Exploring the Variety of Random Documents with Different Content
inför honom, det förstod han nog, men hon visade i alla fall en ärlig omtanke om hans person.
Han gick in i hennes rum och fram till bädden. Det var alldeles mörkt i rummet. En svag parfym- eller puderdoft kittlade Stråvalls känsliga luktsinne. Han famlade över bädden och kände en varm rund arm.
—Å förlåt ... började han säga.
Hon slog helt oförmodat båda armarna om honom och drog honom till sig för att lika hastigt släppa honom. Hon ropade till och tände ljuset.
— Jag drömde ... men direktörn va är de? Förlåt ...
Hon gned sig i ögonen som om hon varit yrvaken, och Stråvall drog sig generad och rodnande tillbaka.
— Jag ville bara ha nycklarna till väggskåpet, sade han.
Hon såg nästan besviken ut, när hon sade, att nycklarna lågo på diskbänken i köket.
Stråvall log stilla och undrade vad fröken Wagner kunde ha drömt, eftersom hon varit så färdig att slå armarna om honom, innan hon var riktigt klarvaken. Han var nämligen fullt övertygad om att rörelsen varit spontan. Allra minst skulle han ha kunnat föreställa sig, att hon legat och hört knackningen på dörren.
— Förlåt dröjsmålet, ursäktade sig Stråvall för sin gäst, när han kom in i matrummet.
Han satte en ära i att slå upp skåpdörren på vid gavel.
— Får det vara Mosel eller något mousserande? Jag tror det är kallt nog som det är här inne i kylan.
— Tack, det där Mosel är inte dumt.
I själva verket var Stråvalls gäst ganska ny på vinvetenskapens område. Han hörde till den sort som skulle kunna sitta på Operakällaren vid en iskyld Beaune. Också han var nämligen av den ganska tillfälliga husägartyp som gått in på marknaden endast därför att andra varor voro slut.
— Säg mig en sak, direktör Stråvall, började den andre sedan han störtat i sig ett helt glas Mosel — som när man tar en sup vid ett svenskt smörgåsbord — varför har ni så stort intresse av mitt hus?
— Å, det kan ju ha sina orsaker. Sanningen att säga har polisen också intresse för det.
— Jo, jag såg att herrarna voro bekanta.
— Det skadar inte att ha vittne, och jag har bestämt mig för att göra slut på den där trafiken.
— I sedlighetens namn?
— Det skadar kvarterets anseende.
— Jaså, det här gamla ruttna kvarteret har fått anseende. Det skulle ha kommit sedan herrn satte in marmortrapporna och sålde Rotundan till sig själv; ånej, oss emellan skall det väl inte talas så mycket om anseende. Skål herr Stråvall!
— Betänk att det är många familjer som behöva bostad, och att det inte är riktigt att hålla undan centrala bostadslägenheter.
— Jag skulle bara betänka en sak, och det vore ett sådant anbud på huset att jag kan reflektera. Jag tjänar ganska bra på det just nu.
— Men vad säger ni om att vräka det där packet som håller hus där och bilda en hederlig bostadsförening. Just nu kan man få köpare, om man bara har lediga lägenheter.
Den andre funderade, synbarligen intresserad.
— Jag har 80,000 i huset, sade han och räknade på ett papper.
— Det vill säga 40,000, reducerade Stråvall.
— Låt gå för det oss skojare emellan, sade den andre, som köpt huset för 180,000 kronor, varav 15,000 kontant.
Stråvall log och bjöd på den ena flaskan vin efter den andra. När det började lida mot morgonen voro de ense, och huset Stråvalls. Det var en lysande affär att göra på just detta hus ...
Stråvall hade kommit i förbindelse med en utländsk makts hemliga känslospröt. Huset hade befunnits lämpligt för vissa syften. Där skulle mötas hinduer, irländare och denna makts alla underliga ombud — präster, clowner, generaler och diplomater ...
Om denna affär ginge efter planen, skulle Stråvall inhösta 100,000 kronor kontant, varjämte han skulle vara befriad från en besvärande aktiepost i det Gehnfeldtska bolaget. Den återstående delen skulle han med säkerhet lyckas placera ut på Stora Kommissionen, som därigenom skulle erhålla ett antal bostadslägenheter att använda för
varulagring ... Människor och hem för människor — vad bekymrade
den saken herr Adrian Stråvall!
Men viktigt vore också att han bleve befriad från Gehnfeldt. Först efter den operationen skulle han åter obesvärat kunna uppträda hos Wiepes.
G KAP. XXI.
Godsägare Gehnfeldt intime.
odsägare Gehnfeldt myste av självbelåtenhet. Nu hade han nått ett av de båda resultat han sökt vinna genom att hålla sig undan Stråvall. Han hade lyckats sälja samtliga sina aktier i
Centralbostäder till en mäklarfirma Dorn & Hage. Därigenom hade han avvecklat den viktigaste av de affärer, vilka han haft gemensamt med Stråvall.
Gehnfeldt var en klartänkt man. Sedan han orubbligt satt sig i sinnet att göra Ingrid Wiepe till sin, hade han fast beslutit sig för att behålla de båda reverser Stråvall varit nog oklok att lägga i hans händer. Det bekymrade honom icke ett ögonblick, att han givit sitt hedersord på att icke missbruka dem eller att över huvud taget icke använda dem på något sätt. Det ordet hade han givit under en förutsättning som icke längre funnes, skulle han säga. Han visste, att Stråvall skulle vara omöjliggjord hos familjen Wiepe i det ögonblick det komme till deras kännedom, att reverserna voro i orätta händer. För att övertyga sig om att Stråvall fullt insåg detta hade han irriterat honom genom att tala om Ingrid och därvid anspela på reverserna. Sedan han sett verkan härav, som var tydlig nog, eftersom Stråvall sökte sammanträffa med honom vid alla tider på dygnet, hade han känt sig säker. Han hade Stråvall i sin hand, och han skulle om det behövdes kunna förmå denne att bli förespråkare för honom hos Ingrid, ja en förespråkare som skulle använda de yttersta medel för att lyckas. I annat fall skulle det gå ut över honom själv. Men å andra sidan ville Gehnfeldt icke gå till en direkt brytning med Stråvall. Icke nu. Och brytning skulle det otvivelaktigt komma
till, om Stråvall nu satt sig i sinnet att utkräva reverserna och icke finge dem. Gehnfeldt skulle nämligen i längden icke kunna finna antagliga skäl att behålla dem. Därför hade Stråvall icke fått råka honom.
Hade Gehnfeldt kunnat finna sig i en sådan motgång som att få ett nej från Ingrid Wiepe på ett anständigt frieri, skulle han icke varit den han var. Hans framgångar i affärerna och icke minst på den nöjesmarknad han gjort till sin — i likhet med samtida gulascher av olika nationalitet och art — hade varit så stor, att han nu icke tillät sig att misslyckas. I varje fall skulle det svida och bränna omkring honom, om något skulle gå emot. Finge han icke komma in i familjen Wiepe, så skulle icke heller Stråvall nå det mål han i sin barnsliga godtrogenhet inför kompanjonen skrutit över att han så när redan nått.
Hans sista båda kort i det höga spelet skulle vara: reverserna utan Stråvalls hjälp eller — Stråvall med reversernas hjälp.
Godsägare Gehnfeldt hade förut stannat vid tanken att Ingrid skulle kapitulera inför blotta upplysningen, att han hade reverserna, som hon icke skulle kunna inlösa.
»Tag mig och gör vad ni vill med mig», skulle hon säga, »men några penningar har jag inte.» Han skulle framträda som den ädle och riva sönder reverserna: »Endast som min maka», skulle han säga, och i enlighet med denna tankegång skulle hon falla i hans armar ...
Men efter mötet med Ingrid på Kompaniet hade han känt sig en smula osäker. Han hade då funderat ut, att han strängt taget hade också en annan väg, nämligen just den att skicka som sin förespråkare Stråvall, hotad med skandal om han icke nådde resultat — ty då skulle reverserna fram.
Vunne Gehnfeldt icke framgång på någon av dessa vägar, skulle han i båda fallen likväl störta Stråvall, och det var inför den utsikten han skyndsammast ville avveckla sina affärer med honom.
Nu hade han nått en god del av sitt mål åtminstone i fråga om affärerna. Det stärkte hans tillförsikt beträffande det andra målet — Ingrid Wiepe.
Och i denna tillförsikt körde Gehnfeldt ut i sin bil för att studera blomstermarknaden. Han fann att säsongens förnämsta blommor voro liljekonvalje, violer och nejlikor och beslöt sig för en ansenlig bukett av de förstnämnda, som han jämte sitt visitkort skickade under Ingrid Wiepes adress.
Godsägaren K. G:son Gehnfeldt, Colossus, kunde icke drömma om, vart denna blomsteruppvaktning skulle leda.
Samma eftermiddag körde Gehnfeldt omkring i trakten av Wiepes bostad och lät sin bils valthornssignal ljuda. Det syntes honom ganska självklart, att Ingrid Wiepe efter denna nya uppvaktning icke skulle kunna motstå ett förslag om en biltur, om han liksom av en tillfällighet skulle möta henne. En färd till Ulriksdal eller Drottningholm, tja, varför inte till Saltsjöbaden, skulle reta aptiten, och man skulle kunna äta en middag sådan som hans kvinnliga bekanta brukade sätta värde på ... Hans tankar rusade så lätt vidare, eftersom han börjat bliva van vid framgång. Den tid då han hade motgångar i livet var länge sedan förbi.
Tanken på Saltsjöbaden blev allt starkare och Gehnfeldts fantasi allt livligare kring denna plan, men han insåg, att han icke direkt kunde söka upp henne redan nu.
»Blommorna måste först verka», tänkte han förnöjd.
Men åter kom otåligheten liksom alltid när hans starka passion var inriktad på ett bestämt mål.
»Skall jag ringa baron Wiepe ...»
Detta var en ny väg. Han hade verkligen snuddat vid tanken en gång tidigare. Det var för övrigt vid deras första sammanträffande.
Kanske han till och med framkastat något förslag om en trevlig bridgeafton.
»För sjutton, Wiepe är ju en ung galant herre. Han vill roa sig», tänkte Gehnfeldt, medan bilen strök genom gatorna. »Den vägen är ju fullt legitim, haha ...»
Innan han tänkt vidare på saken gav han sin chaufför order att köra till bostaden. Han sprang uppför trapporna och ringde till Regeringsgatan. Hans glada änka där hade alltid möjligheter att skaffa samman lämpligt umgänge. Men när han fick svar på det hemliga numret, lade han tyst ned luren.
Denna kvinna vore högst olämplig i detta sammanhang ...
I stället ringde han till Gunnars byrå.
— Baron Wiepe ligger sjuk, svarade man.
Det var en motgång.
Han ringde till bostaden. Det var alltid en vänlighet mot familjen att höra efter hur dess huvudman befann sig.
Gehnfeldt ringde.
— Det är godsägare Gehnfeldt, svarade han, då han hörde en manlig röst i telefonen.
Ett ögonblick hade han inbillat sig, att det var Stråvalls röst, men han hörde, redan då numret angavs till svar, att rösten var mera manlig än hans kompanjons.
— Å, är det baron Wiepe själv, tillade han, då det sedan blev tyst på andra sidan.
— Baron Wiepe ligger allvarsamt sjuk, svarade rösten. Var det något som skulle framföras till honom?
— Nej visst inte, jo tack, en hälsning. Jag hörde just att han var sjuk, men när min herre svarade tänkte jag, att det kunde vara han.
— Ja, min herre känner honom ju mycket obetydligt.
— Förlåt, kanske får jag fråga med vem jag har den äran? ...
— För all del, det är ingenjör Hjelm.
Gehnfeldt kände sig ytterst illa berörd. Han visste att han icke tagit miste, då han trodde sig se Folke Hjelm i sällskap med Ingrid och en annan dam på Kompaniet. Han hade haft besök av Folke under den tid denne sökte lägenhet, och en av Gehnfeldts agenter hade rapporterat, att en ingenjör Hjelm hade »uppträtt ytterst olämpligt», då han icke kunnat få en ledig lägenhet. Han hade icke varit »önskvärd» som hyresgäst. »Ingenting att tjäna på», som agenten sagt.
— Kanske jag kan få tala med någon av familjen, sade Gehnfeldt i avmätt ton.
— Det är tyvärr ganska olämpligt, svarade Folke.
Gehnfeldt rasade och lade ned luren.
Han gick genom rummen och kastade cigarraska omkring sig i förtreten. Det var icke vackra saker han tänkte och muttrade för sig
själv om Folke Hjelm. Dagen var förstörd och han visste för ögonblicket icke någon avledare för sitt raseri.
— Jag hör att godsägarn är hemma ...
Det var en av tjänstefolket i hans ungkarlsvåning, som dristade sig in, en ung flicka som trodde sig våga störa sin herre när som helst — såvida icke en viss dam var närvarande.
— Jaså, det till och med hörs att jag är hemma, röt han.
Flickan tog ett steg tillbaka.
— Nå, vad är det fråga om?
— Jo, dom ringde från en blomsterhandel och frågade, vad de skulle göra med blommorna som godsägarn skickat.
— Är ni galen människa? Det ...
Han bröt ut obehärskat, och flickan brast i gråt.
— Ringde blomsterhandlarn eller vem ...
— Det var en fröken som ringde, och hon sa att det var från blomsterhandeln, där godsägarn hade beställt blommor som skulle skickas.
— En fröken och blomsterhandel och skicka mig hit och dit. Vad hette idioten?
— Det vet jag inte.
— Är ni alldeles vansinnig, tar ni emot en ringning utan att veta vem det är?
— Jag tro... odde ...
— Man tror ingenting nuförtiden.
Flickan snyftade hysteriskt.
— Vad tro... odde ni?
Gehnfeldts kokerska kom in. Med händerna i sidorna ställde hon sig i dörren.
— Vad vill fru Jönsson?
— Flickan är mycket klen, godsägarn, och det kanske inte står rätt till med henne heller.
Flickan drog sig mot kokerskan och gnällde som en piskad hund.
Gehnfeldt var blek av raseri. Hans ögon rullade, och till och med den resoluta kokerskan var rädd. Flickan hade sjunkit ned på golvet och grät ohejdat.
— Hon trodde väl, att godsägarn själv skulle veta, var han beställt blommorna, sade kokerskan.
— Det rör er inte. Varför lägger ni er i den saken, fru Jönsson?
— Nu skall godsägarn lugna sig, så skall jag försöka rätta till det.
Får jag ta in en grogg så länge?
— Visky, ren visky.
— Ja då, godsägarn.
Hon vände sig mot flickan som hon hjälpte på benen igen:
— Seså, kom du med mig.
Gehnfeldt var redan i färd med att leta i telefonkatalogens yrkesregister och ringde på Allmänna:
— ... kom tillbaka ... vad me ...
Han hade nått det stadium av sitt raseri, då han brukade stå i givakt. Men han var nu till det yttre alldeles lugn.
Blomsterhandeln meddelade, att blommorna kommit tillbaka med hälsningar att det måste vara något misstag och att avsändaren borde underrättas härom.
— Javisst, jaha, sade Gehnfeldt i nästan skämtsam ton. Naturligtvis hade jag satt den där adressen, jaha, det var ju mitt eget misstag. Tack, blommorna kan ni ju behålla ... Nej, det gör detsamma ... hahaha ...
Han kastade luren i klykan så att det skallrade i apparaten.
— Varsågo, godsägarn.
Kokerskan neg med viskybrickan.
— Se här, fru Jönsson, sade han och slog upp ett väldigt glas.
Han tömde det i ett enda drag.
— Kanske det får vara något tilltugg?
Gehnfeldt svarade inte på frågan.
— Jojo, fru Jönsson, det finns idioter.
— Ja, godsägarn, det vet man nog.
— Folk som äro fattiga som kräk skulle inte mopsa sig.
— Nej, man får allt vara ödmjuk ...
— Hör nu, fru Jönsson, den där flickan får sluta. Se här är femtio kronor. Ge henne det och bed henne gå.
Han slängde fram en sedel, men kokerskan såg besvärad ut och tog inte upp den.
— Ursäkta mig godsägarn, men kanske det vore bäst om godsägarn själv gjorde upp med henne.
Det var tyst en stund.
— Ja, jag skall be henne komma in, sade kokerskan och gick.
Gehnfeldt gick till telefonen och ringde Regeringsgatan:
— I kväll är jag upplagd för vad som helst, sade han.
S KAP. XXII.
Enpromenad.
tråvall hade på senaste tiden känt liksom kylande ilningar kring mellangärdet, men han hade inte kunnat finna någon beläggning på tungan, som kunde sätta obehaget i sammanhang med magen. Detta gjorde honom ängslig. Fröken Wagner hade sagt honom, att den där känslan kring mellangärdet var tecken på nervositet.
— Det är något som direktörn går och grubblar på, det har jag nog lagt märke till. Sådant tar. Det vore bäst att resa bort en tid, till Åre eller Jerkin, föreslog hon en dag.
En hel rad andra goda råd hade hon givit. Stråvall behövde massage, bad, punsch, silkespyjamas ... och så borde han tänka på att gifta sig.
— Fast det finns naturligtvis massage och massage, bad och bad, och ...
Hon hade tänkt fortsätta men avbröt sig. Det hade under denna tid uppstått en hel del underliga hygieniska institut, till vilka hon icke fann anledning adressera Stråvall, även om behandlingen där kunde vara så ytterst tillmötesgående.
I stället tillade hon:
— Direktör Stråvall har ju gjort mycket bra affärer på sista tiden. Nu skulle direktörn tänka på det direktörn alltid har sagt, att det gäller att koppla av, innan prisfallet kommer.
— Det ligger något i det, fröken Wagner, svarade han.
Men han log för sig själv. Hon visade sig så mån om hans ekonomi! Fast, för all del, hon var ju mån om hans hälsa också.
Kanske ett glas punsch verkligen skulle lugna nerverna ...
— Fröken Wagner, ni kan gärna köpa litet punsch, sade han.
— Se där ja, det skall direktörn få se gör susen.
Det lugnade honom i varje fall att tala med henne. Han insåg själv, att denna ängslan skulle kunna bli farlig i längden. Han visste nog att hans affärer lyckats till och med över förväntan. Han skulle nog också kunna avveckla dem före den väntade prisfallskrisen fast denna kris skulle nog sist nå bostadsmarknaden — eftersom lagen skyddade just den art av företag som Stråvall vetat att lägga an på.
Hans ekonomiska ställning var alltså trygg.
Men så mycket osäkrare var hans ställning hos Wiepes och detta betydde — hans samhällsställning. Oron att genom reverserna ha gjort sig omöjlig i familjen Wiepe hade legat över honom som en mara om nätterna. I sina yrvakna skräckfunderingar hade han visserligen sett en reträtt hägrande i fjärran, en verkligt hederlig reträtt — anstalten för sinnessjuka och övernervösa där hemma i Brinkeberga. Men i klarvaket tillstånd hade han funnit denna utväg motbjudande. Det var ju dock icke nu som den gång, då han dränkt Jakobs kaninungar ...
Men nu hade han krossat Ingrid Wiepes syrenbukett, och vad som stod i sammanhang därmed var ganska allvarligt.
Han hade sett sig tvungen att på något sätt hindra Wiepes att återsända blommorna och därigenom framkalla Gehnfeldts raseri. Så impulsiv som Gehnfeldt var kunde han mycket väl tänkas rusa åstad med reverserna och göra en skandal, om han såge sig direkt avsnoppad av Ingrid. Detta ansåg sig Stråvall ha förebyggt genom att spoliera blommorna. Men han begrep också granneligen, att han i stället skulle framkalla Ingrids raseri i så mycket högre grad, och detta kunde vara mycket allvarligt. Han visste ju nu att Folke Hjelm och dennes syster återförts till Wiepes umgänge. Med kännedom om Ingrids temperament tog Stråvall för givet, att hon skulle berätta historien om syrenerna också för ingenjör Hjelm, och så mycket kände han denne, att han i ett dylikt sammanhang skulle kunna befara en redogörelse för deras mellanhavanden rörande den där olycksaliga lägenheten. Det var ett helt komplex av ytterst
obehagliga möjligheter. Han skulle icke kunna undgå kollision med någon av dessa, om han just nu besökte Wiepes. Visserligen skulle han ha Harriets skydd, men också det kunde svikta. Därför hade han hållit sig undan dessa dagar. Pausen var dock icke längre än många andra gånger mellan hans besök.
Men just denna gång finge det icke dröja alltför länge. Ett nytt moment hade inträtt, ja, det var sannerligen den avgörande punkten i Stråvalls hela samvaro med Wiepes. Han hade kysst Harriet, och han insåg att hon icke skulle fatta dessa kyssar annat än på ett enda sätt. Det var frågetecknet efter hans många år långa frieri, och det var hennes jakande svar. Men detta svar vilade på förutsättningen att hon bedömt honom rätt och att han verkligen var just den som han under alla dessa år givit henne intryck av att vara. Och just nu kunde han befara något så katastrofalt som att själva grundvalen för Harriets uppfattning av honom rycktes undan.
Adrian Stråvall var på halster, andligen talat, och lågan brann livligt och gladt inunder.
Otvivelaktigt väntade Harriet ett besök av Stråvall, vilket också skulle gälla hennes mor och Gunnar som hennes giftoman. Det låge stor risk i att icke omedelbart göra detta besök, men lika stor risk i att göra det, innan Ingrids sannolika vrede dämpats.
Hela den säkerhet Stråvall tidigare vunnit gentemot Wiepes var nu borta. Den hade överflyttats på det ekonomiska området, där han egentligen aldrig hade behövt den. Men ... där var återigen slutpunkten i de senaste dagarnas funderingar:
Endast genom en stark ställning i familjen Wiepe skulle han vinna glans åt sin förmögenhet.
Utvecklingen hade alltså fört honom till en uppfattning alldeles motsatt den från vilken han utgått:
Endast genom en god ekonomisk ställning skulle han kunna vinna glansen av att vara en vän hos Wiepes.
Stråvall klädde sig hastigt till förmiddagsvisit hos Wiepes och ringde i telefonen för att höra om det skulle passa. Någon av betjäningen svarade, och först nu fick Stråvall veta, att Gunnar var sjuk. Han bad att få tala med Harriet.
— Hur är det med Gunnar? Jag har varit borta i affärer och inte kunnat ge mig till känna, hur är det Harriet, frågade han.
— Det är allvarligt, Adrian. Gunnar har sagt, att han vill tala med dig, och vi hade tänkt skicka bud på dig i dag.
— Så förfärligt ledsamt, Vad är det för sjukdom?
— Spanskan.
— Spanskan, sade Stråvall efter.
Och genast tillade kan:
— Då vet jag vad det vill säga.
— Har du haft någon känning av den, Adrian?
— Nerverna äro litet oroliga. Jag har fått ordination att resa till Åre eller till Norge.
— Bara det inte blir illa med dig.
— Det behöver inte bli det, men det finns en enda risk.
— Vad säger du? Vilken ...
Ja, det kanske är fegt av mig, men jag kan inte hjälpa det. Jag måste absolut hålla mig undan alla smittoförare.
— Jag förstår ... det kan bryta ut, om du får direkt smitta ... men Gunnar ... Vill du vänta i telefon.
Efter en stund kom Harriet tillbaka. Hon var tydligen upprörd och talade nästan viskande:
— Gunnar kan inte fatta, att du inte kan komma, säger han. Jag måste säga, att du skulle resa bort, och att du är sjuk. Jag förstår ju så väl, att du inte kan komma, men det är olyckligt, vet du, på ett sätt ... ja Adrian, jag måste råka dig ... och sedan skall du resa bort en tid. Kan jag träffa dig nu? Det är ett uppdrag från Gunnar också
...
Harriet grät.
— Jag kommer genast. Jag tar risken, Harriet.
— Nej, nu vill inte Gun... Jag kan inte säga det i telefon. Kom genast ut till Djurgårdsbron.
— Jag kommer.
Stråvalls färd till mötesplatsen var snabb, men Harriet var före honom där.
— Nu skall vi gå långt ut och tala förståndigt, började hon.
Orden stucko honom, och han tyckte sig förmärka något nytt i Harriets blick, ett beklagande eller så, men det kunde också vara sorg över Gunnars sjukdom.
Stråvall hostade ett par gånger.
Kanske det inte är bra för dig att gå, undrade hon. Du måste ha arbetat för mycket på sista tiden.
— Det är inte utan att jag har det ... Men jag skall promenera mycket, så det skall du inte vara orolig för. Det gör mig godt.
Hon rynkade lätt på näsan, som om hon tyckt att han onödigtvis uppehållit sig vid sin egen person. Detta undgick honom inte, och han anade oråd. Följaktligen log han och såg ut i rymden.
— Du känner ju Ingrids humör. Hon blev rasande på dig för att du snavade över blommorna. Nu är det så förstår du oss emellan sagt, att ...
Stråvall lyste upp. Det där »oss emellan sagt» värderade han till några hundra tusen kronor ...
... Gunnar och ingenjör Hjelm, som du visst känner — fortsatte hon — har blivit ganska goda vänner igen på sista tiden. Ja, du förstår det är en smula hett mellan Gunnar och Signe Hjelm ... gammal kärlek. Och de båda Hjelmarna ha bestämt något mot dig. Jag måste säga, att det inverkat på Gunnar. Men det är i sammanhang med en annan sak som du kanske inte borde ha gjort. Ja, det är Gunnars fel också, tycker jag. Gunnar kanske inte går igenom den här sjukdomen. Han tror det inte själv heller, och just i går kväll hände det något obehagligt. Den där påflugne Gehnfeldt ringde; tydligen ville han tala med Ingrid. Ser du han hade skickat blommor i går igen, men de returnerades, och det var väl därför han ville träffa Ingrid och begära en förklaring. Men Folke Hjelm som var hemma avspisade honom i telefon ...
Stråvall kände, att han bleknade, och leendet, som han till varje pris måste bevara, vanställde hans ansikte. Det var som att lyfta en förfärlig tyngd att hålla, det uppe.
Harriet fortsatte:
— Det måste ha varit något resonemang om saken förut mellan Ingrid och Gunnar. Kanske Folke också varit med. I alla fall yttrade
Folke något om att det var tur, att du inte ramlat också på dessa blommor.
Nu fick Stråvall en häftig hostattack. Det behövde han så väl i detta ögonblick. Det var inga småsaker för honom det Harriet berättade, och därtill kom, att Harriet efter hand lade bort både titel och tillnamn, när hon talade om ingenjör Hjelm. Det där »Folke» tydde på intimare bekantskap än Stråvall trott råda mellan dem.
— Och nu i dag, sade Harriet — sedan Stråvall hämtat sig efter hostattacken — bad Gunnar att få tala med mig som han sade »på heder och samvete». Han berättade att han utan Ingrids vetskap lämnat dig en revers från henne till honom på ett lån för hennes resa. För en tid sedan hade Ingrid fått sin del av våra årliga släktpengar, som vi kalla dem, och då hade hon betalt igen sin del av skulden till Gunnar, men hon hade inte fått igen reversen. Gunnar hade sagt henne, att han rivit sönder den någon gång. Och nu förstår du, att du måste vara alldeles ovetande om det papperet. Men nu vill Gunnar ha igen båda reverserna av dig, och han bad mig säga, att hela beloppet med ränta står för din räkning att hämta av hans lön i verket. Du har dem väl inte händelsevis på dig?
Utan att tveka ett ögonblick svarade Stråvall:
— Jag ville efterskänka den skulden, och när Gunnar vägrade all ta emot anbudet, rev jag sönder båda reverserna.
— Jaså har du gjort det, men det kanske inte var så bra. Gunnar ville nog själv ha rivit sönder dem och bränt dem bland annat som han nu velat förstöra för att ingenting skall ligga efter honom ... Förresten kan du väl förstå, att Gunnar inte skulle ta emot den gåvan av dig. Det är något i det där sammanhanget som sårat honom, tror jag. Han har aldrig brukat skriva reverser.
— Det kan ju hända, att jag har bitarna kvar ... Om jag bara kunde minnas ... Kanske jag inte brände dem ... Vet du, kanske jag inte rev sönder dem heller. Det svävar för mig att jag ändrade mig och lade dem i en låda. Jag har inte tänkt på saken. Beloppet betyder ju ingenting för mig.
— Ja, ser du det där också, att pengar ingenting betyder för dig ... Hjelm har inbillat Gunnar, att du har jobbat med hus. Jag vet ju
varför du har velat sätta dig in i frågan. Ditt sociala intresse. Men de ha fått en skev uppfattning ...
Hon gav honom en varm blick och tog hans hand. De hade kommit ut mot Blockhusudden.
— Tack Harriet för sist när vi voro ensamma, sade han.
— Du skulle kanske inte ha påmint mig om det just nu.
Hennes ton var lätt förebrående, men det var oavsiktligt. För att avrunda tillade hon:
— Nu vill jag höra något om din affärsställning. Du har ju aldrig sagt något till din »bundsförvant».
Det var det största ögonblicket i Stråvalls liv. Harriet Wiepe ville höra, hurudan hans ekonomi var, för att besvara frågan han gjort henne med sina kyssar. Hur skulle väl Adrian Stråvall på annat sätt ha kunnat uppfatta hennes vädjan att få höra något om hans affärsställning.
Det var ett så stort ögonblick för Stråvall, att han icke kunde låta det gå oanvändt förbi. Han stannade och fattade Harriets båda händer. När han övertygat sig om, att de voro osedda, sade han:
— Harriet, jag överdriver inte om jag säger, att jag kommer att äga en halv miljon, sedan jag avslutat alla mina affärer.
Han drog henne närmare intill sig. Det lyste till i hennes blick.
— Ditt experiment har alltså lyckats. Det var en ohygglig summa, ett förkrossande bevismaterial för ditt nya sociala system.
— Ja Harriet, tack vare min kärlek till dig har jag lyckats.
Hon såg honom in i ögonen.
— Och nu tänker du disponera beloppet du förtjänat, ja, hur tänker du nu använda dessa pengar och denna erfarenhet?
Han mötte hennes blick.
— Om du är min, är jag din, och hela denna förmögenhet är vår.
Hon drog sig undan honom, då han i samma ögonblick ville kyssa henne. Ett nytt skrämt uttryck låg i hennes ansikte. Hon blev blossande röd och sedan hastigt blek.
— Menar du att viskulle använda dessa pengar?
— Naturligtvis, det är ju för dig jag har förtjänat dem ... för vår framtid, Harriet.
— Nej Adrian, du kan inte mena detta ...
Hon fortsatte ensam och brast i gråt.
Han skyndade efter, oförmögen att fatta vad som rörde sig i hennes inre. Ansåg hon sig vara för fattig att taga emot denna gåva av honom?
— Du har ju ett namn, Harriet. Vad har jag att bjuda dig om inte detta som jag vunnit för att vinna dig. Vad är det mot ditt namn?
Han sökte fånga henne, men hon gled undan.
— Det var ohyggligt ... Folke Hjelm hade alltså rätt ...
Han hade varit ärlig. Både omedvetet och medvetet hade han röjt sin natur. Det han omedvetet röjt hade sopat bort grunden, på vilken hon bildat sin uppfattning om honom, och det förintade också det offer han i sina medvetna ord velat göra på hennes kärleks altare.
Han var i detta ögonblick slut för henne. Hon måste uppbjuda hela sin bildning och kultur för att behärska sig, men det kokade inom henne. Hela hennes tradition satte sig upp emot detta rofferi. Det fanns ingenting hon fann vidrigare än jobbare. Det var ingen hon satt högre än Adrian. Nu var alltså han en vidrig jobbare. Hon skämdes som om hon haft del i det onda han måste ha gjort så många hem och så många människor.
Och likväl saknade hon varje inblick i labyrinten av hans affärer.
Nu insåg Stråvall sitt misstag. Han gick vid hennes sida och såg rakt fram, släppte henne icke.
— Du måste lugna dig, bad han. Det är inte som du tror. Det var min kärlek till dig, som drev mig för långt. Du var dock från början medveten om det hela.
Hon började verkligen tala, men hon tystnade igen, alltför upprörd att forma orden.
När de gått en stund, sade hon:
— Varför lät du mig aldrig höra något om dina planer och affärer? Du sade alltid, att man inte skulle prata i affärer, och jag trodde inte du ville dölja något med det.
— Nu först var tillfället inne. Nu skall jag göra upp mitt stora system, och du skall bestämma över det, om du är min.
— Är det förutsättningen? Skulle du eljest ...
— Du måste svara mig, om du är min.
— Adrian, jag har aldrig älskat någon. Dig har jag trott på, och du är den ende jag skulle kunna älska.
— Nå?
— Nej Adrian, du måste först utplåna detta förfärliga. Vill du anslå allt vad du förtjänat till att sätta ditt sociala system på fötter?
— Är du min?
Hon stannade.
— Du borde förstå, att det är två skilda saker för mig och jag vill fråga dig rentut: Gör du dem till en?
— Vi skulle gemensamt göra upp planen, du och jag och din förening. Samhällsnit skulle få äran av allt.
— Adrian, du svarade inte på frågan. Det var inte ärligt av dig att inte göra det.
Han fjaltade bredvid henne med ett stelnadt leende. Hennes blod var i svallning och hon gick raskt, stolt som en krigare. Det kom för Stråvall att hon liknade ett av de gamla familjeporträtten i Wiepes matsal.
— Jag tänker nu på en sak, sade han. Det kanske inte är finkänsligt att säga det, men man måste ta livet praktiskt ... och döden också.
Hon såg på honom ett ögonblick, men blicken gled bort. Hans ansikte var frånstötande, blekt och svettigt, och hon blev skrämd. Det var som ett stort leende kranium.
— Om Gunnar skulle vilja ge sitt namn åt en fond, sade han. Vi skulle kunna ställa en del av beloppet till hans testamentariska vilja
— Jag tror mig förstå, hur du menar. Men det skulle naturligtvis vara allt vad du vunnit av andra och inte vara en del ... eller vad skulle återstoden vara till?
Han vågade inte upprepa förslaget om deras gemensamma framtid.
— Naturligtvis ... allt, sade han tveksamt.
— Jag skall tala med Gunnar om saken.
En bil susade förbi dem, just när de nådde spårvagnshållplatsen.
Stråvall igenkände Gehnfeldts privatbil. Gehnfeldt och en dam sutto i den.
— Harriet, sade Stråvall och ryckte hennes arm. Det var Gehnfeldt i sin bil och ... Ingrid ...
— Omöjligt, utbrast hon indignerad, absolut omöjligt. Vad menar du?
— Nej jag kanske såg fel.
— Du måste vara ohyggligt nervös, Adrian. Res bort och skaffa dig lugn så du blir dig själv igen.
— Tack, Harriet, det kanske är nerverna som förklarar alltsamman
När de skiljts vid bron, gick hon långsamt vidare och tänkte genom deras samtal. Kanske hade hon varit för häftig, kanske hade hon bedömt honom fel ... Hon måste tala med Gunnar om saken och med sin mor ...
Han stod och såg efter henne, och det började fuktas i hans ögon.
KAP. XXIII.
DStarka makter.
et är en sällsam stämning över ett hem, när döden står och väntar vid dörren, och man vet att han är där. Ibland förnimmer man hans otålighet. Han skakar på vingen som för att närma sig, men kanske han än en gång träder tillbaka och ger anstånd. Det är så mycket ouppgjort som göres upp, så många förut sagda ord som förklaras, så många nya bilder som framtiden låter ana. Innan döden kom och ställde sig i väntan vid dörren, trodde man, att tanken mätt vidden och djupet av de känslor döden skulle väcka, om den komme. Man tror sig ha tänkt genom allt, hur allt skulle te sig, om den eller den av ens närmaste skulle gå bort, hur man skulle bära sorgen.
Men tanken når aldrig de djup, där kärlekens rötter gro.
Först när döden sliter i rötterna mätes smärtan.
Döden är som kirurgens kniv vid en operation. Nerverna ligga blottade kring den punkt, där insnittet gjorts.
Det viskades i rummen kring Gunnar Wiepes bädd, när tiden led mot krisen. Signe Hjelm var där. Hans mor och hon voro trägna väktare. Ibland kom Folke. Gunnar hade vid bädden lagt Ingrids hand i Folkes och sagt honom:
— Du får vara hennes bror som du genom Signe är min bror. Hon kanske är utsatt för en fara som du vet, och hon behöver ditt starka försvar.
Ingrid var sin bror tacksam att han sagt »starka» försvar. Folke Hjelm var för henne den förkroppsligade styrkan, och hon hade kunnat förstå, att han besatt ett stort mått av fysiskt mod. Nu vid
sjukbädden hade han också visat en fin vekhet i sinnet som gav henne en inblick i hans starka temperament. Och mot sin syster hade han varit lika hänsynsfull som Gunnar mot Ingrid. Hur han varit och hur han känt vid sin fästmös död, hade hon aldrig velat fråga varken honom själv eller Signe.
Något hade dessutom förbluffat Ingrid.
Folke och hon hade suttit en stund i salongen ensamma och talat om Gunnar, och Folke hade sagt:
— När man känner att en vän skall gå bort, då är det som man skulle vilja ge sina tankar uttryck inte i ord utan på en fiol under sordin.
Hon hade inte svarat. I stället hade hon sakta rest sig upp och gått in i sitt rum, där hon gråtit länge.
Sedan hade hon kommit in till Folke och sagt:
— Tack, Folke, för det du sade nyss ...
Man minns så lätt allt som sägs vid en sjukbädd, då den sjuke är en nära vän. Orden få en skärpt mening, och kanske de gå från djupare källor än i det vardagliga.
Även Harriet var påverkad av stämningen vid Gunnars sjukbädd men på ett annat sätt än systern. Ingrid levde fullt med sina känslor och följde dem liksom för att taga ut sista droppen av deras bittra eller ljuva essence. Harriet som såg tingen mera kategoriskt hade oftast förmågan att inrama sina känslor. Så långt och icke längre.
Hon levde en stor del av sitt liv teoretiskt, på idéer som hon själv övertygade sig vara bärande.
En sådan idé var Adrian Stråvall.
Men även Harriet hade rönt en viss påverkan av denna sällsamma stämning som följer och som föregår dödens besök.
Ingrid hade frågat Folke, varför han helt spontant den gången på Kompaniet varnat henne för Gehnfeldt. Han visste då ingenting om syrenerna, och han visste icke heller om möjligen Gehnfeldt kunde vara en närmare vän till henne eller till familjen.
— Tja, sade Folke helt frankt, det är nu en gång så att jag har mina sympatier och antipatier. Sympatierna talar jag aldrig om, antipatierna kan jag inte tiga med. När jag ser Gehnfeldt tänker jag
på Stråvall, och ... ja, Harriet får ursäkta, och när jag ser Stråvall tänker jag på Gehnfeldt. Människogulascher båda två. Jobba i liv.
Harriet hade opponerat sig.
— Folke vet inte, om Folke känner Stråvall. Det kan vara förklaringar, som skulle ändra uppfattningen. Dom säger att Jeppe super, men dom säger inte varförJeppe super, kom detihåg.
— Ja, förlåt, Harriet, sade han, det är min mening. Det är ju därför inte sagt att den är riktig.
— Tänk, det där har jag instinktivt känt från första ögonblicket jag råkade Stråvall, sade Ingrid, sedan Harriet gått ur rummet.
Harriet hade varit illa berörd av det Folke sagt, men när också
Gunnar sagt, att det kunde finnas fog för Folkes uppfattning, hade Harriet blivit något påverkad, kanske blott av den säregna klangen av allt vad Gunnar nu sade. Man tror ju så lätt att det ligger något djupare, kanske något klarsynt, i en persons uppfattning, då döden är nära. I varje fall hade Harriet gått att möta Stråvall vid Djurgårdsbron med en smula kyligare känslor för honom än dem hon haft, då de sist skiljdes.
Och efter det senaste samtalet med Stråvall ansåg sig Harriet böra tala med Gunnar.
— Orkar du höra på mig, frågade hon. Det är en viktig sak.
— Tala du kära syster, sade Gunnar.
Hon berättade allt som passerat mellan henne och Stråvall, även samtalet nu på Djurgården ord för ord som det etsats in i hennes minne.
— Ja, som du märkt har jag inte velat lägga mig i dina känslor eller intressen, sade Gunnar, men eftersom du frågar mig, kan jag säga dig, att jag på sista tiden börjat tvivla på hans sociala idealitet. Naturligtvis ämnade han från början förtjäna pengar, och sedan hade han nog tänkt att bli ett slags samhällsförbättrare. När han så fick vind i seglen, bröt hans verkliga natur igenom. Han kan inte hjälpa det själv. Det fordras mer kultur än han har för att inte låta fresta sig av pengar. Du kan ju tycka att det är synd om honom, men längre bör du väl ändå inte gå.
Harriet nämnde Stråvalls plan på en fond i Gunnars namn för något välgörande ändamål ... för hem åt fattiga eller så.
