Kontur by Kontur

KONTUR NR 4 / DECEMBER / TEMA FAMILJEN

D N U L N E S O R S A I H T MA M E H R E D U J B I V K OT M E IG D A BARN – NEJ TAC R E N I C C N VA A K E T N I U D R E T A FAMILJEN TE

2. INTRO

VAD ÄR EN FAMILJ?

amilj är temat för årets sista nummer av Kontur. Ett tema som är väldigt passande för månaden vi befinner oss i, december. Samma dag som det här numret kommer ut så kröns också årets lucior runt om i vårt land. Ännu hårdare än vårt luciafirande sitter våra jultraditioner. Det hör till att fira jul med familj och släkt. För de som inte har en familj eller släkt är det en jobbig tid. Ingen att äta julmiddag med, och inga julklappar att byta. Illa är det också för de som har trasiga familjer, där det istället för julsånger hörs andra ramsor, eller kanske absolut ingenting alls då familjemedlemmar vägrar tala med varandra.

En familj kan se ut på många sätt. Beroende på hur man själv vill definiera sin familj kan den bestå av flera mindre familjer eller så kan den bestå av en människa och en hund. För ofrivilligt barnlösa människor är tidpunkten på året utan be-

tydelse, längtan efter ett barn upphör aldrig. Mikaela Sonck släppte för två år sen en antalogi om livet utan barn som fick mycket uppmärksamhet. Utan: Om barnlöshet och barnfrihet innehåller tolv texter skriven av kvinnor som man antingen kan kalla barnlösa eller barnfria. På sidan 7 får vi läsa Mikaela Soncks tankar om den nyutgivna svenska boken Ingens mamma. Tolv kvinnor om barnfrihet. Vi på Kontur kan gladeligen meddela att vi fått förstärkning till redaktionen. Den tredje redaktionsmedlemmen heter Satu Laukkanen och bor i Åbo. I det här numret kan vi läsa hennes funderingar kring Mikaela Soncks antologi. Välkommen till redaktionen Satu! Jag önskar er Konturläsare en trevlig lässtund, och en riktigt god jul. Ta hand om varandra!

Vi som gör Kontur: Johanna Karlsson, redaktör Frida Lönnros, redaktör Satu Laukkanen, redaktör Jenny Lindström, layout Maila redaktörerna på redaktion.kontur@gmail.com

Satu Laukkanen är ny redaktör. Hon studerar litteratur och ekonomi och går skrivutbildningen Litterärt skapande.

SERIER AV MARTIN HANSES

Medverkande i detta nummer: Emilia Kannosto, studerande och frilansare, Jakobstad Mikaela Sonck, Site Manager MTG/Viaplay, Stockholm Martin Hanses, kock, Vasa

Frida Lönnroos, redaktör

3. TEATER

Foto: Frida Lönnroos

TEATER SOM SMITTAR Under hösten publicerades teatervetaren Linnea Staras rapport om den finlandssvenska teatervärlden, ”På scen på sikt”. Där tecknas bilden av en liten arena utan speciellt högt i tak. Det blev utgångspunkten då vi träffade Teater Viirus ledning för ett samtal om att göra teater i Svenskfinland och i resten av Europa. Under sommaren 2014 inleder Viirus, tillsammans med tolv andra konstnärliga organisationer, det fyraåriga samarbetsprojektet Meeting the Odyssey- An Adventure Beyond Arts, Myths and Everyday Life. Såhär säger gruppens ledare om sitt arbete. Maria Lundström, konstnärlig ledare: – Taket på Viirus är just så högt som de anställda tillsammans sätter det. Vi jämför oss inte särskilt mycket med de andra på fältet utan driver vår egen kompromisslösa konstnärliga linje. Det handlar så mycket om attityder, om nyfikenhet, beredskap och mod. Vi arbetar uttalat kollektivt, intuitivt och kritiskt. – Konstnärligt sett är vi ute efter relevans och att det vi gör skall ha en betydelse både för publiken och för teaterkonsten i stort. I dialogen mellan samhället och konsten uppstår ibland brännpunkter, men tänker att det kanske är dags för konstnärerna att omvärdera publikens roll i själva skapandet. Jag menar, teman, berättelser, själva stoffet finns att hitta där ute i verkligheten. Vi är vana att arbeta långa perioder i slutna rum och sedan ”visa upp” vad vi åstadkommit. Men publiken behöver inte enbart vara en kund, åskådaren bär ju det som är väsentligt i sig precis som vi konstnärer, då gäller det för oss att kunna uppfatta, genomskåda och lyfta fram detta sceniskt. Är skeptisk till teater som vill att jag skall betala extremt högt biljettpris och som sedan påstår att ex. en lättsam utländsk konceptmusikal handlar om mej. Det är skenheligt och näst intill förödmjukande, jag menar vad har det med mitt liv att göra? Klart att det finns universella teman och allmänmänskliga frågeställningar men det får

inte vara på bekostnad av det lokala. Teater till sin kärna är eskapistisk och just det är förstås en del av njutningen, att leva sig in i magin, försvinna in i föreställningen. Men verkligheten är mycket mer mångfasetterad än enbart ytlig underhållning, det finns fantastiskt gripande öden, samhälleligt relevanta saker och ja dråpligheter som vore värda att exponeras. Humor eller allvar kvittar egentligen men igenkänningsfaktorer och tankeställare är A och O. Viirus är i ständig rörelse och vi vet ju att andra på fältet också är det. Det görs superintressant teater i en del av de finlandssvenska fria grupperna, teater som ställer saker på sin spets och utmanar konventioner ex. Blaue Frau, Nya Rampen, 90 grader… osv. Taket är just så högt i som vi sätter det, så är det. Matilda Sundström, administrativ ledare: – Runtom i Europa arbetar konstnärer utifrån olika konstnärliga villkor, och det är viktigt att underlätta genom att samarbeta. Jag pratade med en italiensk regissör och ringde dessutom till en liten teater i S:t Petersburg som ville vara med. Genom att det internationella samarbetet växer, växer ju även verksamheten på hemmaplan. Inför det här projektet tog vi inspiration från den finlandssvenska Skärgårdsteatern. Projektet engagerar 13 olika samarbetspartners från hela Europa och vi kommer att segla tillsammans under sommarmånaderna under de tre följande åren. Samtidigt som det är ett internationellt projekt värnar alla deltagande samarbetspartners om att det lokala ska få ta stor plats i projektet och dramaturgen kommer till exempel från Helsingfors. Så långt det är möjligt kommer vi att hålla fast vid vårt eget språk. Vi på Viirus blir ansvariga för den första produktionen, med

premiär i S:t Petersburg i maj 2014, som sätts upp inom ramen för projektet. Under denna projektets första sommar kommer vi att spela kring Östersjön; förutom i S:t Petersburg även i Hangö och i Tallinn. Projektet kommer att sätta upp fyra samproduktioner under 2014/15. Under 2015 seglar båten runt i Medelhavet och besöker platser som Malta, Sardinien och Montpellier. Under 2016 kommer alla medverkande att resa tillsammans runt i den grekiska övärlden. Skeppet vi reser med är i sig en symbol för odyssén. Naturligtvis hoppas vi kunna knyta internationella kontakter under projektperioden. Att arbeta med Odysséprojektet ger en stark förnimmelse av att vara en del av något större; ett konstnärligt samfund. Odysséeprojektet skapas av ett nätverk av konstnärer, men en stor del av projektet handlar om de möten med lokalbefolkningen som kommer att ske på de platser där vi lägger till. I varje hamn vi lägger till kommer vi att anordna veckolånga workshops som sedan resulterar i experimentella föreställningar. – Grundidén var att söka, och förhoppningsvis hitta, något slags djupare, gemensamma europeiska rötter samtidigt som vi dokumenterar nuet och gör angelägen teater. Både Medelhavet och Östersjön har skärgårdar som omges av myter. Vi kommer inte att arbeta med de klassiska, grekiska texterna utan istället är Odysséprojektet är delvis inspirerat av den italienske ingenjören och amatörhistorikern Felice Vinci. Hans teori är att Odysseus seglade runt Östersjön och Nordsjön snarare än i Medelhavet. Troja och Ithaka skulle lika gärna kunna vara platser runt Färöarna. Vinci hänvisar till de ”platta holmar” som nämns och till det ständigt kyliga klimatet. Berättat för Johanna Karlsson

4-5 INTERVJU

“JAG LÄSTE MANISKT FÖR ATT HINNA I KAPP DE ANDRA” Med Kopparbergsvägen 20 har Mathias Rosenlund blivit en av höstens mest uppmärksammade debutanter. Boken handlar om att leva som fattig, men minst lika mycket om litteraturen som en stark och förändrande kraft. Konturs redaktör Johanna Karlsson bjöd hem Mathias för att prata böcker.

örjade du bara att skriva? – Nej, jag började studera på universitetet och där dröjde det länge innan jag kände mig hemma. Jag kände mig mer hemma i litteraturen än i den akademiska miljön. Min drivkraft var att hinna ikapp de där andra, de där som hade bildningen, det kulturella kapitalet, med sig hemifrån. Jag började läsa nästan maniskt och tog igen och tog igen och tog igen och försökte hinna ikapp men så småningom insåg jag att jag till och med kört förbi många, att jag läst mer än andra, under den tid då jag försökt tillägna mig det jag velat tillägna mig. Tänkte du att det fanns en speciell person du ville köra förbi? – Nej, det handlade nog mest om att jag ville komma förbi mitt mindervärdeskomplex. Och har du kommit förbi det? – Ja, det har jag nog delvis… jo, faktiskt nästan helt och hållet. Men det finns fortfarande stunder då jag känner ”jag måste gå om eller åtminstone ikapp de här människorna”. Det blir på något sätt klassresenärens dilemma, att man så väldigt starkt behöver definiera sig. Och för mig har det handlat om att göra det genom litteraturen; genom det lästa. Det började långt före jag ens tänkte tanken att jag skulle börja skriva själv. Det har förstås kommit betydligt senare än själva läsningen. Läste du alls när du var liten? – Litegrann. Jag menar, jag läste Bertböckerna, lite Enid Blyton, Bigglesböckerna – anglosaxiska, typiska pojkböcker som min pappa hade – men det var inte så att jag kom i kontakt med klassiker eller något slags kanon eller så. Det här har jag på något vis bara letat mig fram till och sen har jag förstås fått det via universitetet. I något skede blev den nordamerikanska litteraturen jät-

Jag får intryck av att finlandssvenskar skäms lite över vad många verkar anse vara det lilla, inskränkta Svenskfinland. teintressant för mig och så småningom bestämde jag mig för att jag ska kunna den nordamerikanska 1900-talslitteraturen på mina fem fingrar, så det håller jag på med. Det är ett evig-hetsprojekt. I min bokhylla hemma står det alltså mycket nordamerikansk litteratur. Det är på något sätt det som jag fastnat för mest. Har du någon annan plan med ditt läsande? För du läslogg, till exempel?

– Nej, jag är på det sättet både systematisk och virrig i min läsning i det att jag hoppar runt mycket, påbörjar böcker som jag inte läser ut och sådär. När ger du upp en bok? – Svårt att säga… det beror väl på från fall till fall. Men ofta är det så att jag återkommer till böckerna och läser dem senare och ibland går det så mycket bättre att läsa dem under en annan period eller när man befinner sig i ett annat tillstånd än tidigare. Har du läst din egen bok? – I bokform? Nej, det har jag inte, men jag tror att jag i något skede kommer vilja göra det. Just nu skulle jag inte ha tålamod. Jag är lite trött på den. Inte enbart trött, för jag är samtidigt väldigt stolt. Och jag tror att nu när jag aktivt arbetar med nästa bok, så känner jag att jag småningom skulle vilja återvända till Kopparbergsvägen 20. Nästa bok är också självbiografisk och har en adresstitel, så då behöver jag ju kolla vad jag har gjort redan så att jag inte gör om det. Eller så att jag åtminstone gör om det med variation. Är det Henrik Tikkanen som spökar? – Nu är det så, ja, men det var det inte när jag bestämde mig för titeln Kopparbergsvägen 20. Då var det så väldigt konkret den platsen jag skrev om och den tiden… men ja, kanske det är Tikkanen som spökar. Innebär det alltså att det blir en adressvit? – Ingen aning. Det blir nog åtminstone en adressbok till men efter det vet jag inte. Jag har inte planerat för mer än en i det här skedet. Har du själv läst mycket finlandssvensk litteratur? – En del, men alltför lite tycker jag. Jag får intryck av att finlandssvenskar skäms lite över vad många verkar anse vara det lilla, inskränkta Svenskfinland. – Jag kan till viss del förstå det och själv är jag delvis av samma åsikt. Men sen tycker jag nog att den finlandssvenska litteraturen överlag håller ganska god kvalité, även om det som behandlas i och genom det finlands-svenska i vissa avseenden lätt blir ett slags navelskåderi. Alltså ett uttryck för en minoritets behov av att bibehålla de egna formerna för sin gruppidentitet. – Med tanke på vilken stor del av den svenskspråkiga litteraturen som utgörs av den finlandssvenska, har den ju hittills lämnat ett visst avtryck ändå. – Jag har hört statistik någon gång; någon hade tagit redan på var det skrivs mest böcker per capita och det var bland islänningar och finlandssvenskar. Det är väl någonstans där man kan börja tala om identitet också. Hur littera-

turen och språket blir en instans för någon sorts identitetskontroll eller identitetsdefiniering. – När jag läste Brändövägen 8 var det kanske den första bok jag läst som är en ordentlig krigsskildring. Det finns inga sådana i rikssvensk litteratur. – Kriget är ju fortfarande ett av de verkligt stora teman i den finska litteraturen, och då räknar jag den finlandssvenska litteraturen som en del av den finländska. Vad skulle du rekommendera de som inte vet något om finlands-svensk litteratur? – Kanske just paret Tikkanen, Märta och Henrik… av de yngre författarna skulle jag rekommendera Philip Teir och Johanna Holmström. Hannele Mikaela Taivasaalo tycker jag jättemycket om; alla hennes böcker men också henne som person. Runar Schildt och Mirjam Tuominen skrev båda helt fenomenala noveller. Det finns mycket, men tyvärr läses det mesta inte speciellt brett eller utanför litterära kretsar. Kjell Lindblad tycker jag jättemycket om, och han är en författare som många litterära

finlandssvenskar inte känner till trots att han har skrivit i tjugofem-trettio år. Det är skumt för han ger ändå ut böcker rätt regelbundet, med fyra eller fem års mellanrum, men han gör inte så mycket väsen av sig. Han sitter med på bokmässan men annars syns han liksom inte. Vad läser du för rikssvenska författare? – Kristian Lundberg. Susanna Alakoski. Sara Lidman har jag läst det senaste året. Stina Aronsson läste jag med stor behållning. Svenska poeter… Gunnar Ekelöf. Christine Falkenland har jag tänkt läsa. Jerker Virdborgs Staden och lågorna är det bästa jag läst det senaste året och den som jag minns bäst också. Jag kommer läsa om den. Jag läser gärna om böcker jag tycker om; de ger mig något nytt och de håller som verk. Jag har läst om Kristian Lundbergs Yarden fem gånger. I tre år har jag försökt hitta upplagan med hårdpärm. – Mare Kandre är ju jävligt bra. Hon har något som tilltalar mig väldigt mycket. Jag måste också nämna Helena Österlund. Hon är helt otrolig. Hon gör något helt nytt. Hon gör poesi från scratch, från nollpunkten. Det är en poesi som skriver fram sig själv, som manar fram sina egna bilder. Det är ju lite imponerande, det är ingen traditionell, centrallyrisk metaforpoesi över huvud taget. Orden och färgen fick Borås tidnings debutantpris. Något du läst om som du trodde skulle hålla men inte gjorde det? – Inget jag minns. Jag läste Jules Verne när jag var yngre och recenserade En världsomsegling under havet för Hbl nyligen. Den tycker jag håller som roman, då den liksom transcenderar sin klassiska pojkboksdefinition. Hade du tyckte samma sak om den om du hade nöjesläst den? – Ja, det tror jag eftersom jag plockade åt mig den. Många av böckerna jag skrivit om har jag själv luskat fram och läst innan jag bestämt mig för att skriva om dem. I perioder måste du ha läst mycket kurslitteratur? – Ja, det har jag. Men samtidigt har mina studier varit utdragna och jag har haft många mellanår. Ofta har jag läst annat än studierelaterat. Jag har gått en kurs i isländska på universitetet, så det händer att jag läser en och annan novell och dikter på is-

ländska. Annars läser jag lite på finska, men mest på svenska och engelska. Läste ni mycket då du gick i skolan i Vasa? – Det gjorde vi säkert, men jag minns inte så mycket av det. Jag var ingen stor läsare. Det var på högstadiet jag började och då var det alltså Jules Verne. Läsning uppmuntrades givetvis från skolans sida, och det var nog många som läste. Jag minns inte att de som läste på något sätt stämplades åt varken det ena eller andra hållet. Jag önskar att jag skulle komma ihåg mer av vad jag läst i skolan, men jag gör inte det av nån orsak. Jag kommer ihåg att på modersmålslektionerna i gymnasiet var det man skulle läsa Okänd soldat. Någon läste Henrik Tikkanen. Själv läste jag C. S. Lewis. Jag tycker att Narniaböckerna håller fortfarande. Jag borde läsa om dem någon gång. Läser du mycket med dina barn? – Ja, det gör jag. Inte så mycket som jag skulle vilja och önska, men den här hösten har vi börjat läsa ihop igen och det är kul. Jag kan ibland tycka att Bertböckerna är dåliga, alltså riktigt dåliga, så de läser jag inte så gärna. Men böcker som mina barn gillar och som de vill läsa om med mig, det är ofta sådana som jag tycker är bra också. Som Tsatsikiböckerna. Ulf Stark läser vi också jättegärna. Vi läste hans Pusspojken nu senast, om en pojke som aldrig hade pussats när alla kompisar redan hade pussats en 10-12 gånger. Det var en bra berättelse. Om du skulle rekommendera en finsk författare som inte är Sofi Oksanen? – Jag har inte läst Oksanen, inte en enda bok, så jag skulle inte kunna rekommendera henne. Tuomas Kyrö, Tiggaren och haren, gavs ut på svenska nyligen översatt av Mårten Westö. Jag läser inte så mycket finsk litteratur, men ibland läser jag litteratur översatt till finska. Katja Kettu har nyligen getts ut på svenska med Barnmorskan. Har ditt perspektiv som kritiker ändrats nu när du blivit författare? – Nej, det kan jag inte säga att det har. Kanske kommer det ändras om man skriver flera böcker, men jag känner mig fortfarande mer som kritiker än författare. Jag tycker fortfarande att kritikern på något sätt bör få ha full rätt till sitt omdöme och sina åsikter och ärligt bedöma den färdiga produkten snarare än idén. Det är svårt att få folk att respektera det i en sådan liten kultursfär som Svenskfinland. Det finns ju många finlandssvenska kritiker som inte alls recenserar finlandssvenska författare, helt enkelt eftersom man hänger på samma tillställningar hela tiden. Det är så pass nära till alla medier som finns i hela Svenskfinland, så det geografiska avståndet inom Finland spelar nog inte så stor roll. Jag tror att det skulle vara lättare att följa den finlandssvenska utgivningen som kritiker om man vore bosatt i New York. Nu när du är framme, är det som du hade tänkt? Vill du ännu längre? –Ja, det vill jag ju. Jag vill komma vidare, men då talar jag inte om positioner eller anställning utan om att plöja mig längre och djupare in i språket. Jag har varit rätt aktiv som kritiker och anordnat mycket litterära evenemang. I något skede börjar folk kommentera, ”oj vad du hinner med mycket och är med överallt”. Samtidigt kände jag att jag just inte gjort något alls; att jag måste hinna med mera. Det kommer nog just från mindervärdeskänslan jag kände av att inte komma från en intellektuell, akademisk miljö. Men jag har inget revirtänkade. Just i kulturvärlden känner jag att man måste vara bejakande gentemot andra. Allt jag gjort har jag gjort för att jag velat; för att jag tyckt att det varit roligt. Jag blir nervös så fort pengar är inblandade.

Illustration: Emilia Kannosto

Johanna Karlsson

Kontur träffar Mathias Rosenlund Ålder:32 Yrke: Författare Bor: I Myrbacka i Vanda Aktuell med: Debuten Kopparbergsvägen 20 Finlandssvenska författare som han rekommenderar: Märta Tikkanen Henrik Tikkanen Philip Teir Johanna Holmström. Hannele Mikaela Taivasaalo Runar Schildt Mirjam Tuominen Kjell Lindblad

6-8 RECENSIONER

BÖCKER OM KVINNOR SOM INTE SKAFFAR BARN

Ingens mamma – tolv kvinnor om barnfrihet Josefine Adolfsson (red) 158 s. Atlas förlag “Jag tror att vi omedvetet söker oss till varandra, vi som inte har barn” skriver 70-åriga Gunilla Kracht, som under hela sitt vuxna liv upplevt att hon inte blivit insläppt i gemenskapen bland mammor och pappor. Samtidigt har samma personer uttryckt avundsjuka för att hon hunnit resa och uppleva så mycket utöver det vanliga. Det är inte lätt att vara barnfri. I min hand har jag en ny antologi redigerad av Josefine Adolfsson. Tolv frivilligt barnfria kvinnor skriver om hur det är att leva utan barn, om hur barnfria kvinnor uppfattas och om den roll man tillskrivs på arbetsplatsen och i samhället överlag. Och om att det idag har blivit en klassfråga att skaffa barn, dels hur många barn vi kan tillåta oss att ha och dels vilket liv vi kan ge dem. Att redaktören själv har en tvåårig son väcker hos mig ytterligare frågor som jag velat få svar på. Varför har redaktören valt att lyfta ämnet? Förutom den orsak hon nuddar vid i inledningen, att vi genom antologin tillsammans “benar upp osynliga införlivade strukturer”.

Barnfrihet är för mig bekant, ofrivilligt barnlös som jag är. Vi sitter i samma båt vi frivilligt och ofrivilligt barnlösa. Vi står utanför normen, som består av en kärnfamilj med minst två barn. Jag måste medge att jag var lätt nervös innan jag började läsa boken, mest för det faktum att alla skribenter här frivilligt valt bort det jag gjort vad som helst för att få, men lika intresserad av dess möjliga reflektioner och frågeställningar. “Föräldraskapet idag är en abominabel (avskyvärd) hededyrkan eftersom alla nyblivna föräldrar är nyfrälsta. Barnet blir gud och man vågar inte göra uppror mot gud.” skriver Susanne Wigorts Yngvesson i Graviditetskatedralen. Att barn idag curlas som gudar gör inte heller livet lättare för de barnfria. Barnen kommer alltid först. De tolv kvinnorna, icke-mammorna, skriver om sina roller i samhället, om beslutet, känslan och konsekven-

Vi sitter i samma båt vi frivilligt och ofrivilligt barnlösa. Vi står utanför normen, som består av en kärnfamilj med minst två barn.

Josefine Adolfsson.

Foto: Atlas

serna. Texterna är av olika format och intensitet. “Ingens mamma” är aningen ojämn rent litterärt, medan detta är och förblir antologins utmaning när flera skribenter samskriver en bok. De flesta av skribenterna är författare och journalister, vilket är snarast oundvikligt eftersom skribenterna bör ha en viss skrivvana för att alls kunna bidra med egna texter. Jag läser roat Jane Magnussons Hjärntvättad, om hur samhället byggts upp kring kärnfamiljen, med föräldraledighet, fördelaktig barnomsorg och bidrag. Om hur det här är bra för alla dem som vill ha barn, men hur fördelningen blir orättvis för dem som inte har barn. “På min arbetsplats finns det två sorters knegare. Föräldrarna som går tidigt från kontoret för att hämta, som kan vabba bort några veckor varje vinter, som tar med barn till arbetsplatsen när de har lov och gör det omöjligt för oss andra att jobba./Så finns det vi utan barn som jobbar på i tysthet och går till jobbet när vi själva är sjuka för att det finns så mycket att göra när allas barn är sjuka och det vabbas hejvilt.” Hon fortsätter “Skulle svenskarna på min redaktion få samma rättigheter som föräldrarna har, och redaktionens invandrade få leva som vi barnlösa gör, så skulle EU, FN och Amnesty komma till Sverige och stänga ner hela landet”. Att tacka nej till paketet kanske är korkat fortsätter hon, men det ska man väl ändå inte bestraffas för. Natacha Lopez tänker i samma banor i Kampen om tiden. Att som barnfri tvingas anpassa sig till normen, eller känna sig ifrågasatt på grund av sitt beslut att välja bort barn, är tufft. Att välja bort barn får också ofta neg-

ativa konsekvenser på arbetsplatsen. Barnfria förutsätts kunna jobba kvällar och helger oftare än kollegor som är föräldrar, och de tvingas jobba över och ta arbetspass som ingen vill ha. “Hela samhället bygger på att alla ska bli föräldrar där man, om man står emot, ska stå sitt kast och bestraffas genom att täcka upp för andra som lider så med sina små. Det är deras val säger jag”. Flera av skribenterna lyfter fram just det, att det är var och ens val, att ingen tvingas skaffa barn, och att de som inte har barn orättvist bestraffas för det, medan de som har barn får ta del av den attraktiva kakan, paketet som samhället erbjuder dem, ledighet och bidrag och en självskriven plats i samhället. I Role model lyfter Katarina Sjögren fram populärkulturens barnfria kvinnor. Inte sällan skidras barnfria kvinnor som sexfixerade och emotionellt underutvecklade. Antingen är de galna eller så är de ytliga karriärister. Överlag handlar populärkultur främst om kärnfamiljen, ja förutom häxorna då. Varje gång Sjögren zappade mellan kanalerna på TV möttes hon av barn som bredde smörgåsar, IVF-behandlingar, adoptionsprogram och fertilitetsexperter som gav värdefulla råd. Droppen kom ändå när TV4 sände förlossningar som prime time-underhållning i serien En unge i minuten. Sjögren har för den skull slutat se på TV och stängt ner sitt facebook-konto, som mest blivit “en plats att annonsera nya bebisar”. Ja, något har gått fel i vår tid, eller lever vi i fel tid, reflekterar Sjögren. I Ingen rättighet eller skyldighet lyfter Annina Rabe fram en annan intressant vinkling gällande tiden vi lever i. Samtidigt som det bedrivs normkritik på alla håll och kanter är det som om det råder femtiotalsideal även bland de mest radikala. ”Jag har över huvudtaget svårt att finna mig tillrätta i den del av världen som utan att ens se problemet i det kombinerar cupcakes med aktivism.” Lockelsen att leva enligt traditionella normer verkar vara så stark att barnfrihet provocerar oerhört mycket.

Eller kanske är det ett maktspel, om man får tro på Anna Sol Lindqvist i Okvinnlig, ambivalent och egoistisk, som menar att barnet blivit kvinnans fallossymbol. Det är genom barnet som kvinnan blir jämbördig mannen: “Genom barnet kan kvinnan förverkliga sig själv. Äntligen kan hon ställa krav, inte bara på barnet, utan även på sin omgivning”. Sol Lindqvist reflekterar även kort kring barnfödandets påverkan på miljön, om att vi redan nu är för många mänskor på jorden som alla lever över jordens resurser. Det hade jag gärna läst ännu mera om. Överlag känns det som om alla skribenter lyfter fram några återkommande faktorer, som ansvar och val. Flera av skribenterna understryker att barnen är föräldrarnas ansvar, inte samhällets. Det handlar om ett val, om att alla ingalunda måste skaffa barn. ”Sätt inte människor till världen utan att först ha funderat på om det är vad du vill och önskar med ditt och andras liv. Barnalstring är frivillig.” skriver Lena Andersson i Fri från genernas tyranni. Ja, vad vill jag med mitt liv? är en fråga som flera kanske borde ställa sig. Antologin kan hjälpa dig att hitta svaret. Mikaela Sonck

Utan. Om barnlöshet och barnfrihet Mikaela Sonck (red.) 146 s. Söderströms Släktingar och vänner blir lätt provocerade då jag säger att jag förmodligen inte kommer att skaffa barn. Den allmänna uppfattningen är att framför allt kvinnor ska vilja ha barn och att kärnfamiljen inte ska ifrågasättas. Jag har aldrig blivit särskilt sårad av skämten om min biologiska klocka som lär ska börja ticka, men i andra änden av spektret sitter de som hade gjort vad som helst för att få ett barn. Jag kan inte ens tänka mig hur smärtsamma kommentarerna om huruvida det börjar bli dags för familjetillökning är för den ofrivilligt barnlösa. I antologin Utan. Om barnlöshet och barnfrihet (red. Mikaela Sonck) diskuterar tolv kvinnor barnlöshet ur flera olika perspektiv. I sitt förord sätter Sonck fingret på den allmänna uppfattningen om att vi inte kan förstå varför vi lever innan vi har barn, och att en kvinna inte är en riktig kvinna innan hon är en mamma. “Barn föder vuxna”, menar också Susanne Ringell som skriver om rädslan att gå miste om den mognadsprocess föräldrar genomgår. Istället menar hon att den barnlösa behöver finna andra kreativa sätt att utveckla sig själv på.

Den tickande biologiska klockan kan också beskrivas som babyfeber: en lämplig längtan efter barn och små sparkbyxor. Lotta Moring menar att en sådan okomplicerad längtan är lätt för de febriga och deras omvärld, men att långvarig längtan slutar vara rosa. Trots att hon inte får egna barn finns det barn i hennes liv: syskonbarn, mannens barn, vänners barn. Även om dessa relationer också är värdefulla betraktas de sällan som lika meningsfulla som relationen till ett eget barn.

Att verkligen vilja ha barn är den enda rätta orsaken att skaffa dem. När Sanna Karlsson blev frågad om hon inte borde börja skaffa barn snart, eftersom hon närmade sig trettio års ålder, svarade hon sanningsenligt att de försökt i fyra år. Hon menar att intima frågor sällan ställs av elakhet, och att öppenhet om barnlösheten har minskat på klumpiga utsagor. Ändå vågar folk fråga vem i paret det är fel på, som om frågan de nyss ställt inte var det minsta intim. Provrörsbefruktningarna ger inte resultat och Karlsson fyller slutligen i en adoptionsansökan. Blanketten rymmer tre rader för en utredning om varför

Mikaela Sonck. man vill ha barn: “Vi vill ha barn”, skriver Karlsson. Också adoptionsprocessen är lång och byråkratisk, men slutligen uppfylls hennes önskan om ett barn. Att verkligen vilja ha barn är den enda rätta orsaken att skaffa dem, ibland har jag tyvärr hört motiveringen “det hör till”. Förmodligen är barn något som känns väldigt naturligt för de flesta, att barn är meningen med livet. Det är den uppfattningen som borde förändras, barn kan – och ska få vara – det bästa som händer en person, men är nödvändigtvis inte det rätta för alla. Den biologiska klockan tickar nödvändigtvis aldrig.

Några antologibidrag diskuterar självvald barnlöshet: Susanna Sucksdorff har aldrig känt av den biologiska klockan. I hennes text finns en viss lättnad av att inte behöva oroa sig för bland annat uppfostring, leksaksreklam eller mobbning. Hon frågar sig om det är på grund av samhällsklimatet som hon valt barnfrihet och diskuterar konsumtionshysteri och föräldraguider. “Projekt barn”, som Sucksdorff kallar det tar inte slut då barnet föds. Också efter att barnet fötts kommer omgivningen med tillrättavisningar. Tillvaron kretsar ofta runt barn, oberoende av om man vill ha, inte vill ha eller redan har dem. Ofta verkar barnlöshet handla om kvinnors upplev-

Foto: Kenneth Bamberg elser, så också i Utan. Det känns till en början logiskt, eftersom kvinnokroppen föder barnet. Jag skulle ändå vilja välkomna männen i diskussionen också, luckra upp könsrollerna. Även om alla skribenter är kvinnor finns männen också med i handlingen trots att de själva inte kommer till tals. Avgränsningen i Utan känns ändå välmotiverad, eftersom den lyfter fram nya perspektiv i varje text. Som helhet är det här en fungerande samling av barnen som aldrig föddes, om de barn som föddes och adopterades, om hur gammalt barnet hade varit om det inte gjorts en abort och att vara frivilligt barnlös. Utan är en antologi som gör ställvis ont att läsa, ställvis finns det hopp. Framför allt rymmer den många tankar om hur vårt samhälle ser på familjer och barn. Det är viktigt att den här diskussionen förs, eftersom barn förr eller senare blir en stor fråga i de flestas liv. Uppfattningen om att man får barn är heller inte oproblematisk, som det framgår i Utan kan processen att bli förälder vara plågsamt lång och i värsta fall omöjlig. Som läsare hoppas man under läsningen att texten ska sluta lyckligt, ibland slutar den med försoning, ibland med ett biologiskt barn eller adoption. Ibland slutar texten, men inte längtan. Texterna är berörande och bevisar att barnlöshet inte drabbar alla på samma sätt. Satu Laukkanen

Hårda paket är de bästa! Skönlitteratur

Philip Teir

34€

VINTERKRIGET En äktenskapsroman

Malin Kivelä ANNANSTANS Kjell Westö HÄGRING 38 27€ 30€

Anders Larsson

28€

HJÄRTAT ÄR EN INDIAN

30€

26€

Sanna Tahvanainen BÄR DEN SOM EN KRONA

Julia Dahlberg , Kaisa Heselius, Ylva Larsdotter, Maria Lival-Juusela, Rita Paqvalén & Hedvig Rask

24€ 30€ 21€

Robert Åsbacka

K ARIN SMIRNOFF Under ansvar & Ödesmärkt

Lyrik

Ulla-Lena Lundberg

BARA MAN HÅLLER PÅ SÅ BLIR DET HYFSAT BRA TILL SLUT En bok om kampkonst och litteratur

SIBIRIEN Ett självporträtt med vingar 24€

Henrika Ringbom

Mathias Rosenlund

ÖAR I ETT HAV SOM STRÖMMAR

KOPPARBERGSVÄGEN 20

Gösta Ågren

Kjell Lindblad

CENTRAL SÅNG

8.2. Ralf Andtbacka

21€

FÄLT

Sakprosa, fakta, reportage

22€

21€

Tuula Karjalainen TOVE JANSSON Arbeta och älska

Robin Valtiala BARNVAGN I ÖVERHASTIGHET

Tuva Korsström

ELDORADO

54€

FRÅN LEXÅ TILL GLITTERSCENEN Finlandssvenska tidsbilder, läsningar, författarporträtt 1960–2013

19€

FRISINNE OCH KVALITET Ett sekel med Schildts

39€

Maria Antas EN STOR BOK OM STÄDNING Essäer och tankeflykt

24€

26€

Mikaela Sonck

30€

BRÖDERNA PIXON OCH TV:NS HEMTREVLIGA SKEN 24€

Henrika Andersson & Christel Rönns

DEN UNDERJORDISK A MOSKÉN 30€

20€

Tove Appelgren & Salla Savolainen Annika Sandelin & Karoliina Pertamo

VESTA-LINNÉA I MÅNSKENET

Kristina Rotkirch & Elena Hirn S:T PETERSBURGS PÄRLOR Vägledning för vetgiriga

22€

Leif Salmén

Anna-Lena Laurén

Schildts & Söderströms Bulevarden 7, Helsingfors

Malin Kivelä & Linda Bondestam

ATT BERÄTTA SIG SJÄLV Inspirationsbok för den som vill skriva om sitt liv

NAGU-NALLE, MIN AMOUR

25€

FRIHETENS PRIS ÄR OK ÄNT Om demokratiska revolutioner i Georgien, Ukraina och Kirgizistan

Barnböcker

Merete Mazzarella

23€

NAKEN En antologi om sorg

info@sets.fi www.sets.fi

21€

Henrik Ekberg

38€

09 684 18 60

Bosse Hellsten

20€

Pssst! Köp dessa önskeju lklappa r

-25%

på sets.fi!

RÅTTAN BETTAN OCH MASKEN BAUDELAIRE Babypoesi och vilda ramsor