Kelly, skakade hand med påven och lämnade sin fru för en 19-årig arvtagerska. Den enda platsen på jorden där Barnard inte blev helgonförklarad var USA. Så fort han satte sin fot i landet påminde presskåren och delar av den medicinska världen honom om att han hade »stulit« tekniken från någon annan. Barnard svarade alltid samma sak: Shumway hade publicerat sina upptäckter i en medicinsk tidskrift, och delade med sig av tekniken till vem som helst som ville ta del av den. Det som utmärkte Barnard själv, förklarade han, var att han hade haft modet att ta sig an den riskabla operationen när ingen annan vågade. Christiaan Barnard fick smeknamnet »filmstjärne kirurgen«. Shumway – som genomförde världens andra hjärttransplantation – är okänd utanför den medicinska världen.
N
är Sara kom hem från sjukhuset visade hon ärren på magen för sin mamma och berättade vad läkaren hade sagt, men hon var inte riktigt säker på att mamman förstod. Till sin pappa sade hon att skolsköterskan hade skickat henne till sjukhuset eftersom hon hade ont i magen. En gång berättade hon för sin närmaste vän att det »förmodligen skulle bli svårt« för henne att få barn, men det var allt. Sjukdomen kändes för intim för att prata om. Istället bet hon ihop och gick vidare med sitt liv. Hon tog studenten, fick ett jobb och flyttade hemifrån. Strax efter att hon fyllde 20 träffade hon en man och ett halvår senare gifte de sig. Eftersom hennes man aldrig hade uttryckt någon särskild önskan om att bli förälder berättade hon inte för honom h eller. Men snart började han undra: varför hon aldrig hade mens, varför hon undvek att prata om barn. En kväll frågade han rakt ut. För första gången i sitt liv berättade Sara om sin sjukdom. – Det var jobbigt, säger hon till mig när jag träffar henne. Men jag tror nästan det var svårare för honom, för jag hade ändå hunnit vänja mig vid tanken. Men han accepterade det. Han sade att det får bli ett liv utan barn: »Går det på något sätt försöker vi, går det inte så går det inte.« En tid senare tog hon med sig sin man till den fertilitetsexpert på Sahlgrenska som nästan tio år tidigare förklarat hennes diagnos på ett enkelt, rakt och överskådligt sätt. Hon ville veta om det hade gjorts några framsteg sedan sist – om det fanns någon som helst möjlighet för henne att bli med barn. Beskedet var lika nedslående som förra gången. Sjukdomen var medfödd. Det fanns ingenting att göra. Men, sade fertilitetsexperten, det fanns en sak han tyckte att de borde känna till. En överläkare på f i lt e r a p r / m a j 2 0 1 2
Sahlgrenska hade precis börjat forska på möjlig heterna att transplantera livmodrar. Om det lyckades skulle det innebära att kvinnor som led av till exempel MRKH skulle kunna bli gravida. Sara blev inte lyckligare av det beskedet. För det första lät det som science fiction. För det andra närmade hon sig 30. Om – om – man någon gång i framtiden fick tekniken att fungera skulle hon ändå vara för gammal. När hon lämnade sjukhuset den dagen var hon mer nedstämd än någonsin tidigare.
M
ats Brännström insåg snabbt att livmodertransplantation var ett ingrepp som skulle komma att skilja sig från i stort sett all annan form av existerande transplantation. När en kirurg skar ut ett hjärta från en donator och sydde in organet i en mottagare kunde kirurgen snabbt avgöra hur operationen hade gått: om hjärtat började slå och patienten överlevde var den en framgång, om motsatsen skedde var den ett misslyckande. Det ingrepp som Mats Brännström hoppades genomföra gick inte att betrakta på samma sätt, eftersom det slutgiltiga målet med en livmodertransplantation faktiskt inte var att transplantera en livmoder, utan att skapa en graviditet i det transplanterade organet och därefter se till att kvinnan födde ett friskt och välmående barn. Det fanns andra skillnader också. För att transplantera ett hjärta öppnade man patientens bröstkorg, där man först kapade och sedan sydde ihop kroppens två största blodkärl. Livmodern ligger inklämd långt ner i bäckenet bland urin ledare, urinblåsa, tarmar, äggledare och äggstockar, vilket innebar att kirurgen skulle bli tvungen att operera ner i ett slags tratt. Organet får dessutom sin blodförsörjning genom en mängd tunna kärl, som påminner om ett finmaskigt nät. Och även om Mats Brännström fick själva operationen att fungera väntade nya problem. Att koppla ihop den nya livmodern med patientens tunna äggledare skulle sannolikt vara omöjligt, varför själva graviditeten behövde uppnås på konstgjord väg. Man skulle få hormonbehandla patienten för att stimulera ägglossningen, sedan använda IVF för att befrukta äggen, därefter frysa ner embryona och i ett senare läge stoppa tillbaka dem i kvinnans livmoder för att göra henne gravid. När Angela nämnde sin mamma och sin syster som potentiella donatorer, tänkte hon förmodligen främst på att de stod henne nära och kunde tänka sig att genomgå en operation för hennes skull. Men det fanns också medicinska fördelar med ett sådant system. En patient som är släkt med sin donator behöver inte äta lika mycket immunsuppression, den medicin som förhindrar att kroppen stöter bort
49