”I ett annat sammanhang blev jag nedslagen under vernissagen på galleri Index, som en del av en utställning om våld.”
Lasse Lindkvist om … fotografi och aktionskonst Problemet är avsaknaden av den absoluta nivån. Fotografiet är ständigt ofullständigt, dras med brister, når inte riktigt fram. Är tolkning, representation. Samtidigt har fotograferna, fotografiernas betraktare, vårt samhälle och vår kultur, tillsammans närt och delat en stark önskan, ett oemotståndligt begär efter att fotografiet ska vara transparent. I juridiken betraktas det till och med som ett bevis. Fotograferna har historiskt använt sig av olika konstruktioner för att förstärka den autentiska auran. Exempelvis svarta ramar på kopiorna, ett visuellt tecken som indikerar att inget är beskuret från negativet. Eller långtgående etiska resonemang för hur en fotografering ska gå till: närvaro, deltagande, ansvar. Detta för att överbrygga, kompensera för något som aldrig kan överbryggas eller kompenseras, nämligen avgrunden mellan den verkliga världen och dess representation. För egen del blev jag mer intresserad av sanningsanspråken än vad jag var av det fotografiska. Det innebar att jag kom att lämna fotografin samtidigt som jag utbildade mig till fotograf på Akademin för fotografi på Konstfack. I dag när jag ser tillbaka urskiljer jag en lyckad akademisk utbildning, som var framgångsrik med sitt kritiska uppdrag. I stället kom jag att syssla med aktionskonst. När det var mjölbrist i Baltikum och inte fanns tillräckligt med bröd där bar jag 20 kilos vetesäckar från Frihamnen till Konstfack, samtidigt som svenska företag brände vete för att upprätthålla prisnivån. I ett annat sammanhang blev jag nedslagen under vernissagen på galleri Index, som en del av en utställning om våld. Mitt examensarbete på Konstfack var att jag grävde en grop utanför en av ingångarna till skolan. Ett verk som fortfarande retar delar av Svenska fotografers förbund. Under denna tid brukade jag säga att ”jag arbetar alldeles för mycket med sanning för att kunna använda fotografi”.
… Högskolan för fotografi Ändå kom jag att återvända till fotografin. Varför? Jag var fotograf, jag försörjde mig på detta. I samband med att masterprogrammet annonserades sa Tuija Lindström till mig en kväll på krogen: ”Lasse, du borde komma, det vore bra för skolan.” Jag hade lite underliga förväntningar på utbildningen, såg det närmast som en forskarutbildning. Vid intervjun frågade jag dåvarande prefekten Gertrud Sandqvist om det var någon undervisningsplikt, förväntades jag undervisa? ”Nej, vi har lärare för det”, var hennes något lakoniska svar.
228