Kult. 2003.03

Årets pedagog - Vad händer sen?

Den danska dogman Poetry slam - Turbonegro Maria Wine

Kult.

2003.03

Tidskrift för SeKeL - Linköpings universitet

tema.grannland

ledare I min lägenhet som jag hyr möblerad står det en fåtölj. Jag har alltid gillat möbelns form och hur den gungar lite lätt när man sätter sig i den. Men i mina drömmars lägenhet skulle fåtöljen inte vara klädd i slitet svart skinn utan i ett grovt ljust tyg och på det tillhörande bordet, som jag ännu inte äger skulle det stå en glasvas i böljande former. Känner ni igen inredningen eller blev ni bara en aning nyfikna? Slå upp sid.15-16, så får ni se vad jag menar!

Samtidigt som termometerns digitala siffror sakta men säkert tickar uppåt för var dag som går, börjar det spritta i mina resnerver när jag tänker på den stundande sommaren. Blicken svävar bort från kursboken och på en kvart har jag gjort upp planer för de få veckor som med glada färger bokstaverar semester i min kalender. Planer som antagligen skulle ta en livstid att förverkliga, men naiv som jag är så tror jag att sommaren är evig. Det spelar ingen roll hur många jordsnurr jag kommer att leva, jag kommer alltid ha svårt för att inse att efter sommaren kommer ännu en höst. Inget illa om den färgrika skördetiden, men sommar är ändå alltid sommar.

Men det var ju det där med att sommarplanera. Att få gjort så mycket som möjligt men att ändå hinna med att ”bara vara”. Jag har börjat inse att några av mina sommardrömmar får förbli just drömmar, precis som min lägenhet i mina drömmar inte riktigt ser ut som den man i verkligheten möts av. Det gäller att komma ihåg att med lite fantasi kommer man ofta längre än något flygplan någonsin skulle kunna bära en.

Men känner man ändå för att ge sig ut på äventyr i sommar behöver man inte alls resa långt för att finna kulturskillnader hur små de än må vara. Vad skiljer egentligen en norrman från en svensk? Vi har ju hört alla Norgehistorier till leda. Vill du veta hur det egentligen ligger till? Svaret får du på sid. 12-13.

Om du inte har noterat det på framsidan så upptäcker du säkert snart att detta nummer av Kult. har tema: grannland, därför skulle jag tro att det finns ett eller annat som kan väcka inspiration till semesterplaner lite mer när än fjärran!

En sommarsuktande Kult.redaktion önskar alla en trevlig sommar!

Kult.

2003.03

Tidskrift för SeKeL - Sektionen för kultur vid Linköpings universitet Redaktör & ansvarig utgivare: Maria Åslund Layout: Jenny Eriksson och Maria Åslund Korrektur: Anna Hougström Annons: Maria Åslund Illustrationer: Tomas Olausson och Anders Nærsnes Olsen Foto: Jenny Eriksson och Maria Åslund Postadress: c/o Åslund Rydsvägen 260 c.46, 584 34 Linköping Telefon: 0708-132627 E-post: kult@sekel.stuff.liu.se Tryck: Bokakademin i Östergötland AB Omslagsbild: Collage av Fredrik Bergström Hemsida: www.stuff.liu.se/sekel/kult Nästa utgivning: vecka 38 Manusstopp: 29 aug ISSN: 1650-8491 Prenumerera: 60 kronor/3 nummer. Samtidigt ingår medlemskap i SeKeL. Pg. 85 23 39-1 Vi förbehåller oss rätten att redigera inkomna bidrag. Allt arbete med Kult. sker ideellt.

När du läst klart din Kult., ge den till en vän.

Innehåll.

4 - Styrelsen har ordet

4 - Årets pedagog

5 - Die Mauer ist gefallen

6 - Mumin en världskändis

7 - Narnia runt knuten och världar bort 10 - Turbonegro dödspunk

5 - Hälsning från festeriet 8 - Den danska dogman

12 - Akkurat Norsk

14 - Alvar Aalto

16 - Maria Wine stor poet om det lilla 18 - Tormod Haugen Slottet Det Hvite 19

- Vad händer sen?

21 - Poetry slam poäng för poesi

22 - Blåsningen recension 24

- Little Earthquakes

23 - Krigsplan Irak recension 25 - Den heliga Birgitta 700 år

26 - i fokus Inges Idee

12

16

14 6

10

27 - Poesi Poesi Poesi

Hälsning från styrelsen

information n

Äntligen har våren börjat kika fram bakom husknutarna.

Soltörstande studenter tittar fram ur sina studiehålor och gräsmattorna börjar fyllas. Det är något alldeles speciellt med den första värmen, när man sitter på NH:s uteservering sipprandes på en iskall öl och njuter hejdlöst av solen och den härliga semesterstämning som avspeglas i allas uppåtvända ansikten.

Det brukar sägas att det är de små stunderna i livet som räknas och ger det mening, den första vårölen på NH:s uteservering tillhör sannerligen en av mina favoritstunder.

Vi i styret arbetar för tillfället med att ge er medlemmar några härliga stunder, förhoppningsvis i solen. Det som i skrivandets stund står för dörren, och som kommer ha inträffat när tidningen är klar, är en grillkväll och så förstås SeKeLs årliga vårutflykt. Detta år blev målet för vår utflykt gästabudstaden Nyköping. I staden har, förutom det berömda gästabudet 1317, även kungligheter som Karl IX,

Gustav II Adolf och Drottning Kristina bott, så den har en intressant historia att berätta.

Den 27 maj ska SeKeL ha sitt vårmöte. Är det något ni vill påpeka eller försöka påverka inom SeKeL eller är ni bara intresserade av att komma och lyssna och bli bjudna på fika?

Alla är välkomna och vi hoppas på att få se många av er där.

Till sist vill jag som utbildningsbevakare uppmana er alla att göra kursvärderingar. De är viktiga för att era föreläsare ska få veta vad ni egentligen tycker om kurserna och de är viktiga för de som ska läsa kursen efter er. Ni ska även veta att om ni på något sätt känner er dåligt behandlade så har ni rätten på er sida och tveka aldrig att ta kontakt med mig eller någon annan i ert styre.

Johanna Ericsson Utbildningsbevakare SeKeL

Bengt Lärkner

- Årets pedagog

Årets pedagog är ett pris som delas ut av StuFF för att uppmuntra inspirerande och strukturerade föreläsare vilka ställer sina ämnen i nytt ljus. Studenterna vid Filosofiska fakulteten har under våren haft möjligheten att nominera den föreläsare de tycker är värd detta pris.

Den 21 maj tilldelades Bengt Lärkner, på avdelningen för konstvetenskap och visuell kommunikation, det prestigefyllda vandringspriset för Årets pedagog. Kult. fanns på plats vid den frukostceremoni då priset överlämnades till en mycket överraskad och glad Bengt.

På plats fanns även SeKeLs utbildningsbevakare, Johanna Ericsson, som höll ett tal till vinnaren. Hon framförde i detta några av de motiveringar SeKeLs styrelse hade skrivit då de nominerade Bengt, men även 4

andra studenters tankar om Årets pedagog presenterades. Det många uppskattar hos Bengt är hans engagemang som föreläsare samt att han gärna blandar in anekdoter och egna erfarenheter i sin undervisning. Man märker tydligt att han brinner för sitt ämne, något som smittar av sig på de som lyssnar på honom.

Det har varit en slitsam termin för avdelningen för konst och visuell kommunikation på Tema K, och Bengt har fått arbeta hårt för att behålla kvalitén på utbildningen. Det

En glad pristagare tillsammans med SeKeLs utbildningsbevakare och ordförande

är därmed många som tycker att det är extra roligt att just Bengt fick priset för Årets pedagog.

Pristagaren själv pratade varmt om den ceremoni som hölls vid prisutdelningen och det märks att StuFF satsat på utnämnandet av Årets pedagog. Att få motta ett sådant pris kan värderas högre än en löneförhöjning, dessutom är det en merit att ha i sitt CV, säger Bengt småleendes.

Kult. 2003.03

Terminen som har gått med festeriet Tiden går snabbt nu när vi närmar oss sommaren. Man känner hur glädjen, blandat med paniken av att inte hinna med allt innan terminen tar slut, sprider sig runt i korridorerna på Campus.

Vi i sKVaLp har under våren klarat av några arrangemang där vi sett många av er ärade seklerister. Vi startade vår period med en 80-tals fest vilken nog de flesta kommer ihåg. Efter en så lyckad fest stärktes viljan hos oss i sKVaLp att anordna fler fester för er, våra ärade medlemmars, skull. Efter påsk anordnade vi den traditionsenliga Chilifesten där vi såg många bekanta men även nya ansikten. Vi tackar därför alla er som besökte oss för utan er hade det aldrig blivit den succé det blev. Tråkigt nog var det den sista festen som hölls i lokalen Skåland eftersom den till hösten inte längre kommer att existera.

Efter chilifesten höll vi i en Vinbrännboll tillsammans med Emmanuel. Denna ägde rum mitt under SOF-festivalen och lagen blandades av seklerister och maskinteknister, (ja teknologer, och de ÄR snälla). Resultatet blev en mycket lyckad kväll som i fortsättningen kommer anordnas tillsammans med Emmanuel. Förhoppningsvis en av många kommande traditioner som sKVaLp 03 vill införa.

För att alla inte ska lämna Campus ”festlösa” innan sommaren, kommer vi att anordna en Vårsittning den 30/5. Detta är en av

information

vårens stora höjdpunkter bland oss seklerister och biljetterna är få och eftertraktade. Vill du vara en av dem som festar in sommaren och vårterminens slut med oss i sKVaLp, besök oss då under vecka 21, när vi säljer biljetter utanför Humanistiska biblioteket i D-huset, eller kontakta infoansvarig Linnea snarast på linjo614@student.liu.se Detta var allt för oss, till hösten hoppas vi att se er på våra nya arrangemang. Vi kommer även att hjälpa till under höstens Nolle-p och hoppas därför även på många nya medlemmar till dess. För övrigt vill vi bara önska er alla en riktigt härlig sommar och festa inte för mycket! Ni måste vara utvilade till hösten! För vi hoppas att den blir minst lika lyckad som den gångna våren.

Har ni några synpunkter, hör gärna av er, för kom ihåg att vi finns till för er och vill inget hellre än att ert studentliv ska flyta på perfekt, även den ”roliga” biten, festandet alltså.

GLAD SOMMAR ÖNSKAR VI I sKVaLp!!

Mvh Klas Lundgren Festerichef.

Die Mauer ist gefallen (trallalallalallen)

SOF- Student Orkester Festivalen - firade 30års jubileum och som vanligt anordnades den traditionella kortegen genom Linköping. Kult. besökte byggområdet för att se hur det gick med förberedelserna av SeKeLs bidrag. Varje kortegevagn skulle representera ett av de 30 år som passerat sedan SOF startade.

SeKeL valde att gestalta det händelserika året 1989.

Byggmästare Mattias Gunnarsson förklarar att de valt Berlinmurens fall eftersom det fanns mest roliga idéer kring denna händelse. Det var den nyfunna friheten man ville skildra och längst bak på bygget kunde man finna deras slogan ”Vi vill riva varje mur, därför har vi valt kultur”. Dessutom, påpekar Mattias leende: ”Så har vi väl alla en östtysk inom oss som vill ut.”

Kult. 2003.02

5

grannland

Mumins mamma

- skapandet av en världskändis Text: Tomas Olausson - Illustration: Jenny Eriksson, ur Hur gick det sen? av Tove Jansson

Den 20 september 1954 publicerades den allra första seriestrippen om Mumin i Londontidningen Evening News.

Detta skulle komma att bli starten för Tove Janssons slutliga genombrott och konstnärliga erkännande. Serierna spreds snart över hela världen och hennes bildvärld blev efterhand närmast ett internationellt begrepp.

T

ove Jansson (1914-2001), såg till en början serietecknandet som en inkomstkälla som skulle kunna friställa henne från det övriga illustrerandet, som i sin tur hindrade henne från att syssla med det som hon såg som sitt huvudsakliga kall - måleriet.

Det visade sig emellertid snart att serietecknandet blev ett heltidsjobb och under knappt fem års tid kom det att uppta nästan all hennes tid. Muminfigurerna som förut hade fungerat mer som en avkoppling och kontrast till just måleriet, slukade nu all energi och alla hennes idéer. Hon jobbade ensam - den enda hjälp hon fick, var med översättningen av texterna till engelska. Det var brodern Lars som stod till tjänst med detta, och det var för övrigt också han som tog över arbetet med serien när det första kontraktet med Evening News gått ut.

Men hur skapades då dessa märkliga små varelser, som väl egentligen inte liknar någonting annat? Som troll betecknat tycks ju Mumin ha mer gemensamt med en mullig, albinoflodhäst som rest sig på bakbenen, än med exempelvis John Bauers knotiga, mossbevuxna artfränder.

Muminfamiljen, Mymlan, Lilla My, Snusmumriken, de elektriska hattifnattarna, Mårran, Filifjonkan och allt vad de nu heter, har alla en lång historia.

Själva namnet ”mumintroll” skulle enligt Tove Jansson härstamma från hennes morbror, i ett försök att avskräcka henne från skafferisnatteri. Trollen bodde bakom kakelugnar, och om man inte höll fingrarna borta kunde de smyga fram och trycka sina kyliga nosar mot ens ben eller blåsa en kallt i nacken.

6

De första tecknade figurer, i Toves produktion, som någorlunda liknar mumintroll är från en skämtteckning i tidningen Garm från början av 40-talet. De kallas där för ”snorkar”, och saknar både öron och svans, men äger i övrigt mumintrollens ganska bisarra utseende. ”Snorkarna” fortsatte att förekomma i Garm, ofta i egenskap av ett slags signaturer, och började så småningom alltmer likna de mumintroll vi alla känner. ”Snorkarna” och namnet mumintroll kopplades samman först i och med barnboken Småtrollen och den stora översvämningen (1945), där man även för första gången får stifta bekantskap med själva Mumindalen. Boken följdes av, i tur och ordning; Kometjakten, Trollkarlens hatt och Muminpappans bravader. Den första bilderboken, den smått fantastiska Hur gick det sen? (1952), var och är ett under av bildmässig uppfinningsrikedom. Alla som någon gång läst den, eller fått den läst för sig, borde kunna bekräfta detta. Man satt otåligt och väntade på vad som dolde sig på nästa uppslag, eggad av den glimt man fick av den lilla strategiskt placerade gluggen på högersidan. Mellan 1945 och 1980 gjordes sammanlagt 13 muminböcker.

Ett antal teaterpjäser sattes upp, med Mumin i huvudrollen, men det var i serieform som han fick sitt slutliga utseende, och sin största spridning. Evening News sålde rättigheterna till serien till ett otal länder.

Det är framförallt detta som skapat den popularitet som mumintrollen åtnjuter runt om i världen och som inte bara gjort dem intimt förknippade med Tove Jansson, utan kanske till och med till en symbol för hela Finland.

Kult. 2003.03

Har du tappat orienteringen i barndomslandet?

Kult. ger dig en kort guidning i ett av de bästa.

grannland

Narnia - runt knuten

och världar bort Text: Urban Jarvid

N

arnia ligger bara en garderobsdörr bort. Åtminstone om man öppnar rätt garderob och inte väntar sig att hamna där. Desto värre är nog de flesta som läser detta för gamla för att komma dit. Samtidigt ligger Narnia i en annan värld, förmodligen snarare i en annan dimension än på en annan planet. Det är t ex inte säkert att det är en rund värld.

Narnias exakta storlek är outredd. De barn som kom dit under andra världskriget trodde först att det rymdes i klädskåpet de gått in genom. Eftersom skåpet i en senare (fast i Narnias historieskrivning tidigare) bok visade sig komma från Narnia får nog den teorin avskrivas. I Hästen och hans pojke omnämns Narnia som ett litet land men då är det fråga om militär storlek.

Förmodligen är det helt i sin ordning att vi inte får veta hur stort landet är, fast vi vet att det har gränser som ändras emellanåt. Landet består nämligen till väldigt liten del av städer och odlad mark. Det som skildras är mest lummiga skogar, fält och en och annan borg eller palats. Jordbruket skildras sällan och riktigt vad invånarna livnär sig på är gåtfullt.

Befolkningen består mest av djur. En del av dem är förmänskligade och de dominerar framställningen. Resten av invånarna är ett mytologiskt hopkok. I den första boken som kom ut förekommer bl a dvärgar, häxor, fauner, satyrer, diverse blandningar mellan djur och människor och jultomten (!).

Narnia styrs däremot nästan uteslutande av människor. Förekommer det människor på Narnias fastland som är annat än kungligheter eller krigare är de oftast erövrare från något grannland.

Något jämlikt land är inte Narnia. Människorna är strikt indelade. Kung Peter den store är alltid rätt man att bestämma, hur länge han än varit borta från fältet. Under människorna står

Kult. 2003.03

de talande djuren och sedan de andra djuren. Samtidigt är det ett land som präglas av rättvisa, lugn och ro och därmed även frihet. Hierarkierna är nog mest ett utslag av Lewis medeltidsromantik.

Till det yttre verkar Narnia likna det medeltida Europa med sina brynjor, svärd och riddare men det blir aldrig mer medeltida än att de flesta varelser kan röka tobak och att det är mycket möjligt att äga en symaskin. Det är ett mycket brittiskt sagoland.

Dessutom ligger inte Narnia i någon ”fallen” värld till skillnad från t ex Tolkiens Midgård och andra medeltidsinspirerade fantasyvärldar. Kampen mot den vita häxan handlar visserligen om återupprättande, men med segern börjar Narnias guldålder. Det talas mycket lite om hur det var i landet före häxans välde och då inte i termer som ”storhet”.

Men så är inte heller landet något välde (även om det har kolonier) utan ett trevligt, svalt litet land för avslappnade och enkla nöjen. Under de tider landet är fritt från människor är det ett lugnt idealland och när idyllen störs är det effektivt som kuliss för de kristna allegorier böckerna kan läsas som.

för övrigt Böckerna om Narnia är sju stycken och avhandlar diverse äventyr mellan landets skapelse och undergång. De skrevs av C S Lewis och finns på barn- & ungdomsavdelningen på varje bibliotek värt namnet.

7

grannland

Den danska dogman

U

tvecklingen inom filmen fram till mitten av 90-talet hade med vissa undantag sett ut på ungefär samma sätt. Lite mer, lite större, lite dyrare, lite mera allt.

Möjligheterna för vad som var möjligt att skapa på filmduken tycktes obegränsade. Den nya tekniken bjöd på allt från spännande rymdäventyr till fascinerande resor tillbaka i tiden. Fartfyllda actionscener blandades med kärlek som övervinner allt. Under denna tid av framgångar för filmen världen över anordnas en fest i Paris där filmen skall firas.

Lars von Trier har blivit inbjuden och tackar för ovanlighetens skull ja till sin inbjudan. Han har något han vill framföra.

Under festiviteterna skall en filmdebatt hållas. Lars von Trier intar scenen och ber om tillåtelse att framföra något vid sidan av debatten. Han förklarar att han representerar gruppen Dogma 95 och presenterar ett manifest innehållande tio budord. Ingen tar honom på allvar. Då han senare på kvällen blir uppringd av en mängd nyfikna journalister svarar han att han enbart haft gruppens tillåtelse att presentera manifestet men inte att diskutera det. Gruppen han syftar till är förutom honom själv, Thomas Vinterberg, Sören Kragh-Jacobsen och Kristian Levring. De har våren 1995 signerat ett kyskhetslöfte som gör dem bundna till att följa reglerna i Dogma 95. Reglerna är skrivna i form av tio 8

Text: Peter Salomonsson - Illustration: Jenny Eriksson

budord där det mest framträdande är kravet på att endast handhållen kamera får användas vid filmskapandet.

Upphovsmännen själva säger att Dogma 95 är en räddningsaktion som har i uppgift att motarbeta ”vissa tendenser” inom modern film. De förnekar sig själva som regissörer liksom tanken på filmen som en illusion. Genom att göra detta i kombination med att följa de tio budorden så anser de att filmen kan räddas. Målet är att göra sig av med ytliga handlingar liksom kosmetiska och tekniska hjälpmedel, med andra ord mycket av det illusionsskapande som har dominerat modern film de senaste åren.

Reglerna ska följas och inte ifrågasättas. De är till för att regissören inte ska skapa ett verk utan för att han ska tvinga sanningen ur sina karaktärer. Följden blir att skådespelarna inte alls tycks agera utan snarare enbart blir filmade. Gränsen mellan vad som är agerande och inte suddas ut och realismen är nästan krypande obehaglig. Oavsett om man tycker om filmerna eller inte så lämnar man dem inte oberörd.

Vid en pressvisning i Cannes visades Lars von Triers Idioterna för första gången. Filmen handlar om en grupp övremedelklassungdomar som spelar förståndshandikappade och Kult. 2003.03

Dogma 95s tio budord I Filmformatet ska vara 35 mm Academy (nu är emellertid video också accepterat).

II Upptagningar får bara göras på inspelningsplatsen. Rekvisita och scenografi får inte tillsättas, och om historien kräver särskild rekvisita måste en inspelningsplats väljas där dessa saker finns.

provocerar allmänheten med de mest bisarra handlingar. Filmen väckte både stor uppmärksamhet och djupa känslor. På den efterföljande presskonferensen lyssnade förvirrade journalister på producenten Peter Aalbeck Jensen som lättade sitt hjärta: ”Kära press, jag tycker att ni alla ska gå hem och smeta in er i er egen skit. Det är fantastiskt att få vara en idiot ibland”.

Förutom Idioterna så är förmodligen Thomas Vinterbergs Festen den mest kända dogmafilmen. Idén till filmen fick han då han hörde en historia på radio som handlade om en man som mitt under en middag klingat i sitt glas, rest sig upp och hållit ett överraskande tal. Resten av historien snappade han upp på krogen, i mataffären och när han diskuterade med sina vänner. Sedan kryddas den - som han själv uttrycker det - ”med min egen sjuka fantasi”.

Dogmafilmerna har sedan starten 1995 rönt stora framgångar och manifestet har spridit sig världen över. Nu finns till och med ett dogmamanifest skrivet för serietidningar i Italien.

Dansk film kommer förmodligen för evigt vara förknippad med dogman, men vid sidan av denna så producerar danskarna en mängd andra bra filmer. Både Italienska för nybörjare och von Triers Breaking the Waves är bra exempel på detta. Så om du inte har gjort det än, upptäck dansk dogma.

Kult. 2003.03

III Ljudupptagningen måste ske samtidigt med bilden. Musik får bara användas om den spelas upp direkt på inspelningsplatsen.

IV Kameran skall vara handhållen och befinna sig mitt i handlingen. Alla kamerarörelser som kan göras med handen är tillåtna.

V Filmen ska göras i färg. Inga ljussättningar är tillåtna. Lampa på kameran är dock tillåten.

VI Optiska tillägg är förbjudna.

VII Filmen får inte innehålla ytligt våld (mord, vapen o s v får ej förekomma).

VIII Filmen utspelar sig här och nu. Handlingen får inte flyttas till en annan tid eller geografisk plats.

IX Genréfilm accepteras ej.

X Regissören får inte lyftas fram som verkets upphovsman.

9

grannland

Give me deathpunk

baby!

Text: Ola Lindblom Illustration: Tomas Olausson

Om man blandar garagerock med blitzkrieg-bop och Alice Cooper-glam får man Turbonegros patenterade dödspunk. De säger att rock’n’roll är en procent hårt arbete och nittionio procent hormoner. Och hormonerna svallar i den sex norrmän starka orkestern som fått sin publik, Europa och Nordamerika runt, att skandera den norska glosan pule utan att alltid veta vad den betyder. De är uttalat homosexuella, kraftigt sminkade och klädda från topp till tå i denim.

L

edda av sångaren Hank von Helvete är Turbonegro en annorlunda upplevelse att se på scen. Hanks hår hänger stripigt under cylinderhatten, han är orakad och slarvigt pudrad, har lysande rött läppstift och massor av kajal som snart börjar rinna i strålkastarvärmen. Han har passerat trettio och är lite blekfet. Med norsk brytning sjunger han om sjömän, erektion, rodeo, mörker och ilska med pondus som på något märkligt sätt är väldigt övertygande. När han sedan drar ner jeansen och tänder ett tomtebloss på ett ställe där det annars inte brukar lysa är det några som går, men desto fler som börjar jubla. Turbonegro är ett band man antingen älskar eller hatar.

Turbonegro började ta form redan för tio år sedan och med albumen Ass Cobra och Apocalypse Dudes skaffade de sig en trogen publik. De tur10

nerade oavbrutet och betedde sig precis så som man ska göra för att bli mytomspunna. Konserter fick avbrytas på grund av att flaskor kastades mot scenen och ställas in för att Hank von Helvetes heroinmissbruk var bortom all kontroll. Och på en psykiatrisk akutmottagning i Milan 1998 bestämde sig bandet för att sluta. Hanks instabila situation tillät dem inte att fortsätta.

Han hamnade på behandlingshem.

Det blev tyst, men myten fortsatte växa.

2001 släpptes Alpha Motherfuckers, en hyllningsskiva där band som Queens Of The Stoneage, HIM och Blümchen (!) tolkade sina dödspunkfavoriter. Punklegenden Jello Biafra från Dead Kennedys sa att Turbonegro är det viktigaste europeiska bandet någonsin och de annars inte så ödmjuka medlemmarna i The Hives menade att något så bra som Turbonegro hittar man bara en gång under ett århundrade. Fancluben Turbojugend spred sig till ett trettiotal platser världen över, Kult. 2003.03

Var finns kulturjobben och hur får man dem? alltifrån Sao Paolo till Brisbane och Houston. I Tyskland bildades till och med ett Turbojugend-parti med krav på billigare öl och nya konsertlokaler. En talesman för partiet förklarade att Turbonegro skapat ett Frankenstein-monster som de inte längre kunde kontrollera.

Sommaren 2002 gjorde Turbonegro en bejublad återföreningsturné kallad Res-Erection Tour. Rune Rebellion, HappyTom, Euroboy, Pål Pot Pamparius, Chris Summers och Hank von Helvete intog åter scenen och hade under åren som gått blivit större än någonsin. Hank var fri från heroinet men fullpumpad av opiater för att kunna tygla abstinensen.

2003 inleddes med att både Ass Cobra och Apocalypse Dudes släpptes igen och i slutet av april kom uppföljaren Scandinavian Leather som de nu turnerar med Europa runt efter att ha agerat förband åt Queens Of The Stoneage i USA. De har fått en ZTV-hit med en rumsren version av ”Fuck The World” och syns plötsligt nästan överallt. Ingen förnekar längre att Turbonegro är den skandinaviska rockens stora namn. Denim och homorock har blivit modernt igen.

Scandinavian Leather låter som bara Turbonegro kan med sing-along-refränger värdiga ett utsålt Globen och riff som borde få Dregen att börja bita på naglarna. Men det märks ändå att det har gått ett par år. Det har börjat bli lite polerat.

Euroboy är inte samma frenetiska gitarronanist som tidigare och Hank är sig inte riktigt lik efter fyra år i behandling. Uttalandet om att de är homosexuella känns mindre trovärdigt med både fru och barn. Men de är fortfarande snygga, de är fortfarande inte ironiska när det handlar om deras musik och de väcker fortfarande reaktioner. Turnépremiären i New Orleans slutade på sjukhus med Hank slagen blodig. De sparkar fortfarande uppåt och de vet fortfarande vilka de är: ”forever unchained, I shall remain untamed, remain insane”. Sagan om Turbonegro är inte slut.

Kult. 2003.03

Fråga oss, vi vet!

D O K UM E NTAT I O N I NFOR MA T I O N KUL TUR D I K – f a c k e t f ö r d i g som studerar dokumentation, information och kultur. Studentmedlemskap kostar 120 kronor per år. Läs mer på www.dik.se.

11

grannland

Akkurat norsk Vad är det egentligen som skiljer svenskarna från grannarna i väst? Kult.s egen norrman berättar!

Text & Illustration: Anders Nærsnes Olsen

E

tter noen stakkars få måneder i Sverige har jeg innsett at det er vanskelig å si hvorfor jeg er norsk, hva som skiller oss nordmenn fra svensker. Javisst, jeg kan si Bjørn Dæhlie og Vegard Ulvang uten at jeg høres ut som jeg har talefeil og bruker ord som ”dritt”, ”kjempe” og ”akkurat” i annenhver setning. Jeg har et tonefallet som gjør at jeg visstnok alltid høres ut som jeg er ”pigg och glad”. Men er ikke dette små dialektale forskjeller i den store sammenhengen?

For noen dager siden gjorde jeg noe veldig norsk. Jeg leverte inn selvangivelsen. Et papir som sier hvor lite jeg har tjent og hvor mye jeg har i gjeld. Det å betale skatt har med nasjonalitet å gjøre. En del klarer ikke denne intense lykken i å tilhøre en nasjon og velger å kjøpe hus i Jersey eller Monaco. For min egen del lever jeg i troen at jeg på mine gamle dager som trofast skattebetaler skal få nyte av 12

oljefondets mange milliarder i en av Norges mange kolonier; Spitsbergen, Svalbard eller Alicante i Spania. Steder der de selger hvalkjøtt på supermarket.

Mat definerer nasjonalitet. Selv spiser jeg helst thai eller indisk så med unntak av mitt daglige inntak av brød med brunost og av og til en Pizza Grandiosa er jeg ikke spesielt norsk. Det burde være den maten man ikke spiser som egentlig avgjør. Sild og ål var en sånn sak jeg trodde ekskluderte meg fra å være svensk. Nå viste det seg at begge deler er kjempegodt. Til og med den tilhørende snaps glir ned med bare en bitteliten grimase. Er jeg svensk nå?

Et barndomsminne som har brent seg fast i er øvelses17.Mai. En liten stund før 17.Mai, helst en dag det regnet ganske kraftig, ble klassen beordret ut på marsj rundt skolen.

27 lyse, vakre barnestemmer synger ”Ja vi elsker” mens Kult. 2003.03

Liten Norsk-Svensk Ordliste akkurat precis, just det, exakt bart mustasch Doffen Mårten Gås dritt skit ferdig klar

naboene gråter i kjøkkenvinduet, så smiler vi stolt og vifter høyt med flagget i rødt, hvitt og blått. Noe vi har blitt kjempegod til. Bare ta en hvilken som helst femmil på ski og tell antall norske flagg langs løypa. Men er denne følelsen og stemningen noe unikt norsk? Tenker deg en deilig midtsommernattskveld på en gresslette ved maistanga. 6 kalde folköl i magen og lille Pernilla ved din side. Drøm deg til en varm augustkveld ved et krepsebord fullt duket med plass til 18. Et rødt sommerhus i skjærgården. Følelsen du har i magen er en svensk nasjonalfølelse like varm og dyp som når kollenbrølet runger eller Kampen Janitsjarorkester spiller ”God Gammal Jegermarsj” på Karl Johan.

Som en kjent psykolog pleier å fremheve er det til barndommen man må søke for å finne svar. Jeg har søkt meg til Strömstadbåten der jeg kjøpte mitt første Kalle Anka. Jeg leste det aldri ferdig, kjente meg ikke riktig igjen. Jeg var 9 år og hadde allerede 3 årganger med Andebys storfamilie; Onkel Skrue, Spøkelseskladden, Doffen, Mikke Mus og Petter Smart under senga.

Noen år senere leste jeg Ibsen og Hamsun som du leste Strindberg og Söderberg. Jeg så Pompel og Pilt på barne-TV i svart/hvitt på NRK (Norsk Rikskringkasting) før jeg byttet kanal og så en mann med stor bart i en regnbuefarget sofa. Vi har bare et litt annet pensum enn dere.

Mamma smurte matpakke som jeg spiste til skolelunsjen; to brødskiver med brunost og en med spekeskinke. Rød saft i en liten flaske. Søndag klokka to spiste vi kokt torsk og en gang i uka grøt. Det høres kanskje grusomt ut men frem til jeg flyttet hjemmefra hadde jeg aldri spist varm mat til lunsj utenom den på den årlige klasseturen der vi spiste hamburger på McDonalds. Jeg måtte betale burgeren selv, ingen skolemat. Det er denne daglige rutinen som skiller nordmenn og svensker fra hverandre. Varm lunsj. Det og at vi ikke venter på grønn mann før vi går over veien.

Kult. 2003.03

forskjell skillnad ganske rätt grusom hemsk Karl Johan lang gate i Oslo som ender ved slottet kjempe jätte kollenbrølet enorm jubel i det en

nordmann går som førstemann over målstreken i det årlige Holmenkollrennet kreps kräfta Mikke Mus Musse Pigg morsom rolig Onkel Skrue Farbror Joakim Petter Smart Alexander Lukas Pizza Grandiosa Norges nasjonalrett. Finnes i din nærbutikk men kun som kopi. Inneholder ekte Jarlsbergost pleie (v. Inf) brukar rar konstig rolig lugn, fridfull Spøkelseskladden Spøkplumpen vanskelig svår (Har forsøkt å finne de norske orden ”kjempe-torsk”, ”brusefåtölj”, ”tallefjant” og ”guleböj” i Norstedts norsk-svenske ordbok fra 1992 men jeg antar at den utgaven som det ofte refereres til må være av en noe tidligere årgang)

13

grannland

När designen bryter ny mark - Alvar Aalto På bordet står en glasvas med serpentinböljande former. Den liknar inget annat i den existerande glasdesignen. Året är 1937 och Alvar Aalto har nyligen vunnit första pris i en tävling med den s k Savoyvasen.

Text: Maria Åslund -Illustration: Tomas Olausson

V

asens former skulle kunna vara hämtade från det finska landskapet där Aalto växte upp. Vasens in- och utbuktningar motsvarar då insjölandskapets gränser mellan vatten och land. Denna glasprydnad har blivit en nationell symbol för det naturnära och moderna Finland.

Den böljande formen i Savoyvasen återfinns i många av Aaltos övriga kreationer, såväl möbler som monumentalbyggnader.

Kanske finner man svaret på Aaltos speciella designform just i den finska naturen. Det är något som utländska kritiker förtjust hävdar. Lever man i ett klimat där det naturliga ljuset varierar från höstens totala mörker till sommarsolståndets tillsynes eviga ljus, måste man präglas. Vårens växtexplosion och sommarsolens långa färd ner mot horisonten - allt är det vardagsmat för oss nordbor. Är man en utomstående betraktare är det nordiska klimatet ett tydligt skådespel. De ljusa träslagen är ett av den nordiska designens kännemärken. En liten romantiserad bild av den nordiska designen är att de ljusa träslagen används för att föra in ljus i vardagens mörker.

Sanningen finner man kanske snarare i de nordiska skogarnas bestånd. Med den nya designen vädjade Aalto först till sina landsmän men den kom, mycket tack vare dess särmärken, att spridas långt utanför de tusen sjöarnas land.

1924 äntrade den unga arkitektutbildade Aino Marsio dörren till Alvar Aaltos arkitektkontor. Förälskelsen drabbade dem mellan ritbord och skisser och inom ett år var de gifta. Det många gånger omskrivna uttrycket säger ju att bakom varje

14

framgångsrik man står en kvinna. Som ofta när ett kreativt partnerskap går över hemmets gränser, är det svårt att i efterhand fastställa vem som skapat vad. Så blev det även i paret Aaltos relation, Aino kom att koncentrera sig mest på inredning men hennes design har i vissa fall kommit i skymundan.

Det hände att hon i designtävlingar slog sin internationellt välkända make. Hon hade inget eget ritbord på arkitektbyrån men kom med jämna mellanrum in och ”tyckte till”. Hennes roll som kvinnlig arkitekt var egentligen inte så uppseendeväckande eftersom Finland redan 1890 examinerade den första kvinnliga arkitekten i Europa. Kvinnorna hade här tidigt möjlighet att utbilda sig. Kanske är det en följd av att kvinnorna i det nordiska hårda klimatet alltid har varit tvungna att arbeta.

Aalto blev en identitetsskapare för den unga finska nationen.

Det var speciellt som formgivare han fick omvärldens blickar att riktas mot Finland. Av självklara skäl var det lättare att sprida hans designade föremål än de byggnader han ritat hemma i Finland. Aaltos nyskapande gällde framförallt trä, Finlands viktigaste exportvara. Det var i själva verket på utställningen Wood Only i London som Aalto gjorde sin debut som formgivare. Engelsmännen hade förväntat sig något liknande den svenska samtida designen med Gunnar Asplund i spetsen. Men de strama britterna mötte i Aaltos böljande former något helt självständigt.

Aaltos särdrag var att han lyckats gå vidare från 30-talets något stelnade funktionalism. Han vågade ta avstånd från det rådande tankesättet och gick ifrån den räta vinkelns tvång och Kult. 2003.03

mot ett mer självklart användande av naturmaterial och en given enhet mellan funktion och form. Inom arkitekturen översattes de nya tankarna till en harmoni mellan det byggda och naturen. Den nya linjen kom att kallas den rationella funktionalismen.

Alvar Aaltos möbler visades på utställningar världen över, vilket fick möbelförsäljningen på 30-talet att göra ett rejält uppsving. Det var framförallt Aaltos böjträmöbler som snabbt blev efterfrågade. Han har tagit de s k hybridstolarna med stålrörsfötter och ersatt dem med ett fjädrande material av laminerat trä. De har under åren utformats i olika varianter och är en av Aaltos mest beundransvärda insatser i det moderna möbelskapandet. Även ”Stol 60”-designen, som blev känd för de stapelbara pallarna med de karakteristiskt böjda lamellbenen är idag mycket populär och är ofta inspirationskälla till dagens designers. Dessa typiska L-ben kunde med lätthet skruvas fast på en stol eller ett bord utan något svårare snickeriarbete. Aalto ansåg sin uppfinning av det första böjda benet så viktig att han sökte patent på det.

framförallt av hustrun Aino. Avgörande för företaget var att alla arbetade i Aaltos anda vilket gör att det är svårt att skilja på vad han själv har ritat, vad Aino planerat eller vad medarbetarna modifierat.

Aalto, som på finska lämpligt nog betyder ”våg”, satte verkligen designvärlden i gungning och efterdyningarna märks tydligt ännu. I år firas nämligen 70-årsjubileet av ”Stol 60”-designen och Artek planerar att släppa en specialversion av stolen i ett ovanligt silverbjörksmaterial med årtalet graverat på en metallplatta i stolsbotten - ett riktigt samlarobjekt!

Tack vare de nya framgångarna var det möjligt att starta den firma, Artek, som ännu idag är ett av de ledande märkena inom den moderna designen. Alvar Aalto själv var rädd för att bli en krämarsjäl och lät därför Artek skötas av medarbetare, men Kult. 2003.03

15

grannland

Stor poet om det lilla - Maria Wine Text: Ann-Sofie Persson, Ph.D., Linköpings universitet Illustration: Tomas Olausson

P

oeten Maria Wine föddes 1912 i Danmark, men dog i Sverige den 22 april 2003. Hur kom det sig att Wine, född Karla Petersen i Köpenhamn, och uppvuxen i vårt sydliga grannland, slutade sina dagar i Stockholm?

danska, på sitt bord ett par år senare. Den danska halvan av dikterna översattes av Artur Lundkvist. Det var också så Danmark på sätt och vis förlorade en unik kvinnlig poet, eller skänkte henne till oss grannar i Sverige.

Med risk att låta banal, kan man svara ”Kärleken”. I Minnena vakar (1994) berättar Wine själv hur hon, den unga kontorsflickan, ger sig ut på äventyr, träffar den svenske författaren Artur Lundkvist, och kommer till en vändpunkt i sitt liv. Det var alltså sommaren 1936 och efter semesterns slut tar en 23-årig kontorsflicka ett djärvt beslut: Hon skriver till Artur Lundkvist.

Det som sedan följer tar formen av en brevväxling som kom att leda till ett livslångt men stormigt förhållande. Den stilige svenskens första brev får den unga danskan att häpna - och hon införskaffar omgående en svensk-dansk ordbok.

När Karla Petersen blir Maria Wine markerar det dock inte endast att en ny poet har fått ett namn. Namnbytet är starkt laddat - under hela uppväxten har namnet Karla väckt obehag. Den lilla barnhemsflickan i den självbiografiska texten Man har skjutit ett lejon (1974) vill inte kallas för Karla, utan håller fast vid smeknamnet ”Syster”. I detta namn, som ju ironiskt nog är en beteckning på en familjemedlem, finner hon trygghet. När hon tvingas skriva namnet Karla på en skrivbok i skolan, slutar det med katastrof, när läraren ropar Karla upplever hon det som smärtsamt: ”Jag tyckte han drog ut i oändlighet på KAR och sen small det till som en pisksnärt kring LA. Namnet flöt omkring i rummet, slog mot väggarna, trummade mot mina öronhinnor.”

Kanske bottnar avskyn i namnets ursprung. Karl är nämligen hennes biologiske fars namn. Han har övergivit henne, men gör sig ständigt påmind genom namnet.

Hon blir inte fri så länge hon låter sin identitet som oäkting klänga sig fast, så länge hon böjer sig under den svikande faderns namngivningsprivilegium som skaparen.

Ur denna osäkra unga kvinna, som i sitt första brev ursäktar sig för sina svårigheter att förstå svenska, växer under de närmaste åren fram inte endast en poet, utan en poet som valt svenskan som sitt uttrycksmedel. Vägen till det svenska språket var dock inte utan krumbukter och gupp. Till en början ter sig tillvaron i den svenska huvudstaden besvärlig - den nygifta danskan har svårt att hitta arbete: ”Övergången från danska till svenska var inte så lätt som jag trodde, frågade jag efter salt fick jag sallad, frågade jag efter sallad fick jag salt”, förklarar Wine i Minnena vakar.

Men hur blir då Karla Petersen Maria Wine? Det sker vid debuten med diktsamlingen Vinden ur mörkret 1943. Ett tänkvärt faktum bör nämnas angående detta verk. Det skrevs ursprungligen på danska, men refuserades i sin dåvarande form av Gyldendals Förlag. Det var så Tor Bonnier fick en diktsamling med samma namn, till hälften skriven på svenska, till hälften på 16

I Man har skjutit ett lejon berättar Wine om sin uppväxt på ett barnhem och sedan hos sin moster och morbror som adopterar henne, då hennes biologiska föräldrar inte kunde eller ville ta hand om henne. Detta första svek har märkt henne - vid 88 års ålder, tre år innan sin död, skriver hon i diktsamlingen Att gå på mossa (2000) som ingår i Dikter i urval 1942-2000 : Kult. 2003.03

första medvetna minnet av en egen handling består i att skaka galler, det enda trygga att klamra sig fast vid.

Förmågan att se och känna med det lilla i omvärlden präglar Wines skrivande, både vad gäller innehåll och poetik. I Tala!

Jag lyssnar (1978) ger hon röst åt de små. Korta poetiska prosatexter ger oss saxens, spegelns och nyckelpigans syn på tillvaron. Poetens jag kryper in i tingen och för deras talan.

Rosen beskriver sitt dilemma: Alltid hör jag din sax i min närhet, hör dess klippande hot, hör dina flämtande andetag. Min träaktiga stjälk gör allt för att vrida sig ut ur saxens gap (därom vittnar de vita, sneda såren i stjälken). Men förgäves. Jag faller för saxen, du för mig triumferande bort med din hand småprickig av blod.

En fråga till mina föräldrar Ni ville inte ha mig ändå pressades jag ut genom livmoderns trånga tunnel hann knappt öppna mina ljuskänsliga ögon innan jag sändes bort som ett levande paket Jag vet inte ens om jag diade min moders bröst Men jag minns när jag plötsligt stod rakt upp i en säng med galler och krampaktigt höll mig fast Smärtan följer Wine genom livet, och läsaren genom hennes litterära produktion. Här visar hon barnets utsatthet - hon är ett paket som hamnar i fängelse. Det kanske Kult. 2003.03

I förordet till detta verk förklarar Wine sin relation till omvärlden: ”Som barn förde jag ofta långa samtal med mina tillhörigheter och med djur och blommor. Jag gav dem ömhet och kärlek men kunde också vara grym mot dem.” Ångesten som följer en grymhet är djup, ångerkänslorna överväldigande. Dikten ”Barndomens oläkta sår” ur Den bevingade drömmen (1987) uttrycker en undran om den lilla flickan någon gång i ilska bestraffat blåklockan: Blåklockan min älsklingsblomma hur kunde jag tillfoga den min egen smärta!

I ”Ett samtal med mig själv” ur Att gå på mossa skriver Wine: Skuggorna blir allt större och större - snart har de fångat in mig och jag sjunker ner i det djupaste mörker Jag ber: plantera blåklockor på min grav Jag hoppas att man hörsammar hennes bön - visst bör den späda blåklockan pryda den grav där poeten med blick för allt litet och bräckligt vilar.

17

grannland

Tormod Haugens Slottet Det Hvite

På gränsen mellan fantasi och verklighet Text: Jenny Eriksson

Det börjar med en sagotravesti. Prinsen rider ut i världen för att vinna prinsessan och hela kungariket. Han räddar henne från det hemska troll som håller henne fången och de gifter sig. Tillsammans drömmer de fram ett underbart slott omgivet av den vackraste trädgården i hela världen. Här har de allt de kan önska sig och de kan leva lyckliga i alla sina dagar. Slutligen byggs en mur kring hela trädgården för att de ska vara skyddade från sorg, krig och svält. Ingenting kan nu hota deras lycka, ingenting…

M

en levde de verkligen lyckliga i alla sina dagar? Är det möjligt att stänga in sig i en skyddad fantasivärld där ingenting kan hota idyllen? I Slottet Det Hvite (1980) fortsätter handlingen där sagan vanligtvis slutar och vi får läsa om hur det går för den som isolerar sig och stänger världen ute för att leva i en lyckodröm. Det leder här till föräldrarnas svek mot barnen, lögner och förtryck.

Vi har ingen rätt att leva i vårt eget lyckorike och inte låtsas om världens nöd.

Tormod Haugen som skrivit Slottet Det Hvite föddes 1945 och är uppvuxen i Trysil i Norge. Han har gett ut ett tjugotal böcker vilka har översatts till elva språk och han är därmed en av de norska författare som nått längst utanför landets gränser. Han har dessutom erhållit flera litterära priser. Även om hans romaner brukar klassas som barn- och ungdomslitteratur anser han själv att de kan läsas av alla. Att skriva för en viss grupp anser Haugen vara en omöjlighet.

Istället menar han att böcker är till för de som har lust att läsa dem. Likaså är genreindelning något han är emot och i Haugens böcker är skillnaden mellan fantasi och verklighet ofta vag. I boken uppstår en ny värld och den är ingen fotografisk avbild av verkligheten. Mycket av det fantastiska

18

som sker har dock sin rot i verkligheten.

Handlingen i Slottet Det Hvite utspelas i sagans värld och boken ligger på gränsen mellan fantasy och realism. De fantastiska dragen känner man igen ifrån sagorna. Här finns sjungande rosor och ett honungsguldträd som berättar dolda minnen och ur askan stiger guldfågeln likt Fenix.

I slottsväggarna finns hemliga dörrar vilka kan öppnas eller låsas med tankens kraft och mystiska gångar leder upp till glömda rum. Man märker dock tydligt den realistiska och samhällskritiska undertonen i berättelsen.

Detta är dels en skildring av välfärdssamhällets isolering, men Haugen vill även visa hur de vuxnas beteende påverkar barnen och hur barn försvarar sig. Av kärlek till sin son, Elm, håller föräldrarna, Kungen far och Drottningen mor, honom inspärrad i en skyddad fantasivärld. De får honom att tro att den värld han lever i är den verkliga och enda.

Det som är ”vår verklighet” får han veta är en fantasi, de krig och händelser som det står om i historieböckerna säger Kungen far är sagor. De sagor om prinsar som rider ut i världen för att rädda prinsessor från drakar och troll, vilka alla slutar lyckligt, får han däremot veta är verkliga. Elm Kult. 2003.03

förtrycks av sina föräldrars bild av lyckan samt deras vägran att se verkligheten som den är. Allt som är svårt undanhåller de från honom och de vill att han endast ska få ta del av det vackra och lätta. Men att leva i denna skyddade värld gör inte Elm lyckligare.

Denna fantasivärld är heller inte helt skyddad mot det onda som sägs finnas endast i sagorna. Föräldrarnas strävan efter lyckan leder till att de inte ser barnen och deras önskningar, det går till och med så långt att barnen bokstavligen blir osynliga, en metafor för Haugens syn på barndomen som smärtsam och svår.

I Haugens böcker far barnen ofta illa, inte fysiskt men psykiskt. Men det är aldrig av elakhet som föräldrarna plågar dem. De vuxna lider själva, de är olyckliga och depressiva.

Långt in i sig själva gömmer de det rädda och svikna barnet de en gång var och de försöker nu förverkliga sina egna drömmar genom sina barn. Den lyckodröm de försöker leva i är falsk och påtvingad: Här i den oändliga trädgården och i Slottet det Vita finns allt som egentligen är vackert och riktigt. Jag, Kungen far, och Drottningen mor och du, Elm, är lyckliga. Jag ger er trygghet, Drottningen mor ger oss kärlek och du gör så att våra drömmar går i uppfyllelse.

Elm revolterar dock till slut, för att inte bli till en saga utan för att få vara verklig, få tänka själv och känna sina egna känslor. Och om det som sagan slutar lyckligt? Det får du själv ta reda på.

vad händer sen?

Kult. intervjuar

en kulturvetare i Vadstena Text: Anna Hougström

I

bland funderar man på var man kommer att hamna sedan, då när studierna är klara. Vad kan jag egentligen göra som kulturvetare? Själva ordet känns inte lika självklart som t ex ”sjuksköterska”. Men kanske är det styrkan.

Det finns ju så mycket att syssla med! Nu är det ingen hemlighet att det är en tuff bransch. Det finns få kulturjobb idag och många känner en viss modlöshet inför framtiden. Men med lite vilja kan man komma långt och Kult. kommer i en serie artiklar prata med människor som tagit det där steget från universitetet ut i världen, kanske för att arbeta, kanske för att studera ytterligare eller för att forska. Allt för att du ska få lite hopp och inspiration!

Kult. har pratat Helena Agnemar som arbetar på Vadstena Kulturcentrum och som gick kulturvetarlinjen i Linköping (motsvarar dagens program för kulturvetenskap) på 80-talet.

Kult. 2003.03

Helena har varit intresserad av kultur och kulturfrågor hela livet, bl a genom teater, dans, bild och musik. Efter att ha läst in gymnasiet på Komvux, började hon den treåriga kulturvetarlinjen 1984. På den tiden innehöll programmet inte lika många fria val som idag. Epokstudierna (i litteraturvetenskap, historia, bildvetenskap och idé- och lärdomshistoria) fanns även då, men var utbredda under en längre tid. Helena tyckte dessa var mycket bra, då de gav en samlad bild av inte bara kulturvärlden utan av hela samhället. Däremot läste man parallellt med dessa ämnen mer om bild- och ljudkommunikation, och genom detta fick man lära sig hur det går till att göra t ex radio och TV. Även utställningskunskap, projektarbeten, kurser i teori och metod och en uppsats på 10 poäng (i historia eller litteraturvetenskap) ingick. Slutligen gjorde man även praktik i runt 8 till 10 veckor. Detta gjorde naturligtvis att man 19

rade av t ex kommuner, föreningar, landsting och museer, men även privatpersoner använder våra tjänster.” De har även utställningar, ateljéer och kurser i bl a drama och bokbinderi. Man arbetar inte bara i Vadstena utan även regionalt på olika sätt.

kunde få in en fot i arbetslivet och vägen från studieperioden till arbetslivet kunde bli betydligt kortare.

Helena gjorde till en början sin praktik på Vadstenas turistbyrå, men fick avbryta den då hon fick barn. När hon senare avslutade sina studier, gjorde hon sin praktik på Vadstena-Akademin. Exempel på andra praktikställen kunde vara förlag, tidningar, museer eller radio.

Helena berättar att trots den höga arbetslösheten i början av 90-talet verkar de flesta av hennes klasskamrater på kulturvetarlinjen ha fått kulturjobb av olika slag. Många har fasta jobb, men flera jobbar också som t ex frilansjournalister. Några läste också vidare på exempelvis Bibliotekshögskolan. Däremot var det nästan inga som funderade på att bli lärare, vilket är vanligt bland dagens studenter på programmet och fristående kurser. När Helena talar om sin klass och deras drömmar, slås jag av tanken att de inte alls verkade modlösa inför framtiden, vilket annars är lätt i en bransch med hård konkurrens och få jobb. Helena säger att det rådde en god stämning och mentalitet, och tanken på att någon skulle misslyckas fanns inte.

Centrum för samtidskonst

Home grown Janet Biggs, Maria Friberg Stephan Pascher, New York

26 april -31 maj

Krogen Amerika

Efter examen arbetade Helena på musikpedagoglinjen på LO:s folkhögskola i Motala. Hon fortsatte även att vara engagerad i Vadstena-Akademin, en akademi för unga sångare som funnits i fyrtio år. Sommartid ger man operaföreställningar, konserter och kurser. Många idag berömda sångare och musiker har deltagit där.

7 juni -16 augusti

Så småningom startades även 1995 Vadstena Kulturcentrum av Åse Berglund. Det var ett projekt med syftet att aktivera kulturlivet i klosterområdet. Helena var med från början och idag är hon chef för det. På hemsidan kan man läsa att: ”Vadstena Kulturcentrum är en kommunal resultatenhet med verksamhet baserad på olika uppdrag initie-

Stora torget 2, 581 81 Linköping Öppet tis-sön kl 11-16 Fri entré

20

18

I år handlar det mycket om Heliga Birgitta även i Vadstena och det anordnas mycket aktiviteter kring detta. Aktuellt inför sommaren är också uppsättningen av Shakespeares En midsommarnattsdröm som ska spelas i Vadstena Folkets Park.

Man har satt upp Shakespearepjäser i flera år, men dessa har då spelats på Gräsgården invid Kungapalatset i Vadstena.

Som chef fungerar Helena mycket som en samordnare och deltar inte så mycket i de olika aktiva processerna. Förutom en sak: producentjobbet för Shakespeare. Teater är hennes passion och det vill hon alltid syssla med, gärna ännu mer i framtiden.

www.linkoping.se/passagen Kultur- och fritidsnämnden

Kult. 2003.03

Vad är egentligen poetry slam? Kan man verkligen tävla i poesi?

Kult. reste till Borås Open, en av Sveriges större tävlingar i estradpoesi, för att söka svaren.

estradpoesi

Poetry slam

Text: Andreas Hedberg

- poäng för poesi

N

är vi kommer till Borås har det redan börjat regna. En del fördomar besannas alltid. Vi kliver av bussen och frågar efter vägen till Kulturhuset. Özgur kommer till vår räddning. Han kommer från Kista och har suttit på samma buss som vi i sex timmar.

- Ska ni tävla?, frågar han.

Vi säger att vi bara skall vara publik. Själv har han övat länge.

Någon av oss har hört honom läsa sina dikter i radio.

Borås Kulturhus är en funkiskoloss i gult tegel. Kvällens uttagningar hålls i det k-märkta kafét från 1975. Inredningen går helt i rött och orange. Tekopparna är nybeställda, på särskild order från Norge där en stackars porslinproducent tvingats leta i arkivets allra mest förgätna skrymslen för att hitta det trettio år gamla mönstret.

Jurygrupperna i en poetry slam-tävling väljs ur publiken.

Poängen sätts efter skalan 0,0-9,9. Poeterna ska läsa en egenskriven dikt på svenska, helst under tre minuter (annars blir det poängavdrag). Någon rekvisita är inte tillåten på scenen.

Dessutom är det förbjudet att sjunga.

Efter grundomgången möts poeterna i par. Den som får högst poäng går vidare. Özgur klarar sig galant. Han reciterar en hiphopliknande text om hur det är att vara svensk och invandrare på samma gång. Att vara allt eller inget, antingen eller, och både och på samma gång. Det är ett typiskt poetry slam-tema. Ämnet bör vara aktuellt, gärna med hög igenkänningsfaktor för den dömande publiken.

Fler som imponerar är fjolårets och förrfjolårets vinnare Niklas Åkesson samt minst 70-årige Lars som också går vidare till sista dagens tävlingar. Det som fascinerar med estradpoesin är mångfalden. Här finns allt från arga feminister och fyndiga relationskommentatorer till bittra nostalgiker och burleska ordvrängare.

Finalerna börjar klockan två på söndagseftermiddagen. I entrén till Kulturhuset frågar vi var tävlingen i poetry slam Kult. 2003.03

skall hållas. En medelålders dam i korrekt röd uniform upplyser oss om att stora scenen är bokad för ”nåt litteraturevenemang” men att ”det kanske blir nåt med det där du sa också”. Estradpoesi är ännu ingen bred folkrörelse.

Under finalerna får poeterna läsa på en riktig scen i Kulturhusets stora amfiteater. Och plötsligt känns det allvarligare, som att det verkligen är på riktigt. Nervositeten väger lite tyngre på deltagarnas axlar och någon stakar sig. Men för de flesta går det bra och det märks att man försöker lite extra nu när det verkligen gäller ära och prispengar. Poängsummorna blir högre och högre, konkurrensen allt hårdare. ”Poetry slam skall vara lite show”, som konferenciern uttrycker saken.

I den sista finalen möts Niklas och Özgur. Niklas läser först och river ner både applådåskor och mycket höga poäng. Så är det Özgurs tur. Han dominerar det enorma rummet fullkomligt och läser sin kärleksförklaring som om han aldrig gjort annat, eller kanske som om han gjorde det för första gången. Men så händer något. Özgur läser alltmer melodiöst och till slut börjar han sjunga. Bara några takter men ändå. Domarna och publiken skruvar på sig. Bryter han mot estradpoesins regler? Man får ju inte sjunga på scen.

Applåderna blir varma men tveksamma. Domarna konfererar. Det visar sig att de friar hellre än fäller och Özgurs poäng räknas samman som vanligt.

Riktigt jämnt blir det aldrig, Niklas Åkesson tar en klar seger, den tredje i följd, och får motta publikens jubel. Det muttras något om tråkiga upprepningar. Men efteråt är alla vänner ändå, det är ju poesin som har segrat.

länktips www.estradpoesi.com 21

recension

På femton år har kommersiell television gått från fantasi till en ansenlig maktfaktor och sysselsättning. Kult. har läst en ny bok om hur det gick till.

Blåsningen

- en bok om kommersiell

TV:s fram och baksidor Text: Urban Jarvid

F

ör tjugo år sedan fanns det inte kommersiell television i Sverige. Det var inte tillåtet. Idag är en kommersiell kanal Sveriges största, och SVT kämpar desperat med de kommersiellas metoder om de unga tittarna. Hur detta gick till beskrivs i boken Blåsningen - historien om kommersiell tv i Sverige.

Boken är till största delen kronologiskt upplagd och bygger på intervjuer med många av aktörerna. Jan Stenbeck får en stor plats, men inte som den geniale frihetssträvare han hyllades som efter sin död i höstas. När jag läste boken skiftade mina känslor för ämnet med de olika kapitlen. Först greps jag av sjudande ovilja till den krasse finansmannen med syfte att bli rik(are) på ”tingeltangel”. Därefter kände jag motvillig beundran för dessa fräcka, skickliga spelare, ungefär som när man ser Jönssonliganfilmer. När boken var slut befann jag mig någonstans mittemellan.

Här finns historien om Stenbecks TV-imperium som får filmen Monopol att kännas betydligt mer realistisk. Vi får höra historien om TV4 - hur visionen om en berikande reklamkanal föddes och dukade under. Vi får veta varför två miljoner Bingolottotittare är i princip värdelösa för annonsörerna och vi får slutligen veta meningen med Jeopardy (ett ord som börjar med ”Schampo” och slutar med ”reklam”).

Boken erkänner att kommersiell television har medfört något positivt till Sveriges diskussionsklimat genom att bryta SVT:s inskränkta rutin. Samtidigt förnekar den inte att det är en bransch utan vilja och visioner som äter sina egna när den utnyttjat dem färdigt.

Författarna har anklagats för att krypa alltför mycket för den mediala överheten. (Båda har arbetat på kommersiell tv.) Det tycker jag är att ta i. Däremot är de noggranna med att låta alla parter komma till tals. Samtidigt lär det inte 22

skrivas någon bok som är mer positiv till reklamfinansierad television. Reklam-tv måste nämligen inte försvara sig - det räcker med att en tillräckligt stor del av befolkningen håller tyst och tittar. När författarna refererat en jämförelse mellan Orwells 1984 och Huxleys Du sköna nya värld skriver de: ”Vi vet idag att Huxley hamnade närmast sanningen om en fiende med leende ansikte och inte en Storebror som tittar strängt på oss.” Det är inte Storebror som ser på oss, det är vi som frivilligt tittar på Storebror.

Däremot lovar boken kanske för mycket. Enligt förlagets utskick ska den t ex diskutera hur dokusåporna påverkar den uppväxande generationen. Om ens förlaget tror på detta så är det en missuppfattning. Vad som står är en rent deskriptiv förklaring av dagens identitetsproblem och alltså snarare bakgrunden till programmen än effekten av dem.

Vidare vore det spännande att läsa mer om SVT:s försök i kampen.

På det hela taget är detta en spännande liten bok att läsa och diskutera. För oss som är födda kring början av 1980-talet blir den särskilt intressant eftersom vi är för unga för att minnas mycket av innehållet och det ännu inte på allvar hamnat under rubriken historia.

Kult. 2003.03

recension

Krigsplan Irak av Milan Rai - nio skäl mot Irakkriget Text: Sara Ivarsson

D

en brittiske fredsforskaren och författaren Milan Rai redogör i denna bok för bakgrunden till konflikten mellan USA och Irak. Rai pekar på att den har sin bakgrund i det dramatiska maktspelet i Mellanöstern och i USA:s behov av att kontrollera regionens oljetillgångar.

diga civilbefolkningen. Om det hos läsaren finns intresse för krig, strategi och kanske en gnutta av antiamerikanska sympatier så är denna undersökning intressant och stundtals mycket upprörande. För den intresserade i ämnet finns här mycket att hämta.

Hur är det egentligen med argumenten för kriget? Hur ligger det till med Iraks förmodade samröre med terroristerna Al Quaida? Och hur är det egentligen med Iraks förmodade innehav av kemiska och biologiska massförstörelsevapen? Boken går noga igenom det intensiva diplomatiska spelet under våren och sommaren 2002. Rai hävdar att det inte fanns några bevis för att Irak förfogade över stora mängder massförstörelsevapen eller att landet skulle vara inblandat i terrordåden i New York. Han visar att vapeninspektörernas arbete avsiktligt underminerades av USA - att de krävde att vapeninspektörerna skulle lämna landet då deras säkerhet inte kunde garanteras. Skälet var i själva verket enligt Rai att USA själva avsåg att bomba landet. Kriget hade inget stöd hos Iraks grannländer och inte heller hos många västländer. Författaren smular sönder argument efter argument för att starta ett krig, men ändock blev det en realitet.

Rai diskuterar även om kriget kommer skapa en hållbar demokrati i landet i fråga eller alls stödja kurdernas sak.

USA:s egentliga ambition är enligt författaren att störta Saddam Hussein. Rai pekar också på en annan föga diskuterad konsekvens: den ekonomiska tillbakagång som ett krig med stor sannolikhet kommer att leda till.

Håller överhuvudtaget USA:s argument för detta krig, som i mångt och mycket först och främst drabbar den helt oskylKult. 2003.03

.SE

23

musik

Tori Amos, Little Earthquakes (1992) Why do we crucify ourselves Every day I crucify myself Nothing I do is good enough for you Crucify myself every day And my HEART is sick of being in chains

Text: Anna Hougström

I

nternet kan vara bra ibland. Det var tack vare det jag blev nyfiken på Tori Amos. Men framför allt tackar jag min hemorts folkbibliotek där jag sedan hittade hennes debutalbum; Little Earthquakes. Men det sade inte ”klick” med en gång, även om jag hade någon sorts medvetenhet om att det här nog var bra. Det dröjde faktiskt närmare ett år, då jag åter igen fick för mig att lyssna på Little Earthquakes i mina hörlurar på väg till skolan. Plötsligt fattade jag allt. Tori frälste mig totalt med sin röst, sina texter och melodier.

skrev hon en låt om det. Hon är provokativ och självutlämnande. Känsloläget växlar mellan tröst och lindring, ångest och vrede. Hon kan vara både cynisk och ödmjuk, bitter och entusiastisk. Hon är nyckfull och omväxlande, men vi känner alltid igen henne i hennes öppenhet.

Little Earthquakes kom 1992 och sedan dess har Tori Amos gjort ytterligare sex album. Hon är en av de många kvinnliga singer/songwriters som slog igenom på 1990-talet och är idag en av världens främsta sångerskor. Ingen kan ha missat låten ”Cornflake Girl” från andra albumet Under the Pink (1994). Hon är en självsäker rebell som charmat en hel värld med sin starka, vackra och mycket originella röst och ett intensivt, men elegant hamrande på sitt piano.

Tori Amos lämnar ingen oberörd. I poetiska, allvarliga och reflekterande texter sjunger hon om allt det svåra i livet. Det handlar om kärlek, religion, uppväxt och att vara kvinna.

Istället för att gå ut och döda den man som våldtog henne,

Om du gillar Tori Amos och vill höra fler bra sångerskor med starka texter och tuff attityd, tycker jag du även ska leta upp: PJ Harvey, Sinéad O’Connor, Ani DiFranco och Cat Power.

24

De där dagarna då livet inte känns så roligt, finns det ingen som förstår dig så bra som Tori. Hon griper tag i dig fullkomligt och som den deppdrottning hon är, förstår hon allt.

Det känns ända ner i magen att hon vet vad hon talar om.

tips Under the Pink (1994) From the Choir Girl Hotel (1998) Scarlet’s Walk (2002) Kult. 2003.03

Från kyrkomålning

utställning

till frimärke en resa på 700 år Text: Liselott Lundsten

H

eliga Birgitta är en av den svenska historiens mest kända personer. Förutom att hon är Sveriges enda helgon, har hon blivit känd som pilgrim och klostergrundare men även som en samtidens kritiker mot kyrkans förfall. Att Heliga Birgitta har lämnat fotspår i historien är ett faktum. Länsmuseet i Linköping har just nu en utställning om henne för att fira hennes födelsedag men även för att bättre få lära känna Birgitta som person. Den kommer att pågå ända fram till den 9 november.

Detta breda spektrum får sitt djup i de många sätt Birgitta har blivit framställd på. Vanligt är att hon blir avbildad när hon får en uppenbarelse, men även när hon skriver ned dem.

I ett porträtt har hon blivit iförd renässansklädsel och framställts som en adelsdam.

Utställningen består av tre delar: Birgittas liv, Europabilden av Birgitta och Birgitta Big Business. Den första delen omfattar texter och fotografier av kyrkomålningar föreställande Birgitta. Texterna visar en heltäckande och informativ bild av hennes liv, på en lättförståelig svenska får besökaren veta vad det är som gjort henne så känd.

Den tredje delen av utställningen, Birgitta Big Business, består av en samling av olika souvenirer föreställande Birgitta. Den här biten av utställningen visar verkligen att många försökt sko sig på minnet av Heliga Birgitta. Det finns vimplar, kort, nyckelringar, till och med öl och mycket mer. Den här bilden säger kanske mer om det kommersiella än om Birgitta som person, eller vad sägs om ett fotbollsspelande helgon i vykortsmotivet ”Birgitta is kicking”. Dessa humoristiska inslag återkommer även i målningen ”Birgitta och jultomten” i vilken man ser dem båda drickandes Östgöta sädes.

Men även dessa är av historiskt intresse eftersom varje sak på något sätt speglar sin tid.

I avdelningen Europabilden av Birgitta, som är den största, visas olika omdömen och uppfattningar om henne såväl som en bild av samhället ur vilket konstverket uppkommit. Den här delen är mycket mångfacetterad: även om de målade tavlorna är dominerande, finns det också väggbonader, statyer, ljudbrunnar och kalkar med Birgittamotiv o s v. Det som gör det hela mer intressant och spännande är att dessa olika konstverk kommer från skilda tider och platser. En av de allra tidigaste avbildningarna av henne finns med i utställningen (”Birgittas vision av Jesu födelse” av Niccolò di Tommaso från 1370-talet) och sedan finns det bilder från olika tider fram till idag. Den senaste avbildningen är gjord 2003 (Maria Fribergs ”Under ovan”).

Kult. 2003.03

Ljuset i salen är mycket dämpat och för att ytterligare förstärka atmosfären spelas låg musik som ger associationer till kloster och nunnor.

Sammanfattningsvis är utställningen om Heliga Birgitta mycket omfattande och ger ett brett spektrum om inte bara henne själv som person, utan även andra människors tankar om henne. Vidare är det mycket positivt att Länsmuseet har velat ge sina besökare en så objektiv bild av Sveriges enda helgon som möjligt. Utställningen är verkligen sevärd och kan varmt rekommenderas.

25

i fokus

Snurrig konst Text: Maria Åslund - Foto: Jenny Eriksson

D

et finns en plats i Linköping som nästan alla människor rusar förbi. Alla är på väg; till bussen, till tåget eller något annat färdmedel som inte märker om just du saknas när det är dags för avgång. Mitt på denna plats snurrar en lampa. Det är inte inbillning. Ljuset du tacksamt noterar när du i höstmörkret stressad skall låsa din cykel, tycks inte fokusera och du börjar snart med en oförstående min titta dig omkring. Där står den, på det lilla torget mitt framför tågstationens entré som du har passerat otaliga gånger. Och ja, lampan snurrar.

Denna piskformade lampa uppfördes 1999 av en internationell konstnärsgrupp som går under namnet Inges Idee. Lampan rör sig kontinuerligt runt sin egen axel i samma hastighet som en sekundvisare på en klocka d v s den fullbordar ett varv på en minut. Den oavbrutna rörelsen förstärks när mörkret faller på och lampan tänds tillsammans med den övriga stadsbelysningen. Vid en närmare titt märker man fyra låga cylinderformade pelare placerade med 90 graders mellanrum runt om lyktstolpen. De fungerar som sittplatser där det är tillåtet att slå sig ner, mitt i det tickande klockverket. Sätta sig och begrunda medan människorna som är på väg, springer förbi medan lampan en gång i minuten kastar sitt ljus över dig för att sedan avlägsnas.

Kult. hade några funderingar kring denna finurligt snurrande lampa och kontaktade därför Axel Lieber, som är en av medlemmarna i Inges Idee. Gruppen bildades 1992 och består av fyra manliga konstnärer. Lieber förklarar att gruppen ville ha en fiktiv person som skulle fungera som virtuell upphovsman till alla gruppens idéer. De valde att ha en kvinna som de döpte till 26 2003.03 Kult.

Inge, vilket stillar nyfikenheten kring gruppens ovanliga namn.

Lieber förklarar att Inges idee arbetar med målet att skapa offentlig konst som är speciellt anpassad till dess tänkta omgivning, han kallar den ”sitespecific”. Ett skapande som blir en stor utmaning eftersom det då finns mer att ta hänsyn till än om konsten skulle ställas ut på en vanlig utställning. Lieber menar att det som gör lyktstolpen ”sitespecific” är kontexten den står i. Det är en vanlig lyktstolpe som står på en plats där man vanligtvis förväntar sig en skulptur, mitt på en öppen plats framför en offentlig byggnad. Stolpen roterar ett varv per minut vilket gör att den fungerar som en klocka.

Rotation, resande och klockslag är förknippade med en centralstation som är ett centrum för resande, ankommande och avgående. På ett sätt står lyktstolpen fast på en plats, men ”reser” samtidigt. Den fungerar på ett symboliskt plan och blir ett konstverk just p g a att den befinner sig i den kontext den står i, exponerad som en klassisk skulptur.

Kult. 2003.0313

Poesi Skicka din dikt till kult@sekel.stuff.liu.se

Det viktigaste Det viktigaste är inte att komma över torrskodd när man hoppar från sida till sida av diket Det viktigaste är att komma över och upp på andra sidan där solen torkar och vinden för en framåt Det viktigaste är inte alltid att veta var och när man når målet utan hur det ska ske och att det alltid går att ta sig fram

odisciplinerad ostrukturerad oförmögen att göra något när var vad och

jag inte vet du är du gör hur du känner

även om man inte kan ta någon sats och måste hoppa från stenen mitt ute i bäcken till andra sidan utan att kunna hålla sig i någonting och landar för tidigt med våta skor och byxor som följd och kravlar upp på land och känner hur benen skälver så har man i alla fall överlevt den gången också Lena Petersson

Annan

vi skulle bli rockstars såklart var metal maniacs bläddrade i kerrang i pressbyrån istället för cats. då fick man snus för en tia om man vågade prova nu sa de tjugo spänn för en kaffe tack och hade mage att le. vi sa som vi alltid skämtar att det var bättre förr men började nog mena det nu och satte oss ute fast det blåste rätt kallt trötta på reklamradio och rökförbud. egentligen stod vi inte ut på gågatan. skyltfönster med skyltdockor med styva bröstvårtor lika kalla som de som stannar till utanför och ser ut som om de ser någonting värt att leva upp till. människor så otäckt ofarliga att de får försäljningslistan i skivaffären att se ut som ett hån mot oss som fortfarande bryr oss. jag hade till och med skaffat tuff tatuering han hade häftigt hår som var långt. ibland stod vi inte ut bland folk så vi gick och det är skönt att gå genom stan med honom. jag kan gå utan att vända blicken mot marken och möta andras utan att bli rädd för vad de tänker när de ser mig. vi gick hem till honom och jag tänkte att vi börjar bli vuxna nu när han kliade sig i skägget istället för att byta kanal när nyheterna började på tv. jag hade tuff tatuering han hade häftigt hår som var långt. vi skulle strunta i ekonomi och väder och ge våra drömmar fart trettiotre varv i minuten.

Ola Lindblom