Kontur nr 3 2014

KONTUR NR 3 SEPTEMBER 2014

TEMA PUBLIK: ESTRADPOESI – PÅVERKAR DIG DIREKT ÄR TEATERPUBLIKEN SNOBBIG? NÄTHATARNA SLÅR TILL

2. INTRO

KAN PUBLIKEN GÖRA MER ÄN BARA IAKTTA?

H

östen är en tid för förnyelse och nystart. Ännu ett läsår inleds i skolorna, vardagen på jobbet återvänder och hobbyn påbörjas. Det hör också till att sätta upp mål och löften för sig själv, som gör en till en bättre människa och världen till en bättre plats. Till exempel plastfri september och köpstopp.

Hösten är förändringarnas tid.

Men alla av höstens förändringar är ändå inte av det positiva slaget. För några dagar sedan slogs vi av nyheten att KSF Media måste skära ner rejält, ta bort 48 arbetsplatser och göra större förändringar inom tidningarna i Östnyland. Till KSF Media hör alltså dagstidningarna Hufvudstadsbladet, Borgåbladet, Östra Nyland, Västra Nyland, Loviisan Sanomat och Hangötidningen. I skrivande stund vet vi ännu inte hur förändringarna kommer se ut i praktiken, men någonting måste göras då den ekonomiska situationen ser ut som den gör. Det är tråkiga nyheter, då dagstidningarna har en viktig uppgift i vårt samhälle och redan länge lidit av nedskärningar. Som konsument gäller det att fortsätta läsa och stödja både större och mindre tidningar och tidskrifter. Som producent krävs att hålla upp standarden, fånga det intressanta och fortsätta utvecklas.

Temat för det här Konturnumret är publik. Vad är publikens roll

inom teater, konst och media? Hur stor makt har publiken och har publiken ett ansvar? Ofta känner jag mig som en liten, maktlös del av en publik, som inte kan göra annat än följa med vad som pågår i Finland och ute i världen. Men kanske jag ändå på något sätt kan påverka, genom att agera och reagera och inte bara iaktta?

På följande sidor i Kontur kan ni bland annat läsa om poetry slamutövaren Melinda Lönnbergs syn på sin publik, skribenten Mikaela Sonck som fått hatkommentarer på grund av sin blogg och Julius von Wrights kolumn som handlar om att gömma sig. Så har vi också läst och reflekterat över några av jubilaren Tove Janssons verk och Peppe Öhmans roman Vackra människor.

Frida Lönnroos, redaktör

Mikaela Sonck

Vi som gör Kontur:

Medarbetaren Julius von Wright • Julius har studerat journalistik vid Social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet och arbetar för tillfället som chefredaktör för Studentbladet.

Han är även redaktör för en nordisk populärvetenskaplig webbplats för alkohol- och narkotikaforskning (www.popNAD.com) och intresserar sig för forskningens roll i samhället. Trivs i mörkerrummet, skogen eller båten då han inte sitter framför en text eller serie på datorn.

Johanna Karlsson, redaktör

Frida Lönnroos, redaktör

Övriga medarbetare i det här numret: Satu Laukkanen, redaktör

Jenny Lindström, layout

Maila oss i redaktionen på redaktion.kontur@gmail.com

Emilia Kannosto: studerande och frilansare Mikaela Sonck: journalist och filmare Melinda Lönnberg: estradpoet och grafiker

3. KRÖNIKA

FOTO: TYLER MCCOMBS/SXC

GENOM ANDRAS ÖGON Människan är en makalöst komplex varelse, men sam­ tidigt så överras­ kande enkel; vi vill gärna kategorisera saker och ting, hålla ordning och reda.

D

et har hänt att jag gömmer mig. Då jag var liten, något år efter halaråldern, cyklade jag ifrån min mormor på gatan för att gömma mig från ett gäng sjätteklassister.

Att bli sedd tillsammans med min mormor var då i det ögonblicket otänkbart pinsamt. Visst blev det pinsamt, men först många år senare då jag kom ihåg vad jag gjort.

Ibland har jag gömt mig bakom dörren för att undvika grannen. Ibland har jag gömt blicken i telefonen för att inte behöva hälsa på en halvbekant (någon så där jobbigt ska-vi-hälsa?-halvbekant). Efteråt känner jag mig dum förstås, men i stunden känns det rätt.

Att gömma sig är så otroligt enkelt. Det blir lätt ett försök för att behålla kontrollen över andras uppfattning om en.

Syns jag inte behåller jag kontrollen och något som aldrig hänt kan aldrig skada mig. Eller? Självbilden formas lätt av hur världen ser på en och vilket värde en tilldelas.

Dessutom med alla digitala personlighetsklyvningar på webben upplever jag att trycket blir större på att visa upp en bra sida av sig själv. Ögonparen är så många fler, samtidigt som vi inte ska glömma att internet också spelar en stor roll i att bryta trycket, genom att underlätta för liksinnade att komma i kontakt med varandra.

Vad jag försöker treva mig fram till är klassificeringar.

Människan är en makalöst komplex varelse, men samtidigt så överraskande enkel; vi vill gärna kategorisera saker och ting, hålla ordning och reda. Det är då vi ska-

par förväntningar, dels på oss själva och dels på andra. ´Vi förväntas uppföra oss enligt den grupp eller klass vi tillhör, eller tros tillhöra. Vi förväntas uppföra oss som mannen – framgångsrik, orädd och macho eller som kvinnan – vacker, omsorgsfull och snäll (för att ta upp två typiska roller som så ofta porträtteras i olika sammanhang). Även klasstillhörighet, etnisk bakgrund, religiös uppfattning eller sexuell läggning sätter sin prägel på hur en förväntas vara. Det handlar inte om att stereotypier är direkt falska, men problemet är att de målar upp en ofullständig bild och gör denna bild till den enda, för att använda Chimamanda Adichies ord.

Det har hänt att jag gömmer mig, och jag har ångrat mig varenda gång. Att gömma mig är i många fall en reaktion på – just det – kategoriseringen, eller snarare på min känsla av att inte leva upp till kriterierna. Samtidigt måste jag även inse att en del bedöms mer än andra och att vara en vit, heterosexuell man – faktorer som inte har något med mina mänskliga kvaliteter att göra – sätter mig dessvärre automatiskt högt upp på samhällets pyramid.

Min mormor fick sparka sig fram på sparkstöttingen helt ensam på grund av att jag kände att jag inte levde upp till förväntningarna som lades på mig. I världsalltets och mänsklighetens resa genom tid och rum spelar episoden inte en stor roll, men den är ett gott exempel på hur även de minsta handlingar kan kännas stora när de ses genom en publiks ögon.

Julius von Wright

4-5 INTERVJU

ATT VÄNDA BLICKEN MOT PUBLIKEN Kan teatrarna ställa krav på publiken och hur ser fördomarna om teaterpubliken ut? Kontur träffar Linnea Stara på Svenska teatern för att prata om den stora massan i teatervärlden som befinner sig på åskådarbänken.

L

innea Stara, tidigare teaterkritiker på Hufvudstadsbladet, utkom förra hösten med utredningen Teaterfältets aktörer – De finlandssvenska teatrarnas förutsättningar. Idag arbetar Linnea Stara på Svenska teatern som dramaturg. Vi stämde träff med henne för att prata om den där heterogena massan människor på teatern som kallas för publik.

Kan teatrarna ställa krav på publiken? Jag uppfattar det som att när produktioner inte blir väl mottagna, så pudlar teatern ifråga och säger ”det var vårt fel och det blev inte bra”. Det är aldrig någon som säger att publiken inte fattar.

Man förskjuter aldrig ansvaret mot publiken?

– Det är svårt att säga hur man reagerar inom olika teatrar och teatergrupper på publikbortfall eller på sågade produktioner. Jag har umgåtts väldigt lite med teater­arbetare innan jag började jobba på Svenska Teatern, så jag kan inte säga att man alltid vet hur man har tolkat saker.

Ibland är inte omständigheterna de rätta, och teater är ju ett risktagande som kan lyckas eller misslyckas, i bästa fall ger det något också om det faller däremellan.

Ifall man står bakom det man gjort och publiken inte kommer, eller recensionerna är nedslående, kan man säkert tycka att publiken, eller kritikerkåren har missuppfattat det man gjort och att de därför inte kommer. Det är väldigt lite man vet om publiken. Det är mest det som är problemet. Recensenter vet man någonting om, men det är svårt att få grepp om publiken.

Det man kan säga om publiken är att den kom eller att den inte kom. Men publiken kan också fylla salen varje kväll och ”missförstå” det man gjort ändå. Som när Dramaten spelade Köpmannen i Venedig i Mats Eks regi, och var fjärde person enligt Stockholms Universitets granskning var mer benägen efter föreställningen att hålla med om antisemitiska påståenden. Publikarbetet som görs på teatrarna idag är

I Svenskfin­ land har man ju länge ansett att teaterpub­ liken är kon­ servativ och småborgerlig. viktigt. Samtidigt har teatrarna och grupperna själva i uppgift att strategiskt bygga en publik, att utmana den tillräckligt och att få den att komma tillbaka. Jag förstår inte allt jag ser, men har jag förtroende för en scenkonstnär, arbetsgrupp eller teater kan jag utmana mig själv och plocka med mig någonting ur föreställningen som kanske öppnar sig för mig senare. Men det är klart, det kan vara provocerande att inte förstå det som utspelar sig framför dig. När teatrar och teaterarbetare saknar förtroende för sin publik, och utgår från att de inte kommer att ”fatta” och därför gör avkall på sina konstnärliga visioner, det är då det oftast går åt helvete.

Vilka är de allmänna fördomarna om publiken?

– I Svenskfinland har man ju länge ansett att teaterpubliken är konservativ och småborgerlig. Från och med 1870-talet har man krasst uppdelat de två huvudscenerna i Helsingfors i olika läger.

Finska teatern, senare Kansal­listeatteri har ansetts fylla ett nationellt uppdrag, medan Svenska Teatern har erbjudit internationell underhåll­ning. En sådan uppdelning har förstås också satt sin prägel på uppfattningen om publiken. Den teaterintresserade svensk­språkiga publiken i Finland har

gått på båda teatrarna, och det har också funnits ett intresse för avant gardet och performancekonsten, annars skulle vi inte ha haft bland annat Lilla Teatern. Men jag hoppas att man istället för att kvarhålla delvis föråldrade uppfattningar som saknar forskningsbelägg, kunde tala mera och veta mera både om den uttryckligen teaterintresserade svenskspråkiga publiken som söker sig till god scenkonst, och om den potentiella publiken, eller icke-publiken. Det vill säga den publik som väljer bort vissa teatrar framom andra, eller inte alls går på teater. För dagens performance och dans så finns det en ung publik, som kanske går efter genre eller vad som är trendigt och då gör man ingen skillnad på språk.

Man ser det format som ger en mest.

Den här fördomen känns vedertagen. Har den på något sätt legat som ett hinder för annat som har velat komma fram?

– Går man igenom pressklipp i Svenska Teaterns arkiv märker man snart att det alltid funnits uttalade motsättningar mellan den upplevda institutionsteatern och dess publik, och den teater och den publik många teaterarbetare, recensenter och akademiker önskat sig. Så det finns olika skeden i tiden då man känner att man har försökt bryta upp någonting eller åtminstone påstått att de här fördomarna bestämmer repertoaren. Det är förstås allt annat än en unik företeelse. Jag tror inte att det handlar om nödvändigtvis fördomar, snarare har det att göra med olika åsikter inom bland annat teaterstyrelser om scenkonst i allmänhet, om teaterns förhållande till samhället, och om ekonomiskt risktagande. Visst har det ibland antingen hindrat en progressiv utveckling, eller lett till att teaterarbetare varit tvungna att göra konstnärliga kompromisser. Man behöver bara läsa Ralf Långbackas och Bengt Ahlfors memoarer om 1960-och 70-talens teaterklimat. Eller Yrjö Hirns Teatrar och teaterstrider i 1800-talets Finland. Men

utan polemik skulle vi troligen ha ett väldigt fattigt scenkonstfält utan studioscener, utan KOM-teatteri, och ingen Blaue Frau Do Paul Auster.

Hur blev din rapport mottagen? Var det svårt att vara ärlig med tanke på att fältet är så litet?

– Någon debatt väckte den inte, åtminstone ingen debatt som nått mina öron.

Istället styrdes fältets fokus till de 3 miljoner euro som Kulturfonden lediganslog för strategiska projekt inom teaterfältet. Uppdraget var att skriva en bred utredning om scenkonstens verksamhetsförutsättningar inom fyra månader. Jag ville förstå de olika åsikter som finns inom fältet om scenkonstens villkor och förutsättningar, att ge ett historiskt perspektiv och – vilket Kulturfonden uttryckligen önskade – att framföra mina egna synpunkter. Förslagen som utarbetades tillsammans med en referensgrupp identifierade områden inom teaterfältet som kunde bistås uttryckligen med fondmedel, men någon omorganisation av scenkonstfältet föreslogs ju inte. När jag arbetade på rapporten var jag verksam som kritiker och doktorand i teatervetenskap, tjänsten som dramaturg på Svenska Teatern lediganslogs ett par månader efter inlämningen av rapporten. Fram tills att tjänsten lediganslogs hade jag inga planer på att vara verksam inom en teater, snarare att granska den utanför och slutföra mina studier. Efter långa samtal med bland annat en person ur referensgruppen, verksamma dramaturger och min handledare på universitetet valde jag att ändå söka tjänsten när den utlystes. Som kritiker lär man sig snabbt att de egna åsikterna inte alltid delas av alla. Nu är situationen förstås en annan. Jag arbetar inom den teater jag kritiserat offentligt vid ett flertal tillfällen och eventuell kritik framförs inom väggarna på den teatern. I gengäld har jag fått en möjlighet att fortsätta jobba med frågor som har med scenkonstens och publiken utveckling att göra i praktiken.

Som professionell teaterarbetare, kan du fortfarande gå på teatern och sätta dig i publiken som vem som helst gör?

– Jag kanske inte representerar den allmänna åskådaren. Det måste man förstås hela tiden vara medveten om. Om man sysslar med, om man skriver om teater, om man på något sätt jobbar med något konstnärligt är det ju säkerligen för att man tycker om det. Som teatervetare gör man det delvis för att utöka sin egen yrkeskunskap, men också för att man tycker om positionen som åskådare, som jag inte alltid vet om teaterarbetarna förstår. Jag hoppas att alla som jobbar med teater också ser teater. Har man arbetat med teater, och i synnerhet om man har studerat teatervetenskap i 15 år och därför också sett hiskeligt mycket teater, bär man förstås med sig en kunskap och en referensram till varje föreställning som inte är representativ för gemene åskådare. Det

Illustration: Emilia Kannosto

är något som jag försöker vara medveten om som dramaturg. Ett år senare har jag fortfarande en identitet som ”professionell teateråskådare”, inte teaterarbetare. Mitt arbete på teatern utgår från det jag vill se, inte från det jag vill göra. Är inte alla varandras publik i Svenskfinland?

Sammanhangen man rör sig i här blir som ett slags mobil hembygd. Man går på teatern för att manifestera sin tillhörighet, och vill man se något som verkar intressant och nyskapande går man kanske på Komteatteri istället? Teatern fyller en funktion, som inte är mindre viktig, men som nästan blir imploderande. Inneslutande snarare än i framkant.

– Man brukar ju säga att teater är lokalt, också om den inte behöver vara det. Institutionerna har åskådare som gått på teater i generationer och fortfarande har sina abonnemang. Säkert går det att dra en och annan slutsats om kulturellt kapital och tillhörighet. Men så är det väl

i de flesta teaterkulturer där man försöker upprätthålla någon typ av nationalscen?

Det finns ju också ett relativt stort fritt fält i Svenskfinland. Det jag däremot irriterar mig över är något som vi tidigare delvis gick in på, och det är när teaterarbetare förlitar sig för mycket på att de känner sin publik och därför använder ett tilltal som exkluderar en potentiell ny publik. I boken The Feminist Spectator as a Critic, skriver Jill Dolan till exempel om hur feminister kan uppleva heteronormativa teaterföreställningar med implicit målgrupp som främmandegörande, och sig själva som måltavlor. Samma gäller förstås åskådare av en annan sexualitet, etnicitet eller klass som inte omfattas av teaterns uppfattning om ”publiken”. Det är inte svårt att utesluta enskilda åskådare ur den gemenskap publiken kan känna i salongen genom föreställningens tilltal. Teatern kan ibland ta pulsen på publiken som ingen annan

konstform, men med det följer ett ansvar.

Vad kan det få för konsekvenser för en känsla av att vara en del av gemenskapen?

Teatern är på det sättet jätteintressant.

Samhället är väldigt heterogent. Och för att vi ska få en publik som speglar samhället i stort, måste vi göra rum för ett tilltal som inte är exkluderande.

Vad såg du när du växte upp i Jeppis?

– Det jag inte såg var teater. Inte mycket i alla fall. Skolföreställningar och Teater Jacob ett par gånger. Istället såg jag på massor av film i synnerhet från 1940- och 50-talen som barn, och slukade biografier. 1993 såg Kenneth Branaghs filmatisering av Mycket väsen för ingenting på Kino City. Den gjorde ett så enormt intryck på mig att jag också började läsa dramatik, och sedan kunde jag inte längre tänka mig att jobba med något annat än teater eller film. Det blev en lång omväg till nutidsteatern.

Johanna Karlsson

6-7 ESTRADPOESI 4-7-5 INTERVJU

I S E PO T K E DIR nostalgi. a r d n a n e d a angst, för n e n råtta, för e d d a r r e fö , im n a “Tåg n e för den ene semester i Paris”. , le il u o t a t a R assionerad p n e rättar om e r e d b n g a r e b n den n n Melinda Lö a publiken direkt. e t e o p d a r t s E unna påverk k t t a r ä t e d hur

POETRY SLAM Går det att tävla i poesi? I Poetry slam läser poeterna upp originaldikter som inte får överskrida tre minuter.

Publiken delas in i jurygrupper som sedan röstar fram en vinnare efter flera omgångar av poesiframträdanden.

Melinda Lönnberg är en grafiker och estradpoet från Raseborg, där hon bland annat ordnar poesievenemang.

Utöver poesi producerar hon också musik, sjunger och rappar för Raaseposse: raaseposse.bandcamp.com

Den har kraft. Kraft att förändra.

Att stå upp. Att krossa.

Den stora, skrämmande – publiken.

kraniet. Det du kommer bära hela ditt liv. Du speglar dig själv i världen, och världens respons formar det du i fortsättningen ger ut tillbaka. På gott och ont.

Då man tar stegen upp på en scen för att blotta sina tankar och sin själ gör man det av en naturlig drivkraft. Alla må ha sitt eget motiv till att stiga upp, olika teman och passioner. Men i grunden är orsaken att vi är sociala djur och behöver utbyte. Vi behöver känna oss hörda och sedda. Vi vill uppleva utbyte – kommunikation.

Utan någon som lyssnar så finns det inte.

Någon som ger respons och speglar det du ger ut. Vår första publik, oftast vår familj, visar med sina avspeglingar, reflektioner och reaktioner vad som är rätt, var gränser är, vad du kan och inte kan göra. Ramarna över de förutsättningar du växer i.

Publiken applåderar de första stegen, bannar då du utsätter dig eller annan för fara, aktiverar spegelneuroner innanför

Att lyssna är annat än att höra. Vi kan aldrig välja vad publiken hör då alla går med egna filter installerade av erfarenheter och uppväxt. Filter programmerade av kulturen, den första publiken vi haft. Filter av det som normaliseras av det du ser och hör omkring dig. BIO-logisk formning för utbyte, som ger överlevnadsfärdigheter.

Jag brukar, som ordbrukare, ofta be att människor skall tänka på sina ord. Det finns det universella språket som ordboken handleder oss i – som berättar den allmänna definitionen av ordet vi brukar.

Det filterlagret är väldigt viktigt att installera medvetet. Välja att vilja spegla, särskilt då världen är globaliserad som aldrig förut- innebär att verklig vilja för utbyte är än mer behövligt. Ord bär styrka och makt. Ord är ett otroligt system som ger

oss chans att uppleva det vi som sociala djur behöver, på en abstrakt och konkret nivå.

Ordets effekt är dock konkret. De där spegelneuronerna som finns i det outbytbara kraniet du bär hela livet tar emot reflektionerna och inbegriper dem i ditt nervsystem. Kalle kallar dig kufisk och det gör ont i magen.

Sedan bör man ta reda på vad ordet betyder för sig själv. Hur ordet genklingar genom de egna emotionella, spirituella och intellektuella filtren vi har vävt. Ett simpelt ord. Kan krossa. Kan bygga. Kan tilltala. Kan trigga.

Tåg, för den ena angst, för den andra nostalgi. Ratatouille, för den ene en animerad råtta, för den andre en passionerad semester i Paris som får huden att tingla av blotta minnet. Feminism. För den ena kamp för jämställdhet, rättvisa.

För den andra rädsla, håriga kvinnochauvinister som vill kastrera. Vet du hur orden berör dig, kan du kommunicera

bättre. Ord är abstrakta endast tills yttrade och skrivna.

Du kan genom egna, under huden dolda responser av ord, ge genklang i känsla i en hel publik. Sporra spegelneuroner. I estradpoesi är du fysiskt på scen där du med din närvaro visar din upplevelse av ordet.

Utbytet och speglingen är naturlig.

Och, då du vet hur orden berör dig, kan du också ta emot ord utan att de egna känsloresponserna stör dess budskap eller mening – det där traumat av Kalle i klassen bredvid som kallade dig kufisk på klippan bakom skolan och kallsinnigt knuffade dig – du kan ha en fruktsam diskussion om ämnet och låta känslorna ligga på klippan och kippa efter andan för sig. Overrida – upphäva det neurologiskt inprogrammerade. Allt som behövs är att vilja känna sig själv.

Ord kan brukas destruktivt. Manipulativt.

Missbrukas. Du har ansvaret att välja. Den

ATTRAKTION Är attraktion en destination eller bara en väg till att få något gjort befolka vår jord, komma på ord när du står där och venar att de ändå tar slut.

Ett tidsfördriv som sliter liv.

Kom kärlek, låt mig lida pin.

Så fin som rivjärn, strid, och olärd – alltid för bar, när man är kär. Är attraktion destruktion, kreation, bara bygga bon ta ton, ta allt var varmt, blir kallt, väx stark, krymp mitt i allt, försök, och fall.

Riv och förstör älska nåt som ändå dör, varför så skör så het så trängd, man kan inte mäta kärlek i dess längd.

Passion så stor, har inte ord den som går, är alltid svår eld som tog, du som log ofog ej nog, det slog nog rot Två själar, en bränner den som inte bett om del-akt-ighet; delar på världar, besvärliga värden; verkar bli tärd utav realiteten; faller på knä sen, delar på sängen; svär heliga eden, i alla fel skeden bygger fler reden – Är attraktion en spion EN kärlek EN nation bataljon med klämmande skor

som brukar ord på det destruktiva sättet har ofta en agenda som baserar sig på inre speglingsproblem. Buggar i matrixet som uppstår av olika orsaker. Ofta emotioner som inte har ord. De bara ligger där omedvetet invävda i ditt nervsystem så logiken inte kommer åt dem. Ord för ut från emotionellt till intellektuellt. Ger behandlingsutrymme, konkretiserar det abstrakta.

Tyvärr täpper ofta emo-agendan kommunikationslinjen och ger störningar.

Det är svårt att lyssna om man hela tiden måste se till att ingen signal i motstridighet till agendan går ut. Inkognitofönster lämnar inga spår – men skyddar lika lite mot virus som p-piller.

Inkognitofönster – den där gluggen på webbläsaren som låter dig göra vad som helst utan spår i historiken. Du skriver en historia du inte ens själv kan underskriva.

Du åtskiljer en del av dig som kan göra en bugg i inre systemet. Konfliktfylld programmering som ger dubbelagenda då du outsourcar en funktion och deperson-

värd en miljon inne ifjol – ute idag

är det redan borta då tröskeln är överstigen, tiden liden friden borta som vinden

är kärlek nåt som

ingen vänder

var.

Dag och natt, Alladins skatt fel och rätt i ett smartpack aldrig korrekt, korrupt, reträtt, fett, lätt, snett är attraktion komplett?

Två bitar – paralella som skidor, eller delade med spett n ratio är attraktion frust som en näsa täppt rinnande snor friktion,och brinnande blod hjärtan som pumpar i dubbelton. är attraktion ett hot ett slut, en glöd, eller bara sinnessjukt är attraktion beroende som du inte vill bli fri från ion – som ger inspiration,är det biologisk konspirat tion. är attraktion komplikation, komplika Attraktion komplikation, komplikation. Är attraktion illusion kärlekens eko, då och nu divination, vackra ord daglig mat på vardagsbord är kärlek äkta, enda rätta eller bara fråga om man får sätta själ i pant, fukka upp galant - rik, rak, riven, ingen slant. är kärlek, härlig, bitter, vänd slukar allt och bränner sen är faktum det att allt är fel är det då vår realitet ka, biologi och hormoner som fräter hål på de fysis slukar vår själ, vårt mod

aliserar dig – ofta på grund av skam över det egna beteendet. Inkognitofenomenet är så normalt att det nästan är en färdig inställning i våra attityder. Hör till. Precis som på webbläsarna.

Oärlig kommunikation med motivet att dölja.

Kommunikation kan visa gränser. Publik kan stå upp och gå ut. Med att stänga av en del av sig från vårt behov av utbyte och acceptans programmerar du dig i tro att du – som en hel komponent – är ogiltig. ”Giv en man en mask” –och han visar inte den riktige mannen, utan sitt skuggjag, vars agenda utgår från buggar i matrixet.

Signalen går inte mellan två hela komponenter som ger respons åt varandra, eller ens som en signal inom samma moderskiva, utan till en kompressor som klämmer ihop signalen och packar den till spökfiler i det dolda. En ensidig agendabaserad kontakt är inte ett möte. Äkta utbyte är skapande, speglande och utvecklande.

när du sträcker ut dina händer ensamhet och ensamma vänner lever tillsammans men ingenting händer. Är kärlek bara nåt som man känner tills dagen e slut och fasaderna rämnar lämnar det gågna o går ut i livet är kärlek redan avliden.

Födelse, dagar, par som bara hatar vad är acceptabelt, utseenden ratar Är attraktion, kärlek, en kollisionkan inte titta, tittar, andas, slutar famla lakan kalla, hjärtan som faller är kärlek inget, kärlek allt helvetets eldar, himlens kallt. Är kärlek bomber som faller ner fast du inte har nåt att spränga mer. Är det ignorans, passion tusenfallt är det på kort nåt stort nåt logiskt spel som spelas sent på krogen, är kärlek ett beroende som Du inte vill bli fri från? ivitet.

Som ger kreativitet – är kärlek ologisk relat Är kärlek ett beroende som du faller in i gång på gång nsin sagt som ger evolution – är det allt som du någo och någonsin gjort är det varje början, varje slut/ är kärlek karmatisk revolution.

Jag förvånas inte över det faktum att många känner sig så ensamma nuförtiden. Ohörda. Osedda. Riktig kommunikation kräver utbyte: upplevelse, medkänsla, inlevelse. Dammtorkning av de filter där små ord som blå, regatta, eller grus kan trigga. Att känna sina ord är att känna sig själv. Att bruka ord ger dig ett ansvar. Att våga vara publik som lyssnar är medmänskligt. Att idka utbyte ett behov.

Estradpoesi är utbyte där man som poet medvetet lyssnar och låter sig beröras, inspireras till utveckling och nya tankebanor. En scen där man ger ut och blir hörd, får respons. Ger respons. Där man måste tänka på vad man säger, hur man säger, vad man vill förmedla för budskap.

Alla behöver publik. Alla behöver lyssna, det är vars och ens ansvar att bära sina ord. Förstår man inte sig själv, hur skall man då kunna förklara för, eller förstå andra? I estradpoesi kan man använda sig av sin djupare tolkning av ord. De där

nervsignalerna som man genom ord lyft upp ur emotionen från abstrakt till konkret. Det är det som gör varenda estradpoet så unik. Icke jämförbar. Våra erfarenheter och egna upplevelser av vart ord ger oss ett unikt sätt att tolka de gemensamma ord vi har, bara vi är medvetna om dem.

Det ger inlevelse som skapar upplevelse.

Publiken får en chans att relatera på nya sätt till orden och spegla mot sina egna. En chans att utveckla sin medmänskilghet och förståelse. Publiken ger utrymme för personens evolution och därmed hela världens.

I estradpoesi går man från publik till poet till publik. Speglar medvetet världen.

Man går inte inkognito upp på scen.

Och Kalle som knuffade blir en vers om svek, om systemet som borde skyddat, men visade sig vekt. På scenen känner jag magen dra ihop sig till en knut, för alla känslor som Kalle aldrig såg måste ut.

Melinda Lönnberg

10-11 WEBB

FOTO: MIKAELA SONCK

DEN MÖRKASTE PUBLIKEN

HAT!

D

et moderna livet, och speciellt den gränslöshet som det moderna fört med sig, har skapat ett nytt behov av självbiografiska texter, bloggar och inlägg på sociala medier.

Det personliga sökandet efter lycka och balans rättfärdigas genom andra människors motsvarande vägval. Publiken behöver tillgång till levnadsberättelser som är skrivna i och om det moderna samhället, texter som hjälper var och en att förstå sig själv, för att den individuella levnadsberättelsen på så sätt blir begriplig i ett större samhälleligt sammanhang. Dessa jagframställningar vittnar om de normer som styr vårt samhälle och fungerar alltså som bekräftelse och identifikation.

De visar också på hur vi förhåller oss till kollektivet: berättaren återberättar sin historia utgående från minnet, och då även det kollektiva minnet, som formats av den sociala interaktion som hen omgivits av. Berättaren talar om vad som är föredömligt och riktigt, och texterna, eller inläggen, beskriver således inte bara enskilda människoöden utan också sociala normer och kulturella traditioner i samhället. Publiken, läsaren, förväntar sig alltså en viss igenkänning i texten och tvärtom så är det just när publiken INTE känner igen sig som saker kan börja gå fel. När läsaren blir upprörd. När läsaren känner sig förd bakom ljuset. När läsaren inte förstår. När läsaren inte håller med.

När läsaren känner sig liten, utanför. När läsaren känner avund. Hat. Näthat.

För publiken är det enkelt att kränka en berättare som den inte ser, en bloggare till exempel. Steget till att hata någons liv, någon annans verklighet, verkar vara förvånansvärt kort för nättrollen. Trollen bemödar sig inte alltid ens att vara anonyma. Många av de hatbrev jag själv fått via min blogg http://blogg.vastranyland.fi/skrattrynkor/ har innefattat både

namn och e-postadresser från hatarna.

“Jag vet var du bor”, “jävla borgare” eller “jävla kommunist” – beroende på vad bloggtexten handlat om: mina tankar om vänskap och kärlek, om ärlighet, skatter, och biståndspengar, om hundar, andar och ungar. Sällan kan man vara alla till lags.

Någon skrev en lång och utförlig text om hur fruktansvärda finlandssvenskar är “som bor på så fina adresser”. Jag svarade aldrig, svarar aldrig, men blir både rädd och illa berörd varje gång någon jag inte känner spyr ut hat över mig. Ofta bestämmer jag mig för att sluta skriva, men uppmuntras då av positiva läsare till motsatsen – att aldrig kasta in handduken. Att aldrig ge efter för hatet. Istället börjar jag kompromissa på bekostnad av texten. Jag föreställer mig publiken. Jag frågar mig vem som kan komma att läsa det jag skriver, nära och fjärran, och jag analyserar noggrant vem jag kan komma att trampa på tårna. Vem kan känna sig utpekad? Och om det är värt det. Vem kan slå tillbaka? Hårt. Sedan redigerar jag, plockar bort, byter ut ord, skriver om, igen, läser högt, för min man – för mig själv. Låter texten vila. Igen. Men bilden då? Också bildval bör övervägas noga.

Jag försöker undvika alla scenarion som kan locka fram trollen i publiken, som ändå lockas fram. Som från underjorden dyker de upp, från avgrunden, från ingenstans, liksom väntande på mig – och så hatar de. Mig. Ibland skriver trollen under falskt namn och under falskt användarkonto. De inser kanske inte att falska identiteter faktiskt också är lätta att spåra via ip-nummer. Att jag oftast vet vem trollen är.

Livet har blivit en marknadsvara och levnadsberättelsen ett mått på hur bra man har lyckats. Att ordna sitt liv enligt det moderna samhällets nya krav har blivit en konst i sig, och det finns de som anlitar professionell hjälp för att konstruera en

tydlig jagframställning, ett CV, en produkt av sina liv. Den självbiografiska skönlitteraturen har blivit mer och mer populär, med Karl Ove Knausgård i spetsen. Plötsligt skriver författarna autobiografiskt om makthierarkier, om familjeliv och om sexualitet, och diskuterar skilsmässor och privatliv i morgon- TVs soffor. Det verkar överlag finnas stor efterfrågan på verklighetsnära underhållning, såväl litteratur som övrig media (till exempel tvprogrammet Big Brother). Självbiografiska historier, däribland bloggar, engagerar oss på ett personligt plan. Men det finns en baksida också – när skribenterna väl berättat sin privata livshistoria finns ingen återvändo, det bildas – med en term lånad av John Helt Haarders – en biografisk irreversibilitet.

Publiken kan inte återgå till att inte känna till något om det biografiska i berättarens liv. Därför kan verklighetsbaserad litteratur, och bloggar, ha konsekvenser för berättaren inte bara när verket ges ut, utan även långt senare i livet. Nättrollen kan sin sak och hatet kan komma att förfölja en, något som är viktigt att ha i åtanke när man blottar sig. De självbiografiska texterna lever också vidare i sociala medier, och genom tvärmediala diskussioner, och slutprodukten kommer att bli mer komplex än den ursprungliga texten någonsin varit. Stundvis blir diskussionerna så livliga att källan, den ursprungliga texten, mest framstår som en inledning och upptakt till vidare diskussion.

Samtidigt är det just detta personliga och privata som, på gott och ont, gjort den självbiografiska skönlitteraturen till tidens storsäljare, sida vid sida med alla tusentals bloggar och privata personers tänkande och tyckande i sociala medier. Och i takt med att allt fler skriver om sina liv och om sin vardag har nättrollen förökat sig.

Det är just detta personliga och privata som tycks ha lockat fram trollen ur de mörkaste grottorna. Den mörkaste publiken.

Mikaela Sonck

Jag försöker undvika alla scenarion som kan locka fram trollen i publiken, som ändå lockas fram. Som från under­ jorden dyker de upp, från avgrunden, från ingen­ stans.

10. ESSÄ

Fiskpinnarna och livet

M

ina besök i mataffären blir allt längre, jag rusar varken in eller ut som jag brukade i den lilla butikslokalen som fanns i hörnet av vårt hemkvarter. Nu drar fram en kärra i lugn och ro, väljer inte en korg, glider sakta in i butiken. Här använder ingen korgar. Butiksgolvet är svartvitrutigt, golvet delas upp av hyllor och hyllor av varor.

Jag behöver egentligen inte handla varannan dag. Jag behöver verkligen inte handla varje dag. Vi har en frys och ett stort kylskåp, till skillnad från det som fick plats i kokvrån i staden. Jag skulle kunna handla större paket bröd, kött och frysa ner en del, men jag undviker. Jag skulle kunna skriva små lappar med datum på.

Jag för ner min hand i bärpåsarna i frysdisken, väljer en påse som ligger rätt långt under. Kylan biter sig in i min hand, kylavdelningen känns frisk. Jag får gåshud och kan se hur mina små ljusa hår reser sig långt upp på överarmen.

När jag rör på fingrarna prasslar bären i sina påsar. Jag håller handen nere i frysdisken, länge.

En äldre dam i en blommig vristlång klänning stirrar på mig. Hon har stannat med sin inköpskärra mitt mellan två hyllor i hylländan, ena foten på en svart ruta och den andra på en vit. Förmodligen anser hon att jeansshortsen jag har är för korta eller så stirrar hon på handen i frysdisken. Det är uppenbart, kärran står still och jag känner blicken på mina lår, hur den förflyttar sig till handen. Jag drar upp en påse ur disken och kvinnan rullar iväg. Hon hänger på kärran, kroppen skjuter fram kärran och kärran drar damen efter sig. Fingrarna svider fortfarande lite.

FOTO: FRIDA LÖNNROOS

Sticker ner andra handen då jag ska plocka upp ett paket fiskbitar. Pressar handflatan mot paketen tills det är svårt att skilja om de är isande, varma eller rent av hettande. Mitt bland svidandet finns kanterna mellan paketen, som streck mot handflatan. Paketen är inte lika kalla i hörnen som där fiskbiten finns, rutnätverket känns påtagligt.

Det är inte så mycket annat som känns här.

Jag tar upp fisken och fortsätter mot pastan, några påsar makaroner faller slappt ner i kärran. Damen med den blommiga klänningen rullar sakta framför mig. Jag svänger kärran och går runt hyllan för att komma snabbare till mjölken. Jag hinner passera den blommiga damen och styr mot kassan.

Kassabiträdet ser på min bärpåse, mina fiskpinnar, mjölkburkar och makaroner som jag radar upp på kassabandet. Handen svider till när jag radar upp frysvarorna. Jag är här tredje dagen i rad. Han ser ut som om han nyss gått ut gymnasiet och inte riktigt visste vad han ville göra med sitt liv, så han stannade här för att se varor flyta förbi på bandet. Ett monotont pipande för varje kod han registrerar.

Bärpåsen, mjölken, mjölken, makaronerna, makaronerna, fiskbitarna. Livet.

Jag skjuter den tomma vagnen framför mig, förbi pojken i kassan. Försöker att endast trampa på svarta plattor.

Satu Laukkanen

11. RECENSION

VACKRA MÄNNISKOR – MEN TRÅKIGA LIV Vackra människor Peppe Öhman Schildts & Söderströms 2014 Vackra människor är en modern skildring av fyra människors liv i Helsingfors. Ida, Max, Johannes och Sanna är två par som har passerat 30. De lever medelklassliv som på ytan ser framgångsrika och spännande ut, men som rymmer både oro och rastlöshet. De bor i stadsdelen Rödbergen vilket är viktigt att påpeka, då det är betydelsefullt för berättelsens anda och för karaktärerna själva. I boken namedroppas hela tiden platser och ställen som också finns i verkligheten.

Ida börjar bli less på sitt liv. Hon jobbar på utrikesministeriet. Max är hennes sambo och arbetar som reklamskapare. Johannes är resande dokumentärfilmare och Sanna driver en populär blogg och arbetar i sin mosters inredningsaffär när hon har lust. Via sina barns dagis råkar Ida och Johannes på varandra. För flera år sedan hade de en grej under en kväll, men helt klart finns passionen ännu kvar. De börjar träffas i smyg. Till slut blir allt ett enda stort kaos med många brustna hjärtan som följd.

Vackra människor handlar om möjligheten att vara fri och leva sitt eget liv samtidigt som man är fast med barn, lägenhet och partner. Den handlar också om vikten av att vara någon och sökandet efter sig själv.

Den ursprungliga titeln till boken var Äta kakan och ha den kvar, och den beskriver rätt bra karaktärernas begär efter att utforska hur grönt gräset är på andra sidan staketet, samtidigt som de vill hålla kvar det trygga.

• Helsingforsfödda Peppe Öhman är en finlandssvensk journalist som tycker att det är roligare att skriva böcker än nyhetsreportage. Sedan 2005 bloggar Öhman om fruktansvärt viktiga och oviktiga ämnen (feminism, böcker och hur hon springer i trappor). Hon föreläser också om sociala medier, pratar gärna om feminism och gör en podcast.

FAKTA: Schildt & Söderströms

FOTO: ANTON SUCKSDORFF

Alla fyra karaktärer är huvudpersoner i boken. Den är indelad i kapitel som turvis följer karaktärerna, ibland två åt gången. Huvudkaraktärerna är lite för många, speciellt i början då jag blandar ihop dem. Dessutom känns det som om jag inte lär känna någon av dem på djupet. Jag hittar inte min favoritkaraktär, jag blir inte fäst vid dem.

Men ändå gillar jag att alla fyra får höras. Ännu en vecka efter att ha läst slut Jeanette Öhmans bok Vackra människor så är den kvar i mina tankar.

Den tydliga Helsingforsandan och handlingen hänger kvar och jag funderar över hur personernas liv ser ut efter att bokens sista sida. Jag tänker också på hur det är att bo i Helsingfors, hur viktigt det är att bygga upp sitt personliga varumärke här. Svenskfinland är litet och alla känner alla inom samma bransch. De här är ämnen som Vackra människor tangerar och som boken i alla fall hos mig väcker tankar om. Öhmans bok är 350 sidor och är stundvis aningen lång.

Ibland känns det som om händelser upprepar sig. Hur många gånger ska Sanna kolla på Johannes Facebooksida till exempel? Huvudpersonerna beter sig ibland irriterande och löjligt, men jag tycker ändå historien är trovärdig, kanske just därför. Ibland är ens liv riktigt fånigt och banalt och man gör fega val. Därför kan man känna igen sig i historien. Jag fastnade ganska snabbt för boken, och är fortfarande riktigt nyfiken på slutet, jag skulle absolut läsa en fortsättning om en sådan skulle komma. Fast boken är lättläst så är den inte banal, och jag gillar speciellt den tydliga skildringen av Helsingfor-

PEPPE ÖHMAN