Experten Ljusblå horisonter och urbana verkstäder. Av Gabriella Olshammar

Ljusblå horisonter och urbana verkstäder

Av Gabriella Olshammar

”Som järnvägsanställda skakade vi på huvudet åt Gullers bilder i 1981 års presentbok, Statens Järnvägar 125 år. Det fanns knappt en arbetande människa på bilderna, allt var snyggt och rent, det var alltid lika vackert väder och allt var liksom på väg mot samma ljusblå horisont. Vår verklighet fanns inte med på de bilderna. De talade inte till vår självkänsla.”

CITATET ÄR FRÅN boken När tiden byter fot – en resa genom det västsvenska rostbältet och fångar en känsla jag ofta får inför illustrationer av den hållbara, förtätade och mångfaldiga stad som byggs runtom i Sverige idag. Många människor förekommer visserligen på illustrationerna men är sällan i arbete. De ses gå med hunden, fara fram på skateboard, dricka kaffe eller sitta i solen – för också här är vädret alltid lika vackert. Hårddraget gestaltas att människor bor och umgås i den attraktiva staden. Eventuella arbeten eller studier tar rum innanför skira glasväggar: rena, gnistrande och speglandes de ljusblå horisonterna. Att bygga mångfaldig stad har blivit liktydigt med att fler bostäder, kontor och restauranger blandas där det tidigare endast låg överblivna trafikimpediment, vanskötta gräsmattor, nedgångna byggnader eller småindustri.

ÖVERDRIVER JAG? Avsikten är dock att poängtera att de planerade hållbara städernas mångfald inte är mer mångfaldig än den befintliga utan bara av ett annat slag. Det kan vara i sin ordning – tiden går och saker förändras. Problemet är föreställningen att det är nu som en mångfald skapas och att med det som intäkt legitimera en rasering av mångfalder som redan finns. Det jag särskilt tänker på liknar vad som efterfrågas i citatet, nämligen en mångfald som rymmer platser för arbete i verkstäder och småindustrier. De tar andra slags byggnader och ytor i anspråk och bidrar med helt andra estetiska uttryck än den arkitektur och gröna rum som ses i illustrationer av nya täta bostadsområden, teknikparker eller handelsstråk.

Jag menar inte att småindustrier och verkstäder nödvändigtvis måste ligga kvar på exakt de platser där de hittills legat (även om det vore svårt att finna motsvarande lägen till samma kostnad). Jag menar att stadsbyggandets aktörer kan behöva värna dessa miljöer för arbete och lyfta fram dem i skildringar av framtida hållbara städer. Miljöerna bidrar till reparation, återbruk och underhåll av städernas materia och de ger plats till arbete för människor med en mångfald kompetenser. Det handlar kort sagt om redan existerande urbana verkligheter med stor bäring för framtidens städer.

Gabriella Olshammar. Foto: Linnéa Magnusson Gabriella Olshammar är verksam vid Göteborgs universitet och har forskat inom stadsbyggnad med tyngdpunkt på omvandling av industriområden. Hon undersöker om småskalig industri och verkstäder kan leva vidare i tider av starkt omvandlingstryck och bidra till hållbara städer.

Från Arbogas hamn. I förgrunden ses Stadens Magasin och på höger hand ligger delar av Arboga Kvarn och Maltfabrik. Järnvägen drogs ända in i hamnen och hade även en tid en stationsbyggnad. Okänd fotograf. Bildkälla: Arboga Museums fotoarkiv.