Magasin Vårt Sorsele

toryn är nästan lika gammal som Aristoteles och dramaturgikonsten själv: ungdomen flyttar från den tråkiga lilla småstaden till storstan och förverkligar sig själva. Hittar kärleken, blir framgångsrik. Filmer och böcker svämmar över av dem, och vi är de första att tillstå att storyn ibland stämmer. Sorsele/Suorssá – i en vid bemärkelse, omfattande hela det geografiska området i kommunen – har ju fostrat flera framgångsrika personer som inte längre bor kvar: fotbollsspelaren Stig Fredriksson, journalisten och debattören Staffan Sonning och Porschedirektören Raine Wermelin för att nämna ett välkänt fåtal.

men någonting har hänt . Det har skett en skiftning; en rörelse i rätt riktning. Det är inte längre en självklarhet att flytta till eller bo i en storstad för att leva ett kreativt eller framgångsrikt liv. Och det känns inte längre nödvändigt att ha flyttat till en storstad för att anses ha förverkligat sig själv. Berättelsen om Sorsele/Suorssá är inte längre en om den sömniga men natursköna lilla platsen, tyngd av utflyttning och nedläggningshot, i ett rostbälte som Sverige glömde. Det är berättelsen om en fantastisk plats och ett myller av röster: närmare 2500 av dem. Det är de satsande företagens röster, de är de hårt arbetande föreningarnas röster. Det är idrottarnas, poeternas, styrelsemedlemmarnas, chaufförernas, nysvenskarnas, skoteråkarnas och samernas berättelser – de inföddas och de inflyttades. Det är Gargnäsbornas, Ammarnäsbornas, Blattnickselebornas och alla de andra som bor i någon av det mångfald byar som finns i kommunen. Det är förstås en omöjlighet att räkna upp dem alla, lika omöjligt som det skulle vara att sammanfatta dem i en enda story om vad Sorsele/Suorssá är och kan vara.

därför vill vi be dig om några minuter av ditt liv, låna ut dig till att se Sorsele/Suorssá genom allas våra ögon. Läs om vår kärlek till skogen och om våra jaktmarker och fiskevatten. Läs om småföretagarna, initiativen och kulturarbetarna. Läs om vardagslivet och fritiden. Låt dig inspireras, men framför allt, låt dig själv känna stolthet över samhörigheten till alla de vars röster hörs i det här magasinet och platsen de berättar om.

— Redaktionen

#älskasorsele

Redaktör

Maria Broberg, Sorsele kommun

Redaktion

Kristina Axelsson, Erika Hjukström, Hanna Holmberg, Jenny Ottosson, Henrik Sjöström och Åsa Skum — medarbetare vid Utvecklingsverksamheten, Sorsele kommun

Omslag

I llustrationer av Maria Broberg, baserat på fotografier av Sanne Brännström, Remo Friedrich, Hanifa Isak, Tobias Lundmark och Håkan Stenlund

Grafisk form

Niklas Mattsson, www.versal.nu

Fotografer & illustratörer

Andy Anderson, Maria Broberg, Robin Brock, Eva Bromée, Sanne Brännström, Jonna Eriksson, Remo Friedrich, Elena Lango, Roland Nilsson, Håkan Stenlund, Ann-Kristine Vinka och Lisa Wallin

Skribenter

Anki Berg, Per Brandt, Maria Broberg, Sanne Brännström, Hanifa Isak, Therese Lundin, Roland Nilsson, Håkan Stenlund och Carl Åkerlund

Tryck

Ågrenshuset, 2022

Tack till våra samarbetspartners och andra som bistått, utan vars bidrag vi inte hade kunnat genomföra detta:

Hooké, Re-Wild Consulting, Linjalen i Storuman, Ung Företagsamhet, Nyängen, Nalovardo, Skymta, Swedish Lapland Visitors Board och Lapel/Visit North Sweden

Vårt Sorsele är ett fristående magasin producerat av Sorsele kommun.

Åsikter framförda av enskilda skribenter överensstämmer inte nödvändigtvis med Sorsele kommuns eller redaktionens.

www.sorsele.se

»Idioter med skills«

De är unga, de är talangfulla och otroligt skickliga – och de är framgångsrika. Armbrytaren Elin Janeheim och skotercrossproffset Emil Harr är inte hyllade utan anledning.

»Cykling när den är som bäst«

Nalovardo Fatbike Race är det alpina fatbikeloppet, med en bansträckning som är en gudagåva till fatbikeåkare. Cykelentusiasten och initiativtagaren

Pontus Holmgård berättar om hur NFBR kom till.

»De många och små«

Det luktar på olika sätt, nyföretagandet i kommunen. På det ena stället är det den fuktvarma jorden som slår emot näsan. På det andra doftar nyskurna blomstjälkar. Tryckfärger och upphettad textil, eller hårfärg och vax mitt mellan schamponeringen och frisörstolen. Och oavsett, så finns det en gemensam nämnare som vädras i luften hos Jonna, Martin, Liliana och Anna: friheten.

»Skogen«

Skogen tecknas ofta som något okänt och skrämmande. Det låter sig inte göras särskilt lätt på en plats där den är en levd och älskad erfarenhet. Välkommen på en promenad rakt in i skogsdjupet.

»Ett liv i rörelse«

Föreningslivet och den fantastiska naturen, uteluft och inomhusidrott. I kommunen finns många olika sätt att utöva sitt fritidsintresse, träna sin kropp och vara hälsosam.

»Marken«

Ett liv nära naturen är vardag i Sorsele. För många kommer det säkert med dna, men det förklaras sällan så enkelt som med arv eller tradition. Håkan Stenlund har jagat, fiskat och plockat hjortron hela sitt liv. Här funderar han på varför.

»Levande landsbygd«

I Sveriges minsta skola är det tillsammans med byn man arbetar. Just därför är Jenny Sjöström, lärare på Ammarnäs skola, aldrig ensam.

»En annan värld«

Fjällvärldens vidder, inlandets djupa skogar och den otämjda Vindelälven, renens vandringar från fjäll till kust och tillbaka, Inlandsbanan och ”45:an”, Inlandsvägen, som knyter samman nord med syd. Livet och naturen i området präglas av dramatiska kontraster, växlingar och rörelsemönster.

Kulturjournalist Carl Åkerlund tecknar en berättelse om Sorsele, Ammarnäs och Gargnäs i bild, ton och text.

»Bo hemma, jobba borta«

Man vill bo där man trivs och arbeta med det man kan och är intresserad av. Ibland finns dessa två parametrar i livet inte på samma ort – då krävs det andra lösningar för att förverkliga sin dröm. Läkaren Ulrika Lind och dykaren Jimmie Axelsson har valt att bo i Sorsele utan att deras respektive arbetsplats finns på annan ort. För det lokala företaget Vaia blev lösningen den motsatta.

»Bästbyarna«

Driftiga byaföreningar, initiativrika bybor. Sorsele vore ingenting utan byarna. Man skulle kunna gå så långt som att säga att det är i byarna det händer – till exempel tack vare Gargnäs byaförening.

»Jag hatar att förlora«

Elin Janeheim har varit armbrytare mer än halva livet. Tränat, tävlat och skolat sig i armbrytning – och är redan flerfaldig mästare. Det är vinsterna hon minns – och förlusterna.

– Jag är medveten om att jag kan förlora, men jag hatar att göra det, säger hon med eftertryck.

När Elin plockar ur minnet är det resultaten som står i centrum. Medaljplatser och kval med mindre önskade utfall. Årets SM-finaler mot flerfaldiga VM-medaljören Fia Reisik som Elin – äntligen! – fick besegra i vänsterhanden. Revanschstunder, som när speakern beskrev hennes konkurrent med superlativ och sporrade henne till vinst. Eller när hon lärde sig att ladda om efter en förlust.

– Även om man har vunnit några gånger så har jag alltid samma glädje när jag vinner. Jag tror att det är viktigt, annars är det inte roligt.

På sitt första VM, i Malaysia, kom hon trea i båda armarna. Hon beskriver det som en jättebesvikelse.

– Man tänker inte på hur bra man är förrän man har fått perspektiv, säger hon.

Det händer att Elin blir ombedd att ta det lugnt med någon som kanske inte så rutinerad i tävlingssammanhang. Eller att motståndare säger att det inte är någon idé att ta i eftersom de ändå kommer att förlora.

– Jag brukar säga ”varför håller du på då, om du känner så? Jag var också dålig en gång i tiden.” Det är skillnaden mellan mig och många andra. Jag ser inte motståndaren som något hinder.

elin janeheim, armbrytare

text maria broberg

emil harr, skotercrossproffs

»Vi är ett gäng idioter med skills«

text maria broberg

Förebilden, berättelserna och –möjligen – rövarhistorierna fanns i familjen. Det var anledningen till att skotercrossproffset Emil Harr visste att han ville ägna sig åt sporten redan som femåring.

Fem år senare började han hänga med på tävlingar och träna på bana tillsammans med storebror Filip Harr.

– Vi har lysmaster, snökanoner och pistmaskin, så vi har byggt de banor vi har velat ha sedan vi var i 12-årsåldern. Vi har bara blivit bättre tack vare de tillgångarna. Jag prioriterade det över allt annat medan polarna var ute och raggade, berättar Emil. Erbjudandet att tävla i USA kom redan när han var femton, lite väl tidigt, tycker han. Efter det dröjde det ett par år det innan han hittade hem på riktigt i ett team, men nu är han nöjd – både med teamet Judnick Motorsports, med Polarisskotern och med säsongen.

– Jag sporras av att inse hur snabb jag är! Jag har suttit hemma och tittat på de här förarna om nätterna och tänkt ”fy fan vad fort det går”, och när jag nu är där tycker jag bara att de ska flytta på sig, att de är i vägen när man kör. Det triggar, att jag är snabbare än de flesta där.

– I USA får man pushen att utvecklas, alla kör inom samma sekund och man har alltid någon bakom sig och framför sig. Det är inte tvärgjort att köra om. Du måste vara smart, du måste vara tränad, du måste vara modig. Jag brukar säga att vi är ett gäng idioter med skills.

MARIA BROBERG

ammarnäs wear

Ola Partapuoli är Ammarnäsbo i själ och hjärta, trots att han för närvarande bor vid kusten. Tack vare passionen för byn och förmånen att arbeta i en kreativ miljö skapade han tillsammans med Helhet Reklam varumärket ammarnäs

wear 2017 :

— Tanken har alltid varit att varumärket ska generera någonting positivt för byn och gynna både boende och företagare.

Naturens urkraft har format många av våra kreatörers uttryckssätt. Minst lika många uttrycker en stolthet över sin plats i skapandet.

Med lokal stavning

Förhoppningen är att varumärket ska generera arbetstillfällen på sikt.

Inspirationen till logotypen hämtas bland annat från landmärken som fjället Stuor-Ájgart och den välkomnande portalen.

— Visionen var att göra något som många kan relatera till, med en tidlös stil och design som hör till bygden, berättar Ola Partapuoli.

Where The Road Begins skapar en känsla för att äventyret börjar här. In, vidare i Vindelfjällen eller ut mot kusten. Till känslan hör också varma och naturliga färger och, i möjligaste mån, ekologiska material

All försäljning av produkterna sker lokalt på Ammarnäs Livs och Ammarnäs GuideCenter.

TEXT Anki Berg, Maria Broberg, Sanne Brännström & Håkan Stenlund

Historien om ljung är lite av en wellness-saga. Erika Bjuhrs barn led av plågsamma eksem som små. När även det tredje barnet fick svåra eksem hade familjen provat det mesta, utan resultat. Det var då Erika började forska kring hudvård. Hon gav sig ut i naturen och började experimentera med växter och örter som sedan urminnes tider använts för sina läkande effekter. Som ringblomma, styvmorsviol och kokta salvor. Efter bara tre veckor hade sonens hud börjat läka.

Erika började sälja sina produkter på hobbynivå. Tillsammans med dottern Tina växte drömmen om ett eget företag. De skapade egna krämer och salvor i elva år innan de vågade satsa på riktigt, men sedan dess har de aldrig sett sig om och fortsatt att skapa i naturens och välbefinnandets tecken.

– Naturen är allt för oss. Den är grundstenen i allt, i våra produkter likaså, berättar Erika.

– Man måste ta hand om naturen, fyller dottern Tina i, och fortsätter:

– Om alla skulle använda ekologiska och naturliga produkter, så skulle vi värna mer om miljön och våra vatten då allt i slutändan spolas ut i dem.

För Ljung är det viktigt att kunna ha kontroll över hela tillverkningsprocessen och Erika och Tina tillverkar således allt själva i sina lokaler i centrala Sorsele. Där kan man, om man vill, även unna sig en härlig massage eller ansiktsbehandling.

lapprapple

När Ingrid ”Lapprapple” Lind beskriver sin vardag, så säger hon att hennes liv mest består av ”en synål, tenntråd och skinn i mina händer.” Vid sidan om att driva den omtyckta Emils Fiskecamping i Kraddsele, som hon ägnar sig åt under fiskesäsongen, tillverkar Ingrid armband och andra smycken. Vid sidan om traditionella tennarmband utvecklar hon också egna produkter med annorlunda design.

Ljung of Lapland

Under årens lopp är det gedigen erfarenhet och kunskap som Ljung har samlat på sig — och de fortsätter att utveckla ekologiska produkter som är snälla mot både hud och natur.

skymta ab :s tröja och andra kläder med den stilrena och enkla Sorselelogotypen kom till eftersom det var en efterfrågad produkt — redan innan Jonna Eriksson slog upp dörrarna. Annars hade hon tänkt att göra en mer genomarbetad Sorselelogotyp att använda till tryck. Men tröjan tog oväntat fart, inte minst som julklapp:

— Den har blivit omtyckt! Jag tror att folk är stolta över att vara från Sorsele, även sådana som är utflyttade.

eldmark

Sorselelyften, ett hjälpmedel vid tunga lyft, är kanske den produkt från Lapplands Allservice AB, mer känt under varumärket eldmark , som har mest lokal stavning. Mest uppmärksammad är dock den kamin som användes vid hjälparbete i det jordbävningsdrabbade Pakistan 2005

Eleonor Jakobsson äger företaget tillsammans med maken

Jari Purosaari och de jobbar främst från den mekaniska verkstaden i Örnäsudden, med sin spets i att tillverka och sälja produkter för matlagning utomhus och andra friluftsaktiviteter. Dit hör till exempel vedspäntaren Stikkan, en portabel eldstad, mackjärn, styrskenor för skoter och den tidigare nämnda Sorselelyften.

— Det är viktigt att vi kan stå för det vi gör. Vi gör inga slit- och släng-produkter, utan det ska vara hög kvalitet och hållbart, säger Eleonor Jakobsson.

Margareta Grahn

I Ammarnäs finns yrkesslöjdaren

margareta grahn, som när det begav sig var en av de skickligaste slöjdarna i Sverige tillsammans med sin tvillingsyster Berit Nilsson. Berit i tenn och Margareta i rot. Alltid tillsammans. De öppnade också studion i Ammarnäs gemensamt.

Mest känd är Margareta för sina verk i rot och de båda systrarna har representerats i utställningar över hela världen. Men rotslöjden tär på händerna, att slöjda i tenntråd är lättsammare för kroppen. Av den anledningen är det tenntråd Margareta föredrar numera.

Samerna har slöjdat i rot sedan 1500-talet, åtminstone. Det var när man lärde sig göra ost som rotslöjdandet verkligen tog fart. Av rot gjordes ostformar. Man sålde sedan sina ostar till andra och skapade sig en bättre tillvaro. I princip var det så att varje familj hade sitt eget speciella mönster, i dessa formar. På så sätt kunde det vakna ögat se vilken familj som gjort den och den osten, på dess mönster.

harta borti harta

En känsla av Norrland — det är vad designföretaget harta borti harta , som drivs av Marica och Daniel Lagerström från sitt hem i Övre Saxnäs, vill förmedla genom textil- och mönsterdesign och andra hantverksprodukter i trä och keramik. Inspirationen hämtar de från naturen eller sin egen kulturhustoria. En näverkont som funnits i familjen blev till exempel förlaga till ett av tygmönstren, en mjukt snidad kåsa ett annat.

Företagsnamnet, som också finns på de utskurna koppunderläggen, lär inte vara några svårigheter att förstå för en Sorselebo — harta borti harta är en fjärdedel.

CYKLING när den

är som bäst

Cykelentusiasten Pontus Holmgård och en bansträckning som han beskriver som en ”gudagåva till fatbikeåkare” var den kombination som krävdes för att Sveriges alpina fatbikelopp Nalovardo Fatbike Race skulle bli av.

pontus holmgård är skellefteåbon som flyttade från staden med de stora möjligheterna till kommunen med de stora vidderna, med leder som han tycker är himmelska för fatbike. Just fatbike är någonting som ligger honom särskilt varmt om hjärtat, och det intresset ledde till initiativet att arrangera Nalovardo Fatbike Race – efter att Pontus en gång cyklat det som skulle bli bansträckningen för tävlingen.

– Jag visste att den var något alldeles speciellt. Jag kände att bansträckningen håller

världsklass, och att jag ville dela med mig till alla andra entusiaster av den otroliga banan som naturen bjuder oss på.

nalovardo fatbike race sträcker sig över drygt två mil med en total höjdskillnad på 480 meter, från urskogsreservat och orörda älvdalar till kalfjällsplatån på Nalovardotoppen.

– Banan bjuder olika utmaningar av väder och före varje gång man kör den. Den är alltid mycket krävande och ju starkare man blir, desto mer hinner man njuta.

Tävlingen arrangerades första gången 2018 och har genomförts för tredje gången, efter uppehåll under 2020 och 2021. Och sammanfattar Pontus arbetet så är det gemensamma insatsen som han vill lyfta fram, trots att han beskrivs som initiativtagare.

– Ja, det var väl min idé från början, tänk att det blev så stort! Nu är vi ett jättefint arbetsteam runt Nalovardo Fatbike Race, och jag är otroligt glad över hur bra loppet har blivit. Det är fantastiskt att intresset kring hela det årliga eventet är så stort.

Pontus Holmgård

TEXT & FOTO Maria Broberg

De många och små

Det luktar på olika sätt, nyföretagandet i kommunen. På det ena stället

är det den fuktvarma jorden som slår emot näsan. På det andra doftar nyskurna blomstjälkar. Tryckfärger och upphettad textil, eller hårfärg och vax mitt mellan schamponeringen och frisörstolen. Och oavsett, så finns det en gemensam nämnare som vädras i luften hos Jonna, Martin, Liliana och Anna: friheten.

— det är en härlig känsla , ändå, säger trädgårdsmästaren Martin Norlund när han möter upp mellan kunderna i växthuset på Holmen i Sorsele. Än så länge prunkar det inte, men det grönskar för fullt: planta efter planta i prydliga rader. Och det är friheten han tänker på. Att inte behöva be en chef om lov för att fara till optikern en dag. På plats i växthuset med honom är även dess tidigare ägare, Carina Selbrand, som hjälper till och stöttar. Utan hennes hjälp hade det inte varit lika självklart att starta eget, säger Martin. Generationsskiftet från Carina har ensamt genererat två nya företag i kommunen, ett par av många – antalet nystartade företag ökade med 40 procent under 2021. Det är framför allt nyinflyttade, ungdomar och kvinnor som har valt att starta eget inom många olika branscher; smyckestillverkning, turism, design och byggtjänster för att nämna några.

Här finns många företagare, och då framför allt små företag – med mindre än femtio anställda – och de står för 60 procent av samtliga jobb i Sorsele kommun. De allra flesta är det som brukar kallas för ”ägarledda företag”, där ägaren både leder och arbetar i företaget. På så sätt är Martin, i likhet med Jonna Eriksson på Skymta AB, Anna Adbo som driver Gröna rum och Liliana Sjöberg med Salong Nyanz, en ganska typisk företagare i kommunen.

– Det är grymt mycket jobb, mycket mer än jag hade föreställt mig. Särskilt den här tiden, säger Martin och syftar på senvåren när det växer så det knakar, växthuset har öppnat för kunder och bokföringen måste göras på

kvällen för att det inte ska hopa sig. Några oroliga nätter sedan han drog igång har det också blivit, framför allt i mars när han ängslades över att växterna skulle frysa. Men oavsett känns det bra, säger han.

– Jag ångrar mig inte. Ingen tvekan. Men fråga när jag är sömnlös någon natt, så kanske det känns annorlunda, säger han och skrattar.

anna adbo är en annan del av den pågående generationsväxlingen i kommunen. Butiken Gröna Rum, strategiskt belägen vid fyrtiofemman, hette tidigare Carinas Blommor och har drivits vidare av Anna, om än i en något förnyad form. Snittblommorna och växterna finns där fortfarande, men Anna har valt att utveckla butiken med inredning för att fylla ett hål i det lokala utbudet. Det passar henne att ha en butik och att vara egenföretagare, säger hon, om än det är en utmaning att hon ”inte är pappersmänniska”.

– Jag har alltid känt att jag inte har hittat ett jobb som passar mig, säger hon och fortsätter:

– Jag är sån som person att jag gillar omväxlingen och suktar efter att lära mig nytt, på gott och ont. Så för mig kändes det bara naturligt när den här chansen uppstod. Jag tänkte att ”nu kör jag bara”, och så får man se vart det bär.

– Det bästa är kontakten med kunderna och att få höra responsen när man har gjort det fint. Att få jobba med växter och snittblommor är helt magiskt, det är både läkande och kreativt, säger hon.

»Det bästa är kontakten med kunderna och att få höra responsen när man har gjort det fint«

Medan Martin Norlund vattnar hjälper Carina en kund i bakgrunden.

drömmarna om något eget . Och gasen i botten, utan vägkarta, kanske man skulle kunna beskriva det som. Känslan har de gemensamt, Anna Adbo och frisören Liliana Sjöberg. Liliana öppnade sin salong, Salong Nyanz, i Sorsele under vinterhalvåret. Hon började med sin verksamhet i mindre skala, i hemmet, men behovet var större än det gick att hantera hemma.

Det var vid invigningen det kändes verkligt, berättar hon, det var då hon kände att ”det här ska jag satsa på”.

– Det mest tillfredsställande är att jag har gjort det själv. Jag är tjej och jag har kämpat mig ända hit. Det är tufft och det är sena kvällar och vissa dagar känner man ”varför håller jag på med det här”, som när man inte har lyckats med en färgning. Men att ha drivit fram det här, och ha gjort det till mitt, det är väldigt motiverande, säger hon.

av kvartetten är jonna eriksson den mest rutinerade i att skapa sin egen sysselsättning. Hon sålde en välmående klädbutik i Arvidsjaur när hon blev gravid och flyttade hem för att bilda familj. Så småningom pockade entreprenörsandan på och hon startade Skymta AB, som kombinerar profilkläder, tryck och marknadsföring.

– Man ska inte tro att det är jätteglassigt, säger Jonna medan hon trycker sponsorer och siffror på klarröda fotbollströjor.

– Det är inte direkt så att man kan ta allt på företaget och skaffa en företagsbil det första man gör. Man måste arbeta upp företaget först, fortsätter hon och hakar snabbt in i nästa tankegång, fram och tillbaka mellan fördelarna som egenföretagare och baksidorna som kanske inte syns utåt.

– Jag tycker att det är fantastiskt att kunna styra över min arbetstid. Men hämtar jag min dotter tidigare på fredagar så jobbar jag ju på kvällen när hon har lagt sig.

Det är många som inte ser arbetstiderna man har, att man egentligen inte kan arbeta när butiken är öppen till exempel.

– Men att vara sin egen är jättejätteroligt. Delvis för friheten, men också för ansvaret man har. Är man anställd förlitar man sig kanske på att någon har koll. Jag ska marknadsföra, jag ska städa, jag ska bokföra, jag ska se till att hitta kunder ... det är så många olika delar i det, säger Jonna.

Något de alla fyra lyfter fram är stödet och uppskattningen från omgivningen. Det är det bästa med att vara verksam på en liten ort, säger Jonna, att folk är så positiva. Och ingen av dem drar sig för att rekommendera egenföretagande, tvärtom.

– Det finns förstås många olika företag, men i början kan det vara väldigt slitsamt och mycket oro. ”Ska jag våga?”. Somliga kan ta ett stort lån för att starta upp sin verksamhet. Jag förstår att inte alla vågar satsa, men jag tycker att man ska göra det om man verkligen känner att man vill och har funderat på det.

Anna Adbo håller med henne:

– Kör! Framför allt för att det är så viktigt. Om vi vill att våra barn ska finnas kvar i Sorsele måste vi skapa jobbmöjligheterna åt dem, och se till att det finns ett Sorsele kvar att leva i. Så kör!

»Att vara sin egen är jättejätteroligt, delvis för friheten, men också för ansvaret man har«

Anna Adbo Jonna Eriksson

Martin Norlund Liliana Sjöberg

anledningar att älska vårvintern i Sorsele

Det är lätt att bli hemmakär under vårvintern. Allra särskilt när man bor på en plats där möjligheterna till livsnjut är så många. Är du en hemmakär utflyttare så är den här årstiden garanterat något av det du saknar allra mest. Det här är tiden då ljuset återvänder och värmer våra ansikten, torrköttet hängs upp på tork, vi lyssnar till fågelkvitter och takdropp och ligger ute på isarna med pimpelspöt i handen. Men lika mycket handlar vårvintern om gemenskap — med solgropshäng, korvgrillning och värmande bastubad. Och för dig som tycker om en aktiv livsstil så kan du upptäcka mycket, både på skidor och med skoter. Vi besöker gärna pärlor som det fjällinramade Tjulträsket i Ammarnäs, sjön Överst-Juktan med fin röding, Abmoberget med sin gammelskog och stora artrikedom eller Olsberget varifrån man har en storslagen utsikt över hela bygden.

1) Pimpelfiske

Röding, öring, abborre eller gädda – det mesta går att få på pimpelspö! Har du fiskat i kommunen förut så vet du också att det är svårt att byta ut det mot någonting annat. Vilken by du än kommer till så har du vatten i alla väderstreck och drömfisket är inte längre bort än en promenadlängds avstånd. Man ska heller inte glömma bort den vilda Vindelälven, vår nationalälv, som rinner från fjäll till skogsland och som lätt kan få dig att glömma tid och rum medan du väntar på det där sista stora hugget. Om det blir rökt abborre eller kanske rödingsashimi till middag bestämmer bara du. Att ligga ute på isen på

ett renskinn och kikpimpla i kristallklart fjällvatten är nervkittlande. Kanske ser du när storrödingen simmar in i synfältet och får känna på frustrationen när den långsamt passerar? Eller så kanske du får ditt livs drömfisk. Det är det som är så spännande, att man på förhand aldrig vet!

2) Skidåkning

För dig som älskar att färdas långsamt och hållbart är turskidåkningen ett måste. Med de breda turskidorna tar man sig fram nästan var som helst – både över kuperade fjäll, genom månghundraåriga skogar och längst älven – och du kan snöra på dig dem och vara mitt ute i

text therese lundin foto sanne brännström

fritid | 4 anledningar att älska vårvintern i sorsele

äventyret så snart du har stängt ytterdörren. Att glida fram lätt och ljudlöst är som balsam för själen och man känner sig sällan så ett med naturen som då. Vill du ha mer fart och fläkt finns det milslånga välpreparerade längdåkningsspår att ta sig fram på, såväl med som utan hund. Det finns också ett flertal fina backar för utförsåkning, där hela familjen kan hitta något att göra. För barnfamiljen anordnar föreningarna många fartfyllda aktiviteter och utmaningar för både barn och vuxna. Eller vad sägs om Vinterutmaningen, där Sorseles invånare sammanlagt samlade ihop 925 färdade mil på bland annat spark, skidor, skridskor och cykel?

3) Skoteråkning

Många Sorselebor tillbringar vårvintern på en skoterrygg med vinden i ansiktet och frihetskänslan i hjärtat. Att ha skotersäsong i fem-sex månader om året gör att skoteräventyren är en självklarhet för många. Därför är det kanske inte heller så konstigt att det finns oändligt med välpreparerade skoterleder och en enorm skoterinfrastruktur som får det att pirra i magen av upptäckarlust. Vi förutsätter – förstås – att skoterkörningen görs hänsynsfullt och med respekt för djur, natur och omgivning.

Att ha naturen bokstavligt talat precis utanför dörren gör att du även en vardag hinner samla ihop kompisgänget och åka ut till ett vindskydd och umgås runt en eld fram till dess att mörkret smyger sig på. Skoter är givetvis också det perfekta färdmedlet för familjen som längtar efter att ta sig ut på små, enkla vardagsäventyr.

4) Solgropshäng

Recept för en lyckad solgropsdag: Välj ut en lämplig plats, ta din spade och gräv ut en snösoffa. Lägg dig på renskinnet i solgropen, blunda och lyssna till sången från de första spelande vårfåglarna, andas in ljumma vindar och låt vårsolens strålar möta ditt ansikte. Bjud in familj och vänner på solgropshäng framför elden, grilla korv och koka varm choklad. Mysfaktorn blir knappast större och alla kan vara med - stor som liten. Har du någon gång testat att steka kanelbullar i riktigt mycket smör? Om inte så är det definitivt något du bör prova på! Solgropshänget är en obligatorisk klassiker för vårvinterhelgerna.

ETT BARR SFOLKKOGS

TEXT & FOTO Maria Broberg ILLUSTRATION Lisa Wallin

Skogen tecknas ofta som något okänt och skrämmande. Det låter sig inte göras särskilt lätt på en plats där den är en levd och älskad erfarenhet. Välkommen på en promenad rakt in i skogsdjupet.

det rinner skog i ådrorna hos de många generationer människor som vuxit upp i dessa trakter; en doft av tallbarr och kåda som följer med blodet. Därmed inte sagt att det skulle märkas av en sköterska vid ett provtagningstillfälle, snarare något som darrar till i kroppen när fötterna beträder en skuggig skogsglänta eller handflatan vilar mot solvarm, silkig tallbark. Att svensken generellt är ett naturälskande folk är en vedertagen sanning, men det finns en slags skoglig självklarhet hos Sorselebon som det kan vara svårt att hitta på andra platser. Faktum är att glesbygdsbor i större utsträckning än andra betraktar sig som beroende av naturen.

Det här området har fött generation efter generation av skogsfolk – möjligen är det så att kommunen hyser en hög andel av de människor som utvecklat det som filosofen E. O. Wilson kallade biofili, en evolutionär tendens att knyta an till och känna samhörighet till allt det levande omkring oss. Kanske skulle man till och med kunna kalla oss homo pinophilus; den barrskogsälskande människan.

om det intima och historiska förhållandet till skogen i kommunen vittnar kvarlämnade barktäkter på åldriga träd, liksom skogsbrukets cykelsnören, flottningens stenkistor och andra lämningar. Det finns förstås också kvar levande minnen: äldre generationer med erfarenheter av bistra vinterdagar i skogskojor och timmerarbete med handdrivna verktyg, och yngre generationer med hågkomster av sitt eller sin familjs arbete med flottningen. Eller språket, för all del. På umesamiska heter månaden juni biethtsiemannuo, det vill säga tallmånad. Och om än skogen har haft en historisk betydelse för Sorsele kommun fortsätter den att vara mycket viktig som en källa för rekreation, arbete och platsutveckling. Bara en sådan sak som att hälften av kommunens yta utgörs av skogsmark, att en femtedel av alla Sorselebor äger skog i kommunen eller att jord- och skogsbruk sysselsätter en förhållandevis stor andel av befolkningen. Skogen har en ekonomisk och social betydelse för kommunens innevånare, liksom den har en estetisk och existentiell. Framför allt är skogen en levd och älskad erfarenhet.

sorselebon skulle med andra ord kunna sägas vara prepositionsrik i förhållande till skogen. Skogen är något man lever av, för, med, i. Där finns, emellertid, också ett och annat mot. På en och samma gång som skogen är något många har ett innerligt och personligt förhållande till, som skogsägare, som renskötare, skogsarbetare, träförädlare, eller skogsnjutare, står dessa intressen ibland i konflikt med varandra. Man kan tänka sig att det framför allt handlar om ett strukturellt och politiskt plan, men ibland handlar det om den konkreta markanvändningen.

De har olika språk att prata om skogen som plats, nyttighet och upplevelse: renskötaren, träförädlaren, skogsägaren och skogsarbetaren. Oftast hittar man dem också på olika platser i skogen, som på den lavrika tallheden eller på nyplanteringen. Vi pratade med dem för just deras perspektiv på skogen.

träförädlare

André Emilsson

det luktar fräscht av nysågat trä när André Emilsson möter upp i Wedos rymliga fabrikslokal i Gargnäs. Han är träförädlare – en i raden av flera generationers möbelsnickare. Möblerna i det här fallet är hyllor, måttbeställda hyllor för allt man kan tänka sig, tillverkade av fura inköpt från närområdet. Den som känner André vet att det inte är hyllorna som är hans största passion, det är skogen. Den fria luften, livsutrymmet. Hans Facebookflöde svämmar över av övermänskligt vackra bilder från sjöar, berg och skog i Gargnäsområdet.

– Jo, det är ett dilemma, säger André när jag frågar honom om vad det innebär att vara en naturmänniska och samtidigt jobba med träråvara.

– Det blir en paradox i min värld. Jag skulle hellre lägga ner företaget om skogen fick vara helt orörd, jag föredrar den orörda naturen. Men jag har ju mitt levebröd i skogen, om än saker och ting skulle kunna göras på andra sätt.

Det André kallar ”andra sätt” är också det uppehåller sig allra mest vid. Andra sätt att arbeta för skogs- och förädlingsindustrin. Andra sätt att förhålla sig till materialet, till råvaran. Andra sätt att se på hållbarhet. Kanske särskilt det senare.

– Som jag ser det är hållbarhet norrlänningens historiska själ, just detta att spara och att hushålla med resurser. Att inte bara följa trender utan lappa och laga det man har. Jag vet hur lätt det är att köpa ett engångsbatteri för att det är någon krona billigare, även om det blir dyrare i längden, och det gäller att få kunden att förstå det också, säger André som ser sina möbler som en del i det kretsloppet – något som kan hålla över tid.

Det är också hans passion, förklarar han.

– Att skapa är en stor drivkraft. Det är helt fantastiskt att man av ett träd i skogen kan skapa någonting som kan vara till glädje i hundra år till.

Han ser också en positiv utveckling i den bemärkelsen, där miljötänket och hållbarhetsfrågorna gör att folk backar från Kinaköpen och satsar på saker som är mer hållbara.

– Men, säger han, det är en lång väg kvar.

den långa vägen blir mer förståelig om man känner till hans, och företagets, bakgrund. Wedo bildades 1992 av Andrés pappa. Själv har han arbetat i företaget sedan 1996 och tog över det 2008. Totalt trettio års förädlingshistoria i det han beskriver som både med- och motgångar, upp och ner med konjunkturer, och förstås helt beroende av hur skogs- och tillverkningsindustrin ser ut i övrigt. Han tecknar en bild av en snabbt växande skogsindustri, men en halverad tillverkningsindustri. Och att råvaran, timret, försvinner från Sverige – trots att den tas ut i Sverige.

– Det är på bekostnad av lokal förädling. Det sågas i princip ingenting i dag, utan det skeppas så långt som möjligt i sin renaste form. Det tycker jag är en jättetråkig utveckling. För mig blir det som att knyta näven och tänka att jag ska i alla fall se till att det finns kvar någon som förädlar.

Det gäller ju nämligen att det finns kvar personer som har hantverkskunnandet och förmågan när trenden har vänt. Även om André har tillförsikt påpekar han att det kommer att krävas ett och annat för att företagen ska kunna finnas kvar.

– Utvecklingen att det försvinner företag är ingenting man ändrar i en handvändning. Trä kommer inte att bli sexigt på femtio år till i alla fall, skulle jag tro, säger han och skrattar.

André säger att utvecklingen påverkar kvaliteten, både produktens och råvarans. Inte bara det att svenska företag tävlar med utländska, men med samma svenska råvara, och måste konkurrera genom att tumma på kvaliteten. Även den vinstmaximering som smugit sig in i skogsbruket påverkar slutresultatet.

– Kalhyggesbruket som det sades att det var på väg bort, det blir bara värre och värre. Det tycker jag är illa. Det blir industriellt, att det ska tjänas pengar och kramas ut pengar till de sista örena. Det är på bekostnad av kvaliteten också. När jag började jobba låg avverkningsposterna för en slutavverkning på 80-90 år, nu ligger det på 67 år. Det betyder någonting när det gäller kvalitet. Skogen behöver tid på sig för att bli en möbel.

vi pratar en stund om kärnved, den del av ett träd som fyllts med kåda och harts och gör virket hårt och hållbart. Förr kunde en hel timmerstock bestå av kärnved. Det förekommer inte nu, säger André. Han är kritisk till att skogen används till flis och biobränsle, till det han kallar för

felsatsningar som contortaplanteringar, att det har uppstått en marknad av den yngre skogen. Han säger att hållbarhet borde vara en helhet, en tanke som finns med i hela kedjan.

När man träffar och pratar med André, och går runt på Wedo, är det just tanken som slår en. Helhetstänkandet, där det finns en omsorg om såväl råvaran som produktion, kedjan och företagens plats i samhället. Eller som han uttrycker det:

– Man vill ju kunna peka på den där personen som kan göra det jag inte kan.

Och kanske är det just hans egenskap som naturmänniska som slår igenom i den tanken.

– Skogen är en annan familj, på något sätt. Det är där man samlar energi och ... det som i min värld är världen. Jag tror att alla har ett förhållande till skogen, vi är ju ändå djur och har haft en relation till skogen i tiotusentals år. Bara för att vi har skapat höghus och mobiltelefoner de senaste tre hundra åren så sitter det ändå kvar. Det är något i vårt dna som vi blir sämre och sämre att se. Vi kanske blundar och tänker att det är något annat vi känner.

»Trä kommer inte att bli sexigt på femtio år till i alla fall, skulle jag tro«

Hanna Holmberg

vägen till skansnäs är lång, snirklig och i vårförfall. På andra sidan Vindelälven skymtar Nalovardo och väg 363 mot Ammarnäs. Postbilen framför kör långsamt, stannar sedan vid en rad postlådor någonstans halvvägs, och verkar sedan vända om. Här växte Hannas svärfar upp, och här valde hon och hennes man Albin att bosätta sig för snart tjugo år sedan, på en tomt som Hanna berättar kallades för smalgäla. Egentligen var det inte konstigt att boendet snart utökades till ett skogsinnehav, de köpte skog av en granne.

– Vi kände att vi ville ha egen mark runt huset, berättar hon medan hon häller upp kokkaffet. Jag är själv uppvuxen i ett villakvarter, och där har man ju den här begränsade tomten, en fyrkant runt huset som man håller sig till. Så lever man inte här. Här lever man som att här, alltihopa ...

Hanna slår ut med armarna och vänder sig bakåt, mot utsikten över den skogskantade Vindelälven:

– ... det är där vi lever och vistas. Man är inte så begränsad och fyrkantig. Det är ett helt annat förhållningssätt, det är så naturligt att vistas i hela det här utrymmet.

hanna beskriver ett skogsägande som har varit en resa. Numera äger de tre skogsfastigheter, varav två har varit i maken Albins familjs ägo sedan tidigare, och med skogsinnehavet har också hennes syn på skogen förändras. De har förstås också hunnit med en rättsprocess mot staten – men mer om det senare.

– Ja, det är skillnad mellan före och efter. Jag hade ingen personlig relation till skog tidigare, och den personliga relationen gör jättemycket. Jag skulle ha svårt att ha skog och inte bruka den i dagsläget.

Hon fortsätter:

– När jag flyttade hit tyckte jag om skogen, men jag tyckte inte om hyggen. Jag tyckte att de var så fula, som sår i marken. Men det finns ju sådan här skog som har blivit skadad och inte växer, där topparna är avbrutna, grenarna bara hänger ner och det är glest mellan granarna ... Det är en härlig skog, men det är ju ingen livskraftig skog, sådan som man kan koppla till ett brukande. De är bara lämnade därhän. Jag tycker inte om sådan skog längre, det ser skräpigt ut.

Det handlar, säger Hanna, om att marken kan leverera på olika sätt. Dels som ekonomisk säkerhet, att man kan investera tack vare skogen. Men också för att deras träd, virket de har engagerat sig i, bidrar till ett hållbart samhälle. Hon jämför flera gånger skogsbruket med att ha ett trädgårdsland i stor skala:

– Tillfredsställelsen hade varit enorm om man hade haft hela kedjan, och kunde göra egna plankor, men det är förstås svårt.

Hon påpekar också att en brukad skog är tecken på liv, men tystnar när hon får frågan varför det är viktigt. Jo, landar hon i till sist – en

levande bygd är ju någonting helt annat än en avfolkningsbygd i förfall.

– Förfall gör en ju ledsen och bedrövad, säger hon. Med tecken på liv är det ju hopp, det är något som utvecklas, något som får vara kvar och som ger glädje.

hanna och albin holmberg var två av de skogsägare som stämde staten hösten 2016 efter att ersättningarna för nekade avverkningstillstånd i fjällnära skog stoppades. De var också de enda privatpersonerna vars fall prövades i domstol. Det var en lång och slitsam process för dem båda, berättar Hanna, som utmynnade i förlorat förtroende för både Skogsstyrelsen och staten.

– Det var en rejäl omgång, säger hon. Det tog hårt och det kommer jag att bära med mig resten av livet, just när maktförhållandena är så markant olika. Vi visste ju ingenting! För mig är staten också jag, det är vi alla. Och Skogsstyrelsen är mitt rådgivande organ som skogsägare, för mig var det en myndighet som ville mig väl. Men den här processen var någonting helt annat, de blev en motpart och en fiende. De ville pröva lagen och valde ut några som fick vara ”offren” för det. Om man vill pröva lagen behöver man inte pröva den mot sådana som oss, då kan man pröva lagen mot skogsbolag. Det blir så otroligt personligt. Nej, det var tufft, och jag vill inte vara med om det igen, säger Hanna.

Ersättning blev det således, efter att fallet prövats i mark- och miljööverdomstolen i Svea hovrätt. Och för ersättningen blev det till att köpa mer skog, samtidigt som Hanna drömmer om att göra naturstigar i skogen de nekades avverkningstillstånd för. Att ge upp skogsbruket, trots den påfrestande rättsprocessen, finns – helt uppenbarligen – inte på kartan. För det brinner de alltför mycket för skogsbruket, och det är tydligt när man pratar med Hanna.

hanna berättar om skogsskötselåret och den vardagliga skötseln av skogen: köra rågångar och kvista dem, ta ut torrtallar på hösten – ”gaddtallar, gadd sprider ju sig” – som huggs till ved och är bra att ha under jakten. Hon beskriver hur de ska jobba med att underväxtröja för att få ett fint hygge.

– Vi tycker att det är fantastiskt roligt att bruka skogen. Det är ingenting vi har hållit på med egentligen, inte förrän vi började vara här uppe. När man bor så här så lever man med skogen och i skogen, skogen är en del av livskvaliteten. En livsstil kan man säga. Jag är ingen vän av kalhyggen, men om man brukar skogen på ett klokt och smakfullt sätt, så man får se den här livskraften som marken ger genom att trycka upp ny skog – jag tycker att det är mäktigt. Och det är ju så mycket annat också, som fisket, jakten och bärplockningen, och svampen och djuren. Allt är

»Mitt förhållande till skogen och särskilt när det

är min egen, det gör att skogen blir mitt hem«

ju i ett. Jag ser mig som skogsvårdare, inte som en skogsskövlare. Just det här familjeskogsbruket och småskaligheten gör ju att man är mån om skogen, och man känner till vissa platser där det till exempel förekommer tjäderspel. Det är betydelsefullt för mig också, sådant vill man värna.

En skogsskövlare, fortsätter hon, är någon som inte tar med alla parametrar i beräkningen, som inte bryr sig utan bara roffar åt sig utan hänsyn.

– Det handlar bara om pengar, och att man egentligen skiter i resten. Skogsvård handlar också om att återställa på ett bra sätt.

fisket jakten bärplockningen , svampen och djuren. Skidåkningen. Jo, nog är Hanna en vän av naturen och hon har många engagemang som innebär utevistelser i skog och mark. Men det är svårt att förklara

det egna förhållandet till skogen.

– Skogen är ju en ... oas. Jag vistas jättemycket i skogen. Mitt förhållande till skogen och särskilt när det är min egen, det gör att skogen blir mitt hem, det är ju hemma. Det är inte bara träden heller, det kan handla om en fin glänta, eller en bäck. Och alla de här ... ytorna. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Skogen är allt, och man får allt från skogen. Det är så mycket man inte vet också, det finns mycket att lära och det finns kunskap som går förlorad. Jag brukar tänka på det särskilt i kristider. Vi skulle kunna ta tillvara våra resurser på ett bättre sätt.

Det gäller också kommunen i stort.

– Vi har ju en stor skogsyta, och jag tror att den kan ha en större betydelse än vad den har idag. Både upplevelsemässigt – jaktmässigt – och även som brukande. Det är en viktig näring, avslutar hon.

Tonny Linder

det är i den egna skogen man hittar Tonny Linder under våren, med motorsågen i handen och timmersaxen i bältet. Det är nämligen i tiden mellan vinter- och sommarsäsong han kan ägna sig åt sitt eget skogsbruk, när han inte kör testbil eller ägnar sig åt sitt skogliga egenföretagande.

– Det är en bra kombination, och det brukar hur som helst alltid trilla in ströjobb som träfällningar på tomter, säger han.

Skogen har löpt som en röd tråd genom Tonny Linders liv. Det som inledde hans yrkeskarriär i mitten av 80-talet återkom han till över trettio år senare som egenföretagare. Framför allt eftersom han, som han uttrycker det, alltid har tyckt att skogen har varit rolig att jobba med.

– Skogen betyder mycket. Det är sällan man bara kan gå omkring och filura i skogen, för det tycker jag egentligen bäst om. Man får göra det också när man jobbar i skogen, men många gånger är man för stressad – man ska ju producera för att få en inkomst. Men man får också det här lilla lugna, om man vill. Sådana här stunder när man kan sitta och lyssna på fåglarna som kvittrar i bakgrunden, säger han och slår ut med armarna.

Sådana här stunder.

Vi sitter på ett fällt träd, i en glänta där solen spiller ner som ljusa fläckar mellan träden och värmer oss i ansiktet. Huskatten gör besök då och då och pratar ljudligt. Delar av marken är täckt av snö medan den barriga barmarken syns på några ställen. Det låter som en skog gör allt mest om våren. Vingslag och kvitter. Snösmältning; med jämna mellanrum dunsar snön ner från träden när den blivit för varm för att hålla fast sig på grenarna.

det började i gymnasiet , när Tonny Linder inte kom in på sitt förstahandsval jordbruk. Han hade planer på att ta över familjens jordbruk. Efter gymnasiet och ”lite folkhögskola emellan” var det i skogen han började jobba, då åt MoDo, och där blev han kvar i några år.

– Jag blev uppsagd på grund av att de skulle göra sig av med manuellt skogsarbete. Det var en omodern avverkningsmetod, så vi skulle bort. Och rent krasst är det verkligen så, det är uråldrigt, säger Tonny.

Däremellan har han hunnit med annat. Ett par utbildningar. Vård och omsorg. Prospekteringsborrning, i ett företag han drev tillsammans med en kollega. Efter en period med lite jobb och långtgående planer på att utöka verksamheten blev Tonny sin egen. Han kände att han inte orkade att ladda om, säger han, och då återvände han till skogsarbetet.

– När jag startade företaget 2014, på hösten, var det mest röjning jag ägnade mig åt. Egentligen är det bara de sista tre-fyra åren jag har gjort skogsbruksplaner, men numera är det min huvudsakliga sysselsättning.

förutom att göra skogsbruksplaner – som är till för att hålla koll på när det är dags att röja, gallra eller slutavverka, eller var man ska ta särskilda hänsyn till naturvård och kulturmiljö – ägnar sig Tonny en

del till att fälla träd och fräsa stubbar på tomter, eller att röja åt privata skogsägare. Det är så mycket bestämda regler för hur det ska se ut med anställda och dylikt när man röjer åt en större organisation, förklarar han, så det gör han inte.

– Allt har sin tjusning. Skogsbruksplaner är roligt att göra eftersom du får höra fåglarna och gå med dina instrument och göra dina ytor och sedan gå till nästa område. Då har du inget ljud runt omkring dig mer än dina egna tankar. Jag tycker även om att röja, en del. Inte hela tiden, utan lagom mycket. Och det här med att fälla träd till privata är jätteroligt, eftersom det också är socialt.

– Det är en frihet att jobba i skogen, att rå sig själv. Det är kanske det bästa. Just det här själsliga, att man får styrka av naturen och miljön och att man får vara en del av den, även om man brukar skogen. Om man brukar på ett förståndigt sätt finns det ingen konflikt mellan att bruka och det andliga.

Vad är förståndigt?

– Att inte exploatera, alltså att inte göra våld på naturen. Och det gör man ju på sätt och vis, tycker jag, när man ska göra sår i marken och sätta plantor. Just markberedningen känner jag är mest oetiskt. Det innebär ju kväveutsläpp och sådant som inte är så bra med markberedningen, men annars tänker jag inte så mycket på sådant. Det är väl lite motsägelsefullt, för vi ska ju få upp plantor och bruka effektivt, även om det diskuteras vad som är mest effektivt numera.

diskussionen om plockhuggning och gammeldags skogsbruk, respektive trakthyggesbruk, har han inte följt. Han har inte behovet, säger han – han gör det han blir tillsagd i sin yrkesutövning. Men han menar att synen på skogsbruk och hur man brukar bäst har förändrats sedan han skolades. Vi pratar om hur det påverkar bilden av skogen, hur olika perspektiv ger olika syn på vad som är en vacker eller nyttig skog. Industrin vill helst ha raka och kvistfria tallar utom i toppen, säger Tonny, medan hans hustrus konstnärliga verksamhet – som Tonnys Skogstjänst nyligen har utökats med – har fått honom att uppskatta estetiken och värdet i en knotig vedklabb.

– Jag tror att den industriella synen på skogen börjar fallera mer och mer. Ungdomar är inte skogligt bevandrade som jag är, de är mer öppna för olika saker. Det har blivit ett otroligt kunskapstapp när det gäller skogsbruket – det jag tycker är normalt är inte normalt för dem. Men det är ju för att man har växt upp i skogsbruket, och lever i det, så man tycker att alla ska kunna. Men så är det inte.

»Det är en frihet att jobba i skogen, att rå sig själv — det är kanske det bästa«

skogsarbetare

Maidi Eira-Andersson

renskogen brukar den kallas , arbetsplatsen för renskötare. Även om renarna i en fjällsameby endast befinner sig i skogslandet under vinterhalvåret är det i renskogen man arbetar, som att omgivningens beskaffenhet – om där finns en biotop med fullvuxna barrträd eller snarare fjällets lågväxta flora – spelar mindre roll än att det är där man är, tillsammans med renarna.

– Jag har själv funderat lite på det begreppet, att man är ute i renskogen, säger Maidi Eira-Andersson, tjugoettåringen som är en nyetablerad företagare i Rans sameby och inne på andra året som företagare och renägare. Det är enkelt att förstå, säger hon, är man i renskogen så vet alla vad man gör – man ser efter sina renar.

– Jag vill tro att det är för att det är bara våra renar där, det är vad som spelar roll, men så är det ju absolut inte.

Men ju mer vi pratar desto mer framstår det tydligt: det är inte skogen i sig som spelar roll, det är renen. Den är en del av renens livsvillkor, förutsättningarna för dess existens i gränslandet mellan tamdjur och vilt.

Men, säger hon, det är ju så mycket annat liv där, som man måste vara rädd om:

– Allt är ett system, och det glömmer man ofta bort. Utan en grej fallerar allt det andra.

maidi eira - andersson vill inte kalla sig själv renskötare. Inte ännu. Hon ägnar sig visserligen främst åt renskötsel, men inte fullt ut, berättar hon. Att vara en renskötare är en privilegierad titel, tycker hon.

– Jag är av den uppfattningen att man kan kalla sig renskötare när det är en huvudsaklig sysselsättning. Min sambo gör bara det här, han är renskötare. Jag har inte haft tvång på mig att vara och köra i skogen varje dag, det har min pappa och andra gjort, säger Maidi.

– Jag har tänkt att jag någon gång ska kicka igång ordentligt, men det krävs en del för det, både psykiskt och fysiskt och finansiellt, innan man kan bli det fullt ut.

När vi pratar är det högsommarvärme ute och Maidi är egentligen ute och jobbar med renarna, under natten. Hon har de senaste dagarna hjälpt sin sambo, som tillhör en skogssameby som har sitt sommarland mellan Sorsele och Arjeplog, med kalvmärkning.

– Nu under sommartid är det mycket ös, mycket med kalvmärkningen. Det är hela årsinkomsten som ska märkas nu, det är mest kalvslakt vi håller på med numera. Under hösten är det sarvslakt och älgjakt. Det tyngsta under ett renskötselår är vintern, med tanke på vädret.

Härnäst väntar kalvmärkning till fjälls, en livsstil i sig säger hon.

– Jag ska vara ärlig och säga att jag är en fjällmänniska egentligen, även om jag alltid har vistats mycket i skogen. Jag tror att det gör någonting med människor och att alla skulle behöva vara ute i skogen. Se hur tyst det kan vara, och hur livat det kan vara. Det har jag också känt sedan jag blev äldre, att man måste ta vara på det man har, som skogen och den fina marken vi har runt omkring oss, medan den finns kvar. Det är inte säkert att den står kvar om tjugo år.

Hur skulle du beskriva skogens betydelse för rennäringen?

– Skogen är helt avgörande. Utan skogen så försvinner allt, hela kulturen bakom renskötseln. Många säger, och det är ganska vanligt förekommande, att vi kan fodra som alla andra bönder gör. Men då skulle vi lika gärna kunna hålla med kossor, säger Maidi och fortsätter:

– Skogen är även en kulturbärare, allt landskap vi har är det. Om vi inte hade skogen, och om vi inte hade marken vi går på och som renarna går på, och bara stängde in dem – vilket bedrövligt öde det skulle vara för en ren, och vilket bedrövligt öde det skulle vara för en kultur.

Maidi säger att det inte skulle finnas någon som skulle ha råd att ge renarna mat om de skulle utfodras i en hage, och beskriver hur renarna far illa av det. Det blir bortfall ändå, säger hon, att renar blir tagna av rovdjur eller dör av svält.

– Det känns bättre än att de skulle dö av sjukdom för att de är instängda i en hage. Det är psykiskt tungt, vi har stödmatat något år när det har varit katastrofbete, och så blir de sjuka. Det är fruktansvärt, säger hon och fortsätter:

– Skogen ger det renen behöver, renen är byggd för att få det den behöver i skogen. Men det håller inte på att finnas kvar så mycket skog för renen att vara i. Skogsbolagen ska ha sitt, andra exploatörer ska ha sitt också. Det håller på att rinna oss ur fingrarna, det man ska livnära dem på.

hon har vuxit upp med att höra om förändringarna som har skett bara under den tid hon har funnits. Familj, släkt, vänner som berättar hur det såg ut förut. ”Här var det jättefin skog tidigare, nu är det ett hygge här”, berättar Maidi att hon hör med jämna mellanrum. Hur kommer det att se ut om ytterligare tjugo år, frågar hon retoriskt.

Ser hon det som företagare kan hon på sätt och vis förstå, säger hon, när jag frågar om de konflikter som finns mellan de olika areella näringarna som rennäringen gentemot skogsnäringen. Alla vill ju få driften att gå runt, säger hon. Men det är ändå svårt:

kretsar kring renen«

– Jag har en bekant som är väldigt driven i skogsfrågan som har involverat mig i det här. Han har svart på vitt hur det har förändrats, och det är skrämmande hur mycket skog som försvinner och vad det gör med naturen och alla andra system. Marklavarna bränns sönder av solen, till exempel. Eller när de planterat för tätt så att marken inte får ljus. Förändringar ... jag fasar för vilka förändringar man kommer att få se i framtiden.

– Just det här med skogsbruket, framför allt, har tagit sån himla fart. Jag förstår att det behövs, det behövs ju träd till allt ... men jag tycker nu att det måste få vara bra. Vi som är i rennäringen, vi är en minoritet i en minoritet. Vi är en minoritet som samer, och vi är en minoritet av samerna. Och samebyarna är ytterligare en minoritet i det. Om vi ska stå emot stora skogsbolag ... det är väldigt tungrott och tröstlöst många gånger. Allra mest för alla de som har kämpat i hela sitt aktiva liv, i femtio år. I den konflikten tycker jag att det måste tas mer hänsyn till den mindre intressenten, som vi är nu. Fortsätter det i den här takten kommer vi inte att kunna fortsätta med vår traditionella renskötsel, vi kommer inte att kunna ha dem på naturbete.

Vad är viktigast att värna?

– Det är ju renen. Allt kretsar kring den. Det är faktiskt det alla renskötare vill, att renen ska ha det bra. Det är hela vårt leverne, vår almanacka, vår klocka som går efter den. Humör går efter den. Allt.

»Allt

liv i

RÖRELSE

cykling

Fatbike är en ny form av cykling som har bitit sig fast hos en skara cykelentusiaster i Sorsele. Av de frälsta beskrivs det som en skonsam, trevlig och kul upplevelse som ger möjligheten att ta sig fram på sträckor och leder där det tagit stopp tidigare. Inte minst vintertid, då de välpreparerade och miljösköna skoterlederna ökar cykelmöjligheterna.

ungdomsidrott

Ungdomsverksamheten i föreningslivet är stark och på frammarsch i kommunen. I dag hittar vi det största utbudet inom fotboll, gymnastik och innebandy. Goda viljor och drivna och kreativa föreningar och ledare inser vikten av och nöjet med att jobba med ungdomar. Idrott och motion ger så mycket mer än bara motionen i sig – glädjen och gemenskapen är oslagbar när barn och ungdomar aktiverar sig och har rolig tillsammans i olika former. En ny idrottsarena planeras att uppföras de kommande åren vilket kommer att öka förutsättningarna för föreningslivet att fortsätta bedriva och utveckla sin verksamheter.

rörelseglädje

Under barmarksperioden finns möjlighet att vara med och ha roligt med inslag av lek och motion för barn och ungdomar. Aktiviteter på skidor anordnas i samma anda på vintern, och det är förstås en bra grund för barnen att stå på. Ett tidigt intresse för och utövande av sådana motionsformer ökar förutsättningen för att fortsätta vara aktiv i högre åldrar – det sägs, till exempel, att det finns personer härifrån som lärde sig att åka skidor innan de kunde gå. Spring- och skidarrangemangen är populära aktiviteter, framför allt för de yngsta!

skotersport

”Vi får böka och brumma både dag och natt utan att någon blir störd”, förklarar skotercrossproffset Emil Harr sportens popularitet i kommunen. Många medaljer med anknytning till kommunen, och då framför allt den framgångsrika klubben Gargnäs MK, har inhämtats på tävlingar såväl nationellt som internationellt. Det om något vittnar om hur framgångsrik sporten är i kommunen, med motorfantaster som satsar och börjar tävla i en tidig ålder.

Många ser kanske supersnabba maskiner framför sig när skoter kommer på tal, men för somliga är det gamla veteranskotrar som är tjusningen. Veteranskotertävlingen Burkarcupen genomförs varje vår, med flera deltävlingar i kommunen. Definitivt värt ett besök om man har intresse av motorer och folkfest.

Och förutom det så är vi förstås stolta över den fina skoterinfrastrukturen som finns i kommunen. Om man nu bara vill köra skoter och ta del av den vackra naturen i största allmänhet.

skidåkning

I kommunen finns starka skidåkningstraditioner och två stora klubbar – Ammarnäs IF och Sorsele SK . I dag finns också väl utvecklade, lättillgängliga skidspår, både på samhället som ute i byarna. I Sorsele finns en sektion under skidklubben som ägnar sig åt draghund Nordisk stil och som hämtat hem en ansenlig mängd medaljer från SM . Både unga och vuxna har funnit sporten och utövar den gärna tillsammans i grupp. Visst kan det trassla och krångla med linor och stavar, men när det flyter på ger det bara mervärde att susa fram i spåren tillsammans med sin hund.

Varje år vecka 11 genomförs Vindelälvsdraget – en draghundsstafett på tre dagar som följer Vindelälven med start i Ammarnäs. Ett roligt arrangemang som också är trevligt att titta på som åskådare.

REMO FRIEDRICH/LAPEL

ROBIN BROCK

naturskön löpning

Kanske den enklaste och effektivaste formen av motion. Bara snöra på sig dojorna och ta ut steget! Löpning behöver inte bara vara tråkigt, möjligen då på rullband ... eller för all del ett måste för att hålla sig i form. Med de naturvärden som finns här blir det en merupplevelse av stora mått. Löpningen går att variera i mängder – i skog och mark, på stigar och leder, obanat i fjällmiljö, elljusspår eller vinterlöpning på skoterleder.

ungdomshäng och utförsåkning

Från säsongsstart i december till säsongsslut någon gång i april, beroende på snötillgång och väder, är Nalovardo eller Näsberget i Ammarnäs stället att vara på för både vuxna och barn under både helger och lov. Lämpliga backar att lära sig i, eller utmanande backar för den fartsugne. Men framför allt ser vi att ungdomar gärna hänger i backen. I pisten, off pist eller i luften efter ett hopp – oavsett ger det frisk luft, träning ute i naturen utan att kännas som träning, och framför allt väldigt roligt. Som det så ofta brukar sägas vid liften – det är underbart att barnen får växa upp här och ha detta i sin vardag.

Får Ammarnäs att växa

Det började med flugfiske, som för så många andra, och slutade med ytterligare anställda och ett företag som både bygger och exploaterar. Det fanns egentligen aldrig sådana planer – men för Robin Lindahl handlar det framför allt om idéerna, kreativiteten och att våga satsa.

ammarnäs byggtjänst ligger på en kulle , bortanför Potatisbackens skuggsida och den spektakulära Vindelåforsen. Det ser inte ut som man tänker sig en byggfabrik. Men det ser å andra sidan ut att vara en perfekt byggfabrik för Ammarnäs. Hemtrevligt, med en påtaglig känsla av trä.

– Jag var egentligen en ”stugmännisch” som bodde och jobbade i Skellefteå och var i Ammarnäs då och då, säger Robin Lindahl, grundare och ägare av Ammarnäs Byggtjänst om hur det kommer sig att han hamnade i Ammarnäs som bofast.

verksamheten började som en enskild firma, lite småjobb och pendling mellan stugan i byn och Skellefteå. Och därifrån växte det, när han 2018 köpte Bertejaur 1:22 för att exploatera området och stycka av nya tomter.

– För mig var det en investering förutom att jag gillade utmaningen. Jag fick erbjudandet och hade aldrig tänkt tanken att sälja tomter, men gjorde en kalkyl och det kändes spännande och som att det var rätt tid att göra. Vill

man satsa på något behövs det kapital, så jag återinvesterar mycket, säger han och fortsätter:

– En stor del av att vara företagare är att ta risker. Det kan gå jättebra, och det kan gå skitdåligt, men det är en del av tjusningen –att våga göra satsningen trots att det kan gå åt pipsvängen.

ammarnäs byggtjänst har vuxit ganska sakta och naturligt, säger han. Han vill bygga ett arbetslag där kemin fungerar och som passar in i Robins vision. Men det är en utmaning att få tag på byggare.

– Att hitta folk är svårt i byggbranschen överlag nu, så är det även vid kusten. Här kan man ändå locka med andra förmåner, som att bo i fjällnära miljö.

Vad finns det för fördelar med att finnas i Ammarnäs?

– En sak som är väldigt positiv är att det är väldigt bra stämning, mellan företagare och mellan privatpersoner i byn. Det upptäckte jag väldigt fort, att här finns det mer av samver-

kan. Det blir naturligt. Även om man kommer sämre överens med någon så hjälps man åt ändå, säger Robin och fortsätter:

– Vi har flera driftiga entreprenörer i byn, som jag är i kontakt med ofta i vardagen. Ammarnäslivs, Robban på Ammarnäs Fritidscenter och Peter på GuideCenter, till exempel. Det tror jag är nödvändigt för att byn ska växa och för att det blir lättare att driva ett företag. Det hade aldrig gått att starta utan Robbans grävmaskiner.

robin tror att ammarnäs har potential att växa, men med en annan typ av målgrupp och friluftsliv än andra expansiva fjällorter för att inte förstöra byns egenart, som han värnar om. – Jag trivs otroligt bra här uppe. Jag är född i en liten by och bodde i lägenhet i Skellefteå i några år, det var aldrig riktigt min grej. Men det är väl det som är härligt med livet, man vet aldrig vad som händer. Jag gör det jag brinner för nu och det hoppas jag att fler vågar göra.

text & foto maria broberg

När precision är det som räknas

Har du någon gång funderat över hur hårt bultarna är fastskruvade på lastbilen som du just mötte? Nej, vi är nog många som aldrig har behövt fundera i de banorna men vid närmare eftertanke ska vara väldigt glada för att Gluetec är experter på området!

”allt som hafs det skavs” är ett välkänt uttryck som har en särskild innebörd för företaget Gluetec i Sorsele. Deras specialitet är nämligen att med millimeterprecision mäta hur till exempel berg och stål rör sig över tid och hålla koll på vridmoment som till exempel bultar som håller ihop olika delar i ett fordon. För att kunna göra det behövs mätverktyg som kan monteras direkt i en bergvägg eller i en skruvdragare, förklarar Helena Back som är VD.

Företaget sysselsätter 22 personer i Sorsele och förser kunder över hela världen med sina produkter. I en tredjedel av alla bilar som produceras i världen är Gluetecs mätinstrument inblandade – en svindlande tanke!

gluetec har haft ett finger med i spelet i all från gruvindustri och rymdteknik till tandvård. För att hitta rätt kompetens inom ett så specialiserat område utbildar företaget själv sina anställda. Personalomsättningen är också – kanske just därför – väldigt låg.

– Det är jättehäftigt att vi finns i lilla Sorsele! Vi har inga problem med att leverera härifrån. Kunderna kräver omedelbar leverans så vi ligger på ett visst lager och kan därför skicka gods dagligen med PostNord. Det har fungerat jättebra.

det är ett expanderande företag som Helena Back visar upp. Arbetet pågår för fullt med att utöka lokalerna och automatisera delar av verk-

samheten. Från och med hösten 2022 hoppas man att en robot som ska tvätta, blästra och märka givarna, arbetsmoment som är tidsödande men viktiga, vara igång.

– Det handlar dels om att öka kapaciteten och dels är det en satsning på arbetsmiljö, och att våra montörer inte ska behöva vara lika mycket i kemikalier, säger Helena Back.

Gluetec har ambitionen att automatisera ännu mer. Men redan innan dess ska produktionen skalas upp.

– I dagsläget levererar vi 32 000 givare per år, men det kommer vi att behöva öka betydligt inom fem år.

Med fokus på framtiden

när oscar öjeryd klev in som vd i Sorsele Buss & Taxi 2019 var det ingen som visste att hela branschen skulle ställas inför den svåraste utmaningen någonsin – en pandemi – knappt ett år senare. Trots att den relativt unge företagsledaren inte hade någon erfarenhet av branschen när han klev ombord så har han lugnt och metodiskt tagit företaget igenom krisen.

– Det var en tillfällig dipp. Mitt fokus ligger på lönsamhet och ett friskt företag. Och framtidens transporter! Hur förflyttar vi oss om tjugo år? Det är mycket intressant.

sorsele buss & taxi har sedan pandemins inträde investerat 18 miljoner i fler fordon, med fem nya busslinjer att trafikera, och en utbyggnad av ett bussgarage. Detta ska inrymma de nya fordonen – men planen är också att starta verkstad för att kunna laga egna fordon och

även glasmästeri för bilglas för både personbilar och tunga fordon.

– Det innebär att vi ska få ner våra driftskostnader för att kunna hålla igång fordonen och ekonomi på våra linjer. Ju större kompetens vi får på den sidan desto fler möjligheter får vi, som att erbjuda tjänster åt andra.

företaget som han har axlat vd - rollen i , är anrikt. Sorsele Buss & Taxi har erbjudit transporter i närmare 60 år. För att lyckas hålla sig kvar så länge är det några faktorer som Oscar menar är avgörande.

– Ägarna har inte varit rädda för att prova nya saker. Tjänster inom elektronik och att prova nya marknader har varit viktigt för att ha personalen sysselsatt även mellan körningarna. Det har skapat trygga anställningar.

MARIA BROBERG

Helena Back

Oscar Öjeryd

Marken Marken

Ett liv nära naturen är vardag i Sorsele. För många kommer det säkert med dna, men det förklaras sällan så enkelt som med arv eller tradition. Håkan Stenlund har jagat, fiskat och plockat hjortron hela sitt liv. Här funderar han på varför.

TEXT Håkan Stenlund

EEn kall och rå oktobermorgon strax efter klockan sju. Jag sitter lutad mot en trädstam i skogen nere vid Juktån. Mot en annan stam står min bössa, en älgstudsare i kaliber 9,3x62, lutad. Slutstycket är repeterat bak, det finns inga skott i loppet. Det är säkert. En kniv jag nyss använt ligger blodig i mossan och mina händer, upp till armbågarna, är också blodiga. I den kalla morgonen ryker det fortfarande från den fällda älgens innandöme. Livet i älgen är borta, snart också dess kroppsvärme. Jag tänker att – som jag gjort så många gånger förr i den här situationen – det här är på allvar. Sedan går jag ner till ån och tvättar av mig.

det finns ingen jägare som känner sig alldeles uppåt när han precis avlossat ett skott och fällt ett vilt. Det vilar alltid något gruvsamt över hela tilltaget. Ändå gör vi det. Och sedan fortsätter vi undra varför? Sitting Bull sa att även om buffeln skulle ta slut, om den vite mannen skulle skjuta bort stammen, så skulle siouxerna fortsätta jaga möss – för de var jägare. För min del tror jag inte det är så enkelt som att mitt nedärvda dna är en jägares, även om det väl är sant. Trots allt har min familj numera varit småbönder och entreprenörer i flera generationer, och jakten blivit mer en hobby än något livsnödvändigt. Själv livnär jag mig på att vara copywriter. Ett tilltag min far – när han levde – undrade över hur det kunde löna sig. Så att jag sitter här idag, mot en gran i skogen, har nog ett annat svar än ett genetiskt arv. Jag vill helt enkelt veta var min mat kommer ifrån.

det är förstås enkelt att hamna i myten om att alla människor i inlandet är jägare, fiskare och samlare. Oftast sprids en nidbild om innevånare i norra Sverige – inte minst genom den svenska filmindustrin – som några iförda gummistövlar, med både keps och snus på sned, och alltid med en älgstudsare i bagaget på Volvo kombin. Det är inte så. Det har aldrig varit så. Däremot kan vi slå fast att det i norra Sverige, i den subarktiska delen av Sverige, aldrig funnits människor som inte jagat. Kanske inte lika mycket för matens skull, som för skinnets skull. Det gick helt enkelt inte att bebo den här delen av världen utan skinn från ren och älg som värmekälla. Så att tänka sig en modern arktisk livsstil utan att prata om jakt, fiske och samlande är omöjligt. Folk skulle ha frusit ihjäl. I Sorsele, strax bortom skogskyrkogården, finns en stig att ta del av, genom den glesa tallskogen som växer på sandheden där vid Vindelälven. Längs stigen finns också ett fångstgropsystem som är 6 000 år gammalt. Att få till förnödenheter för vintern var inte annorlunda för 6 000 år sedan, det var bara krångligare och mer tålamodskrävande.

ANDY ANDERSON

NNär jag var nio år började jaga, på egen hand och med eget vapen. (Jo, det var andra tider förr och jag växte upp i skogen en mil från närmaste granne). Ofta tänker jag på hur mycket detta formade mig, kanske mer än jag kan ana. Att ensam gå i skogen på jakt efter järpe och tjäder och ripa, att vara i stunden, i nuet, att vara med mig själv – ja helt enkelt att stå ut med mig själv och mina tankar, var säkert nyttigt. Idag jagar jag mindre än någonsin. Det har bara blivit så, möjligen blir det också så att jag inte kommer att jaga alls i framtiden. Det går trots allt köpa kött av bonden som jag känner, om nu kött är något jag nödvändigtvis måste äta. Det händer att jag står ut med mina tankar utan att jag måste vara i skogen.

jag var fem år när jag fick min första öring. Jag hade fått annan fisk långt innan dess, mört och abborre när vi metade. Den vilda öringen hoppade och for i strömmen som ingen annan fisk tidigare gjort. Jag var livrädd över att den fanns där borta i slutet av min lina, så stark och så levande. Men jag var också livrädd för att mista den. När väl öringen var bärgad, när den väl låg i gräset vid ån och snart var på väg hem till mammas kök, fick jag en klapp på huvudet av pappa. Som om det var något alldeles extra med en öring. En klapp på huvudet som sa att abborre och mört var fisk som vem som helst kunde fånga, men med öring var det annat beställt.

mina föräldrar hade småbruk i Sorsele kommun. Det hade min farmor och farfar och min mormor och morfar också haft. Det hade mina kusiners föräldrar också. Det var inget ovanligt. Dagens dröm om ett liv som hipsterbonde var vardagens slit för mina föräldrars generation. Potatis och betor var inget som köptes i papperspåse på ICA. Nej, det kom ur marken, på hösten, strax innan första snön skulle falla. Mandelpotatisen kom med stel rygg och värkande knän, men med mycket godare smak. Ibland var det goda år; ”bra med regn åt pären”, ibland var det sämre år; ”dåligt med regn åt pären”. Livets nödtorft fanns i cykler, i vårsådden och höstskörden och pratet om regnet. Idag finns allt det på Konsum, både i överskott och i inflation. Kanske är det så enkelt med vår längtan till naturen som John Muir skrev: ”The mountains are calling, and I must go”. Någonting inom oss säger att det kommer att bli bra, när vi väl kommer ut i skogen igen.

i juli , mitt i sommarvärmen . Mina vänner är på väg. Älgentrecoten har marinerat sedan igår, nere i potatiskällaren. Grillen ska snart tändas. Jag tar en plastbunke och hoppar över diket, ut på myren bakom järnvägsstationen. Det lyser av skogens guld i myrkanten. Det har varit ett bra år för hjortronen, frosten tog varken blommor eller bin. Jag plockar de mogna bären och när jag har nog till efterrätten slutar jag. Imorgon måste jag hit och plocka för sylten och vintern. Jag sätter socker på bären och ställer in dem i kylen. När det är dags att servera efterrätten kommer jag att värma bären – varma hjortron till vaniljglassen. Egentligen är det här enda tiden på året när jag tänker att livet är så där omedelbart som det är för andra djur. När det finns tillgång, då äter djuren upp sig inför vinterdvalan. Men vi äter inte bara upp oss, vi lägger på lager också. Lever som ekorrar. Redan innan kvällen är slut kommer vi alltså att sitta där och planera för framtiden. Planera ett liv vi egentligen inte har, men självklart hoppas på och därför tar för givet. Det är som om vi alltid glömmer att idag är bättre än imorgon. Att just nu är den enda stund vi verkligen äger.

HOOKÉ

»Att tänka sig en modern arktisk livsstil utan att prata om jakt, fiske och samlande är omöjligt«

FFast forward : imorgon ska visst första snön falla, sommaren är över. Det ska dessutom komma mycket snö enligt rapporterna. Jag släpper ut fågelhunden ur bilen. Han har levt rövare som en osalig ande sista milen på grusvägen. Det är så det är. Hela vintern, våren och sommaren ligger han helt cool där bak i bilen. Men efter säsongens första dag, premiären på fågeljakten, så blir han tokig så fort vi svänger in på en grusväg. Det kommer att ta någon vecka innan det ger sig, innan han åter får ro och förstår att säsongen är över. Jag hinner precis få på honom den orangea västen, för att jag ska se honom bättre i skogen, innan han är borta. Jag kan prata om jakt, filosofera om det, skriva en artikel till och med, men min hund, han bara är jägare. Jämt. Den spanske filosofen José Ortega y Gasset skrev att: ”Vi jagar inte för att döda, vi dödar för att ha jagat”. Längst där inne, precis som för Sitting Bull, vet vi med oss att vi skulle jaga möss om så krävdes. För det är att vara ett djur, i människokläder.

jag sätter i två skott i hagelbössan som jag fick av mina föräldrar när jag fyllde sexton. Den duger ännu, 40 år senare. Visst, ibland har jag väl tänkt att jag borde köpa en ny, ett bättre märke, en snyggare design, men så kommer jag till ro med mig själv. Det är ändå inte för att jag har en snygg bössa jag går till skogs. Det är för att jag vill stå ut med mig själv en stund. Och någonstans där, mellan den parkerade bilen och ridån av den uppslukande skogen, korsar jag en linje där plötsligt alla mina sinnen blir alerta. Det är en transformation som alltid kommer lika överraskande självklart. Från att ha varit åskådare blir jag en del av naturen. Thoreau skrev: ”Många människor går och fiskar hela sitt liv utan att förstå att det inte är en fisk som de vill fånga”. Så nu ska jag se var hunden min tagit vägen. Han som vet vad som ska jagas idag. Han som vet vem han är. Och har vi tur, min hund och jag, så kommer också jag att förstå varför jag är här, just idag.

»Jag kan prata om jakt, skriva en artikel till och med, men min hund, han bara är jägare«

»Sorsele har ingenting att skämmas för«

Den alpina tränaren Tobias Lundmark längtar hem när han är borta. Det var en av anledningarna till att han bytte arbetsplats från Tärnaby Alpin Elit till Arvidsjaurs skidgymnasium – kortare resväg till hemmet i Sorsele. För när han är borta, säger han, så är det friheten i skog och mark han saknar.

det har blivit trettiofyra år i Sorsele och merparten av dem ute i naturen. Tobias Lundmark hör till en av dem som blivit kvar, eller rättare sagt stannat, om man frågar honom. Att inte flytta är nämligen ett aktivt val för honom:

– Fritiden är viktig och värdefull här. Jag trivs med det jag har runt omkring mig, som jakten och fisket, och känner mig trygg i det. I och med att jag växte upp här så känner jag alla platser, och jag är med i ett jaktlag med bra gemenskap.

Det är vid sidan om vännerna, som han nämner vid flera tillfällen. Det var också tillsammans med dem som Tobias producerade jaktfilmerna Hunnskall & Bomskott, filmer som uppmärksammades långt utanför Sorseles gränser tack vare skildringen av jakten i Sorseleskogarna, jargongen och det Tobias beskriver som ”en bra feeling”.

– Filmerna är nog ganska ”Sorselefierade”

även om det finns andra små ställen i Sverige som kan ha ungefär samma stämning. Det är nog unikt för mindre platser. Men man måste ju dokumentera och göra någonting av det också, säger han och fortsätter:

– Sorsele är ett tajt samhälle där alla känner varandra, på ett bra sätt. Jag upplever att det skiljer Sorsele från andra platser, det finns mycket mer positiv anda här, och det är speciellt.

tobias säger att fritiden är viktigare än ett ”flashigt jobb och pengar”. Även om man nu kan tycka att alpin tränare inte är vare sig det vanligaste jobbet, eller oflashigt för den delen, så är det inte arbetet som står högst i prioriteringsordningen. Jobb kan han lätt få i Sorsele, säger han, även om han nu jobbar borta i sin tränarroll – och mycket tack vare bra jobbarkompisar och en tjänst som innebär att han i perioder kan vara ledig mycket.

– Man längtar ju alltid efter hösten, och få vara ute med hunden och jaga. Och så längtar man efter vintern och vara ute med skotern och fiska lite. Och sen längtar man till våren och sådana här fina dagar. Sommaren är också bra!

på frågan om han är stolt över att vara Sorselebo kommer svaret i form av ett

blixtsnabbt ”ja!”, sagt med eftertryck. Det är svårare att förklara varför.

– Jag vet inte. Jag känner mig bara trygg och jag tycker att det har varit jävligt bra att växa upp här. Sorsele har absolut ingenting att skämmas för. Sen får väl folk ha sina fördomar om ”landet” som de kallar det, men det bryr jag mig inte om, säger han och fortsätter:

– Jag saknar ingenting här. Jag kan tänka mig att de som flyttar hit saknar liv och rörelse, kanske gå ut på krogen och ta en bärs en onsdag och prata med folk. Men vi kan göra mycket som inte går att göra där, som att sätta sig på skotern en sådan här fin eftermiddag och köra ut på älven och dricka kaffe på två minuter. Det kanske går att jämföra med att gå ut på stan och ta en fika – men jag tycker att det här är bättre.

Man får kanske socialisera mindre här, säger Tobias Lundmark, men inte så lite att man blir dålig på att vara social – här måste man ju prata med folk.

ENTRE PRENÖ RSKAP

GIVET FÖR

Ammarnäsbarnen leker Under hökens vingar kom på skolgården, med lokalsamhället runt den bokstavliga knuten.

vardag | levande landsbygd

ett sätt att inspirera och få fart på ungas kreativitet – och för att hålla bygden levande. För Jenny Sjöström, lärare på Ammarnäs skola, är det entreprenöriella lärandet tidigt en självklarhet. Jenny har undervisat i Ammarnäs i tjugofem år, på en av de minsta enheterna i Sverige sett till antalet elever, och med elever från förskoleklass till och med årskurs 6. Sedan flera år tillbaka är hon den enda utbildade läraren på plats. Men ensam – den etiketten gillar hon inte.

– Nej, jag är lite allergisk mot den. Vi har ett stort samarbete med närsamhället, deltar i aktiviteter och har en nära relation till entreprenörerna i byn, säger Jenny.

Skolprojekt kring hållbarhetsmål görs tillsammans med lokala affären, eleverna sätter upp utställningar på hotellet i byn, samarbetar med föreningar eller är med på fiskefestivalen som en del av biologin. Entreprenörskapet genomsyrar hela hennes arbetssätt och gör utmaningen att undervisa elever i så skilda åldrar samtidigt både lättare och roligare.

– Eleverna hjälper exempelvis till med att sätta potatis, det är både teknik, SO och NO. Men sedan när vi plockar upp den tar vi det ett steg till; att tillverka produkter, designa potatispåsar och hur får vi folk att köpa den?

2021 utsågs sorsele kommun till Årets UF-kommun i Västerbottens län. Kommunens inriktning på entreprenöriellt lärande, det goda samarbetet med Ung Företagsamhet och det utbildningsmaterial som Ung Företagsamhet har tagit fram för grundskolan innebär att entreprenörskap finns som inslag i samtliga skolverksamheter i kommunen. En unik satsning i Sverige, löd motiveringen till Årets UF-kommun. Och arbetet fortsätter. För Jenny ger det entreprenöriella lärandet både henne och eleverna mycket:

– De blir kreativa elever med framtidsvisioner, de ser att inget är omöjligt. De klarar skolan bra, tar ansvar, är modiga och duktiga på att ta initiativ, lösa problem och samarbeta, säger Jenny.

Men arbetet ger även något för hela samhället enligt henne. För hon tycker sig se en ny våg av inflyttningar till byn. Från sju elever förra året kommer de snart vara femton – och där hon nu undervisar barn till gamla elever som flyttat tillbaka.

– Jag jobbar med en tidigare elev som tänker sig att driva eget företag på deltid. Sedan har pandemin på ett sätt varit positivt då folk har kunnat jobba på distans. Då kan eleverna se att exempelvis ”jag kan ju vara arkitekt och ändå bo här.”

– Jag vill visa eleverna hur man lever i glesbygd, att de ska fråga sig ”hur ska jag kunna leva här när jag blir äldre?”. För man kanske inte kan räkna med att bli anställd.

Hur viktigt är entreprenörskap och att lära sig det tidigt för en levande landsbygd enligt dig?

– Det är a och o för att hela Sverige ska kunna leva. Jag tror att vi i glesbygd har en fighting spirit i oss, vi flytt int’! Det är ingen som gör något åt oss utan vi får göra det själva.

Fjällvärldens vidder, inlandets djupa skogar och den otämjda Vindelälven, renens vandringar från fjäll till kust och tillbaka, Inlandsbanan och ”45:an”, Inlandsvägen, som knyter samman nord med syd. Livet och naturen i området präglas av dessa dramatiska kontraster, växlingar och rörelsemönster.

I sin kända och sista visa ”Änglamark” fick självaste

Evert Taube detta landskap med Vindelälven som sin kroppspulsåder att framträda i relief. Men bygderna har lockat bra många fler än vår mest kända vissångare att plocka fram penna, pensel och musikinstrument.

En annan värld — PLATSEN I

ORD,

BILD OCH MUSIK

TEXT Carl Åkerlund

P

å väg mot centralorten

”På väg / mot centralorten / det är maj, vägförfall // och fyra kilometer grusväg / till tågstationen”, skriver poeten Carina Bergström i diktsviten ”Spårbredd 1435” om Inlandsbanan och dess betydelse för dessa trakter. Bergström är ett kulturellt nav i Sorsele och för hela Västerbottens inland, med ett omfångsrikt eget skapande och livligt engagemang inom både musiken och lyriken, som knyter samman människor i glesbygden genom att vårda kulturens infrastruktur. I en annan dikt i nämnda svit hyllar Bergström en sorts föregångare i det avseendet, den plikttrogna stinsen Holger Wennberg som idag står avbildad på Inlandsbanemuséet inne i Sorsele, för hans personliga underhållsarbete av de mänskliga banden mellan byn och världen som järnvägen underlättade: ”utflyttade Sorselebor / ringde från hela landet / bokade biljetter”.

De stora stråken i landskapet lämnar också stort avtryck i litteraturen. Inlandsbanan, som genom rallarnas slit under 1900-talets första hälft drogs fram från Kristinehamn upp till Gällivare, bara för att läggas ned kort efter färdigställandet, erbjuder idag främst resor sommartid men långt framskridna planer finns på att åter ta upp reguljär trafik. I Erik Beckmans modernistiska klassiker Inlandsbanan (1965) är den oförglömligt och egensinnigt gestaltad.

Vindelälvens virvlande strömmar, forsande vårfloder och trolska sel har också lämnat outplånliga intryck i många romaner och diktsamlingar. Författaren Maria Broberg debuterade 2020 med den stilsäkra romanen Bakvatten (Norstedts) om familjehemligheters centrifugalkrafter. Ett bakvatten är ett vatten som går i motsatt riktning mot huvudströmmen i ett vattendrag. I Brobergs täta och intagande roman uppstår en liknande rörelse bland människorna, efter den lilla pojken Nilas försvinnande från en by längs Vindelälven i mitten av 1960-talet. Här skildras ett händelseförlopp som tycks löpa tvärs med tiden. Minnen och hemligheter dras upp från bottenslammet, medan karaktärerna kämpar för att hålla sig över ytan och inte sugas ner av strömvirvlarna i livets mörka vatten. Maria Broberg är liksom Carina Bergström bosatt i Nedre Saxnäs utanför Sorsele, den by som också utgör förlaga för händelsernas centrum i Bakvatten

”Genom sjön flöt en älv / vilken erfarenhet är det / du vill berätta” – så lyder en av den hyllade västerbottenspoeten Pernilla Berglunds dikter. Berglund är bosatt i Umeå, men hennes poesi har ofta rört sig i fjällvärlden kring Ammarnäs. Den som varit på plats i samband med vårfloden kanske kan utläsa diktens till synes abstrakta bild genom landskapets vattenspegel. Översvämningar är en vanlig företeelse i området där Vindelälven och Tjulån möter varandra och bildar ett delta i dalen, en återkommande sjö, som skapat förutsättningarna för ängsbruket i byn.

Pernilla Berglund arbetar i sin poesi med förhållandet mellan tiden, landskapet, språket och människorna. Med precisa men oroväckande beskrivningar försöker hon bringa klarhet i outredda minnen och snåriga relationer. I hennes tredje diktsamling Rätten (Teg) skymtar en komplicerad familjehistoria som får poeten att ifrågasätta själva språket, men också en berättelse om exploaterad mark och rättslöshet, om skogsindustrin och nybyggarkolonialismen.

Koloniseringen av Sápmi

Sorsele ligger i Sápmi, Sábmie på umesamiska, och den svenska statens koloniala historia har på många sätt präglat livet här, i mötena mellan nybyggarkulturen och den samiska. Bland samtida skildringar av de konsekvenser som Sveriges koloniala politik har haft så utmärker sig Elin Anna Labbas Augustprisbelönta bok Herrarna satte oss hit (Norstedts, 2020) om tvångsförflyttningarna i Sverige. Labba har genom ett ambitiöst och vackert sammanställt intervju- och arkivmaterial skrivit fram den nedtystade historien om tvångsförflyttningarna av samer under 1900-talet.

I ett av bokens kapitel skriver Labba specifikt om tvångsförflyttningen av familjen Skum och deras ankomst till Sorsele, en smärtsam skildring av hur familjen blev bemötta, inhysta i ett stall. Labbas bok har kastat ljus över ett stycke svensk historia som många velat glömma. På ett lokalt plan blir det ännu påtagligare hur nära i tiden dessa händelser ägde rum, bara en generation eller två tillbaka, då många känner till eller är släkt med de vars livsöden utgör viktiga pusselbitar i historieskrivningen om tvångsförflyttningarna.

Sorsele ligger i umesamiskt område och umesamiskan är ett utrotningshotat språk, men författaren Sophia Rehnfjell från Ammarnäs är en av de som kämpar för att hålla liv i språket. När hon själv fick barn började hon leta efter böcker som skildrar livet i fjällmiljö och speglar barnens egen vardag, men hittade inga. Dessutom fanns den språkliga luckan att fylla, behovet av barnböcker på umesamiska. Sophia tog själv tag i saken och har nu själv skrivit och gett ut den tvåspråkiga Gájuoh Muv! Gïjrra Almien jah Enoken luvnnie, eller Rädda mig – vår hos Almmie och Enok på svenska. Planen är att skriva fyra böcker om Almmie och Enok, en för varje årstid.

I den kritikerrosade författaren Mikael Berglunds första roman Ett föremåls berättelse om obesvar (Bonniers, 2015) skildrades den historiska tid då Kronan först fick upp ögonen för möjligheten att kolonisera Sábmie och exploatera norra Sveriges naturrikedomar. I denna berättelse om Judit, som lever ett nomadiskt liv kring Vindelfjällen under 1600-talet, får läsaren stifta bekantskap med den tidiga nybyggarkolonialismen. Berglunds tredje roman Ovanjorden (Bonniers, 2022) är i sin tur en skir och suggestiv samtidsroman om obesvarad åtrå.

Oskar är i sena tonåren och ska rycka in i lumpen, men sommarjobbar först som barnvårdare i Ammarnäs. Där möter han renskötaren Eija, storasyster till ett av barnen. Efter ett laddat första möte kan Oskar inte släppa henne ur tanken, trots att hon är i en relation och väntar barn, och söker upp henne gång på gång. Mikael Berglund är bosatt i Umeå men har tillbringat mycket tid hos morföräldrarna i Ammarnäs, där han omgivits av äldre bybor och deras berättelser.

Skräck, deckardrottningar och feelgood

Nya tolkningar av Västerbottens berättartraditioner finner man även hos skräckförfattaren Stefan Spjut. I romanerna Stallo (Bonniers, 2012) och Stalpi (2017) skildrar han Västerbottens inland som det gränsland det är, men hos Spjut handlar det inte om mötet mellan natur och civilisation, eller de möten som präglar gränstrakterna mellan Norge och Sverige. Här rör vi oss i stället i det skumma gränslandet mellan människan, naturen och det övernaturliga. Trakterna kring Ammarnäs är en viktig och skrämmande spelplats i böckerna, där kusliga och våldsamma skuggvarelser, inspirerade av nordisk och samisk mytologi, lever bland människorna och vill åt barnen. Spjuts nyskapande skräck har hyllats av Karl-Ove Knausgård och kritiker i Tyskland, Storbritannien och USA.

Vi kan ta oss från skräck till deckare och vidare till relationsromaner utan att behöva lämna det litterära

Sorsele. Karin Alfredsson är känd som deckarförfattare, men med romanen Vajlett och Rut (2018) fördjupade hon den skönlitterära sidan av författarskapet. Det är mitten av förra seklet och Vajlett är ny skolfröken i inlandsbyn Granträskåsen. Hon är en udda fågel som inte bryr sig om att följa bibelorden lika hårt som barnen i byn är vana vid. När Vajlett lär känna Rut vaknar himlastormande känslor – och frågor om priset för att vara sann mot sig själv.

Den påhittade byn Granträskåsen har förvisso sin främsta förlaga i Husbondliden längre söderut, men det finns en viktig lokal förankring även här. Karin Alfredssons mor är nämligen född i Gargnäs och föräldrarna ägde den gamla skolan i Hemfjäll, utmed väg 363 mot Ammarnäs. Familjen tillbringade många somrar där, och Alfredsson har avslöjat att skolan i Hemfjäll inspirerat henne till den i boken.

»Sorsele ligger i Sápmi, Sábmie på umesamiska, och den svenska statens koloniala historia har på många sätt präglat livet här, i mötena mellan nybyggarkulturen och den samiska«

Musik, motstånd och överlevnad

Den som jojkar, jojkar inte om något, älven till exempel, utan man jojkar älven. Med andra ord kunde man beskriva det som att man sjunger fram älven, man besjunger den inte. Men för att slippa krångliga omskrivningar är det bäst att gå direkt till källan: i den lokalt förankrade och internationellt framgångsrika artisten

Sara Ajnnaks musik gestaltas dessa trakter som ett levande ljudlandskap i en sömlös väv av jojk, organiska klanger och elektroniska ljudmattor. Det gäller inte minst på hennes tredje skiva Gulldalit – Can you hear me? (2018).

Sara Ajnnak har beskrivit hur hennes musik formats av den svenska statens koloniala politik som genom historien har slagit den samiska kulturen i spillror, spillror

som samerna gång på gång plockat upp och satt samman igen på nytt. ”Jojken har inte alltid varit självklar för mig, eftersom den i min familj inte var en levande tradition under min uppväxt” har Ajnnak berättat. Efter att ha bannlysts av kyrkan var jojken länge förbjuden, och långt in på 1900-talet skapade skam och skuldbeläggning ett starkt tabu kring att jojka. Jojken fördes i smyg ändå vidare från mun till mun, generation till generation, men inte i alla familjer. Sara Ajnnak bestämde sig i ungdomen för att utforska jojken, och genom att lyssna på gamla arkivinspelningar och härma ljuden återtog hon själv sitt kulturarv. Idag är Ajnnaks musik till form och innehåll ett kraftigt statement om motstånd och överlevnad, som berör och inspirerar lyssnare världen över, samtidigt som den är så starkt präglad av livet i den egna hembygden med all dess dramatik.

»Vindelälvens virvlande strömmar, forsande vårfloder och trolska sel har också lämnat outplånliga intryck i många romaner och diktsamlingar«

Vilken roll har din plats i ditt skapande?

Tord Hjukström Konstnär Västervik

Min far insåg inte förrän långt in på sextitalet, att jakt och fiske inte lämpade sig som modern födkrok. Min barndom tillbringade jag följaktligen mestadels nerklämd i en näverkont. Få femåringar har sett mer tjäder och harlort än jag vid den åldern. Om jag någon gång grinade och tjöt, vilket ju även jag måste ha gjort, så gav man mig bara ritpapper och penna, och jag höll mig lugn i timmar.

Mikael Berglund

Författare

Ammarnäs/Umeå

Min roman Ovanjorden utspelades i början av mitt skrivande i en namnlös by längs Vindelälven. Jag behövde bygga en egen, omöjlig miljö som både är bekant för mig och hotfullt ovälkomnande. När berättelsen för varje år kom närmare personerna krävdes allt mindre spektakulära händelser och platser för att jag skulle bry mig om dem.

För att skriva behöver jag föreställa mig någonting tillräckligt starkt att tvinga mig att väga varje ord. Jag minns när min kusin kom ner från fjället efter flera dagars kalvmärkning, täckt av lera och oförmögen att tala eller stå upp. Jag mötte på samma plats senare också blicken hos en obekant människa och kunde sammanföra dessa bilder till barnets okuvliga längtan en myggtung, sen sommarnatt.

Jag såg genast fjällsilhuetterna som lugnar och pockar, kände redan kliven i oländig terräng och doften av snömögel, och kunde inte längre ens låtsas att boken inte utspelar sig i Ammarnäs.

Så har det fortsatt och på den vägen är det. Jag målar som jag äter! Det blir allt, ofta och mycket. Även om jag älskar palt, så kan man ju inte leva enbart på denna gudagåva. Det behövs variation även i den konstnärliga spisen. Alla bilder har något att förmedla. Några något till de flesta, andra väldigt mycket till ett fåtal. Mellan andliga djupdykningar och lustfyllda flygturer, återvänder jag dock alltid till norrländska blötmyrar, djupsnö och undernärd granskog. Det är där jag hör hemma.

Carina Bergström Poet

Nedre Saxnäs

Sjätte juli 05.30

Olsberget speglar sig i Vindelälvens lugna yta och daggkåpornas gryningspärlor glittrar intensivt i morgonsolen en plats en bit mark att stå på en glänta att sitta och vila i ett markområde att höra ihop med det är inte vilken plats som helst här vet myror och människor var man har varandra, var blåbären, karljohansvampen och kallkällan finns, vilka granar man kan ta skydd under om det kommer ett garail, bästa platsen för pärulandet, men också var de förrädiska surhålen är det är samförstånd, tillit och trygghet man vet att vara varsam inte trampa ner hjotonblommorna smyga tyst förbi flugsnapparen som värmer liv i sina ungar, låta älgkon med sin kalv passera över gården innan du går ut och startar bilen här finns en oändlig rikedom en skatt att andas in och ösa ur den platsen är musik, poesi och fantastiska berättelser

Maria Broberg Författare Nedre

Saxnäs

Platsen är allt för mitt skrivande. Jag tappade bort berättelserna när jag var yngre, och med åren har jag förstått att jag saknade trygghet att låta min inre värld bli synlig för andra att se. Jag hittade slutligen en tillräckligt trygg plats, den som gjorde att jag hittade tillbaka till berättelserna, långt från stoppskyltarna vid efyran men med egen utfart till efyrtiofemman. Här finns tystnad, en möjlighet att höra. En tystnad som myllrar av andra sorters ljud än de man hittar på ett större ställe: djurläten, vinden. Isen som råmar när den lägger sig om hösten. Skorvar som knäpper och fåglar som sjunger. Det är en tystnad som gör att man kan lyssna på sig själv, och på världen, och låta det inre komma fram i det yttre.

MARIA BROBERG

Konstnärer från bygden

TORD HJUKSTRÖM

Om somrarna i Sorsele hålls ofta utställningar av Tord Hjukström, vars landskapsmotiv badar i det nordliga rummets distinkta ljus. Hjukström, som idag är bosatt i Västervik men alltjämt har en stark lokal förankring kvar i Sorsele, menar själv att hans måleri kan tyckas romantiskt eller nostalgiskt, men poängterar samtidigt att: ”Vi får inte bli så rädda det banala, att vi glömmer känslan för det enkla, välbekanta och allmängiltiga.”

JOHN LENNART THORGREN

LARS MATSON

Lars Matson (1933-1994) är berömd för sitt oljemåleri. Hans talrika variationer på motivet bonde och draghäst i vinterskog pryder många västerbottniska hem. Med karga men intensiva skildringar av småbrukssamhället kom Matson att bli en mycket populär målare. Han studerade på Valands konstskola i Göteborg, återvände hem till Sorsele efter utbildningen, bildade familj och startade ateljé mitt i byn. Det stora genombrottet kom med en utställning i Stockholm 1965. På Rankbäcken i utkanten av Sorsele ligger Matsongården, där flera verk finns att beskåda. Lars Matson är även far till konstnären Lligo Matson som är ett välkänt namn för många Sorselebor.

MARITA NORIN

Marita Norin (1943-2021) flyttade till Ammarnäs 1993. Hon var redan en framgångsrik skulptör och formgivare, vars verk smyckar många offentliga platser – och plånböcker: hon formgav nämligen relieferna till det svenska tiokronorsmyntet. I Ammarnäs formgav hon silversmycket Vindelälvan, en populär symbol för den fria älven och kvinnlig kraft, liksom bronspengen Pärbacksgubben.

John Lennart Thorgrens (1918–2000) måleri präglades av en expressiv intensitet och effektfull palett. Han växte upp i byn Sandsele intill Vindelälven, några mil söder om Sorsele. Från sju års ålder arbetade han som getare om somrarna och utvecklade då en klar blick för naturens sceniska växlingar: fjällvärldens böljande former och tvära kast, höstens eldfängda färgsättning, hembygdens sjöar, skogar, forsar och den suggestiva kraften i fjällvärldens glaciärer. Thorgrens måleri finns representerat i bl.a. Nationalmuseums och Moderna Muséets samlingar i Stockholm.

GILBERT ”GILLE” HÖGLANDER

Gilbert ”Gille” Höglander (1930–2019) var träsnidare, trubadur, karikatyrtecknare och kåsör. Med bakgrunden i snickeriarbete började Gille Höglander snida trägubbar och träreliefer, ofta folklivsskildringar. Gille Höglander var en uppskattad underhållare i radio, tv och i revyer. Han författade även böcker och gjorde musik. En av hans omtyckta träskulpturer hänger i Sorsele bibliotek.

ATT GÖRA SOM UNG

Det finns mycket man kan hitta på i vår fina kommun. Här finns något avsett ålder.

GRILLA

Varför inte dra ihop ett gäng av vänner så ni kan fara och grilla? I vår kommun finns det ju otroligt fina ställen som det går att grilla på till, exempel Skibbikken eller Mullekojan, Fågeludden i Blattnicksele eller Potatisbacken i Ammarnäs.

FISKA/BÅT

Gillar man att ta det lugnt och har en massa tålamod så varför inte fara ut och fiska en fin sommardag. Fiske är stort intresse för många och kan även bli ditt nya intresse. Gillar man inte fiska kan man fara ut med båten på Vindelälven och njuta av utsikten där ifrån.

»Jag gillar att vara ute i naturen, och som tur är har ju Sorsele världens finaste natur så jag behöver ju inte fara långt för att göra det jag tycker om« — Moa

TEXT Hanifa Isak

SANNE

SOMMARAKTIVITET

Vill man göra någon annat så kan man faktiskt spela brännboll, fotboll, kubb och så vidare. Det går ju att vara på fotbollsplanerna i Blattnicksele och Gargnäs samt vid Vindelälvsskolan eller vid Svergovallen i Sorsele. I flera byar arrangeras det också fritidsarrangemang för ungdomar.

LÄGET

Vi har en ungdomsgård i Sorsele som heter Läget, nere i Kulturhuset. Du kommer

upptäcka mycket kul där. På Läget kan man spela pingis, biljard, armbrytning, tv-spel, kortspel och massa andra spel – men det går även bra att ta det lugnt och bara umgås med varandra.

»Det bästa med Sorsele är att det är litet, naturen är fin och det är lätt att hitta överallt, även i Gargnäs. På vår fritid gillar vi att bada, köra moped och träna. Sorsele är ett bra samhälle, tryggt, man får bra uppväxt – vad

BADA

Vi har ju även badplatser som Skibbikken och badsjön i Sorsele och Hemsjön i Gargnäs samt badhuset i Sorsele, så känner man för bad går även det utmärkt.

behövs mer!«

— Shafidul, Fabian och Chance

Fakta om Sorsele

Antalet skotrar är över hälften av befolkningsmängden. I Sorsele finns alltså 54 skotrar per 100 innevånare , medan det i Umeå — där det finns flest skotrar i Sverige — går 8 skotrar per 100 innevånare.

Närmare 50% av befolkningen bor i mindre byar.

Här finns nästan

4 000 m

strand per innevånare i kommunen.

Här finns Europas största sammanhållna naturreservat och en av fyra outbyggda nationalälvar, som också utgör ett av Unescos biosfärområden.

Gávtjávrrie, Ammarnäs, är Sveriges rentätaste område.

carl von linné tog sig aldrig till Sorsele. Åtta resdagar innan Sorsele, vid nedre delen av Juktån, gav han upp till följd av det myrhelvete han beskriver i sin Lappländska resa 1732

Var femte jägare i kommunen är kvinna. Det ger procentuellt flest kvinnliga jägare i hela Sverige.

Sorsele kommuns inofficiella slogan he

myntades 1986 av Kaj Eriksson för Sorsele IF, inför en Tipscupmatch på Svergovallen mellan IFK

Göteborg och det tjeckiska laget TJ Vitkovice.

Poeten och prästen anders fjellner (1795-1876) började sin yrkesbana som missionär i Karesuando och avslutade den som kyrkoherde och samisk nationalist i Suorssá. Mest känd är han dock som samisk nationalskald och han kallas ibland ”samernas Homeros”. Det var i Suorssá han skrev sitt mest berömda epos, Päiven pardne , som ligger till grund för den samiska flaggan. Päiven pardne , eller "Solens söner", är skriven på ett samiskt konstspråk, en blandning av två olika samiska dielekter. Fjellner hävdade själv att eposet var en nedteckning av en äldre jojk och myt — den samiska skapelseberättelsen — men förstås ibland som ett nyskapande och betydelsefullt verk av Fjellners egen hand. Anders Fjellner är begravd i Sorsele, där hans minnessten också står.

Över hälften av kommunens yta är skyddad.

som hänn, he hänn hänna

Hemlängtan

RAINE WERMELIN, TÄBY

För Raine Wermelin har bilarna — ibland också motorsporten — stått på agendan under en stor del av karriären. Sedan 2013 är han VD för Porsche Sverige, med huvudkontoret i Stockholm.

Vad saknar du mest med Sorsele?

— Jag saknar riktiga vintrar och snöskoter. Dessutom saknar jag mina föräldrar samt att inte behövs sitta i köer så fort man ska någonstans.

Vad har det inneburit för dig att växa upp i Sorsele?

— Att växa upp i Sorsele innebar för mig en trygg miljö. Släkt och många vänner i olika åldrar, bra skola och fina möjligheter för olika sporter. En väldigt bra start på livet.

STIG FREDRIKSSON, GÖTEBORG

Stig Fredriksson, ibland kallad ”Blåvittgeneralen” tack vare sin framgångsrika karriär som spelare och tränare för IFK Göteborg, är numera pensionär efter att ha jobbat med idrott och ledarskap hela livet.

Vad saknar du mest med Sorsele?

— Det jag saknar mest är nog lugnet i den miljö som finns där man får mycket energi. Jag uppskattar nog vårvinter och höst mest då jag gillar natur och jakt mycket, men en fjällvandring är också uppskattad.

Vad har det inneburit för dig att växa upp i Sorsele?

— Att växa upp i Sorsele har gett mig en grundtrygghet som jag burit med mig genom hela livet.

ELIAS DAHLGREN, NORRKÖPING

Elias är en mångsysslare inom kultursektorn, bland annat som festivalproducent, receptionist på konstmuseum och frilansande skådespelare och manusförfattare — kanske mest känd som älgröst och ljudboksinläsare.

— Jag växte upp i Sorsele och flyttade 2006 som 20-åring till Norrköping och har bott där sedan dess.

Vad saknar du mest med Sorsele?

— Förutom familjen som är kvar så är svaret klyschigt nog lugnet och närheten till naturen som jag längtar till. Som ung hade jag ett väldigt svagt intresse för naturen och allt som hör till, men när den biten liksom inte alls finns i min vardag, så har jag märkt att den är absolut nödvändig för mig. Jag måste få åka ”hem” minst ett par veckor per år för att kunna fungera resten av året i stan.

Vad har det inneburit för dig att växa upp i Sorsele?

— Det var naturligtvis en otrolig trygghet att växa upp i Sorsele. Något man kanske inte fattade då, men som i kontrast med stadslivet jag lever idag ändå blivit väldigt tydligt i efterhand. Även om jag inte heller riktigt förstod då vilket otroligt privilegium det var att min familj släpade ut mig som barn och tonåring ut i naturen, så är jag tacksam för att de gjorde det. Det är nu minnen som jag älskar att tänka tillbaka på.

FIA KADDIK, JOKKMOKK

Fia Kaddik är född och uppvuxen i Gávtjávrrie/Ammarnäs. Förutom att vara idrottslärare, tränare och instruktör inom idrott och hälsa är Fia slöjdlärare, slöjdare och Asa Kitok-stipendiat 2017 för sin rotslöjd.

— Den röda tråden som genomsyrat mitt liv är duodji, renskötsel och samiska språket (pitesamiska, nordsamiska och umesamiska).

Vad saknar du mest med Ammarnäs?

— Jag saknar slalombacken där jag växt upp på slalomskidor och där jag jobbat hela min uppväxt. Tjulträsk och Stor Aigert. Vindelåforsens kraft, vyn över byn från Pärubacken. De människor som fortfarande finns kvar i livet.

Vad har det inneburit för dig att växa upp i Ammarnäs?

— Med ett leende tänker jag tillbaka på min trygga uppväxt. När jag ser tillbaka kan jag bara se och minnas roliga saker. Vi ungar i byn höll ihop och lekte tillsammans trots olika åldrar, visst bråkades ibland men det gick över. Det mindre roliga var att dra från byn senare för skolgång och elevhem.

JOHNNY HÖGBERG, STOCKHOLM

Med glimten i ögat kan Johnny Högberg beskrivas som ”super-VD:n”. Frågar man honom säger han att han arbetar med att leda verksamheter framåt, gärna i förändring. I dagsläget är han VD för en stiftelse som ska vidareutveckla Flemingsberg, ett centrum för utbildning, forskning, innovation och kreativitet i södra Stockholm.

— Jag är uppvuxen i centralorten Sorsele men räknar också Högbränna som byatillhörighet.

Vad saknar du mest med Sorsele?

— Vänner, bekanta och känslan att man känner igen varandra och hjälps åt. Saknar snön på vintern och att ha gott om utrymme. Därför kommer jag regelbundet tillbaka!

Vad har det inneburit för dig att växa upp i Sorsele?

— Att man har blivit lite starkare än andra på flera plan! Sorselebor är riktiga kämpar som inte gnäller så mycket och inte tar saker på för stort allvar. Jag har blivit präglad av bra ledare inom idrott och att hela tiden umgås med människor över generationsgränserna. Jag känner mig väldigt tacksam över att ha fått växa upp i den miljön.

»Jag måste få åka ”hem” minst ett par veckor per år för att kunna fungera resten av året i stan«

Bo hemma,

Jimmie Axelsson

jobba borta

Sorsele är en önskedröm för många. Närheten till naturen, friluftsliv, jakt och fiske stavas för många bofasta ”livskvalitet”. Och naturligtvis betyder rötterna mycket för de som är uppväxta här. Man vill bo där man trivs och arbeta med det man kan och är intresserad av. Ibland finns dessa två parametrar i livet inte på samma ort – då krävs det andra lösningar för att förverkliga sin dröm.

efter 10 år på åland bestämde sig allmänläkaren Ulrika Lind för att flytta tillbaka till Sorsele och föräldrahemmet på Holmen. Det var både Norrland och rötterna som lockade.

– Jag har alltid trivts i Norrland och är en friluftsmänniska. Eftersom jag är född och uppväxt i Sorsele så kändes det som ett naturligt val när vi började fundera på att flytta norrut igen, säger Ulrika. Som första steg vikarierade jag ett par veckor på sjukstugan i Sorsele för att känna mig för, säger Ulrika.

Efter läkarlinjen och specialiseringen till distriktsläkare arbetade

Ulrika i många år söderut, först på Gotland sedan på Åland. Nu arbetar Ulrika på en liten vårdcentral i Luleå, där hon trivs bra – och har möjlighet att kombinera med boendet på hemorten.

– När jag flyttade från Sorsele var jag 16 år och var nyfiken på världen utanför. Nu ser jag på Sorsele med vuxna ögon, naturen och tryggheten i samhället finns kvar. Så det känns fint att vara tillbaka, till rötterna och till föräldrahemmet. Och att jag har ett schema som gör att jag kan tillbringa sammanhängande perioder hemma i Sorsele.

Ulrika flyttade till Umeå för att gå på gymnasiet, vilket var ovanligt på den tiden. De flesta av hennes klasskamrater valde att gå i Lycksele. Hon hann med att utbilda sig till miljöinspektör, tack vare att hon tagit intryck av miljöengagemanget bland unga på 80-talet, innan hon utbildade sig till läkare.

Efter läkarlinjen och specialiceringen till distriktsläkare arbetade Ulrika i många år söderut, först på Gotland sedan på Åland. Hon betonar att erfarenheterna från både södra Sverige och från Åland är värdefulla. Erfarenheterna från Finland, som arbetar på ett annat sätt än i Sverige, är bra att ha med sig. Men att arbeta som stafettläkare har aldrig lockat trots att hon inte har arbetsplatsen på hemorten.

– Nej, inte alls. Fasta tjänster är bra både för patienterna och personalen. Patienten får oftast möta samma läkare, det finns en trygghet i det. Och som läkare är det värdefullt att få lära känna patienterna och dessutom veta hur teamet som arbetar på samma vårdcentral fungerar.

jimmie axelsson är 27 år och har ett yrke som man inte direkt förknippar med våra skogar och fjäll. Han är anläggningsdykare och arbetar stora delar av året offshore på Nordsjön utanför Norge, Danmark och Tyskland.

– Jag är faktiskt på väg just nu. Jag åker först till Amsterdam för vidareutbildning. Sedan blir det jobb på en vindkraftspark utanför Tyskland. På offshorejobben är det två veckors arbete och två veckors ledighet. Under ledigheten är det mestadels Sorsele som gäller, berättar Jimmie.

Jimmie berättar att han är minst åttonde generationen Sorselebo och att det passar honom jättebra att bo i Sorsele trots att arbetet för det mesta sker långt ifrån kommunen.

– När man jobbat en period så blir det flyg hem oavsett var i världen vi bor, så för mig funkar det utmärkt att bo kvar i huset som jag köpte i Sorsele för sju år sedan. Tack vare hårt väder ute på Nordsjön under vintern så minskar det med jobb där. Då tar jag andra dykuppdrag och då kan det hända att jobben finns närmare. Som nu under den senaste månaden så har vi borrat och sprängt för två brostöd utanför Arjeplog. Faktiskt med en barndomsvän från Ammarnäs som vi ringde in som sprängbas på det projektet.

En anläggningsdykare jobbar med allt som är blött och lite därtill. Det vill säga underhåll, service och konstruktionsarbete under vatten. Det kan vara allt från inspektionsdykning till formbygge, gjutning, svetsarbete, armering och kärnborrning. Numera kan en del jobb utföras från ytan med hjälp av en dykrobot. – Jag började som sportdykare när jag var 11 år, sedan i slutet på min tekniska gymnasieutbildning så började jag att funderade på om det var möjligt att leva på denna passion. Jag tog reda på vilka utbildningar det fanns. Det fanns flera vägar att välja mellan, lärling i 3 200 timmar, en tvåårig Yrkesdykskola i Göteborg och två olika intensivutbildningar i Norge. Jimmie valde Norsk Yrkesdykkerskole i Fagestrand. Efter utbildningen, som han själv betalade, arbetade han tre år i Sverige innan han halkade över på jobb i vårt grannland Norge. Efter det började jobberbjudanden dyka upp runt om i världen. Han betonar att det viktigaste för en anläggningsdykare är att vara flexibel, mobil och ”inte ha tummen mitt i

»Jag är tacksam över att ha lyckats vända min passion till min livsstil och får uppleva platser där ingen människa varit tidigare«

TEXT Roland Nilsson

handen” – man måste kunna fixa det mesta eftersom man oftast är själv nere där jobbet ska utföras. En byggutbildning är jättebra att ha med sig, eftersom byggteorin är ett måste om man ska kunna få det svenska yrkesbeviset.

– Det finns egentligen inga genvägar, det är hårt arbete och fortbildning som gäller. Yrket har inte heller så stor likhet med sportdykning som man kan tro. Dykningen är bara ett sätt att ta sig till och från arbetsplatsen. Vid yrkesdykning har vi luftförsörjning från ytan via en speciell slang som vi kallar för navelsträngen som vi alltid kan följa tillbaka till platsen där vi gick ner. Vi har flera extra luftbanker, kommunikation med dyklaget på land, kamera på dykhjälmen, bra belysning och alla möjliga säkerhetsutrustningar och procedurer. Allt för att säkra att dykaren tar sig tryggt hem till sina nära och kära, säger Jimmie.

– Jag är tacksam över att ha lyckats vända min passion till min livsstil och får uppleva platser där ingen människa varit tidigare.

techföretaget vaia har sitt huvudkontor mitt i Sorsele men har alltsedan starten jobbat med kunder utanför kommunen. Under åren har verksamheten utvecklats och Vaia arbetar numera med utveckling av professionella webbplatser och drift av skalbara hostingtjänster. Det är inte helt lätt att förstå exakt vad de gör – men det krävs kompetent personal. Vid starten 1997 var alla delägare och anställda knutna till huvudkontoret. Sedan några år är möjligheten att kunna jobba på distans mot huvudkontoret i Sorsele ett av Vaias viktigaste säljargument för att kunna

rekrytera personal i takt med att de växer. Numera har Vaia tre anställda i Sorsele och fyra på andra orter.

– Det är en medveten strategi, som faktiskt började med mig, berättar Peder Lundqvist, delägare och VD, om anledningen till att Vaia har kontor på så skilda platser som Arjeplog, Åre, Slussfors och Luleå.

Några år efter att Peder gått in som delägare i företaget flyttade Peder till Åre och tog med sig jobbet. Han blev inspirerad av Wordpress som har anställda över hela världen, berättar han.

– Deras anställda får jobba var de vill och på vilka tider som helst, bara de utför de arbetsuppgifter som ingår i jobbet. Så varför skulle inte det passa oss? All vår hårdvara ligger i molnet så det finns egentligen inga hinder att jobba där man vill och där man trivs.

Peder säger att konkurrensen om personal med rätt kompetens är stenhård inom branschen. Vaia har de senaste åren anställt programmerare med högskoleutbildning eller från yrkeshögskola. – Erbjudandet att få välja var man vill arbeta har mottagits positivt. Och eftersom vi är ett norrländskt företag med en norrländsk filosofi har våra medarbetare valt norrländska orter som sin arbetsplats. En plats där de också trivs på fritiden.

»Våra medarbetare har valt norrländska orter som sin arbetsplats –en plats där de också trivs på fritiden«

Peder Lundqvist Ulrika Lind

vardag | bo hemma , jobba borta

BÄSTBYARNA

sorsele vore ingenting utan byarna Med fina ord skulle man kunna säga att det är byarna som står för mycket av den sociala hållbarheten i kommunen: det är i byarna det händer, tack vare kreativa och initiativrika bybor och driftiga byaföreningar. Tväråträsk är ett gott exempel, Blattnicksele ett annat. Ett tredje är Gargnäs intresseförening, som –kanske tack vare sitt idoga arbete – har vänt en negativ trend till utveckling och tillväxt.

– Vi jobbar hårt för det, att få folk att komma. Det är ganska mycket inflyttning av tyskar, som i sin tur har vänner som är intresserade av att flytta hit, det är väldigt roligt, säger Styrbjörn Lind, ordförande i Gargnäs intresseförening.

– En byaförening är oerhört betydelsefullt. Det måste finnas eldsjälar – det är som i alla andra byar, det finns några eldsjälar som håller i allt och drar med sig andra, säger Styrbjörn.

Både Styrbjörn och Gargnäsbon Anna-Karin From beskriver positivt och negativt, men också hur viktig föreningen är för att å ena sidan jobba för utveckling, och å andra sidan

jobba för Gargnäs bästa. Särskilt viktigt för Gargnäs utveckling är att den samhällsservice som finns i dag ska finnas kvar: distriktssköterska, affär, förskola.

– Det är livsavgörande. Vi är väldigt måna om att all den service vi har i dag finns kvar, och den hänger på en skör tråd, säger Anna-Karin.

gargnäs är en liten by , ungefär 100 bofasta. ”Tre, fyra gånger så mycket sommartid”, berättar Styrbjörn. Byn mellan himmel och vatten, mellan Gargån och Vindelälven – helt omgiven av vatten. Gargnäs har mycket för sig: sommarcaféer och bilbingo, minigolfbana, surströmmingsfestival och midsommarfirande, för att nämna ett urval. Föreningen jobbar också med utemiljön i Gargnäs, på agendan framöver står en pumptrackbana.

– Det måste hända någonting, så att folk trivs, avslutar Styrbjörn Lind.

Under vinterns inflyttarträff i Gargnäs, där nya bybor fick lära känna sin nya bostadsort.

Vindelälvens Naturbeten

för att göra vindelälven än mer attraktiv för boende och turism skapades projektet Vindelälvens Naturbete i början av 00-talet. Bönder från fjäll till kust samarbetade för att öppna landskapet, skapa förutsättningar för biologisk mångfald och samtidigt närproducera kött av bästa kvalitet. Vindelälvens naturbeten är numera en välbekant och omtyckt syn utmed strandängarna i Ammarnäs, Sorsele och Blattnicksele. Det är två lokala bönder som har sina djur längs Vindelälven: det är Roger

Johansson och Kjell Öjeryd vi har att tacka för de öppna strandängarna och trevliga utsikten.

Naturbetet har bland annat som syfte att förhindra att det historiska natur- och kulturlandskapet växer igen. Ammarnäs deltaområde, som översvämmas naturligt varje vår i samband med snösmältningen, är ett av länets allra finaste exempel på välskötta ängsmarker, och är unik i fjällmiljö.

nyängen är ett område vid södra infarten till Sorsele. Men det är också ett odlingsprojekt som drog igång ordentligt under 2021, efter att föreningen restaurerat den gamla odlingsmarken som legat i träda.

– Ett av projektets syften är att se över möjligheterna till att få närproducerad odling. Ett annat är att stimulera boende runt om i Sorsele kommun att börja intressera sig för odling tillsammans, berättar projektledare Eva Bromée.

Under förberedelserna har markerna dikesrensats, röjts och avverkats. Det har kalkats, harvats, stubbarbetats, gödslats och frästs. Första året sattes potatis, blomsterremsor och gröngödsel för att förbättra jorden för kommande odlingsår.

42 odlingslotter och lika många odlare gav efter första årets provodling för mycket skörd – och den överblivna potatisen togs omhand av förskolan Liljan, som har en tydlig hållbarhetsprofil. Bland annat har SFI, förskolorna i kommunen och grundskolans elever engagerats i Nyängens odling och skötsel.

– Projektet vill se till möjligheterna att odla på den nordliga breddgrad som Sorsele ligger på och fortsätta öka intresset för lokalproducerad mat, renskötsel, jordbruk och odling. I framtiden hoppas vi att befolkningen i Sorsele vill fortsätta odla på Nyängen och vi vill även öka intresset för att bli än mer självförsörjande i kommunen, säger Eva Bromée.

Odlingsprojektet Nyängen En smak av Sábmie

i trakterna kring gávtjávrrie , eller Ammarnäs om man så vill, hittas en del av renskötselns hjärta: kalvningslandet, barmarkslandet; flyttledens start- och slutpunkt. Det är också i Gávtjávrrie vi hittar Anders Skum, samisk traditionsbärare och prisbelönt mathantverkare med renen i centrum och känsla för det goda.

– När vi bestämde oss för att sälja renskav och suovas var det uteslutet att använda en maskin för att skära köttet. Det måste skäras på samma sätt som vi gör det hemma. Det ska kännas som om köttet tinat upp till den perfekta temperaturen för att skäras tunt med en vass kniv, berättar Anders Skum, som skivar skaven för hand.

Både renen och älgen förändras som råvaror beroende på när i tiden den slaktas. Renen är som bäst under hösten och den tidiga vintern, från och med september till i december, när de övergår från att beta gräs till att äta lavar

och örter och får en allt mer särpräglad viltsmak, berättar Anders.

– Det behöver inte vara så märkvärdigt, det enklaste är oftast också det godaste. Vi vet hur vi ska jobba med smaksättningen beroende på när renen har slaktats, säger han.

”Mustig” är ordet Anders använder för att

beskriva smaken. Och här finns råvarorna närvarande på en armlängds avstånd, med en måltidsupplevelse som lurar vid lägereldens knaster.

– Det som kallas gourmetmat på andra platser är vardagsmat för oss. Vi förstår egentligen inte vilka produkter vi sitter på.

JÄRNVÄGS STATIONEN

jag bor i en järnvägsstation längs Inlandsbanan. Det är en nedlagd station och de enda som gör anhalt här är servicemaskiner från Euromaint och ett ånglok från södern som en gång per år vänder på min station. Då brukar vi ta fram våffeljärnet och fika ute. Då händer det något. Men oftast är jag väldigt glad att det inte händer något. Om du bosatt dig i den del av världen som kallas extrem glesbygd, är det ju inte för att du vill ha folk springandes omkring dig precis hela tiden.

jag föddes här i stationen , eller rättare sagt jag tillbringade mina livs första dagar här. Föddes gjorde jag på BB. Då precis som nu. Mamma var postiljon, skötte posten och järnvägsstationen. Sålde biljetter och frimärken och delade ut pension till folk som väl mest klarade sig själva. Folk som hade potatis och rovor i landet och abborre i ån. En och annan älg sköt de väl också, vare sig det var säsong eller inte. Idag har posten flyttat någon annanstans och breven, med eller utan frimärken, kommer högst varannan dag. Lokaltidningen läser vi på nätet för bredbandet är väldigt bra utbyggt. Dessutom läser vi andra tidningar också. Nuförtiden kommer tidningarna ut här i Lomselenäs, precis samtidigt som de gör i New York eller Istanbul.

min mamma bor 500 meter bort , nere vid ån. Hon bjuder på bullar då och då. Precis som när jag var liten. Mitt enda bekymmer på den tiden var att faster Kerstin hade godare bullar än mamma. Till min mors stora glädje tyckte min kusin Richard dock precis tvärtom. Det är så livet ser ut. Man vill ha det man inte alltid får.

när jag blev större förstod jag vad som menades med skylten som satt – och fortfarande sitter – på min station. ”Lomselenäs. 932 km från Stockholm”. När jag blev större förstod jag att världens centrum inte alls var på andra sidan diket av vägen – där skogen och äventyret började. Nej, världens centrum var 932 km bort. Så jag flyttade dit. Och jag flyttade därifrån. Mörker och snöslask var det de kallade vinter. Inga riktiga säsonger. Det blev mörkt på sommarnätterna och stjärnhimmeln såg du inte av på vintern. Och dristade jag mig att hoppa över diket, för att försöka hitta ett äventyr i skogen, tog skogen slut rätt så snart. Jag flyttade runt, kollade andra saker. Jag reste. 80 länder senare och ett par hundra skidorter rikare så fick jag plötsligt en dag chansen att köpa tillbaka järnvägsstationen. Och vad göra?

om du har någon som helst relation med småskaligt jordbruk så vet du vad en ”jordfast sten” är. En sten som inte går ta upp och förpassa till gärdesgården i jordlottens ytterkant. En sten du helt enkelt får anpassa dig efter, köra plogen och harven och såningsmaskinen och slåttermaskinen runt. En sten som dikterar ditt skapade universum. En sten som du till slut kommer parkera traktorn vid och sätta dig på för att dricka kaffe ur termosen, medan du äter bullar bakade på din mammas recept. Alla människor borde någon gång finna sin jordfasta sten här i livet. En plats de kallar hem.

Text: Håkan Stenlund Illustration: Hooké

Krönika

På väg

Det är alldeles för lätt att tänka att någonting är på väg bort. Det är oftast så vi ser vår plats på jorden skildras: som försvinnande. Ibland känns det också så, som om vi är på väg någon annanstans. Barnen som är på väg till gymnasiet, på väg att flytta härifrån.

Men vi tänker nog att vi är på väg mot någonting annat. Det här är platsen där vägen börjar, inte där den slutar. Det är äventyrets väg, de vindlande vackrande; vägarna där vi sliter sula med ett gevär över axeln och hunden bredvid, eller med sjungande cykeldäck under oss. Grusvägar som dammar om sommaren, fyrtiofemman som kröker in mot järnvägsstationen och Inlandsbanan.

På sätt och vis kan man väl säga att alla vägar bär hitåt, om än det krävs en och annan sväng.

Och du, om du läser det här: vi hoppas att du alltid, innerst inne, är på väg tillbaka. Om du inte redan är här.