FOLK
Forskare utan morgondag – För en forskare som lever i förtryck finns ingen morgondag. Det enda man har är nuet som det gäller att göra så mycket som möj ligt av. Det säger Leila Papoli-Yazdi som är en av Göteborgs universitets nya Scholars at Risk-forskare. ATT LEILA PAPOLI YAZDI ägnat sig åt forskning beror
bland annat på att hon inspirerats av sin pappa som var geograf vid Sorbonne i Paris när hon växte upp. Men framför allt är hennes forskningsområde, samtidsarkeologi, ständigt aktuellt, särskilt när hon undersöker platser där konflikter eller katastrofer ägt rum. Ofta arbetar hon tillsammans med sin man, Omran Garazhian, som också är arkeolog. – Under de senaste hundra åren har fyra generationer iranier tvingats kämpa för frihet, både mot ryssar, britter, amerikaner, oljeindustri och inhemska ledare av olika slag. Iransk historia är inte så enkel, som våra makthavare vill få oss att tro, utan full av komplikationer och märkliga öden. Bland annat forskar Leila Papoli Yazdi om Jahangir Khan, en rebellisk journalist som avrättades 1908 under den konstitutionella rörelsen i Iran, som följdes av en rysk invasion. En annan märklig person i Irans historia är Khazal Khan som i början av 1900-talet var shejk över provinsen Khuzestan. 2008 var Leila Papoli Yazdi i Kuwait för att undersöka de numera raserade byggnader som han lät uppföra där. – Khazal Khan blev förmögen genom sitt samarbete med the Anglo-Persian Oil Company, nuvarande BP, och han anses ha startat en revolt mot Irans ledare Reza Shah. Den misslyckades och 1936 blev han mördad. Bland somliga araber ses han som en hjälte medan han i Iran uppfattas som en brittisk spion. Det ligger nog något i det; under min utgrävning av hans hus i Kuwait kunde jag inte låta bli att lägga märke till att det låg nära den dåvarande brittiska ambassaden.
40 GUJOURNALEN JUNI 2019
Tillsammans med sina kollegor har Leila Papoli Yazdi också forskat om Neshatträdgården utanför staden Firoozeh i nodöstra Iran samt undersökt den kände konstnären Kamal al Molks hus i samma område. – I Neshatträdgården hittade vi bland annat vapen och ammunition vilket fick oss att misstänka att platsen inte bara varit en idyll utan också spelat en hittills okänd roll för politiskt motstånd. 2003 var Leila Papoli Yazdi i Bam, några månader efter den förödande jordbävningen då cirka 40 000 människor dog och den 2000 år gamla stadskärnan förstördes. Bland annat undersökte hon nya och gamla begravningsplatser i staden. I Iran, där all historia uppfattas som politisk, är förstås forskning om de senaste hundra åren särskilt känslig. Ändå var Leila Papoli Yazdi helt oförberedd när hon och hennes man 2010 tvingades lämna sina arbeten som lärare och forskare vid Bu Ali Sina-universitetet i Hamadan. – PLÖTSLIGT FICK VI veta att vi blivit förflyttade till högskolan i Neyshabur, en mindre stad i nordöstra Iran. Någon förklaring till varför vi måste flytta fanns inte. Lite senare blev jag avstängd från all undervisning och förlorade möjligheterna att forska, också utan att få veta varför. Att inte tillåtas arbeta var ett hårt slag för mig. Därför tackade hon med glädje ja när professor Susan Pollock vid Freie Universität Berlin 2012 erbjöd henne en treårig gästprofessur, finansierad av Humboldtstiftelsen. Under de åren forskade hon bland annat om kvinnokroppen i politisk propaganda, från den sasanidiska epoken i 200-talets Persien fram till idag. – Alla frågar mig alltid om kvinnoförtrycket och de svarta slöjor man tvingas bära men tyranniet i Iran handlar om så mycket mer. Bland annat förtrycks landets många minoriteter, som azerer, kurder, turmener, balucher och araber, samtidigt som ekonomin eroderat till den grad att landet riskerar hungersnöd. 2015 återvände Leila Papoli Yazdi till Iran men fortfarande utan att få arbeta.
