victoria engholm den sista najaden
så länge jag kan minnas (vilket i och för sig inte är jättelänge)
hade de härskat över träsk och över sjö
över tjärn och över kärr men nu fanns bara en av dem kvar min vän kaamila den sista najaden jag antar att det var därför hon gav sig av i ett fåfängt hopp om att någonstans ändå hitta en bortglömd rest av sin utdöda art (eller åtminstone någon att avla med)
i det skedet var det inte så mycket själva uppbrottet som bekymrade mig som att hon tog sikte på det absolut förbjudna den gräns som inte fick passeras men inte ens en rågång mellan världar kan hindra den envisa rännil som letar sig fram eller som i det här fallet en najads bestämda simtag på torra land
jag hade aldrig haft skabb men den dag
hon bestämde sig för att bege sig dit rasade stora tussar päls av mig
hon var trots allt hela min familj om än inte av päls och blod så med delad vårdnad om en ensamhet lika bottenlös som tjärnen hon bebodde det var i alla fall vad jag trodde
(men jag hade ofta haft känslan av att inte räcka till)
så jag följde efter som det hunddjur jag var (och fortfarande är) i spåren av hennes
vinglande famlande ömmande fotsulor
vana att trampa vatten och dy inte barr inte sten inte avbruten gren
skogen glesnade
vi passerade myren
där jag alldeles nyss
jagat pinnar och möss
marken hårdnade
vi korsade lägdan
där jag alldeles nyss
jagat pinnar och möss
vi passerade sågen och dammen och kvarnen som alldeles nyss
hade legat långt långt där borta
jag ängslades
medan min glesnande hårrem
lämnade spår
lika tydliga som tassavtryck
det var inte långt
och det gick alldels för fort
för innan solen ens
torkat daggen ordentligt ur pälsen
stod vi där vid den bräckliga barriär
som separerade våra världar
bevarade vår ed
vårt vara ifred
trots min nervsjuka dans
runt hennes fötter
trots mitt gnäll och mitt gläfs
klev hon rakt in i det förbjudna området som vore det helt i sin ordning
väl inne
strök vi längs husväggarna
svepta i frukostdimma
medan kaffekittlar visslade
och dassdörrar gnisslade
och medan doften steg
alldeles aningslöst
från tuktade rosblad
klev vi ut ur skuggorna
klarögda, morgonpigga bybor hejade och sopade
framför egen dörr eller under mattan
och kaamila log
och kaamila vinkade
så simhuden fladdrade
en blodtörstig drottning i en bortglömd myt
och strax var gatan övergiven en ensam sop låg förvånat kvar
när vägdammet åter lade sig tillrätta
det var i den stunden jag insåg att inget hade hänt ingen himmel hade rämnat
inget berg hade rasat inget slukhål hade gapat
nu sprang jag ikapp hoppade och bet efter virvlande blomfrön
dök efter möss sniffade bland sopor
men kaamila bara fortsatte gå gick som hade hon ett mål
gick förbi hus efter hus gick slott, gick gård, gick koja
ett hus som låg för sig själv i byns utkant
gick hon inte förbi
och där stod han
börje
börje koruni, poeten
en sorgkant av intorkad svett och smuts
jodå, den kände man till hur ska jag förklara
han var som en enda stor antenn, börje lång och spretig
med håret på ända och slutna ögon
kunde han utan förvarning
bli stående se ut att liksom tanka ned det han skulle säga
få var de som visste att vänta
så länge
vi hade stött på denne börje förut
han hade rört sig nära kärret och vaksamt hade vi följt varje rörelse tills doften av hot dunstat
kanske var det då allt började
kaamila gick nära
log sitt leende nära hans blodomlopp som porlade den melodi
bara en najad kan höra
vinden stämde in nynnade med mjuka konsonanter puffade på börjes antenner
men börje var tyst förseglad och fjär
min mun är ett ostron hade han skrivit
på en skrynklig lapp
någon drog efter luft
någon kände en doft
som av jord och järn och päron
någon, eller jag, reste försiktigt ragg
när tiden höll upp
och hon forsade som varmt vatten genom hans ådror
och tinade det som skulles
flimrande slingrande
blev börjes konturer som luftens turbulens
över het asfalt
för en liten poet, om än så stor
kan bara härbärgera ett visst antal pärlor
innan han brister
och han brast
rader av pärlor tumlade ut med sådan iver
att bokstäverna snubblade
över varandra
men en bit bort
vid det tramsiga staketet
hade de samlats
de som tappat sina sopar
bränt sig på kaffet
klämt fingrar i dörrar
med höjda kvastskaft, knutna nävar
skulle de röja undan, mota bort
vittra, råndan, våndan, skräcken
själva satans otyg
tvinga tillbaka in i glömskan
det förgångna och göra ogjort göra bot
fegt försvann jag bakom huset lika tvärt som börjes pärlor sinade
men kaamilas oberörda blick
flög högt över deras huvuden
där, i samma ögonblick
bakom den upprörda massan
rämnade dammen med en smäll och ett dån en våldsam våg reste sig över trädtopparna
högt över tallar och skrikande skallar
skakade marken, rusade fram
slukade allt med sin hungriga tunga
åt träd åt väg åt liten röd stuga
men kaamila, hon log
för skön var synen, skoningslös
detta kraftfulla vilda våta
och visst ville hon låta det rasa
visst ville hon låta det härja
men det var det här med börje och släktet och träsket och tjärnens bottenlösa ensamhet
vi hade pratat om det där
så hon hälsade sin själsliga syster inte med ett krigiskt tjut
utan med den ton som najader sjunger
den ton som står i förbund med det söta och med det blöta
den ton som karvar kristaller formar och fryser
den ton som får det att knastra och spraka gnälla och gnissla, väsa och vissla
när miljoner triljoner droppar av vatten inom loppet av en flämtande utandning
stillnar
stelnar
den tonen
så stod den där en vägg av is stävjad och stillad
förstenad
inom loppet av ett andetag
snart slingrade sig tusen små vattenålar
längs ängar och diken
sökte sig tillbaka, hemåt igen
även najaden
det söta vattnets sista drottning
började gå
och börje följde
som fäst vid ett osynligt band
liksom jag
det blir lätt så med henne
nu lämnar vi vägen, marken mjuknar
och kvarnens armar som nyss var helt nära
krymper för varje steg
vi går över lägdan
där jag fångar en sork
vi går över myren
där jag jagar en pinne
vi går genom skogen
över barr över sten över avbruten gren
ljuset silar
träden glesnar
och där ligger den
tjärnen
det svarta vattnet
gnistrar glittrar
längtar liv
kluckar nöjt
sluter sig igen
medan börjes pärlor stiger till ytan
jag sitter kvar
väntar lyssnar
det skimrar och sjunger när de brister