TIDNINGEN SE HIT!
KRÖNIKA
Man kan inte gardera sig mot livet
När jag sitter på min häst där bakom planket strax innan jag ska in på High Chaparalls Stuntshow-arenan pumpar blodet extra fort. Om jag skulle säga att jag inte är ett dugg rädd så ljuger jag. För jag är rädd. Eller vänta nu… rädd? Är det rätt ord? Vad menas med rädd? För mig handlar det om en oro. Att vara orolig att något ska hända. Som om man såg en filmsnutt framför sig. Att något hemskt ska hända. Att vara rädd för att slå sig. Att göra sig illa. Eller att råka ut för det mest hemska – att man ska dö? Om man tänker så om rädsla – då måste jag säga att jag faktiskt INTE känner mig rädd när jag sitter där på hästen. Då när jag känner hur min häst är på tårna och jag ser min skurkkollega Tim som plockar upp revolvern ur hölstret, lutar sig lite framåt, lyssnar efter de repliker och musiksekvens vi har som ´que´ så vi vet att det är vår tur att dundra in på arenan, och dennes häst – som också vet att det snart är dags att sätta iväg i full fart. Min häst förra året förresten, han stack iväg i full galopp för egen maskin så fort han hörde hur det sprakade till i högtalaren när ljudtekniker Krister sa; ”Varsågod och rid!” Jag vet förresten inte om han sa så. Jag hann aldrig någonsin höra klart hela meningen innan hästen dragit iväg. Vår tekniker berättade att han ibland spelade hästarna ett spratt. När han åkte förbi hästarna som lugnt stod och betade i hagen kunde han veva ner bilrutan och ropa; ”Varsågod och rid!” och hästarna blev helt förvirrade och började skutta runt för att de kände igen hans röst. Oj, nu tappade jag bort mig lite grann. Det var ju det här med rädsla. Hur hanterar man det? Vi har väl alla lite olika sätt. Mitt sätt är att jag gett upp. Det finns ett bra ord på engelska som heter; ´surrender´. För mig handlar det om att överlämna sig. Åt…. LIVET. För man kan inte gardera sig mot livet. Inte om man bestämt sig för att leva det. Och jag vill inte leva och vara rädd. Jag vill kunna köra bil, åka flygplan, träffa nya spännande människor, se nya platser, uppleva nya smaker, lyssna på ny musik, prova att göra nya saker, utmana mig själv vilket ibland betyder att utsätta mig själv. Ja, leva helt enkelt! För vad är man annars? ”Då är man bara en liten lort” sa Jonatan i Bröderna Lejonhjärta.
…allt detta i all ära men vad som vinner min respekt är de som vågar visa sig svaga.”
24
Samtidigt är jag inte helt dum i huvudet. Alltså att jag är helt dumdristig och utsätter mig för jättefarliga saker. Det handlar inte om att söka adrenalinkickar. Så jag går till exempel inte ensam på farliga platser. Jag tror inte att jag är någon superwoman som kan slåss med skinheads. Finns det ens såna längre? Jag balanserar inte på räcken till höga broar och spelar Allan. Jag VILL inte dö. Det är liksom inget jag planerar. Tvärtom. Jag är väldigt medveten om min dödlighet. Jag tänker inte; ”Det händer inte mig!” Tvärtom. Jag tänker ofta; ” Självklart borde det hända även mig.” Det finns hela tiden med i min kalkylering. Så. När jag ska utsätta mig så väger jag för och emot; ”Är det värt det? Vad hemskt kan hända och vad är det för roligt jag kan få ut av det?” När jag står där bakom planket med min häst har jag gjort ett överslag, kommit fram till att det är värt det. Jag överlämnar mig. Sedan fokuserar jag på min uppgift på scen. Fullt fokus är förutsättningen att det ska gå bra. Oftast går det bra. Men för tre veckor sedan hände det. I bråkdelen av en sekund. I full galopp försökte jag få ner revolvern i hölstret, ofokuserad på hästens rörelser, samtidigt som den blev rädd för något och tog ett skutt åt sidan. Helt plötslig låg jag med huvudet i sanden. Och en axel som inte fungerade. Jag skrek till min skurkkompis Moa att fortsätta rida, lämnade min häst och sprang in på scen. Jag fick inte upp höger arm så jag fick sikta och skjuta med vänster istället. The show must go on. Sen dog jag tillslut. Alltså inte på riktigt. Men jag kände att något gått fel. Läkaren konstaterade AC-ledsluxation. Ett ledband som stretchats ut extremt mycket. Så nu ser axeln lite mysko ut och kommer så göra resten av mitt liv. Var det värt det? Svar; Ja. Jag har räknat med värre saker. Så jag känner mig tacksam. Ingen hjärnskakning. Inget brutet nyckelben. Ingen bruten nacke. Och jag dog inte. Så nu är jag tillbaka i sadeln igen. Även om jag får ta det lugnt med skjutandet från hästryggen ett tag. Avslutningsvis funderar jag på ordet; Modig. Vad är det? Om modig betyder att man vågar utsätta sig för läskiga saker så är jag modig. Men det finns så mycket mer som kan göra en person modig. Att dundra fram på en häst i full galopp, att stå på scen inför en massa människor, att köra motorcykel, att hoppa fallskärm… allt detta i all ära men vad som vinner min respekt är de som vågar visa sig svaga. Som vågar gråta inför andra. Som vågar be om hjälp. Som vågar visa hur liten man känner sig ibland. Att inte ha svaret. Att stå och klia sig i skallen och vara förvirrad. Utan att för den sakens skull tänka dåligt om sig själv och tycka att man är mindre värd. Ja, hejja er! Ni är de riktiga hjältarna. För i de sammanhangen har jag känt rädsla. ”Om jag visar mig svag kanske de tror att jag är en liten lort?” är en tanke jag varit bekant med. Vi alla har utvecklingspotential inom olika områden. Vilka områden hos dig skulle kunna utvecklas? Kerstin Brezina