det lilla rökhålet i grästa­ ket i hennes hem.

Ute ösregnar det. Zinathi och hennes kompisar kan inte gå till skolan idag eftersom vägen är full av lera och dess­

utom är det en fyra kilometer lång promenad till skolan.

När de väl kom dit skulle de vara dyvåta.

Få bort vattnet

– När vi går till skolan efter ett sådant här regnoväder, måste vi få bort vattnet från klassrummet innan vi kan lära oss något. Vi tar några av de plankor som vi använder till skolbänkar och bygger en

Apartheid förstörde skogar S

kogarna runt byn där Zinathi bor är hotade.

Det här området var ett så kallat ”hemland” som hette Transkei fram tills apartheid avskaffades 1994. Tusentals människor var ihopträngda på ett litet område. Det ledde till att det blev överbetat och förstört av boskap och jordbruk.

Människorna här är väldigt fattiga och är bero­ ende av de små skogarna som ännu står kvar för ved, vatten och betesmark för sina djur. På andra platser i Östra Kapprovinsen har regeringen skapat mark- och viltreservat för att kunna skydda naturresurserna.

07.30

Zinathi går till skolan med sin kompis Amanda Puzi. Det är en fyra kilometer lång promenad till skolan och tillbaka.

– Den håller oss i form, säger Zinathi.

08.00

Zinathi och Amanda ställer sig på led med de andra barnen och marscherar in i sitt gamla klassrum av lera, där de får under­ visning till klockan två.

103

16.00

Zinathi hämtar vatten och ved från skogen. När hon kommer till bäcken tvättar hon sina kläder i en bunke.

15.00

Zinathi kommer hem och äter lite gröt från grytan över elden. Idag har hon socker och citron att lägga i, underbart!

liten spång, som går genom dörren in till klassrummet.

Vår skola är gjord av lera och har inga fönster eller dörrar och regnet droppar på våra böcker. Det är svårt att lära sig något i våra klassrum, även när det inte regnar.

Zinathi gillar inte att inte kunna gå i skolan, men hon har samtidigt jättemycket jobb att ta igen hemma på gården. Det är hennes uppgift att se till att familjens förråd av majsmjöl inte tar slut. Det är en syssla som tar tid.

Vill se förändring

Regnet har upphört så att Zinathi kan göra upp eld utomhus till matlagningen.

När vattnet i den svarta gry­ tan kokar, lägger hon i ett par måttkoppar av det nymalda majsmjölet i det heta vattnet, rör om och låter det sedan

koka ungefär en timme.

Hennes mamma fick lite socker av en vän idag. Med lite pressad citronjuice, kom­ mer gröten att få en god, söt­ sur smak idag.

Medan hon väntar väver Zinathi på den matta hon till­ verkar av den vass som hon samlar utmed floden. Hon sover på en vassmatta på jord­ golvet i familjens sovrum.

Men Zinathi är trött på att äta majsgröt varje dag och över att sova på en vassmatta på golvet. Hon vill förändra livet för sin fattiga familj.

– Jag vill gå i skolan, så att jag kan få bra betyg och bli polis. Jag vet att om jag går i skolan kommer det att hjälpa mig att förändra det liv vi nu lever. Jag vill inte äta majs varje kväll. Jag vill också sova i en säng med en mjuk kudde, som jag har sett andra barn i byn göra.

För min första lön som polis ska jag köpa ett kylskåp, som min granne har, och läg­ ga kött och grönsaker i det.

Stöld och övergrepp

Att kunna försörja sin familj är inte enda skälet till varför Zinathi vill bli polis när hon en dag går ut skolan.

– Det finns många i den här byn som inte arbetar utan stjäl från andra, säger hon.

104

– Jag vill förändra det. Min dröm är att bli polis när jag blir stor så att jag kan skydda min familj och vår by.

För en kort tid sedan över­ fölls Zinathis kompis av en man i skogen nära deras hem.

Sedan dess har flickorna varit rädda för lämna hemmen.

Trots det måste de varje dag

Zinathi Ngxokagi, 12 ÄLSKAR: Att ha nog med mat och kött för mig och min familj.

HATAR: Brott.

DET VÄRSTA: När en kompis överfölls, nu går ingen säker här längre.

DET BÄSTA: När vi fick ett nytt klassrum med fönster, tak och många stolar.

SER UPP TILL: Nelson Mandela.

VILL BLI: Polis, så att jag kan stoppa brottslingar.

DRÖM: Att kunna gå säker i mitt grannskap. Att få en ny grön klänning.

Zinathis kompisar – Jag gillar att titta på TV. Jag tycker illa om fattigdom och brott. Jag vill plugga och bli sjuksköterska en dag.

Amanda Puzi, 12 Zinathi väver på sin nya sovmatta och på en korg. Hon kan mönstret så bra att hon kan väva med slutna ögon. Det är ett gammaldags hantverk som hon lärde sig när hon var en liten flicka.

17.00

Dags för fler hushållssysslor. Zinathi maler majs till gröten. Hon skopar upp flera nävar torra majskorn i sin mormors gamla stenmortel.

– Jag tycker om att spela fotboll. Jag gillar inte mobbare i skolan. Jag vill bli rik så att jag har råd med bra mat till min familj, och ett hus och en bil.

Magwenqana Masithebe, 12 – Jag gillar att spela spel. Jag tycker inte om brott, för det skadar människor. Jag vill bli TV-stjärna.

Emihle Sawulisi, 12

Ren skoluniform

När det har regnat blir skoluniformen lätt smutsig under den långa vandringen till skolan. Zinathi har tvättat den fin.

– Jag gillar att åka bil. Jag hatar våldet i min by och jag vill bli lärare i framtiden så att jag kan hjälpa människor att bli något här i livet.

Nelisa Sonyaka, 11

Den nya skolan!



Snart är det inflyttningsklart i den nya skolan. Zinathi sopar rent utanför den.

TE X T: MARLENE WINBERG FOTO: SATSIRI WINBERG

– Jag gillar fotboll men tycker inte om skolan. Jag vill bo i ett hus av tegelsten med fönster och köra bil.

John Asiphe, 13

tillsammans i små grupper gå in i skogen, eftersom de är beroende av träden för ved och av bäcken för vatten att dricka och att tvätta sig med.

Det finns inga affärer i Zinathis by så människorna är tvungna att använda naturresurserna runt dem för att överleva.

– Det är därför jag blir så upprörd när vi inte kan lära oss saker i skolan. Min dröm om att förändra våra liv är beroende av att jag kan gå i skolan. Jag kan bara komma till Polisskolan om jag går ut skolan med bra betyg. 

21.00

Zinathi sover på golvet, på sin vassmatta.

105

En raplåt till Wonders ängel När Wonder Machethe var tio år började han rymma hemifrån.

När han var tolv sattes han på ett barnhem, där pojkarna borde ha fått kärlek, ett bra liv och en utbildning.

Istället levde Wonder i skräck och när det regnade blev hans säng blöt.

När Ann Skelton kom in i Wonders liv gjor­ de hon det hon gjort i åratal, hjälpa många barn genom att ta ett fall till domstol. Hon tog barnhemmet till Högsta Domstolen och vann. Domaren sa: ”Vi sviker de här barnen”, och beordrade barnhemmet att ändra på sig och bli en bra plats för barn. Sedan dess måste barnhem i hela landet rätta sig efter det beslutet.

106

–

V

åldet hemma hos mig var för smärtsamt. Vi delade hus med flera familjer, många av dem var väldigt fattiga, som vi. Det var alltid någon som skrek, som var full eller hög på dro­ ger, som bråkade med sin fru, eller granne, eller barn. Jag var ofta rädd och en dag öpp­ nade jag bara dörren och sprang. Jag visste inte vart jag skulle, men det slutade med att jag liftade ut ur staden. Jag visste att min morbror bodde i Limpopo-provinsen, i en liten by, och bestämde mig för att försöka hitta hans hus.

Det tog många dagar, men till slut kom jag dit. När jag kom fram till honom var han snäll mot mig, men han sa till mig att jag skulle åka tillbaka hem till mina föräldrar och satte mig på en buss.

– När jag kom tillbaka till Johannesburg bodde jag först kvar hemma, men sedan blev jag så trött på mobbningen i skolan och våldet hemma att jag rymde igen. Jag flackade omkring mycket och en natt slutade det med att jag sov på toaletten på Johannesburgs tågstation. Tidigt nästa mor­ gon hittade en säkerhetsvakt mig. Han lämnade mig till polisen för han sa att jag inte fick sova där.

– Det var ett hemskt ställe.

Det regnade på våra sängar och jag kände mig hela tiden hotad av föreståndaren och hans fru. De brydde sig inte om oss barn och de straffade oss hårt. När ett av barnen knivhögg ett annat barn sat­ tes han i en cell i tre veckor, men när han kom ut var han ännu värre än förut.

– Skolhemmet var ett ställe där polisen och staten satte barn vars föräldrar inte kun­ de se efter dem. De kallade det för en industriskola för att vi skulle lära oss ett yrke, som till exempel svetsare, snickare eller bilmekaniker. Men vi lärde oss inget sådant.

– Jag var duktig i skolan och tyckte verkligen om idrott.

Jag spelade fotboll och blev uttagen till skollaget. Det

Ann ingriper

Ann Skelton fann Wonder på det där stället när han var tolv år. Han kallar henne sin äng­ el. Ann kommer väl ihåg den dagen hon träffade Wonder.

Det var för fem år sedan när hon besökte Luckhoffs Industriskola för att inspekte­ ra den, efter att hon blivit uppringd av en anonym per­ son som berättade för henne om barnens tuffa situation på skolan. Ann och Wonder tror att det var Wonders idrottslä­ rare som ringde henne, kort

efter att Wonder anförtrott sig till honom.

– Jag åkte för att inspektera skolhemmet och upptäckte att det var bedrövligt. Barnens sängar var dåliga, taket läckte och när det regnade blev sängarna blöta. Deras filtar var tunna och slitna. Fönster var trasiga och det fanns ing­ en säkerhet runt byggnaden.

Ann slösade ingen tid och drog Luckhoff-skolan inför rätta i Högsta Domstolen. De vuxna från den statliga sko­ lan försökte försvara sig med att de inte hade några pengar till filtar. Men de hade pengar nog till advokater! ”Vi sviker dem”

Domaren förklarade att Luckhoff-skolan kränkte bar­ nets rättigheter och landets lagar. Han beordrade dem att omedelbart ge varje barn en sovsäck och att sätta upp ett säkert staket runt skolan.

Han sa även åt dem att upp­ rätta en plan för varje barn över hur de skulle kunna få god vård från utbildade vuxna. De skulle rapportera tillbaka till honom efter ett par veckor, för att se hur Ann Skelton hittade Wonder på barnhemmet när han var tolv år gammal.

Kände sig hotad

Wonders tid på rymmen tog slut. Han var tolv år gammal när han sattes på ett skolhem för ungdomar som hette Luckhoff.

107

TE X T: MARLENE WINBERG FOTO: SATSIRI WINBERG

stärkte mitt självförtroende och jag blev jätteglad när idrottsläraren bjöd mig till sitt hus en lördagseftermid­ dag. Han kom och hämtade mig. Jag berättade för honom hur jag kände och att jag verk­ ligen ville få en chans i livet att arbeta hårt och att syssla med sport. Jag berättade för honom att jag var rädd för att fastna i de droger som de andra barnen smugglade in och ut ur det där stället. Han lyssnade på mig och fick mig att känna mig förstådd av en vuxen för första gången i mitt liv.



Wonder med sina två systrar Ashley, 12, och Robin, 10. Ashley berättar: – Jag beundrar min bror för han ser efter mig och han pratar med mig.

Han har gått på en bra skola så han hjälper mig med läxorna och talar om för mig att sköta skolarbetet är det bästa jag kan göra för mitt liv.

framstegen såg ut. Han sa: – Vilket budskap sänder vi till barnen när vi säger att de ska föras bort från sina för­ äldrar för att de förtjänar att tas om hand bättre, och sedan helt struntar i att ge dem någon omsorg? Vi sviker dem, och vi lär dem att de varken kan lita på att lagen eller statens institutioner ska skydda dem.

Ann säger att det inte räck­ er med att skapa goda lagar för att skydda barn.

– Vi måste även lära vuxna dessa lagar, som vi gjorde på Luckhoff-skolan. Många vuxna vet inte hur man skyd­ dar eller stödjer barn. De måste läras ett nytt, bättre sätt att behandla barn. Det här målet gjorde inte bara skillnad på Luckhoff-skolan, utan på alla liknande skol­ hem runt om i landet.

En rap låt till Ann

Mitt liv förändrades

Ann förstod att Wonders för­ måga att arbeta hårt på sko­ lan och hans fotbollstalang måste vårdas och uppmunt­ ras. Hon ordnade en person som betalade Wonders plats på ett privatgymnasium i Johannesburg i fem år.

– Det förändrade mitt liv, berättar Wonder. För första gången behandlades jag med respekt och jag lärde mig hur jag kunde lita på en grupp kompisar. Jag bodde på sko­ lans studenthem, och här bestraffades inte barn med våld utan med ord och råd­ givning. Jag blev jättebra på fotboll och kom med i skolans bästa lag. Förra året gick jag ut skolan och tog min examen!

– Min mamma har nu flyt­ tat till en bättre plats. Jag bor hemma och delar rum med henne och mina systrar. Mina erfarenheter har också hjälpt mina yngre systrar, Ashley och Robin, eftersom jag kan hjälpa dem med deras läxor.

Jag pratar med dem så att de kan arbeta hårt för att få ett bättre liv i framtiden. 

108

När Wonder hörde att Ann hade nominerats till World’s Children’s Prize skrev han en raplåt till henne. Rap, säger han, är som poesi med takter, den har ett budskap och man kan uttrycka sin passion och sin smärta.

"När jag var tolv år gammal, togs jag från från helvetet till himlen.

Jag växte upp i slummen, men nu har mitt liv tagits från sämst till bäst.

Sex år senare är du nominerad till World’s Children’s Prize.

Vad du gjort för mig är svårt att beskriva, du gav mig kärlek från en ny vinkel!

Jag svär, när jag såg dig för första gången, så såg du ut som en ängel Du bar upp mig när jag var nere, nu är det väl min tur att vända på steken.

När du fann mig var jag en syndare, vad som än händer den dagen, för mig kommer du alltid vara en vinnare!

När Ann tog skolhemmet där Wonder bodde till Högsta Domstolen gjorde hon det för att hjälpa Wonder och de andra pojkarna där, men också för att hjälpa alla barn på alla skolhem i Sydafrika. Här sitter Wonder och skriver en raplåt till Ann, som han kallar sin ängel.

höras

TE X T: MARLENE WINBERG FOTO: SATSIRI WINBERG

Min röst måste



När Sarisa var tolv år hamnade hon mitt i en rättegång mellan sina skilda föräldrar. De var inte överens om hur de skulle dela vårdnaden av henne och hennes syster. Sarisa var upprörd över att man inte tog hänsyn till hennes åsikter och skrev ett brev till domaren.

i en rätteär inbl andad g ja h oc r å Jag är tolv ende mina mstol en angå do a rn. st ög H i g gån on och som ba heter som pers ig tt rä a lig sk mä n barnets räthörde ta las om g ja n ge n gå r tio år. Jag Första ol a när jag va sk en i r va r i den de l tigh eter rättig heter ingå s et rn ba t at ns lärde mig ndl ar individe gen som beha s ha se n a d ti av förf attnin te a ll en att barn in m r, te he ig tt rä rättig heter. hjä lp av en rätt till att få r ha rn ba a All rson som är okat är en pe dv a n E . at advok h att hjä lpa rstå lagen oc fö t at ll ti d bl i rättvis utbilda rättegång inte en le ul sk d n lpte till . dig. Ibl a okat inte hjä dv a en om för barnet från att t bl i skyddade at tt rä r ha mår då ligt All a barn m gör att de so tt sä t et behandl as på s av någon. från att skada s da yd sk t at och t få ett domhjä lpte mig at et tr en -c gs la in egna advoBarn g kunde få m ja t at så t lu esenterar mig stol sb es h som nu repr oc , lt va g ja r som barn kat som ina rättig hete m t at så en i domstol kan höras i de att min röst skyddas och så . verkar mitt liv frågor som på Sarisa

A

nn Skelton, som var Sarisas advokat, tala­ de om för domaren att när föräldrar skiljer sig ska barn bli tillfrågade om de beslut som påverkar deras liv, till exempel om hur mycket tid de ska tillbringa med den ena föräldern.

Det här gjorde skillnad för Sarisa, för domaren lyssnade på henne och på grund av det gjorde även andra vuxna det.

Men det gjorde också stor

skillnad för många andra barn, för det gjorde så att barns röster nu kunde höras i de fall då deras föräldrar låg i skilsmässa. Sarisas fall var det första fallet i Sydafrika där ett barn i en vårdnadstvist hade sin egen advokat till sin hjälp.

Sarisas fall skapade ett preju­ dikat, en dom som även andra fall måste följa. Nu är det inte längre ovanligt för barn att representeras av en egen advokat i rätten.

”Barn får sin talan i vårdnadstvist” skriver tidningen Pretoria News efter att domaren gick med på att höra Sarisa van Niekerk när hon var tolv år (hon är nitton idag). Hennes föräldrar kunde inte komma överens om hur de skulle dela vårdnaden om henne.

Ann Skelton var Sarisas advokat och det var första gången ett barn i Sydafrika hade sin egen advokat i ett vårdnadsfall.

109