âM
ed glimten i ögat kallar jag mig ibland för en mindfucker, men magiker eller illusionist Àr vÀl vad jag jobbar med mest, sen blir det en del konferencier uppdrag och liknande, sÀger Caroline Ravn nÀr vi hörs pÄ telefon strax innan semestern.
Vi har bokat tvĂ„ tider för intervju, en före semestern och en efter som back-up. Det Ă€r mycket som hĂ€nder i Carolines liv â hon packar för en flytt upp till Stockholm och planerar för en resa till Vegas och vĂ€rldens största trollerikongress dĂ€r hon hoppas trĂ€ffa idolen och vĂ€rldens bĂ€sta illusionist enligt Caroline, David Copperfield. Plus att hon redan laddar för VM i Sydkorea 2018, dit hon hoppas kvala in. Trots ett uppehĂ„ll pĂ„ nĂ€stan 15 Ă„r var den första kontakten med magi och trolleri redan nĂ€r Caroline var runt tre Ă„r. DĂ„ tillsammans med sin farfar. â Min farfar var hobbytrollkarl, han ville skapa smĂ„ magiska ögonblick. Nu som vuxen har jag förstĂ„tt att det bara var med mig och inte tillsammans med nĂ„got annat av hans barnbarn. Men kanske att han förstod att jag var i behov av en speciell plats. FrĂ„n
20
tidig Älder var jag den konstiga och det blev inte bÀttre av att jag var rödhÄrig och hade frÀknar. FrÄn början var det en ganska enkel och relativt harmlös mobbning men den vÀxte. Caroline berÀttar att hon av
nĂ„gon anledning aldrig berĂ€ttade om utsattheten hemma, att hon pĂ„ nĂ„got sĂ€tt inte fick plats och utrymme för att uttrycka sig. Hennes farfar blev den trygga punkten men nĂ€r hon var Ă„tta, nio Ă„r gick han bort. â Plötsligt fick jag ingen plats. Mobbningen ökade och trolleriet var en grej som gjorde mig udda sĂ„ jag slĂ€ppte det helt och valde att fokusera pĂ„ skolan. Jag kĂ€nde en del press hemifrĂ„n att prestera mitt yttersta ocksĂ„. Efter Ă„rskurs sex bytte jag skola och hoppades pĂ„ en förĂ€ndring, en nystart. Men den ute blev. Mobbningen fortsatte hela högstadiet. I Ă„rskurs Ă„tta nĂ€r det kom information om konfirmation nappade Caroline. Till en början
hĂ€grade presenterna â hon önskade sig en DVD-spelare. Tron var sekundĂ€r och fanns inte i familjen, men med konfirmationen som ingĂ„ng fann hon en trygghet och en plats som hon hade saknat. En församlingspedagog, Kristina, sĂ„g henne, fĂ„ngade upp henne och undrade om hon inte ville fortsĂ€tta som konfirmationsledare. Caroline blev kvar men bibelberĂ€ttelserna var fortfarande mest fina historier. â NĂ€r jag gick in som ledare var jag fortfarande ganska skeptisk, men jag hade jĂ€ttekul. Sista kvĂ€llen hĂ€nde det nĂ„got. Delar av lĂ€gret var vi pĂ„ en missionsbĂ„t, och den dĂ€r kvĂ€llen frĂ„gade kaptenen om han fick be för mig. Han bad för mig och min pappa om att vi varit oense innan lĂ€gret började. Saker som jag inte berĂ€ttat. Efter det följde flera sĂ„dana hĂ€ndelser som knöt mig starkare i tron och jag började öppna upp mig för en möjlighet om att det fanns en gud. För Caroline blev kyrkan en plats att andas pĂ„ och hon kunde komma bort frĂ„n glĂ„porden och vĂ€xa sig â
âMin farfar var hobbytrollkarl, han ville skapa smĂ„ magiska ögonblick. Nu som vuxen har jag förstĂ„tt att det bara var med mig och inte tillsammans med nĂ„got annat av hans barnbarn.â