Biskopstuna lever igen

Borgen Biskopstuna vid Trälhavet berättar om medeltidens Sverige. En verklig saga om riktiga människor som levde på Tuna för 800 år sedan – långt innan någon naturlyriker på 1800-talet kom på ortnamnet Österskär.

BISKOP STUNA HAR FÅTT LIV!

Ärkebiskopen själv med kräkla och mitra.

BISKOPSTUNA

Biskopstuna castle ruins beside Trälhavet fjard tell the story about the medieval people who lived in the Tuna area of Österåker 800 years ago. Biskopstuna was a strategic defence site and one of the archbishop’s residences. The castle probably had a high tower to guard the entrance to the old waterway to Uppsala, Långhundraleden, of which Åkers Canal is a part today. When Biskopstuna was built, the church was far more powerful than the state. The Archbishop was a secular prince who rode around with his own guard of paid soldiers. A nobleman who took a tithe, i.e. every tenth barrel of flour, hen, turnip or tankard of beer in taxes from his subjects. Biskopstuna was where the taxes that had been collected from all over Roslagen were stored. Photographer and artist Elisabeth Ohlson has recreated the people who inhabited the castle. We encounter men and women depicted on thin, veillike material. The exhibition in the castle also shows images of objects unearthed during archaeological excavations undertaken here since 2018. For more information, see osteraker.se and roslagen.se

Borgens hemliga exteriör. Foto: Ola Österling. Genom tunna slöjor möter vi människorna som fanns i Biskopstuna för 800 år sedan. Foto: Ola Österling.

Inne i borgen lyses de dunkla valven upp av stormlyktor med ett blekt sken. Grunden är naturligt formade stenblock i oregelbundet mönster av gråa, röda, bruna och svarta nyanser. Genom ett kraftfullt murat valv strömmar dagsjuset in snett ovanifrån. Det doftar källare. Golvet består av stampad jord, men så har det inte alltid varit. Om stenar kunde tala … Då skulle stenarna i Biskopstuna berätta om en tid då allt var annorlunda. Under medeltiden – på 1300-talet – stod jämställdhet inte på dagordningen, Östersjön var frisk och koldioxidmolnet inget problem. Men en vanlig människa värderades inte högt. Den som blev påkommen med att stjäla fick ett par fingrar avhuggna. Du kunde vara född träl och få slava livet ut åt överheten. Den som förnekade Gud offentligt dömdes till plågsamma skamstraff och kunde i värsta fall brännas på bål. Samtidigt – en sagovärld med kungar, prinsessor, soldater och stormän som red i beväpnad kolonn runt landet för att befästa sin makt. Trälhavet stod minst fyra meter högre upp än idag, det är därför biskopsborgen ligger där den ligger. Ute på en halvö med båtar som seglade på båda sidor. Borgen hade sannolikt en hamn och ett högt torn – en kastal – för att hålla farleden under uppsikt. Från tornet bevakades inloppet till den gamla vattenvägen mot

Uppsala, Långhundraleden. Åkers kanal är den inre delen av den gamla vattenvägen.

Mäktigare än staten

En ärkebiskop på 1300-talet var heller inte vad vi menar med en ärkebiskop. När Biskopstuna uppfördes var kyrkan långt mäktigare än staten. Ärkebiskopen utsågs i Lund som på den tiden låg i Danmark. Han – för det var alltid en han – var mer lik en världslig furste, en härskare som red runt med egen vaktstyrka av avlönade soldater. En herreman som tog var tionde mjöltunna, höna, rova eller ölstop i skatt av sina undersåtar.

Högmässan, som knappt någon mässbesökare begrep, avhölls på latin. Sverige var ett löst sammanfogat katolskt land som bestod av Svealand och delar av Götaland, delar av Norrland, Åland och Finland. Skåne, Blekinge och Halland var danskt. Biskoparna var i allmänhet lojala med Danmark, snarare än med den svenske kungen. Under mitten av 1300-talet hette han Magnus Eriksson, omtalad för sin landslag.

Det är rått och kallt inne i borgen. Inte ens på medeltiden fanns eldstäder i huset. Maten lagades i kokhus på gården och de som bodde här värmde upp rummen med fyrfat fulla av glödande kol. Ett annat sätt att hålla värmen var att låta hunden krypa ner under fällen i nattlägret.

Biskopstuna var ärkebiskopens representationsbyggnad. Här togs framstående gäster från kontinenten emot, det kunde vara sändebud från katolska kyrkan i Rom. Men också ifrån trakten runtom. Vissa våningsplan var mera representativa med vitkalkade väggar, pelare i huggen gotländsk kalksten och ståtliga palatsliknande vävda textilier. Här dukades långbord med dukar till gästabud.

Borgen befolkad igen

Fotografen och bildkonstnären Elisabeth Ohlson har befolkat borgen igen. Genom tunna slöjor möter vi människorna som fanns där för 800 år sedan. De är där fastän de inte är där.

I tornrummet vaktar soldaten iklädd hjälm och ringbrynja med svärd och spikklubba. Ärkebiskopen själv med kräkla och mitra, praktfulla siden- och guldbroderier möter du i borgens äldsta rum. En högre ståndsdam med ett Monalisaleende på läpparna är fångad i ett ögonblick när hon skyndar genom vapenhuset.

En resa i tiden och ett drömjobb för fotografen och konstnären Elisabeth Ohlson. Det innebär att hjälpa besökaren att förstå platsen. – Jag kände att borgen behövde fyllas med ljus. Med golv, dofter och bilder, berättar hon. För om vi förstår vår historia förstår vi också vår samtid.

Det känns viktigt, tycker hon:

I utställningen visas bl a bilder av föremål funna vid amatörarkeologiska utgrävningar. Foto: Ola Österling. Elisasbeth Ohlson har väckt liv i Biskopstuna.

– Det är också en ödmjukhet, att vi fattar hur bra vi har det idag. Intellektuellt är vi samma personer, det är det som är det magiska …

Ärkebiskop Nils Allesson var en i raden av ärkebiskopar som tidvis bodde på Biskopstuna. Här höll han hov och satt och skrev brev som finns bevarade. Det lärda prästerskapet gav honom namnet Nicolaus Allonis eftersom kyrkospråket var latin. Mest höll han till i Uppsala, reste runt till sina olika borgar eller besökte andra församlingar. Nicolaus var ofta på resande fot eftersom han hade tillsyn över tvåhundrafemtio församlingar i sitt stift.

Bonden Botulf Botulfsson från Östby, hade en dag vid nattvarden sagt att han inte trodde på att brödet och vinet var Jesu kropp och blod. Botulf hade dessutom sagt det högt så att alla hörde. Ett uppenbart fall av kätteri.

Botulf dömdes till sju års botgöring. Vatten och bröd, förbud mot att ligga med kvinnor samt att stå med skammen utanför kyrkan.

Botulf ångrade sig visserligen, men upprepade kätteriet snart nog igen.

Enligt lagen skulle Botulf nu först bannlysas i ett år. Då ett år och en dag gått dömde ärkebiskopenBotulf som kättare och lämnade honom till en världslig domstol för att avrättas. Han brändes på bål.

Vardagsföremålen berättar

Under flera somrar från 2018 och framåt har en amatörarkeologisk undersökning arrangerats av Österåkers kommun i samverkan med Arkeologerna och Österåkers hembygds- och fornminnesförening. Arkeologerna är en del av Statens historiska museer.

Vid undersökningen har man grävt upp rester efter medeltidsmänniskorna. Den gröna parken utanför borgen var under medeltiden full av liv och vardagsföremålen berättar vad som försiggick. Ett krus av stengods. En fingerborg i mässing, en portnyckel.

Arkeologi är en gissningslek. Men en gissningslek baserad på fakta, så tydliga fakta som möjligt.

Ett litet nätt spänne av brons till en rem där niten sitter kvar men remmen har förmultnat. Spännet säger något om klädedräkten och den som bar den. Köksavfallet visar att de styckade kött, bryggde öl och bakade bröd. På platsen finns ben efter rovfåglar, som pekar åt att de kanske tränade falkenering. Pilar från armborst kan tyda på att borgen var belägrad.

Delar av parken var en gång i tiden en stenlagd gårdsplan. Här hade tjänstefolk och manskap sina bostäder och logement. Här fanns kokhus för att laga mat, maten lagades utanför och bars in i borgen. Rester finns av vad som kan ha varit en vallgrav. Kor, grisar, får och getter fanns nog på plats, och kanske fähus för dem.

Ärkebiskopen och hans följe var beridna, så ett stall bör ha funnits på borgområdet. Sannolikt också verkstäder och smedjor.

På Biskopstuna förvarades tionden som hade drivits in från hela Roslagen. Bönderna kom till borgen med spannmål som förvarades i magasin. Handelsmän besökte borgen för att sälja och köpa sina varor.

Biskopstuna förlorade så småningom sin betydelse när kyrkan reformerades och blev ställd under kungen. Borgen revs ner under slutet av 1600-talet för att stenen och byggmaterialet skulle användas till att bygga ett nytt herremanshus, Tuna gård.

Där huserar en modernare typ av furste, en känd imitatör och komiker.

FOTNOT: Elisabeth Ohlson är fotografen som mest är omtalad för utställningen Ecce Homo. Den visade Jesus i sällskap med hbtq-personer. Hon arbetar ofta med inspiration från äldre tavelmåleri och bibliska motiv.