Vingar över Vattenriket

VINGAR ÖVER

VAT T E N R I K E T

PAT R I K O LO F S S O N VOTUM

FÖ R O R D 5 E T T VAT TE NR I K E ÖR NA R NA S ÅTER KO M ST

6 30

U T TE R FR OS SA 44 DÄ R TRA NO R N A DAN SAR

52

VÅ R K Ä NNI NG 70 STRA NDÄ NG S DAGAR TRÄ S KOX A R O C H SVARTA TÄR N O R

90 1 10

SA NDM A R K E R 1 24 GÄ STE R FRÅ N AR KT I S

1 40

FÖ R NI M M E L S E AV H ÖST

1 56

FÖ R E U PPBR OT T ET

1 68

H J ORTBRU NST 1 80 GÅ SATI DE R 1 92

Till minnet av mina morfÜräldrar Erik och Elsa Roos

Förord

De första utflykterna i Vattenriket gjorde jag under tidigt 1980-tal. Ofta lockades jag ut i gränslandet mellan vatten och land, till vasshaven, gungflyna eller de förrädiska isarna. Jag minns att exkursionerna ofta slutade med vatten i stövlarna. Varmt, dyluktande på sommaren, värkande iskallt på vintern. Men turerna gav även fantastiska upplevelser och när jag för första gången fick låna min fars kamera växte viljan att även försöka skildra det jag upplevde.

Det var framför allt fåglarna som lockade. Jag glömmer aldrig när jag såg min första havsörn komma flygande på sitt mäktiga vingflak utmed kusten strax norr om Åhus. Jag upplevde brushanespelen på Håslövs ängar, kärrhökarnas hisnande flyguppvisning över Hammarsjön, men smög även på hjortar uppe i Linderödsåsens sluttningsskogar.

När jag för första gången gav mig ut i en kanot i Vattenriket var lyckan total. Jag förflyttades till Amazonas när jag paddlade genom den översvämmade alskogen i Egeside eller till Okavangodeltat när jag gled genom Hammarsjöns labyrinter av säv, där svarttärnorna höll till och där dagar och nätter ackompanjerades av rördrommens mistlur.

När jag gick med i Nordöstra Skånes Fågelklubb som 14-åring fick jag följa med bygdens kunnigaste och mest engagerade fågelskådare ut i fält. En lärorik tid som förutom det rent fältornitologiska även innefattade att skriva texter. Till alla dessa inspiratörer och eldsjälar i Nordöstra Skånes Fågelklubb vill jag rikta ett stort tack.

Inom ramen för klubbverksamheten ingick även uppstarten av Nedre Helgeåns Fågelstation. Tillsammans med vännerna Greger Flyckt och Niklas Jeppsson sysslade jag med ringmärkning av rastande fåglar, och även mer riktade artprojekt under häckningstid upptog en stor del av fältsäsongen. Det var en lärorik tid som förde oss ut i nordöstra Skånes skärgård, till de sjudande strandängarna eller till Hammarsjöns drypande vassar, ofta plågsamt tidiga sensommarmorgnar.

När jag nu ser tillbaka på drygt 35 år i Vattenriket inser jag att det är ett stort privilegium att ha växt upp och fått verka i detta fantastiska landskap. Trots att jag tillbringat så mycket tid i området hittar jag ständigt nya miljöer och spännande arter att studera närmare. Än finns det mycket att upptäcka i Vattenriket.

Patrik Olofsson, Furuboda januari 2017

5

INLEDNING

Ett vattenrike

6

7

”Hur många svenskar har klart för sig att de tre nedersta milen av Helgeåns lopp, med Araslövssjön, Hammarsjön, Egeside sjö och Yngsjön ger plats i landskapet, fristad och liv åt ett stycke natur utan fulltonig motsvarighet i hela detta land?

Det är en storhet i detta vattenrike som låter frihet spela i själen. Detta är Sydsverige, en flack milsvid dalbotten i ängens, madens, vassens och sävens frodiga grönskefärger.”

Carl Fries, ”Den svenska södern” 1958

8

I

sen har tagit ett fast grepp om Helge å men där ån gör en tvär krök, strax innan den rinner genom centrala Kristianstad, ligger den fortfarande öppen. Frostspröda vasstrån knäcks en bit bort.

Det är inget stort djur som tar sig fram. Det låter snarare som om stråna sakta och försiktigt böjs av djurets tyngd, följt av ett långsamt knakande.

Snart ser jag Sveriges största fågelfötter komma mot mig genom vassen.

Benföringen är hög. Den långa halsen är fullt utsträckt och fågeln spanar vaksamt av omgivningen. Den stannar till några minuter i vasskanten innan den vågar sig fram till den öppna vaken. Likt vasstrån i svag bris vajar rördrommen långsamt fram och tillbaka. Så plötsligt stannar den till. Blixtsnabbt hugger drommen mot vattenytan och en liten fisk sprattlar i näbben.

Ett avlägset dovt muller följt av en gäll kakofoni hörs från Isternäsets strandängar strax norr om staden. Ljudet från tusentals gäss fyller vintermorgonen och samtidigt som konserten tonar bort och lugnet lägger sig, kommer en gammal havsörn glidande på sitt breda vingflak. Örnen kränger in över ån. Rördrommen rycker till, avslutar sitt fiske och sträcker på halsen så att den blir mer än dubbelt så lång som tidigare. Örnen fortsätter nedströms, gör en lov in över stadens torg och fortsätter ut mot Hammarsjöns isvidder. När örnen passerat går rördrommen in till vasskanten där den sjunker ihop till en stor brunspräcklig fjäderboll och blir ett med den bleka rörskogen.

9

Det är störst chans att få se rördrommen när vattendragen fryser till. Havsörnen är en daglig gäst över Kristianstad.

11

Just vid denna åkrök, vid Helgeåns strand, stod hösten 1989 en röd gammal byggbarack. Sven-Erik Magnusson som då jobbade på Länsmuseet hade tillsammans med museitekniker Göran Vägren flyttat ner till den enkla boningen och här vid åstranden började Sven-Erik skissa på det projekt som senare skulle bli Kristianstads Vattenrike. För varje år knöts allt fler medarbetare till projektet som snart blev en fristående verksamhet inom Kristianstads kommun.

Sven-Erik Magnusson hade sett hur våtmarkerna kring Kristianstad misshandlats och förstörts. Under den senare delen av 1900-talet hade dessutom de gamla betes- och slåttermarkerna börjat växa igen och stora delar av de fuktiga strandängarnas naturvärden var på väg att försvinna.

Vattenriket är till stor del ett stadsnära kulturlandskap som formats av människor under årtusenden.

12

Attityden till våtmarker har under lång tid varit fientlig. Ända sedan Kristianstad grundlades i början av 1600-talet, som ett försvarsverk av den danske kungen Christian IV, har omfattande torrläggning och utfyllnad pågått i området.

Den negativa synen på våtmarker kulminerade då hälsovårdsnämnden i Kristianstad i slutet av 1950-talet skrev att det var angeläget att de vattensjuka och osunda träskmarkerna kring staden snarast sanerades.

Dråpslaget kom i juli 1966 då Härlövs ängar, de fågelrika markerna vid Helgeåns strand strax utanför staden, förvandlades till soptipp.

Sven-Eriks grundidé var att vända den negativa synen på stadens våtmarker och istället se dem som något positivt, ett landskap att vara stolt över och en tillgång för lantbruk, rekreation, turistnäring och utbildning. Varför inte prata om ”vattenrikt” istället för ”vattensjukt”? Tanken på ett Kristianstads Vattenrike fick allt mer stöd. Synen på våtmarker som en resurs kom att bli en av hörnpelarna i det som senare blev biosfärområde Kristianstads Vattenrike.

Kristianstads Vattenrike utgörs av den nedre delen av Helgeåns lopp, ett hundratusen hektar stort slättlandskap som ramas in av Linderödsåsens skogar i sydväst, Hanöbuktens hav i öst och Göingebygden i norr.

Helge å är Skånes största vattendrag med sina källflöden långt upp i Småland. Vid Torsebro, en knapp mil uppströms Kristianstad, lämnar ån urbergsbygden och forsar ner ett par hundra meter över en stenig tröskel, ut på den flacka Kristianstadslätten.

Från Torsebro ner till mynningen i havet är det tre och en halv mil.

På flera ställen buktar Helge å ut och bildar grunda slättsjöar. Hammarsjön är Vattenrikets hjärta och det är längs sjöns stränder som vi finner några av landets största inlandsstrandängar. Sjön kantas även av stora vassområden, videsnår och sumpskogar.

De fågelrika Härlövs ängar förvandlades under 1960-talet till soptipp.

15

Men Vattenriket är inte bara våtmarksområdet närmast Helge å och slättsjöarna. Hela nedre Helgeåns avvattningsområde räknas till Kristianstads Vattenrike. Likt ett fint förgrenat kapillärnät söker vattendragen sig ner mot Kristianstadslätten, merparten som källflöden och små bäckar uppe från Linderödsåsens mossar och frodiga sluttningsskogar.

Längre ner blir vattendragen till större åar, som mer makligt slingrar ner till Helge å genom hagmarker och jordbruksbygd.

Trots flera kraftverksbyggen uppströms har den nedre delen av Helge å till stor del kvar sin naturliga vattenståndsvariation. Den årliga amplituden är cirka 1,40 meter där ån passerar Kristianstad. Översvämningarna är en naturlig del av Vattenrikets puls och en viktig förutsättning för de värden som finns i våtmarksområdet.

Eftersom Kristianstadslätten är flack och Helgeåns lopp genom Vattenriket är ett sammanhängande system med mycket låg fallhöjd, är det inte bara nederbörd och flödet uppströms som reglerar vattenståndet utan även i stor utsträckning havets nivå. Dessa speciella förutsättningar innebär att en relativt liten vattenståndshöjning i havet sommartid, då vattenståndet vanligtvis är lågt, kan leda till att havsvatten strömmar upp baklänges i ån och fortsätter mer än en mil upp i systemet, ända upp till Hammarsjön.

Sommaren 2005 utnämnde FN-organet UNESCO Kristianstads Vattenrike till biosfärområde. Det finns idag cirka 700 biosfärområden utspridda över världen varav fem i Sverige. De ska fungera som modell­ områden för hållbar samhällsutveckling.

Helgeåns mynning i havet vid Gropahålet.

Nästa uppslag: Vid extremt högvatten kan Helge å bli uppåt en kilometer bred.

Uppslaget efter: I maj ligger Vattenrikets strandängar mustigt gröna. I förgrunden syns Lillö borgruin mellan Helgeåns åfåror. I bakgrunden Araslövssjön.

16

Kristianstads Vattenrike har en varierad natur och här finns de flesta svenska naturtyper, rika miljöer som exempelvis de sandiga odlingsmarkerna, Linderödsåsens sluttningsskogar, våtmark­ erna utmed Helge å, Hanöbuktens dynområden och den stadsnära naturen.

Denna variation har gett upphov till en mycket artrik natur. Trots att Kristianstads Vattenrike täcker knappt två promille av Sveriges yta så finns här 20 procent av landets hotade arter. En viktig del i biosfärarbetet är därför att bevara de naturvärden som finns, både på art- och landskapsnivå.

Biosfärverksamheten verkar även för att människor på ett hållbart sätt får möjlighet att ta del av naturens nyttor utan att förstöra dem, exempelvis genom turism på naturens villkor. En annan viktig del av arbetet är att ta fram och sprida ny kunskap om landskapet och naturen vilket bland annat görs genom naturpedagogik.

En central del i biosfärtanken är att göra naturen tillgänglig för människor. Redan 1989 skapades ett ekomuseum med huvudmål att flytta ut museiverksamheten och erbjuda information på plats i naturen. Idag finns runt 20 besöksplatser, varav en handfull utemuseer, flera med fågeltorn och spångade leder som på några platser är anpassade för funktionsnedsatta. Den ökade tillgänglighet genom stigar, spångar och ekoturismarrangemang har inneburit att både Kristianstadsbor och långväga gäster kan uppleva Vattenriket på ett sätt som tidigare inte varit möjligt.

När naturum Vattenriket invigdes i november 2010 fick biosfärområdet en efterlängtad mötesplats. Naturum visar vägen ut i naturen och inspirerar till egna upplevelser i Vattenriket, oavsett om besökaren vill ut i översvämmade skogar, vidsträckta vasshav, strandängar eller dynområden.

Men det är inte tvunget att ge sig så långt ut i Vattenriket för att möta det vilda. Mycket går att uppleva mitt i Kristianstad, i den stadsnära naturen. Här finns en spännande och unik flora.

Havsörnar sveper ofta fram längs Helge å och kungsfiskare och utter har varit trogna gäster vid naturum de senaste åren.

Naturum Vattenriket är idag ett av landets mest välbesökta naturum.

23

Kungsfiskare och utter, tvü mästerfiskare som regelbundet ses vid naturum.

25

Naturum Vattenriket har de senaste åren varit ett av landets mest besökta naturum med över hundratusen besökare årligen. Här finns även ett uteklassrum där stora och små kan fördjupa sina kunskaper om livet både över och under vatten.

Nästa uppslag: Helgeåns lopp genom Kristianstad. I bakgrunden Hammarsjön och Hanöbuktens hav.

26

FEBRUARI

Utterfrossa

Sjögård 2 februari Nattens lätta snöfall har pudrat isen på Helge å. Flera spårlöpor följer åkanten. Utterns spår försvinner vid den stora vakens mörka vatten för att åter dyka upp på iskanten på andra sidan.

Numera syns utterns karaktäristiska spårstämplar längs de flesta av Vattenrikets å- och sjöstränder. Uttern var under början av 1900-talet vanlig i våtmarksområdet och längs kusterna. Från och med mitten av 1950-talet gick den starkt tillbaka. Många djur fastnade i fiskeredskap. Även jakt bidrog till att utterstammen minskade, men framför allt drabbades uttrarna av miljögifter som PCB med försämrad fortplantningsförmåga som följd.

Uttern fredades 1968 men trots det fortsatte tillbakagången både vad gäller antalet djur och utbredningsområde. Inventeringar gjorda i slutet av 1960-talet visade på mycket få djur i södra Sverige och reproduktionen var näst intill obefintlig. I takt med att giftbelastningen blivit lägre har uttern kommit tillbaka och många av de som besöker Vattenriket har nu goda möjligheter att få uppleva detta fascinerande djur.

46

Kristianstad 5 februari Det har setts utter i sjön utanför naturum de senaste veckorna. Trots flera försök har jag inte haft någon tur. Ofta är jag steget efter. Uttrarnas besök är som regel korta men mycket tyder på att det är en hona med två ungar som visat sig.

En eftermiddag står jag vid ”Redet”, en del av naturum med öppet ­vatten inramat av en terrassliknande träkonstruktion. Plötsligt spritter det till i vattnet. Ett stort stim löjor far upp från vattenytan som jagade av en rovfisk. Ett tätt pärlband av luftblåsor sprider sig över den mörka vattenytan och försvinner bakom en av pelarna.

Det plaskar åter till ute på den öppna vattenytan. Fem meter från mig tittar en utter nyfiket upp. Den har pepparkornsögon och en kvast av spretiga morrhår. Uttern tuggar på sin fisk men dyker snart igen och åter sprids hundratals små luftbubblor över vattenytan.

49

Kristianstad 16 februari Uttrarna visar sig regelbundet varje dag. Det är en hane och en hona med två ungar. Hanen uppträder mest oblygt och tillbringar mycket tid inne i ”Redet” vid naturum där stim med tusentals benlöjor erbjuder uttrarna näst intill obegränsat med mat.

För landets naturfotografer erbjuds en unik möjlighet att få uppleva uttrar på nära håll och dagligen sitter de på pass utanför naturum.

Utterhanen gör regelbundet spektakulära attacker som oftast slutar med en fisk i käften. Så plötsligt försvinner han under överbyggnaden. Snart är han på utsidan av ”Redet”, i de översvämmade videsnåren och han har sällskap med honan. De tumlar runt, är borta en stund men dyker snart upp intill en av bropelarna där de parar sig.

50

APRIL

Vårkänning

Nävlingeåsen 3 april Även om våren tagit ett rejält kliv fram ligger skuggsidan av dammen fortfarande istäckt. Alar står utspridda i vattnet, förankrade på fundament av stora tuvor. Ett ihållande knorrande läte hörs från den solbelysta delen av dammen.

På avstånd låter det nästan som ett avlägset motorljud. Vattenytan kokar av kärlekstörstande grodor som vältrar sig bland artfränder och romklumpar. Den vanliga grodans lek är kort och intensiv. Bara några dagar senare är det hela över. Allt som återstår är en flera kvadratmeter stor bädd av grodrom.

73

Hammarslund 5 april Trots att det är tidigt i april värmer solen som en försommardag. Den gamla banvallen vid Hammarslund lockar flanörer, joggare och hundrastare. Jag vandrar sakta fram på grusstigen. Ett svagt susande, nästan släpande ljud hörs nere vid strandkanten. På en driftvall av vass, som vinterns stormar och högvatten lyft upp på vallsidan, ser jag ett sär­eget nystan. Ett tjugotal snokar ligger tätt hopslingrade och fler är på väg in mot kärleksmötet. En del kommer från den spruckna muren mellan ­vallen och järnvägsspåret, andra från stenrösena nere vid sjön. Sannolikt har de alla övervintrat här vid sjöstranden men nu är det äntligen vår.

75

Egeside 10 april Det är ett märkligt ekipage som kommer genom skogen. En paddhona, med flera hanar på ryggen som fripassagerare, rör sig sakta ner mot dammen en bit bort. Till slut når de vattnet och årets paddlek kan börja. En paddhona lägger uppåt sex meter långa äggsträngar som kan innehålla 4 000 ägg. Paddans yngel växer fort och redan under sommaren kan man regniga dagar få se tusentals färdigbildade småpaddor uppe på land. Det är därför inte förvånande att man förr i tiden trodde att paddorna bildades i molnen och regnade ner från skyn.

76

Gärds Köpinge 18 april En häger vadar sakta fram i den grunda översvämningen. Grodleken är inne på sista versen. Hägern stannar. Står blickstilla. Plötsligt slungar den ner den ­sylvassa näbben som en harpun i vattnet och en groda sitter i näbben.

78

Hammarsjön 23 april Hammarsjön ligger spegelblank. Det knäpper och knastrar när aprilsolen värmer upp vassen. En brun kärrhökshane kommer glidande längs med sjökanten. Över Herculesviken, där det största vassområdet finns, börjar han cirkla uppåt skyn. Han fortsätter genom en oändlig blå rymd, prydd av svällande cumulusmoln. Kärrhöken stannar till högt däruppe och ligger för en kort stund stilla.

Med mjuka vingslag, nästan som i ultrarapid, börjar han successivt sänka sig ner. Färden går över i en fallande berg- och dalbana där fågeln kastar än hit, än dit, gällt jamande efter varje dykning. När kärrhöken närmar sig marken går det fortare och spelflykten avslutas med ett hisnande, vinglande fall, där han med loopar, rollar och tvära kast ser ut att vända ut och in på sig själv. Slutligen glider han in lågt över vasshavet där honan redan håller på att inspektera en lämplig boplats.

80

Hammarsjön 24 april Rördrommens dova mistlur hörs från flera håll och det vittljudande ­lätet bär många kilometer i den fuktiga morgonluften. Minst två hanar sitter ute i Herculesvikens vassar och ytterligare en tutande hane hörs nere från åmynningen i söder. Rördrommens läte har alltid fascinerat och satt igång fantasin. Eftersom det starka ljudet kan liknas vid en avlägsen tjurs råmande har den i folkmun tidigare kallats för träskoxe.

Snart hörs även ett explosivt utdraget skrik inifrån den frodiga ­vegetationen längs diket. Vattenrallen hörs oftare än den ses och rallen har en rad olika grymtande och stönande ljud. Med lite tur kan den ibland komma ut från videsnår och vassar och visa sig, men som regel är mötena korta innan den återvänder in i vasshavens hemlighetsfulla värld.

84

Linderödsåsen 26 april Redan före gryningen landar den första orrtuppen. Mossen ligger ännu insvept i fuktig morgondimma men snart tränger de första solstrålarna igenom. Ytterligare fem tuppar anländer till spelplatsen. De kuttrar, väser hest och gör krumsprång medan de inväntar de första hönorna.

87

Pulken 28 april De flesta tranorna har lämnat Vattenriket och gett sig av norrut mot häckplatserna. Några enstaka fåglar har dröjt sig kvar. De morgontrötta tranorna ägnar morgonen åt fjädervård men när solen så stiger över Pulken bryter även de sista upp från nattkvarteret.

89

AUGUSTI

Gäster från Arktis

Kristianstad 3 augusti Gränslandet mellan vatten och land är under sommaren som en fuktig, prunkande drivbänk. De speciella förhållandena i översvämningszonen har skapat en nisch för en rad olika växter. Fackelblomster brinner där den får ljus i en öppning mellan videsnår och täta vassar. Även gullstånds, Kristianstads kommunblomma och en av Vattenrikets främsta rariteter, lyser i den täta grönskan utanför naturum. Blommorna som pryder de upp till två meter höga stjälkarna påminner om små gula prästkragar och de finns nästan bara här i hela Norden.

143

Äspet 5 augusti Naturreservatet Äspet, vid Helgeåns mynning i Åhus, är en föränderlig värld. Vindar, vågor och åns vattenflöde har under åren format sandstränder, byggt upp revlar och sandbankar. Med samma krafter har naturen förändrat, brutit nya vägar och tagit tillbaka det som en gång skapats. Även vi människor har påverkat Äspets natur under lång tid och tillsammans med naturens krafter skapat en värdefull kustlagun som bryter av en kust som annars till stor del är en lång sammanhängande sandstrand.

Stranden och lagunområdet i Äspet är en av södra Sveriges främsta rastlokaler för fåglar. I det grunda varma vattnet, med mjuka bottnar, lever en rad olika småkryp vilket lockar inte minst vadare och änder.

Fåglarna stannar till för att vila och äta både under vår- och höststräcket men när det gäller vadare så är den mest spännande tiden nu under sensommaren. Det är då möjligt att se uppåt 20 olika arter, många långväga gäster, under en dag.

144

Äspet 7 augusti Tidigt under sträcket har många vadare fortfarande kvar sin vackra sommardräkt. En av de mest iögonfallande är myrspoven. Den liknar Kristianstads kommunfågel, rödspoven, men myrspoven är ännu djup­ are kopparfärgad, har tvärbandad stjärt och en mer uppåtböjd näbb.

De kommer närmast från den ryska tundran och myrspoven tillhör de fåglar som gör den mest extrema flyttningen.

De myrspovar som rastar här vid Äspet flyger troligen ner till tropiska Afrika för att övervintra. Däremot flyger myrspovar som häckar i Alaska betydligt längre. En myrspovshona som försågs med satellitsändare flög, utan att stanna för att rasta eller äta, från häckningsområdet i Alaska direkt ner till övervintringsområdet på Nya Zeeland, en sträcka på 11 500 kilometer.

146

Äspet 20 augusti En kväll får jag se några vadare som springer längs sandstranden. De svarta benen går så fort att det nästan ser ut som om fåglarna rullar fram. De rör sig längst ner i vattenlinjen vid vågornas svall. Så fort en våg slagit in och börjat dra sig tillbaka rusar fåglarna fram på den blöta sanden och snappar åt sig smådjur som havet lämnat kvar på land. Så snabbt tillbaka upp till stranden en sekund innan nästa våg slår in. De små vadarna fortsätter att söka av stranden, upp och ner mellan vågbrotten.

Sandlöparen är en Arktisk fågel som närmast häckar på den kustnära tundran på Grönland, Spetsbergen och ryska Taimyrhalvön. Den flyttar vanligtvis långt ner till tropiska sandoch tidvattenstränder, ibland uppåt 1 000 mil från häckningsplatserna.

Längre fram på säsongen utgörs vadarna i allt större uträckning av ungfåglar och gamla vadare som förlorat sommarens praktdräkt.

De mer diskret tecknade vadarna kan då vara knepiga att artbestämma och de kan till och med sätta erfarna fågelskådare på prov.

148

Egeside 28 augusti När den ljumma eftermiddagen övergår i kväll hörs en stark, vittljudande stämma från skogsbrynet där Egesides grova ekar reser sig som monument i kanten på betesmarken. Den gröna vårtbitaren har påbörjat sin kvälls­serenad. Hanen sitter på en tistel en knapp meter upp från marken och när fler vårtbitare klämmer i svänger det rejält i den gassiga gläntan.

Om vår största vårtbitare är ljudlig så är en av de minsta mycket diskret.

Ekvårtbitaren är inte mer än drygt en centimeter lång. Den är nattaktiv och lever större delen av sitt liv uppe i lövträdens kronor. Hanen saknar spelorgan och lockar sina honor genom att trumma försynt på ett blad med bakbenen. Efter parningen lägger honan sina ägg i barkspringor på de gamla träden.

152